Power-biased technological change

De två mest inflytelserika förklaringarna till den ökade inkomstojämlikheten i de rika länderna är inom nationalekonomin a) globalisering med ökat arbetsutbud och ökad konkurrens mellan arbetare världen över, och b) så kallad skill-biased technological change (SBTC) (för en översikt över debatten mellan de två se Chusseau et al 2010). SBTC är idén att den teknologiska förändring på framkanten som skett de senaste trettio åren, med den informationsteknologiska revolutionen, i sig har påverkat inkomstfördelningen. Det finns två kanaler genom vilka förändrad teknologi kan förändra inkomstfördelningen mellan anställda (jfr Card & DiNardo 2002, s 740f). Ett, den nya teknologin är enligt SBTC komplementär gentemot högutbildade arbetare men substitut gentemot lågutbildade. Alltså: ny teknologi tar bort jobb för lågutbildade - vissa typer av kontors-administratörer med mekaniska arbetsuppgifter som ersätts av datorprogram, vissa typer av fabriksarbetare som ersätts av maskiner, etc. Men tar inte bort jobb för högutbildade, som ingenjörer, arkitekter osv. Relativa efterfrågan på de två grupperna förändras, och därför förändras inkomststrukturen. Två, den nya teknologin höjer produktiviteten på högutbildade mer än på lågutbildade och förändrar också därför relativlönerna.

SBTC har som ledande teori fått mycket kritik, och ett heterodoxt försök att vända på steken kommer från nationalekonomerna Frederick Guy och Peter Skott i deras paper "Power, productivity and profits". De håller med SBTC-teoretikerna om att teknologisk utveckling i sig har en effekt på inkomstfördelningen, men teoretiserar en annan kanal genom vilket detta sker: att IT förbättrat arbetsgivarnas möjligheter att övervaka de anställdas arbete och på så sätt "klämma ut" (squeeze) så mycket ansträngning som möjligt för så lite ersättning som möjligt. Deras kausala kanal är alltså att IT påverkar maktförhållandena mellan arbetsgivare och anställda, snarare än relativ efterfrågan på olika grupper, eller bara relativ produktivitet i sig.

De utgår från en teoretisk modell där anställda har makt över arbetsgivarna i den mån de kan påverka profiten (genom att jobba hårdare, mindre, etc), och arbetsgivarna har makt över de anställda eftersom de alltid kan hota de anställda med uppsägning/avsked vilket skulle ställa de anställda på bar backe. Anställningskontrakt är inkompletta, säger Guy och Skott i enlighet med t ex Samuel Bowles (2006), och det finns ett principal-agent-problem mellan arbetsgivare och anställda: arbetsgivarna vill att de anställda ska arbeta så hårt som möjligt men de anställda vill det motsatta. Tillbaka till Marx går teorin att arbetsgivarna därför i vissa situationer genomdriver teknologiska förändringar som inte gynnar produktiviteten överlag men som möjliggör att sänka löner och/eller öka arbetsintensiteten. Marx, i Kapitalet: "Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter." I enlighet med denna teori menar Guy och Skott att IT delvis har implementerats i arbetslivet inte som något sensationellt produktivt i sig, utan som ett redskap för ökad övervakning av de anställda från arbetsgivarnas sida. Alltså: “the evidence cited for SBTC can be read instead as evidence that new technologies affect the distribution of earnings not through supply and demand, but through changes in the relative power of different groups of employees.” (s 1)

Ett exempel som de tar är lastbilschaufförer: för trettio år sedan hade arbetsgivare bara en vag uppfattning om var en anställd chaufför befann sig under en viss tidpunkt under dagen, men idag med GPS och annat kan man veta exakt var chauffören och bilen är. Guy och Skott: "The driver's task may have changed little, but his scope for taking advantage of possible slack in his schedule is diminished, and the employer has new information with which to remove slack from the schedule over time". (s 3) Guy och Skott menar att den anställdes handlingsutrymme minskas på två sätt med denna typ av IT-implementering. Ett, arbetsgivaren/chefen får en klarare idé om exakt vad den anställde gör. Två, arbetsgivaren/chefen får bättre information om den anställdes arbetsomgivning och förutsättningar.

Pappret är matematiskt och o-empiriskt och går ut på att Guy och Skott utvecklar modellen rent teoretiskt. Men i slutet kommer de med en intressant empirisk hypotes utifrån modellen:

“We have analyzed the PBTC hypothesis using a traditional efficiency wage model as it applies to individual wage determination. This model, arguably, provides a good approximation of wage setting in the US, UK, and other liberal market economies (using this term in the sense employed by Hall and Soskice (2001)). The model may be less appropriate, however, for countries in which wage bargains are more likely to be collective. Unions, moreover, influence working conditions as well as wages. Thus, there is evidence that the presence of strong unions reduces the impact of the cost of job loss on effort (Green and McIntosh, 1998), and among European countries there is a correlation between loss of union power and the rate of work intensification (Green and McIntosh, 2001).
If the PBTC hypothesis is true, in the - admittedly extreme - case in which effort levels are set and controlled by unions there are no agency problems between firms and workers: from a single …firm's perspective, effort is exogenously given. Having effort levels exogenously determined, moreover, does not block technological progress; it merely weeds out those changes of technique that are profitable only because of work intensification. But if technical progress has been mainly of a power-biased and technically inefficient kind since the late 1970s, then one would expect differences between liberal market economies and economies in which collective bargaining over wages plays an important role: over this period the liberal market economies would be experiencing faster measured productivity growth but also a stronger tendencies toward work intensification and income inequality. This prediction appears to be consistent with the evidence from the last 30 years.” (s 14)

Jag gissar att de kommer att göra en sådan empirisk undersökning framöver, och det välkomnar jag.

Referenser
Samuel Bowles, Microeconomics: Behavior, Institutions, and Evolution (Princeton University Press, 2006)
David Card & John DiNardo, “Skill-Biased Technological Change and Rising Wage Inequality: Some Problems and Puzzles” (pdf), Journal of Labor Economics, 2002
Nathalie Chusseau, Michel Dumont och Joël Hellier, "Explaining Rising Inequality: Skill-Biased Technical Change and North-South Trade", Journal of Economic Surveys 2010
Francis Green och Steven McIntosh, "Union Power, Cost of Job Loss and Workers' Effort", Industrial and Labor Relations Review, 1998
Francis Green och Steven McIntosh, "The Intensification of Work in Europe", Labour Economics, 2001
Frederick Guy och Peter Skott, ”Power, productivity and profits”, University of Massachusetts Amherst Department of Economics Working Paper 2007-02
Peter Hall och David Soskice (red), Varieties of Capitalism (Oxford University Press, 2001)

Hur stor del av den ökade löne-ojämlikheten i USA kan förklaras av minskad facklig organiseringsgrad?

