tisdag 15 september 2020

De mindre jordbruken på 1930-talet

1937 års utredning om det midnre jordbruktes arbetsförhållanden framlade förslag om gemensam maskinanvändning. Nu är det därför, säger författarna till SOU 1939:6 Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen, dags att studera "det egentliga hemarbetet". Bondgårdar behöver "modernisering" för att "göra arbetet lättare och trevnaden större", sade jordbruksminister Axel Pehrsson-Bramstorp i sina instruktioner till utredningen.

Utredningen börjar med att konstatera att husmoderns arbetsbörda är "mycket stor", och arbetsförhållandena i många fall "synnerligen ofördelaktiga". Det låter lite som Lubbe Nordström i Lort-Sverige:

"Vatten- och avloppsledningar saknas i regel. Köksinredning och hemmets utrustning i övrigt lämna såväl ur arbetsteknisk som hygienisk synpunkt mycket övrigt att önska. Ofta brister det även åtskilligt i fråga om arbetsmetoder och arbetets planläggning. Arbetsdagen blir därför i allmänhet synnerligen lång och arbetsbördan stor."

För att kartlägga omfattningen av bondhustrurnas arbete har utredningen använt lantbruksstyrelsens räntabilitetsundersökningar för mindre jordbruk. Från åren 1931-36 har de 654 bokslut från mellersta Sverige och 633 från Norrland. Hustrurna gjorde på mellansvenska småbruk (upp till 20 hektar) 45-75 dagsverken i själva jordbruket; i Norrland var siffran något högre, 55-92. Inräknat andra kvinnliga familjemedlemmar blir antalet dagsverken 83-126 respektive 109-176. På större gårdar arbetade hustrurna inte så mycket i jordbruket; där hade man anställda till detta.


För att få mer detaljerade uppgifter och insikter har utredningen gjort några nya tidsstudier på mindre gårdar. Man har studerat 5 områden med ungefär 25 dagars observationer i varje, framför allt i maj månad. Man har valt olika gårdar, fast med ett undantag: bara gårdar utan anställda pigor har studerats.

Man ska tänka på att det bara är husmoderns arbete som räknas: därför syns inte så mycket av arbetet med vet och att hämta vatten. Urvalet i tid verkar också speciellt i att t ex slakt fattas. Men undersökarna menar i alla fall att ndersökningen har "bekräftat den allmänna uppfattningen, att småbrukarhustruns arbetsdag rä mycket lång. Härtill kommer att arbetet delvis är ganska hårt och ofta utföres under förhållanden, som i fråga om hygien och allmän trevnad lämna mycket övrigt att önska." (s. 9)

Kapitel II behandlar "Orsakerna till nuvarande missförhållanden". Orsak 1 är helt enkelt "Bristande ekonomiska resurser", som begränsar möjligheterna till att bygga och ombygga mer praktiska byggnader. 30-talskrisen har också drabbat småbruken. Man har inte heller i samma grad som på större jordbruk kunnat effektivisera och mekanisera produktionen. (s. 10) Det är därför viktigt, menar utredarna, för staten att underlätta för investeringar i de mindre jordbruken. Det finns i Sverige 1939 273 000 gårdar med 1-10 hektar åker och det skulle bli väldigt dyrt att ge alla dessa statliga bidrag. Utredarna ställer sig rätt tveksamma till de förslag om kooperativa/gemensamma ladugårdar för små gårdar som framförts, men är av oklar anledning mer positiva till införandet av gemensamma anläggningar för tvätt. (s. 13) Utredarna har i alla fall stor tilltro till möjliga effektiviseringar av de olika typer av sysslor som sammanfattas under rubriken hemarbete: "Den vanföreställningen har varit och är fortfarande allmän, att hemarbetet ej är ett produktivt arbete på samma sätt som annat arbete. Som följd härav ha förbättringar, som kunna komma hemarbetet till godo, ägnats mycket litet intresse." (s. 13) Det behövs upplysning och det behövs rationalisering, säger utredningsmännen i sann 1930-talsanda.

Också byggnaderna och bostäderna måste förbättras: "Landsbygdens dåliga bostäder ha på senaste tiden tilldragit sig allmän och berättigad uppmärksamhet. Härvid är det framför allt de hygieniska vådorna av nuvarande förhållanden, som beaktats. Men byggnadernas planlösning, utförande och utrustning äro även av grundläggande betydelse för arbetsförhållandena på gården." (s. 14) Utredarna invänder kraftigt mot det mesta i bondehemmen: skafferierna är inte kalla nog, källarna inte torra nog, golven för svåra att rengöra, handtagen dito, de olika arbetsstationerna för oreglerat utplacerade så att onödigt spring krävs, osv osv. Bara 18 procent av bostadshusen hade vatten indraget.

Kapitel III är "Allmänna synpunkter angående åtgärder för underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen." Utredarna konstaterar att det kommer vara dyrt att göra de förändringar som krävs. De anför t ex att "1936 års utredning angående beredskapsarbeten (Statens offentliga utredningar 1937:26) för 10-årsperioden 1937—1946 uppskattat kostnaderna enbart för önskvärda ladugårdsarbeten till 175 miljoner kronor och för anläggandet av brunnar och vattenledningar till 15 % miljon kronor. " (s. 19) Det behövs också upplysningskampanjer, och så behövs det statliga bidrag, t ex för att slå ihop icke bärkraftiga enheter till större, mer hållbara gårdar.

Kapitel IV berör "upplysningsverksamhet". Det handlar om hemkonsulenternas verksamhet i länen, men också om propaganda genom tidningar, radio och teve. Utredningen föreslår att staten ska ta fram en rad handböcker, i omfattningen 50-80 sidor, för jordbrukare. De ska omfatta följande områden: Bostaden; Vatten- och avloppsledningar; Uppvärmningssystem; Köksinredning; Tvätt. Därtill mer omfattande, ca 200 sidor, handböcker för byggmästare och rörläggare. Fem smalfilmer om 15-20 minuter ska också tas fram av Lantbruksstyrelsen; "Vid undervisningsverksamheten på området, såsom vid hemkonsulenternas föredrag och kurser, vid lanthushållsskolorna, vid sammankomster i husmoders- och lantmannaföreningar o. s. v., skulle tillgång på korta instruktiva filmer, vilka på ett lättfattligt sätt åskådliggjorde både bristerna ifråga om nuvarande anordningar och metoder samt huru dessa brister lämpligast undanröjas, vara av stort värde." (s. 23)

Kapitel V är "Rationalisering av arbetsmetoder och redskap." Detta kapitel börjar med en mycket intressant

"I och med industrialiseringens genomförande ha kvinnorna i jordbrukar-hemmen befriats från en stor del av det arbete, som förut ålegat dem. Arbeten såsom spånad, vävning, smörberedning, ystning, ljusstöpning o. s. v. utföras nu i ringa utsträckning i hemmen. Vissa andra arbeten, t. ex. bakning och slakt, ske fortfarande i stor omfattning i hemmen men övertagas dock allt mer av utomstående företag. På senaste tid har även diskuterats tvättarbetets förläggning utom hemmen.
Det är dock ej troligt, att ytterligare och mer betydande avlastning av lanthusmoderns arbete på denna väg för närvarande är möjlig. Matlagning, hemmets skötsel och barnens vård komma även i fortsättningen att utföras i hemmen. " (s. 23)
De mindre bondehemmen har inte råd att köpa alltför mycket produkter från industrin, utan kommer även i fortsättningen behöva produktion (av kvinnan i huset) av sådana produkter. Detta inskärper ytterligare att produktionsvillkoren i hemmet måste förbättras. Här refererar utredningen också liknande arbete i Danmark, Norge, Tyskland och USA. (s. 25-29) Utifrån detta refererar utredarna bland annat en studie ur Journal of Home Economics om tidsåtgång vid diskning med fyra olika metoder. Utredningen föreslår att ett Statens institut för hemarbetets rationalisering inrättas, i Uppsala.

Kapitel VI är "Åtgärder för förbättring av lantbrukets byggnader." Här diskuteras utförligt förslag för lån och bidrag till lantbruksbefolkningen, såväl som informations- och upplysningsverksamhet. Det behövs byggkonsulenter för jordbruket, och dessa behöver utbildas.

Kapitel VII handlar om "Sakkunnig rådgivning beträffande anläggningar för värme, vatten och avlopp."

Kapitel VIII rör "Gemensamma tvättstugor."

