onsdag 28 januari 2015

Strejker i Stockholm 1869-1909


Historikern Jane Cederqvist analyserar i sin avhandling Arbetare i strejk från 1980 strejker i Stockholm från 1850 till 1909. Det större tema som hon är intresserad av är arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott; hennes studie är influerad av arbetarhistorikern Eric Hobsbawm såväl som de kvantitativa historiska sociologerna Shorter och Tillys analyser av strejker i Frankrike. Hennes angreppssätt är kvantitativt och bygger på ett dataset om strejker i huvudstaden från 1850 till 1909, sammansatt utifrån tidningsuppgifter, fackföreningsprotokoll och samtida strejkstatistik varav kommerskollegiums officiella statistik från 1903 är viktigast. 

Hon arbetar med tre strata av arbetare: hantverksarbetare, oskolade arbetare och fabriksarbetare. Hantverksarbetarna var ledande: strejkade mest, hade mest avancerad strategi, ledde vägen. De oskolade arbetarna var mer oorganiserade, och deras strejker kortvariga, för att ställa till med oreda innan de ersattes av strejkbrytare. Hos fabriksarbetarna ser Cederqvist ingen särskild taktik utan mer allmän försiktighet. Klas Åmark konstaterar i sin utmärkta recension (han var opponent vid disputationen) i Historisk Tidskrift: ”Den som tänkt sig att man under denna tidsperiod skulle hitta den moderne proletären i form av en militant och målmedveten fabriksarbetare letar förgäves i Cederqvists tabeller.” (s 335f) Cederqvists förklaring till att hantverksarbetarna ledde är att de hade tradition och erfarenhet, yrkesidentitet (bytte mer sällan jobb), och hade starkare ställning i produktionen eftersom de hade mer specifik kunskap. Det sistnämnda gjorde att de kunde utmana arbetsgivarna i högre grad än vad de oskolade arbetarna och fabriksarbetarna kunde. Cederqvist avfärdar vidare, på goda grunder säger Åmark, uppfattningen att hantverksarbetarnas ledande roll gjorde att liberala och yrkesegoistiska idéer fick stark ställning i arbetarrörelsen.

Åmarks främsta kritik av avhandlingen är Cederqvists klassificering (utifrån Peter Stearns) av strejkerna som "offensiva" respektive "defensiva". Offensiva definieras strejkerna som om de handlar om löneförhöjningar, kortare arbetstid, kollektivavtal osv medan de är defensiva om de är reaktioner på vad arbetsgivarna gör: lönesänkningar, avskedanden, utskällningar av förmannen m m. Stearns menar att offensiva strejker är ett uttryck för högre klassmedvetande. Detta får dock inte stöd i Cederqvists undersökning. Andelen defensiva strejker ökar efter sekelskiftet medan den var låg t ex på 1870-talet, vilket inte överensstämmer med hennes resonemang om att klassmedvetandet ökar över tid. Åmark menar dock att Cederquists testning av Stearns hypotes och resultatet att den inte stämme, är "alltför enkelt och mekaniskt" -- ett ganska typiskt problem med teorianvändning i avhandlingar, tror jag. Han utvecklar därför appliceringen. Han påpekar till att börja med att Cederqvist delar upp materialet per decennium men att detta kanske inte är den mest relevanta tidsindelningen för strejkrörelser. Istället lyfter han fram att konjunkturrörelser måste beaktas när man analyserar arbetsmarknaden, och han hämtar information om konjunkturer från Lennart Jörberg (1961, Growth and fluctuations of Swedish industry 1869-1922) och levnadskostnadsindex från Gunnar Myrdal (1933, The Costs of Living in Sweden 1830-1930). Han påpekar att i perioder med prisfall betyder strejker mot pengalönesänkningar något annat än i perioder med prishöjningar -- det är inte så konstigt att facket strejkar mer för nominallönehöjningar när inflation råder, och att arbetsgivarna är mer benägna att kräva nominallönesänkningar i deflationsperioder. Han visar (figur 1) en ny periodisering av offensiva och defensiva strejker 1869-1909 (jag vet inte varför han börjar 1869 och inte 1850, men kanske är det utifrån Jörbergs statistik), och tar också murarfacket i Stockholm 1888 till 1900 som förtydligande exempel på det starka sambandet mellan konjunktur och typ av arbetsmarknadskonflikter. 1888-90 är facket på offensiven och strejkar för höjd timlön och arbetstidsförkortning, men i början av 90-talet vänder konjunkturen nedåt och fackföreningen diskuterar t o m att lägga ner. Efter 1894 vänder konjunkturen uppåt igen och facket blir återigen mer offensivt.

Referenser
Cederqvist, Jane (1980) Arbetare i strejk: Studier röraande arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott. Stockholm 1850–1909. (Diss., Stockholm)
Åmark, Klas (1983) "Politisk mobilisering i strejkernas spegel", Historisk Tidskrift s 334-343.

tisdag 27 januari 2015

Koordinerad lönebildning och maktfrågan

Som sociologen Christian Lyhne Ibsen konstaterar i början av sitt paper "Three approaches to coordinated bargaining" så är bilden av koordinerad lönebildning generellt väldigt positiv i litteraturen; det har jag också bloggat om t ex här och här. Det anses generellt -- Calmfors-Driffill, Traxler m fl -- gynna löneåterhållsamhet som håller både inflation och arbetslöshet låga. Men dessa perspektiv ser endast på koordineringen och löneåterhållsamhet som en fråga om samarbete om gemensamma intressen; frågor om inkomstfördelning och makt behandlas inte. Detta (som jag också skrivit om i mina två papers om löneåterhållsamhet, kommande i European Review of Economic History och WSI-Mitteilungen) är den brist i litteraturen som Lyhne Ibsens artikel siktar in sig på: "we must critically explore coordination as a political practice with potential distributional consequences. In other words, we need a concept of power in order to identify the causal mechanisms behind bargaining coordination." Han sammanfattar artikelns bidrag som tre saker:
"First, I rectify an often excessive focus on the structure and level of bargaining as indicators of coordination (Wallerstein and Golden, 2000). Structures and levels, while analytically very useful, ignore the politics of coordination (Thelen and Kume, 2006); we must put power back into studies of coordination by asking the fundamental question: whose interests prevail? Second, a focus on strategic interaction can indicate that coordination brings mutual benefits to all parties; but this may obscure mobilization of bias and ideological power (Lukes, 2005); we must appreciate these forms of power to avoid reifying the mutual gains of coordination (Hyman, 1974; Moe, 2005). Third, coordination and changes in coordination are often explained in terms of material transformations (market internationalization, structural occupational changes and transitions to flexible production systems), which reorder actors’ preference for coordination (Iversen, 1996), but there has been little research on how actors make sense of these structural changes (Blyth, 2003). Hence I propose paying closer attention to the role of discourse and ideology in studies of bargaining coordination." (jfr s 9)
Artikelns upplägg är att den går igenom tre teoretiska approacher till koordinerad lönebildning: rational choice, rationalistisk institutionalism och diskursiv institutionalism. Dessa tre har olika syn på koordinationens kausala mekanismer, och maktens roll. Därefter läggs en studie av koordinering av Sverige och Danmark fram: den koordinerade lönebildningen i dessa två länder är ärkeexemplen på sådan som gynnar alla (Pontusson 2011) och därmed "critical cases" för maktperspektiv på koordinerad lönebildning: "if theories stressing power and negative distributional consequences can explain coordination in Sweden and Denmark, they can do so anywhere." (s 3)

Rational choice-perspektivet menar han företräds av Peter Swenson (2002), Hall och Soskice (2001) och Traxler et al (2008). Här är det materiella strukturer som bestämmer om koordinering uppstår eller inte: relationen mellan exportorienterad och hemmamarknadssektor, och den relativa vikten för de två i ekonomin. Gränsdragningen mellan detta perspektiv och rationalistisk instituionalism är inte glasklar; även under det senare perspektivet diskuteras forskare vars perspektiv som jag uppfattat det ligger nära  de förstnämnda. Men en skillnad som Lyhne Ibsen pekar på är att de institutionellt orienterade forskarna ser institutioner som mer trögrörliga och svåra att förändra än vad rational choice gör; detta ger path dependency m m i systemet. (s 4f) En viktig meningsskiljaktighet mellan institutionalister handlar om ifall "institutions help realize mutual gains through cooperation or cement unequal power relations" (s 5). Detta är själva centrum för mitt intresse för institutionell teori, och själv formulerar jag i mina löneåterhållsamhetspapers (Bengtsson 2015a, 2015b) detta problem med referens till Wolfgang Streecks (2011) distinktion i artikeln "Taking Capitalism Seriously" mellan "williamsonska" och "durkheimianska" perspektiv på institutioner; denna distinktion motsvarar precis Lyhne Ibsens såsom citerad ovan. Han referar dock till Terry Moes (2005) artikel "Power and Political Institutions". Men jag har också i det influerats av Dietrich Rueschemeyers (2009) resonemang i Useable Theory: Analytical Tools for Social and Political Research, där han faktiskt bl a refererar till samma artikel av Terry Moe. Lyhne Ibsen har en klargörande diskussion av de två perspektiven:
"The former is a benign view of institutions as solutions to collective action problems with positive-sum outcomes, the varieties of capitalism approach often being seen as an example of this view, despite its reference to power. The latter is more aligned with a focus on non-decisions and mobilization of bias: what Bachrach and Baratz (1962) call ‘the second face of power’. This approach stresses how institutions shape power relations by excluding certain issues from decision-making – in the present case, the decision to defect from coordination. As a result, coordination can involve a covert exercise of power by removing the question of whether or not to coordinate from the agenda. Historical institutionalism explicitly recognizes how institutions constitute power unequally among actors (Thelen, 1999). If strong unions are necessary to force employers into their second-best option of bargaining coordination, as power resource theory suggests, then statutory frameworks supportive of unions affect the outcome. Conversely, unsupportive frameworks which weaken unions reduce the incentive for employers to coordinate. Arguably, strong unions do not follow from market structures alone, but to a large extent from past political mobilization and institutionalized, path-dependent opportunity structures (Crouch, 1993; Hyman, 2001). Coalitions that create institutions and support them matter, but institutions have an independent effect on behaviour." (s 5f)
Liksom med distinktionen mellan rational choice och rationalistisk institutionalism så är gränsen mellan den senare och diskursiv institutionalism lite flytande: Thelen (1999, "Historical institutionalism in comparative politics", Annual Review of Political Science) säger att institutionalister avviker från rational choice genom att också se idéer som betydelsefulla för institutionernas utveckling. Som Blyth (2003) säger, "structures do not come with an instruction sheet". Lyhne Ibsen pekar intressant på att idéer också betonats i skandinaviska statsvetares analyser, men under en annan rubrik: de (hans exempel är Pedersen 2006, bokkapitel i National Identity and the Variety of Capitalism: The Case of Denmark) har talat mycket om "förhandlingsekonomi", där "strategic interaction among organized actors is conditioned by discourse that provides a common understanding of socio-economic problems" (s 6). Lyhne Ibsen ser också Culpeppers (2010) analys av lönebildningens förändringar i Irland och Italien som idébaserad, då Culpepper betonar "crucial common knowledge events in which actors realized new ways of pursuing their exogenously given interests", även om Culpepper håller fast vid en rationalistisk ontologi. Centralt för de flesta diskursiva approacher är intressenas konstruktion (Schmidt 2010). I enlighet med maktens tredje ansikte i Lukes (1974) typologi kan A utöva makt över B genom att dölja B:s verkliga intressen. Denna ontologi skiljer sig från en mer konstruktivistisk ontologi där alla intressen är konstruerade, inte vissa mer verkliga än andra (Fairclough 2003). (s 7) Tabell 1 sammanfattar perspektiv på koordinerad lönebildning utifrån de tre teorierna.


Utifrån detta går Lyhne Ibsen över till den empiriska studien av Danmark och Sverige. Båda länderna har starka fack och stor kollektivavtalstäckning: 75 procent i Danmark och 88 procent i Sverige. De är därför "least likely" fall för teorier som betonar makt och ojämn fördelning av resurser. Båda länderna har ett pattern bargaining-system där industrin sätter en lönenorm, tpyiskt en procentökning, som andra sektorer följer. Men i Sverige skedde det i 7 av 9 lönerundor från 1990 till 2012 att någon sektor avvek; i Danmark skedde det bara 1 gång, 1995 (Transport).


Lyhne Ibsen börjar sin diskussion med materiella strukturer eftersom de spelar roll, även om hans argument är att de bara gör det medierat av diskurs: "material structures clearly matter, but I show that they are indeterminate with reference to the different bargaining processes. I argue that institutions and ideas enter this indeterminacy to coerce certain actors into specific forms and outcomes of coordination. In other words, the approaches can be complementary." (s 9). Industrins andel av BNP är liknande i de två länderna, runt 20 procent, och sektorns andel av sysselsättningen har minskat från runt 30 procent 1980 till runt 15 procent idag. Båda ekonomierna har hög exportorientering, med exporter motsvarande ungefär 50 procent av BNP. Den svenska industrin har traditionellt dominerats av storföretag medan den danska haft fler små företag på nischmarkander: utifrån detta skulle vi förvänta oss starkare, inte svagare koordinering i Sverige än i Danmark (s 10). På den ekonomiska politikens område slog åtstramningspolitik igenom i Danmark på 1980-talet och Sverige på 1990-talet (Iversen och Pontusson 2000). Bandet mellan facket och socialdemokratin har försvagats på senare år, men de informella banden är fortfarande starka. Trots likheterna i materiella faktorer så är lönekoordineringen dock som vi ser i tabell 2 olika stark, så materiella faktorer räcker inte till för att förklara lönekoordineringen, säger Lyhne Ibsen (s 10).

