tisdag 18 september 2018

Pikettys DINAs för USA

Piketty och hans medarbetare har efter toppinkomst-fokuset sadlat om till vad de kallar "distributional national accounts". De har redan skrivit flera sådana papers, men det första att ha publicerats i en tidskrift handlar om USA och kom ut i Quarterly Journal of Economics tidigare i år. I introduktionen anför de tre skäl till att DINA behövs. (1) avvikelserna mellan nationalräkenskaper som fokuserar på makro-totaler och tillväxt, och ojämlikhetsstudier som gör fördelningar baserat på survey- eller skattedata. På grund av detta kan ojämlikhetsstudierna inte besvara frågor som: hur stor del av inkomsterna går till de 40 procent som tjänar minst? Eller: hur mycket av ökningen av inkomstojämlikheten beror på ökad kapitalandel, och hur mycket på ökad ojämlik fördelning av arbets- eller kapitalinkomster? (2) en tredjedel av USA:s nationalinkomst omfördelas genom skatter, transfereringar och offentliga utgiter men vi har inga bra mått på hur pre-tax och post-tax-inkomstfördelningen skiljer sig åt. (Här tror jag att LIS-forskarna inte skulle hålla med!) (3) existerande statistik över inkomstojämlikheten använder skatte-enheten eller hushållet som enhet vilket gör att man inte kan studera könsskillnader. (s. 555) Tidigare studier, t. ex. Census Bureau eller Piketty och Saez (2003) har bara med 60 procent av nationalinkomsten i sina beräkningar; här skall Piketty et al ha med 100 procent.

Deras data har med anställdas löneförmåner ("fringisar") som är en viktig del av medelklassens inkomster, och kapitalinkomster, som är runt 30 procent av nationalinkomsten men täcks väldigt bristfälligt i surveys -- pga små samples och top-coding -- och i skattedata -- eftersom mycket av inkomsterna går till pensionsfonder eller behålls i företagen. (s. 555)

De redovisar de huvudsakliga resultaten för USA:s del så här. 
(I) det har inträffat en skarp divergens mellan inkomst-tillväxten för de 50 procent som tjänar minst, och resten av ekonomin. Den lägre halvans medelinkomst har stagnerat runt $16,000 (i 2014 års priser) sedan 1980, medan genomsnittsinkomsten per vuxen ökat med 60 procent till $64,500 år 2014.
(II) Statlig omfördelning har bara kompenserat för en mycket liten del av den ökade ojämlikheten.
(III) toppinkomsternas ökning har sedan det sena 1990-talet varit en kapitalinkomst-företeelse.
(IV) minskad ojämlikhet mellan könen har mildrat ökningen mellan vuxna sedan 1960-talet. I gruppen 20-64 år tjänade män 3.7 gånger mer arbetsinkomst än kvinnor i början av 1960-talet, men idag är deras fördel "bara" 1.7 gånger. Kvinnor är 16 procent av den procent som har störst arbetsinkomster.

De refererar till Gregory Kings social tables från 1689 som "in fact distributional national accounts", med en uppdelning på 36 samhällsklasser (s. 558). Också Kuznets nämns som föregångare, liksom Piketty et als egna toppinkomststudier, och de nämner också arbeten i USA.

Så här diskuterar de nationalinkomsten, måttet som står i centrum:
National income is GDP minus capital depreciation plus net income received from abroad. Although macroeconomists, the press, and the general public often focus on GDP, national income is a more meaningful starting point for two reasons. First, capital depreciation is not economic income: it does not allow one to consume or accumulate wealth. Allocating depreciation to individuals would artificially inflate the economic income of capital owners. Second, including foreign income is important, because foreign dividends and interest are sizable for top earners. In moving away from GDP and toward national income, we follow one of the recommendations made by the Stiglitz, Sen, and Fitoussi (2009) commission and also return to the pre–World War II focus on national income (King 1930; Kuznets 1941)." (s. 561)
De rättfärdigar inkluderandet av en del exotiska poster: imputerade hyror för boende, och arbetsgivaravgifter. (s. 561)

Referens
Piketty, Thomas, Emmanuel Saez och Gabriel Zucman (2018), Quarterly Journal of Economics maj 2018. (pdf här)

fredag 8 juni 2018

Engelska 1600-talsköpmän

Som bouppteckningsforskare gillar jag Richard Grassbys inledning på sin artikel om 1600-talsaffärsmäns förmögenheter:
"Any realistic assessment of the capital and income of Stuart businessmen must rest on probate inventories. The records of taxation are limited and imprecise guides to wealth, and private business papers have not survived in sufficient numbers to describe the whole business community." (s. 220)
Vissa arvspapper är bra, men de är inte tillräckligt systematiska, säger Grassby.

