Agrar ojämlikhet och politik i Spanien

Agrara samhällen kan ha väldigt olika sociala strukturer (klasstrukturer): det är stor skillnad mellan en socken där all jord ägs av en enda godsägare och där den övriga befolkningen sysselsätter sig med att arbeta åt godsägaren, och en socken där jorden delas mellan en större mängd småbönder. Vi kan tänka oss att i den godsdominerade socknen så utövar godsägaren inte bara ekonomisk makt -- makten att anställa och att avskeda -- utan också social och ideologisk makt. I denna tanketradition har historiker och samhällsvetare som Alexander Gerschenkron teoretiserat att den agrara ojämlikheten leder till en odemokratisk politisk kultur, med starkt begränsat folkligt deltagande och helt enkelt elitens dominans. Östra Preussen med dess junkrar är det arketypiska exemplet.

Ekonomisk-historikern Jordi Domènech och statsvetaren Ignacio Sánchez-Cuenca, båda verksamma vid Carlos III-universitetet i Getafe just utanför Madrid, går i en artikel från 2022 i dialog med denna tanketradition. De inleder dock sin artikel med en något annan inramning, om den historiska persistensen och ifall vi har en långsiktig persistens i regionala skillnader i politiskt beteende

"The historical and geographical persistence of patterns of political behaviour has been well documented (see, among others, Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Charnysh 2015; Homola, Pereira and Tavits 2020; Lupu and Peisakhin 2017; Rodden 2019; Sanchez-Cuenca 2019; Tilley 2015; Voigtländer and Voth 2012; Wittenberg 2006). In many cases, the phenomenon of political persistence is conceptualized as a historical legacy, where the effect of an extinct cause survives vast economic, social and political transformations (Simpser, Slater and Wittenberg 2018)." (s. 1668)

Den agrara ojämlikheten kan då ses som ett specialfall av sådan persistens. De går tillbaka till mellankrigstiden i Europa, som enligt Lipset och Rokkan (1967) var tiden när det politiska systemet formerades, med klyftorna mellan stad och land, kapitalister och arbetare, och kyrka och sekularism. Domènech och Sánchez-Cuenca knyter an till Stefano Bartolinis klassiska bok The Political Mobilization of the European Left (2000) där Bartolini hävdar att länder som på 1920-30-talen fortfarande var agrara, och som hade "extreme inequality", fick ett politiskt mönster där lantarbetarna gick till den politiska vänstern. Om man förenar detta argument från Bartolini med Lipset och Rokkans argument om att klyftorna som strukturerar den politiska konflikten "frös" på 20-30-talen och bestod i flera decennier, så får vi alltså en position att de länder som på 20-30-talet var agrara och ojämlika flera decennier senare bör ha en vänsterdominerad landsbygd medan de andra länderna inte bör ha det.

Spanien är ett perfekt fall för att studera detta, säger Domènech och Sánchez-Cuenca: agrar klasskonflikt var en av de drivande faktorerna bakom den Andra Republikens fall och inbördeskriget 1936-1939, medan agrara klasskonflikter var mycket mindre viktiga efter Franco-diktaturens fall 1977. Ändå, säger de, finner vi en robust och positiv effekt av 20-30-talens agrara ojämlikhet på Vänsterns styrka i de spanska valen från 1977 till 2019. De föreslår att det finns två kausala mekanismer i spel här. Ett, att konflikterna om jord skapade beständiga politiska identiteter och lojaliteter som ännu sjuttio-hundra år senare gynnar vänstern. Två, att den agrara ojämlikheten har negativa effekter på socioekonomiska utfall -- välståndet, utbildningsutbudet -- vilket i sin tur gynnar vänstern. 

I teorisektionen konstaterar de att Lipset och Rokkan inte utvecklade analysen av den agrara klasskonflikten men att andra forskare, inklusive Urwin (1980) gjorde bidrag åt detta håll. Linz (1976, Comp Pol) urskilde 13 sociala klasser i jordbruket, med godsägare (latifundium) i toppen och jordbruksarbetare i botten. D och SC är framför allt intresserade av polariseringen i godsregioner och motsättningarna mellan godsägarna och lantarbetarna. Så här beskriver de dessa och deras implikationer för politiken:

"In countries with high levels of agrarian inequality, landowners sought to maintain their privileges and to neutralize the emergence of new industrial elites; consequently, they opposed democracy, which was perceived as a threat to the status quo (Ansell and Samuels 2014; Boix 2003; Moore 1967; Ziblatt 2008). Large landholdings are usually associated with various forms of labour coercion and, therefore, with strongly hierarchical social relations. In response, landless labourers resent their dependence on landowners, particularly if their jobs are only seasonal, and frequently support land redistribution. Politically, therefore, they lean towards the Left. Small farmers, by contrast, tend to be conservative, religious and traditionalist; they do not generally favour land redistribution." (s. 1670)

Med Bartolini (2000) säger de att denna sociala motsättning var viktig i länder där jordbruket var (a) viktigt och (b) ojämlikt. På förutsättningen (a) faller de tidigt industrialiserade länderna bort: de pekar på Storbritannien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och, förvirrande nog med tanke på det klassiska Sonderweg-argumentet om junkrarnas betydelse i tysk 1900-talspolitik, Tyskland. På (b) gör de också en pikant utsortering av länder: "A similar diagnosis holds for countries with more egalitarian land distribution (the Nordic ones), regardless of the timing of industrialization." (s. 1670) Jag hade missat att läsa denna artikel innan Felix Kersting och jag skrev vårt working paper om agrar ojämlikhet och demokratisering i Sverige och Preussen men man kan väl helt enkelt konstatera att vårt argument om att folk underskattar den agrara ojämlikheten i Sverige, och drar felaktiga slutsatser om den politiska utvecklingen utifrån den felaktiga bedömningen av den agrara ojämlikheten, är ännu mer relevant än vad vi visste när vi skrev vårt utkast. I vilket fall, så menar Domènech och Sánchez-Cuenca att det är i länder där lantarbetarna var mellan 1/3 och 1/2 av arbetarklassen, som den agrara klasskonflikten blev central för politiken. (De jämställer "extrem agrar ojämlikhet och proletarisering, inget konstigt med det men intressant att notera, s. 1671.) De identifierar detta som södra Europa och i någon mån Frankrike. De beskriver situationen i detta mer polariserade Sydeuropa så här:

"the agrarian issue was key during the interwar period. Rural conflict polarized politics: leftist formations, particularly socialist parties, were less compromising and more tempted by revolution when agrarian workers had a greater presence in their ranks, in contrast to the reformist socialist or labour parties in early industrializing countries, which had a more homogeneous industrial and urban base (Bartolini 2000, 498–9; Luebbert 1991, 295–302). The agrarian basis of support for leftist parties (socialist, anarchist or communist) in Southern European countries is a well-known phenomenon (Urwin 1980: ch. 4). Moreover, in these countries, the agrarian issue was reinforced by the religious cleavage due to the coalition between large landowners and the Church (Manow 2015). Thus, anti-clerical violence was higher in areas of greater agrarian inequality, whereas in more egalitarian regions, small owners sided with the Church." (s. 1670)

De går över till att diskutera Spanien, som på 1930-talet fortfarande hade mer än hälften av sina sysselsatta i jordbruket, och som hade en ojämlik ägandestruktur i jordbruket, särskilt i den sydvästra delen av landet. Det finns inga "comprehensive estimates of landownership inequality" i det tidiga 1900-talet för Spanien, säger de, men med statistik från Vanhanen (2003) pekar de på att Spanien, liksom Portugal och Italien, hade en av de lägsta andelarna familjejordbruk i Europa. I de södra provinserna Cádiz, Sevilla och Córdoba utgjorde stora gods -- över 250 hektar -- mer än 40 procent av jorden, och i dessa andalusiska provinser spred sig den anarkistiska rörelsen bland lantarbetarna i det tidiga 1900-talet. [1]

Under 1920- och 30-talen ökade hettan i den agrara klasskonflikten ytterligare. Antalet medlemmar i den socialistiska lantarbetarfackföreningen ökade från runt 37 tusen år 1930 till nästan en halv miljon år 1933, och strejkerna i jordbruket ökade tjugofalt 1931-33. Efter att vänstern vann valet 1931 genomförde socialister och vänsterrepublikaner reformer av landsbygdens arbetsmarknad och arrendatorsförhållanden. I september 1932 försökte vänsterreringen genomföra en ambitiös jordreform, vilket ytterligare ökade polariseringen. Små och mellanstora bönder organiserade sig i Confederación Española de Derechas Autónomas, en högerkoalition med reaktionära partier, katolska grupper och monarkister. De små och mellanstora bönderna skulle inte direkt påverkas av jordreformen, eftersom de inte ägde tillräckligt mycket, men skulle indirekt bli påverkade av att lönerna skulle stiga när det fanns färre fattiga och desperata jordlösa arbetare att välja mellan, och detta hot drev bönderna i Högerns famn inför valet 1933. [2] När Folkfronten vann valet i februari 1936 skruvades reformtakten upp, men detta väns förstås snabbt när först regeringen möter en kupp och sedan ett inbördeskrig. Den segrande högersidan återställde alla exproprieringar av jord som vänstern genomfört, och på 1950-60-talet ledde snabb industrialisering i Baskien, Katalonien och Madrid-regionen till stor migration från de fattiga provinserna i södern till de nya fabrikerna. Jordbrukets andel av sysselsättningen i landet som helhet sjönk från 40 procent år 1960 till 16 procent år 1980. (s. 1672)

I Domènech och Sánchez-Cuencas empiriska analys är den huvudsakliga utfallsvariabeln vänsterns röstandel i de spanska valen 1977 till 2019, totalt 15 val. [3] Den första oberoende variabeln är andelen jordlösa lantarbetare i folkräkningen år 1860, som i Beltrán och Martínez-Galarraga (2018, Explorations). Denna är mätt på ganska grovhuggen nivå: de 50 provinserna, som skapades 1833 och finns kvar oförändrade idag. Den andra varianten är att använda en inkomplett jordräkning från 1920-talet, insamlad av en historiker på 1970-talet, och att räkna ut andelen av den totala beskattade jordbruksinkomsten som gick till ägare med inkomster över 5000 pesetas -- historikern Carrión (1975) menade att ungefär 1 procent av jordägarna i Spanien hade sådan inkomst eller mer, och att det var ungefär 2 procent av jordägarna i de ojämlika andalusiska provinserna. (s. 1674) Denna variabel finns för 882 kommuner, från provinserna Badajoz, Ciudad Real, Cáceres, Cádiz, Córdoba, Jaén, Málaga, Salamanca och Seville. I regressionerna utesluter de kommuner med färre än 1000 röster, eftersom de kan vara så volatila, och har då kvar 513 kommuner. (s. 1675) En tredje oberoende variabel, i en robustness check, är andelen i olika bondegrupper i 1920 års folkgrupper. Anledningen till att denna bara är en robustness check är att det är otydligt hur en småbonde räknas, i kategorin patronos eller no patronos.