Med Bilaga 1 når vi något mer intressant: "Tidsstudier över husmoderns arbete i mindre jordbruk." De fem undersökningsområdena är:

  1. Luleåtrakten med socknarna Nederluleå, Norrfjärden, Piteå, Edefors, Överluleå och Hortlax.
     
  2. Hälsingland med socknarna Hanebo, Segersta, Skog, Bengsjö, Gnarp, Järfsö, Hedesunda och Valbo.
     
  3. Uppsalatrakten med socknarna Tensta och Viksta.
     
  4. Bohuslän med socknarna Tanum, Svarteborg, Kville, Lane-Byr, Naverstad, Fors och Skredsvik.
     
  5. Södra Götaland med socknarna Lomma, Uppåkra, Tottarp, Källstorp och Böstånga (Malmöhus län), Osby (Kristianstads län) samt Ljunga och Södra Ljunga (Kronobergs län).

De studerade gårdarna sammanfattas som följer:


Det är slående att gårdarna i Uppsala-trakten är så stora: 29 hektar åkerjord och 9,5 kor i genomsnitt -- är det ens ett småbruk?! De fem studierna har genomförts av hemkonsulenten A. E. Hågglund, Gammelstad, fru Eva Berg, Landafors, lanthushållslärarinnan Rigmor Lychou, Brogård, Wattholma, hemkonsulenten Greta Nordlund, Uddevalla, och lanthushållslärarinnan Inga-Lisa Paulsen, Åkarp. "För att tidsstudierna ej skulle verka störande på arbetets utförande ha undersökarna varken bott eller ätit på gårdarna. De ha kommit tidigt på morgonen, ätit medhavd matsäck, undvikit allt onödigt prat och lämnat gården, då familjen stod i begrepp att lägga sig." (s. 96)


Referens

SOU 1939:6 Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. Finns digitaliserad (pdf) att tillgå från Libris: 

https://libris.kb.se/hitlist?q=ONR%2BLONR%3A13881705&d=libris&m=10&p=1&hist=true&noredirect=true

måndag 14 september 2020

Jordbrukets kvinnor på 1930-talet

                                           mjölkande pigor, bild från Iréne Flygares kapitel



År 1938 skickade den statliga Befolkningskommissionen ut en förfrågan till Sveriges Hushållningssällskap om hur de såg på arbetskraftsstiduationen i jordbruket och den så kallade "flykten från jordbruket". Svaren, konstaterar agrarhistorikern Iréne Flygare i en artikel från 2008, låg sedan till grund för betänkandet Landsbygdens avfolkning, SOU 1938:15.

Från Funbo hushållningskrets i Uppland hämtar Flygare några fantastiska och färgstarka citat om hur läget var. Där oroades lantbruksorganisationen av att bondpigorna nu för alltid hade lämnat "kalvar får och höns för frökentiteln", och att även om lyx från stan som "lättförtjänta pengar, funkisboningar och restaurangdans" kom också till landsbygden, så oroade Funbos talesperson sig för att arbetskraften när det var dags för skörd istället skulle "kampa i strandpyjamas nere vid någon strandplage". Han uttalade sig grovt antisemitiskt och menade att icke-judiska arbetskraftsinvandrare var lösningen på arbetskraftssituationen.

Flygares artikel börjar med att gå igenom tre officiella utredningar om kvinnors jordbruksarbete, och går därefter över till bilden som tvärtemot kommer från Flygares egna intervjuer med jordbrukarkvinnor.

1936 års Befolkningskommission sprang ur politisk oro över sjunkande födelsetal. Den leddes av bondeförbundaren och professorn Nils Wohlin och bland experterna fanns kända namn som Gunnar Myrdal och Nils von Hofsten. Det delbetänkande som Flygare undersöker arbetade med två relaterade huvudfrågor: "flykten från jordbruket" och "landsbygdens avfolkning". Svaren från hushållningssällskap och hushållningskretsar återkom till problemen med den ogifta kvinnliga arbetskraften. Det var nu, på 1930-talet, nästan omöjligt att få tag på pigor till gårdarna menade man. En del av sagesmännen föreslog så radikala förslag som att kvinnor under 17-18 år borde förbjudas att arbeta i affärer och fabriker och istället hänvisas till att vara hembiträden i städerna; med en sådan minskning av möjligheterna för kvinnlig sysselsättning, så skulle fler flickor på landsbygden tvingas arbeta som pigor i jordbruket. Än så länge klarade sig många gårdar genom hemmadöttrarnas arbete -- alltså döttrarna på gården -- men också dessa visade tendenser till avståndstagande från det tyngre jordbruksarbetet.

Kommissionens egna deltagare uttryckte sig försiktigare, men åt samma håll. De unga kvinnorna på landsbygden var missnöjda med lönen i jordbruksarbetet men än mer med "arbetets natur" och därmed "sammanhängande psykologiska faktorer", och man menade att kvinnlig ungdom i ännu högre grad än den manliga "attraherades av stadslivets företräden i form av lättare arbeten, större möjligheter att kläda sig efter nutidens vanor och smak samt mer lättillgängliga nöjen." (cit 132) Ett annat problem som kommissionen pekade ut var att kvinnliga hantverk utarmats av konkurrens från industriell produktion. Man spekulerade också i om kvinnor kunde ta hand om ladugårdsskötseln, eftersom de redan tog hand om djuren i mjölkning etc, och få lika löner med män, men dömde ut det som omöjligt. (132)

Nästa utredning som Flygare behandlar är 1936 års Egnahemsutredning, som hade sprungit ur den politiska viljan att skapa småbruk för att motverka emigrationen. Utredningen "blev något av ett bokslut över de gjroda satsningarna", säger Flygare; man gjorde enkter hos landets kommunalnämnder och gjorde en rad studieresor. Kommissionen drog slutsatsen att stödet till bildandet av fler småbruk var överspelat, kanske med undantag för norra Norrland. På studieresa i Norrland stötte kommissionen på hopplösa försök till nyodling som besegrats av de naturliga förutsättningarna. Desto mer lyckad ansåg kommissionens deltagare Nazi-Tysklands nya jordbrukspolitik var, en politik som syftade till att skapa mellanstora gårdar runt 20 hektar för "ariska" familjer.

Utredningens beräkning av av vad som skulle vara ett hållbart familjejordbruk byggde på lantbruksekonomen Ludvig Nanneson. Han utgick från att normalfamiljen bestod av brukaren (en man), en vuxen eller två halvvuxna söner samt två kvinnor varav aen huvudsakligen sysselsatt i jordbruket -- där ettt kvinnligt dagsverke värderades till 80 procent av ett manligt. Gården skulle då behöva 15-20 hektar åker och lika mycket skog. Utredningen var dock missnöjd med Nannesons antagande om två kvinnor på gården och att dessa skulle arbeta med jordbruket och djuren -- det stämde inte med att kvinnorna numera "tog avstånd" från sådant arbete. (s. 134) Kvinnorna skulle arbeta mer med hushållsarbetet, och gården skulle då inte klara att omfatta 30-40 hektar.

Den tredje utredningen som Flygare behandlar är Utredningen angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden, som 1939 publicerade ett betänkande om arbetssituationen för kvinnorna på de mindre jordbruken. Detta utgick från problematiken med att landsbygdens unga kvinnor skrämdes bort från jordbruket på grund av arbetsförhållandena där. Däremot emotsåg utredningen att dessa till viss del skulle kunna lösas genom mekanisering som skulle låta männen (med maskiner) utföra uppgifter som nu utfördes av kvinnor. Ordförande för utredningen var Ludvig Nanneson. Undersökningarna utfördes av skolskkäkslärarinnor runt om i landet och ladets upp som tidsstudier. Så här sammanfattar Flygare tidsstudiernas resultat:
"Jordbrukarhustrurnas arbetsdagar var långa, mellan 11,5 till 14,5 timmar per dag och halva arbetsdagen gick åt till vad undersökningen klassade som egentligt jordbruksarbete. Kvinnorna befann sig i ständig rörelse med flera sysslor på gång samtidigt, på ett sätt som gjorde tidsstudier svårbemästrade. " (s. 134)
Skolkökslärarinnorna lyfte fram kvinnornas flit och duktighet, men utredningsmännen klagade på att hushållsarbetet utfördes orationellt och okoncentrerat! Utredningen föreslog därför etablerandet av ett statligt institut för hemarbetets rationalisering. Utredningen diskuterade inte kvinnornas jordbruksarbete i sig, utan fokuserade på hemarbetet.

