torsdag 27 juni 2019

Rådde godsägarhegemoni på svensk landsbygd i mitten av 1800-talet?

Greve Arvid Posse (1820-1901), partiledare (i praktiken) för riksdagens största parti 
Lantmannapartiet 1866-1880 och statsminister 1880-83

Rådde godsägarhegemoni på svensk landsbygd i mitten av 1800-talet? För att formulera frågan på ett annat sätt. Vilka visioner om hur samhället skulle se ut, fanns på den svenska landsbygden i mitten av 1800-talet? Var dessa visioner rotade i godsägarnas ekonomiska intressen (låga skatter, bibehållna privilegier för frälsejord, låga löner för lantarbetare, etc.), eller böndernas ekonomiska intressen? Eller båda? Sammanföll de?

Perry Anderson definierar i sin klassiska essä om engelsk historia begreppet hegemoni:
"Hegemony was defined by Gramsci as the dominance of one social bloc over another, not simply by means of force or wealth, but by a wider authority whose ultimate resources is cultural. This is an imperative order that not merely sets external limits to the aims and actions of the subordinated bloc, but shapes its internal vision of itself and the world, imposing contingent historical facts as necessary co-ordinates of social life itself." (s. 30)
Anderson går vidare med att definiera hegemonisk klass och underordnad (corporate) klass:
"If a hegemonic class can be defined as one which imposes its own ends and vision on society as a whole, a corpotate class is conversely one which purses its own ends within a social totality whose overall determination lies outside it. A hegemonic class seeks to transform society in its own image, inventing afresh its economic system, its political institutions, its cultural values, its 'mode of insertion' into the world. A corporate class seeks to defend and improve its own position within a social order accepted as given. The English working class has been characterized since the mid nineteenth century by the disjunction between an intense consciousness of separate identity and a continuous failure to set and impose goals for society as a whole. In this disjunction lies the secret of the special nature of the labour movement in England. The very intensity of its corporate class consciousness, embodied in a distinct, hermetic culture, has blocked the emergence of a universal ideology in the English working class." (s. 33)
Vad jag då undrar är: spelade svenska bönder under 1800-talets mitt i någon mening rollen som hegemonisk klass? Eller var de bara underordnade?

Utifrån en del av historieforskningen (som dock inte skulle använda Gramscis begrepp) skulle man kunna tro det. Den viktiga historikern Eva Österberg har pekat på att ”svenska bönder i praktiken hade tillgång till en kombination av arenor/institutioner där förhandlingar och kompromisser kunde ske. Viktigt i sammanhanget är att bönderna alltid var representerade i riksdagen och att Sverige hade ovanligt många självägande bönder.” (Österberg et al., s. 22) Enligt Österbergs teori om svensk historia var bönderna med vid bordet och bestämde över hur samhället skulle se ut. Hennes doktorand Peter Aronsson hävdade t.o.m. i sin avhandling att "den svenska modellen" började på 1500-talet. Dessa forskare använder förstås inte begreppet hegemoni, men de menar dock att den praktiska politiken -- på sockenstämman och i riksdagen -- gjordes i samarbete mellan bönder och överhet, och utifrån detta skulle man kunna anta att bönderna hade en egen vision om samhället också. Aronsson menar explicit att det i mitten av 1800-talet fanns en klassmedveten bondeklass, utifrån traditionella bondevärderingar om självständighet och oberoende, snarare än maximal vinst.

