Tyskland i den jämförande politiska ekonomin idag

År 2020 publicerade tidskriften German Politics ett specialnummer med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". Premissen, som förklarad av gästredaktörerna, statsvetarna Sidney A. Rothstein (Williams College) och Tobias Schulze-Cleven (Rutgers), var mycket intressant: Tyskland har sedan länge spelat en speciell roll i teori- och modellbyggen i jämförande politisk ekonomi. [1] I dessa teorier har Tyskland stått för en stabil samhällsekonomisk modell, ofta kontrasterad med USA och Storbritanniens liberala, anglosaxiska modeller. [2] Också Rothstein och Schulze-Cleven vill arbeta med en modell av en nationell politisk ekonomi "as a system of institutions and practices that ‘fit’ together across different realms of activity" (s. 291), en formulering som låter väldigt kompatibel med Varieties of Capitalisms betoning på institutionell komplementaritet.

Numret består av hela 12 artiklar, utöver introduktionen. Rothstein och Schulze-Cleven har en teoretisk artikel om Tyskland som politisk ekonomi; Niccolo Durazzi och Chiara Benassi har en artikel om yrkesutbildningens roll; Ute Klammer har en artikel om pensioner; Benjamin Braun och Richard Deeg skriver om finanssektorn och den exportorienterade tillväxtmodellen; Thomas Haipeter har en teoretisk artikel om hur användbart (eller inte) begreppet finanskapitalism är för att förstå utvecklingen i Tyskland; Stephen J. Silvia skriver om facken och företagsråd i globala tyska företag; Martin Behrens och Heiner Dribbusch skriver om konflikt mellan företag och fack vad gäller företagsråd; Björn Bremer skriver om SPD:s ekonomiska politik;  Brigitte Young skriver om den tyska ekonomins utveckling; Jan Behringer m fl skriver om den ekonomiska ojämlikheten; Wade Jacoby skriver om överskotten i betalningsbalansen; och specialnumret avslutas med en paneldiskussion med Walther Müller-Jentsch, Britta Rehder och redaktörerna.

Rothstein och Schulze-Clevens teoretiska artikel börjar med en trumpetstöt: "The social democratic century is over, with both politics and policies shifting significantly across Europe (Dahrendorf 1999)." (s. 297) Politiken har individualiserats och bygger mindre på klass än den gjorde tidigare, och socialdemokratisk ekonomisk politik har nyliberaliserats, säger de. Under 2000-talet har den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt, och löneandelen fallit (ref Haipeter 2017), "highlighting both intensifying conflict between winners and losers of structural changes, and reflecting companies’ turn toward value extraction over the reinvestment of profits." (s. 298) Också politiken har blivit mindre inkluderande, säger de med referenser till Mair (2013) och Armin Schäfer (2013), och de två stora centristiska partierna har båda omfamnat nyliberal ekonomisk politik.

Syftet med vår artikel är tvådelat, säger de. Ett, "we seek to better understand the current state of Germany’s political economy as a less orderly and progressively more tension-ridden configuration." (s. 299) Två, att arbeta teoretiskt med hur man, i Paul Piersons (2004) anda, kan förstå politisk förändring.

Diskussionen om oordning och förändring börjar hjälpsamt nog med att diskutera teorier om balans och stabilitet. Det finns tre typer av sådana teorier som utvecklats för den tyska politiska ekonomin, säger de: teorier som ser företagens intressen och institutionell komplementaritet som de drivande faktorerna, teorier som ser klassförhållandena som den viktigaste bestämningsfaktorn, och teorier som fokuserar på institutionaliserade idéer. Dessa tre sammanfattas i tabell 1 nedan.

Den idag mest inflytelserika teorin -- "which has arguably become hegemonic in comparative political economy scholarship" -- är Varieties of Capitalism, den första typen av teori. Den fokuserar på kontrasten mellan Tyskland som idealtypen koordinerad marknadsekonomi, och USA som idealtypen liberal marknadsekonomi. VoC bygger på rational choice-institutionalism och stabiliteten, institutionernas persistens, uppstår enligt teorin eftersom olika institutioner är komplementära och samspelar med aktörernas strategier, som båda formas av institutionerna och upprätthåller dem. Företagens intressen och agerande är centrala i VoC och enligt teorin så agerar företagen/arbetsgivarna i en koordinerad marknadsekonomi i en miljö med ambitiös yrkesutbildning, kvalificerad produktion med relativt höga löner, och relativt reglerad arbetsmarknad. Det lönar sig för företagen att betala relativt bra löner och inte vilja avreglera arbetsförhållandena, eftersom de kan ta bra betalt för produkterna (tänk tyska bilar och andra verkstadsindustriprodukter). Där finns det alltså enligt VoC en institutionell stabilitet: företagen tjänar gott med pengar inom existerande ramar och vill därför inte ändra dem. I en koordinerad marknadsekonomi agerar företagen också på längre sikt, med en mindre finansialiserad och mindre "kvartalskapitalistisk" företagsstyrning än vad man har i de mer börsdrivna liberala marknadsekonomierna. 

VoC gav en elegant och sammanhängande förklaring till mönster av beständighet som den tyska ekonomin uppvisade under flera decennier. Men på 2000-talet, säger Rothstein och Schulze-Cleven, hände flera förändringar i Tyskland som kontrasterade mot VoC:s prediktioner. Finanssektorn stärktes och förändrade då också landets corporate governance, t ex genom större ägande genom private equity-företag och hedgefonder som står för ett aktivistiskt, investerardrivet ägande som kontrasterar mot tyska traditioner av starka fackklubbar och företagsråd. (s. 300) Samtidigt har löneskillnaderna ökat, bland annat genom att lönenivåerna i tjänstesektorn halkat efter de i industrin, samtidigt som löneökningarna i industrin inte rört sig i takt med produktivitetstillväxten. Jobbkontrakten har avreglerats, och i kontrast till VoC:s prediktioner så har arbetsgivarna, vilket Kinderman (2017) visar, arbetat hårt politiskt för att få till ytterligare liberaliseringar. Företagen verkar också förändrat sin styrning från "retain and invest"-strategin till en "downsize and distribute"-strategi som associeras med USA och liberala marknadsekonomier. "In turn, VoC’s reading of an institutional equilibrium has become hard to sustain, and arguments about a better balance between economic growth and social welfare in CMEs have lost much of their former punch." (s. 301)

Den andra typen av stabilitet handlar om hur man skapat intressebalans genom korporatistiska förhandlingar och institutioner. Den "korporatistiska" analysen och teoribildningen var mer inflytelserik på 1980-talet och var mindre precis som teoretisk modell, mer en teoretisering av landets modernhistoriska utveckling. I denna anda teoretiserade Wolfgang Streeck 1991 hur även arbetsgivarna kunde tjäna på starka fack, genom att fackens makt tvingade företagen att satsa på en kombination av höga löner (externt givet) och hög produktivitet, med en stark specialisering på "diversifierad kvalitetsproduktion". Hade de fått välja fritt kanske de hade föredragit en liberal arbetsmarknad, men utan det fria valet så kunde de acceptera den tyska institutionella modellen. Liknande så teoretiserade Müller-Jentsch (1991) hur företagsråden och den lagstadgade representationen för facken i företagens styrelser innebar en Konfliktpartnerschaft mellan arbetsgivare och arbetare på företagsnivån, och en motsvarande balans fanns också på sektorsnivån. Även med integrationen av DDR och öppnandet av östra Europa för tyskt kapital fanns enligt det tidiga 00-talets forskning tillräckligt många veto points i den tyska politiska ekonomin för att hindra ett skifte till den liberala modellen. Så blev det inte, säger Rothstein och Schulze-Cleven:

"With the benefit of hindsight, we know that the Social Democrats’ neoliberal turn with the Agenda 2010 and Hartz labour market reforms came to cut this Gordian knot. While successful in attracting centrist swing voters and extending the life of Schröder’s Red-Green coalition government, this strategic reorientation had far-reaching consequences. Not only did it sever many of the party’s links with the union movement and accelerate the SPD’s transformation into what some have called a ‘cartel’ party (Jacoby and Behrens 2016; Walter 2018), it also spurred the fragmentation of the German party system, with West German unionists playing a key role in the formation of Die Linke and union members moving toward support for the AfD at rates above overall averages in the population (Schwander and Manow 2017; DGB Bundesvorstand 2017). This has precluded any medium-term chances of forming a centre-left government.
Fragmentation in electoral politics reflects and reinforces a growing imbalance of power as employers gain the upper hand over labour. Pushed by increasingly critical and no longer captive employers, and underwritten by a progressively more activist state, contemporary Germany has broken with the tradition of consensus rule (Vail 2003). Policymakers have liberalised political decision-making, such as in the administration of federal employment policy, where social partners’ roles in economic governance have been marginalised (Trampusch 2009; Hassel and Schiller 2010). Often, liberalisation also entailed increasing the scope of market allocation, a turn that labour had become too weak to prevent. With union membership levels down, collective bargaining coverage declining, and public opinion clearly favouring reforms, Germany’s institutions did not provide labour with enough power to block these changes." (s. 302-3)