Från de tre utredningarna går Flygare vidare till sitt intervjumaterial, den del där jordbrukande kvinnor och män berättar om arbete på 1930- och 40-talen. Hon kompletterar också med material som insamlades vid den stora Bostadsvaneundersökning som genomfördes i slutet av 1940-talet av Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. "Ned till minsta tvätthög undersöktes 500 gårdar över hela Sverige." (136)

Överlag visar detta material att en bondgård i Sverige på 1930-40-talen inte drevs utan en kvinnas närvaro. De flesta jordbrukare var gifta män; om brukaren var ogift hade han en hushållerska, en oift syster eller en gammal mor på gården. Dessa arbetande (och nödvändiga) kvinnor gjordes i de statliga utredningarna helt osynliga, konstaterar Flygare. Där arbetade man hela tiden efter antagandet att "den utarbetade bondhustrun" var den enda kvinnan på gården. (s. 137) Kyrkböckerna visar dock att kärnfamiljen ofta, framförallt när barnen var små, var utvidgad genom närvaron av en ogift syster eller en mor. Också Bostadsvaneundersökningen snavade, utan att ha förväntat det, över närvaron av de äldre generationerna som hjälpte till i driften av gården. Utifrån intervjuerna menar Flygare att de SOU-författande männen helt missförstod jordbrukets kvinnor och deras inställning till arbetet i jordbruket:
"Linnea i Nibble var född 1908 och det skulle inte ha fallit henne in att i ifrågasätta sin arbetsinsats när hon lämnade sonen hos sin svärmor, för att tillsammans med jungfrun mjölka med maskin, eftersom hennes man vägrade befatta sig med detta. Vega i grannbyn Tibble var född 1903 och för henne var det helt naturligt att sköta lagården ensam vår och höst när karlarna var på åkern. Inte heller Tyra på Djurgården, född 1913, ifrågasatte sitt arbete när hon med tvillingar i magen, gick bakom harven nedanför Halleberg. De skulle aldrig ha känt igen sig i de kvinnobeskrivningar utredningarna förmedlade och knappast i åsikterna om att de åstundade ett bekvämare liv inomhus. Den genusordning de intervjuade kvinnorna arbetade inom hade djupa rötter i agrarsamhället. Synen på kvinnors arbete, vare sig den kom till uttryck hos kvinnorna själva eller hos männen, var att ju mer likt en man en kvinna arbetade, desto bättre. Snarast var det så att man bejakade det tunga arbetet." (s. 139)
Inkomsterna från mjölken var "den ekonomiska ryggraden" på de mindre gårdarna, och kvinnans arbete var helt oumbärligt för dessa inkomster. Arbetet på gården strukturerades i mindre och större cykler -- mindre cykler som mjölkningsarbetets fördelning över dagen, större cykler som odlingsåret eller användandet av livsmedel som bara kunde tillvaratas en gång om året, som äpplen, bär och grönsaker. Till exempel så planerades större textila arbeten som vävning noggrant så att de inte kolliderade med några av de årstidsbundna arbetsfaserna. Hemarbetet var integrerat i gårdens totala arbete och genomgick inte någon särskild uppgradering under 1930-40-talen som SOU-männen antog. (s. 140)

Också vad gällde byggnaderna och arkitekturen krockade normerna från utredarna och bondeverkligheten. Gårdarnas bostäder var, menar Flygare, grovt uppdelade i en funktionell del som "syftade till att härbergera alla de arbetsmoment som krävdes för att gårdshushållet skulle vidmakthållas fysiskt", och en mer festlig del som skulle vidmakthålla gårdshushållet "socialt och kulturellt", med fester och kalas, släktfoton m m. Eva Hamrin skrev en rapport för Bostadsvaneundersökningen och avfärdade en rigid funktionalisms relevans för bondehushållen.
"Därmed inte sagt att jordbrukets kvinnor saknade problem. Av intervjuerna framgår att det främsta problemet var hustrurs och döttrars ekonomiska underordning. Gifta kvinnor kontrollerade inte avkastningen av sitt eget arbete, annat än de små slantar som äggförsäljningen gav. De saknade oftast insyn i gårdens ekonomi, liksom möjlighet att påverka investeringar och produktionsomläggningar. Döttrarna visste att deras jordbruksarbete sällan resulterade i ett eget övertagande av gården." (s. 141)
De statliga utredningarna problematiserade inte denna genusordning. Flygare gräver i denna motsättning, att kvinnornas arbete var oumbärligt på gårdarna och att utredarna också visste detta, men att utredarna ändå föredrog att nedvärdera kvinnoarbetet och söka vägar att skriva ut det ur lösningarna för jordbruksreformer: "Retoriken bottnade i insikten att inget jordbruk vid denna tid klarade sig utan kvinnliga insatser i produktionen, samtidigt som man i modernitetens namn ville bli kvitt detta bero-
ende. Här fanns utgångspunkten för den förminskningsprocess som de politiska texterna ger uttryck för." (s. 142)



Referens

Iréne A Flygare, "'I flykten från jorden ligga kvinnorna främst'", Årsboken Uppland 2008. Läs artikeln som pdf här.

fredag 14 augusti 2020

Hur drevs den vikingatida storgården?


"Det finns idag få forskare, vare sig i Norge eller Sverige, som med kraft hävdar den äldre inställningen att de vikingatida samhällena baserades på jämlika bönder."

Mats Widgren (2014, s. 61)



Mats Widgren konstaterar i en artikel från 2014 att forskarnas syn på jordbruket och samhällsstrukturen under vikingatiden och medeltiden förändrats under 2000-talet. Arkeologisk och historisk forskning har visat att hierarkiska storgårdar med en liten grupp ägare och en större grupp icke-ägande arbetare, var vanligare än vad man trott:
"Mot en tidigare syn på vikingatidens sociala organisation som baserad på ett förhållandevis jämställt samhälle med likstora gårdar, där släktskap setts som den viktigaste organisationsformen, har ställts empiriska belägg och teoretiska ramverk, som betonar ett långt mer hierarkiskt samhälle, där jordägandet kunde vara samlat på få händer. Det nya forskningsläget baseras dels på en fruktbar norsk omorientering och debatt, dels på en rad empiriska undersökningar i Sverige, som bl.a. inspirerats av de norska resultaten. Startskottet i den norska debatten var Tore Iversens inlägg om det norska landboväsendets uppkomst (1995). Det följdes av en lång rad debattinlägg i tidskriften Heimen och inspirerade dessutom nya empiriska undersökningar framför allt inom arkeologin (Skre 1998; F. Iversen 2008). Exempel på empiriska undersökningar i Sverige, som har gett bidrag till denna omorientering, är Sigurd Rahmqvists avhandling om de medeltida frälsegodsens framväxt (1996), Clas Tollins studier av ägodomäner i Småland och västra Östergötland under äldre medeltid (1999, 2010) och Johan Bergs avhandling kring tidig godsdrift i Östergötland (2003)." (Widgren, s. 59)

Widgren menar att man kan se storgårdarnas utveckling i tre faser: (1) slavdrift, (2) huvudgårdsdrift och (3) landbodrift. Berg belägger i sin undersökning de två senare faserna. Alf Ericsson (2012) menar att den första fasen präglades av att »arbetet utfördes av på storgårdar inhysta förvaltare, trälar och legohjon»; denna produktionsform, säger Widgren, "skulle ha sina rötter i vikingatid och dominera under tidig medeltid" (s. 61).

Widgren menar utifrån sin egen undersökning av godskomplexet Lägerbovada i Ydre härad i södra Östergötland, på gränsen till Småland, att det har överdrivits hur rak utvecklingen från steg (1) till (2) var och hur dominant slavdriften var.


Referens
Mats Widgren, ”Hur drevs den vikingatida – medeltida storgården? Några frågor från Lägerbovada, Ydre”, i Medeltida storgårdar: 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem, red av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. Uppsala: Gustav Adolfs akademien, 2014, s. 59–72. Finns i fulltext här.

onsdag 12 augusti 2020

Arbetarklassen och den mexikanska revolutionen

zapatister, 1911
(från wikipedia)



Det dominerande perspektivet på 1910-talets mexikanska revolution, säger historikern Alan Knight i ett klassiskt paper från 1984, är att det var en revolution av rural karaktär. Eric Wolf (1969) presenterade den som ett "bondekrig", jämförbart med de ryska eller kinesiska revolutionerna. Ett annat perspektiv är att se den mexikanska revolutionen som en "as a generalised social and political (some might like to call it a 'hegemonic') crisis, marking the end of the old oligarchic Porfirian order and characterised by mass political mobilisation; as such, it bears comparison with the crises experienced in Italy and Germany after the First World War; in Spain in the early 1930s; in Brazil in the 1960s or Chile in the 1970s." (s. 51) Men vad man inte brukar säga är att det var en arbetar-revolution. Inget arbetarparti sökte eller tog ledarskap över revolutionen; inga arbetarråd etablerades; inga arbetarövertaganden av fabriker skedde som i Turin eller Barcelona.