En rad bonde-orienterade 1800-talsforskare skulle dock snarare betona böndernas politiska underordning. Inte minst gäller detta i jämförelser med Danmark och Norge. I våra skandinaviska grannländer pågick under 1840-talet stora utomparlamentariska bonderörelser , som mobiliserade för politiska mål. I Norge mobiliserade proto-socialisten Marcus Thrane, som talade ett evangelisk-kristet språk, till och med de proletära skikten ur agrarsamhället.
"Thranittrørsla var den fyrste store foreiningsbygnad i Noreg som kan kallast eit moderne masseparti, bygd opp av lokallag, ei pariavis, eit landsstyre og ein landsmøteinstitusjon som øvste organ. Spesielt for thranittrørsla er at ho fekk flest medlemer på landsbygda. Elles i Europa var tilsvarande rørsler etter februarrevolosjonen helst byfenomen." (Pryser, s 331)
Varför mobiliserade de danska och norska bönderna då så kraftigt på 1840-50-talen, medan de svenska inte gjorde det? Den norska statsvetaren Øyvind Østerud (1978, s. 205) talar om en "early co-optation of the Swedish peasantry", att krono- och skatteböndernas deltagande i politiken hindrade motrörelse: "Organized peasant dissatisfaction was thus effectively prevented through institutional devices [besvär], which were reinforced by the co-optation of the peasant Estate." Østerud menar att bondepolitikerna hade föga inflytande över policies utformning men ändå sågs som ansvariga för dem -- det sämsta av två världar.

Historikern Niels Kayser Nielsen (2009, s. 156, 213) menar liknande att den danska bonden "vaknade" (politiskt) på 1840-talet medan den svenske och den finske bonden blev "lullet i sovn" av ståndsrepresentationen. Det har påpekats att när det i mitten av 1800-talet kallade till ett nordiskt "bondevän-möte" i Göteborg, så kom bara danskar och norrmän -- svenskarna fattade inte poängen, de hade ju redan bondeståndet i riksdagen och sockenstämmorna. Nielsen kommenterar: "De svenske bønder betalte på den måde prisen for at vaere 'først ankommet'."

Frågan är dock om detta är en rimlig bedömning av läget -- var det verkligen bönder i allmänhet som betalade för att bönder i allmänhet inkluderats? Nja! Snarare så var elit-bönderna inkluderade (röstning på sockenstämmorna graderad efter hur mycket man ägde; rika storbönder dominerade bondeståndet i riksdagen), vilket ledde till söndring och splittring av bondeklassen, och organisatorisk stagnation.

Olof Brandesten skriver i en ganska ny översikt över de svenska böndernas organisationer 1830-1930 angående den brist på visionära bondeledare som han tycker sig se på 1800-talet, att "Så blev inte heller småbrukarrörelsen i Sverige någonsin en folkrörelse eller organisationspolitisk faktor av betydelse." (s. 134) Det är en fascinerande historieskrivning som jag tänker går emot det konventionella perspektivet på svensk bondehistoria (utan att Brandesten kommenderar detta). Jag tänker mig att bilden av svenska bönder historiskt (i alla fall under 1900-talet) snarast är väldigt välorganiserade, i inköpsföreningar som Lantmännen och försäljningskooperativ som Arla, och i föreningssparbanker m m. Men Brandesten klagar utförligt över att de svenska bönderna på 1800-talet är så pass oorganiserade, saknar kooperativa rörelser såsom de legendariska engelska kooperativen, eller de danska andelsmejerierna, eller den US-amerikanska Granger-rörelsen, eller de tyska kooperativen.

Hushållningsällskapen, som varje län skulle ha enligt en förordning från 1811, för att förbättra jordbruket, leddes av landshövdingarna som var adelsmän, och verkar över huvud taget ha dominerats av adelsmän och godsägare. Även lantbruksmötena, som hölls vart tredje eller femte år, dominerades av den agrara eliten (Jonasson 2016), åtminstone på den nationella nivån.

Så sett så tror jag att man måste säga att de svenska bönderna i mitten av 1800-talet saknade egna organisationer. Dessutom gick de flesta riksdagsbönderna efter tvåkammar-reformen 1866 med i Lantmannapartiet, ett konservativt von oben-initiativ av den skånska greven Arvid Posse. De flesta -- men långt ifrån alla -- riksdagsbönder lät sig ledas av denna skånska greve, en "agrarkapitalist av renaste vatten" enligt Svenskt Biografiskt Lexikon, i samspel med godsägaren Emil Key och bonden Carl Ifvarsson. Detta talar också för att se bönderna som en underordnad klass i Andersons terminologi (torftigt översatt av mig).