Denna försvagning av arbetarrörelsen har också lett till "significant welfare state retrenchment": hårdare regler för förtidspension,  en mer workfare-orienterad politik mot arbetslöshet och så vidare. Samtidigt har facken försvagats och styrkan i arbetsmarknadsregleringarna har börjat variera mer med typen av företag, med starkare råd på medelstora industriföretag än annanstans på arbetsmarknaden. Detta har förstärkt den tendens till företagsegoism (Betriebsegoismus) som redan Streeck (1984) observerade i det gamla systemet. Forskare från VoC-traditionen som Anke Hassel (2014) och Kathleen Thelen (2014) har nu analyserat den tyska utvecklingen som en "dualisering" av arbetsmarknaden, att skilja från en bredare "liberalisering" som USA och Storbritannien har sett, eller en "inbäddad flexibilisering" som i Norden. (s. 304) Rothstein och Schulze-Cleven sammanfattar läget i denna forskningslitteratur som att man är ense om att mycket förändrats med den tyska samhällsekonomiska modellen på 00- och 10-talet, men att man är oense om hur djup förändringen är (är den lik USA eller ej?) och vilka som drivkrafterna är. De låter Streeck få det sista ordet i denna litteraturbeskrivning: "Yet, whatever the specific disagreement might be, the general tenor of most analyses is that contemporary Germany has been experiencing capitalism’s reassertion over its 20th-century democratic limits (Streeck 2009)." (s. 304)

Den tredje litteraturen om stabilitet handlar om idéernas betydelse. Kan man säga att den tyska samhällsekonomin och dess aktörer vägleds av en grundläggande idé och ett ideal om en "social marknadsekonomi" (Soziale Marktwirtschaft)? En idé som i enlighet med Ordoliberalismens filosofi, utvecklad av Walter Eucken och andra under mellankrigstiden, skulle förena ordning och frihet. Jag tycker inte att det är riktigt klart på vilket sätt idéerna enligt Rothstein och Schulze-Cleven skulle binda upp aktörerna och skapa stabilitet, men de pekar på en intressant process på 1960-70-talen där SPD utvidgar medbestämmandet på arbetsmarknaden men också arbetar med en retorik om Modell Deutschland, om att föra en specifikt tysk politik. (s. 305) Här pekar de också på Tysklands särskilda roll i EMU och med utformningen av en stram, snudd på monetaristisk politik under 1990- och 00-talen.

Från redogörelsen och diskussionen av de tre teorierna om stabilitet, går Rothstein och Schulze-Cleven vidare med att diskutera 2000-talets samhällsekonomiska förändringar och hur olika forskare tacklat detta. De börjar med att säga att det skett ett skifte i teorierna, från nationalekonomers mer tekniska vokabulär till mer sociologiska begrepp för att begripliggöra stabilitet och förändring. De pekar på tre aspekter av förändring, som alla teoretiserats av kapitalismens klassiska teoretiker: Marx, Weber, Schumpeter, Polanyi. De tre aspekterna är "the dynamics of capitalist expansion, the exhaustion of public authorities’ mechanisms of social compensation, and the accumulation of social power" (s. 307). Så här Streeckianskt -- artikeln är väldigt Max Plancksk -- börjar de diskussionen om den kapitalistiska expansionen:

"Conceptions of capitalism are united by their emphasis on the system’s propensity for expansion, with ‘restless’ agents entrepreneurially pushing up against the established social order as they search for new profit opportunities by expanding the scope of markets, commoditising more of the life world, and relying on individual contracts to govern a greater share of social relations (Streeck 2011). Without sufficient counteracting mechanisms for shoring up collectively constituted institutions, this behaviour not only leaves market orders inherently unstable, it also incessantly (re-)shapes social collectivities in their image (Vergesellschaftung).This functional logic of capitalist organisation operates independently of any particular individual, and its systemic effects are clearly visible in contemporary Germany and across Europe (Streeck 2014). From the global production networks implied by corporations’ vertical disintegration to ‘activating’ labour policy reforms, markets have become ever more central to political and social organisation – both across societies and within them (Rosa, Lessenich, and Dörre 2015)." (s. 307)

På den andra punkten, "exhaustion of social compensation", diskuterar de i vilken grad välfärdsstaten skyddar medborgarna "from markets' harshest effects". Har staten i enlighet med Habermas (1973) och Offes (2006) teorier tappat mark i förhållande till marknaden, och marknaden blivit allt viktigare för folks medlemsstandard? Här gör de återigen en Streecksk (2014) analys av minskad välfärdsgenerositet och ökad offentlig skuldsättning, något som de med Streeck förklarar med ökad skatterörlighet undan skatter. (s. 307) Folk känner sig osäkrare och tröttare -- deras referenser här är Sennett (2000) och Ehrenberg (2010) och klassamhället blir mer segmenterat, t ex genom utbildningens förändringar. (s. 308)

Den tredje frågan är ackumulation och koncentration av makt. Här menar Rothstein och Schulze-Cleven att den tyska förmögenhetsfördelningen är nästan lika ojämlik som den i USA, och mycket mera än den i eurozonen. De refererar till Marcel Fratzscher (2016, Verteilungskampf: Warum Deutschland immer ungleicher wird) men som jag också bloggat om tidigare är jag inte särskilt förtjust i den här typen av jämförelser mellan förmögenhetsfördelningar som inte tar hänsyn till skillnader i hur bostadsmarknaden fungerar, och framför allt missar betydelsen av ifall pensionssparandet är privat (=ser mindre ojämlikt ut) eller offentligt (=är mindre ojämlikt). [3] I vilket fall så säger Rothstein och Schulze-Cleven att de rika aktiverar sin materiella makt för att bevara och skydda den, genom jurister, försäkringar, banker, lobbyister, think tanks och så vidare. De kopplar denna aktivitet till att skattereformer gynnsamma för de rika genomförts under 90- och 2000-talen: förmögenhetsskatten avskaffades 1996, bolagsskatten har sänkts, arvsskatten likaså, och så vidare. (s. 309)

För att analysera hur dessa processer hänger ihop och samspelar i att omvandla den tyska samhällsekonomiska modellen, använder Rothstein och Schulze-Cleven begreppet "multivalent policy feedback". De utgår från statsvetaren Paul Piersons (2000) mycket intressanta teoretisering om feedbackprocessernas viktiga roll i hur samhällen förändras. Institutioner har positiva och negativa externaliteter och när en institution så har detta spill-over-effekter också på andra institutioner, just som vi skulle kunna tänka oss utifrån VoC. Så här exemplifierar Rothstein och Schulze-Cleven resonemanget:

"Just as positive externalities across spheres can shore up a system’s stability, instability from negative externalities in one realm may destabilise others through feedback spirals, underwriting vicious circles and accelerating institutional change. For example, weakened unions are less capable of enforcing labour regulations, which encourages employers to exercise greater discretion and, in turn, further weakens unions. Importantly, feedback dynamics are not restricted to the realm of interests as emphasised in VoC conceptions, but also affect the distribution of power and actors’ ideational orientations. This leaves them central to the causal processes that variously challenge or shore up the class solidarities necessary to keep precarious working conditions in check (Doellgast, Lillie, and Pulignano 2018)." (s. 309)

Som vi ser i citatet så går den institutionella förändringen här, med dess knock-on-effekter, enligt Rothstein och Schulze-Cleven bortom hur VoC teoretiserade förändring. De föreslår också att man ska ta ett organisatoriskt perspektiv på förändringen. Det är lite oklart för mig exakt vad det betyder [4] men de menar att ett "organisationscentriskt" perspektiv har tre fördelar. Ett, att det visar att aktörer inte bara agerar inom nationella begränsningar, utan också globala sådana. Två, själva gränsdragningen mellan olika organisationer är i sig en viktig formande faktor för den politiska konflikten. Tre, "collective actors’ experimentation with institutions is a product of strategic interactions between them, which is obscured by merely focussing on one actor alone." (s. 310) Här är det samhällsvetenskapliga (ekonomisk-sociologiska) språket såpass tätt att jag inte riktigt förstår vad de menar.

I vilket fall, så återgår de i nästa stycke till Offe och Wiesenthals (1980) klassiska analys av relationen mellan klass, organisering och makt i kapitalistiska samhällen. Rothstein och Schulze-Cleven arbetar lite implicit med en slags polanyisk modell med en dualism mellan ofjättrad kapitalism och en inbäddad kapitalism, och diskussionen om organisationer etc handlar helt enkelt om det: att sätta ord på hur olika aktörer organiserar och mobiliserar sig för olika typer av samhällsekonomier, i olika hög grad kapitalistiska. (s. 310) I slutsatserna återkommer de till den stora bilden: "reaking from the paradigm of stability, Modell Deutschland of decades past no longer exists, with contemporary institutional arrangements exhibiting far less coherence than equilibrium-based accounts once
suggested. " (s. 310) När företag, organisationer och hushåll vänt sig mot nyliberala lösningar, har Tyskland allt mer fjärmat sig från den teoretiska modell där den tyska samhällsekonomin var ett alternativ till anglosaxisk kvartalskapitalism.

Intressant nog så vänder de sig i diskussionen om detta, om de stora dragen i förändringen, tillbaka till den historiska och statsvetenskapliga forskningen om Tyskland ca 1871-1945 och den klassiska Sonderweg-debatten, som bedriven av David Blackbourn och Geoff Eley (1984). I sin kritik av tidigare jämförelser av Storbritannien, Frankrike och Tyskland gav Blackbourn och Eley inte bara nya insikter om Tyskland, som var fallet som de diskuterade, utan också om Storbritannien och Frankrike. "These
efforts produced a far better understanding of cross-national transformations through tighter conceptualisations of causal mechanisms (Berman 2001)." (s. 311)

Jag kollar också på de mer rent ekonomiska artiklarna i specialnumret. Nationalekonomerna Jan Behringer, Nikolaus Kowall, Thomas Theobald & Till van Treeck skriver om den ekonomiska ojämlikheten och diskuterar bland annat de statistiska problemen. Den mesta tyska offentliga debatten om inkomstfördelningen bygger på hushållsundersökningen SOEP (den socioekonomiska panelen), men det är ett välkänt faktum för sådana surveys att de rikaste hushållen väljer att inte vara med och att studier baserade på surveys därför underskattar ojämlikheten. Behringer et al använder därför också Thomas Pikettys metod med att beräkna toppinkomstandelar baserat på skattestatistiken, men lägger också ganska mycket energi på att beräkna de företagsvinster som aldrig delas ut till hushållen. De menar att löneandelen av nationalinkomsten fallit ganska kraftigt på den här sidan av millennieskiftet, men att de ökade kapitalinkomsterna bara delvis delas ut. [5] De vill beräkna ojämlikheten också med de icke utdelade inkomsterna, och i relation till detta bredare inkomstbegrepp argumenterar de också för återinförandet av förmögenhetsskatten (avskaffad 1997) och en breddning av arvsskatten.

De gör också några intressanta och spekulativa kontrafaktiska scenarier där de lite verbalt modellerar hur en chock till den funktionella eller den personliga inkomstfördelningen påverkar BNP, inhemsk efterfrågan och nettoexporterna. (s. 490-1) Modellerna bygger bland annat på den relativa inkomsthypotesen, att en ökad inkomst (och därmed konsumtionskraft) för de välbärgade kommer leda till att de konsumerar ännu mer av prestigeladdade varor, vilket får de mindre välbärgade att ta större lån för att kunna hänga med i konsumtionsracet. Enligt denna modell så kommer belåningen och den makroekonomiska instabiliteten att öka, när den ekonomiska ojämlikheten ökar. Detta har inte minst hänt i USA, medan de händer att i Tyskland har löneandelens fall gynnat exporterna. Så här avrundar de sin artikel:

"As an overall conclusion from this article, we certainly plead for shifting the debate about economic inequality in Germany from its current main focus on the Gini coefficient of household income to a much broader focus including on the functional income distribution (wages versus profits) and the importance of corporate retained earnings. However, debating economic inequality in such broader terms and addressing it politically through a wealth and inheritance taxes faces the resistance of powerful lobby groups including family-owned businesses (the German Mittelstand)." (s. 494)

Den andra rent ekonomiska artikeln i numret är skriven av Brigitte Young, professor emerita i politisk ekonomi vid universitetet i Münster. Hennes artikel handlar visserligen inte så mycket om ekonomin per se som om diskurser som omger den tyska ekonomin, och mera specifikt då skiftena mellan perioder där den tyska ekonomin baissas fullständigt -- på 1990-talet kallades Tyskland "the sick man of Europe" -- och perioder av hausse, som 2010-talets hyllningar till "exportvärldsmästaren" Tyskland. 2010-talets tyska regeringar betade av på statsskulden -- en variabel ständigt i centrum för europeiska ekonomisk-politiska debatter -- och samtidigt så tickade bytesbalansöverskottet på, runt 7-8 procent av BNP. (s. 465) Frågan i Youngs artikel är hur man förklarat omvändningen från sick man of Europe på 1990-talet till ekonomisk powerhouse på 2010-talet. Hon kontrasterar två förklaringar. Den ena hyllar policyeliterna och deras kloka politik vad gäller Schröders Agenda 2010. Den andra -- här refererar hon till Scharp (2015), Stockhammer och Köhler (2015) och Young (2016) -- säger istället att Tyskland tjänat på en undervärderad euro och pumpat upp sina handelsöverskott till osunda nivåer.

 

referenser

tidskriften German Politics, specialnummer (Volym 29, nummer 3) med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". 

fotnoter

[1] En observation som jag hört om Varieties of Capitalism-teorin är att den i grund och botten handlar om att Storbritannien och Tyskland har två olika samhällsekonomier, och att förklara hur och varför.

[2] En intressant observation som Rothstein och Schultze-Cleven gör: "As late as the turn of the century, both scholars and policymakers perceived political and institutional stability to be so entrenched that it threatened to turn into stagnation
(Kitschelt and Streeck 2003)." (s. 290)

 [3] Jag har inte läst Fratzschers bok så kan inte kritisera den, utan vad jag är kritisk mot är bara hur Rothstein och Schulze-Cleven använder den här. Så här diskuterar de förmögenhetsojämlikheten: "In the Eurozone, it [Germany] is the most unequal and exhibits the lowest median wealth (Fratzscher 2016, 39–44). The drivers for this are complex, but the legacy of socialism in the East, low rates of home ownership country-wide, and the existence of many – and often large – privately-held Mittelstand businesses are some of the most important factors. Moreover, in line with other rich democracies, Germany’s net private wealth has grown as a share of national income over the past half-century – effectively doubling from above two-hundred to above four-hundred percent – while net public assets have dwindled from above one-hundred percent to low positive shares (Piketty 2014, 144). Processes of privatisation and financialisation have strongly supported this striking divergence (Krippner 2005), with returns on capital tending to be higher the greater the capital endowments, given
opportunities for lower relative transactions costs and more aggressive portfolio allocations with longer investment horizons." (s. 308) De har alltså inte med frågan om pensionssparandet, som är en så central faktor för att länder med relativt ambitiösa offentliga socialförsäkringssystem som Sverige och Tyskland tenderar att ha exceptionellt hög "förmögenhetsojämlikhet" i internationella jämförelser.

[4] Så här introducerar de ämnet: "In ever-changing capitalism, organisations provide important resources for democrati-
cally embedding markets, whether as sites of conflict or as collective agents that construct political coalitions within and across classes (Herrigel 2015). At this point in time, scholars’ refinement of VoC frameworks cannot quite capture these crucial func-
tions of organisations." (s. 310) 

[5] Två intressanta referenser av delvis samma författare är Belabed, C., T. Theobald, and T. van Treeck. 2017. “Income Distribution and Current Account Imbalances.” Cambridge Journal of Economics 42 (1): 47–94. Och Behringer, J., and T. van Treeck. 2018. “Income Distribution and the Current Account.” Journal of International Economics 114: 238–254. Tyvärr så utvecklar de inte riktigt frågan om kopplingen mellan makro-utvecklingen och handelsöverskottet, och inkomstfördelningen i artikeln i German Politics.

Det tyska exportöverskottets politiska ekonomi

 

ledare i The Economist, juli 2017

 

En av 2000-talets ekonomisk-politiska återkommande diskussioner, ett av de återkommande narrativen, är den om obalanserna i världsekonomin: USA som konsumtionsledaren som varje år importerar mer än man exporterar, och Tyskland och Kina som de omvända, exportledarna som konsekvent konsumerar mindre än man producerar, importerar mindre än man exporterar. Stolta tyskar som ser detta som ett adelsmärke kan referera till sig själva som Exportweltmeister, "världsmästare i att exportera", medan kritiska debattörer istället ser obalanserna som ett politisk-ekonomisk problem. [1]

Vi kan här se till exempel på ledaren från The Economist som jag länkat till i toppen av inlägget. Tidskriften presenterade att den privata konsumtionen i Tyskland sjunkit till 54 procent av BNP, att jämföra med 69 procent i USA och 65 procent i Storbritannien, att handelsöverskottet var runt 8 procent av BNP, och att mindre länder som Sverige, Schweiz, Danmark och Nederländerna följt en liknande väg. Varför var då detta ett problem, enligt The Economist? Jo, eftersom det "puts unreasonable strain on the global trading system. To offset such surpluses and sustain enough aggregate demand to keep people in work, the rest of the world must borrow and spend with equal abandon." Här pekade Economist på 2008-kriserna i länder som Italien, Grekland och Spanien som exempel på hur det kan gå. [2]

 

diagram från Wade Jacobys artikel

 

 diagram från Statistiska Centralbyrån.