Från 1973 till 2007 ökade timlöneojämlikheten i USA med 40 procent, och den fackliga anslutningsgraden i privat sektor sjönk från 34 till 8 procent för män och från 16 till 6 procent för kvinnor. Hur mycket av den ökade lönespridningen kan förklaras av den minskade fackliga anslutningen? Sociologerna Bruce Western och Jake Rosenfeld försöker besvara denna fråga i ett nytt paper, "Unions, Norms, and the Rise in U.S. Wage Inequality".

Högre facklig anslutning har visat sig sammanpressa lönestrukturen på två sätt, säger Western och Rosenfeld (s 517). Ett, den minskar lönegapet mellan arbetare och universitetsutbildade. Och två, den minskar löneskillnaderna inom grupper: inom arbetarkollektivet, inom företag, och så vidare. Det innovativa med detta paper är att Western och Rosenfeld försöker modellera hur det "spiller över" till andra branscher och icke-organiserade när facket förändrar lönestrukturen där de själva är närvarande. I USA är ju facket väldigt fläckvist aktivt - mycket starkare i vissa branscher än i andra, vissa delstater än i andra, och så vidare. Spillover antas ske på två olika sätt: för det första spillover genom att fackligt anslutna pressar upp sina löner så högt att de blir arbetslösa, vilket gör att de måste söka jobb i "non-union sector" och då pressar ner lönerna där. För det andra en "threat effect": arbetsgivare i non-union sector höjer lönerna för sina anställda för att inte de anställda ska organisera sig fackligt. Empirisk forskning på USA visar att den senare effekten är starkare, säger W och R.

De utvidgar dessutom ytterligare teorin om hur facklig lönepolitik påverkar icke-fackligas lönestrukturer, genom att hävda att "the labor market is embedded in a moral economy in which norms of equity reduce inequality in pay", och att "unions are pillars of the moral economy in modern labor markets" (s 517). De säger att det finns tre kanaler genom vilka facket påverkar lönernas moraliska ekonomi. Ett, kulturellt, genom att uttala sig offentligt om ojämlikhet. Två, politiskt, genom att influera välfärds- och ekonomisk politik. Tre, institutionellt, genom regleringar av arbetsmarknaden. Vad gäller normer så kan man t ex påvisa att i fackligt anslutna företag är VD:ars ersättningar inte lika överdådiga som i icke-fackliga företag, säger W och R med referens till bl a DiNardo, Hallock och Pischke (1997); man kan här också referera till Carola Frydman för ett historiskt perspektiv.

De kontrollvariabler som de har är bransch (18 st), ålder, etnicitet, utbildningsnivå, region (Nordöst, Södern, Mellanvästern, och Väst) och kön. De använder data från Current Population Surveys maj-enkäter för män och kvinnor som arbetar heltid i den privata sektorn. De teoretiska variablerna av intresse, fackens hot mot arbetsgivarna samt den fackliga moraliska ekonomin, operationaliseras så här: "In our approach, union threat and egalitarianism in the moral economy are indicated by industry-level unionization in a given region. /.../ the industry-region unionization rate captures in a single index organized labor’s salience in the surrounding labor market." (s 519) De kontrollerar som sagt för utbildningsnivå och annat, men erkänner att det i alla fall kommer finnas omitted variable bias kvar. Ett substantiellt problem är att fack-medlemskap över tid kan vara i ökande grad "positively selected", alltså skillnad i facklig anslutning mellan personer som också utan facket har en förmåga att tjäna bra, och personer som inte tjänar lika bra utan facket (s 521). Detta kan föra att fackets egna inflytande på lönenivåer i slutet av perioden överskattas eftersom det tillskrivs inflytande som egentligen de starka medlemmarna (i ambition, förmåga etc) har. W och R är därför förvånande ödmjuka - för en artikel publicerad i en så prestigefull tidskrift som American Sociological Review - och säger att "We aim to show how the wage distribution moves with shifts in unionization and other labor market conditions, rather than providing a causal analysis of wage determination." (s 521)

Bransch-region-fackanslutningsgrad förväntas ha en positiv effekt på lönenivåer men en negativ effekt på lönespridningen (variansen). De visar deskriptivt med scatterplots att högre facklig anslutningsgrad de facto är associerad med högre lönenivå och mindre lönespridning. Därefter går de vidare med något intressant: de plottar utvecklingen av inom-grupp-lönespridning och mellan-grupp-lönespridning 1973-2007 och jämför den faktiska utvecklingen med en hypotetisk utveckling om den fackliga anslutningsgraden hade förblivit på 1973 års nivå och med samma effekt på lönespridningen som då. Först plottar de detta med bara individers anslutningsgrad konstant, men därefter också med bransch-region-anslutningsgrader och effekter (spillover) konstanta. Denna bild ser ut så här:


Vi ser att inom-grupp-lönespridningen med bevarad facklig anslutningsgrad hade varit betydligt lägre år 2007 än vad den faktiskt är. Faktum är att för män hade inom-grupp-ojämlikheten inte ökat alls i denna simulation. Också för kvinnor finns det en klar effekt, men inte lika stor som för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att organiseringsgraden för kvinnor (16 proc) inte var lika hög 1973 som den var för män (34 proc). W och R kommenterar: "This accounting, which includes unions’ effects on nonunion wages, is 50 to 100 percent larger than the union effects on inequality reported in other decompositions (cf. Card 2001; DiNardo et al. 1996)." (s 528) I en vidare simulering som den i bilden ovan kontrollerar de också för utbildningsnivån och får då ännu mer förklaringskraft: försvagat fack och ökad avkastning på utbildning förklarar ihop det mesta av den ökade inkomstojämlikheten (s 532).

Western och Rosenfelds studie är fascinerande. Som de konstaterar i slutsatserna: när de bara kontrollerar för individers medlemskap eller ej i facket och håller detta konstant så förklarar den minskade anslutningsgraden en femtedel av den ökade lönespridningen bland män, men om man också inkluderar bransch-region-anslutningsgrad och (teoretiserade) spillover-effekter så förklarar den minskade anslutningsgraden istället en tredjedel av den ökade lönespridningen. Och på en teoretisk nivå tror jag att denna utvidgning av antagandena om hur facket på verkar lönestrukturen, är nödvändiga. Som också Carola Frydman visat: facket påverkar t om VD:ars ersättningar, och knappast genom att själva organisera VD:arna och löneförhandla för dem, utan genom social, politisk och ideologisk påverkan. Western och Rosenfelds paper, tillsammans med forskning av bl a Frydman, kan därför vara en början på något väldigt spännande i arbetsmarknads- och inkomstfördelningsforskningen.