Historikern Jackson Lears skriver i en artikel från 1985 om Gramscis användbarhet för historiker
The idea of historical bloc departs significantly from notions of class embedded in the Marxist tradition: it promotes analysis of social formations that cut across categories of ownership and nonownership and that are bound by religious or other ideological ties as well as those of economic interest. A historical bloc may or may not become hegemonic, depending on how successfully it forms alliances with other groups or classes. The keys to success are ideological and economic: to achieve cultural hegemony, the leaders of a historical bloc must develop a world view that appeals to a wide range of other groups within the society, and they must be able to claim with at least some plausibility that their particular interests are those of society at large. This claim may require selective accommodation to the desires of subordinate groups. The emerging hegemonic culture is not merely an ideological mystification but serves the interests of ruling groups at the expense of subordinate ones.
Vad för hegemonier och kontra-hegemonier kan vi hitta i Sverige i mitten av 1800-talet? Jag undrar om det inte finns en talande tystnad här. Svenska historiker har i väldigt låg grad utforskat detta. Politiska historiker har fokuserat på riksdagspolitikens personligheter och teknikaliteter -- i hög grad på partibildningar och personliga konflikter.* Och socialhistoriker har forskat mer om industriarbetarklassen och industrialismens samhälle, ungefär från 1870 och framåt. År 1850 bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden och 1900 var det 80 procent (SCB Historisk statistik). Men det agrara samhällets politik har i låg grad utforskats (det finns ett par undantag: Thermaenius avhandling från 1927, och Sten Carlssons från 1953). Och det agrara samhällets visioner och motsättningar, i ännu lägre grad.

Ett lysande undantag är historikern Magnus Olofssons avhandling om de skånska frälseböndernas uppror 1869-71, den s.k. Tullbergska rörelsen. Med hjälp av en brännvinsadvokat Tullberg försökte en mängd arrendatorer på skånska gods kräva att själva få äganderätt till jorden, på tveksamma legala och historiska grunder. Olofsson konstaterar att extrema, ovanliga händelser som de tullbergska protesterna kan ge oss förståelse inte bara av det extrema, utan av de outtalade antaganden och åsikter som folk går omkring och har, och som kan driva dem till revolt när förhållandena strider mot hur "det ska vara". Olofsson citerar historikern E.P. Thompson: "A riot throws light upon the norms of tranquil years, a sudden breach of deference enables us to better understand the deferential habits which has been broken." Olofsson utvecklar: "En social konflikt som Tullbergska rörelsen kan därför göra det möjligt att få en glimt av en tankevärld som vi inte annars hade kunnat se: ett källmaterial som hade tillåtit en rekonstruktion av människors föreställningar på 1860-talet hade inte funnits utan Tullbergska rörelsen." (s. 18, 24) Olofsson menar i Gramscis anda att det existerade en "sydsvensk motkultur", en folklig kultur motsatt adelns och godsägarnas makt som var stark i Skåne och de angränsande landskapen.

Men Olofssons approach är minst sagt ovanlig i svensk 1800-talsforskning. (Bland 1900-talshistoriker är Gramsci klart mer kosher.) I andra länder har 1800-talets politik på något sätt tagits på större allvar, inte bara behandlats som formfrågor, och också analyserats ur gramscianska perspektiv. Lears diskuterar i sin artikel användningar i USA: Genovese om slavars motstånd, Eric Foner, L Goodwyn m fl om "producentideologi" och populister, osv. Han referar en mycket intressant kritik från Aileen Kraditor i hennes bok The Radical Persuasion. Kraditor vill för perioden 1890-1917 bevisa att det inte rådde någon överklass-hegemoni i USA, och menar att de många folkliga och radikala rörelserna bevisar detta. Vad gäller bortfallet av socialistiska rörelser menar Kraditor att USA:s arbetare acepterade underordningen på arbetsplatsen i utbyte mot autonomi i privatlivet -- familjen, kyrkan, osv. John Gaventa i sin bok Power and Powerlessness: Quiescence and Rebellion in an Appalachian Valley (1980) angrep frågan om hegemoni på ett annat sätt. Brist på protester betyder inte att folk är genuint nöjda, menade han, utan hegemoni kan just ta sig form i att missnöje inte kommer fram. Men hur kan man beforska detta empiriskt? Gaventa studerade Yellow Creek Valley i Virginia som dominerats av ett kolgruvebolag, och menar att han kunde visa att arbetarna teg om sitt missnöje eftersom bolaget var så mäktigt. För att visa på detta visade han på hur arbetarna uttryckte missnöjen under tid när bolaget försvagats av externa orsaker, och jämförde med liknande lokalsamhällen med svagare bolag.