Utifrån rationalistisk institutionalism skulle man kunna anföra två faktorer för att förklara skillnaden. Ett, skillnad i arbetsgivarna och fackens organisering. Såväl arbetsgivare som fack i dansk industri är mer centraliserade än sina svenska kollegor: arbetsgivarförbundet Dansk Industri (bildat 1992) står för 60 procent av de sysselsatta i företag inom Dansk Arbejdsgiverforening, och DA har idag bara 13 medlemsförbund.  1992 enade sig också facken inom industrin till en kartell, CO-industri. Kombinerat ger dessa två saker förutsättningar för en cross-class-koalition i industrin (Due et al 1994, Scheuer 1993). I Sverige enade sig Facken inom industrin 1996 men Lyhne Ibsen menar att detta är en inte lika centraliserad organisation som CO-industri, ingen förhandlingskartell. Och på arbetsgivarsidan så står Teknikföretagen bara för 19 procent av de anställda inom Svenskt Näringsliv, som har 49 medlemsförbund att jämföra med DA:s 13. Den andra institutionella skillnaden handlar om ratifiering av kollektivavtal. I Danmark godkänner DA:s styrelse sektorsavtal och eftersom DI har egen majoritet har de ett veto. I Svenskt Näringsliv finns inga sådana procedurer och de enda sanktionerna mot avvikare är "naming and shaming" och symboliska böter. (s 11) På den fackliga sidan kan varken LO i Sverige eller LO i Danmark lägga veto mot sektorsavtal, men medlingssystemet är mycket starkare i Danmark där Forligsinstitutionen kan koppla ihop olika förhandlingsenheter till en enda facklig omröstning för att få ihop en stor lösning. Någon sådan makt har inte Medlingsinstitutet i Sverige: MI har förvisso uppdrag att få igenom Industriavtalets norm, men alltså inte lika starkt mandat att styra avtalen. Dessa två institutionella skillnader -- graden av centralisering hos arbetsmarknadens parter, och medlingsinstitutets mandat -- kan eventuellt förklara att industrinormen är starkare i Danmark än i Sverige.

När Lyhne Ibsen går över till diskursiv institutionalism tar han också upp två faktorer: makrokausala narrativ om internationell konkurrenskraft och behovet av koordinering, och koordinationens mikrotekniker. På den första har Swenson (1991) och Due et al (1994) visat att exporternas centrala roll för ekonomin varit den ledande idén för lönekoordineringen. (Själv blir jag dock lite obekväm av detta hävdande: så ospecifikt, tenderande till överslätande.) I Danmark uttryckte LO detta mål 1987 när man gick in för löneåterhållsamhet; "this resulted in the current bargaining system in which manufacturing goes first and mediation constrains potential defectors". (s 11) Lyhne Ibsen utvecklar idéerna kring detta i Danmark:
"The big issue is thus the level at which the economy will remain competitive; ‘campaign institutions’ such as think-tanks, social partner secretariats and government economic councils analyse and discuss economic conditions by comparing labour cost developments of neighbouring countries (Pedersen, 2006). Notably in Denmark, a tripartite committee, Statistikudvalget, produces reports on the margin for wage increases before each bargaining round. Common causal narratives and common knowledge create mutual expectations for bargaining (Culpepper, 2008)." (s 11f)
"Kampanjinstitutioner" är ett mycket intressant begrepp: i Sverige har vi också sett nyligen hur en publikation (pdf) från Medlingsinstitutet utnämnde industrins löneledarskap till något "naturligt", eftersom Sverige är en exportberoende ekonomi. Lyhne Ibsens resonemang är dock här något vagt: han hänvisar till diskussionen om svenska problem på 80-talet och att man 1997 efter kaos i avtalsrörelsen 1995 kom fram till att man skulle följa Industriavtalet; han säger dock inte särskilt mycket om diskursen per se. Däremot tar han intressant upp hur man kan ha skillnader i om lönenormen ska sättas i kronor eller procent, och hur den ska fastslås: så argumenterade t ex facken i Danmark 2010 för att Kinas löneökningar skulle räknas in i underlaget, eftersom danska företag konkurrerar också med Kina. Än mer intressant så hävdar Lyhne Ibsen att det i Sverige men inte i Danmark finns kontra-diskurser (Schmidt 2010, "Taking ideas and discourse seriously") mot industrins löneledarskap. Facken i tjänstesektorer utmanar industrins ledarskap och hävdar bland annat att också tjänsteföretag möter internationell konkurrens samt att tjänstesektorn står för större delen av sysselsättningen och därmed lika gärna kan vara löneledare. I låglönefack i svenska LO finns också en diskurs om solidarisk lönepolitik som utmanar industrins ledarskap. 2012 fick detta IF Metall att lämna LO:s förhandlingsplattform i protest. I Danmark finns inga sådana solidaristiska kontradiskurser säger Lyhne Ibsen, trots att låglönearbetare i handel, tvätt och livsmedelsindustri "clearly" halkar efter lönemässigt. (s 12f) Detta visar han med statistik från databasen EU-KLEMS, med löneratio "high-skilled" industriarbetare till "low-skilled workers in retail, hotels and restaurants" från 1970 till 2007. Denna visar minskande löneskillnad i Sverige från 1976 till 1989, därefter ökning till ca 2000, därefter stabilitet. För Danmark är nivån lägre och stabilare på 70-talet, ökar något runt 1980 och runt 1990, och börjar en ökande trend 1997, så att nivån går om Sverige i slutet av 90-talet. Detta tydliggör skillnaden mellan objektiva och subjektiva intressen (Lukes 2005): varför klagar inte danska lågavlönade arbetare mer på industriledarskapet, trots att de halkar efter? Här avfärdar Lyhne Ibsen lite väl enkelt alternativa ekonomiska skillnader till dessa lönetrender -- "are structural differences between Sweden and Denmark really that significant?" (s 13) Men han har nog rätt i att institutioner spelar roll, och pekar på att bristen på missnöje kan bero på en bild av "den gamla dåliga tiden" då inflationen urholkade lönerna och sabbade konkurrenskreften på 1980-talet. I Sverige överlever i alla fall den solidaristiska kontra-diskursen och lyckas få utlopp i avvikelser från normen eftersom lönebildningen är mindre centraliserad där. Lyhne Ibsen menar att detta visar hur materiella och diskursiva faktorer kan förenas i förklaringar av lönebildning (s 14).

I sina slutsatser betonar han att makt spelar roll i lönekoordinationen, så Traxler et al (2008) gjorde rätt i att "put power at the heart of coordination studies". Han betonar också diskursernas roll i lönebildningen och specifikt i det danska och det svenska fallet (s 14f).



Referenser
Bengtsson, Erik (2015a) "Wage restraint in Scandinavia: in the postwar period or the neoliberal age?", kommande i European Review of Economic History.
Bengtsson, Erik (2015b) "When and why was wage restraint? Germany, Belgium and the Netherlands 1950--2010", kommande i WSI-Mitteilungen.
Lyhne Ibsen, Christian (2014) "Three approaches to coordinated bargaining: A case for power-based explanations", European Journal of Industrial Relations.

måndag 26 januari 2015

Orsaker till Storbritanniens industriella revolution

Les Oxley och David Greasley är två av ekonomisk historia-forskningens mest skamlösa utövare av salami publishing. De sysslar med tidsserieekonometri som vector autoregression, Grangertester och kointegration (jfr översikten här och inlägget om lönehistoria här), och applicerar dessa utan något analytiskt djup på historiska data från olika länder, vilket leder till orimligt många publikationer. Så kan de frama en artikel från 1998 om "orsaker till den brittiska industriella revolutionen" med att säga att forskarna (Mokyr, O'Brien, Deane och Cole, Berg och Hudson m fl) är oeniga och att
Greasley and Oxley (1994a. 1994b, 1996) utilize modern time series analysis to discern discontinuity in the Crafts- Harley industrial output series for the period 1780-1851, and argue the result favours the existence of a British industrial revolution. They argue that the decisive qualitative characteristic of British industrial growth between 1780 and 1851 was that output innovations had permanent effects, reflecting the frequency and persistence of technological shocks. Their finding that industrial production appears integrated of order one, I(1), between 1780 and 1851, but I(O)during earlier and subsequent years, provides a defining characteristic for the industrial revolution and opens a route to investigating its causes by providing a foundation for two variants of robust cointegration-based causality tests.
Berrill (1960) och andra brukade argumentera för att den brittiska industriella revolutionen var exportledd, men en ny ortodoxi etablerades av Deane och Cole (1969) och McCloskey (1981) som betonade de inhemska faktorernas betydelse. (Jfr debatten i Sverige.) O'Nrien och Engerman (1991) och Zahediah (1994) försöker återetablera exportledd-tillväxt-tesen, medan Komlos (1990) och Simon (1994) argumenterar för att det var befolkningstillväxten som var den viktigaste variabeln. De hävdar att dessa debatter oftast bygger på kvalitativa mätfrågor och mikroekonomsika förklaringar, medan de själva använder makroserier... Suck. Engle och Granger (1987) visar att om två tidsserier är kointegrerade så råder ett kausalt förhållande i åtminstone en riktning. Sådana kausalitetstester har använts av Hatton och Lyons (1983) för att testa tesen om exportledd tillväxt, och av Tsoulouhas (1992) om länken mellan befolkning och tillväxt. Detta paper testar för Grangerkausalitet i industriell produktion, befolkning, reallöner, utrikeshandel och "teknologisk aktivitet" i Storbritannien från 1780 till 1851. Greasley och Oxley (1994a, 1994b, 1996) har kollat på när den industriella revolutionen hände, nu ska det handla om varför.

Sjukt nog för en så databeroende artikel, och med tanke på hur kontroversiella historiska data brukar vara, så är hela data-diskussionen ett appendix som är 14 rader långt, halvspalt! (s 1397) Industriproduktionsserien är Crafts och Harleys (1992) "best guess"-skattningar (...), patentdata är från sullivan (1989), reallöner är från Crafts och Mills (1994), befolkningsdata är från Wrigley och Schofield (1989), handelsdata är från Mitchell och Deane (1962). Om reallöner säger de inte ens för vilken sektor lönerna kommer ifrån eller vad för typ av anställda!

De har fem hypoteser att testa: (1) exportledd tillväxt, där exporttillväxt leder/orsakar tillväxt i produktion. (2) teknologiska faktorer: patent leder produktionstillväxt. (3) befolkningstillväxt leder produktionstillväxt. (4) domestic factors (general), som de förklarar så här:
"Domestic factors (general): other domestic factors including for example wages and the change in domestic demand, are seen as contributing to a domestically determined revolution. Clearly population growth could be included in this category, although it is generally assigned a separate potential route of influence. Supporters of the domestically determined growth include Deane and Cole (1969) and McCloskey (1981). Such authors' views are often contrasted with supporters of the ELG hypothesis, and (i) and (iv) could be regarded as two of the main competing explanations of the industrial revolution. In testing (iv) data on real wages taken from Crafts and Mills (1994) are utilized to test whether real wage levels, or rates of growth, caused industrial production or vice versa." (s 1388)
och (5) att importer orsakar exporttillväxt, som Deane och Cole (1969) menar utifrån imperiets historia.

Metoden är Grangerkausalitetstester, och de säger att två saker är viktiga att tänka på: (1) att antalet laggar inte ska väljas ad hoc, och (2) om inte kointegration föreligger så kan man få spuriösa resultat om orsaksförhållanden (s 1389).

Unit root-tester visar att alla variabler 1780-1851 är icke-stationära. (s 1391) De använder Johansenmetoden för att testa för kointegrationen. De finner antingen bivariat eller multivariat kointegration för alla variabler utom importer. De finner ingen effekt av exporter på tillväxten, men däremot en tydlig effekt av lönetillväxt! De har dock noll analytisk diskussion.


Referens
Oxley, Les och David Greasley (1998) "Vector autoregression, cointegration and causality: testing for causes of the British industrial revolution", Applied Economics.

Tidigare på bloggen: "Den första industriella revolutionen och ekonomer" (om Crafts 1996 och Voth 2003).

torsdag 22 januari 2015

Hämmar ojämlikhet i jordägande demokratiseringen? Fallet Preussen

 
 Bismarck i pickelhuva

det ser vi ju att det var jordojämlikheten/junkrarna som hämmade demokratiseringen i Preussen

Hämmar ojämlikhet i jordägande demokratiseringen? Detta är en klassisk fråga i diskussionen om politiska regimer, som upptagit kändisar som Tocqueville, Weber och Gerschenkron (den senares argument mer utvecklat av Barrington Moore). På 2000-talet har frågan plockats upp av politiska ekonomer som använder kvantitativa metoder: Aceomoglu och Robinson (2000), Boix (2003) med flera. Statsvetaren David Ziblatt går i sitt paper "Does landholding inequality block democratization?" från 2008 tillbaka till ett av de klassiska fallen som format debatten, inklusive hos Weber: Preussen. Ziblatts resultat och argument är att (a) ojämlikhet i jordägande spelar roll, även när man kontrollerar för inkomstojämlikhet, liksom Boix, Acemoglu och Robinson m fl skulle säga.* Men (b) också de politiska partierna spelar roll. Därmed förenar Ziblatt poängerna från de två stora skolorna i demokratiseringslitteraturen, den materialistiska som betonar klass och ojämlikhet, t ex Rueschemeyer Huber och Stephens (1992), och den som betonar partikonkurrens, t ex O'Donnell och Schmitter (1996).

I sin design avviker Ziblatts paper från den typiska jämförelsen mellan länder, åtta stycken som hos Moore eller ett stort antal med kvantitativa metoder som hos Acemoglu och Robinson eller Boix. Istället använder han lokala data och lokal variation inom fallet Preussen. För fallet Preussen menar han att idén om att mäktiga stora jordägare -- junkrar -- blockerade demokratin är i princip konsensus i den historiska litteraturen (t ex Kühne 1994, Laessig 1998, Retellack 2006). Detta argument, som väl ska göra hans egen undersökning mer originell, relativiseras dock av att han också lyfter fram att Jörg Rössel i Soziala Mobilisierung und Demokratie: Die preussischen Wahlrechtskonflikte 1900 bis 1918 (2005) och William Hagen i Ordinary Prussians (2002) båda testar såväl junkertesen som andra möjliga förklaringar. (s 619) Dessutom pekar han i en annan fotnot på att både Hagen (2002) och Patrick Wagner i Bauern, Junker und Beamte (2005) ifrågasätter den konventionella bilden av att junkrarna dominerade lokalsamhällena. I vilket fall så rundar han av sin litteraturöversikt med att säga att Preussen för ojämlikhet stoppar demokrati-tesen är ett "crucial case"/"most likely case" och därför viktigt att kolla på igen.** Närmare bestämt så är fallet en omröstning om utvidgning av rösträtten 1912. Med regressionsnalys på röstning i preussiska deputeradekammaren med deputerade från 276 valdistrikt visar han en stark negativ korrelation mellan ojämlikhet i jordägande och sannolikheten att rösta för utvidning av rösträtten. Data på jordojämlikhet tar han från Kaiserliche Statistische Amts folkräkning från 1898 som innehåller uppgifter om jordbruksstorlek för 1004 counties/Kreisen, varav 550 i Preussen (s 625). Ägandedata är alltså mer finfördelade än vad valkretsarna var, så Ziblatt räknar upp dem till valkretsnivå. I de 276 valkretsarna i Preussen är den genomsnittliga gini-koefficienten för jordägande 0.77, med en variation från 0.49 till 0.94. Han använder alltså jordägande också i urbana valkretsar (som i Berlin), och legitimerar det inte helt övertygande (s 627f). Hans mått på inkomstojämlikhet kommer från ekonomisk-historikern Oliver Grant och dennes bok Migration and Inequality in Germany 1870--1913 (2005).