Han använder ett arkiv över "freemen with orphans", som verkar fånga alla företagare som dog och lämnade barn efter sig. Det är  dock inte bara stora köpmän utan också apotekare, kockar, snickare och frisörer. Ett annat problem med datat är att det inte innehåller uppgifter om personernas ålder. (s. 221) Det kan också i någon mån underrepresentera de största köpmännen, eftersom det var mer sannolikt att de rikaste överlevde sina barn (s. 227).

Grassby har observationer från städer i hela landet, även om tabell 3 bara visar från London.


I slutsatserna säger Grassby:
"The inequalities within London were also characteristic of the outports and country towns and the proportion of the urban population, which reached a comfortable level and enjoyed economic security, was probably no higher in London than in Leicester and Exeter in 1672, if the Hearth Tax returns are compared with the 1695 tax on marriages. But the port books and tax assessments do confirm the superiority of London, already apparent in the sixteenth century, and a provincial merchant would normally have enjoyed a higher social status than a London citizen with the same resources. Although the coasting trade was in the hands of small men, a small minority of important merchants seems to have benefited most from the expansion of provincial trade, and London probably benefited at the expense of some outports. The wealth of the urban craftsmen also seems to have been greater than that of their rural counterparts. Many more urban studies, however, will be needed before the true balance of wealth between all centres of business can be stated with confidence." (s. 234)


Referens
Richard Grassby, "The Personal Wealth of the Business Community in Seventeenth-Century England", Economic History Review 1970.

Löner och arbetslöshet i Tyskland 1926-36

Från 1929 till 1932 ökade antalet arbetslösa i Tyskland från 1.3 till 6 miljoner, i procent av arbetskraften från 4.5 till 25 procent. Medan konsensus-förklaringen till Weimar-republikens fall under efterkrigstiden fokuserade på politiska och konstitutionella faktorer, lanserade Knut Borchardt i slutet av 1970-talet en ekonomisk tolkning. Han argumenterade att den tyska ekonomin under ytan var svag redan före kraschen med svag produktivitetstillväxt, ökande löner och för låga investeringar. Arbetslösheten var relativt hög genom 1920-talet och B menade att ingen hade bevisat ifall det var en fråga om "klassisk" arbetslöshet orsakad av för höga löner, eller keynesiansk arbetslöshet orsakad av för låg efterfrågan.

Dimsdale, Horsewood och van Riels bidrag är att de testar just detta, för åren 1926-1936 och utifrån Layard och Nickells modell om lönebildning och arbetslösheten. Tidigare har Dimsdale, Nickell och Horseqood (1989, Economic Journal) använt modellen för att förklara brittisk mellankrigstid, och Dimsdale och Horsewood (2002, Economic Record) för australiensisk dito.

De diskuterar inte bara lönernas betydelse utan också den ekonomiska politiken. Fär står en debatt mellan Holtfrerich, som menar att kansler Brüning hade kunnat stimulera ekonomin genom offentliga utgifter och devalvering, och Borchardt, som menar att en sådan ekonomisk politik var omöjlig (s. 782). Borchardt och Theo Balderston (1993, kap. 2) och Harold James (1986, kap. 6) med sig i att kritisera lönepolitiken under Weimar.


Realllönen påverkas (positivt) av sysselsättningen, och prodduktiviteten. "Mismatch" på arbetsmarknaden, där arbetslösheten är oj'ämt fördelad mellan branscher, ökar lönen givet en viss nivå av arbetslösheten. Fackliga löneförhandlingar ochkollektivavtal kan, liksom asymmetrisk information, öka lönen i relation till sysselsättningen. (785-6) 

Ekonometriskt arbetar de med David Hendry med fleras general to specific-approach. Adrian Pagan ordnar ekonometriska modeller på ett kontinuum från fullständig (deskriptiv) trohet till datasetet, till förenlighet med teorier. Ateoretiska statistiska modeller som VAR är på den deskriptiva ändan, medan DGE-modeller är på den teoretiska. (s. 791) Pagan menar att policy-makers är mer intresserade av modeller i mitten av spektrumet, då de tillåter en att berätta stories om ekonomin; detsamma gäller för ekonomisk-historiker, menar Dimsdale et al.