 

diagram som jag har gjort med statistik om betalningsbalans och BNP från SCB
 

Statsvetaren Wade Jacoby, tragiskt bortgången 2020 men före det aktiv vid Brigham Young-universitetet, presenterade 2020 i en artikel i German Politics en mer systematisk analys av situationen. Young presenterar sin artikel som att den gör två bidrag. Det första är konstruktivitiskt och handlar om den tyska politiska elitens retorik om handelsöverskottet. Det andra är materialistiskt-institutionellt och handlar om den inhemska politiska underbyggnaden för det bestående överskottet. (s. 499)

Jacoby menar att det stora överskottet är en historia som börjar 2003 -- se diagrammet ovan som visar att åren 1999, 2000 och 2001 var något mycket annorlunda. Detta är, säger han, ett argument mot analysen att det tyska överskottet helt enkelt handlar om att de gör så bra produkter, som folk vill köpa. Kvaliteten på tyska bilar och verktyg var hög också på 1990-talet, men överskottet som procent av BNP var inte i närheten av nivåerna som man haft sedan 2003. (s. 502) [3] Det är ganska tydligt att Jacoby var frustrerad över nivån på den tyska ekonomisk-politiska debatten. [4] Han menar att försvaret för de tyska överskotten kombinerar två tillsammans oförenliga argument: dels att den tyska ekonomin bara är som vilken annan avancerad ekonomi som helst, dels att den tyska ekonomin är unik. Vad gäller normalitet anför tyska politiker och experter faktorer som den åldrande befolkningen som en faktor bakom det höga sparandet och låga konsumtionen. (s. 504) I teorin skulle ett beständigt överskott i betalningsbalansen som det tyska leda till ett inflöde av valuta som skulle höja värdet på den tyska valutan och därmed göra importer mer lockande och export svårare, och så börja jämna ut handelsbalansen. Men Tyskland är medlem i EMU och där dominerar andra faktorer prissättningen på euron, vilket sätter den utjämningsmekanismen ur spel. (s. 505)

Jacoby angriper också två vanliga förvirrande grepp i den tyska debatten. Det ena är att jämföra statens budget med ett hushåll. Det mest berömda exemplet är Merkels återkommande användning av den "schwabiska hemmafrun" som en sparsam förebild för alla politiker i perioden efter eurokrisen. [5] Här säger Jacoby att stater inte lånar på samma sätt som hushåll, inte betalar av på samma sätt, och inte heller behöver betala av hela skulden, olikt hushåll. Flera av de länder som hamnade i störst ekonomiska problem efter 2008 hade i själva verket haft en stringent budgetpolitik före 2008; det var snarare kostnaderna för att hantera den privata sektorns kris som drev upp statsskulderna, än att det var den offentliga sektorn som handskats med underskott på längre sikt. Den andra retoriska strategin som Jacoby angriper är att förväxla en nationell ekonomis konkurrenskraft och ett företags dito. Här hänvisar Jacoby till Heiner Flassbeck och Costas Lapavitsas (2016) analys av sambandet mellan tysk löneåterhållsamhet och eurokrisen [6], men hans huvudsakliga argument är att exportboomen inte är så mycket en fråga om kvaliteten på tyska produkter -- återigen, så var ju kvaliteten hög redan innan år 2003 -- utan om andra makroekonomiska flöden och bestämningsfaktorer. (s. 506)

Jacobys artikel går så över till det andra bidraget, den materiella analysen. Här bygger han på en existerande post-2008-litteratur om globala obalanser:

"this alternative view holds that Germany’s disruptive policies are best appreciated through the light of capital flows and not, as in the competitiveness debate, through trade (current account) flows (Pettis 2013; Austin 2016). This perspective sees trade surpluses not as the result of cost control and great products alone but the necessary complement of capital outflows, whose causal weight can ‘dominate’ the trade balance in the age of financial globalisation. Trade surpluses are not a sign of a country ‘winning,’ as the annual celebratory Exportweltmeister stories in Bild often imply. They are, instead, often a sign of major mismatches in a country’s savings and investment rates." (s. 506)

Mellan 2003 och 2017 ökade Tysklands sparande som del av BNP från 21 till 28 procent, säger Jacoby. I världsekonomin som helhet måste sparande och investeringar vara lika, så när ett land sparar mer än det investerar, så måste ett annat investera mer än det sparar, genom kapitalimport från länderna med sparandeöverskott. [7] Jacoby menar att ett lands handelsöverskott helt enkelt kan ses som en spegling av landets "investeringsunderskott", och han förklarar den tyska inhemska förskjutningen med policies som man genomförde på 2000-talet. Löneandelen av nationalinkomsten har fallit, och man har genomfört mer regressiva socialförsäkringsavgifter, lägre bolagsbeskattning sedan 2005, och ökade konsumtionsskatter sedan 2007. "All these measures pushed down household shares of national income and thus pushed up national savings rates, primarily in the form of business profits and government surpluses." (s. 508) Samtidigt var den offentliga sektorns investeringar relativt låga och den globaliserade finanssektorn såg till att kapitalet kunde flöda utomlands, inte minst inom eurozonen. Så här sammanfattar Jacoby (fördelarna med) sin approach:

"Here, capital flows are made the dog and trade flows the tail that gets wagged. High-quality products are demoted as the central factor explaining German export success. And low German wages become problematic not primarily because they ‘undercut’ other states but because they are part of a whole range of policies that, together, depress German consumption and imports and, instead, rely on demand from other states. " (s. 508)

Han visar hur profitabiliteten i företagen haft en stark ökning sedan det tidiga 00-talet, samtidigt som investeringarna inte ökat i takt med detta. (s. 509-510) Han går också in i en ganska sträng polemik med hur tyska nationalekonomer och inte minst ekonomerna på Bundesbank analyserat dessa makroskeenden och enligt Jacoby legitimerat en ohållbar ekonomisk politik-mix.

I slutsatserna lägger Jacoby också fram sina egna policylösningar på problemet.

"Key priorities include boosting the incomes (and, hence consumption) of lower income classes. In addition, the government urgently needs to 1) reduce taxes on labour and consumption (such as value-added tax), 2) raise public investment from the low end of the OECD to the higher end, and 3) reduce soaring savings rates or improve the investment climate for firms. Special investment funds—such as that already envisioned for transportation—might also be established for schools and hospitals. After all, nearly 60% of respondents in a survey of German business noted negative effects from inadequate
road or rail infrastructure (Bardt et al. 2014). Minimum pensions could be established. Deeper investments in refugee training, housing, and medical care could be prioritised. Germany could take the lead in European-wide initiatives in defence, refugee integration, border protection, and research and development." (s. 513)

Hans tilltal är också ovanligt policytillvänt, och till policymakers i ett visst land, för att vara en akademisk artikel, och kanske är det typiskt för en area studies-tidskrift som German Politics att det just går att skriva en intervention av denna mycket intressanta typ, där han nästan direkt apostroferar "German elites" för att diskutera vad de borde göra, och vilka -- faktiska och påhittade -- begränsningar som hämmar dem.

referens

Wade Jacoby (2020) "Surplus Germany", German Politics 29: 498-521. Del av ett specialnummer om tyska obalanser.

fotnoter

[1] För ett exempel på en nationalekonomisk analys som försvarar de tyska överskotten mot kritikerna, se Gabriel Felbermayr, Clemens Fuest, Timo Wollmershäuser (2017) "The German Current Account Surplus: Where Does It Come From, Is It Harmful and Should Germany Do Something about It?", working paper, ifo Institute, Munich, 2017.

[2] En intressant anmärkning är att det tyska överskottet enligt Economist framför allt beror på överdriven löneåterhållsamhet i avtalsförhandlingarna. Denna förklaring skiljer sig något från Jacobys. 

[3] Jacoby citerar den socialdemokratiske utrikesministern Sigmar Gabriel som på sin första dag på jobbet sa till US-amerikaner oroade över handelsobalanserna, att de behövde "build better cars". Citat från s. 502.

[4] I slutsatserna beskriver han de ekonomisk-politiska eliternas situation så här: "To be sure, one can be sympathetic to the predicament of German elites. Their challenges are very real. They live in an echo chamber with few alternative voices and no
real debate on economic policy and thus little electoral incentive to understand and address these issues." (s. 514)

[5] För en starkt kritisk analys av denna typ av retorik och politik gentemot eurokrisen, se Adam Tooze, Crashed (2013), s. 105-107. Det var credit-fueled booms som drev handels- och fiskala imbalanser, inte tvärtom, säger Tooze i ett argument i helt samma anda som Jacobys.

[6] Här finns det också en hel intressant debatt mellan Flassbeck-Lapavitsas å ena sidan, och postkeynesianen Servaas Storm å andra sidan. Se Storms artikel "German Wage Moderation and the Eurozone Crisis: A Critical Analysis", Flassbeck och Lapavitsas replik, och Storms replik på repliken. I korthet så kritiserar Storm Flassbeck och Lapavitsas för att fokusera för mycket på löneutvecklingen som bestämningsfaktorn bakom handels- och betalningsbalanser, och underskatta den finansiella sektorns betydelse.

[7] Jag är inte helt klar över mekanismerna här. Jacoby beskriver det så här: "The inflows, if not used productively, generate problems for receiving countries. How? Since savings must, again by definition, match investment, those inflows that aren’t invested drive down savings in the receiving country through two main mechanisms: either an (unsustainable) consumption boom or an (unfortunately quite sustainable) increase in unemployment. Consumption mechanically decreases savings by increasing debt; unemployment causes savings to shrink as people live off past earnings. Of course, German capital flows are not the only contributor to consumption booms and unemployment in Southern Europe or the United States. The problem is that the German debate rarely acknowledges how disruptive they can be." (s. 507) Men som sagt är mekanismerna inte glasklara för mig.

Ledde digerdöden till större jämlikhet och färre röster på nazisterna?

 

statistiken i kartan är på stadsnivå och från Remi Jedwab, Noel Johnson och Mark Koyama, "Negative shocks and mass persecutions: evidence from the Black Death", Journal of Economic Growth, 2019.

