Afrika söder om Sahara är världens fattigaste region, vad gäller BNP per capita, livslängd och andra indikatorer. Hur länge har det varit så? Beror det på historiskt existerande strukturella hinder mot ekonomisk utveckling som negativa geografiska och demografiska förutsättningar, kolonialismens utsugning, och slavhandeln Men före 1950, säger ekonomisk-historikerna.Ewout Frankema och Marlous van Waijenburg i en artikel från 2012, har vi inga skattningar av BNP per capita för de här länderna.
För att ge ny information för perioden före 1950 så tar de fram reallöner från den urbana sektorn i nio brittiska kolonier i Afrika från den koloniala epoken, ungefär 1880 till 1965. De menar att reallöner ger en annan typ av information om levnadsstandard än vad BNP per capita gör: reallönerna för afrikanska arbetare säger mer om deras levnadsstandard än vad BNP gör, som också tar upp effekter av europeiska bosättares levnadsstandard, och asiatiska handlares. Tidigare har S Bowden, B Chiripanhura och P Mosley mätt rurala reallöner för Ghana, Uganda, Kenya, Zimbabwe och Sydafrika på 1900-talet; Frankema och van Waijenburgs data handlar om delvis annorlunda länder, går längre tillbaka i tid (1880) och har mått för varje år istället för en gång per decennium. De handlar också om urbana arbetare istället för rurala, och inkluderar värdet av i natura-delar av lönerna. F och vW säger också att det finns en metodologisk poäng i deras studie: att lägga fram reallöner för varje år istället för att syssla med en "compression of history" och förklara BNP per capita idag med någon variabel från för fyrahundra år sedan.
I litteraturöversikten börjar de med David Bloom och Jeffrey Sachs argument att Afrika söder om Sahara blev fattigt på grund av tropiska sjukdomar (särskilt malaria), känsliga ekosystem och dåliga naturliga förutsättningar för transporter. Robert Allen i sin (utmärkta) lärobok Global Economic History håller med och menar att av dessa skäl var SSA den fattigaste delen av världen år 1500, och är det än idag. Institutionella forskare som AJR 2001 har argumenterat att geografins negativa effekt filtrerats genom kolonisatörers val av vilka institutioner man skapade. Nathan Nunn har gentemot detta argumenterat att kolonialismens effekt var relativt liten på lång sikt eftersom kolonialismen inte höll i sig så länge; de fem århundradena före av slavhandel är enligt Nunn viktigare. F och vW invänder mot den "compression of history" som denna forskning står för, och menar att vi måste ta fram mer faktisk information om afrikanska ekonomier före 1950. Mot förklaringarna av fattigdom idag som fokuserar på väldigt långsiktiga förklaringar kan man också ställa ett "lost decades"-perspektiv som förespråkats av t ex Robert Bates, John Coatsworth och Jeffrey Williamson. Dessa har pekat på att Latinamerikas ekonomier under avkoloniseringsperioden 1820-70 gick igenom ekonomiskt svåra decennier, och att afrikanska länder efter avkoloniseringen på 1960-talet upplevt något motsvarande.
Datat som Frankema och van Waijenburg tagit fram är löner och varupriser för nio städer i nio brittiska kolonier. Från västra Afrika, Bathurst i Gambia, Accra i Guldkusten, Lagos i Nigeria och Freetown i Sierra Leone. I östra Afrika, Nairobi i Kenya, Zomba i Nyasaland, Dar es Salaam i Tanganyika, Kampaa i Uganda och Port Louis på Mauritius. För att räkna om pengalöner till reallöner använder de Robert Allens "bare-bones subsistence basket". Korgen ger det dagliga minimum på 1940 kalorier och 43 gram protein vilket knappt gör att en man med ett tungt arbete klarar sig. Den stora varan i korgen är majs, som man förväntar konsumera 185 kilo om året; därtill kommer 3 kilo kött, 2 kilo socker och inte särskilt mycket mer. Frankema och van Waijenburg tar dock höjd för att folk beroende på prisförändringar bytte till den staple crop som för tillfället var billigast -- ris, kassava, sötpotatis, och så vidare. (s. 905f) Majsen var den energirikaste av stapelvarorna och därför ofta rätt val att odla eller köpa men det finns regionala undentag: på Mauritius gav ris lika billiga kalorier som majs, och i Uganda kassava och millet.
För att konvertera daglöner till årsinkomster räknar F och vW med Allens antaganden om 52 arbetsveckor med 6 arbetsdagar i veckan, totalt 312 arbetsdagar om året. (s. 908) Tabell 3, inklistrad ovan, visar resulterande reallöneberäkningar. Bathurst och Accra har överlag de högsta reallönerna och städerna i västra Afrika har högre löner än de i östra.
I sin tolkning säger F och vW att reallönerna ökade mest där man hade hög land-till-arbete-ratio och tillgång till jord. Detta förklarar dock inte skillnaden mellan västra och östra Afrika: 1900-1940 var den genomsnittliga reallönen, räknad i Allen-korgar, 2.7 i västra men 1.4 i östra Afrika. Detta beror inte på högre priser i öst utan på högre pengalöner i väst.
När de sätter in de afrikanska reallöneserierna i ett globalt perspektiv -- jämför med Beijing, Kyoto, London, Amsterdam m m menar de att: "In sum, we find little evidence that suggests that four generations of African urban wage workers in the colonial period were trapped into persistent, structural poverty. Welfare improvements were certainly not confined to specific regions in British Africa or brief periods of time (such as 1945-1960)." (s. 913) Reallönerna i västra Afrika och på Mauritius var överraskande höga, två-tre gånger högre än i de stora östasiatiska städerna. I östra Afrika var reallönerna snarare i nivå med östasiatiska städer; gapet mellan västra och östra Afrika var "remarkably persistent" över tid. (s. 921) Fallet Kenya visar att ojämlikheten inte bara berodde på varierande grad av kommersialisering utan också på olika konstellationer av ojämlikhet mellan grupper, som europeiska settlers och asiatiska migranter.
Referens
Ewout Frankema and Marlous van Waijenburg (2012) "Structural Impediments to African Growth? New Evidence from Real Wages in British Africa, 1880-1965", The Journal of Economic History 72 (4): 895-926.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar