Sysselsättningsstrukturen i svenska landskommuner ca 1900-1930

I början av 1900-talet fanns det ungefär 2400 landskommuner i Sverige. De svenska kommunerna var på den tiden (1863 till 1970) uppdelade i tre typer: städer, köpingar och landskommuner. Landskommuner var alltså ungefär vad vi idag skulle kalla landsbygdskommuner. Det finns idag, tror jag är rimligt att säga, ett ökande intresse för statistiska undersökningar av hur politiskt beteende på landsbygden historiskt varierat med olika kontextuella faktorer, såsom jordbrukets struktur (fler gods, eller mer bondedominerat?) eller helt enkelt hur dominant jordbruket var. Bland exemplen här på bloggen om historiska politiska studier med kommun- eller distriktdata, där man alltså utforskar variationer inom länder, finns t ex Dawn Teeles studie av kvinnliga röstmönster i Sverige på 1920- och 30-talen, Boix och Magyar om den svenska socialdemokratins uppgång på 1910-talet, eller Gingerich och Vogler om arbetskraftsbrist, agrar struktur och naziströstning i Tyskland.

De politiska skillnaderna som är intressanta att utforska i Sverige är till exempel skillnader i partival. Jag använder här Sten Berglunds dataset över valen 1911-1944 som finns på Svensk Nationell Datatjänst, och kombinerar detta med egeninsamlade data över bakgrundsvariabler. Jag använder också Johan Junkkas R-paket histmaps för att göra kartor med historiska kommungränser.

År 1911, det första valet med allmän rösträtt för män till andra kammaren, så var det tre partier som konkurrerade om väljarna: högern, liberalerna och socialdemokraterna. Högerns stöd i landskommunerna varierade mellan 0 procent (!) och 100 procent (!) med ett medianvärde om 32.0 procent. De 18 kommunerna utan högerväljare inkluderade Bromma och Önnarp i Skåne men var i övrigt dominerade av Norrbotten: Råneå, Nederkalix och Överkalix, Gällivare med flera. I gengäld så fanns det sju landskommuner där alla väljare röstade på högern. Här var Gotland det främsta högerfästet med tre sådana kommuner: Lokrume, Källunge och Vallstena. Övriga fyra super-högerfästen kom från fyra olika län: Stockholms (Vada), Jönköping (Hagrida), Kalmar (Algutsrum på Öland) och Malmöhus (Tofta, ungefär vid Landskrona). Till detta kom 15 landskommuner till där högern fick 95 procent eller mer av rösterna. Av dessa 15 kom tre från Jönköpings län, en från Gotland, fyra från Halland, tre från Älvsborg och en från Skaraborg. Överlag var Götaland alltså högerns starkasta region. Det syns också i kartan nedan.

All denna variation blir ju intressant att relatera till olika bakgrundsfaktorer, som jordbrukets andel av sysselsättningen. Om man går fram tio år i tiden så finns det ännu mer att kolla på, eftersom antalet partier blir fler. 1913 grundades Bondeförbundet och 1915 deras konkurrent Jordbrukarnas Riksförbund; 1921 enades de två. Också på vänstersidan hände saker: 1917 bildades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) som senare blev kommunistpartiet. För landskommunerna blir det särskilt intressant att fundera på vilka som attraherades av det nya Bondeförbundet och vilka som höll sig till de etablerade partierna, högern eller liberalerna, som på 10-talet var enormt starka på landsbygden. (Högern och SAP var relativt starkare i städerna.)

I Bondeförbundets tjugo starkaste fästen år 1921 fick de 81 procent eller mer av rösterna, och fästena var särskilt koncentrerade till Gotland (nio kommuner) och Öland (fyra kommuner). Övriga var i Malmöhus län (Östra Karaby och Jonstorp), Halland (Idala), Bohuslän (Björlanda och Tuve) och Älvsborg (Kärråkra och Jern). 

Hur jordbruksdominerade var dessa kommuner? De första kompletta uppgifterna (som jag har hittat) om sysselsättningsstruktur per kommun är från år 1930, folkräkningen. Histogrammet nedan visar fördelningen av landskommuner på andelen sysselsatta i jordbruket, och kartan visar samma variabel. Föga förvånande så dominerar jordbruket sysselsättningen i landskommunerna: fördelningen tätas runt 60 till 80 procent sysselsättning i jordbruket.

I förhållande till detta så sticker Bondeförbundets 20 starkaste fästen faktiskt inte ut: deras andel sysselsatta i jordbruket varierar mellan 52 procent (Tuve och Jonstorp) och 85 procent (Vallstena). I detasetet som helhet är korrelationen mellan Bondeförbundets röstandel år 1921 och sysselsättningen i jordbruket år 1930 faktiskt bara 0.317. För valet år 1932 är korrelationen starkare: 0.460. Scatterplotten nedan visar relationen mellan de två variablerna.

För socialdemokraterna var korrelationen år 1932 som väntat den motsatta: SAP var starkare i mer industriella landskommuner.

 

den skarpögde ser att det finns ett fel i grafen: en kommun hade enligt denna mer än 100 procent röster för SAP år 1932, vilket förstås är omöjligt. Det är Lofta i Kalmar län som Berglunds data rapporterar felaktigt för år 1932; enligt datasetet hade högern 145 procent av rösterna och totalt sett så var det 4,75 gånger så många som valde ett parti som som röstade över huvud taget. Vilket förstås är omöjligt. En jämförelse med uppgifterna i Statistiska Centralbyråns rapport om valet 1932 visar att siffrorna om valdeltagande i Lofta är korrekta i Berglunds dataset, men att siffrorna om partival blivit fel.

De mest socialdemokratiska landskommunerna år 1932 var Örja utanför Landskrona med 82.7 procent, Skultuna i Västmanland och Holm i Uppland med 80.4, Åker i Sörmland med 80.4, Husie nära Malmö med 79.2, Nödinge nära Göteborg med 76.9, Ramnäs i Västmanland med 76.7, och Öved och Håstad i Malmöhus med 76.2 och 75.4 procent. Av dessa topp 10 finns både ett par riktigt industriella kommuner -- Husie och Nödinge hade båda mindre än 13 procent anställda i jordbruket -- några bruksorter som Skultuna och Åker, men också, intressant nog, ett par jordbrukskommuner: i Holm arbetade 86 procent inom jordbruket och i Öved 77.9 procent. När man kollar på topp 20 landskommuner med stöd för SAP 1932 (>73,4 % stöd) tillkommer ytterligare ett par jordbrukskommuner: Storsjö med 89,6 procent anställda i jordbruket, Utö med 61,4 procent, Viksjö med 83,1 procent och Husby i Sörmland med 78,3 procent.

Tillbaka till sysselsättningsstrukturen. Vad kan man veta om andelen sysselsatta i jordbruket före år 1930? Jag har ingen direkt data på kommunnivå, men ett par relaterade mått. Här är andelen sysselsatta i jordbruket på häradsnivå (från Sundbärg 1910):

Och här är andelen icke-jordbrukstillgångar av totala beskattade tillgångar år 1900:

Andelen på häradsnivå var rätt persistent: om man jämför andelen år 1900 med den år 1930 så är korrelationen 0.70. Scatterplotten nedan visar relationen mellan de två.

