måndag 26 februari 2018

Nazismens klassbas: två studier



Stokes 1978
Eutin var en liten stad, hade 1932 7202 invånare, och ligger vid järnvägen mellan Lübeck och Holstein i östra Holstein. Staden sågs som en Hochburg der Bewegung (nazi-rörelsens högborg) före 1933. Efter Oldenburgs Landtag-val maj 1932 fick NSDAP för första gången majoriteten i ett delstatsparlament, och den lokale nazi-ledaren blev borgmästare – sex månader före Hitler blev Rikskansler. Stokes har en lista på 469 NSDAP-medlemmar i staden, en lista som är odaterad men som gjorts före april 1932. [1] De fördelar sig i en yrkesklassifikation som följer:


Jämfört med samhällsstrukturen i Eutin överlag, så är det mest slående med NSDAP:s medlemmar det stora antalet hantverkare, säger Stokes (s 10). De stod för 30 procent av partimedlemmarna men bara 11 procent av stadsbefolkningen. Över en fjärdedel av NSDAP-medlemmarna i Eutin före maktövertaget i landet var egenföretagare, att jämföra med 12 procent i stadsbefolkningen. Tjänstemännen var den näst största sociala gruppen i Eutins NSDAP. Särskilt stora var nazipartiet bland tekniskt utbildade och förmän; en fjärdedel av dessa i stan var partimedlemmar. Stokes provar också att slå ihop kategorier. När utbildade och icke utbildare arbetare slås ihop med tjänare och hantverkare som var löntagare, så visar det sig att 36 % av NSDAP-medlemmarna i Eutin var ”proletära”, med detta mått, att jämföra med ungefär 25 % i den vuxna befolkningen i stort. De grupper som var mest underrepresenterade var studenter, arbetslösa och pensionärer. Mer än hälften av partimedlemmarna var bürgerlich i livsstil och/eller ekonomisk position. Partimedlemmarna var relativt unga. I SA var mer än hälften av medlemmarna ”proletära” om hantverkare räknas in, vilket Stokes menar är okej eftersom hantverkarna i SA var relativt unga, och därför sannolikt inte egenföretagare (s. 28). Sammanfattningsvis så är Stokes artikel i princip uteslutande deskriptiv, och därför också ganska tråkig – det är märkligt att han inte relaterar mer till teori och tidigare forskning!

Stachura 1980
Peter Stachuras artikel handlar om NSDAP:s politiska strategi, inte deras sociala bas per se, men de två sakerna hänger förstås ihop. Den första fasen i nazismens utveckling, säger Stachura, började med grundandet av Deutsche Arbeiterpartei (DAP) 1919, och varade till Hitlers maktövertagande i partiet, som då bytt namn till NSDAP, i juli 1921. Partiet var då ett av många extrema partier på politikens högerflygel. Partiet växte nu fortare, som ett kontrarevolutionärt, ”restorationist”, militant parti och allt mer emot parlamentarismen (s. 265). Det närmade sig nu det paramilitära, som i Bayern 1922-23, men Hitler såg general Ludendorff som ledare för högerns militära krafter. Partiets sociala bas, säger Stacher, reflekterade partiets ultranationalistiska och antisemitiska budskap: det hade inget stort arbetarklasstöd och Stacher polemiserar också med de historiker (KD Bracher 1960; D. Orlow 1969) som menar att det var ett blandat folkparti. Stacher menar att 1920 års partiprogram “had distinctly lower-middle-class character” (ref. G. Schulz 1975) och pekar på att Völkischer Beobachter prisade bourgeoisien som “the focal point and rallying center of the intrinsic moral and economic strength of a nation.” (citat från 1923) Så här sammanfattar Stacher partiets sociala bas i början av 1920-talet:
“radically nationalist students, discharged army veterans who failed to secure a position in Germany's much reduced military establishment after and who were unable to adjust to civilian society, and former Freikorps personnel still seeking cameraderie and military adventure, had formed a sizable proportion of party members 1919-20. After 1920-21 the party became largely the preserve small businessmen and shopkeepers, white collar workers, lower-ranking civil servants, artisans, farmers, and skilled workers (Facharbeiter). The number of unskilled manual and factory workers in the party was always small, while women were even fewer. Most members came from rural or small town districts and were very young. The NSDAP was, therefore, an antidemocratic movement of protest before 1923, dominated by that social class which in the depression years after 1929 again proved most susceptible to fascism.” (s. 266)
Putschist-mentaliteten i extremhögern stärktes 1923. Utöver den franska ockupationen av Ruhr tillkom KPD:s ”violent agitation” (?) i norra och centrala Tyskland, svarta Reichswehr-revolten, separatism i Rhenlandet, den bayerska regeringens fjärmande från Berlin, och hyper-inflation. Allt detta ledde till den misslyckade ölhallskuppen 1923.
Efter detta förändrades NSDAP:s strategi igen. Hitler slutade se sig själv som en ”trumslagare” för ytterhögern, och tappade förtroende för de mer högerextrema delarna av etablissemanget. Från 1925 skulle NSDAP istället enligt Hitler leda motståndet mot republiken, och han gav sig själv rollen som en führer-gestalt. Hans uppträdande under rättegången mot honom 1924 gjorde honom också till en hjälte och ledargestalt för extremhögern. (s. 267) Hans politiska strategi skiftade också nu när han inte längre trodde på en omedelbar kupp, utan strategin blev mera långsiktig och inriktad på att ge ett sken av legalitet över partiets ambitioner. Partiet började nu ställa upp i val, och växte till utanför Bayern (s. 269). Man tämjde SA för att stärka den legalistiska fernissan över partiet. (s. 271) Stacher ser februari 1925 till mars 1928 som den tredje fasen i partiets historia; därefter kommer en ”högersväng” (sic!). S ser reichstag-valen i maj 1928 som en vändpunkt, då partiet går från ett pro-arbetar-parti, till ”an ultrachauvinistic, anti-Semitic and anti-Marxist movement of the bourgeoisie.” (s. 273). Mellan 1925 och 1928, menar Stacher, så letade Hitler efter en politisk strategi för att maximera partiets stöd. Det fanns en ”vänsterflygel” i partiet som haft framgångar t.ex. i Ruhr, men Hitler tryckte ner denna tendens.
“The Führer, always a petty bourgeois at heart with a firm belief in the rights of private property and individual enterprise, had no ideological commitment to socialism and little genuine interest in the welfare of the working classes.” (s. 274)
Inte desto mindre var Hitler efter 1925 övertygad om att partiet var tvunget att vinna stöd i arbetarklassen. ”His attempt to win their support was dictated, there- fore, not by personal conviction but by political and tactical expediency. The workers were to be employed merely as a means an end.” (s. 275) 1925-28 hade NSDAP därför ett projekt att öka sitt stöd i städerna och bland arbetarna där. Med en ”proletär” retorik förändrades och breddades partiets klasskaraktär, i alla fall utanför de södra delarna av landet. Partiet var splittrat och det var också dess förhållande med storbolagen, som fluktuerade upp och ner. Valet 1928 var, säger Stacher, ett test för ”the urban plan” och flirten med arbetarna som provats sedan 1925. Resultatet var en besvikelse.


Noter
[1] Han kör den mot partiets Zentralkartei, och de överlappar för Eutin till 90 procent (s 4-5).

Litteratur
Stachura, Peter D. (1980) “The Political Strategy of the Nazi Party, 1919-1933”, German Studies Review.
Stokes, Lawrence D. (1978) ”The Social Composition of the Nazi Party in Eutin, 1925-1932”.