Knight menar att den mexikanska arbetarklassen vid tiden för revolutionen strukturerades enligt två skiljelinjer: stad-land, och graden av marknadifiering av livet. I städerna var arbetarna i mycket högre grad läskunniga, utbildade och organiserade. De var också mer benägna att rösta. (s. 53-54) På landsbygden var traditionella auktoriteter starkare. Det betydde inte i ett ett-till-ett-förhållande att arbetarna där var mindre revolutionära. Vissa former av traditionella auktoriteter som by-representanter i Morelos eller serrano caciques i Durango eller Puebla kunde ge en "vital organisational prerequisite for protest and rebellion", och existensen av etablerade normer kunde ge upphov till uppror när eliterna bröt mot normerna. (Knight refererar här Moores Injustice från 1978, men EP Thompsons "moral economy" känns också relevant.) De politiska idéer som florerade bland städernas arbetare var många och skiftande. Liberalismen och dess rättighetstänkande var definitivt en av de viktigare tendenserna, och arbetare köpte tryckta exemplar av konstitutionen, som i teorin garanterade friheter att organisera, uttrycka sig och strejka, för 10 c (s. 55). Positivism m m florerade också, men de urbana arbetarna tenderade att inte dela de rurala radikalerna och zapatisternas entusiastiska katolicism (s. 56). Urbana och rurala arbetare delades också av materiella intressen, menar Knight: arbetarna i städerna hade vissa intressen gemensamma med sina arbetsgivare, såsom elektricitetsförsörjningen, att hålla igång produktionen i fabrikerna osv. Liberala ledare ur Porfiriato-regimen hade också under flera decennier sett "arbetarfrågan" som en uppgift också för dem, medan "den rurala frågan" snarast var en fråga om att öka produktionen där till försörjning för stadsbefolkningen. Den liberala elitens perspektiv på bönderna var mer entydigt elitistiskt och fördömande (57-58). Vad gäller marknadens roll i arbetarnas liv, pekar Knight på hacienda-paternalism och självförsörjnings-produktion som viktiga dämpningar av marknadens kraft för arbetarna på landsbygden, peons och peasants (s. 59-60).

Knight är missnöjd med ekonomistiska/positivistiska förklaringar av revolutionen av typen: reallönerna sjönk 1907-10 och det orsakade revolutionen. Han menar att man måste ta in icke-mätbara faktorer också, och ett bredare perspektiv. Sin undersökning om arbetarklassens roll i revolutionen tar därför fart med en bredare beskrivning av klassens sammansättning. 1910 fanns ungefär 100 000 fabriksarbetare (varav 1/3 i textilindustrin) men flera hundra tusen hantverkare. Bland hantverkarna fanns bysmeder, byskomakare etc som arbetade för den egna byn, bortom den nationella marknaden. Dessa spelade ofta en politiskt ledande roll, som "village intellectuals" (62). I städerna var hantverkare ofta på nedgång, i omöjlig konkurrens med fabriksproduktionen. De hade svårt att organisera sig*, men var ledande i protester i form av upplopp; 1910-11 gick en våg av upplopp genom landet städer. Förutom hantverkare i städerna var det framför allt gruvarbetare, i äldre gruvor på nedgång, som var benägna till upplopp. (s. 62-63) I kolgruvorna i Coahuila, en av de norra delstaterna som angränsar till Texas, och koppargruvorna i Sonora var arbetarna snarare fackligt aktiva. I allmänhet så följer Knight Barrington Moore och EP Thompson i att se de mer "avancerat kapitalistiska" arbetargrupperna -- järnvägare, hamnarbetare, textilarbetare, proletariserade gruvarbetare -- som mer reformistiska, mer organiserade och benägna att arbeta inom systemet. (s. 68) En tredje typ av hantverkare var etablerade sådana i städerna som kom från familjer länge etablerade i staden, inte tillhörande proletariatet i snäv bemärkelse. Dessa hantverkare, läskunniga och relativt utbildade och kulturellt aktiva var ryggraden i arbetarklassens civilsamhälle i städerna. De två sista arbetargrupperna som spelade roll i revolutionen var "worker-peasants" i centrala Mexiko som samarbatade med bonderörelserna som Zapatas, och de "semi-proletära" migrantarbetarna i norr som stödde Orozquist- och Villista-rörelserna.

Knight menar att existerande forskning om revolutionen ignorerar de upploppsbenägna hantverkarna och (ibland) "worker-peasants", och överskattar de moderna proletärernas revolutionära roll, t ex med betoning på gruvstrejken i Cananea 1906 och textilstrejken och upploppen i Río Blanco 1907 som föregångare till revolutionen. (69-70) T ex så betonar Anderson i sin bok Outcasts Cananea som "the watershed of the Old Regime". Knight pekar i motsats på att Cananea var ett fäste för oppositionen 1908-10 men inte spelade någon stor roll i revolutionen efter 1910 och aldrig, som tenngruvorna i Bolivia, etablerade sig som ett väpnat läger. Knight kommer tillbaka till sitt argument om att arbetargrupperna i mer avancerade branscher och företag var mer reformistiska och mindre benägna att delta i revolutionen: " Given half a chance, the organised working class opted for unionism and reformism (sometimes camouflaged under revolutionary rhetoric); only when it was brusquely and brutally denied the chance did it entertain risky thoughts of revolution." (s. 71)

Men han förstår nog hur det låter, och börjar nästa sektion som följer: "The object of this exercise is not to create another trite typology of 'primitive' rebels and 'modern' reformists, but to explain historical developments in Mexico between c. 1900 and 1920." (s. 72) För att utforska utvecklingen behövs mer historisk detalj och fokus på de politiska skeendena. Knight delar in den revolutionära utvecklingen i tre faser. (1) period av politisk liberalisering och "modest labour reform" under Maderos regim, 1911-13. (2) Huertas militär-diktatur 1913-14 med politisk repression men fortsatt arbetarmilitans. (3) "the phase of Constitutionalist rule" med ambivalent hållning från staten gentemot arbetarrörelsen. Generellt så menar Knight att " The 1910 revolution ushered in a phase of political change, popular mobilisation, and plebeian optimism - all of which historians have consistently underestimated." (s. 72) Under Madero etablerades ett Department of Labour för att bemöta arbetarfrågan och arbetarnas ekonomiska (strejker) och politiska aktivitet var en viktig delav perioden; arbetare spelade en viktig roll i liberalt politiskt arbete och valarbete i industristäder som Monterrey och Aguascalientes. (s. 74) Även Huerta efter sin kupp var tvungen att förhålla sig till arbetarnas krav och aktivism. Åren efter Huerta var politiskt mer tillåtande men 1915-20 var ekonomiskt och socialt mycket svåra år, förutom i regioner som drog fördel av exportboom i olja och henequen-fibrer, som Yucatán (jfr Levy 2016) där Alvarado byggde en slags välfärdsstat på exportintäkterna. I övriga Mexiko tenderade de många strejkerna under dessa år att vara försvarskamper mot sänkta löner. (76-77) Olika fackföreningar och arbetarorganisationer var med och förhandlade i politiken om vägar framåt, men inte från några styrkepositioner. Förhandlingarna i Mexiko 1919-20 jämför Knight med Stinnes-Legien-avtalet i Tyskland 1918.