Jag beräknar två proxies för andelen jordbrukssysselsättning per landskommun år 1900. Den första bygger på information om antal bondgårdar i kommunen från BiSOS N, SCB:s jordbruksstatistik. Denna statistik presenterar antal gårdar år 1900 uppdelade på de som brukades av ägarna, och de som brukades av arrendatorer, och uppdelat på fyra storleksklasser: upp till 2 hektar åker, 2-20 hektar, 20-100 hektar, och större än 100 hektar. Antal torp redovisas också för sig. Jag gör då antagandet att varje torp och gård måste ha en viss mängd sysselsatta (i bred bemärkelse: bonde, bondhustru, vuxna barn, drängar och pigor, anställda lönearbetare) för att kunna fungera. Jag räknar ut antal anställda i jordbruket i kommunen utifrån ett antagande om 1,5 personer per gård med <2 hektar, 3 personer per gård med 2-20 hektar, 7 personer per gård med 20-100 hektar, 15 personer per gård med över 100 hektar, och 1,5 personer per torp. Jag har inga uppgifter om arbetskraftens storlek utan bara befolkningen i stort [1] och delar därför antal anställda i jordbruket med antal personer i kommunen. Det finns alltså en massa felkällor här: antagandet om att lika många personer arbetar på varje gård av samma storlek, och att jag inte har någon riktig arbetskraftsstatistik. En tredje felkälla är att jordbruket i nationalräkenskaperna inkluderar skogsbruk och fiske, men att beräkningen i proxy ett bara bygger på gårdar.

Jag beräknar därför den andra proxyn som jag tror är mer pålitlig. Denna bygger på häradsnivåstatistiken för år 1900, faktisk statistik för sysselsättningen per härad (statistik från Gustav Sundbärgs bidrag till Emigrationsutredningen), och på 1930 års statistik för sysselsättningen per kommun. Utifrån antagandet om att kommuners speciella karaktär inom härader var hyfsat stabila över tid, så beräknar jag varje kommuns avvikelse från sin häradsnivå år 1930, och använder denna avvikelse för att justera häradsnivån år 1900 till en kommunnivå. För att ta ett exempel. Kils härad i Värmland hade år 1930 fem landskommuner: Frykerud, Nedre Ullerud, Ransäter, Stora Kil och Övre Ullerud. Variationen i andelen sysselsatta i jordbruket var stor: i Ransäter arbetade bara 18,7 procent i jordbruket, i Nedre Ullerud 30,8 procent och Stora Kil 41,2 procent, men Övre Ullerud och Frykerud var mycket mer agrara, med 68,0 och 70,4 procent. Jag räknar ut det oviktade  medelvärdet för sysselsatta i jordbruket, som alltså blir 45,8 procent, och därefter varje ingående kommuns relation till medelvärdet. Ransäter har alltså faktor 0,408, eftersom andelen sysselsatta i jordbruket bara var 40,8 procent så hög där som medelvärdet för häradet. År 1900 var andelen sysselsatta i jordbruket i häradet Kil 67 procent, så proxy 2 för Ransäter år 1900 blir 0,408*67=27,3 procent.

Hur blir då beräkningarna? Tabellen nedan visar fördelningsstatistiken för mina två proxies och tar också in distriktsnivåinformationen (applicerad på kommunnivå) som en jämförelsepunkt som visserligen är trubbig eftersom distriktsdata smetas ut på kommuner, men som åtminstone är hårda data.

Det första intrycket är att båda mina proxies ger för mycket variation: för låga lägstavärden, och för höga högstavärden. Andelen sysselsatta i jordbruket kan förstås per definition inte vara över 100 procent men min proxy 1 ger i fyra fall -- två i Kristianstad, två på Gotland -- nivåer över 100 procent. Det bör vara så att antalet sysselsatta per gård varierade mer än vad jag utgått ifrån och att just i Västra Broby, Akebäck, Vallstena och Järrestad hade man färre anställda per gård än mina schablonantaganden.

Proxy 2 ser åtminstone rimligare ut i det att den hamnar väldigt nära distriktsnivån, som den ju delvis bygger på, vad gäller median och medel. Rimligt är också att korrelationen mellan proxy 1 och proxy 2 är 0.44, ungefär vad man kunde förvänta sig. De plockar upp lite olika saker men är ändå relativt starkt positivt korrelerade.

För att inspektera lite mer vad dessa proxies egentligen gör kollar jag på de 20 kommuner med lägst och högst värden på proxy 1. Dessa syns i den röda tabellen (låga värden) och gröna tabellen (höga värden)

För den andra proxyn så ser topp 20 och botten 20 ut så här:

De 20 lägsta är inte så kontroversiella, det är mest storstadsnära landskommuner som av uppenbara skäl inte försörjde sig särskilt hög grad på jordbruk och som i många fall absorberades av stadskommuner -- eller omvandlades till sådana -- under 1900-talets första hälft. De 20 högsta är mer problematiska. Jag har toppkodat variabeln till 95 procent eftersom det förstås är omöjligt att ha mer än 100 procent, och som synes är det fler än 20 kommuner som omfattas av denna toppkodning. Problemet är inte ställen som Bolmsö eller Femsjö i Småland, som verkligen var jordbruksbygder, men snarare ställen som Grödinge och Östra Ryd, där värdet pumpats upp av ett lågt värde i nämnaren i ekvationen sysselsättningsandel_kommun / sysselsättningsandel_härad. Dessa härader med låga andelar jordbruk hade kanske inte så mycket variation mellan kommuner i absoluta tal.

Jag provar därför att beräkna en tredje proxy. Också denna bygger på distriktsnivåinformationen för år 1900 samt skillnaden mellan kommun och kommunens härad år 1930, men använder det absoluta avståndet istället för multiplikationsfaktorn. [2] Histogrammen nedan visar fördelningarna för de båda, utan toppkodning och liknande. Vi ser att med plus-/minus-approachen i proxy 3 kan man också få negativa värden. Det är fem kommuner som fått negativa värden: Partille (-9.2), Höganäs (-4.2), Holmsund (-1.0), Torshälla landskommun (-0.6) och Motala landskommun (-0.4). På andra sidan av fördelningen är det 36 kommuner som får värden på 100 procent eller högre. En del är i Norrbotten -- Karesuando och Korpilombolo toppar listan med 124 och 110 procent men spridningen är ganska jämn, med kommuner från Närke, Västerbotten, Älvsborg och andra ställen.

Överlag blir proxy 2 och 3 väldigt lika, förstås, eftersom de båda bygger på samma data, bara med skillnaden att proxy 3 bygger på den absoluta skillnaden mellan kommunnivån och häradsnivån år 1930 och att proxy 2 bygger på den relativa skillnaden. Korrelationen mellan de två (före toppkodning) är 0.98.

På många sätt blir bilden ganska lik i stort -- även om den diffar i det lilla -- oavsett vilken proxy man använder. Ett ytterligare sätt att kolla hur rimliga dessa tre proxies egentligen är, är att jämföra dem med den helt orelaterade variabeln som de borde vara korrelerade med, andelen beskattad förmögenhet i kommunen år 1900 som var icke-agrar. Denna är ju icke-relaterad på så sätt att den bygger på helt andra data (förmögenhetsskattedata) men är substantiellt djupt relaterad: i kommuner med stora andelar icke-agrara förmögenheter, typ fabriker och sågverk, borde andelen sysselsatta i jordbruket vara lägre. Korrelationen ska alltså vara negativ. Den första proxyn, som bygger på mina antaganden om hur många som jobbade på gårdar av olika storlekar, klarar inte detta test: korrelationen är +0.09. De två andra proxierna, som bygger på 1900 års häradsdata och 1930 års folkräkning, klarar däremot testet: båda har en negativ korrelation om -0.07 med andelen icke-agrar förmögenhet.

fotnoter

[1] För landet som helhet såg befolkningen år 1900 ut så här: 5.14 miljoner personer varav 1.67 miljoner barn 0-14 år och 430 tusen 65 år eller äldre. 59.1 procent var alltså i arbetsför ålder, 15-65. Statistik från SCB, Historisk statistik 1 Befolkning 1720-1967, tabell 16.

[2] Jag byter alltså ut 

agriemplshare_1900proxy = empl1900agri_district * (agriemplshare1930 / mean_agriemplshare_1930_district)

mot

agriemplshare_1900proxy2 = empl1900agri_district + (agriemplshare1930 - mean_agriemplshare_1930_district)

Det kvinnliga valdeltagandets politiska geografi i Sverige 1911-1944

 

De senaste åren har det kommit en hel del historiskt-statsvetenskapliga studier om val och väljarmönster i det tidiga 1900-talet. Som exempel tar jag några artiklar jag bloggat om: om kvinnligt valdeltagande i USA och Sverige, om det svenska socialdemokratiska partiets uppgång i valen 1911-1918, om sambandet mellan agrar ojämlikhet och valutfall i Preussen, och så vidare. [1]

Dawn Teele, statsvetare vid Johns Hopkins-universitet, tar i en ny artikel avstamp i diskussionen om kvinnors valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande. Herbert Tingsten (1937) och senare efterföljare som Duverger (1955) och Inglehart och Norris (2000) har menar att kvinnornas benägenhet att gå och rösta var lägre än männens på grund av traditionella könsroller och att kvinnorna när de väl röstade, tenderade att rösta på konservativa partier. Teele argumenterar emot detta: "Instead, I argue that partisan gender gaps are distinctive products of electoral geography and the demographics of turnout: when parties have clear geographic strongholds, gender gaps can wax or wane depending on the distribution of populations across those spaces and the mobilization of men and women during a given electoral cycle." (s. 428)

Sverige är en intressant fallstudie av flera skäl, säger hon. Man genomförde kvinnlig rösträtt 1921, bara ett år efter USA, och har länge varit känt som ett land som utmärker sig vad gäller jämställdhet på olika områden. Det är också ett av få länder som presenterar data på valdeltagande för män och kvinnor separat för alla kommuner, ungefär 2500 kommuner under den här perioden.

Hon presenterar fyra huvudresultat. Ett, kvinnor i städerna var mer benägna att rösta än vad kvinnorna på landsbygden var. Två, överlag så röstade män mer än vad kvinnorna gjorde, men i ett par kommuner var kvinnors deltagande faktiskt högre. Tre, i och med att fler kvinnor bodde i städerna så var det i absoluta tal fler kvinnor än män som röstade i städerna. Fyra, urbana kvinnor röstade mer vänster än vad rurala kvinnor gjorde: i städerna runt 52-62 procent, och på landsbygden runt 39-45 procent av kvinnorna röstade på den breda vänstern. 

I en väldigt intressant historiografisk översikt så konstaterar hon att litteraturen är enig om att kvinnor var mindre benägna att rösta än män, men att forskarna är helt oeniga om vilket parti kvinnor föredrog när de väl röstade:

"All scholarship finds that in the aggregate, women participated at lower rates than men (Boix, Magyar, and Munoz 2021; Duverger 1955; Rokkan 1970; Skorge 2023; Teele 2023; Tingsten 1937). But when it comes to preferences there are arguments to support all possible outcomes: some research suggests that women, who come from all classes, races, and ethnic groups, likely voted exactly like the men in their households, producing no difference in partisan outcomes (Acemoglu and Robinson 2000, 1186; Norris 1988; Tingsten 1937); other scholarship suggests that women voted more conservatively than men because they were more dependent on the traditional family arrangements and more pious and connected to the church (Duverger 1955; Inglehart and Norris 2000; Randall 1987); and still other research argues that women’s marginal status within the home and the economy should have prompted even the first women voters to support progressive causes (Morgan-Collins 2021). "

Positionen med starkast stöd är dock idén att kvinnor röstade mer konservativt, säger hon. (Det var också vad svenska betraktare förväntade sig åren runt reformen 1921.) Det homogeniserande perspektivet på kvinnliga väljare har dock också kritiserats av Corder och Wolbrecht (2016) i deras stora bok om kvinnliga väljare i USA i början av 1900-talet. De menar att lokala och regionala förutsättningar är viktigare, och Teele bygger vidare på detta argument. Skillnaden mellan stad och land är central här, där städernas tätare sociala band, större geografiska närhet till väljarbåset m m förväntas leda till större valdeltagande. [2]

Hon introducerar temat geografins betydelse för hur man röstar på följande sätt. Sociologiska teorier betonar de sociala klyftorna (Lipset och Rokkan 1967) och var man är placerad i den samhällsekonomiska strukturen. Men den politiska geografin ingriper här, och argumentet går väl egentligen tillbaka hela vägen till Tingstens idé från 1937 om den sociala koncentrationen, även om hon inte refererar Tingsten här:

"Political geographers have shown that the same type of voter will cast ballots for different parties depending on where that voter is located—for example, a working class voter in a working class neighborhood is much likelier to vote for the left than a working class voter in a middle class suburb (Johnston and Pattie 2006). Place matters because economic incentives might be local (Rickard 2020) and because the political affiliations formed in particular areas are tied to long-standing patterns of industrialization and political competition (Rodden 2019.)"

Teele placerar in detta i en historisk kontext av urbanisering och industrialisering i det tidiga 1900-talet. Hon presenterar också det svenska valsystemet, med 230 platser i andra kammaren fördelade på 56 valkretsar som var och en valde 3-8 riksdagsmän, på ett väldigt bra sätt. Till skillnad från Boix och Magyar (2022) har hon också noterat det betydelsefulla inslaget av partigemensamma listor. [3] Detta gör också att hennes analyser bygger på den breda uppdelningen mellan Vänstern, som inkluderar Liberalerna, SAP och yttervänsterpartierna, och Höger, som inkluderar både själva Högerpartiet och bondepartierna. Teele menar att den enkla uppdelningen Vänsterblock-Högerblock åtminstone fungerar fint fram till valet 1932 då SAP bildar regering med Bondeförbundet som då så att säga byter block. (s. 434, n21).

Hennes svenska valdata kommer från Berglund (1988) och omfattar 2576 kommuner och 49 distrikt i Stockholm, inbäddade i 409 härader och 25 län. Diagram 2 som jag klistrat in ovan visar (2A) att de flesta väljarna bodde på landsbygden och att (2B) valdeltagandet var högst för urbana män och lägst för rurala kvinnor. År 1921 fanns det 13 kommuner som hade större valdeltagande bland kvinnor än män, och år 1928 var det 47 kommuner. Man blir ju nyfiken på vad det är för kommuner som hade högre kvinnligt än manligt valdeltagande, och utifrån samma valdata som Teele använt så plottar jag det på en karta för år 1921:

 

Kvoten kvinnligt valdeltagande/manligt valdeltagande, utifrån Berglunds (1988) data. 

Kartan gjord med histmaps. Intrycket att det inte riktigt finns något starkt geografiskt mönster 

stärks av bristen på starka korrelationer med partival. Korrelationen med SAP:s röstandel är 0.23 

(större könsgap--fler SAP-röster), med Liberalerna -0.28, med Högern 0.08.

När jag tittar särskilt på de kommunerna som har högre andel valdeltagande bland kvinnor än bland män år 1921 enligt datat är det: Rörum med en kvot på 3.9 vilket är misstänkt och antagligen beror på datafel, Grundsund med 1.5, Käringön med 1.19, Kyrkoköpinge med 1.16, Mollösund med 1.11, Krokstad med 1.10, Hede i Bohuslän med 1.06, Gullholmen med 1.06, Dragsmark med 1.04, Slädene med 1.02, Mölleberga med 1.02, Rolfstorp med 1.01, Östra Vram med 1.01, och Norderön med 1.00008. När jag kollar på Rörum i datat så kan det faktiskt vara så att det inte var något fel! Berglund/SND rapporterar att bara 15 män, av 187 röstberättigade, gick och röstade år 1921, medan 70 av 224 röstberättigade kvinnor gick och röstade. Jag begriper inte varför valdeltagandet var så lågt, kanske var det helt enkelt så att männen i denna östskånska kustsocken var ute och fiskade den dagen. Det extrema för kvinnor vad gäller valdeltagande verkar åtminstone inte ha berott på kultur: år 1928 var kvinnornas valdeltagande bara 57 procent av männens.

Kommunerna med störst gap i deltagande år 1921 var Östergarn (21 procent), Eskilsäter (28 %), Tofta på Gotland (31 %), Eksta och Böja (32 %), Bjurum (33 %), Viksjö (34 %), Gustav Adolf i Skaraborg (35 %), Alskog, Fleringe, Tived, Halla på Gotland och Nössemark (36 %), Brandstorp (37 %), Vestergarn (39 %), och Södra Fågelås (40 %). Gotland och Skaraborg ser här ut som de mest genuskonservativa områdena, medan Bohuslän och Skåne ser mest liberala ut. Bohusläns position i den här statistiken tror jag dock har mer med fiske att göra (tänk på att man inte kunde poströsta vid denna tid) och mindre med könsnormer.

År 1928 är de 15 kommunerna med störst könsgap i valdeltagande en från Skåne, en från Halland, två från Uppland, en från Östergötland, fyra från Skaraborg, två från Älvsborg, en från Gävleborg, 

Jag tycker inte att man ser några riktigt starka regionala mönster: på de flesta ställen ligger kvinnornas valdeltagande mellan 60 procent och 80 procent av männens, och de "gröna" områdena, alltså där kvinnorna var minst 80 procent så benägna att rösta som männen, är utspridda lite överallt: Norrbotten, Västernorrland, Skåne, och lite här och där däremellan. Det finns inte heller några riktigt "röda" stråk, alltså med väldigt lågt kvinnligt valdeltagande: om något är det kanske Västergötland och framför allt Skaraborg.

I alla fall, tillbaka till Teeles artikel. För att beräkna kvinnors och mäns partival -- något som inte rapporteras direkt i statistiken -- så använder hon the method of bounds approach. Hon börjar med att räkna ut hur kvinnorna röstade under två extremscenarios: ett där alla män röstade vänster, ett där inga män röstade vänster. Från dessa extrema scenarios går hon vidare till mer realistiska scenarios med olika antaganden om männens partival. Hennes metoddiskussion är bra och tydlig:

Hon gör ett intressant påpekande att problemet med Kings (1997) metod, som t ex använts för att beräkna vilka som stöttade nazistpartiet i de tyska valen 1928-32, är att den bygger på ojämn fördelning av olika grupper -- t ex jordbruksarbetare och banktjänstemän -- mellan olika valdistrikt. Det funkar inte riktigt när grupperna man är intresserad av är kvinnor och män. Mellan 25:e och 75:e percentilen av andel kvinnor i kommunen varierar andelen bara mellan 49.7 och 52.6 procent, och Kings maximum likelihood-metod kommer därför inte funka. Method of bounds bygger på enklare antaganden om att andelen män och andelen kvinnor som röstar för ett visst parti måste variera mellan 0 och 100 procent. För att göra mer realistiska antaganden om hur männen i kommunerna röstade, utgår hon från valstatistiken från före 1921, alltså när det bara var män som röstade. (s. 437) Dessa antaganden kan bygga på att alla män röstar som de gjorde 1917 eller 1920, eller på att de röstade som det år som vänstern var starkast, eller att yngre män (som inte röstade före 1921) röstade annorlunda än äldre män, eller uppdelat på kommuner där vänstern var stark respektive svag.

Diagram 3, som jag klistrat in nedan, visar huvudresultaten. I panel A visas hur männen röstade 1917 (breda grå streck) och 1920 (små grå streck), uppdelat på landskommuner och stadskommuner och inom varje kategori rangordnat efter hur stor kommunen är. Inom båda typerna så var vänstern starkare i större kommuner. I panel B ser vi beräkningarna av hur kvinnorna röstade, med olika antaganden om hur männen röstade. Den översta grå och den understa grå linjen är beräkningarna med de extrema antagandena att inga män respektive alla män röstade på den breda vänstern. Den vinröda streckade linjen visar det faktiska valutfallet för både män och kvinnor.

Enligt beräkningarna i 3B så röstade 40-70 procent av kvinnorna i städerna på den breda vänstern, oavsett hur stor staden var. Vänsterandelen var större i större städer, men framför allt så är det en skillnad mellan de riktigt små städerna, där vänsterandelen "bara" var runt 50 procent, och de stora där andelen var runt 70 procent. Variationen är större i jordbrukskommunerna, från 20 till 80 procent beroende på antaganden, och med en brantare lutning till "fördel" för de mer befolkade kommunerna.

Förfarandet är förstås lite speciellt i det att Teele använder mäns partival 1917 och 1920 som proxy för hur män som grupp röstar 1921 och framåt, och hon använder flera olika kontroller för att se till att resultaten inte är missvisande. (s. 438-439)

 Utifrån sina huvudresultat räknar hon också ihop en total röstandel för kvinnor och män för städer i allmänhet, och för landsbygd i allmänhet. Med antagandet att mänenn röstade som det mest vänsterinriktade året så blir kvinnornas vänsterandel i städerna 56 procent, och med antagandet att männen röstade som 1920 blir andelen 67 procent. I landsbygdskommunerna är andelen 30 procent om alla gamla män röstade som sitt vänstraste pre-1921-år och alla nya män röstar vänster, och 54 procent, om männen röstar som 1920.  Sett till alla kommuner tagna tillsammans antyder detta att 41-65 procent av kvinnorna på landsbygden röstade på SAP eller Liberalerna, och 52-70 procent i städerna.

Slutsatssektionen börjar elegant: "The idea that women were traditional voters in the past—
that they turned out at low rates and voted for conservative parties—has become a textbook fact, reported and repeated in decades of research on the contemporary gender gap in participation and partisanship. The findings of this article demand a reconsideration of both facets of the traditional gender gap thesis." (s. 440) Ett, även om kvinnorna hade lägre valdeltagande i procent, så var de fler, inte minst i städerna, och en stor andel av de som gick och röstade var alltså kvinnor. Två, det är inte så att kvinnor överlag röstade konservativt. I städer och mer tätbefolkade landsbygdsområden röstade kvinnor i hög grad vänster, åtminstone i Sverige. Hon föreslår tre vägar framåt för vidare forskning. Ett, är Sverige representativt? Det behövs liknande studier av andra länder för att etablera det. Två, i länder där valdeltagandet var högt, som i Italien, Spanien och Chile, var könsskillnaden som i Sverige? Tre, om kvinnor i städer var mer liberala än kvinnor på landsbygden, och städerna var majoriteten av väljare, "future scholars might consider whether European welfare states were built on urban women’s political participation." (s. 440)

referens

Dawn Langan Teele, "The Political Geography of the Gender Gap", The Journal of Politics, volume 86, number 2, April 2024

fotnot

[1] Teele beskriver specifikt för frågan kvinnors valdeltagande litteraturen så här: "New methodo-
logical tools and the turn toward historical political economy have brought renewed attention to the crucial question of how women voted in the past, with scholars arguing that women’s turnout varied with the institutional context (Kim 2019; Skorge 2023) and the landscape of political competition (Teele 2023) and that women’s votes often fell with the locally dominant political party (Corder and Wolbrecht 2016). Here, I build on these insights, and research on political geography (Johnston and Pattie 2006; Jusko 2017; Lee and Rogers 2019; Rickard 2020; Rodden 2019; Xu 2023), to argue that variation in women’s political participation and vote choice, and the gaps between men and women, is driven by political geography even more than gender." (s. 428-429)

[2] Teele har här också ett väldigt roligt citat från Bondeförbundet, 1917: "The Swedish Farmer’s Union (Bondeförbundet) voiced concerns about enfranchising women precisely because they expected that their party would be disadvantaged vis-à-vis urban parties after suffrage. In their 1917 official party platform, the Farmer’s Union laments: “In the cities, both men and women can vote very well, because the polling station is often located across the street. But in the countryside you often have miles of road, and you and your wife often can’t get out at the same time for the supervision of children and animals. The result would be that cities and more densely populated communities would have their voting rights doubled, while the rural areas would have their voting rights virtually unchanged because of these conditions.”" (cit. 431)

[3] Så här beskriver hon detta fenomen: "Importantly, in this period Sweden’s rules allowed for parties to run as alliances, called “cartels,” on the same lists in specific districts, even if they were separate entities in other districts. Voters could cast a ballot for an alliance, as well as for candidates on specific party lists within the alliance, so that seats were allocated first to the alliance and then to parties within the alliance (Särlvik 2002, 238). For example, in the 1917 general election, Conservatives (Moderata and Högern) and Agrarians (Bondeförbundet) formed alliances in 29 constituencies (52%) while the Left Socialist and Social Democrats had a common label in 44 constituencies (78.5%). The Liberals, the party in the center that held the government in the prior year, formed alliances with the Social Democrats in five constituencies (Särlvik 2002, 240). Because the d’Hondt rules favor larger parties, there were incentives for parties closer on the ideological spectrum to form cartels within districts." (s. 432) I en fotnot till detta resonemang noterar hon också att: "The practice, known as apparentement, allowed more seats to be gained by parties that were ideologically related to one another (Cox 1997, 61)" Särlvikreferensen är bokkapitlet “Party and Electoral System in Sweden” i Bernard Grofman and Arend Lijphart, eds., The Evolution of Electoral and Party Systems in the Nordic Countries. New York: Agathon.

Kvinnligt valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande

 

valdeltagande för män och kvinnor i svenska riksdagsval 1899-1932, från 

Riksdagsmannavalen åren 1929-1932 av Statistiska centralbyrån. 

Tillgänglig som pdf från SCB:s hemsida.

När kvinnor fick rösträtt i Europa och Amerika under 1900-talets första halva så var deras valdeltagande lägre än männens. I Sverige var det år 1921, det första riksdagsvalet med kvinnlig rösträtt, 47,2 procent av röstberättigade kvinnor som röstade, och 62,0 procent av männen. Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid KCL i London, börjar en ny artikel på ämnet på ett otroligt statsvetenskapligt sätt: argumentet att kvinnligt valdeltagande är högre i länder med proportionella valsystem (PR) än de med majoritetsvalsystem. Hon menar dock att Skorge (2021) visar att PR-effekten varierar mellan olika kontexter, t ex med graden av partikonkurrens och sociala nätverk. Morgan-Collins lägger utifrån detta fram sitt eget argument i två steg. 

Ett, "the incentives to vote and to mobilize in the general population determine the size of the gender turnout gap regardless of the type of electoral system, but that this relationship is not linear." Skillnaden i valdeltagande mellan kvinnor och män är mindre antingen när incitamenten är väldigt starka eller väldigt svaga, menar hon. Modellen bygger på att kvinnor överlag har en högre "kostnad" för att rösta och att om incitamenten att rösta överlag är väldigt starka så kommer det ha starka effekter på väljare med höga kostnader att delta, som oproportionerligt kommer vara kvinnor. När incitamenten är väldigt svaga kommer bara "low-cost voters" delta och skillnaden mellan män överlag och kvinnor överlag kommer också minska (eftersom båda gruppernas deltagane kommer vara lågt). Hon visar detta med data från norska valdistrikt.

Steg två är argumentet att lokal partikonkurrens är en proxy för styrkan i incitamenten att rösta och delta. Med norska data visar hon att kvinnors valdeltagande närmade sig mäns i distrikt med majoritetsval och stark konkurrens, men också i områden med svag konkurrens och PR-valsystem. Hon visar också att effeketerna är liknande i Nya Zeeland, Sverige och Österrike. Vidare så använder hon också det faktum att Norge bytte valsystem från SMD till PR under perioden

 

Referens

Mona Morgan-Collins (2024), "Bringing in the New Votes: Turnout of Women after Enfranchisement", American Political Science Review 118 (2).

Labourpartiet och det privata näringslivet 1950-1970

 

Harold Wilson, fotograferad av okänd fotograf. 

Foto i public domain, tillgängligt via Wikipedia.

 

‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’.

Anthony Crosland, The Future of Socialism (1956), citerad i Jim Tomlinson (2004, s. 690)

 

När man kollar på ekonomisk politik och hur den utvecklats och förändrats i Storbritannien under 1900-talet så är Jim Tomlinson, professor i ekonomisk och social historia i Glasgow, en historiker som alltid dyker upp och alltid har intressanta perspektiv på saker och ting. 2004 publicerade han en artikel med den intresseväckande titeln "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970" i Historical Journal. Artikeln börjar med att Labour-politikern Harold Wilson år 1950 säger att  ‘in this problem of the relation between Government and private industry we have what is almost a vacuum in Socialist thought’. Tomlinsons artikel handlar just om hur Labour tänkte om privata företag under 1950- och 1960-talen.

Utgångspunkten var idéer om att socialismen skulle uppnås genom ekonomisk planering. Dessa idéer förekom vid Labours grundande 1900 men blev än viktigare efter 1931. [1] Tomlinson menar dock att 30-talets entusiasm för planering drevs mer av missnöje med vad "marknaden" gjorde, än av konkreta idéer om hur planeringen kunde funka. Under andra världskriget infördes en mängd regleringar av ekonomin som Labour omfamnade som "planering", men efter hand drog Wilson och andra slutsatsen att dessa regleringar fungerade mindre bra i fredstid och inte var vad man sökte efter. Samtidigt hade man också en rad statliga bolag och att tänka på hur dessa relaterade till den socialistiska visionen.

Under 1940-talets slut hade Storbritannien, precis som Sverige och en rad andra länder, en stor ekonomisk-politisk diskussion om krisläget och obalanserna i den internationella handeln. Att öka produktionen -- och därmed också exporten -- var nu helt centralt på Labours agenda, t ex i partiets pamflett Production, the bridge to socialism som publicerades 1948. Wilsons reflektion som inleder Tomlinsons artikel kommer ur denna period med diskussioner om hur man kunde öka exporten. Exportindustrierna var i väldigt låg grad nationaliserade, så när exporten skulle upp, var man beroende av de privata företagens beteende. Wilson accepterade detta läge och argumenterade att ‘for perhaps a quarter of a century or more we should be operating a mixed economy, with the private sector of crucial importance in many matters affecting full employment, exports, productivity and the standard of living’. (cit. 688) Vad jag tycker är fascinerande här är det explicita användandet av "mixed economy" för att beskriva en önskad ekonomi -- åtminstone på mellanlång sikt. Wilsons förslag låter rent tyskt, eller åtminstone kontinentalt, när han menar att den privata ekonomins branscher i många fall domineras av ett par stora företag och att det är viktigt att från politiskt håll få in representanter i dessa storbolags styrelser. (s. 689) Detta fick kritik i regeringen och i andra versionen av Wilsons PM föreslår han istället att storbolagen ska utse en kontaktperson gentemot regeringen, och att man från politiskt håll också ska införa permanenta priskontroller, mer konsumentrepresentation och så vidare. [2]

Wilson kritiserade i sin PM från 1950 företagens vinster, och Tomlinson för ett intressant resonemang om hur Labour som arbetarparti egentligen förhöll sig till företagsvinster. Han menar med referens till forskning av Martin Francis (Ideas and policies under Labour, 1945–1951, 1997) och Martin Daunton (Just Taxes, 2002) att Labour sedan finansminister Philip Snowden på 1920-talet accepterat vinster, och att "Labour’s policy dilemma may usefully be seen as how to reconcile acceptance of ‘legitimate’ profit derived from active promotion of efficiency with attacks on ‘illegitimate’ profits derived from passive wealth ownership." (s. 689) Partiet hade sedan 20-talet arbetat på att uppnå detta genom arvsskatt och förmögenhetsskatt snarare än beskattning på vinsterna direkt; precis som i Sverige på 1950-60-talet skapade man också skatteincitament för att behålla vinsterna i företagen (och investera dem) snarare än att dela ut dem till aktieägarna. [3] Tomlinson sammanfattar Labours dilemma på ett elegant sätt:

"On the one hand was the belief that production is inherently social, and wealth creation likewise; from this perspective derived the view of the party that, as Daunton puts it, ‘the tax system should remove socially created wealth, after it has been produced by the market, through death duties and surtax’. On the other hand, there was the understanding that profits were the motor of the private sector upon which Labour’s economic ambitions relied. No wonder then that Crosland in the mid-1950s was to write that ‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’." (s. 690)

Labour var i opposition 1951 till 1964, när Churchill (1951-55), Eden (1955-57), Macmillan (1957-63) och Douglas-Home (1963-64) i tur och ordning ledde konservativa regeringar. Labours tänkande om näringslivet utvecklades under tiden i flera faser, säger Tomlinson, och han analyserar det utifrån tre teman: särskiljandet mellan ägande och företagsstyrning, företagens storlek, och frågan om monopol. 