Referens
Ziblatt, Daniel (2008) "Does landholding inequality block democratization? A test of the 'bread and democracy' thesis and the case of Prussia", World Politics.

Fotnot
*Så här förklarar Ziblatt Gerschenkron-Moore-skolan: de
"usually employs a comparative historical methodology to link landholding inequality and political regime. The innovation of this framework is that it does not view urban conflict between industrial employers and workers as decisive; rather, it emphasizes how preindustrial holdovers shape contemporary democratization efforts. While the argument was in large part intended to explain the political dynamics of twentieth-century Central Europe, where landed elites wielded immense authority into the modern age, it contained a broader argument that has found resonance in diverse settings. In their study of Latin America and Europe, Rueschemeyer, Stephens, and Stephens also emphasize the role of large landholders, arguing that democracy proceeded unfettered where small- and medium-scale agriculture was dominant but that the democratization of states with large landed estates tended to be blocked.15 Similar arguments have been made about how patterns of landholding and land reform shape democratization in both contemporary and historical cases, including twentieth-century Central America, Mexico, Chile, India, South Korea, and the Philippines, as well as historically in southern parts of the United States, southern Italy, and pre-Soviet Central Europe.
More broadly, embedded in this “older” variant of structuralism is the claim that democratization is hampered for two reasons when it is introduced into settings marked by high levels of rural inequality. First, landholding inequality, unlike income inequality, is a proxy for a particularly pernicious and robust form of preindustrial traditional social power in which prestige, power, and wealth are correlated, giving rise to social norms (for example, invidious hierarchy) that undercut democratization. Second, landholding inequality also gives those atop such hierarchies the resources or means to operate unchecked and thus the capability to block democratization efforts. Overall, where informal authority relations are hierarchical and invidiously unequal (as in areas with high landholding inequality), this argument asserts, democracy finds the terrain less fertile. In recent years, a second wave of research on inequality—especially rural inequality—has crept back into the comparative study of regimes, emphasizing an additional factor underpinning the negative relationship between landholding inequality and democratization. Political economists Acemoglu and Robinson17 and Boix18 do not emphasize the traditional social control dynamics entailed in high levels of rural inequality but argue instead that land inequality is relevant for regime outcomes because democratization is an indirect fight over redistribution, and land, as an immobile asset, triggers particularly strong resistance to democratization if unequally distributed. Inspired by the influential Meltzer-Richard model that has shaped political economists’ conceptions of redistribution,19 they ask: if the Meltzer-Richard model is at all plausible, why would the rich and powerful ever grant the right to vote to the poor, as that would thereby reduce the income of the median voter and increase the possibility that the rich would be “soaked” by the poor? As Boix has noted, in areas with low levels of asset mobility (for example, where land, minerals, or oil are major portions of total wealth), this question becomes even more striking because the constraining effect of inequality on democracy is even higher. When holders of capital are heavily reliant on a highly specific asset, the threat of expropriation is higher, as is elite resistance to democracy. “New structural” theorists offer slightly different answers to the puzzle of democratization when focusing on land inequality. First, in their most comprehensive work, Acemoglu and Robinson posit that the relationship between their aggregated concept of economic inequality and democratization resembles an inverted U-shaped curve: democratization is unlikely at both extremely high and extremely low levels of inequality but is most likely at moderate levels of inequality. By contrast, Boix, who focuses on both income inequality and land inequality, comes to a different finding. Using cross-national data reported by Vanhanen,22 Boix demonstrates that the percentage of total landholdings constituted by “family farms” (a proxy for rural inequality) shapes the likelihood of democratic transition: if a greater share of a nation’s agricultural land is owned as small family farms, democratic transitions are more likely. Finally, in their recent important empirical work, Ansell and Samuels highlight the differential effects of land inequality and income inequality and conclude that income inequality actually increases the chances of democratization, whereas, landholding inequality has a negative influence on democratization.23 Thus, we find ourselves back at the core point: the nature of the preindustrial social order, including in particular the pattern of landholding within a society, shapes democratization. Whether because of the clashing social norms of democracy and hierarchy inherent in conditions of high landholding inequality, or the high levels of social control entailed with high landholding inequality, or the heightened distributional conflicts triggered by democratization in such settings, there is a convergence in the cross-national literature that higher landholding inequality undercuts the probability of democratic transition"(s 615f)
Han citerar också Boix (2003): "The absence of landlordism constitutes a necessary precondition for the triumph of democracy".
**Om falldesignen hänvisar han till Gerring, Case Study Research (2006), Brady och Collier (red) Rethinking Social Inquiry (2004), och George och Bennett, Case Studies and Theory Development (2005). Och om att använda "new measures and new units" för att öka antalet teoretiskt relevanta observationer, King Keohane och Verba 1994. (s 620)

också bloggat om: Bronner och Skørge (2014) om norska rösträttsreformer 1873-84. Aidt och Jensen (2012) om revolutionära hot och demokratisering.

Se också symposiet om varför vi läser Barrington Moore idag från ett American Political Science Association-nyhetsbrev 2013 med Ziblatt, John Stephens med flera.

tisdag 20 januari 2015

Lönefördelning i Storbritanniens 1800-tal



R.V. Jacksons artikel är i princip en kommentar på Jeffrey Williamsons bok Did British Capitalism Increase Inequality? från 1985.Han börjar med att citera Williamsons klagomål på dataläget för löner på 1800-talet, och säger att Williamsons nya bidrag på den punkten är serier för tjänstemän i offentlig sektor. Med nya data kommer nya tolkningar säger Jackson, och refererar Williamsons tolkning:
The premium for skill, he argues, rose sharply from 1815 to a peak in mid-century and then declined to 1911 . Williamson sees this rise and fall in the skilled pay ratio as a crucial ingredient of similarly timed changes in overall economic inequality. On this argument, British inequality trends traced out a Kuznets curve, with inequality increasing during early industrialization and decreasing in the mature phase of industrial development. In the British case, however, the upswing of the Kuznets curve is said to have been delayed by the French wars and did not become evident until after 1815. Williamson emphasizes the novelty of his conclusion that major changes occurred in the structure of pay after i8I5. Historians of British wages, he writes, "may be stunned by the finding that occupational pay ratios seem to have driven earnings inequality across the nineteenth century". (s 561)
Den huvusakliga drivande kraften i Williamsons förklaring är att teknoligska utvecklingen ökade efterfrågan på skilled labour mer än på unskilled labour vilket ökade inkomstojämlikheten, och att skills supply sedan ökade i respons vilket sänkte ojämlikheten. "Throughout, Williamson argues that trends in the structure of pay were more a consequence of changes in the relative scarcity of skilled labour within the non-agricultural sector than a reflection of changes in the gap between agricultural and nonagricultural wage levels." (s 562)

Argumentet i Jacksons paper är att storyn som Williamson berättar inte stämmer överens med vad hans data visar, särskilt inte decennierna efter Napoleonkriget. Han menar att mycket av rörelserna i lönekvoter dessa decennier beror på vad som händer i två av Williamsons nya löneserier och att dessa två serier "are seriously flawed and should be abandoned".

Jackson börjar sin empiriska undersökning med tabell 1 som visas ovan och som visar att det som händer i lönefördelningen i Williamsons data, det händer med skilled public sector workers. Skilled/unskilled-ration inom industrin står däremot i princip stilla. Enligt Williamsons data så fyrdubblas advokaternas löner från 1815 till 1851. För perioden från 1851 till 1871 är det läkare och advokater som driver förändringen. (s 564) Jackson går tillbaka till Williamsons källa, en samtida offentlig publikation, och visar att data för 1797 till 1805 bara är för sex advokater och för fyra stycken därefter fram till 1827. (s 564f) Löneökningen till 1827 i Williamsons serie drivs av en enda person och beror i själva verket på att löneformen förändrades! Ökningen till 1835 drivs sedan av att Williamson då plockar in några advokater som tjänar väldigt mycket och som han tidigare exkluderat just av det skälet. Efter 1851 fortsätter Williamsons serie att överskatta advokaters inkomster. Läkarserien är 1755 till 1851 arméläkare, och skiftar 1851 till fängelseläkare, ca 20 stycken. Ökningen till 1871 drivs av att det året tillkommer ett par typer av läkare som tjänar mycket pengar och som inte var med 1851 eller tidigare år. (s 566)

Utifrån detta menar Jackson att Williamsons serier för advokater och läkare är kassa och inte bör användas. Williamsons andra medelklassserier bygger på större underlag och kan användas. Jackson presenterar nya löneojämlikhetsskattningar à la tabell 1 med de rensade data, och de visar då inte längre någon Kuznetskurva. Skilled/unskilled ratio ökat 1815 till 1835, minskar till 1861, ökar igen till 1881, och faller till 1911. Utanför jordbruket är serien trendlös 1815-51, ökar sedan till 1881 och faller därifrån till 1911. (s 567)

Referens
Jackson, R.V. (1987) "The structure of pay in 19th century Britain", Economic History Review.

torsdag 15 januari 2015

Industrialiseringen i Sverige: textilfabrikerna och inhemsk efterfrågan

Rydboholms fabrik i Sjuhäradsbygden, startad 1834. Foto lånat härifrån. 
Den första mekaniserade textilindustrin i Sverige.

 
Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm, grundat 1833. 1850 fanns det 20 sidenfabriker i Stockholm, 1870 bara 2 stycken, en del av den strukturomvandling som Lennart Schön forskade om åren runt 1980. Bild från wikipedia.

Den klassiska bilden av den svenska industrialiseringen -- företrädd t ex av Lennart Jörberg -- är att den byggde på export av järn, träprodukter (och havre) till mer ekonomiskt avancerade länder såsom England. Ekonomisk-historikern Lennart Schön publicerade dock med början i sin avhandling om den svenska textilindustrin 1979, Från hantverk till fabriksindustri: Svensk textiltillverkning 1820--1870, en rad publikationer som ifrågasätter denna bild och ville betona de inhemska faktorernas och den inhemska efterfrågans betydelse.

Schön 1981
I en sammanfattning av avhandlingen som kom ut 1981 inleder Schön effektivt med att skissa de två bilderna:
"Den engelska industrialiseringen har varit utgångspunkten för analyser av industrialiseringen i Europa -- ibland som modell men framför allt som den dynamiska kärna från vilken industrialiseringen spred sig i allt vidare cirklar på kontinenten. En sådan syn på industrialiseringens spridning stämmer för Sveriges del väl överens med de förhärskande uppfattningarna att den ekonomiska tillväxten i Sverige accelererade under 1850-talet till följd av en växande utrikeshandel och att svensk industrialisering före 1890-talet mera var en anpassningsprocess till händelser i Västeuropa än en inhemsk självständig utveckling.
En undersökning av textiltillverkningen under den tidiga svenska industrialiseringen och en diskussion om sambanden mellan jordbrukets förändring, protoindustrialisering och mekanisering visar emellertid en annan bild. Här framträder ett tillväxtmönster fram till 1870 som ger vid handen att den engelska industrins ledande roll i utvecklingen tillmätts alltför stor vikt, medan ekonomiska och sociala förändringar inom landet i motsvarande mån undervärderats." (s 1)
Schöns textilfokuserade analys är influerad av David Landes The Unbound Promethus (1969) som analyserar europeisk industrialisering i länderna som kom efter England utifrån två faktorer: (1) inre förändringstryck som det som slog igenom i England, och (2) Englands inflytande. Enligt Landes så halkade kontinenten efter England i att mekanisera sin textilproduktion: den mekansikt drivna mulespinnstolen och ångmaskinen dröjde till 1820- eller 30-talen och den mekaniska vävstolen och "the self-acting mule" till 1850-talet. Så här diskuterar Schön Landes förklaring till denna efterblivenhet: "Det inre trycket mot förändring var svagare i kontinenters länder eftersom marknaderna var mindre och mera regionaliserade, inkomsterna skevare fördelade, de sociala barriärerna starkare och levnadssätten mera provinsiellt präglade." (s 2) Att marknaderna var mindre och mer lokala berodde bl a på sämre transportmöjligheter. Detta gjorde att prismekanismen var mindre effektiv som "force for rationalization", menar Landes. Napoleonkrigen och de politiska förändringarna därefter minskade barriärerna, och än vikigare var att engelsk industrialisering efter 1815 framsträdde med full styrka. De kontinentala ländernaa "did not have the opportunity to work out their own destinies", säger Landes.

Schön menar att denna framställning kan ifrågasättas. Den engelska textilbranschen industrialsierades inte så snabbt som Landes vill ha det till; omkring 1840 hade den nya tekniken inte slagit ut den gamla ens där, mekaniska inrättningar från 1700-talet dröjde sig kvar i bomullsspånaden, och hantverksmässig produktion var ännu betydande inom bomullsvävning och dominerade ylleindustrin (s 2). Inom bomullsspånad kom den moderna fabriksproduktionen i stor skala under 1830-talet i samband med spridningen av Roberts self-acting mule (s 3). På 1820-talet hade standardfabriken i Manchester 4000 spindlar; efter 1830-talet 40 000! Yllevävningen mekaniserades i stor skala först på 1850-60-talen. England var alltså inte så långt före i den industriella utvecklingen, säger Schön. (s 3) Lars G. Sandberg (JEH, 1968) har också visat att kvaliteten i engelsk textilexport sjönk efter 1830, vilket relativiserar bilden av dess kvantitativa framgång.