 

Den våg av pest som drog över Europa på 1340-50-talen, Digerdöden, dödade en stor del av befolkningen på kontinenten, beräknat till 30-60 procent. När en så stor del av befolkningen dör, får det enorma konsekvenser för samhället, ekonomin och kulturen. Ur ett ekonomisk-historiskt perspektiv är det klassiska argumentet att massdöden försköt relationen mellan de två huvudsakliga produktionsfaktorerna i 1300-talets europeiska ekonomi, arbete och jord. Med färre arbetare relativt till jorden, blev arbetet relativt dyrare jämfört med jorden: lönerna steg jämfört med jordpriser och -räntor. I Västeuropa ledde detta, i en klassisk tolkning, till att fler lantarbetare kunde bli bönder, och att de som förblev arbetare fick högre löner: "the golden age of labour". (Jfr Horrell, Humphries och Weisdorf 2021.) [1] I Östeuropa ledde arbetskraftsbristen istället till att feodalherrarna förstärkte träldomen för att binda de få arbetarna hårdare till godsen.

Enligt statsvetarna Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler i en ny artikel publicerad i World Politics ledde arbetskraftsbristen i de tyska rikena till att de områden som drabbades hårdast av digerdöden utvecklade mer inkluderande politiska institutioner, och att dessa områden i förlängningen fick mer demokratiska politiska kulturer och därför också lägre röstandelar det antidemokratiska Konservativa partiet i det tyska kejsarriket efter 1871, och för nazisterna på 1930-talet. Det är alltså ett argument om historisk persistens: Digerdöden har politiska effekter i nästan sexhundra år.

Argumentet har två steg, där det första är den stora arbetsutbudschockens effekter på samhället och ekonomin. När godsägarna utsätts för en stor negativ utbudschock på arbete, eftersom de dött i Digerdöden, blir arbetsmarknaden en säljarens marknad och godsägarna måste konkurrera om arbetarna. (s. 403) Arbetarna kan röra sig mera fritt och förhandla upp lönerna, och även flytta till stan. De kan också stanna på landet och bli småbönder. Ojämlikheten minskar genom att löne/ränte-ration stiger och jorden blir mera jämnt fördelad mellan godsägare och bönder; Alfani, Gierok och Schaff (2022) visar att den ekonomiska ojämlikheten föll i de tysktalande områdena efter Digerdöden.

Den samhälleliga omvandlingen är också en politisk omvandling; områdena där tvångsarbete (labor coercion) minskat i vikt efter arbetskraftsutbudschocken blir politiskt annorlunda på fyra sätt, säger Gingerich och Vogler. Ett, med den mer utvecklade ekonomin och olika typer av jobb som finns, är arbetarna mindre beroende av sina arbetsgivare och därför mindre känsliga för påtryckningar av typen "om du inte röstar på det här partiet får du sparken". (Gingerich och Vogler refererar här till Frye et al 2014 och Mares 2015.) Två, arbetarna i de mer jämlika områdena har mer tillgång till utbildning och blir mer politiskt informerade och insatta. Tre, eftersom den mer utvecklade ekonomin är mer urbaniserad bor fler arbetare i städerna och är mindre känsliga för eliternas klientilistiska strategier, menar Gingerich och Vogler med referens till Brusco et al (2004) och Gingerich och Medina (2013) -- men Tammany Hall och de US-amerikanska storstädernas klientilistiska system då? Fyra, "and arguably most importantly, the erosion of traditional socio-economic hierarchies in early reforming areas means that voters in these areas are less likely to adhere to norms dictating deference to elites." (s. 405)

Argumentets andra steg är persistens: inte bara att chocken i mitten av 1300-talet formade samhället i sin egen tid och 100-150 år eller så framåt, utan också politiken 500-600 år senare. Detta är väldigt underutvecklat i artikeln: från sektion III som mest handlar om skillnaden i ekonomisk utveckling mellan samhällen med högre och lägre jord/arbetar-ratio, går de direkt till en beskrivning av fallet Tyskland -- de tyska områdena i väst, sydväst och norr hårt drabbat, de i öst mindre drabbade av Digeröden (s. 406), och det tyska politiska systemet efter 1871 (s. 407-408). Här motiverar de bl.a. varför det Konservativa partiet var fundamentalt antidemokratiskt medan det Frikonservativa partiet inte matchar den beskrivninge lika väl, och refererar Rainer Lepsius idé att partierna i 1800-talets Tyskland var grundade i olika "sociomoraliska miljöer", sammansatta av klass, kultur och normer. Detta är intressant, men före det hade jag velat ha en teori om hur 1500-talets ekonomi (kanske mer urban och mindre feodal i regioner som varit mer drabbade av digerdöden) kopplar till 1800-1900-talens väljarmönster. T ex: hur håller detta för demografiska responser -- migration, olika grader av fertilitet. (Jfr Arroyo Abad och Maurer om mekanismer i persistensstudier.)

Den oberoende variabeln i artikeln är "Black Death exposure intensity", BDEI. Detta mått från Jedwab, Johnson och Koyama är på stadsnivå, men handlar inte bara om dödligheten i staden utan i området. (s. 410) För kejsarriket är de tre beroende variablerna (1) ojämlikhet i jordägande från Ziblatt (2008) [2], (2) det Konservativa partiets väljarandel 1871 från Jonathan Sperber, och (3) dispyter om valresultat, från Robert Arsenschek och Ziblatt (2010). Den beroende variabeln för Weimarriket är NSDAP:s väljarandel i valet 1930 och valet i juli 1932, båda från Jürgen Falter och Dirk Hänisch (1990, Election and Social Data of the Districts and Municipalities of the German Empire from 1920 to 1933).

Kontrollvariablerna är (1) urbaniseringsgrad år 1300, (2) avstånd till närmsta stora hamn, eftersom sådana både spred Digerdöden och bidog till ekonomisk utveckling, (3) avstånd till närmsta medeltida handelsstad, med samma logik som 2:an, (4) avstånd till havet som proxy för mindre hamnar, (5) avstånd till en stor flod, och (6) höjd, eftersom mer avlägsna/högt belägna platser fick färre besökare och drabbades mindre av Digerdöden.

Det teoretiska resonemanget om persistensens mekanismer kommer egentligen i metoddelen, under rubriken mekanismer. Det första testet av mekanismerna är medeltida politiska institutioner: ifall man hade valmekanismer till borgmästare, stadens råd osv mellan 1300 och 1500. Dessa data för tyska städer kommer från Fabian Wahl (2016,  “Participative Political Institutions in Pre-Modern Europe:
Introducing a New Database.”) Det andra testet av mekanismer handlar om att koppla Digerdödens dödlighet till godsekonomins intensitet i 1800-talets Preussen. De har två mått på detta: de stora godsens andel av alla jordbruksenheter, och jordbrukets tjänare som andel av befolkningen. De stora godsen definieras som enheter över 300 preussiska morgen, vilket är ungefär 189 acres. Detta mått kommer från de preussiska jordbruksräkningarna och har digitaliserats av Sascha Becker med medförfattare ( “iPEHD—The ifo Prussian Economic History Database”, 2014); Cinnirella och Hornung (2016) har använt samma mått i sin studie av kopplingen mellan jordojämlikhet och satsningar på skolor.  Antalet jordbrukstjänare har mätts 1819 och relateras till befolkningsmängden år 1816.

Kartorna i figur 3 visar (ovan) att de östra delarna av Preussen hade större jordägandeojämlikhet, och (under) större andel röster för det Konservativa partiet 1871. Cirklarna visar intensiteten i Digerdödens effekter i områdena.

Regressionsanalyserna visar att jordägandeojämlikheten är statistiskt signifikant högre i områden mindre drabbade av Digerdöden: en standardavvikelses minskning av Digerdödsindexet är associerad med fyra till sex punkter lägre Gini. De mindre drabbade områdena har också högre andel Konservativa röster, och fler omstridda valresultat. Detta är belägg för persistens, säger de: "These results indicate that this biological shock fundamentally reshaped society in areas where it hit hardest
while reinforcing socioeconomic and political hierarchies in other regions, leading to distinct political-economic equilibria that persisted for generations." (s. 418) I Appendix redovisar de att resultaten håller även om de kontrollerar för befolkningsmängd i distriktet, ifall distriktet är i Preussen eller inte, och andelen katoliker i distriktet. Mer dramatiskt så håller resultaten för jordägandeojämlikhet också när de kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen (i enlighet med Mares 2015 argument). [3] De har standardiserat sitt index så att det har medelvärde 0 och standardavvikelse 1. En en standardavvikelses ökning av Digerdödens intensitet är i grundmodellen associerat med 10-14 procent lägre andel röster för de Konservativa (Tabell 2); predicerade röstandelar är 40 procent när Digerdöden var två standardavvikelser svagare än normalt, och 0 procent när den var 1,5 standardavvikelser starkare än normalt (Figur 7).

För naziströstningen leder en en standardavvikelses ökning av Digerdödsindexet till en 1.7 till 2.8 procentenheter lägre andel röster för NSDAP i valet 1930, och en 3.4 till 8.8 procentenheter lägre andel sommaren 1932. Nazisterna fick totalt 18.3 procent i valet 1930, så runt 2 procents variation är inte ingenting: att gå från noll effekt av Digerdöden till maximal effekt av Digerdöden skulle vara associerat med ungefär 4 procentenheter lägre andel för NSDAP. I valet i juli 1932 fick NSDAP 37.3 procent, och att variera partistödet med 3.4 till 8.8 procentenheter med en standardavvikelses variation i Digerdödens intensitet är en effekt med viss oomph.