I den tyska litteraturen om 1800-talets agrara politik är relationen mellan godsägare och bönder alltid central. Hos historiker som Hans Rosenberg och Hans-Jürgen Puhle är de preussiska junkrarna ledare, genom organisationer som Bund der Landwirte, över bönderna. Junkrarna manipulerade bönderna och spelade på deras rädsla för städerna, för att mobilisera dem för junkrarnas egna syften. 1984 kritiserade David Blackbourn Rosenberg och Puhles perspektiv för preussocentrism och för att betona uppifrån-perspektivet alltför mycket, och reducera bönderna till kanonmat för eliterna. Blackbourn menar att bönderna utifrån sina missnöjen med låga och volatila avsättningspriser på 1870-80-talen själva organiserade sig politiskt -- mestadels i högerorienterade rörelser. På 1880-talet tilltog också en populistisk agitation inför de politiska valen, mot de dominerande gentlemännen -- Honoratorien -- från det Nationalliberala partiet och för mer folkliga kandidater. (Blackbourn, s. 60-61) Det var inte bara extremhöger och antisemiter som växte:
"Where local notables took too much for granted, moreover, they could be disagreeably surprised. In the small Hessian village of Lindheim, for example, the local National Liberal elite consisted of the largest local tenant-farmer, the owner of the local castle, the pastor, the publican and a few of the wealthier farmers. In the mayoral elections of 1888 this natural order was subverted when the notable candidate was defeated by a ’red’ opponent, supported by the rural poor and particularly by a neighbouring village which had felt itself treated in a ’stepmotherly’ fashion by the former notable incumbent. The impact which this fracturing of customary deference had on the village can be seen in Lindheim in the divisions and bitterness it provoked in the elections to the church council, and in splitting the village choral society and agricultural loan bank. Even families, the most powerful links in the chain of local deference relations, were divided. 41 It is perhaps no accident that this incident occurred in Hessen; for it was here, perhaps above all, that the arrival on the political scene of vulgar interlopers made it clear to National Liberal notables that in the future they would have to compete and fight in four- or five-cornered election contests, with Conservatives, Left Liberals, Social Democrats and anti-semites." (Blackbourn 1984, s. 61)
Vad som är så slående med denna lokalstudie är ur ett svenskt perspektiv hur lite sånt här vi har. Det är fantastiskt att "den svenska modellen" började i tre småländska socknar, sägs en brittisk historiker ha anmärkt angående Aronssons (1992) vittgående anspråk utifrån en studie av tre socknar, men faktum är ju att vi har inte fått så många fler lokalstudier sedan dess, av lokal politik före industrialiseringen. Det finns ett par väldigt intressanta studier av kommuner (efter 1862) och bolagens makt, framför allt i sågverkskommuner, men för de agrara socknarna (före 1862) och kommunerna är så det vitt jag kan se fortfarande Harald Gustafssons studie från 1989 av en rad socknar i Sörmland och Aronssons från 1992 om tre småländska socknar, som är det mest aktuella litteraturläget.