Mekanisering hade sin största fördel jämfört med handarbete i tillverkandet av tyger som krävde mycket arbete, dvs finare vävar. Men konsumtionen av dessa finare tyger var socialt begränsad. En allmän ökning i löne- och konsumtionsnivå påverkade både efterfrågan på vävnader och motivationen att spara arbete genom mekanisering; "mekaniseringens spridning berodde alltså inte enbart på de sekundära tekniska förbättringar av maskinerna som gjordes under första hälften av 1800-talet, utan också på mycket mer omfattande ekonomiska och sociala förändringar i England och på kontinenten." (s 4)

För att skatta vävnadsproduktionen (perioden är 1820-70) på ett rättvisande sätt har Schön gjort en skattning också av hemslöjden, som tidigare inte varit med i statistiken. I länder där hemslöjd varit viktiga inslag i samhället och ekonomin -- som Sverige -- gör detta statistiken missvisande (s 5) och kommer överskatta tillväxten när man övergår från icke registrerad hemslöjd till fabriksproduktion. Hemproduktionen har Schön skattat genom totala tillgången på fibrer och garn minus fabrikernas konsumtion av dessa. (s 5) Materialen är ull, lin, bomull och silke. De två senare importerades helt och hållet vilket gör att totala tillgången kan uträknas ur handelsstatistiken. Skattningarna för lin och ull bygger på annan statistik, jordbruksstatistik osv. Vävnadsproduktionens och -konsumtions utveckling präglades enligt Schön av en lång tillväxtperiod från slutet av 1820-talet till ca 1860, och sedan en stagnationsfas under 60-talet. (s 6) Fabriksproduktionen växte snabbare än avsalusjöjden och hemslöjden, och när de två senare minskade på 60-talet fortsatte den förstnämnda att växa. (s 7) Schön frågar om tillväxten berodde på förändringar på utbuds- eller efterfrågansidan. Han skriver:
"Genom att relatera vävnadernas pris till priset på arbete (lönarbete i jordbruket) kan man beräkna den arbetsmängd som varje aln vävnad representerade. Detta kallas här vävnadens relativpris. Det kan antagas att förändringar i relativpriset huvudsakligen berodde på förändringar på utbudssidan. Genom att antaga att den mängd arbete per konsumtion (d v s den inkomstandel) som lades ut på textil konsumtion, var positivt korrelerad med inkomstnivån (d v s efterfrågans inkomstelasticitet var större än 1), blir förändringar i denna mängd en indikation på riktningen i inkomstförändringar. Antagandet att den andel av inkomsten som lades på textilier var en funktion av inkomstnivån, leder vidare till att efterfrågans priselasticitet var lika med 1." (s 7)
Med dessa antaganden kan Schön skilja på inflytanden från förändringar på utbuds- respektive efterfrågesidan. "Generellt sett berodde konsumtionstillväxten 1830-1860 endast till en del på att vävnadernas relativpris föll. Större delen av tillväxten återspeglade att inkomstnivån steg, d v s mer arbete eller snarare en växande del av inkomsten per capita användes till textil konsumtion. Stagnationen under 1860-talet berodde å sin sida på att både prisfallet och inkomstökningen upphörde." (s 8) Och han konstaterar glatt: "Dessa resultat går stick i stäv med de mest utbredda uppfattningarna om den ekonomiska utvecklingen under tidig svensk industrialisering." (s 8) Tidigare har man sett 1830-40-talen som bessvägliga decennier präglade av befolkningsökning och ökad fattigdom och proletarisering i jordbruket, medan 1850-talet markerade ett uppsving för exporten av bland annat havre och timmer. (han refererar till Montgomery 1947, Samuelsson 1969 och Jörberg 1973).

På 1830-talet ökar de bästa kvaliteterna av textil sin andel av produktion och konsumtion, från 5 till 10 procent. Finare vävnader blir bl a viktigare i fabrikerna. Hushållsslöjden stagnerar däremot. Att de finare vävnadernas andel ökar "indikerar att de välbeställdas inkomster steg betydligt. I synnerhet ökade konsumtionen av vävnader med en aristokratisk prägel." (s 9) Med tanke på att jordbruket var den viktigaste sektorn menar Schön att denna ökade efterfrågan bör ha kommit från de översta skikten i den sektorn, dvs jordägande adel och agrara kapitalister. Avsaluslöjdens alster var enligt Schön av mellankvalitet och konsumerades av bondeklassens mellanskikt. Han tolkar avsaluslöjdens tillväxt som (a) växande efterfrågan på textilier bland de besuttna bönderna, och (b) ökad proletarisering (otydligt hur, menar han att det var de som producerade avsaluslöjdens produkter?) "De växande underklasserna inom jordbruket hade förmodligen en liten andel av textilkonsumtionen och tveklöst ingen andel alls av konsumtionsökningen." (s 9) 1840-talet visade ett mycket annorlunda tillväxtmönster än 1830-talet. Importen och hemslöjden för avsalu stagnerade, i fabriksproduktionen ökade de grövre vävnaderna sin andel, och hemslöjden växte kraftigt. De två senare sakerna tolkar Schön som att bönderna blir allt viktigare på marknaden; "fabrikskläde om än av ett relativt grovt slag fick ersätta vadmalen för de framgångsrika av bönderna" (s 10). Hushållsslöjdens kraftiga tillväxt förklarar Schön med prisfall på bomullsgarn (s 11); på 40-talet tar bomullen en del av linets plats i hushållsslöjden. Schön tolkar hushållsslöjdens uppsving och avsaluslöjdens nedgång på 40-talet som ett uttryck för de lägre klassernas framsteg; han associerar alltså hemslöjd med de lägre klasserna och avsaluslöjd med ägande bönder. (s 11, även 12) På 1850-talet blir övergången till grövre vävnader ännu tydligare. Antalet mekaniserade bomullsvävnader ökar från 1 (Rydboholm, grundat 1834) till 12. De lägre klassernas inkomster steg och de efterfrågade grova vävnader som de mekaniserade tillverkarna tillhandahöll, säger Schön (s 12, jfr 16). Dessa konkurrerade med hemslöjden. "Marknadens tillväxt och de stigande lönerna var naturligtvis två sidor av samma sak som hade sitt ursprung i jordbrukets utveckling." (s 13) Klädesfabrikerna, hantverksmässig produktion av finare tyger, såg en väldigt annan utveckling. De hade vuxit på 1830-talet som en del av tillväxten för finare tyger, men hade det tuffare på 40-50-talen då det var grövre tyger som såg bättre tillväxt (s 13f).  1850 fanns det 50 sidenfabriker i Sverige, 1870 fanns det bara två kvar (bl a genom tullsänkningar 1855 och 1865 som ökade konkurrensen med Frankrike).

När Schön går tillbaka till makronivån för att förklara mönstret så betonar han att textilindustrins tillväxt berodde på ökade inkomster, och att dessa
"måste ha genererats av inhemska förändringar och då främst inom jordbruket med tanke på exportens och industrins ringa betydelse inom svensk ekonomi under 1830- och 1840-talen. Under dessa årtionden växte befolkningen starkt i Sverige -- i synnerhet växte jordbrukets underklasser -- medan ett kommersiellt och kapitalistiskt jordbruk utvecklades." (s 15)
Skiftena var viktiga för att stimulera investeringar med byggnation och nyodlingar i jordbruket hävdar Schön med referens till Fridlizius (1979, Economy and Society). Schön diskuterar också protoindustrialiseringens eventuella betydelse; i den internationella litteraturen spelade denna en stor roll på 1970-80-talen (han refererar till Tilly i JEH 1971). Schön pekar framför allt på två protoindustrialiseringsområden i Sverige: Sjuhäradsbygden och Ångermanland. I Sjuhärad var jordbruket klent men befolkningstillväxten stark från slutet av 1700-talet, och kvinnornas hemindustriella arbete var centralt. (s 17) Bomull och förlagsindustri var viktigt där. I Ångermanland var linet viktigare. Bönderna odlade själva linet och både kvinnorna och männen arbetade under jordbrukets lågsäsong med det. Vid sidan av dessa två hemindustriregioner fanns under första halvan av 1800-talet ett tredje textilt centrum, Norrköping. Industrin där var inte protoindustri i egentlig mening. I Sjuhäradsbygden fanns en kontinuitet in i fabriksindustrin men inte spikrak, men i Ångermanland gick textilsektorn tillbaka från och med 1850-talet då skogsindustrin gav arbetstillfällen i regionen, och den växande bomullsindustrin började konkurrera ut linet (s 19). I Norrköping var kontinuiteten större. "De nya fabrikerna uppstod snarare utanför protoindustrialiseringens sfärer", säger Schön (s 19).

I avslutningen av rapporten återkommer Schön till Landes modell. Periodiseringsmässigt stämmer den rätt väl med det svenska fallet, men den analytiska modellen bara med den tidiga fasen, 1830-talet (s 20). På 40-50-talen drevs däremot textilindustrin framåt av produktion av grövre kvaliteter för bönder och de lägre klasserna (s 21), medan "vävnader av högre kvalitet till stor del övergavs åt importen". Enligt Schön var denna utveckling -- inhemsk tillverkning av grövre vävnader, import från England av finare -- typisk för kontinentaleuropa (s 22). "Samspelet mellan jordbrukets omvandling, växande inkomster, en växande lönarbetarklass och förändrade inkomstförhållanden skapade en massmarknad för enklare vävnader" (s 22). "Detta betyder också att mekaniseringsens spridning inom textiltillverkningen endast till en liten del skulle ha varit en reaktion på den engelska konkurrensen utan istället till allra största delen ha varit en reaktion på inhemsk förändring." (s 22)

Schön 1984
Denna rapport kommer från det s k "Strukturprojektet", drivet av Schön och Olle Krantz, som tog fram nya historiska nationalräkenskaper för Sverige. Denna rapport handlar om volymutvecklingen för industriella konsumtionsvaror i Sverige på 1800-talet. Konsumtionen har beräknats som produktion + export - import. Han har konstruerat nya serier fram till 1871 och knyter dem till serierna i Dahlgren, Lindahl och Kocks National Income of Sweden 1861--1930 (1937). Industriproduktionen beräknas från tillverkningsvärden i kommerskollegii årsberättelser. Hantverksproduktionen skattas med hjälp av antal hantverkare 1805--55 utifrån Tabellkommissionens bearbetning av tabellverkets uppgifter som stånd och villkor vart femte år samt fluktuationerna i fabriksproduktionen 1800--30 (s 6). Den skattade serien har kopplats samman med Folkräkningens tal 1870 och förändringstakten i Kommerskollegii årliga serie 1855--70. Serien kopplas till Dahlgren et al från och med 1870. Hantverkarnas inkomster har antagits vara lika med genomsnittliga industriarbetaren i branschen. (Dock används av pragmatiska skäl jordbrukslöner från Jörberg.) Bruttoproduktionsvärdet har räknats fram utifrån antagande om förädlingsgrad på 50 procent. Importen och exporten beräknas utifrån Årsberättelser över utrikeshandeln. (s 7)

Volymen av industriella konsumtionsvaror per capita ökar 11-falt under 1800-talet. Två gånger dubblas tillväxttakten: slutet av 1820-talet och kring 1870 (s 9). 1800 till ca 1820 fluktuerar utbudet mycket men ökar inte trendmässigt. 1820 till 1860 visar bra och jämn tillväxt, med en peak i 1850-talets första hälft (s 9).

Hans analys av varför konsumtionen ökade börjar, rätt naturligt, med stigande inkomster. (s 11) Han använder relationen mellan pris på industrivaror och jordbruksarbetarlöner (Jörberg) för att se hur mycket den ökade industrivarukonsumtionen beror på prisfall, och hur mycket som beror på ökade inkomster. 1800--30 är andelen av inkomsterna som läggs på industrivaror oförändrad och relativpriset på industrivaror sjunker. Efter 1830 stiger andelen av inkomster som går till industrivaror (s 11). Mellan 1870 och 1900 förenas inkomstökning med relativt prisfall på industriprodukter och volymökningen är snabb. (s 11) Teoretiskt skulle en volymökning kunna ske utan inkomstökning ifall det skett en stor omfördelning från människor med lägre inkomstelasticitet i efterfrågan på industrivaror relativt elasticiteten i efterfrågan på nödvändighetsvaror till människor i högre -- "d v s i princip från underklasser och aristokrati till en 'medelklass'" (s 13) Schön har dock inga data på detta utan hänvisar bara till att jordbruksreallönerna ökade från 1840-talet och industrilönerna i alla fall från 1860-talet, då den serien börjar. (s 13) Ett annat sätt att undersöka denna fråga hade varit att studera olika typer av varor, högre och lägre kvalitet, och så spåra vilka skikt av varorna som växte mest vid olika tillfällen. Detta gör Schön dock inte här (s 14).

Schön drar sex slutsatser: (1) konsumtionen av industrivaror ökar hela 1800-talet, i accelererande takt. (2) från slutet av 20-talet beror detta till stor del på att inkomsterna ökar. (3) från slutet av 40-talet "fick inkomstökningen en bredare spridning och inbegrep också obesuttna eller proletariserade klasser, vilket förändrade marknaden." (4) "Efter en mera 'traditionell' tillväxtfas lades grunden till en modern konsumtionsvaruindustri, som expanderade under andra hälften av 1800-talet och tillsammans med växande import bidrog till en kraftig volymökning." (s 20) (5) Den generella efterfrågeökningen kom också hantverket till del. (6) "De processer, som låg bakom inkomstökning och inkomstens fördelning, blir centrala för en bredare förklaring av utvecklingen. Dessa processer bör under 1800-talets första hälft främst sökas i jordbruket, medan själva industrisektorn och utrikeshandeln får ökad vikt under 1800-talets andra hälft." (s 20)

Referenser
Schön, Lennart (1981) "Textilfabrikernas uppkomst i Sverige 1820--70: Engelsk konkurrens och inhemsk förändring". Meddelande från ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds Universitet, nr 20 1981.
Schön, Lennart (1984) "Konsumtionen av industriprodukter under 1800-talet". I Olle Krantz och Lennart Schön, Om den svenska konsumtionen under 1800- och 1900-talen: två uppsatser. Meddelande från ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds Universitet, nr 35, 1984.