Diskussionen om geografiska kontroller är extremt kort och ganska otydlig. I sin helhet lyder den: "Both in the provincial and municipal analyses, we add latitude and longitude to control for
hidden spatial patterns. We also control for the altitude of the province capital in the provincial
analysis and the altitude of the municipality in the municipal analysis." (s. 1674) De motiverar alltså inte alls varför det är relevant att inkludera latitud och longitud, eller hur högt provinshuvudstaden ligger över havet. 

Regressionsmodell 1 har på högersidan andelen jordlösa år 1860, geografiska kontroller, och dimmies för valåren. (Det är oklart om modellen har provins-fixed effects: enligt brödtexten innehåller den "the dummy for historical regions", men det finns inga sådana i tabellen, medan däremot valårs-fixed effects är tydligt redovisade.) Modell 2 använder istället andelen stora jordägare för de 882 kommunerna i de nio provinserna. Enligt modell 1 så medför en 10 procentenheters ökning av andelen jordlösa år 1860 4 procentenheters mer röster för vänstern under åren 1977-2019. I modell 2 är effekten svagare, vilket antagligen har att göra med att dessa data mest kommer från provinserna med hög agrar ojämlikhet. Koefficienten är 0,082 vilket innebär, säger Domènech och Sánchez-Cuenca, att en ökning om en standardavvikelse medför 2 procentenheter mer vänsterröster, vilket motsvarar 15 procent av en standardavvikelse i utfallsvariabeln. Den skattade effekten är robust till inkludering av provins-fixed effects.

Modell 3 lämnar den ekologiska inferensen -- studiet av mönster på kommun- och provinsnivå -- och studerar istället individdata, med en survey (som har omkring 9000 respondenter) från strax före 1977 års val. Det är en probit-modell där utfallsvariabeln är sannolikheten att rösta på ett vänsterparti, och använder andelen jordlösa år 1860 plus samtida socio-demografiska kontroller: arbetslösheten i regionen, utbildningsnivå, och sysselsättningsstrukturen jordbruk/industri/tjänster. Med alla andra variabler på sina medelvärden var sannolikheten att rösta vänster 35,1 procent i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 30 procent, men i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 70 procent, var sannolikheten att rösta för vänstern 59,6 procent.

I ytterligare en variant använder de en instrumentvariabel för den historiska ojämlikheten. Instrumentet är reconquistan från de muslimska härskarna i Spanien, från 700-talet till 1492. Denna gick i början långsamt och ledde till tätbefolkade samhällen med en större mängd bönder och relativt utbrett deltagande i bystyret, men från 1000-talet och framåt var det en strängare feodal ordning som skapades i de nyvunna regionerna:

"The initial period of the Reconquest was characterized by a relatively compact settlement, leading to egalitarian political institutions, free peasants and dispersed land-
ownership. In contrast, after Toledo fell into Christian hands in 1085, the aristocracy and the so-called ‘military orders’ were in charge of guaranteeing the protection of settlers in contested terrain south of the Tagus River."

Detta historiska arv, 500-1200 år gammalt, korrelerar förstås med en massa mellanliggande utfall, inte bara partival i valen 1977-2019, och författarna resonerar om hur den feodala ojämlikheten t ex leder till lägre socialt kapital och lägre utbildningsnivå (Baten och Hippe 2018, Baten och Juif 2014); därför kontrollerar de för andelen icke läskunniga år 1860 för att rensa bort effekten på politiken från det feodala arvet som verkar genom sociala förhållanden. [4]

Deras diskussion om kanalerna för den historiska persistensen är väldigt intressant. De menar att den historiska agrara ojämlikheten påverkar samtida politik genom två kanaler: en politisk, en ekonomisk. Den ekonomiska är att ojämlikheten enligt dem -- och detta tror jag inte gäller om man byter till en svensk kontext -- hindrade industrialiseringen, hejdade humankapitalbildningen, och ökade fattigdomen och arbetslösheten. (Greg Clark skulle inte heller hålla med om att ojämlikheten nödvändigtvis hindrar humankapital -- se hans och Rowena Grays studie av England.) I vilket fall, så är det ganska rättframt att testa betydelsen av de här variablerna. Den politiska kanalen är på något sätt mer komplex, och mer intressant. Domènech och Sánchez-Cuenca lägger här in två mellanstationer, tester av episoder som ligger emellan de historiska orsakerna och utfallen från 1977 till 2019. Den ena är stöd för Folkfronten i det polariserade valet februari 1936. Den andra är repressionen efter inbördeskriget. De använder för att testa detta litteraturen om "mediation analysis". De beskriver logiken så här:

"In the model, historical agrarian inequality has both an effect on the mediators (voting in the 1936 elections and Civil War violence) and on the intermediate confounders (the contemporary economic conditions of the provinces). The existence of intermediate confounders and post-treatment bias suggests that a causal mediation model should be adopted. In this sense, we follow Acharya, Blackwell and Sen (2016a) and use sequential g-estimation to isolate the two potential causal relationships." (s. 1677)

Det första steget är diagrammet med pilar som jag klistrat in nedan, en Directed Acyclic Graph, DAG. Till vänster finns "pre-treatment variables", alltså faktorer som föregick 1860 års agrara ojämlikhet: geografi, reconquistan, politik före 1860. Därefter kommer själva "treatment", alltså den huvudsakliga oberoende variabeln, 1860 års agrara ojämlikhet. Denna påverkar därefter utfallsvariabeln -- partival 1977-2019 -- på två olika vägar, en genom 1930-talets agrara politik, konflikter och inbördeskrig, en genom den ekonomiska utvecklingen.

För att beräkna detta ekonometriskt använder de s k g-estimation som är ett sätt att hantera longitudinella effekter där något som tidigare hänt (den oberoende variabeln) påverkar utfallsvariabeln direkt, men också indirekt genom mellanliggande variabler, confounders. G-estimation är en teknik som använts mycket i medicinsk forskning där man har data för samma individ över en längre tid, och något dåligt som hände personen tidigare påverkar utfall idag genom olika mekanismer. Psykologiforskarna Wen Wei Loh och Dongning Ren presenterar i en introduktion till g estimation följande exempel på en DAG:

Här är utfallsvariabeln Y -- som i deras exempel är ens välmående under dagen -- observerad vid tre tidpunkter, förmiddag, lunch och eftermiddag. Den oberoende variabeln X är om man har druckit kaffe eller inte, och confoundern L är trötthetsnivån. Som vi ser från pilarna så påverkar både förmiddagens humör (Y1) och förmiddagens energinivå (L1) om man dricker kaffe (X1), som påverkar humöret senare under dagen, Y2 och Y3. g estimation är då en metod för att beräkna hur Y3 bestämts av måendet tidigare under dagen (Y1 och Y2) och en oberoende variabel (X) och en confounder (L) som alla påverkas i sig av Y, och har ömsesidiga relationer.

Så här förklarar Domènech och Sánchez-Cuenca sin g-estimation-approach:

"To proceed with the sequential g-estimation, we first expand our baseline regressions to include the mediator variables and the intermediate confounders alternatively. One first snapshot of the relative importance of these channels can be simply grasped by gauging the change in the main coefficient on agrarian inequality when adding the mediators or the intermediate confounders to the baseline specification (Baron and Kenny 1986). For the mediators, we use the provincial percentage of the vote going to the Popular Front in the general election of February 1936 (the source is Alvarez Tardío and Villa [2017]). Regarding Civil War repression, we use the data from Espinosa (2010).15 For the analysis, we include only the number of civilians killed by the Rebels since the repression of the Republicans is associated with support for the Popular Front in the 1936 elections (it makes little sense to assume that Republican repression strengthens leftist allegiances). We ‘normalize’ the number of murdered civilians using the inverse hyperbolic sine function." (s 1677-1678)

Den första regressionen i g-estimation-analysen är samma som den första regressionen i pappret fast med de två medlande variablerna med: andelen röster på Folkfrontens partier år 1936 och höger-repression efter inbördeskriget. Båda de medlande variablerna har positiva och signifikanta effekter på vänsterröstning 1977-2019, och koefficienten för 1860 års andel jordlösa krymper från 0,406 till 0,107. I en annan variant, kolumn 3 i samma tabell, använder de istället de samtida confounders -- arbetslöshet, etc. Dessa minskar inte koefficienten för 1860 års ojämlikhet lika mycket som de medlande variablerna från 1930-talet gör, vilket författarna tolkar som att: "Although these estimations are affected by post-treatment bias, they suggest that the political mechanism is a more dominant channel than the intermediate economic confounders." (s. 1678)

Därefter gör de en sequential g-estimate med Stata-koden från Acharya, Blackwell och Sen (2016). De beskriver processen så här: 

"This procedure de-means the main variable to keep the intermediate confounders or the mediator constant, re-estimates the regression without post-treatment variables and bootstraps the standard errors of the coefficient of interest. In column 4, we present the results of the sequential g-estimation when the intermediate confounders (unemployment, education and industrialization) are fixed. The coefficient on agrarian inequality in 1860 captures the effect that goes through the political channel, in this case, the front-door pathway via our selected mediators. We obtain a very similar coefficient of land inequality to that of column 3. A one standard deviation increase in 1860 inequality (10.24 percentage points) is associated with a 2.94 percentage point increase in the leftist vote, which represents almost a third of the standard deviation in the leftist vote." (s. 1678)

Kolumn 2 kollar på den andra möjliga kanalen, med medelvärdet för 30-talets medlande variabler bortdragna från dem. Koefficienten ändras knappt jämfört med kolumn 1 vilket visar att båda kanalerna spelar roll, men den politiska mer än den ekonomiska. De gör också g-estimation-metoden med kommundatat.

Jag gillar verkligen hur fokuserade de är på att diskutera persistensens mekanismer, och från g-estimation-sektionen övergår de till en mer kvalitativ diskussion av mekanismerna. Hur kunde den ideologiska präglingen från 1920-30-talen överleva genom flera decennier av diktatur och fortfarande manifestera sig i den demokratiska politiken från 1977 och framåt? De ger en effektiv översikt över olika kanaler som forskningen diskuterat: "The literature on historical legacies has contemplated several transmission mechanisms: the Church (Wittenberg 2006), the school (Darden and Grzymala-Busse 2006) and the family (Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Lupu and Peisakhin 2017; Voigtländer and Voth 2012)." (s. 1680) För den spanska kontexten med Francos diktatur bör familjen vara den viktigaste mekanismen: partier och fackföreningar till vänster var förbjudna, och kyrkan var regimtrogen. Skolorna styrdes likaså av kyrkan och regimen. Återstår gör familjen, som också forskningen från andra länder visat vara viktig. För att undersöka denna mekanism använder de en survey gjord 2008 där respondenterna blev tillfrågade både om sin egna politiska position, ens föräldrars politiska positionerl och vilken sida förfäderna tog under inbördeskriget.