Referenser
David Card, "The Effect of Unions on Wage Inequality in the U.S. Labor Market" (pdf), Industrial and Labor Relations Review, 2001
John DiNardo, Nicole M. Fortin och Thomas Lemieux, "Labor Market Institutions and the Distribution of Wages, 1973–1992" (pdf), Econometrica 1996
John DiNardo, Kevin Hallock och Jörn-Steffen Pischke, "Unions and Managerial Pay" (pdf), NBER Working Paper 6318, december 1997
Bruce Western och Jake Rosenfeld, "Unions, Norms, and the Rise in U.S. Wage Inequality" (pdf), American Sociological Review, 2011

tidigare bloggat om papers av Bruce Western: "Industrilöneutveckling i 18 länder 1966-1992, enligt Western och Healy", 21 januari 2012.

Ojämlikhet, politisk polarisering och omfördelning

Den så kallade Robin Hood-paradoxen - att länder med mer marknadsojämlikhet omfördelar inkomster i lägre grad - har jag diskuterat här tidigare: Karaborbounis 2011, Finseraas 2010, Kelly och Enns 2011.

Också statsvetarna José Alemán och Oscar Torres-Reyna har gett sig in i denna debatt, med sitt paper "Solving the Robin Hood Paradox". De vill bidra till litteraturen med två nymodigheter. Den ena är att de använder data för fler länder än vad som är vanligt, eftersom man i och med framtagandet av datasetet SWIID kan inkludera också nyindustrialiserade länder. Den andra är deras förklaring till RH-paradoxen: att den ökade ojämlikheten ökar politisk polarisering och på så sätt minskar omfördelningspolitikens kraft.

De tar upp tre sätt att mäta politiska attityder till omfördelning. Ett, ett medelvärde för ens inställning, på någon skala där t ex 1 är att man vill ha jättemycket omfördelning och 10 är att man inte vill ha omfördelning alls. Två, hur stor andel av befolkningen som är för omfördelningspolitik. Och tre, standardavvikelsen i befolkningens attityder till omfördelning. A och T-R vill dock ha ett mått som redovisar både genomsnittliga stödet, och hur mycket motstånd som det finns. Som data använder de svar på frågan i International Survey Programme (ISSP) "It is the responsibility of the government to reduce differences in income between people and those with low incomes". Denna fråga har ställts sedan 1985, och man svarar på en skala från 1 som är att man starkt inte håller med och 5 som är att man starkt håller med. A och T-R gör ett index med de som håller med delat med alla som antingen håller med eller inte håller med. Deras argument för detta: "The measure is particularly useful because it provides an indication of both the 'level' of support for redistributive programs in a society, as well as how much polarization between those in favor and those against it we can expect." (s 7) Det första deskriptiva de presenterar för detta mått är en scatterplot där de plottat stödet för omfördelning mot marknadsinkomstfördelningen.

Det är alltså inte nivåerna på variablerna som de har plottat, utan förändringarna 1985-2008. Korrelationen är negativ, så som de vill ha det. De förklarar korrelationen så här:

"If parties tax primarily those they derive their support from, it follows that in more egalitarian societies, citizens that pay taxes are also the ones who benefit from the transfers they generate, since equality in the distribution of income guarantees that both groups overlap in their membership. In countries with a relatively unequal market distribution of income, on the other hand, benefits for the poorer strata of the population come at the expense of taxes on the affluent. As a result, our model predicts that in more equal societies, parties are likely to fund redistribution more regardless of ideology, whereas in more unequal countries, platforms on taxes and transfers should exhibit profound partisan differences." (s 9)

Alltså: högerpartier representerar höginkomsttagare och vänsterpartier låginkomsttagare. I mer jämlika samhällen så överlappar de som betalar för välfärdsstatens kalas i högre grad med de som drar nytta av välfärdsstaten, än vad de gör i mer ojämlika samhällen. Därför kommer i mer jämlika samhällen både vänster- och högerpartier att vara för omfördelning (i någon mån, med nyansskillnader förstås), medan i mer ojämlika samhällen så kommer vänsterpartier vara för omfördelning men högerpartier kategoriskt emot.

Alemán och Torres-Reyna gör sin empiriska analys i två steg. I det första steget undersöker de inkomstfördelningens effekt på stödet för omfördelning, med en rad kontrollvariabler: BNP per capita, BNP-tillväxt, handelsöppenhet, valsystem, presidentialism, "veto points" för politik, och valdeltagande. I tabellen nedan ser vi resultaten, och den första modellen är deras huvudmodell.

Vi ser att i den föredragna modellen har gini före skatter och omfördelning en negativ och signifikant effekt på stödet för omfördelning. I de tre andra modellerna är den däremot inte signifikant, vilket är pikant och något som A och T-R faktiskt hoppar över att diskutera...

Det andra steget i den empiriska analysen är en modell med faktisk omfördelning som beroende variabel, och där stödet för omfördelning, som var den beroende variabeln i modellerna ovan, nu är inkluderad som en förklarande variabel. Resultatet för denna modell, med fyra variationer, syns i tabellen nedan.

Förvånande nog har stöd för omfördelning en negativ och signifikant effekt på omfördelningens omfattning. Alemán och Torres-Reyna förklarar detta med att politiska system är imperfekt svarande till befolkningens preferenser, och att förekomsten av relativt små minoriteter som är motsatta omfördelning kan blockera omfördelningspolitik, givet ojämlikt valdeltagande och politiska system med många veto players (t ex USA). A och T-R går vidare med att hävda att denna modell kan förklara existensen av hög-omfördelnings-jämvikter (equilibrium) (t ex Sverige) och låg-omfördelnings-jämvikter (t ex USA):

"As we have demonstrated, in very unequal democracies, a majority will oppose redistribution, since it is not just the wealthy that will have to pay for it with their taxes, but also the middle class. Consequently, lower levels of redistribution constitute a political equilibrium in more inegalitarian societies, whereas higher redistribution devolves from more egalitarian distributions of income. In inegalitarian societies, politicians take advantage of a polarized electorate to appeal to different constituencies on the basis of diverging fiscal policies." (s 25)

