lördag 12 maj 2018

Rasism och ekonomi i Trump-valet, och enkäters begränsningar

Sedan Trumps valseger -- i elektorer om än inte i antal väljare -- har en stor debatt varit: vann Trump /sina väljare i rostbältet/ pga ökad rasism i USA, eller pga "economic anxiety"? Jag tror att det är en delvis vilseledande motsättning, eftersom de påverkar varandra. Men än mer stör jag mig på diskussionen när den baseras på enkätundersökningar och folk utgår ifrån att enkätundersökningar säger allt om varför folk röstade som de gjorde. Jag tänker att det är rätt uppenbart att kontextvariabler kan påverka folks agerande och röstande på sätt som inte är omedelbart uppenbara för dem -- men som man kanske kan igenkänna ett par år senare, när kontexten förändrats igen. "Ah just det, så var det då." Sociologen Andrew Charlin för i en artikel i New York Times ett resonemang om hur ekonomisk press kan ha ökat rasismen -- som enkätundersökningarna plockar upp -- som stämmer väl överens med detta.
"the people who are experiencing these adverse economic trends express themselves differently, using a moral language that is often rooted in attitudes about work and race.

This was first noted by the sociologist Michèle Lamont in her book “The Dignity of Working Men.” She found that white working-class men often define their self-worth through their ability to lead disciplined, responsible lives. They take pride in going to work every day to support their families. Many of them view African-Americans as not wanting to work hard. They rarely consider that their own advantages rest on the privileged position of whites in the labor market.

In this way, they construct a positive sense of self despite the limits of their economic class. Perched precariously above the poor, they talk not about their modest incomes but rather about their superior work discipline. In prosperous times, they can take pride in their success compared with minorities.

But when that prosperity is threatened, they complain about blacks or immigrants who are, in their minds, usurping their place in the economy."
Andrew J. Cherlin, "You Can’t Separate Money From Culture", New York Times 6 maj 2018.

fredag 11 maj 2018

Sociala faktorer i Socialdemokraternas tillbakagång


Socialdemokraterna dominerade en gång i tiden svensk politik: 1932 till 1976 ledde de regeringen 42 år i rad. Sedan 1976 är det inte längre så: sex år med Fälldin och Ullsten, tre år med Bildt, och åtta år med Reinfeldt har blandats med nio år av Palme och Carlsson, tolv år Carlsson och Persson, och snart fyra år Löfven. På 1960-70-talen pendlade SAP:s väljarstöd runt 40-50 procent; idag ligger de runt 30 procent.

Vilken roll har strukturella faktorer spelat för SAP:s minskade väljarstöd? Statsvetaren Anders Lidström anför i en ny rapport fem möjliga faktorer. (1) minskningen av andelen industrisysselsatta från 45 procent 1965 till 25 procent 2015. (2) Den stora ökningen av gymnasial och eftergymnasial utbildning. (3) Ökande ekonomiskt välstånd. (4) Urbanisering, vilket delvis är flytt från den typen av orter där folkrörelserna inklusive SAP en gång hade väldigt starka fästen. (5) Den sociala dynamiken av konformism kring ett partis uppgång eller nedgång. (s 12-15)



Referens

VoC och genus

Varieties of Capitalism slog igenom med buller och bråk för femton eller så år sedan. Med sitt företagscentrerade perspektiv och ekonomisk-funktionalistiska perspektiv på institutioner, bröt de med maktresursteoretikernas arbetarrörelse-centrering och maktperspektiv på institutioner.

Vad har VoC att säga om genus? Det mest kända bidraget, kanske det enda kända, är Estevez-Abe och Iversens argument om större könssegregering på arbetsmarknaderna i koordinerade marknadsekonomier (CMEs) än i liberala dito (LMEs). 2005 ägnade tidskriften Social Politics ett specialnummer åt att utvidga detta perspektiv.

2009 kom två svar i samma tidskrift: ett av Hadas Mandel och Michael Shalev, och ett av Jill Rubery. Mandel och Shalev pekar på att VoC:s särskiljning mellan LMEs och CMEs inte kan förklara kvinnors sysselsättningsgrad: CMEs inkluderar både socialdemokratiska Norden, med hög sysselsättningsgrad, och konservativa centraleuropa, med låg dito. De har också ett intressant, bredare argument:
"although the underlying assumptions of the VoC are in principle gender-neutral, they are in fact implicitly predicated on a man’s world. Although this may be understandable for a theory that focuses on the manufacturing sector, it constitutes a severe limitation for analyzing women’s position in the labor market. Whereas the core concept of “institutional complementarities” is plausible when applied to men, it fails in relation to women. This is because institutions that protect mothers’ employment upset the presumed harmony between different elements of the institutional system. In this regard our claim converges with the feminist critique of another well-known typology of national political economies, Esping-Andersen’s (1990) original model of welfare regimes (e.g., Lewis 1992; Orloff 1993; O’Connor 1996)." (s. 163)
Gentemot Estevez-Abes forskning om könsskillnader i CMEs och LMEs argumenterar M och S att Estevez-Abe inte beaktar klass, och kombinationen av klass och kön. E-A ser det som att i CMEs finns en institutionell komplementaritet mellan starkt anställningsskydd och manliga arbetares investeringar i specifika kunskaper (tänk tysk komplex industri), medan i LMEs är anställningsskyddet svagt och utbildningsinsatserna mer generella (tänk skillnaden mellan high school i USA och lärlingsutbildningar i Tyskland). CMEs kombination inkluderar också en större diskriminering av arbetande kvinnor. E-A och andra VoC-forskare missar här politiken, menar M och S, och missar därför skillnaden mellan Skandinavien och Kontinentaleuropa. För att förklara den skillnaden måste E-A anföra en faktor som är exogen till hennes modell: "politisk vilja" (s. 169); detta olikt Esping-Andersens modell, i alla fall i dess utvecklade version (s. 167-8).