Det är en rik artikel, med ambitiöst innehåll, och från mekanismdiskussionen går de över till att diskutera ifall relationen mellan agrar ojämlikhet och senare politiska utfall är sig lik också i andra europeiska demokratier. De kollar här på Italien och England, två länder med stor agrar ojämlikhet i det tidiga 1900-talet men där England var en tidig och Italien en sen industrialiserare. (I ett online-appendix kollar de också på Portugal.) För Italien är ojämlikhetsmåttet andelen jordlösa ("landless peasants") i befolkningen i folkräkningen 1931, och utfallsvariabeln är partival i 1976 års val. Korrelationen mellan den agrara ojämlikheten och vänsterns styrka är stark. (s. 1684) I England är det däremot inte så. Där är utfallsvariabeln stödet för Labour-partiet i 1970-talets fem parlamentsval, och de oberoende variablerna är olika indikatorer på rural fattigdom och konflikt på 1820- 1830- och 1870-talen. De tar en indikator på poor relief per person på 1820-30-talen från Blaug (1963) eftersom poor relief-utgifter var (negativt) korrelerade med bred tillgång till jord. Den andra oberoende variabeln är deltagande i Captain Swing-upploppen på 1830-talen, med data från Caprettini och Voth (2020). Den tredje oberoende variabeln är andelen av jordräntorna år 1873 som betalades till jordägare med mer än 800 acres jord. Till skillnad från i Spanien och Italien finns det i England ingen positiv korrelation mellan historisk agrar ojämlikhet och vänsterns styrka på 1970-talet.

 

referens

Jordi Domènech och Ignacio Sánchez-Cuenca (2022) "The Long Shadow of Agrarian Conflict: Agrarian Inequality and Voting in Spain", British Journal of Political Science 52: 1668-1688.

fotnoter

[1] Här har de några intressanta historiska referenser: T Kaplan (1977) Anarchists of Andalusia, 1868–1903 (Princeton); J Maurice (1990) Anarquismo Andaluz: Campesinos y Sindicalistas, 1868–1936. (Barcelona).

[2] Också här är de hsitoriska referenserna intressanta. De använder Malefakis klassiska studie från 1970 för jordreformen, och Luebbert (1991, s. 297), Manow (2015) och Simpson och Carmona (2020) för böndernas reaktion. 

[3] Eftersom vänsterpartierna förändrats över tid aggregerar de röstarna på alla vänsterpartier i varje aktuellt val. (s. 1672) 

[4] Mer precist så diskutear de det så här: "Feudal privilege is linked to other factors, like lower levels of social capital and education, which might also be correlated with contemporary political outcomes (Baten and Hippe 2018; Baten and Juif 2014), violating the exclusion restriction. We therefore add to our specification the rate of illiteracy in 1860 as an extra control blocking potential impacts of feudal privilege on political preferences other than inequality. By including illiteracy, the levels of human and social capital are taken into account, and the instrument captures agrarian inequality." (s. 1676)

En skiss på en materialistisk tolkning av socialdemokratins nedgång

Magasinet Arena publicerade igår på nätet en text om Socialdemokraterna av Lars Berge, "Tillbaka till framtidspartiet". Berges text har med rätta fått hård kritik för sin vulgära och idealistiska syn på S omvandling (liksom för sina många sakfel), t ex av Marika Lindgren Åsbrink som också tidigare förtjänstfullt bemött liknande (kritik. Lindgren Åsbrink liksom ett par andra kritiker har pekat på bristen på materiella/ekonomiska förklaringsfaktorer i Berges och liknande texter, och eftersom jag är intresserad av det här med S omvandling och kommer från ett mer politisk-ekonomiskt håll så tänkte jag här ta upp några trådar från forskningen som jag tror är viktiga för att förstå Socialdemokratins omvandling, och skissa på strukturen till en mer historisk-materialistisk förklaringsmodell. Jag tror såklart inte att detta är hela storyn och detta är snabbt ihopskrivet, men jag tror nog att det finns några relevanta poänger här.

Antaganden

Vad jag skriver här bygger på några antaganden om vad socialdemokratin är. Jag ser samhällssystemet som vi lever i som demokratisk kapitalism, alltså en kombination av politisk demokrati (en person -- en röst) och kapitalistisk ekonomi (en krona -- en röst). [1] Staten i den demokratiska kapitalismen måste samtidigt vara legitim inför medborgarna, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten och hålla uppe inkomsterna eftersom medborgarna gillar inkomster och ogillar att vara arbetslösa, och upprätthålla kapitalackumulationen. (se James O'Connor, Fiscal Crisis of the State, 1973). Socialdemokratin är en folklig rörelse som representerar icke kapitalägare, dvs någon slags löntagarallians (jfr Adam Przeworski, Capitalism and Social Democracy, 1985). Den måste beakta de materiella intressena hos stora delar av befolkningen (eftersom den vill ha en väljarmajoritet) och samtidigt hos kapitalägarna (eftersom samhället är kapitalistiskt och socialdemokratin är beroende av kapitalägarnas investeringar för att skapa jobb vilket ger legitimitet).

Den typ av dolkstötslegend-kritik som Berges text är ett exempel på bygger på det ohållbara antagandet att socialdemokratin är ensam politisk kraft i samhället och att allt blir som S vill -- om något gått dåligt alt. mot socialdemokratins principer så är det för att S ville det. Jag tror inte på det. Som jag ser det har det alltid funnits ett starkt motstånd mot socialdemokratin i breda befolkningslager (medelklass, överklass), teoretiserat föredömligt i Walter Korpis maktresursteori som fortfarande har starkt empiriskt stöd för analys av välfärdsstat och inkomstfördelning. [2] Näringvlivet skänkte redan på 1940-50-talen rejäla summor pengar till de borgerliga partierna och drev ideologiska organisationer som Byrån för Ekonomisk Information; den ideologiska offensiven efter Eskilssons berömda promemoria från 1973 var inget kvalitativt nytt [3]. Vänstern (dit Socialdemokratin tveklöst räknas) och Högern har olika sociala baser och olika policymål (jfr, jfr, jfr, jfr, jfr). Så ska det också vara i en demokrati -- idealt så har alla intressen representation. [4]

Så till de faktorer som jag menar försvagat socialdemokratin(s möjligheter att föra politik) sedan ca 1980 -- oavsett ledares personliga egenskaper etc. Jag kommer ta upp tre faktorer under rubriken "produktivkrafter" och tre faktorer under rubriken "klassförhållanden".

Produktivkrafter

1. lägre produktivitetstillväxt sedan 1973

Efterkrigstiden ca 1950-1973 kallas ofta "de gyllene åren" för kapitalismen i Väst. Produktivitetstillväxten var skyhög i Västeuropa när man jagade ikapp USA:s teknologiska försprång, återbyggde ekonomierna och överförde arbetskraft från jordbruk till industri. (Temin (2002) betonar jordbruk-industriomvandlingen, Vonyo (2008) återuppbyggnaden, Eichengreen och Ritschl (2009) återuppbyggnaden.) Efter 70-talet har produktivitetstillväxten inte varit lika god; den främste pessimisten i frågan är Robert J. Gordon (t ex "The Demise of U.S. Economic Growth", 2014). När ekonomin inte växer lika snabbt blir det svårare att regera (inte bara för S men alla partier, dock associeras S just i Sverige med de goda åren eftersom de regerade oavbrutet 1950-73) och prioriteringarna svårare.

2. förändrad löne-arbetslöshets-tradeoff

Statens roll i den demokratiska kapitalismen (som förenar parlamentarisk demokrati och välfärdsstat med kapitalistisk ekonomi dvs privat ägande med produktion för profit) är dubbel: den måste samtidigt upprätthålla sin legitimitet hos folket, samt upprätthålla kapitalackumulationen. [5] En viktig faktor för legitmiteten är arbetslösheten eftersom folk inte gillar att vara arbetslösa. Regeringar bestraffas av väljarna när arbetslösheten ökar.

Hatton och Boyer (2005) visar att stora reallöneökningar i Storbritannien under 50-60-talen inte ledde till ökad arbetslöshet på alls samma sätt som skett sedan ca 1980. Med övergången från industriell ekonomi till mer av en tjänsteekonomi tycks ett strukturellt skifte ha skett. Väljarna vill ha både högre löner och låg arbetslöshet men detta är svårare att åstadkomma sedan ca 1980. Anledningen är svårfångad och inte väl förklarad i litteraturen -- förändring i elasticiteten mellan arbete och kapital i produktionen, ändrad strukturell sammansättning av ekonomin, eller något annat. I vilket fall så har sedan tidigt 90-tal från nationalekonomernas sida återkommande argumentet gjorts att lägstalönerna måste ner för att skapa fler jobb -- en lösning som är osmaklig för socialdemokratin som räknar de lågt betalda till sina kärngrupper.

3. förändrad vinst-investerings-tradeoff

Ur en socialdemokratisk synvinkel är vinster i kapitalismen legitima eftersom de används till investeringar och så kommer folket till godo. (Kapitalinkomster är starkt koncentrerade så vinster som utdelas ökar inkomstojämlikheten.) Kjell-Olof Feldt kunde till exempel motivera de ökade vinsterna som förväntades av den stora devalveringen 1982 på detta sätt: devalvering orsakar ökade vinster vilka orsakar ökade investeringar vilka ger fler jobb. Alltså bra för socialdemokratiska kärnväljare som är arbetare inte kapitalägare. [6]

De stora vinsterna på 1980-talet tycktes i efterhand dock inte ha lett till de önskade resultaten i form av utväxling i fler jobb. Och det är alls inte unikt för Sverige på 1980-talet. En av de största och mest förbryllade makroekonomiska debatterna i Financial Times de senaste åren har varit frikopplingen mellan vinster och investeringar, som resulterat i att storföretagen sitter på jättestora "högar med pengar". [7] Ekonomisk-historikern Jan Luiten van Zanden konstaterar att i Nederländerna föll på 60-talet börsens reala värde med 50 procent samtidigt som investeringskvoten var konstant. [8] Detta skulle aldrig kunna hända idag! I dag protesterar bolagen så fort vinstmarginalen sjunker något och investerar i mycket lägre grad ur vinsterna [9], något som t ex av regeringens finanskrisutredare utpekats som ett stort samhällsekonomiskt problem. [10] Ekot rapporterade t ex i somras att "Börsbolagen vadar i pengar".

Som sagt så är regeringens balansgång i den demokratiska kapitalismen att upprätthålla (a) legitimitet hos folket, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten, och (b) kapitalackumulationen och alltså vinsterna. Med det trendskifte som -- av någon anledning, kanske profitablare investeringsmöjligheter utomlands, kanske finansiella "läckage", därom tvista de lärde [11] -- skett i relationen mellan vinster och investeringar sedan 1980-talet har denna balansgång blivit allt svårare. På 1950- och 60-talen var löneökningarna för "vanligt folk" mycket höga vilket gjorde dem glada och urholkade vinstmarginalen och sänkte vinstandelens andel av nationalinkomsten till historiskt låga nivåer på 1970-talet. [12] Detta samtidigt som investeringarna fortsatte vara höga -- alltså det bästa av två världar ur ett arbetarrörelseperspektiv. Idag har vi den motsatta situationen.