"Thus the labour leaders who emerged out of the decade of revolution (like their German contemporaries) traded independence and ideological fidelity for access to power." (s. 79)

Åtta år senare återkom Knight till frågan om den mexikanska revolutionen i ett nytt paper, denna gång publicerat i Past and Present. Artikeln sprang ur en panel om "Revisionistiska tolkningar av revolutioner: ett jämförande perspektiv" vid American Historical Association-konferensen 1989, och ger sig ut för att jämföra historieskrivningen om den mexikanska revolutionen med de om de engelska och franska revolutionerna.**

Den första historieskrivningen om den mexikanska revolutionen, säger Knight, var de segrande deltagarnas egna. Dessa -- den konstitutionalistiska-Sonoranska regimen från 1915-34 -- utmålade revolutionen som en bred folklig rörelse, agrar i social sammansättning och politisk agenda, progressiv, egalitär och nationalistisk. Detta i motsats till en bild av Porfiriato (1876-1911) som en elitistisk, auktoritär, ojämlik och reaktionär regim. Nästan genast framkom också en kontra-historieskrivning dominerad av liberala värderingar, ofta framförd av den utbildade eliten: Enrique Krauzes bok Por una democracia sin adjectivos (1986) är ett sentida uttryck för denna tendens. Andra alternativa historieskrivningar uppstod ur revolutionens olika splittringar (1914-15, 1920, 1924, 1935-36) och de grupper som förlorade då: t ex relativt sett mer konservativa revolutionärer som kastades ut i mitten av 1930-talet och som blev mycket kritiska mot Lázaro Cárdenas segrande falang.

Även i övergången till forskningsbaserad historieskrivning på 1960-70-talen fortsatte de politiska splittringarna från den revolutionära eran att spela en stor roll: den katolska änstern representerad av Jean Meyer (1973, 1974, 1976), den marxistiska vänstern av James Cockcroft (1968), Adolfo Gilly (1971), Arnaldo Córdova (1973) och John Mason Hart (1987), de mer liberala och konservativa tendenserna av Daniel Cisio Villegas (1955-65) och Enrique Krauze. Mer betonande av objektivitet var Stanley Ross (1955), Charles Cumbreland (1952) och Cosio Villegas. Dessa hamnade, menar Knight, i princip själva i den revolutionära mittfåran (s. 165). Sedan det sena 1960-talet och med baby boomers etablerande på universiteten har mängden forskning ökat kraftigt.

Knight definiererar revisionismen som följer.

(1) en kritisk hållning gentemot revolutionen och dess anspråk på att vara en folklig, progressiv och egalitär rörelse.

(2) ett fokus på eliter som de sanna "makers of 'revolution'" och nedtoning av massornas roll -- här refererar han Ramon Ruiz (1980), Romana Falcon (1979) och Jean Meyer (1986).

(3) betoning på revolutionens makthungriga, korrupta och antiklerikala karaktär -- ref Meyer och Marjorie Becker (1988).

(4) en betoning på revolutionen, följaktligen, som en politisk, inte en social omvandling.

(5) ett insisterande att det inte var en social revolution, varken socialistisk eller borgerlig.

(6) en betoning på historisk kontinuitet snarare än brytpunkter. -- här tar Knight också upp Stephen Haber (1989) som han tycker fäster för stor vikt vid att industrin inte växte så mycket efter revolutionen vilket då skulle vara ett tecken på kontinuitet.

(7) en positiv omvärdering av "the Porfirian old regime".

(8) kopplat till punkt 7, också en positiv omvärdering av Huertas regim 1913-14 som inte ses som kontra-revolutionär.


John Womack, tidigare en företrädare för ortodoxin, presenterar i Cambridge History of Latin America en revisionistisk syntes. Där driver han en tes som stämmer väl överens med punkterna 1,2, 4 och 5 ovan:
"The struggle that began in 1910 featured not so much the lower versus the upper class as frustrated elements of the upper and middle classes versus favoured elements of the same classes. In this struggle masses of people were involved, but intermittently, differently from region to region, and mostly under middle-class direction, less in economic and social causes than in a bourgeois civil war." (cit. s. 169)
Svårigheterna med att bedöma av vilken karaktär revolutionen var, säger Knight, ökar på grund av dess otroliga komplexitet: regionalt, och över tid. "the Maderista revolution of 1910-11 differed from the Constitutionalist revolution of 1913-14, the Sonoran regime of 1920-34 from the Cardenista of 1934-40, and that in turn from the 'preferred' revolution post-1940." (s. 170) Knight vill betona att det fanns stora folkliga inslag i revolutionen, inte minst 1910-15 och på 1930-talet, vilket gör det orimligt att tala om den som helt och hållet en rörelse uppifrån eller en icke-social process. (172-3) Men man måste beakta variationerna: Womack (1968) har t ex, menar Knight, skrivit en ortodox tolkning av Morelos under den tidiga perioden, men en revistionistisk tolkning av landet som helhet.

I sin diskussion av revolutionens karaktär tar Knight också upp betydelsen av att göra seriösa, empiriskt förankrade jämförelser: det är alltför enkelt att jämföra med reifierade tankekonstruktioner om hur andra revolutioner var för att döma ut den mexikanska. Han jämför detta misstag med det tankefel som Tom Nairn och Perry Anderson enligt EP Thompson ("The Peculiarities of the English") gjorde i sin kritik av den engelska arbetarklassens organisatoriska och ideologiska brister:
"Other countries ... do ... in Every Respect Better. Their Bourgeois Revolutions have been Mature. Their Class Struggles have been Sanguinary and Unequivocal. Their Intelligentsia has been Autonomous and Vertically Integrated. Their Morphology has been Typologically Concrete. Their Proletariat has been Hegemonic." (cit 176-7)I det mexikanska fallet menar Knight att Arnaldo Córdova gör ett sådant fel när han dömer ut illiterata bönder som icke-ideologiska och politiskt omogna, vilket han kontrasterar med en idealiserad bild av revolutionärer i andra länder, framför allt Frankrike. (s. 177-8)
Till slut så kommer Knight till jämförelsen mellan revisionismen i Mexiko, England och Frankrike. Han sammanfattar dem och deras likheter i åtta punkter.

(1) "First, the notion of a progressive revolution incurs revisionist accusations of teleology; of, in the English context, "Old Hat" Whiggism. Revisionists set great store by contemporary opinions (especially critical contemporary opinions) concerning the revolutionary process; they abhor hindsight (at least, they say they do; in practice they use it like everyone else); and they sometimes make the preposterous - and inconsistent - claim that history must be analysed in the terms used by the historical actors themselves (that, in the anthropological terminology of Kenneth Pike and Marvin Harris, history can operate only in the "emic" mode)." (s. 180)

(2) revolutionerna var mera eliternas verk än massornas. Eliterna studerar man gärna nära inpå så att brokigheter inom dem etableras, och större förändringar (eller vad som tidigare setts som större förändringar) blir då utfall av konflikter inom eliterna, som styrs av småsinta intressen. Agrara samhällen tenderar att porträtteras som "a 'one-class', gemeinschaftlich, rustic community" (181, med referens till Christopher Hill i P and P 1981).

(3) "Conversely, revisionism tends to stress the overweening power of the centralizing revolutionary state, be it Cromwellian, Jacobin or Constitutionalist/Sonoran/Cardenista. The history of the revolution becomes a counterpoint between organic local communities and a mechanical national Leviathan" (182).

(4) "The revolution thus becomes a political undertaking: at best, an exercise in ambitious and arrogant state-building; at worst, a careerist scramble for office. Those who seek to interpret revolutions in terms of underlying "structural" causes, socio-economic pressures, or class antagonisms, are labelled crude reductionists." Keith Michael Baker presenterar en sådana analys av Frankrike; Guerra gör det för Mexiko, den mexikanska revolutionen som "the culmination of Namierite clientelist conflict on the one hand and of a bold, new, modernizing and mobilizing political culture on the other." (s. 182)

(5) utfallet av revolutionen är något litet, kanske ett skifte i politisk kultur, men absolut inte någon social omvandling. "Simon Schama, resurrecting a weary choreographical metaphor, scoffs at the 'dialectical dance routine' of social classes and concludes that "the 'bourgeoisie' said in the Marxist accounts to have been the authors and beneficiaries of the [revolutionary] event have become social zombies, the product of historiographical obsessions rather than historical realities". (s. 183)

(6) revisionister betonar kontinuitet, inte brytpunkter. Hos JCD Clark i England överlever den gamla regimen den engelska revolutionen med hälsan i behåll. I Frankrike referar man gärna till Tocqueville. -- här och annanstans är det uppenbart att Knight (1992) talar om lite samma tendenser i historieforskningen som David Cannadine gjorde 1987.