Jag blir ändå på det hela taget inte helt tagen med storm av detta paper. En anledning är just en av de faktorer som författarna hävdat som ett av pappret styrkor: att det blandar in så många länder. De har med flera länder med tveksam eller obefintlig demokrati (Vitryssland, Venezuela m fl) och även länder som på andra sätt helt enkelt är så olika varandra att jag inte är övertygad om att vi kan förvänta oss att samma samhälleliga mekanismer ska fungera i samtliga inkluderade samhällen, så som regressionerna implicerar. Jag vill hävda att i vanlig jämförande politisk ekonomi där man kollar på 15-20 rika länder så är användandet av de länderna ihop okej eftersom de ändå är tillräckligt lika varandra för att liknande mekanismer ska kunna vara i spel. Men här, not so much. Ett andra stort problem med pappret är det dataset för inkomstfördelning som de använder för att kunna inkludera fler länder: SWIID. Nationalekonomen Daniel Waldenström har uttryckt stor skepsis mot SWIID - han använder uttrycket ”skit in, skit ut” för att beskriva användandet av dessa data. En tredje källa till skepsis är att det faktiskt bara är i en av fyra modeller i tabell 2 som gini har en signifikant effekt på stödet för omfördelning: detta visar att resultatet faktiskt inte är robust till olika specifikationer av politiska institutioner och valdeltagande. Liksom i fallet med Milberg och Winkler 2010 blir därför mitt omdöme: intressant teori, tveksam empiri.

Referens
José Alemán och Oscar Torres-Reyna, "Solving the Robin Hood Paradox: Inequality, the Median Voter, and Redistribution", paper presenterat på American Political Science Association årsmöte 2011

Medieras globaliseringens effekt på den funktionella inkomstfördelningen av välfärdsstatens design?

Den ekonomiska globaliseringen har ökat det rörliga kapitalets tillgång till arbetskraft och en gigantisk internationell "industriell reservarmé", vilket stärker kapitalets förhandlingsposition gentemot arbetarna. Med referens till två av de centrala forskarna om denna process, Harvard-ekonomen Richard Freeman och Oxford-ekonomen Andrew Glyn, så säger Milberg och Winkler:

"Freeman (2007) has characterized these developments as ‘the great doubling’ of the world capitalist system’s labor force as it had added 1.3 billion people to the pool of labor seeking work under competitive conditions. Such a labor supply expansion alone, Freeman argues, is enough to dampen wage growth in the rest of the world, including the industrialized countries. Glyn (2007, 1) puts an even finer point on this, noting that ‘[i]ncreasing opportunities for capital to shift production overseas has given a huge bargaining advantage to employers in most of the OECD’."

William Milberg och Deborah Winkler är nationalekonomer, verksamma vid New School i New York respektive Världsbanken, och vad de gör i sitt paper "Economic insecurity in the new wave of globalization" är att kolla på hur effekterna av denna förskjutning på arbetets andel av nationalinkomsten medieras av politiska institutioner.

De politiska institutioner som enligt M och W ska spela roll är dels vad de kallar "labor support", dels "strictness of employment protection". Stöd till arbetarna definieras som a-kassans generositet samt offentliga utgifter på aktiv arbetsmarknadspolitik. Anställningsskyddet definieras med ett index framtaget av OECD. Utifrån dessa två variabler kommer de fram till att det finns fem typer av industrialiserade länder, fem modeller: en anglosaxisk grupp med lågt på båda variablerna, en östasiatisk grupp med lågt stöd och medelhögt anställningsskydd, en medelhavsmodell med lågt stöd och högt anställningsskydd, en "Rhenland"-modell med högt på båda variablerna, och en "flexicurity"-modell med högt stöd och lågt till medel anställningsskydd.


Vad de kallar "economic insecurity" - och som de har diskuterat i termer av inkomstvolatilitet med mera, definierar de obegripligt nog i sina regressioner som arbetets andel av de totala inkomsterna. Ett (under förutsättning att man kontrollerar för en del ekonomisk-strukturella faktorer) intressant mått på maktrelationer mellan klasserna, förvisso, men knappast ett mått just på "ekonomisk osäkerhet" upplevd av arbetarna; för att vara ett sådant mått är arbetets andel alldeles för abstrakt och makro.

Globaliseringens effekter på de anställda i rika länder mäts i detta paper som offshoring/outsourcing, som mäts med importer från låglöne- och utvecklingsländer som andel av totala importer till landet.

Milberg och Winkler har statistik för 22 OECD-länder år 1991-2006, och kör sin regression med en dubbel uppdelning: länder med låg respektive högt stöd till arbetare (alltså a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik), och så en tidsuppdelning, perioden 1991-98 respektive 1999-2006. Att de gör en tidsuppdelning framstår för mig som både svårförståeligt och svårförsvarbart: att göra sådana i politisk ekonomi-studier överlag (t ex Western och Healy 1999) är bra eftersom man inte kan förvänta sig att alla oberoende variabler ska ha samma effekter över lång tid, men just i slutet av 90-talet kan jag inte se att det skulle ha inträffat något epokskifte som befogar M & W:s uppbrutna regression. Deras motivering är också minst sagt halvhjärtad: "We decided to split our sample into equally long time series (1991–1998 and 1999–2006) to take into account
the low number of cross-sections as well as changes in corporate strategy." (s 298, utan fotnoter.)

De inkluderar fyra kontrollvariabler: arbetsproduktivitet (definierat som BNP per anställd), kapitalintensitet (kapitalstocken/BNP), importpriser, och facklig anslutningsgrad som proxy för de anställdas förhandlingsstyrka. De använder år-fixed effects för att rensa för exogena chocker som påverkar alla länder likadant. Resultaten syns i tabellen nedan:

Resultaten är rätt crazy. Som förväntat har offshoring en negativ effekt på arbetets andel 1991-98, men för perioden 1999-2006 har den en positiv och signifikant effekt! (Större i länder med mer labor support.) Över huvud taget framstår Milberg och Winklers empiriska undersökning för mig som rätt häjkon bäjkon. Varför just dessa kontrollvariabler och inte andra som visat sig spela roll, som arbetslöshetens nivå, strejkfrekvens osv? Varför uppdelningen i tid? Varför år-fixed effects? Varför inte land-fixed effects? Och förstås, mer substantiellt, varför blanda ihop begreppen "ekonomisk osäkerhet" och funktionell inkomstfördelning?