Klassförhållanden

1. polarisering av klasstrukturen

Socialdemokratin i Sverige har åtminstone sedan 50-talet varit särskilt stark bland medianinkomsttagare. Bland löntagarna är det just mellangrupperna som i de senaste 30 årens ekonomiska omvandling urholkats, vilket dokumenterats i en stor forskningslitteratur (t ex Goos och Manning 2007). [13] Medan många hyfsat betalda industrijobb mekaniserats bort är de jobb som ökat mest typiskt å ena sidan de mest lågavlönade tjänstejobben (städ, handel, hotell och restaurang etc) å andra sidan högavlönade "kreativa" tjänstejobb. Arbetarklassen i den förstnämnda gruppen är typiskt mindre fackligt organiserad än mellaninkomsttagarna på större arbetsplatser i industrin och mindre starkt kopplad till socialdemokratin; "den kreativa klassen" har ingen koppling till socialdemokratin alls. På så sätt försvagas socialdemokratins väljarbas av denna polarisering av klasstrukturen.

Polariseringen har dessutom ytterligare en effekt: att öka intresseheterogeniteten bland väljarna och förändra vilken typ av socioekonomiska väljarallianser som går att forma.

2. Ökad arbetslöshet och inkomstojämlikhet förändrar i sig väljarallianserna
Förklaringar av Reinfeldtmoderaternas valsegrar 2006 och 2010 fokuserar ofta på skickligt PR-arbete, centrerat kring fenomenet Schlingmann. Men det är värt att fundera på om inte underliggande förändringar i klasstrukturen är minst lika viktiga.Socialdemokratins traditionella väljarallians i Sverige är mellan, mycket förenklat uttryckt, arbetarklass och tjänstemän/medelklass. Denna syns i det vänstra ägget nedan ur S valutvärdering från 2006: S tar en majoritet, de lägre 2/3 eller så, och lämnar den övre tredjedelen till de politiska motståndarna. Moderaterna lyckades i valet 2006 omforma sin väljarallians till att omfatta de övre 2/3, dvs en majoritet som man vinner på, i form av (retoriskt) "de som arbetar och gör rätt för sig", till skillnad från de i "utanförskap", på "bidrag" etc i de nedre skikten.

Lyckades moderaterna detta endast på grund av personlig duglighet från team Reinfeldt? Nja. Statsvetarna Noam Lupu och Jonas Pontusson utgår i ett paper från begreppet "social affinitet" för att diskutera politiska allianser, och hävdar att närhet i olika bemärkelser påverkar vem man som väljare och medborgare känner affinitet med. En forskningslitteratur (företrädd t ex av Alberto Alesina) kollar på etnisk fraktionalisering i befolkningen som en bestämmande faktor för affinitet, men Lupu och Pontusson använder istället inkomst-skillnader och inkomst-avstånd, vilket är intressant. Så här formulerar de sin grundläggande hypotes:

"In the absence of cross-cutting ethnic cleavages, middle-income voters will empathize with the poor and support redistributive policies when the income distance between the middle and the poor is small relative to the income distance between the middle and the affluent" [14]

Alltså, mellaninkomsttagarna, som både S och M vill ha i sina valallianser, påverkas i sina politiska val bl a av upplevd närhet till låginkomsttagare och höginkomsttagare. Denna närhet påverkas av de faktiska inkomstskillnaderna. När låginkomsttagarnas inkomster urholkats och de blivit allt mer olika mellaninkomsttagarna, är det svårare att bygga solidaritet mellan de två grupperna. Och omvänt: när mellaninkomsttagarna (som haft mycket god inkomsttillväxt i Sverige 1995-2006) känner sig närmre höginkomsttagare, blir det enklare att rösta på deras parti (dvs Moderaterna). Jag tror att en sådan mekanism underlättat för Moderaternas valsegrar 2006 och 2010.

Vidare så har den massarbetslöshet som i princip rått sedan 90-talskrisen i sig också förändrat den politiska spelplanen. En reell dualism finns mellan vad många forskare kallar "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden, som Moderaterna 2006 stöpte till politik i form av "utanförskapet". Denna utmaning är inte på något sätt unikt för Sverige men vi har bara haft den sedan massarbetslösheten uppstod vid 90-talskrisen: tidigare fanns det ingen materiell grund för valvinst genom en uppdelning mellan "vi som arbetar och gör rätt för oss" och "bidragstagarna". Statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda analyserar i ett paper intressant (men inte odiskutabelt!) hur Socialdemokraterna i valen sedan 1998 kryssat mellan att framför allt tilltala folk med jobb (t ex maxtaxan på dagis 1998) och att stärka sin väljarandel bland den stora grupp som inte har fast jobb. [15] Socialdemokratins väljarbas har i och med massarbetslösheten blivit mer heterogen och svårare att tilltala i sin helhet på en gång.

3. Näringslivets starkare politiska position
Sedan ca 1980 har fackföreningsrörelsens politiska förhandlingsposition försvagats och näringslivsorganisationernas position motsvarande förstärkts. Detta har teoretiserats på en mängd olika sätt, senast mest uppmärksammat kanske av statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson i Winner-Take-All Politics från 2010. [16] De exakta kausala mekanismerna och händelserna lämnar jag därhän här (alla känner antagligen redan till diskussionen, som är enorm), och nöjer mig med att säga att jag tror att denna politiska förändring delvis är grundad i två ekonomisk-strukturella förändringar diskuterade ovan: ändrad löne-arbetslöshets-relation, och ändrad vinst-investerings-relation.


Slutsatser
Att socialdemokratin i Sverige försvagats sedan sina storhetsdagar med oavbruten regering 1932-76 är självklart en komplex process som behöver många detaljer och förklaringsfaktorer. Här har jag endast lagt fram en mycket preliminär och grov skiss på vilka stolpar en historiematerialistisk tolkning skulle kunna bygga på.

Noter

[1] Om motsättningen däremellan se t ex Torben Iversen, "Democracy and Capitalism", i Oxford Handbook of Political Economy (Oxford, 2006).
[2] Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).
[3] Jfr Korpi, "Power resources and employer-centred accounts in explanations of welfare states and varieties of capitalism", World Politics, 2006.
[4] Om att representationen tenderara att vara ojämlik, med bättre representation för höginkomsttagare, se t ex Larry Bartels, Unequal Democracy (Princeton, 2008) eller Sidney Verba et al Participation and Political Equality: A Seven-nation Comparison (Cambridge, 1978).
[5] Wolfgang Streeck (2011) påpekar att den demokratiska kapitalismens inneboende motsättning mellan folkvilja och kapitalintresse under de senaste decennierna tagit sig olika uttryck i olika situationer. På 1970-talet hade man hög arbetslöshet när regeringarna tonade ner behovet av att tygla fackföreningarna. Efter Volckerchocken i USA:s penningpolitik 1979 och den ökade tendensen i Europa i slutet av 70-talet att knyta sina valutor till Deutschemark med Bundesbanks mycket konservativa penningpolitik upphörde steg för steg penningpolitikens anpassning till lönemilitans, som tillät den i krislägen översättas i inflation, och man valde istället att låta den leda till ökad arbetslöshet för att tämja facket. 80-talets huvudsakliga ventil för folkvilja-kapitalintressekonflikten var därför arbetslösheten (dock inte i Sverige där politiken fortsatte vara expansiv). På 1990-talet hade i länder som USA löneökningstakten och inflationen definitivt tämjts men med negativ effekt på aggregerad efterfrågan och tillväxten; istället ökade den privata belåningen. Sverige övergick i början av 90-talet från en tidigare anpassningspolitik som accepterade hög inflation  till normpolitik med låg inflation garanterad av en oberoende riksbank samt heliga löften om ett slut på devalveringarna. Arbetslösheten har varit hög större delen av tiden sedan dess (jfr Lindvall 2004).

För en bra samtida analys av skiftet i synen på inflationsbekämpningen se Leon Lindberg, "Models of the inflation-disinflation process", i Leon N. Lindberg och Charles S. Maier (red), The Politics of Inflation and Economic Stagnation (The Brookings Institution, 1985). Om inflationen och penningpolitiken i Sverige se Douglas Hibbs kapitel "Inflation, political support, and macroeconomic policy" i samma bok.

[6] Andrew Martin ger i "Wages, Profits and Investement in Sweden" i Lindberg och Maier (1985) en mycket bra analys av arbetarrörelsens dilemma i förhållande till löneökningar och investeringar. Även Jonas Pontussons avhandling med den talande titeln The Limits of Social Democracy (Cornell, 1992) handlar om detta dilemma.

[7] Jag har samlat en massa pressklipp här.

[8] J L van Zanden, "Post War European Economic Development as an Out of Equilibrium Growth Path", De Economist, 2000.

[9] En intressant marxistisk analys av detta är Duménil och Lévy, The Crisis of Neoliberalism (Harvard, 2011).

[10] Thomas Franzén, "Bolagens vinstmål är en orsak till finanskriser" (pdf), Ekonomisk Debatt nr 4 2009

[11] se Duménil och Lévy.

[12] se t ex Erik Bengtsson (red) Den sänkta löneandelen (Premiss, 2013).
[13] Också t ex forskning av Philipp Rehm. För Sverige se Adrian Adermon och Magnus Gustavsson, "Job Polarization and Task-Biased Technological Change: Sweden 1975-2005", working paper, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 2011.
[14] Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. Om klassallianser och stigande ojämlikhet se också Iversen och Soskice 2009. Om affinitet och ojämlikhet se också Duncan MacRaes avhandling. Även Barth et al (2012).
[15] Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
[16] Jag har skrivit en forskningsöversiktsessä på temat i Fronesis nummer 40-41, "Klasskamp uppifrån?".

Valresultat och aktiepriser i USA och Storbritannien 1900-2000

Vänstern och Högern har olika klassbaser och gynnar därför också olika grupper med sin ekonomiska politik (Hibbs 1977). Kan man utifrån detta också se ett vänster-höger-mönster i effekter av regeringsfärg på aktiemarknader? Jag ska här diskutera två papers av statsvetarna David Leblang och Bumba Mukherjee som kollar på denna fråga, för Storbritannien* och USA 1900-2000.

Leblang och Mukherjee förklarar i sitt abstract till 2005-pappret väldigt bra vad de gör:

”We construct a model of speculative trading to examine how the mean and volatility of stock prices is affected both by government partisanship and by traders' expectations of electoral victory by the right-wing or left-wing party. Our model predicts that rational expectations of higher inflation under left-wing administration lowers the volume of stocks traded in the stock market. The decline in trading volume leads to a decrease in the mean and volatility of stock prices not only during the incumbency of left-wing governments, but also when traders expect the left-wing party to win elections. Conversely, expectation of lower inflation under right-wing administrations leads to higher trading volume. This leads to an increase in the mean and volatility of stock prices during the tenure of right-wing governments and when traders anticipate the right-wing party to win elections. Daily and monthly data from U.S. and British equity markets between 1930 and 2000 statistically corroborate the predictions from our formal model”

De menar att den tidigare forskningen om valeffekter på aktiemarknaden i hög grad fokuserat på enstaka val, som valen i USA 1980 och 1992 (Herron et al 1999, Roberts 1990) eller 1987 och 1992 i Storbritannien (Gemmill 1992, Herron 2000); därför är det bra med deras studie som kollar på hela perioden 1930-2000. De börjar sin undersökning med t-tester för statistiskt signifikanta skillnader i medelvärde för priser och volatilitet mellan perioder med Demokratisk och Republikansk president, och går vidare med regressioner med dagliga data 1896-2001 i USA (N=23 327) med en Demokratisk president-dummy,, samt kontroller för delad regering, valdag, Kennedymordet, mordförsöken på Reagan, Ford, Truman och FDR, Nixons avgång, FDR:s död, Hardings död, WW1, WW2, Koreakriget, Vietnamkriget, 9/11, kraschen 1929, kraschen 1987, samt räntan. Demokratisk president har en statistiskt signifikant effekt både på avkastning och volatilitet. Från detta går de vidare till deras riktiga undersökning. De gör två originella hypoteser. (1) eftersom marknaden rationellt förväntar sig högre inflation under Vänsterregering (L och M får fram att inflationen 1900-2000 är statistiskt signifikant högre år med D-president jämfört med R-president) så minskar efterfrågan på aktier vilket sänker handelsaktiviteten. Minskningen i aktivitet minskar handlarnas riskpremier  vilket sänker mmedelvärdet och volatiliteten på aktiepriserna inte bara när en Vänsterregering sitter utan också när marknaden förväntar sig en Vänsterseger i kommande val (s 782). Denna prediktion går emot den tidigare litteraturen som förväntat sig högre volatilitet under Vänsterregering (jfr 798). (2) förväntningar om lägre inflation under Högerregering leder till högre handelsvolym och volatilitet.