Enligt deras regressioner så ledde löneökningarna 1928-32 till 9.0 procent mer arbetslöshet, och lönesänkningarna 1932-36 till 10.0 procent mindre arbetslöshet (s. 801, tabell 8). Efterfrågan-variabler var fortfarande den största faktorn, som förklarade 88.5 procent av förändringen 1928-32 och 75 procent av förändringen 1932-36. Dessa variabler är dock som jag ser det rätt konstiga: aktiepriser, kapitalimporter/BNP, och offentliga utgifter. Men Dimsdale et al ger också en poäng till Borchardt för hans argument om "the tariff wage", den politiskt satta eller påverkade lönen, som de menar bidrog till ökningen av arbetslösheten och, efter Brünings lagstadgade lönesänkningar 1931, till en minskning av arbetslösheten (s. 803).

I slutsatserna kommenterar de:
"These results have implications for the interpretation of Borchardt’s first hypothesis on real wages pressures. Although these were present in our sample in both the 1920s and the 1930s, the overall impact of supply-side forces was less than the consideration of wage policies alone might lead one to expect. There were offsetting effects of other supplyside factors, such as the replacement ratio and the pricing policy of cartels. These variables tended to reduce the impact on unemployment of upward pressure on wages under the Weimar Republic and of downward pressures under the Nazis. This result qualifies the arguments of Borchardt on wages in the late 1920s and those of Temin on the wage policies of the Nazis.". (804-5)

Referenser 
Nicholas Dimsdale, Nicholas Horsewood och Arthur van Riel, "Unemployment in Interwar Germany: An Analysis of the Labor Market, 1927–1936", Journal of Economic History 2006.

Temin om "socialism och löner" på 1930-talet

Temin definierar "socialistisk" ekonomi med tre faktorer. (1) offentligt ägande eller reglering av ekonomins "commanding heights", särskilt banker och infrastruktur (utilities). (2) statlig inblandning i lönebildningen. (3) en välfärdsstat som garanterar alla vad Oscar Lange (1938) kallade "a social dividend constituting the individual's share in the income derived from the capital and the natural resources owned by society". Temin kommenterar att "socialism" för honom alltså inte är att staten äger allt -- man kan säga att han gör ett funktionssocialistiskt resonemang.

Temin jämför Nazi-Tyskland och socialdemokratiska New Deal-USA i återhämtningen från Depressionen. Nazisterna krossade facken, reglerade lönerna, och använde skatter och propagande för att tvinga kvinnor ut från arbetsmarknaden. Lönerna ökade mindre än BNP, så föll som andel av nationalinkomsten från 64 till 57 procent från 1932 till 1938. Konsumtionen hölls tillbaka, medan summan av investeringar och statliga utgifter ökade från 18 till 41 procent av BNI. (s. 299) Regimen uppmuntrade motorisering men efter hand alltmer miltarisering.

I USA stimulerade New Deal-politiken först investeringar och därefter konsumtion. National Industry Recovery Act 1933 gav regeringen makt över industrin och lönerna. Med Agricultural Adjustment Act kom makt också över jordbruket. Liksom i Tyskland föll reallönerna från 1929 till en bottenpunkt 1932, men därefter divergerade de två ländernas löner. 1937 var reallönerna i USA 30 procent högre än de hade varit 1933, men i Tyskland var de bara 10 procent högre. De mindre reallöneökningarna i Tyskland gjorde att sysselsättningen ökade mer där, menar Temin. Men industrialisterna i USA var inte motståndare till höglönepolitiken utan uppskattade den, menar han; med höga löner och höga tariffer var de ändå konkurrenskraftiga. (s. 301) "the American emphasis on consumption was reflected in a growing production of high-quality goods" (s. 307) I Tyskland sjönk kvaliteten på industriprodukterna och därmed också konkurrenskraften.

Temin ägnar några sidor åt att argumentera för att de höga lönerna i USA:s 1930-tal faktiskt var ett resultat av den förda politiken, och inte "efficiency wages" eller något annat.

Referens
Peter Temin, "Socialism and wages in the recovery from the great depression in the United States and Germany", Journal of Economic History 1990.

lördag 12 maj 2018

Rasism och ekonomi i Trump-valet, och enkäters begränsningar

Sedan Trumps valseger -- i elektorer om än inte i antal väljare -- har en stor debatt varit: vann Trump /sina väljare i rostbältet/ pga ökad rasism i USA, eller pga "economic anxiety"? Jag tror att det är en delvis vilseledande motsättning, eftersom de påverkar varandra. Men än mer stör jag mig på diskussionen när den baseras på enkätundersökningar och folk utgår ifrån att enkätundersökningar säger allt om varför folk röstade som de gjorde. Jag tänker att det är rätt uppenbart att kontextvariabler kan påverka folks agerande och röstande på sätt som inte är omedelbart uppenbara för dem -- men som man kanske kan igenkänna ett par år senare, när kontexten förändrats igen. "Ah just det, så var det då." Sociologen Andrew Charlin för i en artikel i New York Times ett resonemang om hur ekonomisk press kan ha ökat rasismen -- som enkätundersökningarna plockar upp -- som stämmer väl överens med detta.
"the people who are experiencing these adverse economic trends express themselves differently, using a moral language that is often rooted in attitudes about work and race.

This was first noted by the sociologist Michèle Lamont in her book “The Dignity of Working Men.” She found that white working-class men often define their self-worth through their ability to lead disciplined, responsible lives. They take pride in going to work every day to support their families. Many of them view African-Americans as not wanting to work hard. They rarely consider that their own advantages rest on the privileged position of whites in the labor market.

In this way, they construct a positive sense of self despite the limits of their economic class. Perched precariously above the poor, they talk not about their modest incomes but rather about their superior work discipline. In prosperous times, they can take pride in their success compared with minorities.

But when that prosperity is threatened, they complain about blacks or immigrants who are, in their minds, usurping their place in the economy."
Andrew J. Cherlin, "You Can’t Separate Money From Culture", New York Times 6 maj 2018.

fredag 11 maj 2018

Sociala faktorer i Socialdemokraternas tillbakagång


Socialdemokraterna dominerade en gång i tiden svensk politik: 1932 till 1976 ledde de regeringen 42 år i rad. Sedan 1976 är det inte längre så: sex år med Fälldin och Ullsten, tre år med Bildt, och åtta år med Reinfeldt har blandats med nio år av Palme och Carlsson, tolv år Carlsson och Persson, och snart fyra år Löfven. På 1960-70-talen pendlade SAP:s väljarstöd runt 40-50 procent; idag ligger de runt 30 procent.

Vilken roll har strukturella faktorer spelat för SAP:s minskade väljarstöd? Statsvetaren Anders Lidström anför i en ny rapport fem möjliga faktorer. (1) minskningen av andelen industrisysselsatta från 45 procent 1965 till 25 procent 2015. (2) Den stora ökningen av gymnasial och eftergymnasial utbildning. (3) Ökande ekonomiskt välstånd. (4) Urbanisering, vilket delvis är flytt från den typen av orter där folkrörelserna inklusive SAP en gång hade väldigt starka fästen. (5) Den sociala dynamiken av konformism kring ett partis uppgång eller nedgång. (s 12-15)



Referens

VoC och genus

Varieties of Capitalism slog igenom med buller och bråk för femton eller så år sedan. Med sitt företagscentrerade perspektiv och ekonomisk-funktionalistiska perspektiv på institutioner, bröt de med maktresursteoretikernas arbetarrörelse-centrering och maktperspektiv på institutioner.

Vad har VoC att säga om genus? Det mest kända bidraget, kanske det enda kända, är Estevez-Abe och Iversens argument om större könssegregering på arbetsmarknaderna i koordinerade marknadsekonomier (CMEs) än i liberala dito (LMEs). 2005 ägnade tidskriften Social Politics ett specialnummer åt att utvidga detta perspektiv.