M och S anför att VoC:s teori om komplementaritet mellan produktionssystem, modes of skill formation, och socialförsäkringar är helt fokuserad på män; de säger själva rakt ut att de positiva spiraler som komplementariteten mellan de tre ger för män, helt uteblir för kvinnor som alltså istället diskrimineras extra mycket i CMEs (s. 168, jfr 175).

Vad gäller VoC:s klassblindhet anför M och S den mycket rimliga kritiken att VoC:s hyllning av kvinnors möjligheter i LMEs egentligen handlar om kvinnor i överklassen och den övre medelklassen, medan arbetarkvinnor i realiteten på många sätt har sämre villkor i LMEs, vilket också McCall och Orloff (2005) har påpekat (s. 171-2). I CMEs får de bättre socialförsäkringar och anställningsskydd. Mandel och Shalav relaterar på ett intressant sätt till Soskice (2005) analys:
"“If you’re a highly educated women, you want to work in an LME; if you’re a working-class man, you want to work in a CME” (Soskice 2005, 175). The absence of working-class women from this formulation may reflect Soskice’s view of the marginal role played by women in the labor markets of the Continental CMEs. However, we hypothesize that women in lower-class positions benefit even more than their male counterparts from CME conditions, because of women’s extra need for protection on account of their relatively unstable patterns of employment in comparison to men."
När VoC diskuterar klass talar de bara om klasskillnader mellan män; könsskillnader behandlas som en annan, separat fråga. Kanske har VoC:s relativt höga tanke om kvinnors möjligheter i LMEs att göra med att Estevez-Abe är specialist på Japan, en CME med särskilt stark diskriminering av kvinnor.

Ruberys kritik är ganska lik Mandel och Shalevs. Jag tycker att det är intressant att hon (s. 194) ser VoC som industridominerad, vilket då undergräver teorin i en tid då tjänstesektorn växer allt mer. Rubery ifrågasätter också VoC:s typologi där CMEs investerar mycket mer än LMEs i "specific skills" (s. 197-8).


Referenser
Mandel, Hadas och Michael Shalev (2009) Gender, Class, and Varieties of Capitalism. Social Politics 12: 161-181.
Rubery, Jill (2009) How Gendering the Varieties of Capitalism Requires a Wider Lens. Social Politics 12: 192-203.

söndag 22 april 2018

Ökad inkomstojämlikhet i Norden

Det senaste numret av Nordiska ministerrådets Nordic Economic Policy Review har temat ökad inkomstojämlikhet i Norden. Utöver en inledning av Lars Calmfors och Jesper Roine innehåller numret fem artiklar: en om utvecklingen överlag, en om toppinkomsterna, en om skillnaderna mellan kvinnor och män, en om demografiska effekter, och en om omfördelande effekter av den offentliga sektorns välfärdstjänster.

Den övergripande artikeln är skriven av fyra OECD-ekonomer, Jon Kristian Pareliussen, Mikkel Hermansen, Christophe André och Orsetta Causa. De konstaterar att medan Gini-koefficienten i genomsnitt ökat med 2 punkter i OECD-länderna sedan 1990, så har den ökat med 8 punkter i Sverige, 5 i Finland, och 4 i Danmark. I Norge har den knappt ökat alls till 2014. (Med ett bredare begrepp om kapitalinkomster än vad OECD:s mått använder, så hade ökningen varit ännu större - s. 53.)


De menar att inkomstspridningen inte har ökat genom ökad lönespridning; den har knappt ökat, vilket de förklarar med facklig styrka och stor betydelse av kollektivavtal. Effekterna av åldrande och flyktinginvandringen är små: invandringen har från 2000 till 2013 ökat Ginikoefficienten med en halv punkt i Norge och 0.2 punkter i Danmark och Sverige (s. 42, ref Pareliussen och Robling 2018).

Minskande omfördelning spelar större roll. Figur 15 visar att år 1990 var i Sverige Gini-koefficienten för disponibla inkomster 37 procent lägre än Gini-koefficienten för marknadsinkomster; skillnaden är alltså utjämnande effekter av skatter och transfereringar. År 2014 var skillnaden "bara" 27 procent, vilket faktiskt innebär att Sverige befinner sig precis på OECD-snittet.




Detta handlar framför allt om arbetslöshets- och sjukförsäkring (s. 47).