De diskuterar också vilka substantiella slutsatser som kan dras från deras ekonometriska resultat. De menar:

(1) ”that right-wing parties are more willing to adopt policies that have a positive impact on the stock market” (s 783)

och

(2) ”calculation of the growth in dividend yields-that captures income growth of investors from stock returns-show that dividends increase (decrease) under right-wing( left-wing) administrations. This is a vital result because considerable evidence shows that personal income growth from wages and stock returns is the most important predictor of U.S. Presidential electoral outcomes (Hibbs 1987; Krause 2005).” (s 783)

De utvecklar en formell modell för hur partipoltiik påverkar börsen; de menar att detta är ”vital considering that the current theoretical literature on democratic politics and financial markets has failed to provide a 'deeper understanding of how political information affects traders' calculations' (Freeman, Hays, and Stix 2000, 467).” (798) Deras huvudmetod är GARCH (1,1)-regressioner (787f). För USA har de pollingdata (från Wlezien och Erikson 2002) och aktiedata för 15 presidentval, från 1944 till 2000 (788). För Storbritannien har de data för 13 allmänna val mellan 1945 och 1997. Pollingdata där är månatliga vilket är lägre frekvens än motsvarande för USA (794).

I slutsatserna hävdar de att

”our findings suggest that agents in the U.S. and British stock markets are genuinely concerned that the Democratic and Labor parties will remain committed to maximizing redistribution and welfare programs after elections by adopting policies that may lower stock prices. More generally, the presence of partisan patterns in the stock market indirectly support extant claims that partisanship has distinct effects on real economic outcomes since price movements in stock markets often reflect changes in macroeconomic outcomes such as personal income growth.”

De menar att det finns tre vägar framåt från detta paper. 1, en mer detaljerad analys mellan makroekonomiska utfall och aktiernas förväntade värden. 2, expandera den formella modellen genom att låta aktiehandlare äga mer diversifierade portföljer med obligationer och annat. 3, kolla på fler länder: ”it might be interesting to check whether the predictions from our model find statistical support in other advanced industrial democracies” (800).


Mukherjee och Leblangs paper från 2007 börjar med en epigraf:

”It is well known that the stock market prefers Republicans to Democrats. Most corporate executives and stock traders are Republicans, and many Republican policies are perceived to be favorable to stock prices and capital formation. Democrats are perceived to be less amenable to favorable tax treatment of capital gains and more in favor of regulation and income redistribution. Yet the stock market actually does better under Democrats than under Republicans.”
Jeremy Siegel, Stocks for the Long Run (2002, p. 221)

I övrigt börjar artikeln väldigt likt 2005-artikeln: de klagar på att de flesta studier av effekterna av val på aktier fokuserar på enstaka val, och visar samma diagram som i förra pappret med börsens utveckling i USA 1896-2001, och samma konstaterande att börsen utvecklas bättre under R-presidenter. Också i detta papper använder de GARCH-modeller på börsen i USA och Storbritannien. Artikeln är oerhört lik sin föregångare, även om det här är förväntningar om räntan snarare än förväntningar om inflationen som utgör den kausala länken (s 139). De får återigen parti-effekter på börsens volatilitet, men inte på avkastningen (s 164). De menar att Vänsterregeringens negativa effekt på börsvolatiliteten kan ses som en välfärdsvinst. I utblickarna mot vidare forskning pekar de i två riktningar (1) mer formaliserad modell om relationen mellan regeringsfärg, räntor och börsen, och (2) att kolla på fler länder (164f).


Fotnot
*De förklarar valet av Storbritannien som extra case så här: ”We chose Britain because of three reasons. First, like the United States, it has a majoritarian electoral system where electoral competition is dominantly between a right-wing party, the Conservatives, and a left-wing party, Labor. Second, the United States and Britain are advanced industrial democracies with open capital markets. Moreover, the New York and the London stock exchange are among the largest stock markets in the world with respect to market capitalization. Third, we chose Britain because data on not just stock prices, dividend yields, and trading volume but also temporal data for operationalizing the likelihood of a Conservative (or Labor) victory is available on a comprehensive basis for Britain.” (794)

Referenser

David Leblang and Bumba Mukherjee (2005) ”Government Partisanship, Elections, and the Stock Market: Examining American and British Stock Returns, 1930-2000”, American Journal of Political Science.
Bumba Mukherjee och David Leblang (2007) ”Partisan politics, interest rates, and the stock market: Evidence from American and British returns in the twentieth century”. Economics and Politics 19(2).

Hur påverkar valresultat aktiemarknaden?

LSE-statsvetaren Thomas Sattler börjar sitt paper "Do Markets Punish Left Governments?" med att konstatera att aktörerna på de finansiella marknaderna noga följer politiken för information som är användbar ur investeringssynpunkt (Bernhard och Leblang 2006). Detta har också ett höger-vänster-mönster: typiskt så stiger börsen när en högerregering valts och faller när en vänsterregering valts (Bechtel 2009, Herron 2000, Leblang och Mukherjee 2005). Ett exempel är presidentvalet i Frankrike då den konservative Giscard d'Estaing ersattes av socialisten Francois Mitterrand, och börsen på den första handelsdagen efter valet föll 13.8 procent. När en konservativ koalition vann valet i Belgien i november 1981 reagerade den belgiska börsen däremot knappast. Jag kan tycka att det är två helt olika saker: vänstersväng kontra ingen vänstersväng, men Sattler vill förklara sådana skillnader i vad för institutionella begränsningar det finns på policymakers (Henisz, 2004). Sattler:

"Markets are aware that the systemic risk emanating from a left government is small when this government has to accommodate a large range of actors with diverse political views. Vice versa, the benefits from a right government are limited in such circumstances." (343) Sattler menar att hans paper bidrar till den existerande litteraturen på fyra sätt. 1, den fokuserar på valutfalls effekter beroende på institutionell kontext, olikt den tidigare litteraturen som fokuserat på hur förutsägbara valutfallen var samt regeringarnas sammansättningar. 2, de flesta tidigare studier är av ett enda land (Bechtel 2009, Herron 2000, Leblang och Mukherjee 2004, Snowberg et al 2007a, 2007b); undantagen är Campello (2007) och Bernhard och Leblang (2006). Paneldesignen låter en både att studera hur institutionella variationer spelar roll (även om instititutioner ju också kan variera inom ett land över tid; Leblang och Mukherjee 2005 har t ex data för UK och USA 1930-2000), och att kolla på hur grad av ideologisk radikalism spelar roll. För att mäta graden av radikalism (Sattler använder termen "government extremism"!) använder Sattler ett kontinuerligt mått, till skillnad från de tidigare studierna som håller sig till enklare (dikotoma?) vänster-höger-mått. Och 3, detta paper kollar på implikationer av investerares riskaversion för kopplingen mellan val och börsen. (s 344) Sattler menar att hans studies huvudsakliga konsekvens för forskningen är att relativisera findings från USA och Storbritannien att val har stora effekter på aktiemarknaden: detta gäller bara i länder med låg grad av institutional constraints, säger han (s 344)

Den klassiska teorin från Hibbs (1977) säger att vänsterpartier för politik som skadar kapitalägarns intressen. Senare forskning har visat att vänsterregeringar ofta är skickliga på att hantera ekonomin (Boix 1998, Garrett 1998), men investerare kan fortfarande vara mindre entusiastiska för vänsterregeringar eftersom hotet om "unfavorable policy reversals" är större då. (s 344f) Vänsterpartiers sociala bas är inte investerarna och de partierna kan behöva föra investerarovänlig politik för att öka sin popularitet. (s 345n) Aktiepriser beror på förväntad framtida avkastning, och om vänsterregering ökar risken för policies som skadar avkastningen så bör detta ha en negativ effekt på priserna. Sattlers hypotes 1 är att aktiepriser faller när en vänsterregering vunnit valet, och stiger när en högerregering vunnit. Desto större det ideologiska avståndet mellan regeringen och den politiska mitten är, desto större effekt. Vidare så har den tidigare forskningen visat att osäkerheten som har med ett kommande val att göra, får aktiepriserna att falla något redan före valet. Därför blir hypotes 2 att aktiepriserna faller mindre när en vänsterregering vinner, än de stiger när en högerregering vinner (s 346). Sattler går vidare med att diskutera variationerna i political constraints på regeringars handlingsutrymme (Alt 1985). I t ex bikamerala parlamentariska system är det betydligt svårare för en regering att genomföra sin policy rakt av än i ett enkammarsystem. Antalet veto players (Tsebelis 2002) är också större för minoritetsregeringar, koalitionsregeringar och när centralbanken är oberoende.

Henisz (2004) visar att antalet veto players minskar volatiliteten i offentliga utgifter, transfereringar och skatter. Sattlers hypotes 3 blir utifrån denna diskussion att med fler begränsningar på politiken, blir effekterna av vänster- och högerregeringar på aktiemarknaden mindre.

Metoden är event study analysis utifrån Campbell et al (1997 kap 4). (För andra bloggade studier med ESA-metod se DiNardo och Hallock (2002) om strejker och aktiekurser, och Claeys och Vasicek (2012) om bond ratings och obligationsräntor.) Detta går ut på att räkna ut förväntat aktieprisbeteende och därefter jämföra de förväntade värdena med de faktiska värdena efter valet. Skillnad mellan förväntad och faktisk utveckling är "abnormal return". Ett problem är att marknaden redan innan valet fattat hur det kommer gå och därför tagit in denna information i priserna. Med många val som Sattler har i sitt dataset bör dock dessa effekter ta ut varandra (s 347). En sak som han gör för att hantera detta problem är att dela in valen i nära (definierat som mindre än 10% vinstmarginal) och icke-nära, och köra modellerna för nära och icke-nära val separat. Resultaten blir mycket starkare med nära val. Datasetet omfattar 205 val i OECD-länder sedan 1950-talet (s 347). Valdata kommer från Comparative Manifesto Project. Sex val är från 50-talet, 65 från 1960-79, och resten sedan 1980. Måttet på political constraints är från Henisz (2002) -- ett index som nyligen fått hård kritik i ett working paper av statsvetaren Raphael Reinke från European University Institute. Kontrollvariablerna inkluderar landets grad av "de jure capital account openness" (Quinn 1997), BNP, och BNP-tillväxt. I extra regressioner i ett online-appendix (pdf) inkluderas också dummies för minoritets- och koalitionsregeringar, Cukierman et als (1992) index för centralbanksoberoende, de facto valutaregimen (Reinhart och Rogoff 2004), och investeringsflöden som andel av BNP (Lane och Milesi-Ferretti 2006). Ideologimåttet är kodat så att högre värden är mer vänster regering. För att förenkla tolkningen av interaktionstermerna har Sattler omkodat ideologivariabeln så att den varierar mellan 0 och 100, constraints index så att det varierar mellan 0 och 10, och kontrollvariablerna har centrerats kring sina medelvärden. Sammanfattande statistik för variablerna finns i online-appendixet.