Debatten om avskiljandet mellan ägande och företagsstyrning börjar ofta med Berle och Means klassiker The Modern Corporation and Private Property (1932), men Tomlinson påpekar att åtskiljandet kan spåras hela vägen tillbaka till tredje bandet av Marx Kapitalet, där han diskuterar separationen mellan företagsledaren och rentiären som egentligen inte fyller någon ekonomisk funktion. Olika socialistiska författare som Tawney, ekonomisk-historiker vid LSE i början av 1900-talet, fortsatte på denna diskussion och enligt Tomlinson blev också Burnhams bok Managerial Society (1942) inflytelserik i Labour med sitt argument att alla samhällen inklusive Sovjetunionen höll på att utvecklas till "managerial autocracies". Hos Burnham var detta en teori om en auktoritär utveckling, men för Crosland var företagsledarnas maktövertagande något positivt, i att det försvagade kapitalistklassens grepp över företagen och samhället. När företagsstyrning var en professionell aktivitet, utövad av avlönade tjänstemän med särskilda kompetenser, öppnade detta enligt Crosland för en blandekonomisk styrning:  ‘Operating by legislative, fiscal, physical or monetary methods, the government can broadly speaking, make private industry dance to any tune it wants.’ (Crosland cit. på s. 692) Om denna bedömning hade Crosland också polemiska debatter med marxister som inte delade Croslands optimism om hur företagsstyrningen kunde användas för socialistiska syften.

Tema två, relaterat till det första, är det om företagens storlek. Bedömare var på 1950-60-talet övertygade om att företagen vuxit sedan 1800-talets slut, och de flesta menade att detta var något positivt för den ekonomiska effektiviteten. Detta "teknokratiska" perspektiv på företagens tillväxt hade fäste såväl i den marxistiska traditionen som hos fabianerna.

Samtidigt som många Labour-politiker var positiva till stordriftsfördelarna, så oroade man sig för möjligt monopolistiska förhållanden, och Labourregeringen genomförde 1948 en Monopolies Act för att motverka sådana. Samtidigt så var man på 50-talet så positiva till stordriftsfördelar att en arbetsgrupp efter valet 1957 drog slutsatsen att brittiska företag nu var så effektiva att man inte längre kunde motivera förstatligande med effektivitetsargument -- däremot kunde förstagligande motiveras av politiska skäl. (s. 695) Arbetsgruppen citerade Adolf Berles The Capitalist Revolution från 1955:  ‘The
capital is there; and so is capitalism. The waning factor is the capitalist.’ En för en svensk slående parallell till Ernst Wigforss idé från det tidiga 50-talet om att skapa "samhällsföretag utan ägare"! En annan intressant parallell, som jag hittar genom en snabb googling, är att Washington Law Review 1955 samrecenserade Berles bok med Galbraiths American Capitalism: The Concept of Countervailing
Power (1952). Blandekonomins anda i en enda recension! Labour-arbetsgruppen 1957 gjorde också argumentet, som känns igen i vår egen tid, att företagsstyrningen präglas av en konflikt mellan företagsledare, som vill att företaget ska förbli och växa, och aktieägare, som rädda för sin egen dödlighet vill få ut pengarna på kort sikt.

I debatterna i slutet av 1950-talet -- inklusive den senare partiledaren Harold Wilsons tal på partikonferensen 1957 -- spårar Tomlinson hur Labour höll på att röra sig in i declinism-analysen, alltså att den brittiska ekonomin systematiskt underpresterade. I partirapporten Signposts for the Sixties (1961) argumenterade man att "industrial decline" gjorde att situationen krävde "planning for expansion", inklusive skapandet av en National Industrial Planning Board. I det tidiga 1960-talet var Labour tillbaka på den ekonomiska planeringens väg med en tilltro till vetenskap, planhushållning -- om än bara "indicative" sådan -- och industriella investeringar. (s. 697-8)

I sina slutsatser pekar Tomlinson på fyra motsättningar eller oklarheter i Labourpartiets tänkande om det privata näringslivet under 1950-60-talet. Först, motsättningen mellan strävan att få upp investeringarna, och den djupt förankrade skepsisen mot företagens vinster: "Labour’s scepticism about the fundamental legitimacy of profits, linked to the historically entrenched belief that the worker was entitled to the full fruits of his labour. " (s. 707) Två, motsättningen mellan tilltron till de stora företagens effektivitet, och skepsisen mot samma företags alltför stora politiska makt. Tre, oklarheten kring ifall makten över företagen överförts från ägare till företagsledare, och vad det i så fall betydde för maktanalysen och klassanalysen. Fyra, hur kunde man genom konkurrens och reglering, och olika kombinationer av dessa, främja den ekonomiska effektiviteten?

 

referens

Jim Tomlinson (2004), "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970", Historical Journal 47 (3). 

fotnoter

[1] Referenserna här är Daniel Ritschel, The politics of planning: the debate on economic planning in Britain in the 1930s (1997); Richard Toye, The Labour party and economic planning (2003); och Stephen Brooke, Labour’s war: the Labour party during the Second World War (Oxford, 1992), ch. 1; Jim Tomlinson, ‘Economic policy’, in D. Tanner, Pat Thane, and N. Tiratsoo, eds., Labour’s first century (2000).

[2] Tomlinson pekar på att Wilson menade att Labour hade ett problem med att framstå som ett producentintresse, med för lite omtanke om konsumenterna. 

[3] Referenserna här är Dauntons Just Taxes (2002, s. 200-202), R Whitings The Labour Party and Taxation (2000), Tomlinsons egna bok Democratic Socialism and Economic Policy (1997), och en mer samtida rapport: D Seers, The Levelling of Income since 1938 från 1951.

Det socialdemokratiska partiets uppgång i svenska val, 1911-1918

 

valutfallet i de svenska landstingsvalen år 1912. I landstingsvalen 1910-18 hade alla

 män -- med vissa förbehåll -- rösträtt men desto mer man tjänade desto fler röster 

fick man, upp till 40 röster. Diagrammet visar partivalet per grupp, från män med 

1 röst var till män med 40 röster var, uppdelat på landsbygd och städer. 

Källa är Sveriges Officiella Statistik, Landstingsmannavalen år 1912 (pdf)

Det socialdemokratiska partiet dominerade svensk politik från 1932 till 1990-talet. Men var kom det ifrån på vägen upp? Var var det starkt från början? Statsvetarna Carles Boix (Princeton och Barcelona) och Zsuzsanna Magyar (Luzern) börjar en ny artikel i British Journal of Political Science med att säga att de har "unique, highly granular data" från svenska landstingsval 1910-1918 som ger nya möjligheter att besvara sådana frågor. Det finns förstås inga individdata a la dagens surveys om hur folk röstade på 1910-talet, i Sverige eller någon annanstans, men den dåvarande svenska valstatistikens styrka, just för landstingsvalen som hade inkomstgraderad rösträtt, är att den delar upp väljarna i inkomstsegment, vilket gör att Boix och Magyar på valdistriktsnivå kan studera relationerna mellan olika inkomstgruppers vanlighet i distriktet, och valens utfall.