Pareliussen et al. gör en intressant, väldigt nationalekonomisk tolkning av vad det var som hände: de nordiska länderna befann sig på 1980-talet  i den optimala situationen vad gällde avvägningen mellan inkomstspridning och sysselsättning
"One interpretation is that since the Nordics may have long been close to the best policy frontier along several dimensions, the scope for reforms boosting both growth and equity has been limited. Facing a trade-off between redistribution and efficiency, the Nordics chose to unwind parts of the welfare state expansion that had taken place up to the 1980s (Domeij and Flodén 2010, Andersen and Maibom 2016 and OECD)." (s. 45)
Finska reformen av a-kassan och jobbskatteavdraget i Sverige är exempel på sådana reformer, som ökat sysselsättningen men också inkomstspridningen. I Sverige fick år 2001 en genomsnittlig arbetare ut 65 procent av sin tidigare inkomst från a-kassan om hen blivit arbetslös; 2015 var motsvarande siffra 40 procent (s. 48)

Också på skattesidan har det hänt saker. Den totala bördan av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter på en genomsnittlig anställds lön minskade från 2000 till 2016 mellan 9 och 16 procentenheter i de fyra länderna. (s. 49)

I sina slutsatser menar OECD-ekonomerna att på 1980-talet hade de nordiska länderna en avvägning att göra mellan omfördelning och sysselsättning och åtstramande reformer var då relevant, men så är det inte längre (s. 52) Det sociala skyddsnätet, som setts som en grundläggande del av den nordiska modellen, har starkt försvagats; de pekar på att bristen på inflationsindexering i de svenska socialförsäkringarna sänkt ersättningsnivåerna till ett europeiskt genomsnitt.

De har ett hårtslående stycke om den minskade omfördelningens roll:
”Policies to redistribute wealth have weakened considerably in the Nordics over the past few decades, partly as a response to globalisation, and encouraged by organised interests from the business community. The Nordic dual income tax reforms of the early 1990s led to lower ratios of statutory corporate to wage taxes than in most OECD countries, and lighter taxation of capital than labour. Statutory capital income tax rates have since been reduced further in the Nordics as part of a global trend. Top income earners in the Nordic countries mainly derive their income from capital. Wealth and inheritance taxation has also been reduced considerably, with Norway and Sweden abolishing inheritance taxes altogether (Schjelderup 2015). Lighter taxation of capital income, wealth and inheritance taken together raises concerns about intergenerational income mobility. As an example, in the top 0.1% of the Swedish income distribution fathers’ relative incomes determine 90% of sons’ incomes, largely because of capital income. Furthermore, mobility from the bottom 75% to the top 0.1% is close to nonexistent (Björklund et al. 2012a and 2012b).”
Jørgen Elmeskov från Statistik Danmark är en av kommentatorerna. Han knorrar lite om att författarna är väl medvetna om problem med endogenitet och kausal inferens och att de försöker hålla sig till indikatorer som de kan mäta, men att faktorer som minskad omfördelning eller fler singelhushåll också kan ha jämlikhetsökande effekter (bättre incitament; billigare bostäder för små hushåll), som inte beaktas i artikeln. John Hassler från Stockholms universitet är den andre kommentatorn och han börjar med en slående Trump-parafras apropå att Sverige är det land i OECD där inkomstjämlikheten ökat mest: “Sweden, who would believe this about Sweden?”. Han använder WID.world för att visa tillväxten i reala inkomster för topp 1 %, topp 10 % och botten 90 % 1991-2015 och 1970-2015 för Sverige och USA. Om vi bara kollar på 1991-2015 så ser man att höginkomsttagarna haft mycket snabbare inkomsttilväxt än låginkomsttagarna i både Sverige och USA. (Han kommenterar dock inte att alla grupper i Sverige haft en snabbare tillväxt än sina motsvarigheter i USA.) Om vi istället kollar på 1970-2015 så ser länderna däremot väldigt olika ut. I Sverige har botten 90 % ökat mer än topp 10 %, medan USA fortfarande visar en väldigt ojämlik fördelning av de växande inkomsterna. Hassler konstaterar att Sverige hade bättre BNP-tillväxt 1991-2015 än 1970-1990; bör detta då tolkas som att den ökade ojämlikheten var bra för tillväxten?

Jakob Egholt Søgaard har skrivit en artikel om toppinkomster, och för där ett intressant resonemang om sambandet mellan toppinkomster/P99:s andel och Gini-koefficienten. Han räknar ut hur mycket en 1 procentenhets ökning av toppercentilens andel ökar Ginin med följande ekvation:
G ≈ S + (1 – S)G99 = G99 +(1 – G99)S
Där G är Gini, S är p99:s andel och G99 är Ginin för de lägsta 99 procenten. Tabellen visar hur mycket p99 bidragit till ökningen av Ginin i Norden, Frankrike och USA sedan 1980-talet.


För att ytterligare bryta ner det visar han en inkomst-tillväxt-kurva för Danmark sedan 1985.


Vad gäller bestämningsfaktorer bakom toppinkomstandelarna börjar Sögaard (s. 79) med tre förklaringar: (1) geopolitiska kriser, främst världskrigen, (2) beskattning, och (3) kapitalandelen. Skatterna har sänkts i alla de nordiska länderna sedan 1980-talet, både om vi ser på marginalskatten för höginkomsttagare, och om vi ser på genomsnittligt skatteuttag (s. 81-82). Vad gäller kapitalinkomsterna så stod löner för 60 procent av topprocentens inkomster i Danmark sedan 1980, utan någon trend, medan i Finland har andelen minskat från 60 till 35 procent under samma period. I Sverige var i början av 1990-talet löner 80 procent av toppinkomsterna, och har idag sjunkit till 70 procent. (s. 83) Med andra ord kan snabbt växande kapitalinkomster förklara en ganska stor del av ojämlikhetsökningen i Finland, en del i Sverige, men inget i Danmark. För Norge finns det inga data.

Det är skillnad på kapitalinkomster och kapitalinkomster. Bara 10 procent av ränteinkomsterna i Danmark går till den procent som har högst inkomster, dvs ungefär samma andel som deras andel av inkomsterna överlag, men för aktieutdelningar är motsvarande siffra 70 procent. (s. 88) Med andra ord skulle man kunna ha en stabil kapitalandel i ekonomin men ökande ojämlikhet via kapitalinkomster, om det sker en förskjutning från inkomster av räntor, till inkomster av utdelningar.