Referenser

Bernhard, William T., and David Leblang. 2006. Democratic Processes and Financial Markets: Pricing Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

Campbell, John Y., Andrew W. Lo and A. Craig MacKinley. 1997. The Econometrics of Financial Markets. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Henisz, Witold J. 2004. ‘‘Political Institutions and Policy Volatility.’’ Economics and Politics 16 (1): 1–27.

Sattler, Thomas. 2013. "Do Markets Punish Left Governments?". Journal of Politics. Online-appendix här (pdf).

Ojämlikhet och vänstern i Tyskland

Statsvetaren Mark Vail börjar sin artikel "Left of Eden: The Changing Politics of Economic Inequality in Contemporary Germany" med en välbekant historisk dikotomi: under efterkrigstiden hade (Väst-)Tyskland god ekonomisk tillväxt, växande välfärdsstat och relativt låg inkomstojämlikhet. Under de senaste 20 åren eller så har tillväxten varit långsammare, välfärdsstaten mer kontroversiell och ojämlikheten ökat. Hans mått på ökande inkomstojämlikhet är dock inte så imponerande: gini för bruttolöner (inte det bästa ojämlikhetsmåttet ur ett samhälleligt perspektiv) anges ha ökat med 0,29 punkter årligen mellan 1979 och 2000. I tabell har han ginikoefficienter, som jag inte vet om det är för hushåll eller individer eller netto eller brutto, från 1991 till 2005 och detta mått har bara ökat från 0,256 år 1991 till 0,263 år 2005, dvs knappt någon ökning alls. Den relativa fattigdomen (mätt som individer med inkomster under 60 proc av medianen) ökade åtminstone något under perioden, från 11,3 procent till 13,2 procent (s 560). Vail menar att statistiken visar att "by the late 1990s, the Social Market Economy was no longer fulfilling Erhard's promise of 'prosperity for all'" (564).

I vilket fall så menar Vail att "den ökade ojämlikheten" kombinerat med impopulära välfärdsreformer -- Hartz IV -- bäddade för grundandet av det radikala vänsterpartiet Die Linkspartei (formellt en valallians mellan PDS och WASG), sedermera bara Die Linke. År 2005 fick Die Linke 8,7 procent av rösterna till Bundestag, efter att ha attraherat vänstersocialdemokrater, fackliga och i allmänhet folk som ogillade Schröderregeringens reformer. Att Die Linke har ungefär denna sociala bas och bakgrund har tidigare visats av bl a Nachtwey och Spier (2007). Vails originella argument i artikeln är att dra större växlar på Linkes framsteg: "The emergence of Die Linke in the mid-2000s not only represented an indictment of the liberalising direction that the SPD had taken under Schröder, it also channelled growing scepticism about the Social Market Economy’s capacity to deliver solid economic performance and just economic outcomes." (s 561) Jag måste säga att jag är tveksam till denna analys. Vail visar själv att Linkes politik inte är så där dunderradikal; den bygger på att minska ojämlikheten genom högre minimilöner och liknande, och så keynesiansk stimulanspolitik. Det är inte direkt någon marxism i praktiken, utan faktiskt politik lik i art (om än inte i grad) Demokraterna i USA. Vail får också erkänna att Linke hittills (--2009) inte tjänat på krisen, men menar att de kommer att göra det... (s 562)

Vail diskuterar Die Linkes uppkomst i kontexten av Schröderregeringens reformagenda, Agenda 2010, med Hartz IV (bl a lägre a-kasseersättning för långtidsarbetslösa) som framsta beståndsdel. Missnöjet med ojämlikheten ökade i mitten av 00-talet och stödet för lagstadgade minimilöner likaså (s 569), vilket jag bloggat om tidigare. Fattigdomfrågans ökade "salience" skapade utrymme för Die Linke i politiken, menar Vail, som dock inte diskuterar hur FDP parallellt kunde få ökat stöd också under finanskrisen (14,6 procent i valet 2009, även om detta sedan vände efter en rad skandaler och personfrågor), och hur De Gröna kunnat stundtals gå förbi SPD i väljarstöd. Jag tycker nog att Vail ägnar sig åt en del "cherry-picking" i sin diskussion av tysk politik.

Vail konstaterar att SPD hela tiden avfärdar möjligheten att ingå koalition med Linke, som ses som ett smutsigt parti. Men han menar att Linkes framväxt ändå signalerar "a significant shift in the terms -- and the rules -- of German political debate" (571).

Han diskuterar också den ökade vikten av statlig inblandning i arbetsmarknaden, på Tarifautonomies bekostnad. 2007 gjorde SPD och CDU en kompromiss som innebar att ingen nationell minimilön infördes, men att i de sektorer där minst hälften av arbetskraften omfattades av ett kollektivavtal skulle Arbeitsnehmer-Entsendegesetz från 1996 som ger arbetsmarknadsdepartementet rätt att reglera arbetsförhållanden, utvidgas till att också reglera minimilöner (571). Denna lag skulle till att börja med omfatta fyra miljoner anställda.

Vail verkar anta att ökad ojämlikhet leder till att ojämlikheten blir en större politisk fråga vilket gör att vänstern växer. Men jag tror inte alls att det är givet. Som Pontusson och Rueda (2010) diskuterar så kan ökad ekonomisk ojämlikhet leda till ökad politisk ojämlikhet vilket missgynnar vänstern, som Lupu och Pontusson (2011) visar så kan ökad avstånd mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare försvåra möjligheter till klassallianser dem emellan, och som MacRae (2004) diskuterar så kan ökad ojämlikhet förskjuta politiken högerut. Dessa processer är förenliga med SPD:s nedgång i Tyskland idag, och FDP:s tillfälliga och De Grönas kanske mer permanenta uppgång. Vail diskuterar inte sådana mekanismer.

Vail fortsätter tillsammans med Benjamin Bowyer på den inslagna vägen i artikeln "Poverty and partisanship: Social and economic sources of support for the far Left in contemporary Germany" från 2011. De beskriver i början av sin artikel Die Linke så här:

"it has largely shed the image of one of its predecessors, the PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus), of being a ghettoized Eastern party of disgruntled former Communists and alienated victims of deindustrialization. Instead, Die Linke has emerged as a legitimate threat to the SPD’s traditional voter base and has become Germany’s third or fourth most successful party, depending on the election and the region in question. Equally important, the party has established itself as a legitimate contender in many areas of Western Germany, a fact that suggests its enduring presence in the German electoral landscape and the likelihood of its continued relevance to German politics on the national level." (506)

"Largely" blivit av med den bilden, ja; med tanke på att även i vänstertidningen taz en del skribenter hävdar att man inte kan rösta på Die Linke eftersom de är så smutsiga, och det väldigt starka motståndet i SPD mot samarbete med Linke, så kan jag tycka att Vail och Bowyer underskattar Linkes stigma.

Vail och Bowyer gör en ekonometrisk analys av Linkes väljarstöds geografiska fördelning (på valkretsnivå), och visar att stödet är störst i avindustrialiseringsområden med stor fattigdom och där SPD tidigare var starka. Detta låter i mina öron som ett tämligen "ghettoiserat" parti, just den bild som Vail och Bowyer vill argumentera emot... I bilden nedan syns hur stor andel av rösterna Linke hade i valet 2009, där mörkare område betyder större röstandel.

Det är tydligt att Linke är störst i gamla Östtyskland, liksom att de har starka fästen i Saarland där den karismatiske dåvarande partiledaren Oskar Lafontaine kommer ifrån, samt i det avindustrialiserade Ruhrområdet i Nordrhein-Westfalen. Vidare så har partiet också relativt starkt stöd i Niedersachsen. I kontrast till Ingleharts idéer om postmaterialism och minskad klassröstning (som också t ex Kitschelt har hävdat), så pekar Vail och Bowyer på att klassröstning fortfarande har en mycket stark effekt på vänster-höger-röstning i Tyskland (s 519). (Liksom i USA, och i rika länder i allmänhet.) De relaterar också sina resultat till Palier och Thelens (2010) dualiseringsargument, och menar att det är arbetare med osäkra anställningar och med arbetslöshetsepisoder som är särskilt benägna att rösta på Linke. Denna väljarrörelse vänsterut relaterar de också till Jonathan Polk med fleras paper "Catch-all or catch and release? The electoral consequences of social democratic parties' march to the middle in Western Europe" (2011).

Referenser

Nachtwey, Oliver och Tim Spier. 2007. "Günstige Gelegenheit? Die sozialen und politischen Entstehungshintergründe der Linkspartei’, in Tim Spier et al. (eds.), Die Linkspartei: Zeitgemäße Idee oder Bündnis ohne Zukunft? Wiesbaden: Verlag für Sozialwissenschaften.

Vail, Mark I. 2009. "Left of Eden: The Changing Politics of Economic Inequality in Contemporary Germany". German Politics.

Vail, Mark I och Benjamin T Bowyer. 2011. "Poverty and partisanship: Social and economic sources of support for the far Left in contemporary Germany". Comparative European Politics.

Hur har socialdemokratiska partier svängt i EU-vänlig riktning?

Varför har de socialdemokratiska partierna i Västeuropa blivit mer EU-positiva sedan 1980-talen? Mer specifikt, varför ökar deras stöd för europeisk integration trots bristerna på möjligheter till socialdemokratisk politik på EU-nivå? (s 14) Detta är forskningsfrågan i den brittiske statsvetaren David J. Baileys artikel "Legitimating 'New' Social Democracy in the European Union" från 2005.

Han tar upp tre typer av förklaringar till varför vänstern blev mer EU-positiv på 70-80-talen. Den första är ett argument att EU fr o m 1980-talet blev mer socialdemokratiskt. Den andra förklaringen är att EU:s permanens blivit mer och mer uppenbar, och att socialdemokraterna därför har slutat fundera på en annan ordning och anpassat sig till att EU faktiskt finns. Den tredje möjliga förklaringen är att socialdemokraternas värderingar och vilja har förändrats och blivit förenliga med EU:s faktiska politik (dvs den omvända förklaringen till nr 1. Som exempel på det första argumentet citerar Bailey Alan Cafruny och Paul Douglas.
Cafruny:

"Because social democracy depends on state power, it must either reassert national autonomy with all the problems entailed by this strategy [due to the internationalization and liberalization of the economy] or work toward a federalist system to re-regulate the economy at the level of the EU."