(7) " While revisionists write down the revolution as manipulated, political and of limited significance, they write up the ancien regime as organic, harmonious and durable". Samhället störtar samman i revolution inte på grund av dess interna motsättningar utan på grund av mer eller mindre konspiratoriska krafter och manipulationer utifrån; här anmärker Knight också lite surt att detta sammanfaller med "certain faschionable general theoris of revolution" som härleder revolutioner till geopolitik -- det är Theda Skocpol han syftar på, och han menar att denna teori bygger på post hoc-resonemang eftersom den inte kan förklara varför vissa krig men inte andra leder till revolutioner.*** (s. 185)

(8) revisionisterna rehabiliterar vissa av den gamla regimens aktörer.

Knight diskuterar också hur revisionismen hänger ihop med politiska strömningar. PRI:s regim förlorade på 1980-talet i popularitet och dess korruption blev allt mer uppenbar -- då blev det mer lockande att skriva revisionistisk historia om att revolutionen inte var så bra ändå. (s. 190)

Han diskuterar också sambandet mellan regionala lokalstudier och revisionism, och driver kanske lite väl hårt tesen att en snäv lokal design ofelbart leder en fel och till att man missar the big picture. (s. 193-6) Revisionismen bör också, menar Knight ses i ljuset av vänsterns och marxismens nedgång och framstegen för en antistatlig liberal höger. Berättelserna om revolutioner blir då varnande berättelser om hur farligt det är med radikalism: "When revolutions (regrettably?) occur, they are the result
not of deep-seated structural causes, palpable oppression or organized popular resistance - but rather of chance, miscalculation or foreign meddling. As such, revolutions can be avoided, which is perhaps reassuring. And if, due to the inattentiveness of the wise or the machinations of the wicked, they do occur, they merely condemn their victims to a costly and counterproductive ordeal. Each dismal revolutionary experience stands as a sobering warning against the folly of radicalism." (197) Simon Schama slår sig på bröstet för att ha "placerat våldet i centrum av berättelsen" om den franska revolutionen. "R. H. Tawney and Hill, Lefebvre and Albert Soboul, Tannenbaum and Valades, become the toppled giants of an outdated orthodoxy, who have gone the way of Marxism and collectivism - to the dustbin of history." (198) Knight menar att revisionisterna förklarat sin seger alltför tidigt. Revolutioner var inte så enkelt relaterade till en klass upp- eller nedgång som Soboul eller Hill hävdade, men kan inte heller förminskas á la revisionismen.



Referenser
Alan Knight (1984), "The Working Class and the Mexican Revolution, c. 1900-1920", Journal of Latin American Studies, May, 1984, Vol. 16, No. 1.
Alan Knight (1992), "Revisionism and Revolution: Mexico Compared to England and France", Past and Present, Feb., 1992, No. 134, pp. 159-199.

Fotnoter
* Typiskt för hantverkare i städerna, menar Knight med referens till EP Thompsons Making of the English Working Class. Referenser till engelsk arbetarhistoria återkommer: vad gäller gruvarbetarnas upplopp (s. 63) hänvisas till Hobsbawms Primitive Rebels (1974) och Rudés Crowd in History (1964).

** Knight kommenterar lite sarkastiskt i en fotnot att en tredjedel av publiken till panelen lämnade rummet när papprena om England och Frankrike hade presenterats, och presentationen om Mexiko skulle börja. (s. 160)

*** Knight anmärker att han har kritiserat Skocpols statscentrerade teori om revolutioner mer utförligt i lly): see Alan Knight, "Social Revolution: A Latin American Perspective", Bull. Latin Amer. Research, ix (1990), pp. 175-8.

tisdag 11 augusti 2020

Mexikanska löner 1870-1910

Globaliseringsperioden ca 1870-1910 är mycket omdebatterad i ekonomisk-historisk forskning. I Mexiko är perioden kanske än mer diskuterat, eftersom konsekvenserna av Porfirio Díaz liberaliserande regim 1876-1911 är så ofta debatterade. Hur mycket fick Díaz igång den ekonomiska tillväxten, och hur fördelades frukterna av det ökade välståndet? Detta har diskuterats t ex av López-Alonso (2007) i hennes studie av kroppslängdens utveckling, och Challú och Gómez-Galvarriato (2015) i deras studie av lönernas utveckling.

Javier Arnaut vid Grönlands universitet (!) går i en artikel från 2018 tillbaka till frågan om löneutvecklingen under Diaz-perioden. Hos författare som Tannenbaum (1968), Gilly (1971), Knight (1986) och Nickel (1988) var stagnaerande eller fallande reallöner en central förklaring till det växande folkliga missnöjet med Diaz-regimen som ledde fram till revolutionen år 1910. Arnaut vill dock ifrågasätta ifall lönerna verkligen föll. BNP per capita ökade med 150 procent från 1870 till 1910 enligt Maddisons uppdaterade dataset. Historikern Fredrich Katz (1991) menade dock att tillväxten var koncentrerad till de norra delstaterna. Det finns också andra uppenbara obalanser i utvecklingen. År 1910, efter Diaz privatiseringar av allmänningar m m, ägde 835 familjer hela 95 procent av den odlade jorden i landet! (s.47) Var det en sådan ojämlikhet som tryckte ner levnadsstandarden för de peones som arbetade för de stora jordägarna, hacendados? Så var det enligt den "black legend" om de usla villkoren under Diaz som kritiska historiker vidarebefordrat. På 1980-talet kom dock motstridiga berättelser, associerade med New Economic History. John Coatsworth berättade i Growth Against Development (1981) om järnvägarnas betydelse för att främja ekonomisk tillväxt och integrera den nationella ekonomin. Sedan dess har Aurora Gómez-Galvarriato (1998, 2013) gjort viktiga studier av löneutvecklingen. I sin studie av en textilfabrik i Veracruz vid Golfen, i sydöstra delen av landet, visade hon att lönerna steg 1900-07 men föll med 18 procent 1907-10. Det är dock inte säkert att detta är representativt för landet i stort -- för den delen låg den mesta industrin i de norra delarna av landet.

Arnaut talar varmt för att använda regionala källor, för att kunna påvisa olika tendenser i olika delar av landet. (s. 48) Han använder priser på sex viktiga varor: majs, vete, kött, bönor, ris och socker.

Bilden överlag för hela landet är att nominallöner och priser gick ganska mycket i takt: på 1880-talet stod båda ganska stilla och efter 1890 ökade båda, så att reallönen fortsatte vara ganska konstant. Priserna ökade i ungefär samma takt i hela landet, eller åtminstone från och med 1895. Däremot var de på lite olika nivåer. De nordliga delarna av landet, och framför allt de vid Stilla Havet, hade höst priser från början och är stagnerade de 1885-95. Däremot ökade priserna i lågprisregioner i södern. Därför skedde under perioden en konvergens i regionala priser.

När de regionala löneserierna deflateras med matpriser från Mexico City så ser man att det är Gulf-regionen och Pacific North-regionen konsenvent hade högst löner. De norra delstaterna stack också upp. I botten fefann sig de centrala delstaterna och Pacific South. (Figur 4.) I Figur 5, som jag klistrat in nedan, deflateras istället de regionala lönerna med priser från respektive region. Då ser vi att det är delstaterna vid Golfen -- Veracruz, Campeche, Quintana Roo, and Yucatán -- som har klart högst löner. I dessa stater pågick under perioden en boom i henequen, en planta vars fibrer användes i textilindustrin (jfr Levy 2016). Därför ökade lönerna där, men priserna ökade inte lika mycket. Gruvindustrins löner var relativt höga, men priserna var också höga i nordstaterna där de flesta av gruvorna låg. (s. 57)




Arnaut finner ingen reallönekonvergens mellan regionerna under perioden (s. 55-58)

Förekomsten av debt peonage/bonded labor är en välkänd del av den mexikanska landsbygden under denna period (jfr Bauer 1979). Det förbjöds i konstitutionen 1857 men användes i praktiken ändå under Porfiriato, särskilt i regioner där jordbruket och de stora plantagerna boomade, som Yucatán. Knight (1986) och Katz (1991) har diskuterat regionala skillnader i ofritt arbete: i norr var det mesta arbetaet fritt, i centrum förhärskade "traditionell" debt peonagee i i södern var "a coercive and extractive debt peonage" vanligt. (s. 58) I södern ökade arbetsgivarna lönerna under perioden, och skärpte förtrycket av arbetarna, för att möta den ökade konkurrensen om arbetare.