De sammanfattar artikeln som att de gör tre argument. Ett, framgången för den typ av "electoral socialism" som SAP stod för "depended on the political inclusion of specific social strata, mainly, the industrial working class, which socialist parties defined as their natural constituency (Lipset and Rokkan 1967; Przeworski and Sprague 1986)." (s. 281) Två, allmän rösträtt var nödvändigt för att socialdemokratin skulle kunna val, eftersom de relativt lågavlönade var berövade rösträtt före 1911, men rösträtten var inte tillräcklig. Socialdemokratin behövde också starka organisationer, framför allt i partiet och i facket, "to take previously non-mobilized electors to the polls while moving old voters away from other parties (Bartolini 2000; Katznelson and Zolberg 1986; Kunkel and Pontusson 1998; Luebbert 1991; Rennwald and Pontusson 2019). " (s. 282) Tre, och mer nydanande, så menar de att de kan beskriva med större precision vilka grupper det var som stöttade socialdemokratin från början: "Social democracy was initially supported by a relatively narrow segment of the electorate – mostly relatively affluent industrial workers." (s. 282) Bara efter hand tilltalade socialdemokratin de allra fattigaste, menar de. De bättre avlönade arbetarna hade större resurser, mer tid att engagera sig politiskt, och arbetade ofta i stora fabriker som möjliggjorde kollektiv facklig organisering. [1]

Den svenska valreformen 1909 ökade andelen män över 24 år som hade rösträtt från ungefär 30 procent till ungefär 80 procent, vilket stärkte incitamenten för politiker att tillhandahålla vänsterpolitik. Samtidigt infördes ett proportionellt valsystem vilket gjorde att det var meningsfullt att rösta på t ex SAP även om de inte var på väg att vinna i ens valdistrikt. SAP dubblade i valet 1911, det första valet efter rösträttsutvidgningen, sitt väljarstöd till 29 procent, och 1914 fortsatte man växa, till 36 procent. Därefter gick tillväxten långsammare, säger Boix och Magyar med referens till Tingsten (1973): 1924 fick man 40 procent och 1940 över 50 procent.

Boix och Magyar studerar specifikt landstingsvalen, som mellan 1909 och 1918 genomfördes i proportionella val med "plural voting", alltså att en person med höginkomst kunde ha många röster, upp till 40 sådana. I landsbygdsvaldistrikt fick en väljare en röst för varje 100 kr inkomst upp till 1000 kr, och sedan en röst för varje 500 kr extra dörutöver. I urbana distrikt fick man en röst per 100 kr upp till 2400 kr och sedan ytterligare en röst per 500 kr. På grund av det graderade systemet var det viktigt att hålla reda på hur många väljare det fanns i olika inkomstsegment, och det är därför det finns sådan fin statistik som Boix och Magyar kan använda. Landstingsvalen hölls 1910 och vartannat år därefter till 1918, i en process där man hade val i hälften av länen vartannat år så att halva övre kammaren byttes ut vartannat år.  Artikeln -- som formellt sett är ett "Letter" -- är rätt korthuggen och förklarar inte så mycket om hur statistiken ser ut i detalj, men faktum är att Sveriges officiella statistik för dessa val rakt av redovisar partival per inkomstgrupp, från de med 1 röst till de med 40 röster -- jfr diagrammet som jag klistrat in längst upp.

Väljarstatistiken per inkomstsegment är "very fine-grained", säger Boix och Magyar: det genomsnittliga segmentet (kommun X, inkomst 600-700 kr, eller kommun Y, inkomst 800-900 kr, t ex) hade färre än 150 väljare i sig, och 90 procent av segmenten hade färre än 300 väljare. (s. 284) I lokalvalen 1912-14 hade 54 procent av väljarna en taxerad inkomst om 400 kronor eller mindre, och de 10 procenten med högst inkomst hade 2500 kronor eller mer, och topp 1 procenten 8500 kronor eller mer. Det finns alltså en stor spridning bland väljarna: från ganska låga inkomster till väldigt höga. Det är viktigt att tänka på att inkomstmåttet här är beskattad inkomst och att man kunde göra ganska rejäla avdrag; om man tjänade under 1200 kr så var upp till 300 kronor skattefria, beroende på hur många barn man hade osv. (Appendix A.) Vi kan alltså tänka att en person som i Boix och Magyars statistik är klassificerad som en inkomst på 200 kr, i verkligheten tjänade 300-500 kronor.

Valdeltagandet var mycket lägre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare -- vilket förstås kan ha att göra med att den graderade rösträtten gjorde att låginkomsttagarnas enda röst inte var så mycket värd gentemot folk som hade 30-40 röster. Det diskuterar dock inte Boix och Magyar som nöjer sig med att konstatera att färre än en fjärdedel av de potentiella väljarna i den lägre halvan av inkomstfördelningen i städerna röstade 1910, medan de 10 procenten med högst inkomster i städerna hade ett valdeltagande högre än tre fjärdedelar. På landsbygden var valdeltagandet högre, men fortfarande under 25 procent bland den lägre halvan av inkomstfördelningen.

Enligt Boix och Magyars beräkningar i Figur 3, som jag klistrat in ovan, så var väljarstödet för Socialdemokraterna i relation till väljarnas inkomster ett upp-och-ner-vänt U: lågt bland väljarna med lägst inkomst, högt i mellanskiktet, och lågt bland höginkomsttagarna. Faktum är att låginkomsttagarna, runt 300 kronor om året i inkomst, i städerna var mer benägna att rösta på Högern än att rösta på Socialdemokraterna, strax under 10 procent av de med rösträtt. (De flesta låginkomsttagarna röstade ju inte alls, så bortfallet är stort.) I vilket fall så spekulerar de om att Högerns förvånansvärt starka stöd bland väljarna med lägst inkomster "may have been related to the presence of clientelistic voting". (s. 285) 

Men här undrar jag också vilka de här låginkomsttagarna egentligen är. Det lägsta segmentet i städerna, där SAP är väldigt svaga, tjänar mindre än 300 kronor. Om vi slår på ett generiskt antagande om att de hade 200 kr i avdrag så är deras totala inkomst något i stil med 400-500 kronor. Det kan inte gärna vara heltidsarbetare i städerna, eftersom, som Boix och Magyar redovisar i Appendix C med referens till Bagge et al (1933), en manlig lantarbetare 1910 tjänade 306 kronor om året och en kvinnlig lantarbetare 192 kronor om året. (Till detta kom mat och logi.) Lönerna var överlag högre i städerna och de hänvisar också till att en manlig textilarbetare i genomsnitt tjänade 978 kr och en kvinnlig textilarbetare 613 kr. Det lägsta inkomstsegmentet i Figur 3 är alltså troligen pensionärer och deltidsarbetare. Det är svårt att översätta valstatistikens inkomstsegment till mer sociologiska grupp- och klassbegrepp men med tanke på skatteavdragen kanske inkomstgrupperna runt 400-900 kronor mest liknar vad man tänker sig en industriell arbetarklass. I dessa inkomstgrupper fick Högern och SAP ungefär lika stora andelar av rösterna i städerna enligt Figur 3, medan Liberalernas stöd var lite lägre. Med tanke på den svårtolkade statistiken blir det dock svårt att dra riktigt starka slutsatser om de olika partiernas stöd i olika grupper i städerna.

Att jämföra städer och landsbygd är mindre komplicerat. Överlag var Liberalerna starkare på landsbygden och SAP i städerna. Boix och Magyar menar att SAP hade svagt stöd hos lantarbetarna: "Among those voters earning less than Kr. 400, a figure corresponding to the average earnings of male farm workers (Bagge, Svennilson, and Lundberg 1933), the SAP vote remained below 10 per cent." (s. 286)

De undersöker också vilka faktorer som samvarierar med valutfallen: hur många som över huvud taget går och röstar, och partivalet. De skapar kvasi-individ-data genom att använda varje inkomstsegment, säg män med 3 röster i Uppsala, och imputera individer i detta segment som har medelinkomsten i segmentet och vars fördelning på partival och icke-röstning motsvarar genomsnittet i segmentet. Regressionerna har dessa imputerade individers agerande som beroende variabel och där bestämningsvariablerna är individernas inkomster samt kontextvariabler: folkrörelsernas styrka från Lundkvist och Andraes dataset, Ginikoefficienten i inkomster i valdistriktet, och dummies för distriktet och för ifall distriktet är urbant eller ruralt.