Douglas:

"the EU is the vehicle the left needs if it is to challenge the power of global neoliberalism"

Argument 2 menar Bailey är otillräckligt: hur skulle socialdemokraterna kunnat mobilisera faktisk entusiasm om det bara var detta som det handlade om? Som exempel på argument 3 tar Bailey bland annat ett citat från Robert Geyer (1997):

"As modernizing social democrats increasingly accept the growing decoupling of the national economy from national social control and abandon their previous strategy of maintaining a national political and economic movement, they weaken the link between social democracy and nationalism."

Själv menar Bailey att förklaringen är att sossar dämpar sin inrikespolitiska besvikelse -- över att det socialdemokratiska projektet med välfärdsstatens utbyggnad och full sysselsättning misslyckats eller avstannat -- genom att hoppas på EU (s 18). Eftersom att EU är så komplicerat så kan sossarna behålla sin sosse-cred trots att inget uppnås: "EU är så komplicerat, det går långsamt", kan de säga.

Efter att ha lagt fram denna bakgrund går Bailey vidare med tre fallstudier, av de socialdemokratiska partierna i Sverige, Frankrike och Storbritannien.

I Sverige ansökte regeringen om EG-medlemskap utan att det hade förankrats i det socialdemokratiska partiet; Bailey konstaterar med referens till Aylott (1999) att föga utrymme lämnades åt diskussion. (Jfr Jan Teorells avhandling från 1998; jag har bloggat om den här.) Ledarna för ja-sidan inom SAP argumenterade för att nationalstaten inte längre räckte till för socialdemokratisk politik. Ingvar Carlsson sa till Veckans Affärer i juni 1994: "we must show that issues like social-security, unemployment and the environment will be better solved if we are in the EU than if we stand outside". Under 90-talets andra hälft förde SAP-regeringen en "ortodox" ekonomisk politik -- stram, normpolitisk, liknande Maastrichtkriterierna -- samtidigt som man på EU-nivå arbetade för en mer progressiv agenda där. Den svenska regeringen spelade en viktig roll för att få in ett kapitel om sysselsättning i Amsterdamfördraget, och ex-finansministern Allan Larsson både genom en ledande roll i Party of European Socialists och genom att bli Director General på DG Employment and Social Affairs. Bailey menar att

"The case of Sweden, therefore, illustrates the manner in which the retreat and retrenchment of social democracy during the 1980s and 1990s was accompanied by a significant turn towards Europe. This turn was itself consistently portrayed as a means to pursue renewed (yet, significantly more moderate) social democratic objectives at the supranational level."(s 22)

I Storbritannien upplevde Labour en minst sagt dramatisk period under början av Thatcher-eran. Partiet hade 1975 varit splittrat inför EG-omröstningen, och under åren fram till Thatchers valvinst 1979 misslyckades den ekonomiska politiken så totalt att landet fick söka hjälp hos IMF för att lösa krisen. I början av 1980-talet stärktes vänsterflygeln inom partiet rejält (vilket ledde till att en del av högerflygeln lämnade och bildade Social Democratic Party, SDP), och inför valet 1983 ingick i valplattformen ett utträde ur EG, som ansågs vara ett hinder för den politik man ville föra:

The next Labour government, committed to radical socialist policies for reviving the British economy, is bound to find continued membership [of the EC] a most serious obstacle to the fulfilment of those policies … For all these reasons, British withdrawal from the Community is the right policy for Britain – to be completed well within the lifetime of the parliament. (cit s 23)

Valet 1983 blev en katastrof för Labour, och partiledaren Michael Foot avgick och ersattes av Neil Kinnock som sökte en mer moderat väg. Kinnock var också mer EG-vänlig. Efter en tredje valförlust 1987 började Labours omvärdering av EG på allvar, vilket underlättades av att kommissionens ordförande Jacques Delors stod för en "sociala Europa"-politik. Inför 1989 års Europaparlamentval såg Labour mycket annorlunda på EG än man hade gjort 1983:

"1992 and the Single Market create great opportunities and great challenges for Britain. We believe that Europe must be a Community as well as a Market. We want a Community that modernises industry, protects the environment, generates jobs, advances women’s rights and helps the regions. We want the British people to get the best from the European Community."

Det fanns vid den tiden en eurokeynesiansk strömning inom Labour, som förespråkade reflation, koordinerade investeringar och planering på europeisk nivå. John Smith som efterträdde Neil Kinnock 1992 var EG-vänlig, och likaså förstås Tony Blair som blev partiledare 1994. Två av New Labours arkitekter, Mandelson och Liddle, skrev 1998:

"In the modern world it is only through Britain’s committed participation in the European Union that we can regain true sovereignty – in other words, the political ability to tackle problems in the public interest – over many issues which have slipped beyond the nation-state’s individual reach, whether the question be global warming, the prevention of future wars in Europe, or international economic co-operation to provide the conditions of stability necessary to boost economic growth in Europe and restore full employment." (cit s 25)

Bailey menar att New Labour talat om eller förespråkat en mer traditionell socialdemokratisk politik på EU-nivå än inrikespolitiskt (s 26).

På 1970-talet var Parti Socialiste (PS) skeptiskt till EG. 1972 hade man ett gemensamt valprogram med PCF, där motståndet till EG-medlemskap var med. Efter valsegern 1981 skulle 1972 års program genomföras. Experimentet gick åt skogen och ledde till Mitterands U-sväng, från "socialism i ett land" till EMS-medlemskap och franc fort-politiken. Första halvan av 1984 var Frankrike ordförande i EG och Mitterand stödde då det första utkastet till EU. Vid valet 1986 hade t o m delar av vänstern inom PS svängt till att vara EG-förespråkare. Under 90-talet fortsatte EU-optimismen och 1997 stod denna verklighetsfrånvända tirad om EMU att läsa i PS valmanifest:

"We want a political and not a technical vision for Europe. We want a dynamic approach to Europe, not one of accounting … For Socialists, making the euro succeed involves building a Europe which is turned towards growth, employment and democracy." (cit s 28)

I Amsterdam 1997 var den franska regeringen -- liksom den svenska -- en del av alliansen för en pro-sysselsättningspolitik i fördraget. Jospin förespråkade också en europeisk ekonomisk regering för att balansera den teknokratiska ECB. (Detta lyckades inte.) Bailey sammanfattar:

"In sum, similarly to the scene in Sweden and the UK, Europe has increasingly been utilized by the French Parti Socialiste as a vehicle through which to pursue (albeit relatively moderate) social democratic initiatives and thereby retain legitimacy as a social democratic party, despite the necessity of curtailing social ambitions and policy achievements at the national level." (cit s 29)

I sina slutsatser så hävdar Bailey att a) socialdemokratisk politik har inte gjort några framsteg på EU-nivå, och att b) socialdemokratiska partier blivit allt mer EU-positiva. Den enda förklaringen som håller till kombinationen av dessa två faktum är enligt Bailey att socialdemokratiska partierna kan prata om socialdemokratisk politik på EU-nivå, utan att behöva uppnå något. "European integration has enabled the obfuscation of social democratic failure, thereby contributing to the legitimation of ‘new’ social democracy." (30)


Referens
Nicholas Aylott. 1999. Swedish Social Democracy and European Integration: The People's Home on the Market. Ashgate.
David J Bailey. 2005. "Obfuscation through Integration: Legitimating 'New' Social Democracy in the European Union". Journal of Common Market Studies.

Jämförande politisk ekonomi-forskare om den nyliberala epoken

Statsvetaren Lucy Barnes forskning har jag tidigare bloggat om här. Här ska jag skriva om två nya papers av henne, samförfattade med Peter A. Hall (Harvard) respektive Tim Hicks (Dublin); Hicks som jag tidigare bloggat om här. Pappret med Hall handlar om livskvalitet i de rika länderna under den nyliberala epoken; pappret med Hicks handlar om valen i Tyskland 2009 och Storbritannien 2010 och frågan om varför vänstern inte går framåt efter finanskrisen. (En fråga som jag tidigare skrivit om här.)


Barnes och Hall 2012
Barnes och Hall karaktäriserar den nyliberala svängningen så här:

"In short, the past thirty years have been a neo-liberal era marked by the opening of international markets, the intensification of market competition, and the growing influence of markets over the allocation of resources. In labor markets, liberalization has featured initiatives to reduce employment protection, to make part-time and temporary employment more feasible, to tighten eligibility and replacement rates for unemployment or sickness benefits, and to weaken trade unions. In markets for corporate governance, neo-liberal initiatives reduced impediments to foreign direct investment, made corporate takeovers more feasible, and increased the power of shareholders relative to stakeholders. In markets for goods and services, analogous initiatives reduced barriers to trade, privatized public enterprises, encouraged the contracting out of public services, and opened markets to new competitors." (s 2)

Det är en bra, vitt täckande beskrivning, men jag saknar kanske Baccaro och Howells arbetsplatsfokus. Syftet med kapitlet är enligt Barnes och Hall att utvärdera effekterna på vanliga människors välmående av "the turn toward more intense market competition" (s 2)

De menar att det finns fyra kanaler genom vilka den marknadsliberala svängningen påverkar levnadsstandarden och välmåendet (s 3f). Den första är makroekonomisk: många ekonomer menar att marknaden är effektiv och att marknadsliberal politik därför skulle öka den ekonomiska effektiviteten och BNP i de berörda länderna, vilket borde öka välmåendet. Den andra kanalen är inkomsteffekter av ökad inkomstojämlikhet. Den tredje är att anställningarna har blivit mindre säkra och att risker har individualiserats. Den fjärde kanalen är att marknadslogiken har trängt in i nya sfärer. också barndomen i familjen har blivit mer konkurrensinriktad (Hochschild 2003; Levey 2010).

Som indikatorer på högersvängningen tar de index på avregleringar och privatiseringar, facklig försvagning, och i diagrammet nedan placeringen av politiska partier i parlament på en höger-vänster-skala.

Barnes och Hall kommenterar diagrammet ovan med att "between 1980 and 1998, legislatures became significantly more neo-liberal, as parties on both the right and left moved in that direction." (s 6)

De hävdar att liberal politik har en klassbias och ökar ojämlikheten.

"At a basic level, there is a natural class bias to liberal reforms. Reforms that extend the purview of markets often enhance the aggregate ‘efficiency’ of allocation, but they also privilege those with access to marketable resources, such as capital and high levels of skills typical in the upper middle class, relative to those without them. Intensifying market competition magnifies the distributive effects that follow from disparities in marketable resources." (s 10)

Utifrån detta kan vi förvänta oss ökad ojämlikhet i välmående.

Hur kan vi veta om befolkningarnas egna värderingar förändrats? Svårt, men det finns i alla fall World Values Survey-data från 1981 och framåt. Utifrån WVS kan man konstatera att opinionsstödet för att "de mest kompetenta ska tjäna mer" har ökat:

Men stora majoriteter vill fortfarande att staten ska "take responsibility for providing for everyone" och minska inkomstskillnaderna (s 7). 1985 ville 68 procent av respondenterna i WVS att staten skulle minska skillnaderna mellan rik och fattig; 2006 var det 74 procent.