David Domeij (nationalekonomi, Handels) har en intressant metodologisk kommentar om vad måttet är: toppercentilen (a) vad gäller arbetsinkomster, (b) vad gäller arbets+kapitalinkomster, eller (c) vad gäller ekvaliserad (för hushållets storlek) disponibel inkomst. Toppinkomstandelen ökade 1990-2012 mycket mer med måttet (c), och i någon mån (b), än med måttet (a). Niels Ploug från Statistik Danmark ställer rakt ut frågan: kan vi fortfarande tala om ”de jämlika skandinaviska länderna”, som Piketty gör? Eller är dessa länder på väg mot ojämlikhet? (s. 98)

Anne Boschini från Stockholms universitet och Kristin Gunnarsson från Uppsala skriver om kön och inkomstskillnader. De för en del intressanta resonemang om skillnaderna mellan att mäta inkomstojämlikhet på individnivå och på hushållsnivå. De kommenterar att det förra är vanligast inom arbetsmarknadsekonomi (labour economics) medan det andra är vanligast i ojämlikhetslitteraturen (s. 109). För att studera könsskillnader är individnivå bättre. Nivåskillnaderna mellan de två sätten att mäta är betydande: med LIS-data är Gini-kofficienten för disponibla inkomster för individer i Sverige runt 0.3 i Sverige 1990-2005, men för hushåll med ekvivalensskala är den runt 0.22-0.23 (s. 111).

Skillnaderna mellan män och kvinnor i inkomster är stora. Boschini och Gunnarsson plottar skillnaderna mellan 20:2, 50:e, 90:e och 99:e percentilen inom de två könen; kvinnorna tjänar då vad gäller arbetsinkomster i Sverige bara 50-75 procent av vad männen gör på motsvarande position i fördelningen. (s. 116) För disponibla inkomster är skillnaderna mindre. Andelen kvinnor i toppdecilen vad gäller inkomster är 31 procent i Danmark, 28 procent i Finland, 27 procent i Sverige och 22 procent i Norge. (s. 118) Kapitalinkomsterna har varit en större del av inkomsterna för toppinkomst-kvinnor än för toppinkomst-män, men har på sistone ökat mer för män. I toppercentilen är ungefär 80 procent män. 1991 till 2013 minskade skillnaderna i arbetsinkomst mellan kvinnor och än, men skillnaderna inom könen ökade. I slutsatserna argumenterar B och G för att ojämlikhetsforskningen inte bara kan titta på hushållsnivån, utan också måste fånga upp könsskillnaderna som döljs av hushållsmåttet. (s. 123)

Karin Hederos och Anna Sandberg, båda liksom Boschini från SOFI vid Stockholms universitet, påpekar i sina kommentarer att B och G kunde ha visat sina resultat alltid både för hushålls- och individnivån. Fokus på individnivån missar t.ex. att det är vanligare att kvinnor bor som ensamstående föräldrar, vilket är förknippat med lägre konsumtionskraft. (s. 129) De efterfrågar också mer belysning av deltidsarbetets betydelse för kvinnors lägre inkomster.

Jan Kristian Pareliussen, ekonom på OECD, och Per Olof Robling, doktorand på SOFI, behandlar i sin artikel demografiska effekter på inkomst-ojämlikheten. De jämför de nordiska länderna år 1995 och år 2013, och studerar effekterna av gfem demografiska faktorer: åldrande befolkning, förändrad hushållsstruktur, "assortative mating" (alltså att höginkomsttagare gifter sig med varandra, och låginkomsttagare med varandra), invandring, och ett ökat antal studenter. Åldrande har ökat Ginin markant i Finland -- 0,44 punkter -- och i någon mån i Norge (0,15 punkter), men inte i Danmark och Sverige. (s. 149) Assortative mating har minskat Ginin i Finland (-0,17) och Norge (-0,14), och inte gjort någon skillnad i Danmark och Sverige. Andelen studenthushåll har ökat Ginin rejält i Danmark (0,32 punkter) men inte i Sverige, Finland eller Norge. Invandringen har ökat Ginin i Sverige (0,21) och Danmark (0,37), medan inga beräkningar gjorts för de andra två länderna. Totalt är det bara 9.3 procent av ökningen i Ginin av Sverige som kan förklaras av demografi enligt dessa beräkningar. Finland har sett den största ökningen av hushåll av typerna (a) ensamstående unga med låga inkomster, och (b) DINKs med höga inkomster. (s. 152) Totalt sett så har de demografiska faktorerna ökat Ginin 1995-2013 med 1,4 punkter i Norge, 1,1 i Danmark, 0,9 i Finland, och 0,6 i Sverige. (s. 159)

Thorvaldur Gylfason från Islands universitet är positiv till artikeln men ganska kritisk till genomförandet. Han menar att P och R begränsats av OECD:s och LIS fokus på Gini-koefficienter, så att de använder Gini istället för Theil-indexet, som är bättre lämpat för dekomposition och jämförelser mellan olika dekomponerade fördelningar. (s. 172) Ett annat metodologiskt problem är att OECD och LIS inte behandlar kapitalinkomster på något bra sätt; särskilt så ignorerar de kapitalvinster. Kanske är det typiskt isländskt, efter deras svåra 2008-kris, att Gylfason menar att kapitalvinster ofta är utfall av finansiell brottslighet och insider-affärer.