Arnaut betonar i sina slutsatser att tolkningen om en revolution mer eller mindre orsakad av fallande levnadsstandard och reallöner, inte stämmer på ett kvantitativt plan. Det är dock en gåta som kvarstår: hur kunde reallönerna stå stilla, när BNP per capita ökade rejält över perioden 1876-1910? " where did all the fruits of economic growth go if Mexican laborers did not capture it in its entirety?" (s. 60)


Referens
Javier L. Arnaut (2018) "Mexican Real Wages Before the Revolution: A Reappraisal", Iberoamericana – Nordic Journal of Latin American and Caribbean Studies, 47(1), pp. 45–62,

Latinamerikanska löner, kolonialismen och den stora divergensen

När man diskuterar divergenser i världens ekonomiska utveckling -- varför är vissa regioner rika och andra fattiga? -- är jämförelsen mellan Nord- och Sydamerika en av de mest givna. Ekonomisk-historikerna Robert C. Allen, Tommy E. Murphy och Eric B. Schneider lovar i en artikel från 2012 att ge en "A Labor Market Approach" till denna fråga.

Förklaringarna till Nord- och Sydamerikas olika utveckling började med kulturella argument, som en variant av Webers fokus på protestantismen kontra katolicismen, eller ett antagande om att småbönderna i Sydamerika var ekonomiskt irrationella. Med hänvisning til Tawyey, Trevor-Roper, Blaut, Schultz, Berry och Cline m fl avfärdar Allen et al dessa argument rakt av. Institutionall argument är mer trovärdiga, säger de: North, Summerhill och Weingast menade att engelska institutioner av säker äganderätt och minimal stat gynnade utvecklingen i Nordamerika medan spanska institutioner söder om Rio Grande hämmade den. (Jfr Pincus och Robinson 2014 om den ärorika revolutionen.) Engerman och Sokoloff har framfört ett annat institutionellt argument, som utgår från geografin: klimattet i Karibien och Brasilien främjade sockerproduktion som utfördes på plantager med afrikanska slavar vilket gav ickeedmokratiskt styrda samhällen som gynnade eliterna och inte majoriteterna, oavsett om kolonin var engelsk, fransk, spansk eller portugisisk. (s. 864-5) Acemoglu, Johnson och Robinson (2001) ger en liknande institutionell förklaring.

Allen, Murphy och Schneider är inte nöjda med de existerande förklaringarna. Ett skäl är empiriskt: det finns inga bra mått på ekonomisk utveckling i Nordamerika föer mitten av 1700-talet eller Latinamerika före det sena 1800-talet. Angus Maddisons data kallar de "hopdiktade" (concocted). Enligt dessa data var Nordamerika något efter Latinamerika under den koloniala perioden, och klart fattigare än Europa. Enligt AJR, som baserar sitt resonemang på urbaniseringssiffror och några mycket skakiga skattningar om industrin från Bairoch, så var Latinamerika mycket rikare än Nord under den koloniala perioden och omsvängningen av denna relation skedde först runt 1800, i samband med industrialiseringen. Men, säger Allen et al, "The truth is that nobody knows when the Great Divergence occurred in the Americas, so explanations of that divergence drift across the centuries without an anchor" (s. 866) De är också missnöjda med de existerande förklaringarna på en teoretisk nivå, eftersom de menar att förklaringarna bortser från relativpriser på arbete, kapital och jord.

Det empiriska bidraget i artikeln är att ta fram reallöner för en rad städer från kolonisering till självständighet: Boston, Philadelphia, Chesapeake Bay, Mexico, Potosi och Bogota. Huvudresultatet är att Nordamerika på 1600-1700-talen var världens rikaste region, med en levnadsstandard åtminstone lika god som i de rikaste länderna i nordvästra Europa. Inkomstnivåerna bestämdes, menar de, av inkomsterna i kolonialmakterna, och av indianernas malthusianska demografi.

Metoden är Allens reallönemetod, med byggnadsarbetarlöner kombinerat med priserna på en korg av grundläggande konsumtionsvaror. De har löner från Massachusetts från kolonins grundande 1630, Philadeplhia från 1727, Maryland från 1662, och Mexiko från 1525, Bogota från 1635, och Potisi från 1677. Lönerna har överstatts till gram silver per dag. (s. 869f) För att mäta levnadsstandard jämför de dock lönerna med priserna på en varukorg. Precis konsumtion varierade -- arbetare i Yangtze-deltat åt ris och de i Mexiko majs -- men fattiga om i världen åt en kvasi-vegetarisk diet där de flesta kalorierna kom från det lokalt billigaste spannmålet (s. 872). Arbetare i södra England och Nederländerna var en privilegierad minoritet som åt vetebröd, nötkött och drack öl och t om hade råd med lyxvaror som te, kaffe och tavlor.* Allen et als varukorg för Amerika är vad gäller mat mycket enkel: 165 kilo majs, 20 kilo bönor och ärtor, 5 kilo kött, och 3 kilo smör per år. (s.873) Det dagliga intaget av kalorier är 1936. De antar att man arbetade 250 dagar om året, och betalade 5 procent av sin inkomst i hyra. (s. 875)




Enligt beräkningarna var Philadelphias arbetare på 1700-talet de mest välmående i hela världen. Också arbetarna i Maryland och Boston hade det mycket bra i ett globalt perspektiv. I rurala Mexiko var lönerna däremot katastrofalt låga på 1500-1600-talen -- så låga att en arbetare inte kunde försörja en familj på lönen. På 1700-talet kunde man däremot försörja sig där liksom i Potosi och Bogota.

Varför var reallönen så mycket högre i Nordamerika? Allen, Murphy och Schneider menar att det kan förklaras utifrån ett enkelt utbud- och efterfrågan-ramverk: "We can explain the difference within a simple supply and demand framework. The demand for labor in both continents depended on natural resources, technological efficiency, transportation costs, the ratio of export to import prices, and the quality of political institutions. Improvement in any of these factors raised the demand for labor. However, the long-run supply curve of labor was horizontal in the North and Latin American colonies because international migration and the Malthusian demography of the native population provided a
steady supply of labor to the colonies at the respective wage level. The first affected both continents, while the second was important only in Latin America. Therefore, increases in demand would not raise wages but instead increase the population and total GDP of the colony. The wage rate would not be affected and the increase in GDP per capita would be limited to the impact of a greater population on the value of land." (s. 879) Den enskilt viktigaste faktorn var internationell migration. De nordamerikanska kolonierna fick arbetare från England, så det krävdes en engelsk lönenivå (plus ersättning för ansträngningen) för att locka folk. De latinamerikanska kolonierna fick däremot arbetskraft från den iberiska halvön, där lönenivån bara var hälften så hög som i England.

Arbetsmarknaderna för fria arbetare och slavar överlappade inte, och påverkade inte varandras "lön", menar Allen et al. (s. 881-3) Tvångsarbetet i encomienda och liknande system var omfattande i Latinamerika och författarna resonerar också om förhållandet mellan detta och lönerna för fria arbetare (883-7). Vad som är konstigt är dock att de aldrig ifrågasätter hur användbart reallönen för en fri arbetare är som indikator på levnadsstandard i ett samhälle, när bara en liten del av människorna var fria arbetare, och desto fler var slavar eller ofria på annat sätt!? De verkar bara vilja gardera sig mot att det ofria arbetets parallella existens inte påverkar de uppmätta reallönerna, men min reflektion är snarare att denna existens relativiserar användbarheten av reallönerna som indikator.

Ändå så säger författarna: "The Great Divergence in the Americas was not sparked by the religion
or institutions of the conquerors, settler mortality, or geographically determined modes of production but was a product of initial differences in wages between North and Latin America. Over the long run in the colonial period, the growth of per capita income was determined by wages and (we suspect) profit rates in Britain and Spain where the colonies competed for labor and capital, and by the demography of the native population, which expanded in Latin America at similar wage levels to those which induced migration from Spain." (s. 887-8)

De ger Engerman och Sokoloff en poäng i att investeringar i humankapital var avglrande för den ekonomiska utvecklingen, men menar att Nord fick mer av detta än Syd pga löneskillnader snarare än pga "colonial geography and its corresponding mode of production." De ger också Habakkuk rätt i att höga löner stimulerade industrialiseringen i Nord men menar återigen att de höga lönerna berodde på de höga dito i ursprungslandet England, snarare än på förekomsten av gratis jord vid "the frontier" -- de förhållandena gällde också i Sydamerika, konstatrar de. (s.889)

Referens
Robert C. Allen, Tommy E. Murphy and Eric B. Schneider (2012) "The Colonial Origins of the Divergence in the Americas: A Labor Market Approach", The Journal of Economic History, Vol. 72, No. 4.