Den indikator som Barnes och Hall fokuserar mest på är välmående (well-being), mätt som självrapporterad nöjdhet med livet. 1981-90 ökade välmåendet i alla tre inkomstrgrupper, vilket inte är konstigt eftersom 1981 var ett år av djup recession. På 90-talet ökade dock ojämlikheten i välmående: de över percentil 70 i inkomstfördelningen blev mer välmående och de under percentil 30 mindre välmående (s 9). Skillnaden är statistiskt signifikant. Barnes och Hall går vidare med att konstruera ett index för ojämlikhet i välmående. Det är ett index där  måttet är höginkomsttagarnas (P70 och uppåt) välmående relaterat till låginkomsttagarnas (upp till P30) välmående, som sätts till = 100. Ett värde på 117 betyder då att höginkomsttagarna i landet i genomsnitt är 17 procent mer välmående -- enligt WSP-svaren -- än låginkomsttagarna. Barnes och Hall kör OLS-regressioner med detta index som beroende variabel. Marknadsinkomstojämlikhet (pre-fisc) är statistiskt signifikant positivt korrelerad med ojämlikhet i välmående, medan arbetslöshet och post-fisc förvånansvärt nog inte är det (s 14). Andelen förklarad varians (R^2) i regressionerna är låg.

Om större risker lagts på individen under den nyliberala fasen, vilka strategier kan individerna använda för att hantera riskerna? Ett sätt är att vända sig till sina sociala nätverk: familj, vänner och bekanta. (Ett exempel på detta kan vara att här Reinfeldtregeringen försvagar välfärdsstaten så förväntar de sig att fler anhöriga -- i praktiken ffa kvinnor -- obetalt ska ta hand om barn och äldre.) Barnes och Halls i mitt tycke lite konstiga (beside the point) sätt att testa detta är att köra multilevelmodeller där antal sociala kopplingar man har får vara med och bestämma ens välmående. Föga förvånande mår folk med mer vänner och fler familjemedlemmar bättre. Sociala nätverk visar sig också vara extra viktigt för låginkomsttagare, även om denna grupp i genomsnitt har svagare nätverk än vad höginkomsttagare har (s 18). Barnes och Halls slutsats från denna kanske inte helt relevanta ekonometriska övning är att "social connectedness has been an important source of social resilience during the neo-liberal era" (s 17). Vilket säkerligen är sant, men jag vete tusan om jag tycker att deras regressioner provar det så bra.

Också för att testa om fackföreningar ökar välmåendet kör Barnes och Hall multilevelregressioner. Den fackliga anslutningsgraden i landet har en positiv effekt på välmåendet, och det gäller även om man kontrollerar för individuell facklig anslutning. Slutsatserna blir: "trade unions sustain the well-being of large portions of the populace, not simply of their own members (see also Flavn et al. 2010). They operate as factors of social resilience by virtue of how they defend social solidarity in the national political economy." (s 20) De gör motsvarande tester där välfärdsstaten -- mätt som sociala utgifter som procent av BNP (se bloggen här och här) samt skillnaden mellan pre-fisc och post-fisc inkomstojämlikhet -- får påverka välmåendet. Omfördelningen men inte de sociala utgifterna har en positiv effekt på välmåendet, även om man kontrollerar för individuella egenskaper i en multilevel-modell.

Barnes och Hall menar i sina slutsatser att ojämlikheten i välmående ökat de senaste trettio åren, och att detta har negativa effekter.

 "After three decades in which democratic welfare states fulfilled their promise to improve well-being for all, they have presided over three decades in which well-being increased only for those in the most privileged strata of society. The fruits of post-industrial capitalism are being distributed less equally today than they were thirty years ago, and the wear and tear of daily life has increased for many people." (s 22f)

De menar att denna ökade ojämlikhet försvagar den sociala sammanhållningen och ökar främlingsfientligheten.


Barnes och Hicks 2012
Lucy Barnes och Timothy Hicks studerar i pappret "Left Behind" från i år två allmänna val som hållits i rika länder efter att finanskrisen började: Tyskland 2009 och Storbritannien 2010. Många iakttagare och debattörer har hävdat att vänsterpartier borde gå framåt efter finanskrisen eftersom den är en "kapitalismens kris" och visat på marknadsliberalismens "bankrutt". Barnes och Hicks är dock skeptiska till detta:

"Even if we accept that we really are witnessing a crisis of capitalism, there is still a question as to whether the Left really has failed to capitalize politically on the unfolding economic drama. The more high-brow press has certainly claimed this to be the case. Further, Miliband (2011) has argued that the Left is curiously weak at this time, most tellingly in its intellectual and historical west European heartlands. Beyond this assertion, we may consider the crossnational electoral record since the onset of the crisis. Portugal, Spain, the Netherlands, and the UK have all seen left-wing parties ejected from government, while right-wing incumbents in Germany, the Netherlands, and Sweden all succeeded in retaining power after the crisis. To be sure, France and Denmark saw right-wing governments lose power. However, even while the Danish Social Democrats regained power in the election, their vote share compared to the previous election was essentially static. The implication of this record, on the face of it, seems that if anything the left has done worse in the aftermath of the crisis."

I diagrammet nedan ser vi att förutom bailoutländerna Irland och Island så är djupare kris i landet (mätt som tapp i BNP från toppkvartalet till valkvartalet) associerad med sämre valresultat för det största vänsterpartiet (SPD, Labour etc) i Europa.

Barnes och Hicks har fyra cases att välja emellan: Sverige 2010, Nederländerna 2010, Storbritannien 2010 och Tyskland 2009 (s 8f). Valet i Nederländerna dominerades dock av Afghanistankriget, vilket  inte är någon itressant ekonomisk-politisk höger-vänster-fråga, så därför faller det valet bort. Sverige vore intressant eftersom landet hade en högerregering 2006 medan Storbritannien hade en vänsterregering, så om man jämförde de två så kunde man kolla på skillnaderna för vänsterpartier som suttit i regering respektive varit i opposition. För Sverige finns dock individväljardata inte tillgängliga än. Därför jämför Barnes och Hicks Storbritannien med Tyskland, som före valet 2009 hade en "stor koalition" mellan CDU och SPD.

För Storbritannien har de väljardata från British Election Studies internet panel survey för åren 2005, 06, 08, 09, och 2010. Det är tre frågor som är intressanta för analyserandet av hur krisen påverkar attityder:

"Using the 0 to 10 scale below, where the end marked 0 means that the government should cut taxes a lot and spend much less on health and social services, and the end marked 10 means that government should raise taxes a lot and spend much more on health and social services, where would you place yourself on this scale?"

"How well do you think the present government has handled the economy in general?" 

"Have you personally been a affected by the financial crisis that is affecting world markets?"

Väljarna var klart mer negativa till Labours "hanterande av ekonomin" 2010 än 2005, alltså efter att krisen startat respektive före den (s 11). 13 procent av respondenterna säger sig vara personligt påverkade av krisen. Barnes och Hicks kör regressioner. De har med en post crisis-variabel som är en dummy för år 2010, och som fungerar som en slags difference in differences-skattning (s 13). De använder en rad kontrollvariabler: ålder, kön, utbildningsnivå, inkomst, och identifikation som Labour-sympatisör 2005. Den beroende variabeln är preferenser för offentliga spenderingar respektive Labourregeringens ekonomiska kompetens.

Ett väldigt konstigt resultat i en viktig fråga är att post-crisis förvisso ökar stöd för offentliga utgifter och skatter, men att vara personligt påverkad minskar detta stöd. Ett resultat som jag inte riktigt litar på.

För Tyskland har Barnes och Hicks data från German Longitudinal Election Survey (GLES), från 2002, 2005 och 2009. Det är genuina paneldata, samma individer varje gång. De tre relevanta frågorna från GLES är:

"And what do you think about the current economic crisis? Do you worry about the crisis? Please tell me how you feel using this scale from 1 to 7. 1 means that you don't worry at all, 7 means that you worry a lot."
"And what is your view about taxes and government spending on health, education and social benefits? Which of the positions on the scale from 1 to 11 reflects your own view [where 1 denotes] `Lower taxes, even if that means less government spending on health, education and social benefits' [and 11 denotes] `More government spending on health, education and social benefits, even if that means higher taxes'?" (s 16f)
"Using a scale from -2 to +2, please tell me now to what extent the statements that I will now read out describe Angela Merkel or not. She has sensible ideas about how to manage the economic crisis." (s 17)

De kör ordered logit-regressioner med preferens för offentliga utgifter som beroende variabel. Kontrollvariablerna är inkomst, arbetslöshet, kön, ålder, utbildningsnivå, och dummies för att ha röstat på SPD respektive CDU i föregående val. De kör också ordered logit-regressioner med "sensible Merkel" -- åsikten att Merkel har en vettig politik för att hantera krisen -- och "sensible Steinmeier" -- dito om SPD-kandidaten Steinmeier -- som beroende variabler. Självrapporterad krisoro har större negativ effekt på "sensible Merkel", men klart mindre effekter än bland brittiska väljare (s 19). Barnes och Hicks anmärker om sina rätt svaga resultat för preferenser bland tyska väljare:

"While the British seem to have, generally, moved leftward on the tax-and-spend issue, this was not actually the case for those who claim to be aff ected by the crisis. From the German case, we nd little evidence that crisis concerns have impacted tax-and-spend preferences. Indeed, to the extent that the data suggest anything, it is that such concerns shifted people leftward, rather than rightward, as in the UK." (s 21)

De går vidare med partival som beroende variabel (i multinomial logit-modeller). De finner att i Tyskland så tenderade de som inte litade på Merkels krishantering att gå till Linke; SPD tjänade inte på detta (s 28f). Detta är ett märkligt resultat, men kan bero på att SPD ju satt i regeringen, som en junior partner, och därför inte sågs som ett rejält alternativ.

Den stora frågan utifrån Barnes och Halls resultat blir dock varför förtroendet för Labours hanterande av ekonomin helt raserades i krisen, medan förtroendet för CDU inte alls minskade lika mycket (s 30f). De konstaterar att denna studie av två fall förhoppningsvis kan generera hypoteser till kommande studier med större N. En hypotes man skulle kunna testa är t ex att regerings-vänsterpartiers ekonomisk-politisk förtroende i högre grad raseras i ekonomiska kriser än vad regerings-högerpartiers ekonomisk-politiska förtroende gör.


Referenser
Lucy Barnes and Peter A. Hall, "Neo-Liberalism and Social Resilience in the Developed Democracies",
Lucy Barnes och Timothy Hicks, "Left Behind? Partisan Politics After The Financial Crisis", paper presenterat på American Political Science Association 2012
Flavin, Patrick, Alexander C. Pacek and Benjamin Radcliff. 2010. “Labor Unions and Life Satisfaction: Evidence from New Data,” Social Indicators Research 98(3): 435-49.
Hochschild, Arlie Russell. 2003. The Commercialization of Intimate Life: Notes from Home and Work. Berkeley: University of California Press.
Levey, Hilary. 2010. “Raising Middle Class Children in the Competitive Culture of the United States: Parenting and Competitive Children’s Activities.” Forthcoming in Dilemmas of the Middle Class around the World, edited by Katherine S. Newman