Finansialisering: en forskningsöversikt

"Finansialisering" är en term på högsta mode i samhällsvetenskapen idag och jag har tidigare bloggat här om finansialiseringsanalyser av sociologen Krippner (2005) och ekonomen Stockhammer (2004). Detta inlägg går igenom en forskningsöversikt som publicerades i Socio-Economic Review förra året och som är skriven av statsvetaren Natascha van der Zwan från Institute of Advanced Labour Studie (AIAS) i Amsterdam (numera är hon i Leiden). Hon konstaterar också i början av artikeln att intresset vuxit mycket kraftigt sedan det sena 1990-talet, och pekar bl a på ett specialnummer av tidskriften Economy and Society som viktigt. Där deltog bland annat reguleringsteoretikerna Aglietta ("Shareholder value and corporate governance") och Boyer ("Is a finance-led growth regime a viable alternative to Fordism?") och hävdade att den keynesianska kompromissen hade ersatts av en finansledd ekonomi. Att specialnumret var i en vänsterinriktad heterodox tidskrift är typiskt; andra liknadne tidskrifter som Review of International Political Economy och Competition and Change är också viktiga för debatten, även om den sedan finanskrisen också kommit in i mainstreamtidskrifter, som Tomaskovic-Devey och Lins (2011) artikel i American Sociological Review.

van der Zwan diskuterar tre approacher till finansialisering: (1) f som ny ackumulationsregim, en approach utifrån den franska reguleringsskolan och studier som Boyer (2000). Så här förklarar hon denna approach: 
"To regulationists like Boyer (2000), a finance-led growth regime began to develop in response to declining productivity in the late 1960s, when the relationship between rising wages and demand for industrial production became severed. In its stead developed an alternative regime that combined flexible labour markets with the expansion of credit, among other things, to sustain consumption in the face of stagnating real wages.2 Although often associated with the Regulation School, the accumulation approach described in this paper includes a broader group of scholars: post-Keynesianeconomists, economic sociologists and critical international political economists have explored the relationship between the declining profitability of manufacturing and the growing financial activities of non-financial firms. There is a strong Marxist slant in this literature, with multiple scholars drawing on Hilferding’s (1981 [1910]) account of early twentieth century finance capitalism. Closely connected are post-Keynesian analyses that place the figure of the rentier—the functionless investor—at the centre stage of an inherently unstable financial system." (s 101f)
Approach (2) är en som fokuserar påden ökade dominansen för shareholder value i näringslivet. Detta står för corporate governance där företagets enda eller dominerande mål är att leverera avkastning till aktieägarna, och enligt Aglietta (2000) har s.v. blivit "the norm of the transformation of capitalism". Dessa forskare har bl a studerat VD-ersättningar, företagsomstrukturering, aktieägaraktivism och -beteende, och spridningen av shareholder value-ideologin från USA till andra länder. Approach (3) kallar van der Zwan "financialization of everyday life", och denna kommer från "social accounting" och "cultural economics". Finans framstår här i foucauldianska termer som en "governmentality". Alla tre approacher har det gemensamt att de är kritiska;
"Finance becomes politicized in this scholarship: its practice is not the neutral allocation of capital, but rather an expression of class, a control mechanism, or even a rationality associated with late twentieth-century capitalism." (s 102)
van der Zwan argumenterar för att finansialiseringsforskningen har konsekvenser för flera andra forskningslitteraturer. Ett, den ifrågasätter neoklassiska antaganden om fria marknaders förmåga att disciplinera och ordna socialt beteende. Å andra sidan visar den också på statens roll i att skapa och forma finansmarkander under efterkrigstiden så ifrågasätter bilden av efterkrigstidens stat som "inbäddande". Två, finansialiseringsforskningen påvisar relevansen av ett klassperspektiv och hur klass och ojämlikhet är centrala drag i dagens finansialiserade ekonomi. Tre, finansialiseringsforskningen "bring a more complex understanding of contemporary capitalism to institutionalist schools of thought byemphasizing the tensions and inconsistencieswithin contemporary capitalismsover global trends or national categorizations." (s 103) Detta är en kritik mot Varieties of Capitalism och liknande institutionella skolor som betonar nationella skillnader och persistens över tid, en kritik som liknar den som Wolfgang Streeck (2010) lanserat från ett annat håll. (s 115)

Referens
van der Zwan, Natascha (2014) "Making sense of financialization", Socio-Economic Review 12: 99--129.

onsdag 14 januari 2015

Belåning, finanskriser och recessioner sedan 1870





Jag har tidigare bloggat om det växande intresset för makroekonomisk och finansiell historia apropå Schularick och Taylors (2012) paper om finanssektorns expansion och effekt på realekonomins volatilitet (dämpad av penningpolitiken) sedan 1870. Schularick och Taylor är produktiva forskare och detta inlägg ska handla om ett paper som de och Òscar Jordà (UC Davis) publicerade med NBER 2011.

Detta paper börjar: "Almost all major landmark events in modern macroeconomic history have been associated with a financial crisis." Många forskare har identifierat överbelåning, som Tobin (1989) i sin recension av Minskys bok Stabilizing an Unstable Economy, kallar "the Achilles heel of capitalism", som den avgörande faktorn. Och det är då en historisk otur att just när den gigantiska finanskrisen slog till 2008, var det i en tid då uppmärksamheten för hur finanssektorn påverkar den reala ekonomin "had dwindled to the point where it no longer played a central role in macroeconomic thinking". (s 1) Reinhart och Rogoff (2009) har lagt fram en rad tidsserier för offentlig skuld/statsskuld; detta paper lägger fram data för den privata skuldnivån. "Just as Reinhart and Rogoff (2009ab) have cataloged in panel data the history of public-sector debt and its links to crises and economic performance, we examine how private bank lending may contribute to economic instability by drawing on a new panel database of private bank credit creation (Schularick and Taylor 2012)." (s 1) Deras resultat visar att kreditnivåns utveckling påverkar konjunkturcykeln; detta ser de som ett första steg till att besvara den viktiga makroekonomiska frågan ifall belåningsgraden bara är ett epifenomen. Makromodeller som inte har med banker och finanssektorn kan alltså vara otillräckliga.

De data som används i detta paper är de som läggs fram i pappret från 2009. De konstruerar ett mått på "excess credit" från föregående boom, som är förändringstakten i "aggregate bank credit (domestic bank loans to the nonfinancial sector) relative to GDP, relative to its mean, from previous trough to peak" (s 5). Denna oberoende variabel relateras till outputfall i recessionen och återhämtningsfaser upp till fem år långa. De använder också en mer formell metod utifrån Jordà (2005) som relaterar excess credit till 7 makroekonomiska variabler.

Referens
Jordà, Òscar Moritz HP. Schularick, and Alan M. Taylor (2011) "When Credit Bites Back: Leverage, Business Cycles, and Crises", NBER Working Paper No. 17621. November 2011, Revised October 2012. Senare publicerat i Journal of Credit, Money and Banking.

Finans, penningpolitik och instabilitet sedan 1870



Efter finanskrisen som började 2008 har intresset för makroekonomisk och finansiell historia ökat kraftigt. Både Reinhart och Rogoff (2009) och Piketty (2014) har på olika sätt kommit med stora böcker som bygger på långa makroekonomiska och finansiella tidsserier. En tredje konstellation som står för denna empiriska approach är nationalekonomerna Moritz Schularick (Bonn) och Alan M. Taylor (UC Davis) med kollegor. I deras paper "Credit booms gone bust" börjar de också med att konstatera uppsvinget för intresset.

Perspektiven på pengarna och kreditens roll i makroekonomin har över tid skiftat mellan tre perspektiv, säger de. Turbulensen i slutet av 1800-talet och på 1930-talet influerade Friedman och Schwartz (1963) "money view". I slutet av 1900-talet blev istället "the irrelevance view", starkt influerad av Modigliani och Miller (1958), inflyutelserik; enligt det perspektivet är reala ekonomiska beslut "independent of financial structure altogether". P`å 1980-talet blev istället "the credit view" mer inflytelserikt, influerat av Mishkin (1978), Bernanke (1983) och Gertler (1988) med inspiration från Fisher (1933) och Gurley och Shaw (1955). Här "the mechanisms and quantitites of bank credit matter, above and beyond the role of credit money". (s 1)

Detta paper bidrar med en bred, systematisk kvantitativ hsitorisk studie av pengar och kredit. De har samlat in data för 14 länder från 1870 till 2008. Schularick och Taylor hävdar att det finns två eror av finanskapitalism:
"The first era runs from 1870 to 1939. In this era, money and credit were volatile but over the long run they maintained a roughly stable relationship to each other, and to the size of the economy measured by GDP. The only exception was the GreatDepression period: in the 1930s money and credit aggregates collapsed. In this first era, the one studied by Friedman and Schwartz, the “money view” of the world looks entirely plausible. However, the second financial era, starting in 1945, looks very different. First, money and credit began a long postwar recovery, trending up rapidly and then surpassing their pre-1940 levels compared to GDP by about 1970. That trend continued to the present and, in addition, credit itself then started to decouple from broad money and grew rapidly, via a combination of increased leverage and augmented funding via the nonmonetary liabilities of banks. With the banking sector progressively more leveraged in the second financial era, particularly in the last decade or so, the divergence between credit supply and money supply offers prima facie support for the credit view as against a pure money view; we have entered an age of unprecedented financial risk and leverage, a new global stylized fact that is not fully appreciated." (s 2f)
Att påvisa denna periodisering är papprets första resultat. Det andra är att kolla på en event analysis-approach för att studera hur pengar och kredit-utbud utvecklas i femårsfönster efter en finanskris. De studerar kriser under perioden 1870-1939 och 1945-2008 separat eftersom de skiljer sig åt finansiellt men också penningpolitiskt. De visar att skillnaderna är stora: i perioden efter 1945 expanderar centralbankerna penningutbudet efter en kris, vilket alltså tyder på en mer aktiv penningpolitik, vilket enligt S och T beror på att man lärt sig av 1930-talskrisen. Men ändå så är kriserna djupare efter 1945; detta visar på finanskapitalsimens större volatilitet efter 1945. De frågar hur mycket staternas försäkringar för finanssektorn ökat volatiliteten. Ett vidare resultat är att i kriser efter 1945 inträffar inflation medan man i eran 1870-1939 snarare hamnade i Fisher debt-deflation. Undersökning tre i pappret testar en del av credit view-perspektivet -- från Minsky, Kindleberger m fl -- att finanskriser kan ses som "credit booms gone wrong"; Schumpeter har liknande formulerat det som "reckless lending". Laggad kredittillväxt är starkt signifikant som prediktor för finanskriser. Med interaktionseffekter visar de också att kreditexpansion är ännu farligare när finanssektorn är stor. (s 3) De drar slutsatserna att "the credit view" får stöd och att penningpolitiken bör beakta inte bara BNP-växt och inflation utan också finansiella variabler, specifikt belåning (credit).

Referens
Schularick, Moritz och Alan M. Taylor (2009) "Credit booms gone bust: Monetary policy, leverage cycles and financial crises, 1870--2008", NBER Working Paper. Reviderat juli 2011. Publicerad i American Economic Review 2012.

lördag 10 januari 2015

Tysk produktivitet sedan 1907

Hur har produktivitetsutvecklingen i tysk ekonomi sett ut sedan 1900-talets början? I jämförelse med andra länder, för olika sektorer, och så vidare. Och hur mäts produktiviteten på olika sätt och vilka är källorna till data? Detta blogginlägg ger en översikt.

Smith, Hitchens och Davies 1982
"British (and foreign) economists and politicians, now and for some decades, have been concerned and perhaps bemused by the comparatively poor productivity performance of the United Kingdom. The present study seeks to pinpoint the secctors of British industry where, in terms of labour productivity, our performance, compared with the United States and Germany, is especially bad, those where it is less unsatisfactory and, conceivably, those where it is good." (s xiii) SHD har tagit fram arbetsproduktivitet för sex sektorer: jordbruk, "extractive industries", industri, bygg, "piblic utilities" och transport, för UK, USA och Väst-Tyskland 1968 till 1977 ( 3). De betonar att tidigare debatten om den dåliga produktivitetsutvecklingen i Storbritannien framför allt kollat på ekonomin som helhet, inte per sektor. Men då kan man inte skilja på variationer i performance beroende på att ett land har mycket aktivitet i högproduktivitetssektorer eller tvärtom, respektive att ett land har bättre produktivitet än ett annat inom samma sektor (s 4).  I inledningskapitlet visar de huvudresultatet av studien, arbetsproduktivitet i Tyskland och USA jämfört med UK 1968-77 för de sex sektorerna. Industrin i USA är runt 2.6 gånger mer produktiv än den i Storbritannien, och den tyska ungefär 1.3--1.4 gånger mer produktiv. De sektorer där Storbritannien har minst underläge är jordbruk och transport; jordbruket där är faktiskt mer produktivit än det tyska, den enda av tolv jämförelser som utfaller till britternas fördel. (s 5) Störst fördel har USA i "extractive industries", ca 6 gånger mer produktivt (!) i början av perioden och 3.42 gånger mer 1977, och "public utilities", där ration är mellan 4.26 och 3.07, med en minskande trend 1968--77. Byggsektorn är den där det är svårast att mäta produktivitet och den visar konstiga resultat: minst fördel för USA jämfört med UK, men störst fördel för Tyskland jämfört med UK. (s 5) De konstaterar att tjänstesektorer fattas i jämförelsen, men att Institutet har ett projekt om detta och att preliminära resultat därifrån säger att om tjänstesektorn räknas in så blir produktivitetsskillnaden mellan länderna något lägre: USA-UK-ration 1977 2.0, och Tyskland-UK-ration 1.4. (s 8, jfr s 19)

Jämförelser mellan hur rika länder är brukar använda "the expenditure approach": summan av landets utgifter på konsumtion och investeringar, delat med befolkningsstorleken. Här används istället "the industry approach": värdet av det producerade mäts där det produceras, och delas med arbetskraften, inte befolkningen (s 10f). Viktiga tidigare studier med branschmetoden är Rostas samt Paige och Bombach jämförelser av Storbritannien och USA. Under 1950- och 60-talen har expenditure approach dominerat, bl a genom ett stort FN-projekt. Studier med branschmetoden har fokuserat på industrin. (s 12) De betonar att studier av *arbets*produktivitet inte ger hela bilden: också t ex skillnader i koltillgångar eller kvalitet på infrastruktur spelar roll för den totala produktiviteten (s 13f).