Deras teoretiska resonemang är mycket intressanta - inklusive betraktelsen att "The problem is that while profits and profit shares have increased in many countries, this has generally not translated into higher rates of investment" (s 302), och dera politiska slutsatser är bra - "heightened economic insecurity calls not only for greater oversight of finance, but a rebuilding of domestic labor market protections and the domestic reinvestment of efficiency gains" (s 303), men deras empiriska undersökning ger jag inte mycket för.

Referens
William Milberg och Deborah Winkler, "Economic insecurity in the new wave of globalization: offshoring and the labor share under varieties of capitalism" (pdf), International Review of Applied Economics, 2010

Inkomstfördelning och politiska klassallianser

Ett vanligt sätt att formulera sig, och som jag tror är korrekt, är att socialdemokraternas väljarallians historiskt varit att alliera "arbetarklass" och "medelklass" (löst definierade) mot en diffus överklass, och att vad "Nya Moderaterna" lyckats med är att istället som väljarkoalition alliera medel- och överklasserna mot arbetarklassen. Ett exempel är valkoalitions-äggen i bilden nedan, från Socialdemokraternas valanalys efter valet 2006.

Ägget till vänster = Socialdemokraternas retoriska valallians.
Ägget till höger = Moderaternas retoriska valallians år 2006.

Hur kan man då resonera kring detta, formulera det som hypotes och testa den med statsvetenskaplig metod? (I detta fallet avser jag ekonometri.)

Ett sätt att positivistiskt överföra begrepp som "övre medelklass" och "underklass" till statistiska kategorier är att använda sig av percentiler, deciler etc ur inkomstfördelningen. Rangordna alla inkomstbärande individer i landet efter hur stor deras inkomst är under året, och dela därefter in "kön" i hundra delar = percentiler, tio delar = deciler, och så vidare, som då är rangordnade efter inkomst, så att percentil 1 är den procent som tjänar minst, decil 1 är de tio procent som tjänar minst, och så vidare. Tre vanliga mått på inkomstfördelningen i ett land är 90/50, 50/10 och 90/10-relationerna, som helt enkelt är att man tar personerna är percentil 90, 50 och 10 och ser hur mycket dessa percentiler tjänar i förhållande till varandra. På så sätt får man fram ett mer mångfasetterat mått på inkomstfördelningen än om man använder gini-koefficienten, som klumpar ihop alla inkomstskillnader i ett enda mått. Med 90/50, 50/10 och 90/10 kan man däremot se ifall ojämlikheten är "toppstyrd" (skillnaderna 90/50 och 90/10 är mer markanta än 50/10) eller kanske utmärks av att de i botten av fördelningen har det riktigt ruttet (50/10 lika markant som 90/50).

Utöver resonemang om olika partiledares och kommunikatörers personliga skicklighet, vad kan vi då säga om bestämmande faktorer för huruvida "arbetar- och medelklasskoalitionen" eller "medel- och överklasskoalitionen" vinner ett val? Statsvetarna Noam Lupu och Jonas Pontusson utgår i ett paper från förra året från begreppet "social affinitet" för att diskutera politiska allianser, och hävdar att närhet i olika bemärkelser påverkar vem man som väljare och medborgare känner affinitet med. En forskningslitteratur (företrädd t ex av Alberto Alesina*) kollar på etnisk fraktionalisering i befolkningen som en bestämmande faktor för affinitet, men Lupu och Pontusson använder istället inkomst-skillnader och inkomst-avstånd, vilket är intressant. Så här formulerar de sin grundläggande hypotes:

"In the absence of cross-cutting ethnic cleavages, middle-income voters will empathize with the poor and support redistributive policies when the income distance between the middle and the poor is small relative to the income distance between the middle and the affluent"

Alltså: om avståndet mellan 50 och 10 är litet jämfört med avståndet mellan 90 och 50 så kommer mellaninkomstväljarna (50:e percentilen) alliera sig med fattiga väljare (10:e percentilen) och acceptera progressiv beskattning och omfördelningspolitik, i högre grad än om avståndet 90-50 är litet relativt till avståndet 50-10. Situationen där medianinkomstväljaren är relativt nära de fattiga (10:e p.) snarare än relativt nära de rika (90:e p.) kallar Lupu och Pontusson för "skew", ungefär "skevhet". Anledningen till att medianinkomstväljarna allierar sig med de fattiga eller de rika beroende på inkomstavstånden, anger Lupu och Pontusson med social affinitet och "provinsiell altruism" (parochial altruism): att man är mer benägen att vara politiskt generös mot dem som man uppfattar sig vara lik sig, som man bor i samma bostadsområden som, skickar barnen till samma skolor som, umgås i samma sociala kretsar, och så vidare.

De testar hypotesen genom att kolla på effekterna av 90/50, 50/10 och "skew" på två olika utfallsvariabler, omfördelningens omfattning samt offentliga sociala utgifter, i 15 till 18 OECD-länder 1969-2005. Det är omfördelning, mätt som med hur många procent gini-koefficienten minskas genom skatter och omfördelning, som Lupu och Pontusson teoretiskt är intresserade av. Men eftersom det finns problem med data på detta - t ex bara en eller två observation för vissa länder men nio-tio observationer för USA och Kanada, och att det är olika lång tid mellan observationerna för olika länder -så använder de offentliga sociala utgifter som beroende variabel i några regressioner som ett robustness-test. (Som jag tidigare har diskuterat så används i en del nationalekonomisk litteratur också offentliga sociala utgifter, bisarrt nog, som proxy för omfördelning.)

Det är viktigt att notera att Lupu och Pontusson använder inkomst-data endast för folk med jobb, och till och med endast för folk med heltidsjobb. 90:e, 50:e och 10:e percentilerna här är alltså något annat än motsvarande percentiler i hela inkomstfördelningen i landet, där pensionärer, arbetslösa och andra också räknas in.

De inkluderar fem stycken kontrollvariabler som man från litteraturen kan förvänta sig ska påverka omfördelningens omfattning. Ett, hur stor andel som röstar i allmänna val används som en proxy för klass-skevhet i röstning och politiskt deltagande (jfr Mahler 2008), under antagandet att större och bredare politiskt deltagande allt annat lika ökar omfördelningen. Två, hur proportionellt valsystemet i landet är inkluderas eftersom Iversen och Soskice med flera visat att länder med proportionellt valsystem omfördelar mer. Tre, hur stor andel av motsvarande gymnasieeleverna som går yrkeutbildningar inkluderas som mått på hur stor andel av arbetskraften som har specialiserade utbildningar. Teorin, hämtad från Iversen, Estevez-Abe med flera varieties of capitalism-forskare, är här att personer med specialiserad utbildning blir känsligare för konjunktursvängningar och därför mer positiva till socialförsäkringar än vad personer och politiska system med mer generell utbildning blir. Fyra, facklig anslutningsgrad inkluderas eftersom starkare fack gör medlemmarna mer politiskt aktiva (vilket minskar den politiska ojämlikheten) och även pressar ihop inkomstfördelningen. Fem, det kvinnliga förvärvsdeltagandet inkluderas eftersom kvinnor oftare än män jobbar deltid och deltidare inte inkluderas i Lupus och Pontussons inkomstfördelningsmått, men de tänker att en större andel kvinnliga deltidare, med ofta låga löner, kommer att öka efterfrågan på omfördelning.