Specialnumrets sista artikel är av Rolf Aaberge, Audun Langorgen och Petter Y. Lindgren från Statistisk Sentralbyrå i Oslo och handlar om den offentliga sektorns välfärdstjänsters effekter på inkomstfördelningen. Värdet av välfärdstjänsterna beräknas som kostnaden av att producera dem, och de allokeras i beräkningarna till folk utifrån en fördelning som tar hänsyn till kön och ålder. (s. 177)

måndag 26 februari 2018

Nazismens klassbas: två studier



Stokes 1978
Eutin var en liten stad, hade 1932 7202 invånare, och ligger vid järnvägen mellan Lübeck och Holstein i östra Holstein. Staden sågs som en Hochburg der Bewegung (nazi-rörelsens högborg) före 1933. Efter Oldenburgs Landtag-val maj 1932 fick NSDAP för första gången majoriteten i ett delstatsparlament, och den lokale nazi-ledaren blev borgmästare – sex månader före Hitler blev Rikskansler. Stokes har en lista på 469 NSDAP-medlemmar i staden, en lista som är odaterad men som gjorts före april 1932. [1] De fördelar sig i en yrkesklassifikation som följer:


Jämfört med samhällsstrukturen i Eutin överlag, så är det mest slående med NSDAP:s medlemmar det stora antalet hantverkare, säger Stokes (s 10). De stod för 30 procent av partimedlemmarna men bara 11 procent av stadsbefolkningen. Över en fjärdedel av NSDAP-medlemmarna i Eutin före maktövertaget i landet var egenföretagare, att jämföra med 12 procent i stadsbefolkningen. Tjänstemännen var den näst största sociala gruppen i Eutins NSDAP. Särskilt stora var nazipartiet bland tekniskt utbildade och förmän; en fjärdedel av dessa i stan var partimedlemmar. Stokes provar också att slå ihop kategorier. När utbildade och icke utbildare arbetare slås ihop med tjänare och hantverkare som var löntagare, så visar det sig att 36 % av NSDAP-medlemmarna i Eutin var ”proletära”, med detta mått, att jämföra med ungefär 25 % i den vuxna befolkningen i stort. De grupper som var mest underrepresenterade var studenter, arbetslösa och pensionärer. Mer än hälften av partimedlemmarna var bürgerlich i livsstil och/eller ekonomisk position. Partimedlemmarna var relativt unga. I SA var mer än hälften av medlemmarna ”proletära” om hantverkare räknas in, vilket Stokes menar är okej eftersom hantverkarna i SA var relativt unga, och därför sannolikt inte egenföretagare (s. 28). Sammanfattningsvis så är Stokes artikel i princip uteslutande deskriptiv, och därför också ganska tråkig – det är märkligt att han inte relaterar mer till teori och tidigare forskning!

Stachura 1980
Peter Stachuras artikel handlar om NSDAP:s politiska strategi, inte deras sociala bas per se, men de två sakerna hänger förstås ihop. Den första fasen i nazismens utveckling, säger Stachura, började med grundandet av Deutsche Arbeiterpartei (DAP) 1919, och varade till Hitlers maktövertagande i partiet, som då bytt namn till NSDAP, i juli 1921. Partiet var då ett av många extrema partier på politikens högerflygel. Partiet växte nu fortare, som ett kontrarevolutionärt, ”restorationist”, militant parti och allt mer emot parlamentarismen (s. 265). Det närmade sig nu det paramilitära, som i Bayern 1922-23, men Hitler såg general Ludendorff som ledare för högerns militära krafter. Partiets sociala bas, säger Stacher, reflekterade partiets ultranationalistiska och antisemitiska budskap: det hade inget stort arbetarklasstöd och Stacher polemiserar också med de historiker (KD Bracher 1960; D. Orlow 1969) som menar att det var ett blandat folkparti. Stacher menar att 1920 års partiprogram “had distinctly lower-middle-class character” (ref. G. Schulz 1975) och pekar på att Völkischer Beobachter prisade bourgeoisien som “the focal point and rallying center of the intrinsic moral and economic strength of a nation.” (citat från 1923) Så här sammanfattar Stacher partiets sociala bas i början av 1920-talet:
“radically nationalist students, discharged army veterans who failed to secure a position in Germany's much reduced military establishment after and who were unable to adjust to civilian society, and former Freikorps personnel still seeking cameraderie and military adventure, had formed a sizable proportion of party members 1919-20. After 1920-21 the party became largely the preserve small businessmen and shopkeepers, white collar workers, lower-ranking civil servants, artisans, farmers, and skilled workers (Facharbeiter). The number of unskilled manual and factory workers in the party was always small, while women were even fewer. Most members came from rural or small town districts and were very young. The NSDAP was, therefore, an antidemocratic movement of protest before 1923, dominated by that social class which in the depression years after 1929 again proved most susceptible to fascism.” (s. 266)
Putschist-mentaliteten i extremhögern stärktes 1923. Utöver den franska ockupationen av Ruhr tillkom KPD:s ”violent agitation” (?) i norra och centrala Tyskland, svarta Reichswehr-revolten, separatism i Rhenlandet, den bayerska regeringens fjärmande från Berlin, och hyper-inflation. Allt detta ledde till den misslyckade ölhallskuppen 1923.
Efter detta förändrades NSDAP:s strategi igen. Hitler slutade se sig själv som en ”trumslagare” för ytterhögern, och tappade förtroende för de mer högerextrema delarna av etablissemanget. Från 1925 skulle NSDAP istället enligt Hitler leda motståndet mot republiken, och han gav sig själv rollen som en führer-gestalt. Hans uppträdande under rättegången mot honom 1924 gjorde honom också till en hjälte och ledargestalt för extremhögern. (s. 267) Hans politiska strategi skiftade också nu när han inte längre trodde på en omedelbar kupp, utan strategin blev mera långsiktig och inriktad på att ge ett sken av legalitet över partiets ambitioner. Partiet började nu ställa upp i val, och växte till utanför Bayern (s. 269). Man tämjde SA för att stärka den legalistiska fernissan över partiet. (s. 271) Stacher ser februari 1925 till mars 1928 som den tredje fasen i partiets historia; därefter kommer en ”högersväng” (sic!). S ser reichstag-valen i maj 1928 som en vändpunkt, då partiet går från ett pro-arbetar-parti, till ”an ultrachauvinistic, anti-Semitic and anti-Marxist movement of the bourgeoisie.” (s. 273). Mellan 1925 och 1928, menar Stacher, så letade Hitler efter en politisk strategi för att maximera partiets stöd. Det fanns en ”vänsterflygel” i partiet som haft framgångar t.ex. i Ruhr, men Hitler tryckte ner denna tendens.
“The Führer, always a petty bourgeois at heart with a firm belief in the rights of private property and individual enterprise, had no ideological commitment to socialism and little genuine interest in the welfare of the working classes.” (s. 274)
Inte desto mindre var Hitler efter 1925 övertygad om att partiet var tvunget att vinna stöd i arbetarklassen. ”His attempt to win their support was dictated, there- fore, not by personal conviction but by political and tactical expediency. The workers were to be employed merely as a means an end.” (s. 275) 1925-28 hade NSDAP därför ett projekt att öka sitt stöd i städerna och bland arbetarna där. Med en ”proletär” retorik förändrades och breddades partiets klasskaraktär, i alla fall utanför de södra delarna av landet. Partiet var splittrat och det var också dess förhållande med storbolagen, som fluktuerade upp och ner. Valet 1928 var, säger Stacher, ett test för ”the urban plan” och flirten med arbetarna som provats sedan 1925. Resultatet var en besvikelse.