Mätproblem. I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. (s 15) Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta, och nationalräkenskaperna tillåter t ex inte oss att urskilja hur många bilarbetare som produccerade Rolls Royce och hur många som producerade andra bilar med andra värden/priser. Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna. Detta ger en komplikation då relativpriser varierar mellan länder så det blir olika outputsummor beroende på om man använder "hemlandspriser" eller ett annat lands priser, när man vill jämföra mellan länder, "though normally this discrepancy will not be very large" (s 15). Där det är möjligt har de gjort jämförelserna med båda typerna av vikter; man kan inte säga att den ena metoden är bättre än den andra utan båda bör använads och skillnaderna i resultat reflekterar "the index number problem" (s 20). De flesta jämförelser i denna studie görs med brittiska priser (s 20). Man kan nå samma resultat genom att värdera det andra landets output i det ena landets valuta "by means of an appropriately constructed international price ratio", och då är "the outcome equivalent to weighting each country's physical units of output with the chosen price weights". (s 16) Denna deflateringsteknik har en del tekniska fördelar och används därför oftast i denna studie.

I branschmetoden mäter man netto-output per sektor, alltså man vill inte räkna in input intermediate goods utan bara förädlingsvärdet. Men detta har implikationer för internationella jämförelser av produktivitet. Real net output mer arbetare påverkas ju av vad för typ av inputs som sektorn använder. Bilindustrin i land A kanske hanterar hela processen från järn till färdig bil medan i land B bilindustrin tar emot processade inputvaror och endast sätter ihop dessa till bilar. Om man då räknar utantal bilar producerade per arbetare i branschen kommer land B se mycket mer produktivt ut. En metod för att undvika denna orättvisa är "dubbeldeflatering": värdet av råvarorna som används deflateras med internationellt råvaruprisindex. Dubbeldeflatering har dock tekniska problem (se Technical Note) vilket gör att den tekniken inte används mycket i denna studie. Den används bara där man kan misstänka att jämförelsen annars blir skev, och det finns bra prisdata. (s 17) Att mäta labour input har färre problem än att mäta råvaruinput, och därför har inte särskilt mycket arbete lagts ner på denna aspekt av studien. (s 17) De flesta jämförelser använder man-year som mått på arbetsinput och ingen justering för "kvalitet" på arbetskraften har gjorts.

Resultatens reliabilitet. Författarna är försiktiga med att hävda reliabiliteten. De menar att Tysklands-UK-jämförelsen är särskilt osäker (s 19).

Resultat. Skillnaden mellan jämförelser i UK-priser och "other" country prices är mellan 0 och 14 procent. Brittisk produktivitet ser bättre ut när "other country prices" används, vilket reflekterar att inhemska priser tenderar att vara relativt låga för produkter som man producerar mycket av, och tvärtom. (s 21) Författarna använder av någon anledning arbetade år, inte arbetade timmar, som mått på arbets-input, och visar med data för arbetade timmar att med detta mått ser UK:s produktivitet ännu lite sämre ut, 10 procent sämre jämfört med USA (s 22f).

"Double deflation is a technical aspect of a phenomenon that excites considerable interest in the context of international competitiveness, especially between Europe and the United States": en del hävdar att eftersom olja och gas är billigt i USA så används dessa inputs rikligare i produktionen där, vilket gör att arbetsproduktiviteten ser högre ut (s 23). Dubbeldeflatering kan användas för att komma åt detta, men författarna visar att applicering av denna teknik ger oförutsägbara och självmotsägande resultat (s 24).

När de ska jämföra de två länderna vill de separera "strukturella" effekter från faktiska produktivitetsskillnader -- strukturella effekter är då sådant som råvarutillgångar och annat som kan göra att det ena landet orättmätigt ser mer produktivt ut. (s 25-27) De går över till en utförlig diskussion av jämförande produktivitet 1968--77, med en mängd grafer. Den stora förändring som skett är att UK hämtat upp ett gap i "extractive industries", eftersom landet under tiden börjat utvinna olja: i början av perioden jämförs högproduktiv oljeutvinning i USA med lågproduktiva kolgruvor i Storbritannien; i slutet av perioden är jämförelsen mer rättvis (s 36).

I kapitel 4 kollar de på möjliga förklaringar. De börjar med absolut produktivitet: är tyskt och amerikanskt försprång före britterna allra störst i de mest produktiva branscherna? Nästa variabel de kollar på är kapitalintensitet; de finner ett visst stöd för denna (s 48). De är också intresserade av ifall marknadsstorlek kan förklara variationerna; deras något konstiga proxy för marknadsstorlek är branschens andel av BNP. De får ingen förväntad korrelation mellan relativ marknadsstorlek och relativ produktivitet; t ex så är jordbrukssektorn väldigt stor i USA men USA:s produktivitetsförsprång jämfört med Storbritannien relativt litet där (s 48f). Nästa oberoende variabel är arbetskraftens "kvalitet", för vilken de använder som proxy snittlönen i branschen (s 50). Nästa är arbetsmarknadsrelationer, som de mäter med strejkfrekvens. USA har litet framsteg och många strejker i byggbranschen. (s 52). I kapitel 5 kollar de på produktivitet inom branscher över tid.



I kapitel 6 kollar de på industrin, finfördelat: 117 industriprodukter i jämförelsen USA--UK, och 69 produkter i jämförelsen Tyskland--UK (s 75). De gör också korrelationsanalys med produktivitetsrelationerna i dessa produktlinjer korrelerat med branschens storlek, genomsnittlig fabriksstorlek, kapitalintensitet, vertikal integration, absolut produktivitet och grad av koncentration (s 81). De kör även regressionsanalys med dessa variabler. (s 86-89) I deras policyslutsatser säger de (a) att det inte är läge för uppgivenhet för Storbritannien, och (b) att produktiviteten inte bestäms av en enda variabel (s 98f).


Broadberry 1997
Stephen Broadberry börjar denna artikel med Angus Maddisons (1995) data som visar att tysk (arbets)produktivitet  år 1870 låg på 60 procent av den brittiska nivån, och därefter trendmässigt minskade avståndet  till britterna (med avbrott under världskrigen), så att Tysklands produktivitet i slutet av 1960-talet hade gått om Storbritanniens. (Notabelt är att Maddisons serier enligt tabell 1 bygger på extrapolering från en benchmark-skattning för 1990!) Tyskland producerade inget vidare på 1980-talet men hade fortfarande ett försprång 1990. En rad forskare har hövdat att den svaga brittiska produktivitetsutvecklingen beror på utvecklingen i industrin (Levine 1967, Aldcroft 1968, Landes 1969, Elbaum och Lazonick 1986, Chandler 1990). Men Broadberry (1993) har redan visat att detta inte stämmer: just i industrin låg tysk produktivitet inte mycket lägre än brittisk i slutet av 1800-talet och det tyska övertaget är litet idag. Tysk catch-up och övertagande av ledartröjan beror på utvecklingen i andra sektorer (s 247). I detta paper lägger Broadberry fram arbetsproduktivitet i nio sektorer för att spåra källorna till tysk catch-up. Hans argument är att Tyskland gick ikapp och förbi genom att skifta resurser ut ur jordbruket och genom förbättrad produktivitet i tjänstesektorn.

Broadberry konstaterar att Maddison-bilden att tyskarna inte gick om förrän på 1960-talet inte stämmer överens med noteringar av samtida iakttagare från början av 1900-talet. Han menar att den verkliga skillnaden var mellan USA å ena sidan och Tyskland och Storbritannien å den andra. US-amerikansk industri var mer produktiv än européernas eftersom den var mer orienterad på marssproduktion, där "special purpose machinery was substituted for skilled shopfloor labour to produce standardised products", och den europeiska industrin mer på flexibel produktion som "relied on skilled shopfloor labour to produce customised output" (Piore och Sabel 1984, Tolliday och Zeitlin, Broadberry 1994 i EJ). (s 249) Så här förklarar Broadberry denna skillnad i industriell strategi mellan USA och Västeuropa:
"On the demand side, standardisation was facilitated in the United States by the existence of a large homogeneous home market, compared with the fragmentation of national markets stratified by class differences in Europe, while on the supply side, mass production machinery economised on skilled shopfloor labour (relatively abundant in Europe) but was wasteful of natural resources (relatively scarce in Europe)." (s 249, referens till Broadberrys bok The Productivity Race: British Manufacturing in International Perspective 1850--1990, Cambridge UP 1997)
Denna artikel bygger på produktivitetsdata som är tidsserie-extrapoleringar 1870--1990 från ett benchmark för 1935. Broadberry säger att ett benchmark i mitten av samplet är bra eftersom det minimerar "the time-span of unsupported extrapolations" (s 249). För några sektorer finns ytterligare benchmarks "and provide a useful check on the time series extrapolations", som i Broadberry (1993, 1997a) säger B; att Broadberry är en salami publisher av rang är mycket tydligt i denna artikel! (s 249) Extrapoleringarna bygger på historiska nationalräkenskaper. Brittiska data på output och sysselsättning kommer från Feinstein (1972) fram till 1948, kompletterat med de officiella nationalräkenskaperna och OECD:s Labour Force Statistics, som i Broadberry (1997b). Tyska data fram till 1959 kommer från Hoffmann (1965), kompletterat med officiella nationalräkenskaper. Nio sektorer omfattas, och valet av dem är datastyrt, vad det fanns data för: jordbruk, gruvor, tillverkningsindustri, bygg, "utilities", transport och kommunikation, distribution och finans, professional and personal services, och offentlig sektor (s 252). Tyska källor tillåter inte att man skiljer på distribution och finans. För offentlig sektor används sysselsättningen som proxy för output (s 253). När jag läser Appendixen om datakonstruktion (A1, A2) så slås jag av hurpass enkelt det ändå verkar. Tidsserierna på sysselsättning och output 1870--1990 är verkligen bara det, hämtat från två lättillgängliga publikationer (Feinstein, Hoffmann) och kompletterat med officiella nationalräkenskaper (s 262f). Och benchmarket för 1935, så avgörande för hela studien, verkar inte så komplext det heller. Broadberry utgår från Rostas (1948) som gjorde det första "industry-of-origin"-benchmarket för Storbritannien och USA på 1930-talet. I jordbruket är det siffror för inkomster och sysselsättning i jordbruket 1937-38, omvandlat utifrån sektorsspecifika PPP, från Rostas (1948, s 77-78). I gruvor är måttet antal ton kol respektive järn utvinnet per anställd år 1935 från Census of Production respektive Statistisches Jahrbuch. (s 263) Ingen justering görs alltså för kvalitet på järnet eller kolet, eller för varierande antal arbetade timmar per anställd. I industrin kommer siffran från Broadberry (1993) som bygger på Broadberry och Fremdling (1990). I bygg använder han en outputratio genom att jämföra antalet bostäder ("dwelling units") byggda 1935, sammansatt med ration anställda i sektorn. Här finns alltså inte kontorsbyggnader, infrastruktur eller liknande med. I "utiltiies" gäller det output av elektricitet i kWh per anställd, samt kubikmeter tillverkad gas per anställd. I transport och kommunikation är det ton-mil frakt på järnvägen och passagerarmil per anställd. Samt antal brev, telegram, och telefonsamtal per sysselsatta. (s 264) I distribution och finans saknas mått för distribution så det bygger bara på finans, och här är outputmåttet rätt skumt: ration av money supply till BNP. (s 264) Måttet för "professional and personal services" är riktigt dåligt också, antal elever per lärare i grundskolan! (s 265) Produktivitet är alltså här endast att ha så många studenter per lärare som möjligt -- ingenting om kvalitet i undervisningen... För personliga tjänster finns inget mått alls utan Broadberry använder antalet tjänstefolk (domestic servants) och antar att produktiviteten är samma i de två länderna. (s 265) Man kan ju undra varför man i en studie av produktivitet tar med sektorer där man inte har något mått på produktivitet? Samma sak gäller föga förvånande offentlig sektor. (s 265)

Broadberry börjar resultatredovisningen, som bygger på en jämförelse av tysk produktivitet som procent av brittisk, med att säga att i industrin är produktivitetsrelationen rätt konstant och jämlik över tid, vilket Broadberry (1993) tidigare konstaterat. I jordbruket behåller Storbritannien sitt överläge. Att produktiviteten ser ungefär likadan ut i offentlig sektor "may well be due to" att Broadberry inte ju har något mått på detta utan bara använder sysselsättning, no shit! (s 253) De stora tyska förbättringarna jämfört med Storbritannien skedde i distribution och finans från tidigt 1880-tal, i utilities fram till 1979, i gruvor fram till 1973, och i transport och kommunikation före WW1. Liksom i USA/UK-kämförelsen följer den mycket konjunkturkänsliga byggindustrins jämförelse ett mönster av "long swings" beroende på olika konjunkturer som råder i de två länderna. (s 253) Broadberry visar att jordbruket 1875 stod för 50 procent av sysselsättningen i Tyskland men bara 21 procent i Storbritannien; 1990 runt 4 procent i båda länderna. Den lågproduktiva jordbrukssektorn minskade alltså mest i Tyskland vilket ökade genomsnittsproduktivteten i den tyska ekonomin (s 254).