I tabellen nedan syns resultaten från åtta modeller med dessa fem kontrollvariabler samt de tre teoretiskt intressanta variablerna 90-50, 50-10 och skevhet. Modell 1 och 2 inkluderar alla kontrollvariablerna samt en laggad version av den beroende variabeln för att fokusera modellerna på orsaker till avvikelser från landets "jämviktsnivå". Skillnaden mellan 1 och 2 är att modell 2 utesluter tio stycken "outliers". Modell 3 och 4 däremot inkluderar land-fixed effects som rensar bort skillnaderna i nivå mellan länderna och istället bara kollar på förändringen inom länderna. Eftersom man får statistiska problem när man inkluderar oföränderliga eller långsamt föränderliga förklarande variabler i en modell med fixed effects så innehåller modell 3 och 4 bara 90-50 och 50-10 som förklarande variabler. Modell 4 är likadan som #3 förutom att den liksom modell 2 exkluderar outliers. Modellerna 5 till 8 inkluderar skevhet istället för 90-50 och 50-10 som förklarande variabel, och inkluderar då 90-10 som ett mått på allmän ojämlikhet i landet (jfr diskussionen här om effekten av ojämlikhet på fördelning), eftersom skevhet i sig inte säger något om ojämlikhetens nivå, utan bara om dess struktur.



Om effekten av 90-50-avståndet, där ett stort avstånd ju ska får medianinkomstväljaren att alliera sig med de fattiga snarare än de rika, kan vi säga att i tre av de fyra (2, 3 och 4) modellerna så är denna positiv och signifikant. 50-10-avståndet har också den bra resultat: i alla fyra modellerna så är den som förväntat negativ och signifikant: om medianinkomstväljaren befinner sig långt ifrån de fattiga, i inkomst, i bostadsområden osv, så är hen mindre benägen att alliera sig med de fattiga och öka omfördelningen i politiken. I de fyra modellerna med skevhet som oberoende variabel så är dess effekt varje gång som förväntat positiv och signifikant. (Modellerna med offentliga sociala utgifter ger liknande resultat.)

Hur kan man då resonera om kausalitet (dvs genuina orsaks-samband) bakom dessa statistiska samband? L och P gör två saker utifrån denna fråga. Den ena är att de kollar på opinionsmätningar med medianinkomstväljare och relaterar åsikterna till 90/50, 50/10 och skew. Den andra är att de inför politiska partier och regeringsmakten i analysen. De visar att det finns ett positivt samband mellan inkomstojämlikhetens "skevhet" och stöd för omfördelning i International Social Survey Programme, liksom ett positivt samband mellan skevhet och vänsterregeringar, mätt med ett index från Thomas R Cusack. Sambandet mellan vänsterregering och omfördelning är dock obefintligt, och kombinationen av findings att a) skew ökar omfördelningen, b) skew tycks öka vänsterns regeringsdeltagande, och c) att vänsterregering inte i sig ökar omfördelningen, tolkar de som att skew skjuter alla partiers, också mitten-högerns, fördelningspolitiska profiler vänsterut.


En intressant finding är också att USA (vita punkter i plotten ovan) är en outlier i fråga om förhållandet mellan skew och stöd för omfördelning: landet har betydligt lägre stöd för omfördelning än vad dess skew förutsäger. Lupu och Pontusson förklarar detta med etniskt splittrad fördelningspolitik: afrikan-amerikaner är överrepresenterade bland fattiga och de som tjänar på omfördelningspolitik, och etnifieringen av fattigdomen minskar stödet för omfördelningspolitik.

Kan då Lupu och Pontussons paper säga något om "Nya Moderaternas" framgång med en politisk allians mellan medelklassen och överklassen mot lägre skikt i arbetarklassen och arbetslösa? Det som i deras teoretiska ramverk skulle ha öppnat för en sådan strategi är att avståndet 50-10 skulle ha ökat snabbare än avståndet 90-50, vilket skulle ha gjort medianinkomstväljarna mer benägna att identifiera sig med de rika (här =90:e percentilen) än med låginkomsttagarna. Jag har tidigare skrivit här utifrån Lindvall och Rueda om Socialdemokraternas valdilemma sedan 90-talskrisen att tala till "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden samtidigt, och jag vill hävda att den problematiken är relevant. Men kruxet där är ju att medan Lindvall och Rueda explicit tittar på "insiders" (de med fast jobb) kontra "outsiders" (arbetslösa, de på tidsbegränsade anställningar och ofrivilliga deltidare) så gäller Lupu och Pontussons inkomstdata bara heltidsanställda. Och då kan man fråga sig, är verkligen 90-50 och 50-10 för heltidsanställda det mest relevanta måttet. Kanske ändå 90-50 och 50-10 i hela befolkningen är mer relevant: en medianinkomstväljare ser hur levnadsstandarden urholkas för de som lever på ekonomiskt bistånd, a-kassa och andra socialförsäkringar medan medianinkomsten själv någorlunda håller takten med 90:e percentilen, och skiftar då sin affinitet uppåt (eller kan göra det för ett jobbskatteavdrag till) och röstar M istället för S.

Det är givetvis också så att Lupu och Pontussons paper, ekonometriskt som det är, bara fångar strukturella faktorer och inte mindre systematiska faktorer som Reinfeldt-Borg-Schlingmanns politiska kompetens, tsunamins effekt på folkets förtroende för Perssonregeringen, idén att S "regerat för länge" med mera. Ekonometrin kan bara sammanfatta sambanden överlag; det finns alltid faktorer som flyr modelleringen och skapar viktiga residualer.