Fotnot
* Referenserna här är Allen, "Great Divergence" och Hersh och Voth, "Sweet Diversity".

Levnadsstandard i Mexiko 1850-1950

Moramay López-Alonso, historiker vid Rice University i Houston*, studerar i en artikel från 2007 kroppslängd som en indikator på levnadsstandard i Mexiko från 1800-talets mitt till 1950. Hon motiverar artikeln med att konstatera att det finns en mängd nyare forskning om ekonomisk utveckling, industrier m m i Mexiko sedan 1800-talet, men att det inte finns någon studie av levnadsstandarden för vanligt folk. Genom att ta vuxnas kroppslängd som mått på levnadsstandard gör López-Alonso en av de första studierna av detta slag för Latinamerika, efter två studier av Ricardo Salvatore (2004) om Argentina och en om Colombia 1870-1919 av Meisel Roca och Vega (2005).

Argumentet i López-Alonsos studie är att "the Mexican labouring classes, who formed the great majority of the population between 1850 and 1950, suffered a decline in their biological standards of living beginning approxi mately in I870. This decline was then followed by stagnation for most of the first half of the twentieth century." (s.83) De övre klasserna förbättrade däremot sin levnadsstandard.

Tidigare forskning om Mexiko har inte gjort några precisa mätningar av levnadsstandard eller ojämlikhet före 1950. Forskare som har intresserat sig för dessa frågor har använt mera allmänna uppgifter: forskare från Colegio de México skrev på 1960-talet om matprisernas utveckling på 1800-talet, och John Coatsworth (1990) om matproduktion och frågan om ifall maten konsumerades inhemskt eller exporterades under Porfiriato-perioden. Jeffrey Bortz (1989) har skrivit om industrilöner i Mexico City 1939 till 1975, och Aurora Gomez-Galvarriato (1998) om textilarbetare i Orizaba 1876-1910. Deras löner föll med 18 procent 1907-10 men utvecklades för övrigt okej. Forskare och debattörer från post-1950-perioden, då moderna data finns, har upprepade gånger pekat på inkomstojämlikheten som ett av Mexikos största samhällsproblem, så till exempel ekonomisk-historikern Fernando Rosenzweig, som använde 1957 års hushållsundersökning för att göra argumentet.

López-Alonso använder 80 år av information om kroppslängden för rekryter till den federala armén och milisen Rurales för att mäta levnadsstandardens utveckling. För de rikare klasserna använder hon också kroppslängds-information från pass. Passinnehavarna blev längre över tid medan militärerna, som kom från fattigare befolkningslager, inte blev det. (s. 87) Först med kohorten född på 1930-talet sker en betydelsefull förbättring av levnadsstanarden överlag; före detta så gällde att "the popular classes lived in material misery for most of the period under analysis" (87).

Hon har en systematisk diskussion om problemen med källor för levnadsstandard i Mexiko på 1800-talet. Civil registry användes inte av hela befolkningen, och inte heller socken-arkiven duger. (s. 90) Hon har också en utförlig diskussion om de militära och pass-data som hon använder och hur hon behandlar dessa för att ge pålitliga beräkningar. (91-96)

Resultaten visar att rurales-soldaterna blir kortare över tid: mer specifikt så var de födda på 1850-60-talen längre än de som föddes på 1870-80-90-talen. De var av ruralt ursprung och López-Alonso tolkar deras fallande levnadsstandard som att privatiseringen av allmänningar hade en negativ effekt på tillgången till mat för barn och ungdomar i peasant-familjer. (s. 98) För de federala soldaterna stagnerar eller faller kroppslängden något från 1870-talet, då data för dem börjar, till 1920-talet då trenden vänds och de börjar bli längre igen på 1930-40-talen. De lägre klassernas levnadsstandard förbättrades inte under Porfiriato-periodens tillväxt. (s. 98)



Pass-datat visar däremot en kontinuerlig förbättring under perioden: de från överklass-bakgrund blev hela tiden längre från 1840 till 1920. Förklaringen är förbättrad sjukvård och hygien snarare än förändrade dieter. (s. 99) De från norra delen av landet och Bajío (låglandet i centrala Mexiko) var längre än de från mitten och södern; López-Alonso förklarar detta med en mer proteinrik diet i norr där det var vanligare att ha boskap och kött var billigare.

I slutsatserna diskuteras återigen bristen på positiv utveckling under Diaz-regimen, och López-Alonso kontrasterar med en senare regim: "perhaps the reforms launched during the CQrdenas administration were the engine for an improvement in the biological standards of living of the Mexican labouring classes". (s. 105)

Referens
Moramay López-Alonso (2007) "Growth with Inequality: Living Standards in Mexico, 1850-1950", Journal of Latin American Studies, Vol. 39, No. 1, pp. 81-105.

Fotnot
* Det är annars slående hur koncentrerade Latinamerika-experterna vid USA:s universitet är till Kalifornien, vad gäller deras ställe för disputation. Levy disputerade vid UCLA; López-Alonso vid Stanford.

Ägande i Yucatán-delstaten, 1850-1900

 delstaten Yucatans sköld, från wikipedia



Bouppteckningar är en "unique documentary source", konstaterar historikern Juliette Levy i sin artikel om Yucatan-provinsen 1850-1900: "Their form is exceedingly standard across legal cultures, as is their function" (s. 1249). Vilket ju är ett fascinerande statement för en svensk bouppteckningsforskare som också är intresserad av Mexiko!

Levy använder ett sample av bouppteckningar från Mérida, Yucatáns huvudstad, för att utforska förmögenhetsspridningen. Datat har hon samlat in som del av ett större projekt, publicerat i en bok 2012, om den lokala kreditmarknaden på 1800-talet. Totalt omfattar det 339 bouppetckningar från 1847 till 1901; detta kan jämföras med att Frank (2004) i sin studie av ojämlikhet i Rio de Janeiro använde 659 bouppteckningar. En styrka med Yucatáns bouppteckningar är att de gjordes också för de lusfattiga: om man inte hade gjort något testamente var det obligatoriskt med bouppteckning oavsett hur lite man ägde, och detsamma gällde om man hade några omyndiga arvingar. (s. 1255-57)

Bouppteckningarna gjordes av notarier som fyllde en cadastral role och förtecknade ägande och försäljningar av egendom. Rollen var konstant över tid, konstaterar Levy, trots vilt skiftande politiska förhållanden: från kolonialperioden till två självständiga republiker (en framtvingad av Napoleon) och med täta presidentskiften (1251-52).* Också ekonomiskt var situationen föränderlig: Yucatán genomgick under 1800-talets andra hälft en jordbruksboom genom exporter, framför allt av en textilfiber, henequen som användes till att göra rep. När henequen-boomen tog slut gjorde också tillväxten det, "and there remained little evidence of development." (1250)

Kreditmarknaden i Yucatán var, menar Levy, oproportionerligt outvecklad. Detta berodde på samhällets etniska splittring, mellan Maya-indianer och spanska kolonisatörer (s. 1254)

I genomsnitt ägde de boupptecknade motsvarande $ 1 054, men fördelningen var mycket ojämlik: Roque Jacinto Campos som var den rikaste personen hade mer än 750 tusen USD. Maya hade väldigt mycket mindre pengar än vad hispanics hade: 1847-70 var medelförmögenheten för ursprungsbefolkningen $600 och för hispanics $9 343. (s. 1257-59)

I sina slutsatser betonar Levy att även om ekonomer har hävdat att säker äganderätt av den typ som notarierna stod för var bra för ekonomisk utveckling, så visar Yucatán att man inte får utveckling bara för att man har dessa institutioner. (s. 1259-60) Heneque-boomen överkom inte de förexisterande klyftorna i samhället, snarare fördjupades ojämlikheten.


Referens
Juliette Levy (2016) "A history of institutional function: Mexican notaries and wealth distribution – Yucatan, 1850–1900", Journal of Peasant Studies 43 (6).

Fotnoter
* Levy har en ganska rejäl utläggning om notarier och hur populära de blivit i forskningen, t ex av Julie Hardwick (1998) om Frankrike och Merwick (1999) om kolonialtidens New York, och i finanshistorisk forskning som den om Paris av Hoffman, Postel-Vinay och Rosenthal, som jag bloggat om här.