2009 kom två svar i samma tidskrift: ett av Hadas Mandel och Michael Shalev, och ett av Jill Rubery. Mandel och Shalev pekar på att VoC:s särskiljning mellan LMEs och CMEs inte kan förklara kvinnors sysselsättningsgrad: CMEs inkluderar både socialdemokratiska Norden, med hög sysselsättningsgrad, och konservativa centraleuropa, med låg dito. De har också ett intressant, bredare argument:
"although the underlying assumptions of the VoC are in principle gender-neutral, they are in fact implicitly predicated on a man’s world. Although this may be understandable for a theory that focuses on the manufacturing sector, it constitutes a severe limitation for analyzing women’s position in the labor market. Whereas the core concept of “institutional complementarities” is plausible when applied to men, it fails in relation to women. This is because institutions that protect mothers’ employment upset the presumed harmony between different elements of the institutional system. In this regard our claim converges with the feminist critique of another well-known typology of national political economies, Esping-Andersen’s (1990) original model of welfare regimes (e.g., Lewis 1992; Orloff 1993; O’Connor 1996)." (s. 163)
Gentemot Estevez-Abes forskning om könsskillnader i CMEs och LMEs argumenterar M och S att Estevez-Abe inte beaktar klass, och kombinationen av klass och kön. E-A ser det som att i CMEs finns en institutionell komplementaritet mellan starkt anställningsskydd och manliga arbetares investeringar i specifika kunskaper (tänk tysk komplex industri), medan i LMEs är anställningsskyddet svagt och utbildningsinsatserna mer generella (tänk skillnaden mellan high school i USA och lärlingsutbildningar i Tyskland). CMEs kombination inkluderar också en större diskriminering av arbetande kvinnor. E-A och andra VoC-forskare missar här politiken, menar M och S, och missar därför skillnaden mellan Skandinavien och Kontinentaleuropa. För att förklara den skillnaden måste E-A anföra en faktor som är exogen till hennes modell: "politisk vilja" (s. 169); detta olikt Esping-Andersens modell, i alla fall i dess utvecklade version (s. 167-8).

M och S anför att VoC:s teori om komplementaritet mellan produktionssystem, modes of skill formation, och socialförsäkringar är helt fokuserad på män; de säger själva rakt ut att de positiva spiraler som komplementariteten mellan de tre ger för män, helt uteblir för kvinnor som alltså istället diskrimineras extra mycket i CMEs (s. 168, jfr 175).

Vad gäller VoC:s klassblindhet anför M och S den mycket rimliga kritiken att VoC:s hyllning av kvinnors möjligheter i LMEs egentligen handlar om kvinnor i överklassen och den övre medelklassen, medan arbetarkvinnor i realiteten på många sätt har sämre villkor i LMEs, vilket också McCall och Orloff (2005) har påpekat (s. 171-2). I CMEs får de bättre socialförsäkringar och anställningsskydd. Mandel och Shalav relaterar på ett intressant sätt till Soskice (2005) analys:
"“If you’re a highly educated women, you want to work in an LME; if you’re a working-class man, you want to work in a CME” (Soskice 2005, 175). The absence of working-class women from this formulation may reflect Soskice’s view of the marginal role played by women in the labor markets of the Continental CMEs. However, we hypothesize that women in lower-class positions benefit even more than their male counterparts from CME conditions, because of women’s extra need for protection on account of their relatively unstable patterns of employment in comparison to men."
När VoC diskuterar klass talar de bara om klasskillnader mellan män; könsskillnader behandlas som en annan, separat fråga. Kanske har VoC:s relativt höga tanke om kvinnors möjligheter i LMEs att göra med att Estevez-Abe är specialist på Japan, en CME med särskilt stark diskriminering av kvinnor.

Ruberys kritik är ganska lik Mandel och Shalevs. Jag tycker att det är intressant att hon (s. 194) ser VoC som industridominerad, vilket då undergräver teorin i en tid då tjänstesektorn växer allt mer. Rubery ifrågasätter också VoC:s typologi där CMEs investerar mycket mer än LMEs i "specific skills" (s. 197-8).


Referenser
Mandel, Hadas och Michael Shalev (2009) Gender, Class, and Varieties of Capitalism. Social Politics 12: 161-181.
Rubery, Jill (2009) How Gendering the Varieties of Capitalism Requires a Wider Lens. Social Politics 12: 192-203.

söndag 22 april 2018

Ökad inkomstojämlikhet i Norden

Det senaste numret av Nordiska ministerrådets Nordic Economic Policy Review har temat ökad inkomstojämlikhet i Norden. Utöver en inledning av Lars Calmfors och Jesper Roine innehåller numret fem artiklar: en om utvecklingen överlag, en om toppinkomsterna, en om skillnaderna mellan kvinnor och män, en om demografiska effekter, och en om omfördelande effekter av den offentliga sektorns välfärdstjänster.

Den övergripande artikeln är skriven av fyra OECD-ekonomer, Jon Kristian Pareliussen, Mikkel Hermansen, Christophe André och Orsetta Causa. De konstaterar att medan Gini-koefficienten i genomsnitt ökat med 2 punkter i OECD-länderna sedan 1990, så har den ökat med 8 punkter i Sverige, 5 i Finland, och 4 i Danmark. I Norge har den knappt ökat alls till 2014. (Med ett bredare begrepp om kapitalinkomster än vad OECD:s mått använder, så hade ökningen varit ännu större - s. 53.)