Not
*Se också t ex Kate Baldwin och John Huber, "Economic versus Cultural Differences: Forms of Ethnic Diversity and Public Goods Provision" (pdf), American Political Science Review november 2010

Referenser
Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. (Data för artikeln finns här, i Stata-format.)
Vincent A Mahler, "Electoral Turnout and Income Redistribution by the State: A Cross-national Analysis of the Developed Democracies", European Journal of Political Research nr 2 2008 (working paper-version här i pdf)

Rachman och Tett om globaliseringen, ojämlikhet, Davos-konsensus och finanssektorn

Årets upplaga av World Economic Forum i Davos har ägt rum och FT:s kolumnist Gideon Rachman sammanfattar sina intryck i en krönika med pessimistisk ton. Pessimistisk över att globaliseringen har visat sig inte vara gynnsam för alla medborgare i de rika länderna, och att politiken i nuläget får allt svårare att göra något åt detta, när stora statsskulder och en stark austerity-ideologi "tvingar" staterna till nedskärningar, och upprätthållen levnadsstandard genom belåning (Crouchs "privatized keynesianism") avslöjats som den bubbla den var. Rachman konstaterar att Tysklands förbundskansler Merkel ägnade sitt öppningstal i Davos åt att argumentera för behovet av mer nyliberalism - mer austerity, mer avregleringar - och verkar vara tveksam till om detta är ett funktionellt recept*. Rachman:

"Peter Mandelson, a former EU trade commissioner, caught the mood when he told a lunch that politicians need to persuade people that globalisation and free trade are still good, even when they are blamed for higher unemployment and stagnant wages. From the platform came numerous suggestions of how this might be done: stimulate growth in Europe, invest in education, get the Chinese and Germans to spend more./.../
Globalisation contributes to inequality in the west by creating a global labour pool that holds down wages, while boosting corporate profits**. Before the financial crisis – when economies were growing strongly and credit was easy – the middle classes were able to share in the proceeds of growth by borrowing heavily, while the poor could be protected through generous social spending. But now, with a credit crunch and pressure to cut welfare budgets, these adjustment mechanisms are much weaker. /.../
At the World Economic Forum last week, for all the talk of inequality and the need to demonstrate the benefits of globalisation, I heard little to suggest that 'Davos man' is equipped to fend off a populist assault. The idea that 'structural reform', plus austerity, plus better job training will do the trick is – well – pious baloney."

Vidare konstaterar han att president Obama i USA och den socialistiske presidentkandidaten Hollande i Frankrike båda ägnat sina senaste stora tal åt att attackera finanskapitalismen (framför allt Hollande där...) och de rika, att lova stöd till "medelklassen", och att förespråka återindustrialisering av det egna landet, åstadkommet bland annat genom mer protektionism.

Också Gillian Tett kontemplerar i sin senaste FT-krönika om eventuella epokskiften från de senaste trettio årens nyliberala finanskapitalism med ökande ojämlikhet. Tett fokuserar på frågan om löner och ersättning i finanssektorn, den sektor som mer än någon annan lett den toppstyrda ökade ojämlikheten i många länder, och utgår från NYU-ekonomen Thomas Philippons forskning. Philippon och Ariel Reshefs paper om ersättningar i finanssektorn de senaste hundra åren visar att man inte alltid tjänat så mycket mer i den sektorn än i andra: i det tidiga 1900-talet tjänade man ungefär lika mycket där som en person med motsvarande utbildning i en annan sektor. Under "det glada 20-talet" öppnades ett gap och finanspersonen tjänade 1,7 ggr mer än motsvarande i annan sektor, innan kraschen kom 1929. Från sent 30-tal till sent 70-tal tjänade finansfolk återigen ungefär lika mycket som andra, innan sektorns löner och ersättningar tog rejäl fart igen och 2006 tjänade de återigen 1,7 ggr motsvarande personers löner i andra sektorer. Man kan förvisso göra ett argument om att anledningen till att finanssektorns löner och ersättningar ökat så snabbt är opolitisk, oproblematisk och "rättvis": sektorns betydelse för ekonomin har vuxit, finansföretagen har vuxit vilket gör att deras chefer gör ett större avtryck än sina föregångare***, osv. Men Tett är med Philippon (och andra forskare****, jfr också min text om ojämlikheten i USA) skeptisk till denna förklaringsmodell och hävdar att det ändå i mångt och mycket handlar om rent seeking och rent extraction från finans-chefernas håll.

Tett pekar på att i den nuvarande krisen så har Royal Bank of Scotlands VD Stephen Hester avsagt sig en bonus på en miljon pund efter protester, och investmentbanker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och JP Morgan Chase skär idag ner på bonusarna och ersättningarna till toppar och traders. Kan detta då vara något mer än en "blip in the curve"? Tett verkar hävda det:

"what is clear is that the squeeze almost certainly has further to go, as regulation bites, deleveraging takes hold and western economies ail. It probably will not take the pay ratio to 1950s levels; technology now enables financiers to hop across borders and around rules, skimming fees in opaque ways. But – just as 70 years ago – a cycle has turned; albeit slowly. By 2017, bank pay could look very different from 2007; and modern capitalism will look all the better for it."

Gideon Rachman, "'Davos consensus' under siege", FT 30 januari
Gillian Tett, "Forget the big bonuses; a pay squeeze is coming", FT 29 januari

Noter
*Mer pessimism i FT från Davos: Morgan Stanley-ekonomen Stephen Roach, numera också på Yale-universitetet, kommenterar från en paneldiskussion: "my base economic case suggests that the ranks of the Occupy protest could swell in the years ahead."
Roach, "A veteran Wall-Streeter confronts the Occupy movement", FT 29 januari
**Jämför för resten Rachmans Davos/FT-perspektiv på globaliseringen här, med svenska högersossars inställning: om man konstaterar att globaliseringen kan ha några negativa konsekvenser för någon, så är man "nostalgisk".
***Jfr Xavier Gabaix & Augustin Landier, “Why Has CEO Pay Increased So Much?”, Quarterly Journal of Economics, 2008 (pdf i arbetspapperversion); Steven N. Kaplan & Joshua Rauh, “Wall Street and Main Street: What Contributes to the Rise in the Highest Incomes?”, The Review of Financial Studies nr 3 2010 (pdf i arbetspapperversion).
****Jfr Lucian Bebchuk & Jesse Fried, “Executive Compensation as an Agency Problem” (pdf), The Journal of Economic Perspectives, nr 3 2003; Carola Frydman & Raven Molloy, “The Compression in Top Income Inequality during the 1940s” (pdf), paper, MIT, 2011.

Begränsades Obama-administrationens stimulanspaket av deras rädsla för bond market vigilantes?