Noter
[1] Han kör den mot partiets Zentralkartei, och de överlappar för Eutin till 90 procent (s 4-5).

Litteratur
Stachura, Peter D. (1980) “The Political Strategy of the Nazi Party, 1919-1933”, German Studies Review.
Stokes, Lawrence D. (1978) ”The Social Composition of the Nazi Party in Eutin, 1925-1932”.

måndag 22 januari 2018

Vad hände med svensk levnadsstandard 1750-1800?


Vad hände med svensk levnadsstandard 1750-1800? Jag är ingen 1700-talshistoriker, men om jag fick gissa utan att tänka efter något vidare, skulle jag gissa att den förbättrades något. Jag tänker på laga skifte, på Rutger Maclean, på proletarisering (Winberg 1975), "agrar revolution" (Gadd m fl).

när man kolla på makro-data ser det däremot inte ut så. Söderbergs (2010) studie av hantlangarlöner i Stockholm föll från 4,5 gram silver per dag till 4,0 gram (dvs 12,5 procent). Krantz och Schöns (2015) historiska nationalräkenskaper visar ett fall i BNP per capita på 11 procent. Med vårt bouppteckningsdataset faller den genomsnittliga privata förmögenheten med 22,7 procent.

När jag deflaterar bouppteckningarnas uppgifter om förmögenhet använder jag ett konsumentprisindex från Edvinsson och Söderberg (2010). Dess utveckling 1750-1850 syns i diagrammet nedan.

Prisökningarna 1750-90 är stabila och relativt långsamma, men på 1790-talet och 1800-talets två första decennier ökar priserna desto snabbare. De snabba ökningarna ca 1790-1820 är kända i den internationella litteraturen, och associeras där med de franska revolutionära krigen och därefter Napoleonkrigen. (Jfr Kevin O'Rourke i Journal of Global History, 2006.) Marknaderna minskade och bröt i vissa fall ihop, varubrister uppstod, och priserna ökade. På 1820-talet följde en kraftig deflation, också den synbar i diagrammet.

Vad innebär då prisökningarna för utvecklingen av svenskarnas levnadsstandard, 1750-1800? Till att börja med bör man nog skilja på producenter och konsumenter. De som producerade för avsalu sådant som ökade i pris kunde mycket väl få höjd levnadsstandard, om inte priserna på det de köpte ökade lika mycket som priserna på vad de sålde. De som otvetydigt bör ha förlorat på det är lönearbetare, som inte själva ägde produktionen av livsmedel. Den konsumtionskorg som ligger under det KPI som jag använder, från Edvinsson och Söderberg (2010), ser för 1700-1800-talen ut så här:


Råg är väldigt viktigt: 21 procent av konsumtionskorgen under tiden som jag kollar på. Spannmål totalt står för hela 35,35 procent -- 21 procent råg, 7,5 procent korn, 2,25 procent vete och 4,5 procent havre. Smör är den i övrigt viktigaste produkten, med 18,75 procent, följt av fläsk (6,75), linne (6, kläde (6), nötkött (4,5), björkved och tallved (3 procent var) och ärtor, sill och torkad fisk alla på 3 procent. Det är en folklig konsumtionskorg. Cipolla menade i sin Before the Industrial Revolution från 1981 att mat stod för 80 procent av folkets konsumtionskorgar under medeltiden, och här hamnar vi på ungefär 70 procent.