 

Valresultat i det tyska valet 1919. Kartan gjord av Wikipedia-användaren Erinthecute, CC-BY

 

Valresultat i det tyska valet juli 1932. Kartan gjord av Wikipedia-användaren Erinthecute, CC-BY

Från dessa resultat går de till mekanismerna. Först relationen mellan Digerdödens intensitet och etablerandet av politiska val i 325 städer mellan 1300 och 1500, en relation som de undersöker med en logitmodell med en binär utfallsvariabel: antingen så hade staden val eller inte. Att vara en standardavvikelse hårdare drabbad av Digerdöden är associerat med ungefär 50 procent större chans att ha val, enligt dessa regressioner utan kontrollvariabler; när kontrollvariabler introduceras blir den estimerade effekten/korrelationen lägre och i ett par fall inte statistiskt signifikant.

Den andra undersökningen av mekanismer handlar om relationen mellan Digerdöden och andel gods och tjänare i jordbruket på 1810-talet. Med en standardavvikelses hårdare drabbning av pesten hade distriktet på 1810-talet 1 procent lägre andel gods och 1 procent lägre andel tjänare. Effekten på gods låter stark tycker jag med tanke på att medelvärdet på antal gods borde vara låg -- den är runt 1 procent i Cinnirella och Hornungs (2016) artikel, medan effekten på andelen tjänare låter låg med tanke på att jag antar att andelen tjänare av befolkningen var hög, kanske 20 procent grovt gissat. (De presenterar inga deskriptiva data för denna variabel; tabell A1 i appendixet har beskrivande statistik men inte för godsandelen eller tjänarandelen.)

I slutsatserna betonar de att Digerdöden kan ses som en critical juncture i Europas utveckling. De menar att:

"the study explicitly lays out all four stages of analysis needed to establish the importance of a critical juncture: (1) characterization of the shock (the intensity of exposure to the Black Death); (2) the critical juncture itself (the decision to roll back or augment labor coercion); (3) the mechanisms of production of the legacy (changes in economic arrangements and political institutions resulting from changes in labor coercion); and (4) the legacy (electoral behavior in the late nineteenth century and in the Weimar period)."

Jag är dock inte övertygad. Till att börja med så har de aldrig någon riktig diskussion om måttet på den oberoende variabeln, Digerdödsindexet. Som jag ser det så drivs resultaten väldigt mycket av att östra Preussen, det som idag är norra Polen, här både har låg grad av att drabbas av digerdöden, och hög naziströstning 1930 och 1932. Men finns det inte anledning att tro att graden av överlevande dokumentation av hur grav dödligheten i Digerdöden var, är korrelerad med utfallsvariabler som ekonomisk utveckling? Alltså att i på 1600-1700-1800-talen rikare områden är dödligheten på 1300-talet mer väldokumenterad och plockas upp bättre av samtida index. Jag undrar också över konsekvenserna av att måttet är på stadsnivå och ifall det påverkar hur precist datat är för mer och mindre urbaniserade regioner år 1350.

Dessutom så skulle jag vilja se en undersökning av korrelationerna inom östra Preussen: redan Heberle (1963), som Gingerich och Vogler inte refererar till, visade för Schleswig-Holstein att de mest naziröstande områdena i regionen var de med fler fria bönder, inte de med större inslag av gods. I appendix (tabell A4) lägger de in en kontrollvariabel "Preussen" men de testar aldrig med att skära ner samplet till bara Preussen, eller att använda distrikt- eller region-fixed effects; på s. 23-24 i appendix avfärdar de distrikt-fixed effects med argumentet att det ger posttreatment bias eftersom senare formade distrikt formats bl.a. efter sociogeografiska likheter. Det övertygar inte mig eftersom jag ändå tycker att "effekten" av Digerdöden borde hålla inom distrikt om den finns.

Vidare så är jag inte övertygad om mekanismundersökningen. Folk flyttade mellan regioner under tidigmodern tid och om godsherrar led av arbetskraftsbrist kunde man rekrytera arbetare från andra ställen; se t ex vandringen av hallänningar till Bohuslän när sillen gick till eller till spannmålsproducerande regioner i Skåne under 1600-1700-talen. Som Arroyo Abad och Maurer påpekar: ett argument om persistens -- i det här fallet att vad som hände runt 1348-1352 spelar stor roll för politiken 1870-1939 -- är också alltid ett argument om icke-persistens -- i det här fallet att vad som hände ca 1400-1800 inte spelade roll för politiken 1870-1939.

Jag undrar också om utfallsvariablerna. För det Konservativa partiet kollar de bara på valet 1871 men det finns ju ytterligare en mängd val under Kejsarriket som man skulle kunna titta på. För NSDAP kollar de på valen 1930 och 1932 men kollar man t ex på valkartan för valet 1928 så är nazismens politiska geografi ganska annorlunda då, med en stor andel SPD-väljare i östra Preussen till exempel. Varför fanns det då en persistens från Digerdöden som kickade in 1932 men inte 1928? Det verkar för mig som att den ekonomiska krisen som börjar 1929 är central här.

Jag undrar också: Digerdöden inträffade i hela Europa men nazisterna var framför allt ett tyskt fenomen. Om nu pandemier leder till en arbetskraftschock (vilket jag håller med om) som leder till politiska förändringar, varför skedde detta bara i Tyskland när Digerdöden var europeisk? Eller finns samma korrelation i mindre skala -- mer fasciströstning där Digerdöden drabbade hårt -- också i andra länder?

referens

Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler, "Pandemics and Political Development: The Electoral Legacy of the Black Death in Germany", World Politics, 73 (3), 393-440.

 

fotnoter

[1] En ekonomisk-historisk fotnot, som inte är relevans för blogginnehållets huvudfokus -- den politiska persistensen -- är att Gingerich och Vogler går all in på att Digerdöden hade positiva ekonomiska effekter i Västeuropa, bland annat i ett för mig inte helt begripligt resonemang: "the scarcity of labor improves the outside options of workers and forces elites to reduce coercive practices, which in turn creates greater and more variegated forms of consumption." (s. 400)

[2] Här lägger de in fotnoten: "Note that Ziblatt 2009 considers landholding inequality to be the key explanatory factor when it comes to electoral disputes. By contrast, we view both outcomes as aspects of long-term political-economic equilibria that resulted from differential Black Death exposure." (s. 411)

[3] De har också några robustness checks som jag är mindre intresserad av: timing av Digerdödens utbrott, olika avståndsmått, jordkvalieteten, och andra fixed effects, osv. (s. 421-422)

 

annat på bloggen om bestämningsfaktorer bakom nazisternas väljarstöd: "Första världskrigets döda och nazismens uppgång", december 2023; "Nazismens klassbas: två studier", februari 2018; "Medelklassens politik från Kautsky till Lipset", december 2014;

Sonderwegdebatten: en tillbakablick från 2000-talet

 

det östtyska slottet Neetzow, målat av Alexander Duncker år 1860. 

Används av Wikipedia för att illustrera artikeln om de preussiska junkrarna.

På 1970- och 80-talen handlade historikernas debatt om en tysk Sonderweg om den stora frågan: kan den tyska katastrofen, nazismen, förklaras historiskt med landets tidigare historia och framför allt då utvecklingen under 1800-talet? Enligt Sonderweg-tesens företrädare som Heinrich August Winkler och Hans-Ulrich Wehler låg rötterna till nazismen i 1800-talet, men enligt kritiker som Geoff Eley och David Blackbourn byggde denna tes på en idealisering av brittiskt och franskt 1800-tal (de hade samma patologier som Tyskland hade, menade Eley och Blackbourn) och på en överskattning av kontinuiteterna i tysk modern historia.

Helmut Walser Smith, historiker vid Vanderbilt-universitetet i Nashville, uttrycker i en artikel i German Studies Review från 2008 sin kritik mot Sonderwegkritikernas tolkning. "German historians have begun to accept an anti-Sonderweg consensus bereft of a sense for the deep continuities of German history." (s. 227) Smith menar att i 00-talets historieskrivning, med Niall Fergusons The War of the Worlds (2006) som exempel, så framstår den tyska 1900-talshistorien som frikopplad från 1800-talet.

Smith går tillbaka till det tidiga 1980-talet och Sonderwegdebattens två stora synteser: Hans-Ulrich Wehlers Det tyska kejsarriket (1973), och Eley och Blackbourns The Peculiarities of German History (1984). De sågs då som polariteter, säger Smith, men de liknade varann i det att båda sidor förankrade analysen av 1900-talet i en analys av 1800-talet. För Wehler, "The special path consisted of Germany's relative political backwardness, especially vis-a-vis England, and this expressed itself most profoundly in a failed bourgeois revolution, a feudalized bourgeoisie, and an aristocratic caste who controlled key  institutions of government, including the army and bureaucracy." (s. 228)

"Blackbourn and Eley, conversely, emphasized the modernity of the Kaiserreich, the relative strength of the bourgeoisie, and the importance of the 1890s as a political caesura in which populist politics flourished. They also stressed the formation of political
 movements resistant to elite manipulation and political ideologies that challenged rather than stabilized the status quo. If Wehler pointed to the sclerosis of feudal structures, Blackbourn and Eley underscored the disruptive impact of modern capitalism." (s. 228)

För båda spårades fascismens orsaker tillbaka till 1800-talet, men till olika aspekter av århundradet, för Wehler väldigt mycket till det politiskt formativa 1870-talet men för Blackbourn och Eley väldigt mycket till ett politiskt, populistiskt skifte på 1890-talet.