Brad DeLong, 24 januari:

"How Much Did Larry Summers Fear the Invisible Bond Market Vigilantes in December 2008?: The Obama Economic Policy Memo

My conclusion is that he did not fear them much, if at all.

Remember that this memo is not Larry Summers's view as of December 2008. It is, instead, the rough consensus of an initial Obama economic policy team whose members spread out on the policy spectrum from left to right roughly in the order: Romer-Summers-Orszag-Geithner. This is Larry Summers being honest broker: his own personal views at the time were probably a couple of steps to the left of the broad thrust of the memo.

Reading the memo, the piece of it that I thought summarized the memo's view of the "bond market vigilantes will come to kill us all if we try to give the economy a fiscal boost!" argument was this:

From the perspective of raising demand and creating jobs there is a case for a very large program of stimulus. Considerations on the other side include… [a]n excessive recovery package could spook markets or the public and be counterproductive. Given where the public discussion is moving and given the "flight to treasuries" present in markets at this point, we do not believe this should deter escalation well above $600 billion - a view shared by senior Federal Reserve officials. It does speak to the importance of accompanying recovery actions with strong measures to reinforce medium term fiscal credibility…

This seems to me to raise the argument that the administration-to-be should do less than it was planning to do out of fear of bond market vigilantes--and then to rebut that argument. The bottom line I get is that the economic team believed that the invisible bond market vigilantes were simply not an issue for policies in the range that the administration-to-be was thinking of proposing.

The other place in the memo where the invisible bond market vigilantes are mentioned is this:

To accomplish a more significant reduction in the output gap [than in the four illustrative policy proposals] would require stimulus of well over $1 trillion based on purely mechanical assumptions - which would likely not accomplish the goal because of the impact it would have on markets…

If you read the memo as expressing the opinions of a single rational mind--which is probably a mistake: such memos are by their nature a compromise, and coherence and consistency of thought across sections is invariably sacrificed to the need to get the memo out the door when participant X says that §Y must say Z or they will demand another meeting to thrash out the issues--then the midpoint of the Obama economic policy team as of December 2008 thought that a $600 billion fiscal boost was too small while a "well over $1 trillion" fiscal boost was too big. The Recovery Act that we got was about $600 billion of real stimulus, plus $200 billion of stimulus-ineffective congressional gee-gaws like AMT relief.

Given the situation and forecasts as of December 8, 2008, this looks like the right number to me. Remember that as of December 8, 2008 the economy looked much brighter than it turned out to be--and that as a result the magnitude of "flight to quality" demand for Treasuries looked to be much smaller than it turned out to be, which means that it was rational then to think that the bond market vigilantes were much closer than they have turned out to be.

Don't complain about excessive fear of the bond market vigilantes."

Utifrån Ryan Lizza, "The Obama Memos", The New Yorker 30 januari.
Också: Paul Krugman, "Larry and the Invisibles", 23 januari.
---
Jfr 13 november 2011, "Avsattes Berlusconi av 'den internationella marknaden'?"; 7 sept 2011 "Spendera sig ur krisen?"; 21 juli 2010 "Rodrik om 'marknadens förtroende'"; 16 maj 2010 "Makten i världsekonomin - var finns den?".

Kulturvänstern saknar en teori om politik

I paneldiskussionen i Godmorgon, världen! förra söndagen (15 januari) diskuterade Lotta Gröning, Per Wirtén och Erik Helmerson huruvida Sverige skulle gå med i den s.k. europakten. Och Per Wirténs världsfrånvända, i sämsta mening idealistiska och volontaristiska resonemang där illusterar väl problemet med kulturvänstern: att de tror att utifrån diskurs, kultursidor och vad som läcker in där från andra fält, och utan att någonsin behöva skärskåda och analysera den verklighet som finns utanför kultursidorna, kan man göra adekvata sakpolitiska ställningstaganden. Men som Olof påpekat: EMU och europakt är specifika politiska konstruktioner, inte oproblematiska manifestationer av "vackra idéer", och därför räcker det inte när man ska ta ställning till ett konkret förslag, att man bara tittat på en idé som man påstår ligger bakom.

"Wirtén: för mig är det en politisk handling att gå med i den här pakten /.../

Gröning: hur kan du sitta och säga att det är en politisk handling, när vi har en stor ekonomisk världskris? Räcker det med att säga att vi har en politisk, har du inget ekonomiskt recept för hur man ska lösa det här?
Wirtén: i motsats till dig är jag inte ekonomist utan jag tycker att politik och demokrati är väldigt viktigt." (SIC!!)

Katastrofalt dåligt - vad mer kan man säga? Jag har svårt att förstå hur en person som är en så bra skribent, för det är Wirtén verkligen, samtidigt kan göra så usla inlägg i den politiska debatten...

Wirtén tar därefter upp att Merkel och Sarkozy diskuterar Tobinskatt och hävdar med grund i det att EMU i framtiden inte kommer vara nyliberalt... Jo. Det finns ju aldrig någon skillnad mellan vad politiker säger och vad de gör? Sarkozy har aldrig någonsin gjort stora retoriska utspel utan grund i vad han faktiskt gjort eller kommer att göra?

Kulturvänstern saknar en teori om politik och detsamma för ekonomi, och verkar inte tycka att man behöver det heller: diskurserna är ju genomskinliga och rättvisande representationer av resten av världen så man behöver bara se vad som sägs i debatten, av politiker, för att kunna göra politiska omdömen. Det är problematiskt.

---
Uppdatering 24 januari
Apropå politiker, t ex Sarkozy, som säger en sak och gör en annan:

"In Europe, Paris and Berlin are again proving that they see no contradiction between railing against financiers while at the same time undermining hard-won global agreements on tighter regulation.

The German chancellery and the Elysée are now set on reaffirming efforts to lift limits on the double counting of capital in banks’ insurance subsidiaries, which are particularly common in France. Not only does this go against the thrust of making banks safer; it unpicks the global compromise in which each major jurisdiction agreed that Basel III should punish its own particular sins, notably when counting as capital certain instruments that do not absorb losses well in a crisis.

Paris and Berlin are also dragging out Basel’s new liquidity and leverage rules. The liquidity ratio is meant to protect banks against funding runs of the kind that killed Lehman Brothers. /.../"

FT ledare, "Basel III - the case for the defence", 24 januari 2012. Med länk till Alex Barker och Brooke Masters, "Paris and Berlin seek to dilute bank rules", FT 22 januari.

Och så kan jag tillägga att "kulturvänstern" var ett lite slarvigt valt begrepp så här i Bengt Ohlsson-dagar.