Hoffman, Jacks, Levin och Lindert (2002) har gjort argumentet att olika samhällsklasser under tidigmodern period hade väldigt olika konsumtionskorgar, och att de därför påverkades väldigt olika av prisökningar på olika varor. Därför blir ett gemensamt KPI vilseledande för att förstå utvecklingen av deras reala levnadsstandard: överklassen påverkas inte särskilt mycket av priset på spannmål, men däremot av priset på tjänare, fina tyger, kryddor och annat som de fattigare grupperna inte alls hade råd att köpa.

Det skulle man också kunna fundera på för fallet Sverige 1750-1800. Priserna på spannmål ökade hysteriskt kraftigt då: priset på råg (kr per hektoliter) var 765 procent högre år 1800 än år 1750, medan prisökningen på nötkött "bara" var 160 procent, den på ull 256 procent, den på lingarn 204 procent, och löneökningen för en manlig daglönare i jordbruket 286 procent. (Alla siffror från Jörberg 1972.)

De som var tvungna att köpa spannmål fick det alltså riktigt, riktigt tufft åren runt 1800. Det är också så att år 1800 är ett lite missvisande jämförelseår. Priset på en hektoliter råg åren 1798-1802: 2,88 kr; 3,63 kr; 4,76 kr; 4,64 kr; 4,48 kr. Det upplevde alltså en tillfällig topp år 1800.

Om vi går tillbaka och ser på vad som ingår i konsumtionskorgen som underligger KPI:t, så ser vi att potatis saknas. På 1830-talet tillkommer rågbröd, kaffe och socker som indikatorer på en rikare livsstil, men potatisen tillkomer aldrig. Men vi vet att potatisen började odlas av allmogen på 1770-talet, och att odlingen expanderade kraftigt just efter 1800 -- bland annat just på grund av de höga spannmålspriserna (Gadd 2000, s 256). Potatisen gav 2,5-3 gånger mer avkastning per åkerareal räknat i kalorier än spannmålet, och hade dessutom ett mångsidigare näringsinnehåll än vad spannmålet hade.



Referenser
Edvinsson, Rodney and Johan Söderberg. ’A Consumer Price Index for Sweden 1290–2006’. in Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden: Exchange Rates, Prices and Wages, 1277–2008, ed. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson and Daniel Waldenström, pp. 412–452. Stockholm: Ekerlids, 2010. 
Gadd, Carl-Johan. 2000. Den agrara revolutionen 1700-1870. Stockholm.
Jörberg, Lennart. A History of Prices in Sweden 1732-1914. Vol 1. Lund: Gleerups.
Krantz, Olle and Lennart Schön. ’New Swedish Historical National Accounts since the 16th Century in Constant and Current Prices’. Lund Papers in Economic History 140, Lund University, 2015.
Söderberg, Johan. ‘Long-term trends in real wages of labourers’, in Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden: Exchange Rates, Prices and Wages, 1277–2008, ed. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson and Daniel Waldenström, pp. 453–478. Stockholm: Ekerlids, 2010.

onsdag 17 januari 2018

Förmögenhetsojämlikhet i England 1275-1334

I historisk forskning om förmögenheter och deras fördelning är det väldigt ovanligt att ha statistik längre tillbaka än 1700-talet. Lindert (1986) gjorde beräkningar för England år 1670 baserat på bouppteckningar; annars brukar det vara mer eller mindre desperata proxies som används, som hyresvärden i nederländska städer, eller någon specialskatt i Augsburg (van Zanden 1995).

Döm därför om min förvåning när jag hittade en artikel som i rubriken sa sig utreda "the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334". Medeltidshistorikern Pamela Nightingale använder här en källa "lay subsidies", som jag aldrig hört talas om förr men som verkar vara ymnigt använd i engelsk forskning. Och debatterad -- artikeln börjar med att referera olika forskares vilt skiljaktiga värderingar av denna källa till kunskap om förmögenheter och deras spridning. Därför, säger Nightingale, jämför denna artikel uppgifterna från lay subsidies med uppgifterna man får från en anann källa, nämligen Statute Merchant certificates of debt. Detta är alltså dokument som uppstått vid lösningar av skuldrelationer; fördelen med detta gentemot skatte-data som lay subsidies, säger Nightingale, är att här hade ingen av parterna motiv att uppge lägre förmögenhet än de faktiskt hade. (För lay subsidies finns det en debatt om huruvida fallet i förmögenheter ca 1270-1330 beror på att folk hade blivit bättre på att smita undan skatten.)

Nightingales undersökning visar att skattedatat är rättvisande för 1280-90-talen, men missvisande efter 1294, då de visar fallande förmögenheter, vilket inte i verkligen var fallet. (s 28) Deras täckning av olika typer av förmögenheter är väldigt olika, vilket också gör att de ger en missvisande bild av den regionala fördelningen av förmögenhet: t ex så missar de mycket av ulltillverknings-relaterad förmögenhet, vilket missgynnar norra England, och de missar också kommersiell utveckling vilket gör att de underskattar Norfolks framsteg, och grevskapen runt Londons framsteg på 1330-talet.


referens
Pamela Nightingale (2004) "The lay subsidies and the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334", Economic History Review.

fredag 12 januari 2018

Ojämlikhet och olika klassers olika konsumtion


Om vi är intresserade av utvecklingen av inkomstskillnader mellan individer och klasser, bör vi då beakta prisförändringar? Om överklassen och arbetarklassen konsumerar samma saker är detta en icke-fråga: om vi deflaterar bådas inkomster med priserna för en identisk konsumtionskorg -- ett konsumentprisindex med lite hyror, lite bensin, lite bröd, en biobiljett, och så vidare -- så blir vår bild av skillnaden mellan klasserna precis likadan oavsett om vi använder nominella eller "reala" (alltså med KPI deflaterade) inkomster.