De menar att inkomstspridningen inte har ökat genom ökad lönespridning; den har knappt ökat, vilket de förklarar med facklig styrka och stor betydelse av kollektivavtal. Effekterna av åldrande och flyktinginvandringen är små: invandringen har från 2000 till 2013 ökat Ginikoefficienten med en halv punkt i Norge och 0.2 punkter i Danmark och Sverige (s. 42, ref Pareliussen och Robling 2018).

Minskande omfördelning spelar större roll. Figur 15 visar att år 1990 var i Sverige Gini-koefficienten för disponibla inkomster 37 procent lägre än Gini-koefficienten för marknadsinkomster; skillnaden är alltså utjämnande effekter av skatter och transfereringar. År 2014 var skillnaden "bara" 27 procent, vilket faktiskt innebär att Sverige befinner sig precis på OECD-snittet.




Detta handlar framför allt om arbetslöshets- och sjukförsäkring (s. 47).

Pareliussen et al. gör en intressant, väldigt nationalekonomisk tolkning av vad det var som hände: de nordiska länderna befann sig på 1980-talet  i den optimala situationen vad gällde avvägningen mellan inkomstspridning och sysselsättning
"One interpretation is that since the Nordics may have long been close to the best policy frontier along several dimensions, the scope for reforms boosting both growth and equity has been limited. Facing a trade-off between redistribution and efficiency, the Nordics chose to unwind parts of the welfare state expansion that had taken place up to the 1980s (Domeij and Flodén 2010, Andersen and Maibom 2016 and OECD)." (s. 45)
Finska reformen av a-kassan och jobbskatteavdraget i Sverige är exempel på sådana reformer, som ökat sysselsättningen men också inkomstspridningen. I Sverige fick år 2001 en genomsnittlig arbetare ut 65 procent av sin tidigare inkomst från a-kassan om hen blivit arbetslös; 2015 var motsvarande siffra 40 procent (s. 48)

Också på skattesidan har det hänt saker. Den totala bördan av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter på en genomsnittlig anställds lön minskade från 2000 till 2016 mellan 9 och 16 procentenheter i de fyra länderna. (s. 49)

I sina slutsatser menar OECD-ekonomerna att på 1980-talet hade de nordiska länderna en avvägning att göra mellan omfördelning och sysselsättning och åtstramande reformer var då relevant, men så är det inte längre (s. 52) Det sociala skyddsnätet, som setts som en grundläggande del av den nordiska modellen, har starkt försvagats; de pekar på att bristen på inflationsindexering i de svenska socialförsäkringarna sänkt ersättningsnivåerna till ett europeiskt genomsnitt.

De har ett hårtslående stycke om den minskade omfördelningens roll:
”Policies to redistribute wealth have weakened considerably in the Nordics over the past few decades, partly as a response to globalisation, and encouraged by organised interests from the business community. The Nordic dual income tax reforms of the early 1990s led to lower ratios of statutory corporate to wage taxes than in most OECD countries, and lighter taxation of capital than labour. Statutory capital income tax rates have since been reduced further in the Nordics as part of a global trend. Top income earners in the Nordic countries mainly derive their income from capital. Wealth and inheritance taxation has also been reduced considerably, with Norway and Sweden abolishing inheritance taxes altogether (Schjelderup 2015). Lighter taxation of capital income, wealth and inheritance taken together raises concerns about intergenerational income mobility. As an example, in the top 0.1% of the Swedish income distribution fathers’ relative incomes determine 90% of sons’ incomes, largely because of capital income. Furthermore, mobility from the bottom 75% to the top 0.1% is close to nonexistent (Björklund et al. 2012a and 2012b).”
Jørgen Elmeskov från Statistik Danmark är en av kommentatorerna. Han knorrar lite om att författarna är väl medvetna om problem med endogenitet och kausal inferens och att de försöker hålla sig till indikatorer som de kan mäta, men att faktorer som minskad omfördelning eller fler singelhushåll också kan ha jämlikhetsökande effekter (bättre incitament; billigare bostäder för små hushåll), som inte beaktas i artikeln. John Hassler från Stockholms universitet är den andre kommentatorn och han börjar med en slående Trump-parafras apropå att Sverige är det land i OECD där inkomstjämlikheten ökat mest: “Sweden, who would believe this about Sweden?”. Han använder WID.world för att visa tillväxten i reala inkomster för topp 1 %, topp 10 % och botten 90 % 1991-2015 och 1970-2015 för Sverige och USA. Om vi bara kollar på 1991-2015 så ser man att höginkomsttagarna haft mycket snabbare inkomsttilväxt än låginkomsttagarna i både Sverige och USA. (Han kommenterar dock inte att alla grupper i Sverige haft en snabbare tillväxt än sina motsvarigheter i USA.) Om vi istället kollar på 1970-2015 så ser länderna däremot väldigt olika ut. I Sverige har botten 90 % ökat mer än topp 10 %, medan USA fortfarande visar en väldigt ojämlik fördelning av de växande inkomsterna. Hassler konstaterar att Sverige hade bättre BNP-tillväxt 1991-2015 än 1970-1990; bör detta då tolkas som att den ökade ojämlikheten var bra för tillväxten?