Smith diskuterar hur Eley sedan 80-talet på två olika sätt har teoretiserat 1890-talet som ett ursprung för fascismens barbari. Eleys ena version är i bokkapitlet "What produces fascism?" från 1986 där han förklarar fascismen med den ekonomiska krisen 1917-23 och Depressionen som började 1929; enligt Eleys analys 1986 så var dessa ekonomiska kriser utlösande faktorer för att den ekonomiska eliten, vilken enligt Eley var kapitalägarna snarare än jordägarna, skulle söka efter nya och auktoritära sätt att styra samhället och lösa problemet med politisk representation, som hade varit högaktuell sedan 1890-talets krasch för den gamla politiken och introduktionen av en ny, populistisk politik. Summan av dessa faktorer blev fascismen, menade Eley 1986. Smith avfärdar detta: han menar med stöd i Henry A Turner Jr studie German Big Business and the Rise of Hitler (1985) att kapitalägarna inte var avgörande bidragsgivare till NSDAP på 1920-talet eller ens 1932, och med stöd i Jürgen Falters valstudie Hitlers Wähler (1991) att de områden som röstade mest nazistiskt var de som tidigare varit konservativa fästen och att industriarbetare var mer benägna att rösta NSDAP än man tidigare trott. (s. 231) Utifrån detta menar Smith att Eleys förklaring från 1986 aldrig fick något fäste i forskningen.

Eley har dock sedan dess presenterat ännu en kontinuitetshistoria. Denna utgår från Detlev Peukerts forskning och Peukerts analys av perioden från 1890 till 1930 som "klassisk modernitet", "a term that Detlev Peukert borrowed from art history to denote a period of increased complexity and significant transformations in scientific research, social reform, city planning, consumer behavior, popular politics, the arts, and much else." (s. 231) För Peukert var Weimarrepublikens fall "an attempt to combine technocratic efficiency with authoritarian methods of social control in order to resolve the tensions that had been created by modernization and heightened by the chronic crises of the 1920s." (cit. 231) Smith verkar rätt skeptisk mot denna förklaring också: kan man verkligen säga att Weimar-staten på 1920-talet utmärktes av stark kontroll över förhållandena i landet (var det inte tvärtom?), och han menar att Peukert mer kan förklara Reichstagens upplösning över den sociala frågan i juli 1930, än fascismens kommande till makten, som han menar inte var förutbestämd sommaren 1930.

 I Peukerts modernitetsteoretiska förklaring blir betydelsen av nationalismen, militarismen och antisemitismen underbetonad, menar Smith. Inte desto mindre har den Foucault-inspirerade läsningen av tysk 1900-talshistoria i ljuset av en kontrollerande högmodernitet som börjar 1890, fått starkt fäste i historieskrivningen -- enligt Edward Ross Dickenson samma ställning som "master narrative of modern German history" som Sonderwegtesen hade på 1970-talet. (s. 232) Peukert menade i sin inflytelserika essä "The Genesis of the Final Solution from the Spirit of Science" (1988) att man kunde spåra Förintelsens ursprung i  humanvetenskaperna och rasbiologin vid 1900-talets början. Smith uttrycker sin skepsis mot Peukerts förklaring: det tyska samfundet för rashygien hade 1913 bara 425 medlemmar, medan stora antisemitiska och militaristiska organisationer kunde ha hundratusentals medlemmar. Jämfört med US-amerikanska delstater som Indiana och Kalifornien genomdrev inte kejsarriket särskilt skarpa rashygieniska lagar, och inom universitetsvärlden hade rashygienen inte nödvändigtvis starkare ställning i Tyskland än i jämförbara länder. (s. 233-234) Utifrån Smiths kritik mot Peukerts tolkning, tror han inte heller på Eleys andra tolkning, som bygger på Peukert och fokuserar på biopolitik.

Utifrån sin kritik av Eleys tolkningar, menar Smith att Sonderwegdebattens slut lett till förklaringar av den tyska katastrofen som brister både i historisk förankring, och sociologisk bas. (s. 235) [1] Smith förespråkar i kontrast mot detta, en rekonstruerad Sonderwegförklaring av nazismen. Den historiska forskningen sedan 1980-talet har visat att Tyskland inte var så unikt som 70-talets Sonderweg-historiker hävdade, men Smith menar att faktorer som var centrala i Sonderweg-förklaringen, faktiskt var centrala. Han pekar på betydelsen av nationalismen och etniska motsättningar i öst, såväl som militarismen överlag. Vad han däremot inte gör är att diskutera hur de olika faktorerna hängde ihop och varför liknande faktorer i andra länder (Frankrike, Ryssland, England, osv.) inte ledde till en fascistisk katastrof.


referens
Helmut Walser Smith (2008) "When the Sonderweg Debate Left Us", German Studies Review,  Vol. 31, No. 2.

fotnot
[1] Här använder Smith också en typologi över typer av historisk kontinuitet:

"In a justly celebrated article, Alexander Gerschenkron delineated five definitions of historical continuity: the constancy of direction, the periodicity of events, endogenous change, the length of causal regress, and the stability of the rate of change. By constancy of direction, he meant continual change in the same direction. The second definition, the periodicity of events, involves the reiteration of the past, with historical events representing a reenactment of earlier occurrences--as in a lachrymose telling of history, such that sees antisemitism as a long, essentially unchanging hatred. The third definition, endogenous change, suggests that historical development, or deformation, results from recurring mechanisms that inhere within a given system: the political preponderance of agrarian elites in a dynamic industrial economy vitiating attempts at achieving democracy, for example. This way of thinking about continuity was central to Wehler's early formulations of the Sonderweg, since the causal link was located in the system, and exogenous shocks, like the impact of war, only affected the rate of change, not the mechanism per se. Then there is the length of causal regress, Gerschenkron's fourth category. It posits that cogent historical argumentation requires that causes be followed backwards, not infinitely, but significantly. The immediate origins of the Russian Revolution, for example, may be discerned in World War I or in the failure of the Reforms of 1905, but the Revolution's deeper causes lie in the Russian ordeal of serfdom and absolutism; and therefore its origins can be traced to the economic policies of Catherine II? policies that benefited rural lords and the trade in serfs at the expense of middle class merchants. The explanation does not necessarily presuppose Russian uniqueness, only that serfdom and absolutism represent powerful "causal streams." Finally, there is stability in the rate of change. Here the question concerns the significant "kink" in continuity, the metaphor taken from economic take-off in a backwards economy, with the element of continuity measured from the significant shift in  the series." (s. 235-236)

Modernisering i det tyska kejsarriket

 

Utropandet av det tyska kejsarriket i spegelsalen på Versailles den 18 januari 1871. Målning av Anton von Werner, här i den tredje versionen från 1885 målad för Otto von Bismarck. Målningen finns på Bismarck Museum och är i den offentliga domänen; se Wiki Commons. Picture, Gemeinfrei,

 

På 1990-talet fick moderniseringsteorin, idag på 2020-talet ganska ute igen, ett uppsving. Teorin hade sitt ursprung i 1900-talets mitt då statsvetare som Seymour Martin Lipset menade att ekonomisk och politisk utveckling var intimt sammankopplade. Lipset menade i Political Man (1963) att: "All the various aspects of economic de velopment--industrialization, urbanization, wealth, and education--are so closely interrelated as to form one major factor which has the political correlate of democracy." (s. 433-343) På 1900-talet, efter murens fall, fick teorin ett uppsving när man tänkte sig att med ekonomisk konvergens skulle också följa politisk konvergens, t ex i Ryssland och Kina. Statsvetaren Sheri Berman, verksam vid Barnard College vid Columbia-universitetet, citerar i inledningen till en artikel från 2001 två mäktiga män som uttalar tidstypisk optimism om hur ekonomisk tillväxt också kommer omvandla politiska system och göra dem mer demokratiska:

"President Bill Clinton had declared that 'as China's people become more mobile, prosperous, and aware of alternative ways of life, they will seek greater say in the decisions that affect their lives.' President George W. Bush agreed: 'It is important for us to trade with China to encourage the growth of an entrepreneurial class,' because if we do 'you'll be amazed at how soon democracy will come.'" (Berman, s. 432)

Bermans artikel behandlar kejsarriket Tyskland (1871-1918) som ett historiskt fall för att diskutera moderniseringsteorin. När teorin utvecklades under efterkrigstiden var Tyskland så klart ett stort teoretiskt problem: om ekonomisk modernisering förväntas medbringa demokrati, hur kunde då ett så rikt och avancerat land som Tyskland skapa det fullständiga barbari som var den nazistiska regimen?  En rad historiker och samhällsvetare enades om att Tyskland var en moderniseringsteoretisk anomali, ett undantag -- ett land där ekonomin men inte det politiska systemet moderniserats. (Hon hänvisar till Geoff Eleys översikt From Unification to Nazism från 1992). Att gå tillbaka till den tyska utvecklingen visar, menar hon, att den ekonomiska utvecklingen visserligen inte gav någon full demokratisering före första världskriget, men att den ändå påverkade politikent "in relatively clear and predictable ways" (s. 433). Fallet Tyskland visar, menar Berman att: "a weak version of modernization theory holds true, namely, that it is simply not possible over the long term for a simple authoritarian regime to maintain control over an increasingly economically developed society." (s. 433)

Den tidigare moderniseringsteoretiskt influerade forskningen om Tyskland såg Tyskland som ett särfall med en egen väg till moderniteten, en Sonderweg. Bland de prominenta företrädarna som Berman citerar finns historikern Heinrich August Winkler, som 1968 menade att: "There can be no . . .  doubt that Germany's deviation from the secular and normative process of democratization, is at the bottom  of the catastrophes of the 20th century." Och sociologen Ralf Dahrendorf, som i Society and Democracy in Germany (1969) menade att Tysklands "partial or unsuccessful modernization" försatte landet på en  "fascist track" till moderniteten. (Citerat från Berman, s. 436.) På 1980-talet attackerades Sonderweg-tesen av en rad historiker, först och främst David Blackbourn och Geoff Eley i The Peculiarities of German History (1984). Dessa argumenterade att den historiska bilden av Tyskland snedvridits genom jämförelser med idealiserade versioner av engelsk och fransk historia, och att den tyska utvecklingen var mer påverkad av borgerligheten än vad tyska historiker hävdat. Efter Blackbourn och Eleys intervention har intresset för kejsarriket ökat och nyare historisk forskning visat att Tyskland var mindre olikt Frankrike och England än man trott.