Men om inte personer i de olika klasserna konsumerar samma saker, så är detta inte fallet: då kan överklassens konsumtionspriser och arbetarklassens konsumtionspriser röra sig åt olika håll, och "real" inkomstojämlikhet blir annorlunda än "nominell". I diskussionen om ojämlikhetens utveckling i USA under de senaste decennierna har denna poäng gjorts apropå att medianhushållets inkomster realt (deflaterat med KPI) stått stilla sedan mitten av 1970-talet. Är det verkligen rimligt att säga, påpekar kritikerna, att reallönerna stått stilla, i ljuset av hur mycket billigare vissa konsumtionsvaror blivit i och med den kinesiska industrins genomslag sedan 1980-talet, och genombrottet för lågpriskedjan Wal-Mart. Om vi antar att US-amerikanska arbetarhushåll köper många billiga produkter producerade av kinesiska lågbetalda arbetare, och handlar på Wal-Mart, så har nog priserna på arbetarhushållens konsumtion fallit mer än vad KPI har gjort. Och därmed har arbetarhushållens levnadsstandard faktiskt ökat, inte stått stilla som KPI-justeringen säger.

Jag har haft lite svårt för detta argument eftersom det blir lite essentialistiskt: arbetare konsumerar varor för arbetare, de högre klasserna konsumerar varor för de högre klasserna, och aldrig mötas de två. (Jfr Lane Kenworthys kritik.) Med klass-specifika justeringar så utgår man ju ifrån att arbetarna inte bara rent deskriptivt konsumerar en annan mix av saker och tjänster än de högre klasserna (vilket de förstås i någon mån gör), utan också att de för beräkningens skull inte ska förändra sin konsumtion, inte röra sig mot en mer "medelklassig" eller "överklassig" konsumtion. Men det har också en poäng: olika klasser konsumerar olika saker, och påverkas på kort sikt eller när vi håller konsumtionsskillnaderna konstanta, på olika sätt av olika prisutvecklingar.

Inom ekonomisk historia har Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin och Peter H. Lindert gjort detta argument för Europa ca 1500-1914. De pekar på att överklassen under denna period köpte mycket arbetskraft -- tjänare -- och liknande, och att ett fall i tjänarlöner därför höjde deras reala levnadsstandard; för arbetare hade fallet förstås den motsatta effekten. För arbetarna före ca 1900 var bröd och andra spannmålsprodukter en väldigt stor del av en konsumtion, och inom ekonomisk-historisk forskning har just sådana spannmålstunga konsumtionskorgar stått i centrum för mycket forskning om historisk levnadsstandard; se framför allt forskningen av Robert Allen. Fokuset på arbetare och bröd-orienterade konsumtionskorgar gör, menar Hoffman et al., att forskningen underskattat förbättringen av levnadsstandards i Europa ca 1500-1640 och 1740-1815. Under dessa perioder ökade priset på bröd mer än andra varor, och kapitalinkomster ökade mer än lönerna. Båda dessa saker gör att ett mått på levnadsstandard som är arbetarlön/brödpris dubbelt underskattar förbättringen av levnadsstandard -- jfr Allens poäng om oförbättrad levnadsstandard för arbetare 1500-1850.

För att göra sin poäng behöver Hoffman et al. två typer av empiri. Den första rör de olika klassernas olika konsumtionsvanor. De antyds i Tabell 1.



Den andra empirin som behövs är prisrörelser på de olika varorna. Den syns för England 1500-1910 i Figur 1A, nedan.


När Hoffman et al. kombinerar de två typerna av information, kan de räkna fram ifall prisutvecklingen under en viss period var egalitär (gynnade arbetarna mer än överklassen), eller inegalitär (tvärtom). Denna uträkning syns för England 1500-1986 i Figur 2A, längst upp i detta inlägg.

I sina slutsatser betonar Hoffman et al. att perioderna 1500-1640 och 1740-1815 utmärktes av starkt ökande ojämlikhet i konsumtion, vad gäller prisutvecklingen. De kontextualiserar såhär Malthus och Ricardo -- parallellen till hur Allen (2009) kontextualiserar Friedrich Engels analys av arbetarklassen i England är slående -- :
"In retrospect, the wartime era between the 1790s and 1815 was an historic high-water mark of expanded population, scarce food, cheap servants, and wide income gaps in Western Europe. It was the kind of period that could have inspired pessimistic theories of population and economics. If one were inclined to fear that population growth would cause food scarcity and a drop of wages back down to subsistence, the year 1798 would have been a good time to write an Essay on Population persuading a wider public to take these fears seriously. And if one thought that population growth tended to raise land rents for the rich at the expense of workers and capitalists, with workers' wages again sinking back to subsistence, 1817 would have been a good time to publicize this prediction in a book on the Principles of Political Economy and Taxation." (s 351)



Referens
Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin and Peter H. Lindert, "Real Inequality in Europe since 1500", The Journal of Economic History, Vol. 62, No. 2 (Jun., 2002), pp. 322-355

Christian Broda, "China and Wal-Mart: Champions of Equality", voxeu, 3 juli 2008.