Före WW1 finns få benchmarks och det mesta av jämförandet bygger på tidsserie-extrapoleringar. (s 254) Broadberry har dock använt tillgängliga benchmarks och diskuterar metoden så här:
"The basic approach is to obtain output and employment data from the same source where possible, so as to ensure compatibility. Also, output is compared across countries either by using physical indicators or by deflating value added with a purchasing power parity obtained from producer price data specific to the industry (Rostas 1948, Paige and Bombach 1959, van Ark 1993). The available 1910 benchmark estimates for coal mining from Broadberry and Fremdling (1990) and agriculture from O'Brien and Prados de la Escosura (1992) are broadly consistent with the time series extrapolations" (s 254)
L. Rostas bok Comparative Productivity in British and American Industry (Cambridge UP, 1948) verkar alltså vara mycket viktig för den här forskningen. I Appendix två diskuterar han förkrigs-benchmarksen. O'Brien och Prados de la Escosura (1992) har ett för jordbruk 1910, och Broadberry och Fremdling (1990) ett för kolgruvor 1907. (s 265)

Broadberry (1997b) visar att tillväxten i arbetsproduktivet i Storbritannien 1873--1913 på 1.0 procent per år kan delas upp med Nordhaus (1972) dekompositionsmetod till att bero 0.5 procent på intern produktivetsväxt och 0.5 procent strukturell omvandling. För Tyskland 1871--1911 är totala tillväxten 1.4 procent per år och av detta beror hela 1.2 procent på intern förbättring (s 255). Broadberry menar att det är frihandelspolitiken i Storbritannien som förklarar de stora vinsterna i strukturell omallokering mellan sektorer (McCloskey 1981), och att den tyska protektionismen bl a upprätthöll storleken på lågproduktivt jordbruk. (s 256) Denna studie stödjer den nyare tolkningen av det brittiska försprånget i materiell levnadsstandard i slutet av 1800-talet, att det inte handlar om bättre produktivitet i industrin, utan om tjänste- och jordbrukssektorerna (Crafts 1985, Lee 1986, Gemmell och Wardley 1990). (s 256) Under perioden 1911 till 1950 disintegrerar världshandeln och Storbritanniens ekonomi har en fördel jämfört med Tyskland eftersom man har imperiet att handla med. (s 256) 1925 till 37 växer produktiviteten med 0.8 procent pga intern växt och 0.3 proc pga strukturell omvandling medan i Sverige den totala produktivitetsväxten är 2.2 procent, varav 2.1 procent intern växt (s 257). Under mer handlande 1950-60-70-talen går Tyskland väldigt bra, och jordbrukssektorn minskar. (s 258) Slutsatsen blir: "Germany caught up with and overtook Britain in terms of aggregate labour productivity largely by shifting resources out of agriculture and improving her relative productivity position in services rather than by improving her position in manufacturing." (s 259)

(även Broadberry 1998, 2004 som är fortsättningar på 1997-pappret. Pappret 1998 i JEH lägger till USA jämfört med 1997-pappret. 2004-pappret ska förklara skillnaden i produktivitet i tjänstesektorn mellan Tyskland och UK, och verkar fokusera på "sharp increase in human and physical capital accumulation, underpinned by the institutional framework of the postwar settlement".)



Ritschl 2004
Ritcshls paper börjar med att konstatera att många diskuterar hur dålig den ekonomiska utvecklingen var på 1920-talet. Fisher och Hornstein (2001) och Dimsdale et al (2004) följer med olika modeller -- RBC respektive nykeynesiansk -- Borchardt (1979) och säger att de höga lönerna är orsaken till djupet i Tysklands Depression. Cole och Ohanian (1999, 2002) diskuterar Depressionen i UK och USA och säger att den var svår. Beaudry och Portier (2002) finner att Folkfrontregeringens ekonomiska politik sänkte den franska ekonomin. Men med Hoffmanns (1965) ofta använda historiska nationalräkenskaper så ser Tyskland ut att vara ett undantag: stor tillväxt i BNP och industri-output i det sena 1920-talet och igen efter 1933. I metallindustrin växte output enligt Hoffmanns data med 70 procent mellan 1913 och 1929 och tripplades från 1913 trill 1939. Ritschls argument i detta paper är att detta är en grov överskattning. Denna beror på att Hoffmann delvis skattat output utifrån data på löner och sysselsättning, utifrån antagandet om konstant fördelning mellan löneandel och kapitalandel. (s 202) Ritschl konstaterar att detta antagande stämmer överens med Cobb-Douglasproduktionsfunktionen och antagligen stämmer på lång sikt, men att det kan ge problem på kort och mellanlång sikt, vilket också Bentolila och Saint-Paul (2003) nyligen visat.

FAktiskt så finns det gott om bevis för negativa produktivitetschocker, ökad fackföreningsmakt och stigande löneandelar efter WW1, säger Ritschl. (s 202) Borchardt (1979) har förstås gjort ett sådant argument för det tyska 1920-talet (jfr Broadberry och Ritschl 1995, men se också Voths kritik.). Ritschl menar att han i denna studie så kan visa att om man skattar output i metallindustrin inte från inkomstsidan, så ser den tyska ekonomiska utvecklingen på 20-30-talen ut som i andra länder, och Hoffmanns (1965) fantastiska tillväxt försvinner. (s 202)

Ritschl säger att det finns data på tillverkningindustrins output i mellankrigstidens Tyskland från två källor. Den ena är Hoffmann (1965), vars arbete var en del av Simon Kuznets stora internationella projekt och har fått en mycket stark ställning, "gained general recognition and are reproduced in all major international compilations of historical output series – most prominently, Mitchell (1975) and Maddison (1995)." (s 203)


Den andra källan är officiella data, samtidiga uppskattningar insamlade av Statisisches Reichsamt och dess forskningsgren Institut für Konjunkturforschung (IfK). IfK samlade in månatliga och kvartalsvisa inddistristatistik och producerade aett index för industriproduktion baserat på 1928 års vikter. Wagenführ (1933) räknade fram ett förenklad version av detta index tillbaka till 1861. En förfinad version av detta index ombaserades till 1936 och blev startpunkten för industriproduktionindexen för både väst- och öst-Tyskland. (s 203) IfK/Wagenführ och Hoffmanns serier syns i figur 1. Det finns tydligen, säger Ritschl utan att ha en förklaring, en nivåskillnad 1925, och dessutom så är växten enligt Hoffmann snabbare på 30-talet. Mycket av detta beror på metallindustrin som utgör 17 procent av industrin i Hoffmanns data och vars output enligt honom tripplades 1913-38. Men Hoffmanns outputserie är som sagt uträknad utifrån löner och sysselsättning med ett antagande om konstant fördelning mellan löneanadel och kapitalandel, något som enligt Borchardts (1979) beräkningar inte stämmer. Holtfrerich (1984) polemiserade mot Borchardts argument om en stigande löneandel på 20-talet men gjorde enligt Ritschl sin uträkning av arbetskostnader utifrån Hoffmanns outputdata, vilket ju är cirkelresonemang eftersom Hoffmanns outputdata är uträknade utifrån data för löner och sysselsättning! (s 204) Ritschl (1990) har kritiserat detta, och han säger att det är oklart varför Hoffmann valde denna indirekta väg att skatta output, med tanke på att det finns "a wealth of time series on output in the various subsectors of metal processing in Germany." Statistisches Handbuch von Deutschland (1949, digitaliserad här) är en standardreferens med data för varv, bildindustrin, maskinindustrin m m, och från och med 1928 finns det serier för elektrisk industri och optisk industri i Gehrig (1961), en publikation från IFO-institutet. (s 204) Men istället för att välja sådana data skattar Hoffman alltså output utifrån sysselsättningsdata. Balderston (1993, The Origins and Course of the German Crisis) replikerar denna metodologi och Ritschl återger Balderstons resultat jämte Hoffmanns.

Ritschl menar att för att producera en bättre outputserie bör man fokusera på maskin- och elektriska industrin, för i varven skiljer inte Wagenfür och Hoffmanns skattningar särskilt mycket (s 206). Han använder bl a data från tyska maskinproducenternas organisation, från surveys till deras medlemmar. Enligt Balderston är produktionen i denna industri högre 1925 än 1913; enligt Ritschl är den lägre (s 207). Skillnaden beror på prisdeflatorn använd. Balderston (1993) menar att det officiella prisindexet för maskiner är för lågt och skapar ett eget, högre utifrån exportpriser. Ritschl använder däremot den officiella serien (s 207). Balderston är också missnöjd med sysselsättningsstatistiken för industrin och använder fabriksinspektörers rapporter som källa, men Ritschl menar att de 1926 bytte från att bara räkna arbetare till att räkna alla anställda, vilket pumpar upp antalet från och med det året (s 209). Enligt Balderston var sysselsättningen i maskinindustrin 28 procent högre 1928 än 1913, men enligt Ritschl bara 12 procent högre. Här diskuterar Ritschl också hur djup krisen 1925 egentligen var och bedömer Balderstons och sin egen series trovärdighet utifrån just vad vi mer kvalitativt vet om arbetstidsförkortningen med åttatimmarsdagen (10 procent enligt Balderston 1993 s 438), tillväxten upp till 1924, och krisen 1925 (s 209). Enligt maskinindustriarbetsgivarnas rapport från 1926 så blev 30 procent av arbetarna i branschen av med jobbet 1925. Ritschl säger att: "Real labour cost only came to be felt when monetary tightness and the high-tax system implemented in 1925 began to have their effects." (s 209) Som belägg anför han bland annat att arbetsgivarnas rapporter från perioden är fulla av klagomål på de höga skatterna; då kan man ju parantetiskt anmärka att det kanske inte är helt källmässigt oproblematiskt. (s 209f). Han anför också Gehrigs (1961) skattning av kapitalsctocken, Spoerer (1997) om investeringarna och Lindenlaubs (1985) företagsstudie av Krupp (stål och krigsproduktion), Deutz (bensinmotorer etc), MAN (första dieselmotorn m m) och Maschinenfabrik Esslingen (lokomotiv). En fjärde koll är att jämföra med output och konsumtion av järn och stål. (s 210f). Där är territoriella öfärndirngar väldigt viktiga. I alla fall så blir Ritschls slutsatse att man kan lita på den offentliga statistiken om maskinindustrins produktion snarare än Hoffmanns (s 213).

När Ritschl är klar med maskinindustrin tar han med hjälp av Gehrig (1961) fram produktion i elektriska industrin, och skapar sedan ett nytt index för hela industrin, med de två nya branschskattningarna kombinerat med Hoffmanns för övriga branscher. Hoffmanns industriindex är ett kedjeindex baserat på folkräkningens sysslsättningsvikter multiplicerat med branschens mervärde för 1936. I den aktuella perioden används folkräkningsvikter från 1907 och 1933, splicat samman 1925. För 1925 finns en sysselsättningsfolkräkning som Hoffmann inte använder, som också ger en reviderad skattning för 1907 utifrån Tysklands nya, mindre gränser från 1921. Eftersom territoriella förändringar hade stora effekter på industrin är det bättre att använda det reviderade sysselsättningsindexet för 1907. (s 215) IfK:s index för industriproduktion är bara tillgängligt baserat på 1928, och därför blir det svårt att jämföra med Hoffmanns serie. Därför räknar Ritschl fram jämförelser på en rad olika baser. Utifrån dessa resultat ser Ritschl IfK:s serie som en trovärdig lower bounds-skattning av industriproduktionen. 2/3 av skillnaden mellan Hoffmann och officiella data är antagligen spuriöst, utifrån (a) hans ohållbara antagande om konstanta faktorandelar, och (b) att an använt index-vikter från 1907 för ett Tyskland med post-1921-gränser.(s 217) Hoffmanns data korrigerade för dessa två saker ser Ritschl som en upper bound-skattning. Att ombasera till 1933 eller 1925 tar nästan helt bort skillnaden jämfört med Wagenführ. Ritschls sista justering är att använda ett Fisherindex -- geometriskt snitt av de andra två -- istället för Laspeyres eller Paasche. (s 218) Han kommenterar att skillnad i det slutgiltiga indexet jämfört med Hoffmanns i tillväxt på 1930-talet verkar bero på att den officiella statistiken har mer bomull och ull i textilindustrins vikt medan Hoffmmanns har mer syntetiska textilier, vilka växte snabbt under naziperioden (s 218).

Ritschl går vidare med att diskutera implikationer för BNP, vilket han själv (1990, Geschichte und Gesellschaft) och Spoerer (1997, EREH 1998, Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte) tidigare också gjort; de visade skillnaden mellan Hoffmanns output- och utgiftsserier jämfört med officiell statistik baserad på skattesystemet. Ritschl och Spierer (1997, Jahrbuch für WG) och Ritschl (2002, bok Deutschlands Krise und Konjunktur, 1924-1934) har rekonstruerat utgiftsdata.

I sina slutsatser säger Ritschl att Hoffmanns (1965) data överskattar industritillväxten på 20- och 30-talen, men att resultaten i denna artikel är preliminära. Vidare forskning bör byggas på reviderade census-data för 1936 som förbereds av Fremdling och Staeglin (2003). Från detta benchmark kan nytt index för tysk industriproduktion tas fram och man kan då göra både internationella jämförelser (Broadberry 1997) och jämförelser över tid (Burhop och Wolff 2002, "A compromise estimate, WP, Uni Münster), "free of spurious growth". (s 221)

Burhop och Wolff 2005
Burhop (Münster) och Wolff (Bonn) börjar denna artikel med att konstatera att forskning om  tysk makroekonomisk historia på 1800-talet bygger på två viktiga publikationer: Hoffmann (1965) och Heinz Müller och Hoffmann (1959) Das deutsche Volkseinkommen 1851--1957. Data därifrån har tagit sig in i internationella statistiksamlingar (Maddison, Mitchell) såväl som semi-officiella tyska publikationer (Bundesbank). (s 614) Dessa data används ofta men dess reliabilitet har ifrågasatts; kvaliteten har debatterats i i alla fall två decennier av C-L Holtfrerich ("The growth of NDP in Germany 1850-1913", bokkapitel 1983), E Schremmer (hur snabb var tekniska framstegen under ind rev i Tyskland, Viertelsjahrschrift für Sozial- und Wirtschaftsgeschichte 1973), R Fremdling (1988, 1995), A Ritschl och M Spoerer (Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte, 1997), R Fremdling och R Stäglin (Vjs f S- u W.G., 2003), och C Burhop och G Wolff (Vjs f S- u W.G., 2004). Centrala orosmoment är räkningen av industriproduktion, kapitalstock och investeringar, och skattningen av kapitalinkomster. "Nevertheless, GErman national accounting figures for 19th century have not been reestimated." (s 614)

Detta paper bidrar med omräkningar av de fyra problembarnen nämnda ovan. Industriproduktionsserien räknas om utifrån reviderat värde för 1913. De förbättrar serierna för kapitalstock och nettoinvesteringar, och presenterar en ny serie för kapitalinkomster. Till slut så lägger de till ny data om indirekta skatter vilket förändrar NNP-skattningen; de räknar fram fyra versioner av NNP till marknadspriser och eftersom skillnader kvarstår "löser" de detta problem genom att räkna fram ett genomsnitt av de fyra och se det som en kompromisserie (s 615). Den substantiella delen av artikeln använder de nya data för att diskutera långsiktig tillväxt och konjunkturcykler 1851--1913. Output är högre både 1851 och 1913 men skillnaden är större 1851, så BNP-tillväxten ser lägre ut med nya serierna (s 615). Den drivande faktorn i tillväxten var TFP som drevs av strukturell förändring från jordbruk till industri. Konjunkturcykeln varade ungefär fem år och var kraftigare före 1875. Med de nya data syns ingen Gründerzeit-boom och depression.