Tendensen att rösta ökade med inkomst, upp till 90:e percentilen av inkomster varefter sannolikheten plattades ut. Sannolikheten att rösta för SAP ökade upp till 500 kronor i urbana distrikt och 1000 kronor inkomst i rurala distrikt, och minskade sedan; Boix och Magyar tolkar detta som att SAP var starkast bland "Sweden’s industrial labour aristocracy" runt den 75:e percentilen i inkomstfördelningen. (s. 289) Med starkare fackföreningar i distriktet ökade valdeltagandet, men inte för den lägre halvan av inkomstfördelningen vilket är väldigt förvånande -- "The result probably points to a compositional effect: more unionized districts had a higher concentration of poorer voters." (s. 289) De fattigaste röstade till ungefär 10 procent för ett socialistiskt parti både i distrikt med starka och distrikt med svaga fackföreningar; personen vid den 75:e percentilen hade dubbelt så stor sannolikhet att rösta socialistiskt i distrikt med fackföreningar. Om nykteristerna var starka i distriktet ökade valdeltagandet med ungefär 10 procentenheter, med effekten koncentrerad till fattiga väljare. Stödet för SAP minskade något, men effekten är liten. Frikyrkornas närvaro hade något förvånande en svagt positiv effekt på SAP:s röstandel, men det resultatet verkar känsligt för modellspecifikation. (s. 289-290)

Efter 1920 avskaffas röstsystemet med fler röster för höginkomsttagare och statistiken redovisar inte längre röstbeteende per inkomstgrupp. Boix och Magyar använder då istället data om sektorstillhörighet per kommun (1910 och 1940) eller härad (1920 och 1930) från folkräkningarna och valutfallen från Sten Berglunds (1988) val-dataset som finns tillgängligt från SND. Nu gäller det alltså riksdagsvalen, inte landstingsvalen, och systemet är en man-en röst före 1921, och en person-en röst från och med 1921. För att dra slutsatser om individers beteende från data på gruppnivå använder de Gary Kings (1997) metod för ekologisk inferens. De har statistik för 2414 kommuner (se Appendix F) och jämför här alltså både rurala och urbana kommuner i samma modeller.

Figur 6, inklistrad ovan, ger ekologisk inferens-resultaten för folk i jordbruket, vad gäller att rösta eller inte, och att rösta på SAP eller vänstern bredare. Slående nog så röstade alltså 0 procent av de anställda i jordbruket år 1911 på SAP enligt dessa resultat, medan valdeltagandet var ungefär 50 procent. Det var förvisso så att Liberalerna och SAP ställde upp ihop i rätt många distrikt detta år, så det kanske kan göra det svårt att dra slutsatser just detta år. (Totalt så fick Liberala och SAP 327 143 röster på landsbygden år 1911, och de Moderata 146 820 röster.) Men också 1921 har ju SAP extremt låg röstandel, 5 procent eller mindre, enligt dessa beräkningar, bland jordbruksssysselsatta. 

Jag är lite förbluffad av denna extremt låga andel med tanke på att SAP år 1921 fick 31.0 procent av de 1 181 187 rösterna som avgavs på landsbygden, alltså 366 168 röster. (Se Riksdagsmannavalen år 1921, s. 37-40.) Det är så klart så att SAP fick fler röster på den industrialiserade landsbygden -- tänk södra Dalarna eller sågverksdistrikten på Norrlandskusten, men under 5 procent är ändå väldigt lågt.  Många av de 1.2 miljonerna landsbygdsväljarna var såklart bönder (omkring 330 000 plus 40 000 hemmavarande barn, att döma av min överslagsräkning baserad på Tabell N i valstatistiken) som inte var så benägna att rösta på SAP men enligt valstatistiken röstade också ungefär 80 000 torpare, och ungeför 100 000 lantarbetare. Sen är det klart att statistiken i Figur 6 anger andelen väljare av alla möjliga väljare, inte bara av de som faktiskt röstade, men andelen blir ju ändå låg även om man dubblar 0-5 procent. [2]

En sista analys bygger på 1960 års valstudie, med statistik från Bo Särlvik. Också detta år var relationen mellan inkomst och SAP-röstning ett uppochnervänt U: bland de 20 procenten med lägst inkomster räknade ungefär hälften på SAP, men andelen ökade upp till mittenkvintilen, de som tjänade 10 till 14 000 kronor.

I slutsatserna betonar Boix och Magyar de tre huvudresultaten: att allmän (manlig) rösträtt var nödvändig för att socialdemokratin skulle bli stark i val, med tanke på dess bas i relativt lågavlönade, att facket var viktigt för socialdemokratins valframgångar, och att skillnaderna i väljarbeteende var stora mellan olika slags arbetare.

referens

Carles Boix och Zsuzsanna Magyar (2023) "The Rise of Swedish Social Democracy", British Journal of Political Science.

Sveriges officiella statistik, Landstingsmannavalen 1912-1918. Alla rapporter digitaliserade och tillgängliga från SCB:s hemsida här. 

fotnot

[1] Här hänvisar de också i en fotnot till Ansell och Samuels (2014, kap. 2) om hur långsamt det gick att mobilisera fattiga väljare när demokratiseringen genomfördes. Ansell och Samuels kapitel 2 börjar väldigt slående:

"The idea that the poor – through their vote – represent a threat to democracy and property has inspired research on regime change for decades. From Lipset (1959, 31) to Boix (2011), scholars have expected growth, equality, and democracy to run together. Although it has gone largely unchallenged over decades, the notion that the poor threaten property and democracy is fundamentally mistaken on both empirical and theoretical grounds." (s. 17)

Grundproblemet är, säger Ansell och Samuels, att roten till det onda är att de vanliga måtten på inkomstojämlikhet, Gini-koefficienten, inte matchar mot de mer sociologiska begreppen om ett samhälles klasstruktur, så som de stora jordägarna, den kapitalägande borgerligheten, industriarbetare, och de fattiga. Ansell och Samuels utgår i sitt perspektiv på historisk ojämlikhet från Kuznets (1955) och gör det i mitt tycke ganska häpnadsväckande påståendet att: "We start from the observation that income inequality is typically very low in preindustrial societies." De menar att i den ekonomiska utvecklingen -- som verkar vara industrialisering -- så är det inte bara så som Lipset tänker sig att inkomststrukturen förändras genom att de rika drar ifrån de fattiga, utan också genom utvecklingen av nya grupper: borgerligheten, medelklassen och den industriella arbetarklassen. "Members of these groups tend to earn far more than the future median voter, who in nearly all historical cases tends to remain relatively poor. And because they have far more to lose, members of these rising economic groups are also increasingly likely to mobilize to press for political reforms." (s. 18)

[2] Också 1921 hade SAP i de flesta valkretsar -- 27 av 28 -- gemensamma listor med andra partier. Men jag gissar att statistiken ändå bättre fångar SAP-röster här eftersom de står som huvudparti, snarare än som 1911 när de stod med som stödparti till Liberalerna och en röst på den gemensamma L-SAP-listan snarare räknades som en Liberal röst. År 1921 var SAP inblandade på följande vallistor: Liberala + SocDem i 1 valkrets, SocDem + Vänstersoc. i 7 valkretsar, SocDem + Kommunister i 9 valkretsar, och SocDem + Vänstersoc. + Kommunister i 10 valkretsar. Det var väldigt vanligt med gemensamma listor: Högern och Bondeförbundet hade gemensam lista i 4 kretsar och Högern, BF och Liberalerna i en. (Riksdagsmannavalen 1921, s. 35-36.)