Jakob Egholt Søgaard har skrivit en artikel om toppinkomster, och för där ett intressant resonemang om sambandet mellan toppinkomster/P99:s andel och Gini-koefficienten. Han räknar ut hur mycket en 1 procentenhets ökning av toppercentilens andel ökar Ginin med följande ekvation:
G ≈ S + (1 – S)G99 = G99 +(1 – G99)S
Där G är Gini, S är p99:s andel och G99 är Ginin för de lägsta 99 procenten. Tabellen visar hur mycket p99 bidragit till ökningen av Ginin i Norden, Frankrike och USA sedan 1980-talet.


För att ytterligare bryta ner det visar han en inkomst-tillväxt-kurva för Danmark sedan 1985.


Vad gäller bestämningsfaktorer bakom toppinkomstandelarna börjar Sögaard (s. 79) med tre förklaringar: (1) geopolitiska kriser, främst världskrigen, (2) beskattning, och (3) kapitalandelen. Skatterna har sänkts i alla de nordiska länderna sedan 1980-talet, både om vi ser på marginalskatten för höginkomsttagare, och om vi ser på genomsnittligt skatteuttag (s. 81-82). Vad gäller kapitalinkomsterna så stod löner för 60 procent av topprocentens inkomster i Danmark sedan 1980, utan någon trend, medan i Finland har andelen minskat från 60 till 35 procent under samma period. I Sverige var i början av 1990-talet löner 80 procent av toppinkomsterna, och har idag sjunkit till 70 procent. (s. 83) Med andra ord kan snabbt växande kapitalinkomster förklara en ganska stor del av ojämlikhetsökningen i Finland, en del i Sverige, men inget i Danmark. För Norge finns det inga data.

Det är skillnad på kapitalinkomster och kapitalinkomster. Bara 10 procent av ränteinkomsterna i Danmark går till den procent som har högst inkomster, dvs ungefär samma andel som deras andel av inkomsterna överlag, men för aktieutdelningar är motsvarande siffra 70 procent. (s. 88) Med andra ord skulle man kunna ha en stabil kapitalandel i ekonomin men ökande ojämlikhet via kapitalinkomster, om det sker en förskjutning från inkomster av räntor, till inkomster av utdelningar.

David Domeij (nationalekonomi, Handels) har en intressant metodologisk kommentar om vad måttet är: toppercentilen (a) vad gäller arbetsinkomster, (b) vad gäller arbets+kapitalinkomster, eller (c) vad gäller ekvaliserad (för hushållets storlek) disponibel inkomst. Toppinkomstandelen ökade 1990-2012 mycket mer med måttet (c), och i någon mån (b), än med måttet (a). Niels Ploug från Statistik Danmark ställer rakt ut frågan: kan vi fortfarande tala om ”de jämlika skandinaviska länderna”, som Piketty gör? Eller är dessa länder på väg mot ojämlikhet? (s. 98)

Anne Boschini från Stockholms universitet och Kristin Gunnarsson från Uppsala skriver om kön och inkomstskillnader. De för en del intressanta resonemang om skillnaderna mellan att mäta inkomstojämlikhet på individnivå och på hushållsnivå. De kommenterar att det förra är vanligast inom arbetsmarknadsekonomi (labour economics) medan det andra är vanligast i ojämlikhetslitteraturen (s. 109). För att studera könsskillnader är individnivå bättre. Nivåskillnaderna mellan de två sätten att mäta är betydande: med LIS-data är Gini-kofficienten för disponibla inkomster för individer i Sverige runt 0.3 i Sverige 1990-2005, men för hushåll med ekvivalensskala är den runt 0.22-0.23 (s. 111).