NNP kan räknas ut på tre sätt: från inkomst- utgift eller outputsidan. Bilden bör se likadan ut oavsett vilken metod man använder, men för Hoffmanns data gäller inte detta, vilket Fremdling (1988, 1995) påpekat. Men ändå har ingen tagit fram nya HNAs för 1800-talet; däremot har Ritschl och Spoerer ("Bruttosozialprodukt in Deutschland...", Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte 1997) gjort det för perioden 1901--1995. B och W säger att det finns två sätt att ta fram nya HNAs. Christina Romers "structure-approach" använder statistiska förhållanden från moderna NAs oc applicerar dem till historiska data. Nathan Balke och Robert Gordons "new-data-appoach" tar fram nya serier. Den andra använder mer information och därför väljer B och W denna metod (s 617).

Total output brukar mätas genom att man räknar ihop netto-value added från de olika sektorerna. Tyska statistikinsamlarna från slutet av 1800-talet räknade dock inte ihop förädlingsvärde så Hoffmanns serie för industriproduktion bygger på output, inte förädlingsvärden. Hoffmann räknar ihop 12 sektorsproduktionsindex till ett totalt index genom att multiplicera 1936 års nettoproduktionsvärde per anställd med antalet anställda i de 12 branscherna; sysselsättningsdata kommer från employmment census 1861 för 1850-72, 1882 för 1872-1895 och 1907 års cencus för 1895-1913. Han gör alltså antagandet att den relativa industriproduktiviteten för de 12 branscherna är konstant 1850 till 1959! Serien har kritiserats av Fremdling (1988, 1995) och särskilt Holtfrerich (1983) säger B och W; i fotnoten nämner de också Ritschl (2004) som ju pekar på att Hoffmanns serie för maskinindustrin bygger på löner och antagandet om konstant löneandel. Hoffmann räknar fram produktionen i 1913 års priser genom att ta fram värdet för 1913 ggenom total sysselsättning gånger genomsnittslönen och lägga till kapitalstocken gånger return-on-capital. Produktionsindexet relateras därefter till 1913-värdena för att få fram produktionen 1850-1913 i 1913 års priser. (s 617f) B och W förbättrar dessa data genom att använda Zollverein-censuses 1846 och 1861 samt preussiska census-data från 1846, 1849, 1852, 1855, 1858, 1861 och 1867. Vidare så interpolerar de data linjärt istället för stegvis konstanta sysselsättningsmultiplikatorer.



Huvudskillnaden mellan de två serierna är att B och W:s serie börjar högre 1851 och att tillväxten därmed blir lägre; 2.9 procent istället för 3.9. Skillnaden i nivå 1851 beror på olika sysselsättningsberäkningar. B och W använder en linjär interpolering mellan census 1849 och 1852, medan Hoffmann använder sysselsättningsandelar från 1861 vilket ger en större vikt 1851 åt de sektorer med större tillväxt 1851-61. "Thus the level of physical production is weighted too strongly for the fast-growing sectors." (s 619)

Fremdling, de Jong och Timmer 2007 
Detta paper bidrar empiriskt med en jämförelse av produktivitet i UK och Tyskland 1935-36 med ett nytt benchmark. Det nya med detta benchmark är de tyska data, som kommer från förundersökningarna till industriräkningen i landet 1936. Den publicerade industriräkningen var nämligen manipulerad för att  mörka den tyska krigsindustrins kapacitet (se s 355f). Och arkivmaterialet till denna industriräkning blev inte tillgängligt förrän efter murens fall. MEd tanke på att Hoffmann (1965) använder förädlingsvärdesiffror från den publicerade industriräkningen från 1936 för att vikta i sit produktionsindex för industrin 1850--1959, finns det ytterligare skäl till skepsis mot Hoffmanns data... (s 356)

Fremdling et al kan med dessa tidigare oanvända data göra en jämförelse som använder dubbeldeflatering -- dvs att man använder ett prisindex för inputvaror och ett annat för förädlingsvärdet -- och argumenterar hårt för att detta är en överlägsen metod jämfört med de två andra möjligheterna, kvantitetsmetoden och enkeldeflatering. Broadberry och Fremdling (1990) har gjort en jämförelse för 1935 baserat på fysiska kvantiteter. Med de nya data kan Fremdling et all räkna fram förädlingsvärde och (arbets)produktivitet för 109 industribranscher i båda länderna. För det andra kan de översätta allt till gemensam valuta med prisratios för varje bransch från data på kvantiteter och värden på output. För det tredje möjliggör prisdata på inputprodukter dubbeldeflatering (s 351). Med helt integrerade marknader skulle relativpriserna på inputvaror röra sig i takt med relativpriserna på brutto-output, vilket enkeldeflateringsmetoden antar. Men på 1930-talet strävade Tyskland i förberedelserna för kriget efter autarki och förde en restriktiv handelsregim som ledde till att de interna priserna avvek från världsmarknadens. (s 352) Deras dubbeldeflaterade jämförelse visar en 7 procents större produktivitet i tysk industri jämfört med brittisk, medan enkeldeflaterad jämförelse visar 5 procent. Detta är ingen större skillnad, men döljer stora skillnader på branschnivå. T ex för livsmedelsindustrin så ser den tyska produktiviteten mycket högre ut med dubbeldeflatering eftersom de tyska relativpriserna på inputvaror som vete var väldigt höga pga tariffpolitiken (s 352). Samma sak gäller för kemi- och pappersindustrierna, där också tyska inputpriser var höga. (s 353)

Strukturen på Fremdling et als paper är märklig men efter ett långt tag återkommer de till metodfrågan. De konstaterar att Rostas (1948) använde kvantitetsmetoden men att prismetoden är vanligare. Den är även bättre:
"The price approach is considered superior to the quantity approach because the representation of matched output for nonmatched output is higher for price than for quantity ratios. This procedure was popularized by the seminal study of Deborah Paige and Gottfried Bombach in their Anglo-American comparison for 1950. It has been applied frequently afterwards in studies for the postwar period, but also in some prewar studies of manufacturing. As value added is deflated by a single PPP for output, it is called single deflation.
The crucial element in these studies is the estimation of PPPs for output. These are proxied in two ways: by using final expenditure prices and by using unit values based on values and quantities of produced output. Examples of the former include Patrick O'Brien and Caglar Keyder, who calculated purchasing power parities between Britain and France for seven benchmark years between 1785 and 1907, using expenditure prices. Fremdling's Anglo-German comparison for the period 1855-1913 uses six benchmarks based not only on expenditure prices but on unit values as well. Jean-Pierre Dormois compared U.K. and French industrial value added per worker in 1930, using expenditure prices of standard industrial commodities. Applying expenditure prices to compare value added by industry, however, raises a major problem. Expenditure prices (for example of shoes) do not only reflect costs incurred in the industry in question (shoemaking), but also com- prise other costs incurred in the production chain such as transport and trade activities. Therefore expenditure PPPs require adjustments for taxes and subsidies, and for trade and transport margins. In addition, proxies based on expenditure PPPs also need adjusting to exclude the relative prices of imported goods and include the relative prices of exported goods, as they should reflect domestic output prices. And most important, the set of products for which expenditure prices are available does not cover intermediate products such as many agricultural, mining, and basic manufacturing goods, which are only used as intermediate inputs, and not for final consumption (for example pig iron, paper pulp, or basic chemicals). Hence the use of expenditure prices is not straight- forward. Instead, output prices are to be preferred conceptually. They have been used extensively in the ICOP (International Comparisons of Output and Productivity) project at the University of Groningen, but mostly for the post-1970 period. Our study is in this tradition." (s 359f)
Hittills har alla historiska jämförande studier använt enkeldeflatering, säger de (s 360). Men det är inte teoretiskt korrekt och blir vilseledande om det finns skillnader i produktionsmetoder, typ av material som används, och input mellan länder.

I slutsatserna jämför de sina resultat med Broadberry och Fremdlings, som använde en mycket annan metod, med bara 20 branscher och kvantitetsmetod utifrån tyska Statistisches Jahrbuch. Förvånande nog är jämförelsen på aggregerad nivå mycket lik det dubbeldeflaterade resultatet här (s 369).


Men skillnaderna på sektorsnivå kan vara stora, som syns i tabell 5. De drar fyra större slutsatser av artikeln. (s 371) Ett, på aggregerad nivå gör inte dubbeldeflatering så stor skillnad för en tysk-brittisk jämförelse 1936, inte jämfört med enkeldeflatering och inte ens med Broadberry och Fremdlings grövre kvantitetsmetod. Två, på sektorsnivå gör dubbeldeflatering stor skillnad. Tre, resultaten här visar att Hoffmanns (1965) nationalräkenskaper för 1850--1959 är ogiltiga, vilket därmed också gäller Maddisons data för Tyskland. Fyra, de har visat att dubbeldeflatering inte bara är önskvärt i teorin utan också användbart, och därmed bör denna metod appliceras på fler länder och sektorer för att förbättra benchmarks på produktivitet. (s 372) Punkt tre är särskilt intressant och därför citerar jag också en fotnot som hör till det resonemanget:
"Albrecht Ritschl recently corrected the Hoffmann-index on German industrial output for the period 1913-1938 by imputing a new series for metal processing. This adjustment yields figures indicating a less marked growth during the interwar period. If, however, Ritschl's time series is extrapolated backwards from our benchmark 1935/36 it yields a very high productivity level for Germany vis-a-vis Britain for the period before World War I, which is far above the benchmark estimates reported by Broadberry and Burhop. A first step in reconciling this contra- dictory evidence is to produce a completely new time series on industrial output, as suggested by Ritschl. This means making further use of the unpublished 1936-census data and additional archival sources available at the Federal Archive Berlin-Lichterfelde. See the discussion in Ritschl, 'Spurious Growth'; Burhop and Wolff, 'Compromise Estimate'; and Broadberry and Burhop, 'Comparative Productivity'." (s 372n)


Broadberry och Burhop 2007
jämförelse av produktivitet i UK och Tyskland 1907 med nytt benchmark

Burhop 2008
arbetsproduktivitet i tyska gruvor, hantverk och industri 1913. Stödjer Burhop och Wolffs (2005) slutsats att Hoffmann (1965) underskattar produktiviteten 1913.

Ritschl 2008
svar på B och B 2007; debatten handlar om UK och Tyskland 1895-1935. Ritschl hävdar att tysk produktivitet var högre före WW1 och att UK kom ikapp efter kriget.

Broadberry och Burhop 2008
svar på Ritschl 2004, 2008, bara sex sidor. B och B hävdar att produktiviteten i UK och Tyskland före WW1 var på ungefär samma nivå.

Veenstra och Jacobs
ekonometri med tidsserier, tillväxt 1907--36, verkar använda data från Ritschl, Broadberry och Burhop.

Bos och Vonyo 2013
.

Woltjer 2013
.

Veenstra och Woltjer 2013
.

Fremdling 2014


Referenser
Nikita Bos och Tamás Vonyó (2013) "Winning the war, losing the peace?: a comparative study of labour productivity in British and West German manufacturing, 1936-1968", konferenspaper.
Broadberry, S.N. (1997) "Anglo-German productivity differences 1870--1990: A sectoral analysis", European Review of Economic History.
Broadberry, S.N. (1998) "How Did the United States and Germany Overtake Britain? A Sectoral Analysis of Comparative Productivity Levels, 1870-1990", Journal of Economic History.
Broadberry, Stephen (2004) "Explaining Anglo-German productivity differences in services since 1870", European Review of Economic History.
Broadberry, Stephen and Carsten Burhop (2007) "Comparative productivity in British and German manufacturing before World War II: reconciling direct benchmark estimates and time series projections"
Broadberry, Stephen and Carsten Burhop (2008) "Resolving the Anglo-German Industrial Productivity Puzzle, 1895-1935: A Response to Professor Ritschl", Journal of Economic History.
Burhop, Carsten och Gunter Wolff (2005) "A compromise estimate of German net national product 1851--1913 and its implications for growth and business cycles", Journal of Economic History.
Burhop, Carsten (2008) "The level of labour productivity in German mining, crafts and industry in 1913: evidence from output data", European Review of Economic History.
Rainer Fremdling, Herman de Jong and Marcel P. Timmer (2007), "British and German Manufacturing Productivity Compared: A New Benchmark for 1935/36 Based on Double Deflated Value Added", The Journal of Economic History, Vol. 67, No. 2 (Jun., 2007).
Fremdling, Rainer och Reiner Staeglin (2014) "Output, national income, and expenditure: an input-output table of Germany in 1936", European Review of Economic History.
Ritschl, Albrecht (2004) "Spurious growth in German output data, 1913--1938", European Review of Economic History.
Ritschl, Albrecht (2008) "The Anglo-German Industrial Productivity Puzzle, 1895-1935: A Restatement and a Possible Resolution", Journal of Economic History.
AD Smith, D.M.W.N. Hitchens och S.W. Davies (1982) "International productivity: A comparison of Britain, America and Germany" (The National Institute of Economic and Social Research).
Joost Veenstra och Jan P.A.M. Jacobs, "Output Growth in German Industry, 1907–1936: A Reinterpretation of Time-Series Evidence"
Veenstra, Joost och Pieter Woltjer (2013) "The Yanks of Europe? Two technological paths in German manufacturing, 1907-1936"
Woltjer, Pieter (2013) "New Estimates of Comparative German-American Manufacturing Productivity, 1935-6"