Berman går tillbaka till början för det tyska kejsarriket, tillutropandet 1871 och skapandet av ett nytt politiskt system under kanslern Otto von Bismarck. Konstitutionen som skapades 1871 skapade en unikt utbredd rösträtt med i princip valhemlighet vilket var unikt för tiden, och parlamentet hade en viss makt, men också med stor kejserlig makt -- t ex över militären och krigsföringen, och genom att han var kung över Preussen. Historiker har alltså varit oeniga om ifall konstitutionen ska ses som relativt demokratisk, eller relativt auktoritär. Berman pekar också på det starka federala draget, att den centrala staten hade låga skatteintäkter, mest tariffer, konsumtionsskatter och olika avgifter.

Bismarck trodde 1871 att han skulle kunna regera stabilt med stöd i en koalition av överklass och medelklass, och att folket skulle vara tysta av lojalitet med kejsaren, men förhoppningarna kom på skam och för att mobilisera stöd lanserade Bismarck en Kulturkampf mot socialister, katoliker, judar och polacker. (s. 441) Det socialdemokratiska partiet SPD och det katolska partiet Zentrum fortsatte dock få stöd av många, och Berman menar att de paradoxalt nog blev allt folkligare just genom sin status som förtryckta. Bismarcks andra stora strategi var järn och råg, att genom tariffer för tung industri och jordbruk försöka bygga en allians mellan industrialister och stora jordägare. Denna strategi, menar Berman, misslyckades "since the inexorable  realities of economic development gradually undermined its logic", helt i moderniseringsteoretisk anda. (s. 442)

Berman går in på valen i Kejsarriket, som hon påpekar både hade en starkt utsträckt rösträtt för sin tid, och högt valdeltagande. 1871 röstade 52 procent av de med rösträtt -- att jämföra med runt en femtedel- en fjärdedel i Sverige på 1860- och 70-talen (Esaiasson, Svenska valkampanjer, s. 68) -- och i Kejsarrikets två sista val, 1907 och 1912, var andelen runt 85 procent. (s. 443-444) Också på andra sätt var Kejsarriket politiskt "modernt": många var medlemmar i politiska partier, och i civilsamhälleorganisationer. Dahrendorf, Wehler och andra har menat att det höga valdeltagandet inte var så viktigt, eftersom kanslern ändå inte var beroende av den parlamentariska majoriteten (detsamma gällde förstås i Sverige) men Berman menar att folk måste ha ansett det meningsfullt att rösta, med tanke på att så många gjorde det. (s. 444) Hon ser det också som ett tecken på politisk modernisering att politiken allt mer strukturerades utifrån en socioekonomisk konflikt, med SPD som centralt parti till vänster på vänster-höger-skalan. SPD och Zentrum blev båda masspartier med många medlemmar, hög aktivitet och professionella politiker. Däremot, menar hon, tappade de liberala och konservativa partierna på 1890- och 1900-talet när de vägrade moderniseras och bli professionellt organiserade masspartier. (s. 446-447) Därmed urlakades den bismarckianska koalitionen, och på 1890-talet fick Zentrum komma in i koalition med Nationalliberalerna, i stark kontrast mot Bismarcks kulturkamp mot katoliker två decennier tidigare. Samtidigt blev Wilhelm II:s styre allt mer opålitligt och svagt, och en budgetkris 1908-1909 gör att man börjar spekulera om en väg till parlamentarismen. (s. 451) Inför valet 1912 arrangerar SPD stora demonstrationer för rösträtt och politisk demokrati och valet blir ett stort nederlag för högern och framgång för vänstern, särskilt SPD. Inför 1914, även utan kriget, var den tyska politiska regimen dömd, menar Berman:

"By 1914, therefore, Germany had clearly reached a critical juncture, quite apart from the start of the war. A soft authoritarian political system designed to safeguard the power of traditional elites simply could no longer be reconciled with the increasing middle- and working-class political participation and the demands generated by economic development. The government was becoming paralyzed and desperate, tensions between agrarian and industrial interests and between conservatives and liberals were exacerbated, popular frustration and extraparliamentary mobilization was on the rise, and the SPD--the party most opposed to the existing system--sailed from triumph to triumph. (s. 454)

I sina slutsatser menar Berman att det tyska politiska systemet vid 1900-talets början helt enkelt inte var så efterblivit eller märkligt som Sonderweg-tesen säger: "in a  comparative perspective the notion that Imperial Germany was unusually repressive and autocratic is problematic." (s. 455) Valen var ganska fria, menar hon, rösträtten utbredd, civilsamhället utvecklat och det politiska våldet relativt ovanligt. Hon menar också att många tyska drag som historiker identifierat som patologier -- en affärselit beroende av staten, en politiskt konservativ och mäktig militär, osv -- är typiska för utvecklingsekonomier. Och, betonar hon, den ekonomiska utvecklingen "gradually eroded the power of landowning elites (the main bulwark of the conservative status quo), increased the number and importance of business groups and middle- and working-class groups, and created tensions between the former and the latter--with important consequences for the stability of the political system. Economic development also helped create an increasingly assertive and well-informed population. " (s. 456) Den politiska aktiviteten var också anmärkningsvärt hög, som Margaret Anderson (Practicing Democracy, 2000) påpekat.

Gentemot Sonderweg-tolkningen som inte minst historiker lagt fram, menar hon att statsvetares jämförande utvecklingsforskning är värdefull för att sätta in Tyskland i ett perspektiv. Hon menar också att den tyska moderniseringen, som passar in på moderniseringsteorin, förstärker hypotesen idag (2001) att även i Serbien, Iran, Zimbabwe och Peru kommer ekonomisk utveckling förstärka demokratiska rörelser. (s. 457-458)

referens

Sheri E. Berman (2001) "Modernization in Historical Perspective: The Case of Imperial Germany", World Politics, Vol. 53, No. 3 (Apr., 2001), pp. 431-462

Första världskrigets döda och nazismens uppgång

Statsvetarna Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker börjar en ny artikel med att citera nazisten Ernst Röhm som 1933 menade att “the roots of national socialism lie in the trenches of the World War”. Med tanke på Hitlers dolkstötslegend om första världskriget, 20-talets konflikter kring Versaillesfreden och skadestånden med mera, är det uppenbart att första världskriget är relaterat till nazismens uppgång. Men hur? Flera nya artiklar har studerat effekterna av WW1 på stöd för fascismen i Italien (Acemoglu et al 2022 QJE), Frankrike (Cagé et al 2023 AER) och Tyskland (Koenig 2023 JEH), " highlighting the role of returning war veterans, economic hardship, and right-wing counter-mobilization against political gains of socialist parties." de Juan et al kollar på en annan mekanism: de psykologiska och sociala effekterna på lokalsamhällen av att folk man känner dött i kriget.

De har kodat geografiskt ursprung för 7,5 miljoner tyska soldater som dog, sårades eller försvann i första världskriget och i den huvudsakliga analysen korrelerar de denna variabel med stöd för DNVP och NSDAP i de åtta Reichstag-valen mellan 1920 och 1933. De menar att extremhögern robust fick större stöd i distrikt (Kreise) som förlorat fler soldater, och att detta drivs inte genom hemvändande veteraners radikalism (som i Koenig 2023) utan genom civilas reaktioner. Deras design är att studera effekterna av soldaters dödsfall genom att mäta dödsfall som en andel av det totala antalet döda och sårade från distriktet: det är alltså inte effekten av att ha skickat ut många söner i kriget de mäter, utan effekterna just av att soldaterna dött. De dikotomiserar mystiskt nog denna variabel genom att dela in distrikten i de som har dödsincidens över medianen för alla distrikt. Median-uppdelningen motiverar de med att (a) den minskar outliers statistiska inflytande, och (b) att en dikotom oberoende variabel "allows for causal inference without strong assumptions about the functional form of the relationship between the treatment and outcome." (s. 6) De presenterar också alternativa specifikationer med dödsincidensen som kontinuerlig variabel. Tyska släktforskare släppte 2014 ett dataset med 7,5 tyska soldater från första världskriget och deras födelseplats, men i det datat hade de inte fyllt i status som sårad, dödad etc; det har de Juan et al gjort med hjälp av maskininlärning. (s. 5-6)

 

referens

Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker (2023) "War and Nationalism: How WW1 Battle Deaths Fueled Civilians’ Support for the Nazi Party", American Political Science Review.