Skillnaderna mellan män och kvinnor i inkomster är stora. Boschini och Gunnarsson plottar skillnaderna mellan 20:2, 50:e, 90:e och 99:e percentilen inom de två könen; kvinnorna tjänar då vad gäller arbetsinkomster i Sverige bara 50-75 procent av vad männen gör på motsvarande position i fördelningen. (s. 116) För disponibla inkomster är skillnaderna mindre. Andelen kvinnor i toppdecilen vad gäller inkomster är 31 procent i Danmark, 28 procent i Finland, 27 procent i Sverige och 22 procent i Norge. (s. 118) Kapitalinkomsterna har varit en större del av inkomsterna för toppinkomst-kvinnor än för toppinkomst-män, men har på sistone ökat mer för män. I toppercentilen är ungefär 80 procent män. 1991 till 2013 minskade skillnaderna i arbetsinkomst mellan kvinnor och än, men skillnaderna inom könen ökade. I slutsatserna argumenterar B och G för att ojämlikhetsforskningen inte bara kan titta på hushållsnivån, utan också måste fånga upp könsskillnaderna som döljs av hushållsmåttet. (s. 123)

Karin Hederos och Anna Sandberg, båda liksom Boschini från SOFI vid Stockholms universitet, påpekar i sina kommentarer att B och G kunde ha visat sina resultat alltid både för hushålls- och individnivån. Fokus på individnivån missar t.ex. att det är vanligare att kvinnor bor som ensamstående föräldrar, vilket är förknippat med lägre konsumtionskraft. (s. 129) De efterfrågar också mer belysning av deltidsarbetets betydelse för kvinnors lägre inkomster.

Jan Kristian Pareliussen, ekonom på OECD, och Per Olof Robling, doktorand på SOFI, behandlar i sin artikel demografiska effekter på inkomst-ojämlikheten. De jämför de nordiska länderna år 1995 och år 2013, och studerar effekterna av gfem demografiska faktorer: åldrande befolkning, förändrad hushållsstruktur, "assortative mating" (alltså att höginkomsttagare gifter sig med varandra, och låginkomsttagare med varandra), invandring, och ett ökat antal studenter. Åldrande har ökat Ginin markant i Finland -- 0,44 punkter -- och i någon mån i Norge (0,15 punkter), men inte i Danmark och Sverige. (s. 149) Assortative mating har minskat Ginin i Finland (-0,17) och Norge (-0,14), och inte gjort någon skillnad i Danmark och Sverige. Andelen studenthushåll har ökat Ginin rejält i Danmark (0,32 punkter) men inte i Sverige, Finland eller Norge. Invandringen har ökat Ginin i Sverige (0,21) och Danmark (0,37), medan inga beräkningar gjorts för de andra två länderna. Totalt är det bara 9.3 procent av ökningen i Ginin av Sverige som kan förklaras av demografi enligt dessa beräkningar. Finland har sett den största ökningen av hushåll av typerna (a) ensamstående unga med låga inkomster, och (b) DINKs med höga inkomster. (s. 152) Totalt sett så har de demografiska faktorerna ökat Ginin 1995-2013 med 1,4 punkter i Norge, 1,1 i Danmark, 0,9 i Finland, och 0,6 i Sverige. (s. 159)

Thorvaldur Gylfason från Islands universitet är positiv till artikeln men ganska kritisk till genomförandet. Han menar att P och R begränsats av OECD:s och LIS fokus på Gini-koefficienter, så att de använder Gini istället för Theil-indexet, som är bättre lämpat för dekomposition och jämförelser mellan olika dekomponerade fördelningar. (s. 172) Ett annat metodologiskt problem är att OECD och LIS inte behandlar kapitalinkomster på något bra sätt; särskilt så ignorerar de kapitalvinster. Kanske är det typiskt isländskt, efter deras svåra 2008-kris, att Gylfason menar att kapitalvinster ofta är utfall av finansiell brottslighet och insider-affärer.

Specialnumrets sista artikel är av Rolf Aaberge, Audun Langorgen och Petter Y. Lindgren från Statistisk Sentralbyrå i Oslo och handlar om den offentliga sektorns välfärdstjänsters effekter på inkomstfördelningen. Värdet av välfärdstjänsterna beräknas som kostnaden av att producera dem, och de allokeras i beräkningarna till folk utifrån en fördelning som tar hänsyn till kön och ålder. (s. 177)