För Tysklands del är Blackbourn förstås inte den enda historikern som brottats med Rosenberg-Puhles junkerorienterade tes. George Vascik studerar i en artikel från 1991 Deutscher Bauernbund under 1910-talet som en liberal bondepolitisk motvikt mot Bund der Landwirte -- men då lämnar jag mitt 1800-talsfokus. Shelley Baranowski studerar i en artikel från 1987 godsägarnas dominans -- eller inte -- i de östelbiska provinserna under kejsarriket, 1871-1918. Baranowski kritiserar Blackbourn och Eleys revisionism och försvarar och utvecklar Rosenberg-Puhle-tesen.
"The picture of East Elbia now in focus is that of a region economically and ideologically threatened by the cities and factories of the west, but one sufficiently isolated in its social interactions and political mentality to resist decisive erosion.33 Political and economic life reflected the pre-eminence of large agriculture. Estate owners prevailed in the Agrarian League and its successor, the Landbund, as well as in such other interest associations as the chambers of agriculture. They exerted a powerful, if fluctuating, influence upon the Protestant conservative parties, the German Conservative Party (DKP) and its postwar successor, the German National People's Party (DNVP), despite the serious impediments that preponderance placed in the way of attracting lasting national constituencies. The estate villages themselves remained unavoidable social realities." (s. 293)
Hon talar också uttryckligen om en "agrar hegemoni" förmedlad och upprätthållen genom godsägarnas kontroll över administrationen, skolorna, fattigvården med flera institutioner. Hon försvarar också (s. 307-8) Rosenberg-Puhle-Wehlers argument att nazismen var rotad i den agrara konservativa hegemonin med dess rasism, anti-katolicism, anti-demokratism och krigshetsande. Det originella på denna punkt är Gramsci-relaterat nog: att godsägarnas dominans inte bara handlade om "manipulation" (som är central hos Rosenberg och Puhle) utan också om folkets medtycke -- vad vi 25-öres-Gramscianskt kan kalla hegemonin.

I den brittiska litteraturen om 1800-talets agrara politik har så vitt jag kan se andra begrepp än Gramscis hegemoni dominerat. Brittiska historiker som D.C. Moore har istället talat om "deference", kanske "aktning" eller "underkastelse". Moore förklarade 1832 års rösträttsutvidgning med just "deference": Lord Grey och hans regeringskamrater ville inte ge makt till bredare grupper, utan ville bara stärka de lokala ledarnas auktoritet än mer. För så fungerade lokalpolitiken då, menade Moore: valkretsarna dominerades av
"what might be called the 'deference community,' the community of men who lived in close contact with one another, who had the same occupation or were connected by the same 'interest,' and-most important of all-who recognized the same individual, or individuals, as their social, economic, and ideological leader or leaders."
Detta tar jag från en artikel av R.W. Davies från 1976, där han diskuterar och polemiserar med Moores tolkning. Davies accepterar idén att engelska lokalsamhällen på 1800-talet dominerades av "deference", vilket för den delen Bagehot konstaterade redan då, men menar att Moores specifika tolkning att denna vetskap vägledde Lord Grey 1832, och att folk efter 1832 röstade på sin lokale ledare eftersom han uttryckligen sa till dem att göra det, inte stämmer. Frågan om hur dominant "deference" var i politiken, och på vilket sätt, dyker också upp i John A. Phillips artikel från 1989 om den kontroversielle Tory-historikern J.C.D. Clarks omvärdering av engelsk 1700- och 1800-talshistoria. Clark, konstaterar Phillips, menar att deference bestod som huvudsakligt politiskt mönster genom 1800-talet, och att "England under the Hanoverians, until 1828-29, was almost as much of a monarchical, confessional State as it had been under the Stuarts." Phillips angrep i en tidigare artikel (1988) Clarks argument med en statistisk undersökning av väljarbeteende men säger 1989 själv att sådana kvantitativa testningar inte är vad Clark lyssnar på och kan ta till sig. Därför ägnar Phillips sin artikel från 1989 istället åt prästers dagböcker, för att studera vad de säger om sockenpolitiken i sena 1700-talets, tidiga 1800-talets England (prästen var ju per definition en ledande person i socknen).

Hegemoni i USA, manipulation och Honoratorienpolitik i Tyskland, deference i England: i alla dessa -- förvisso större -- länder finns en riklig forskningslitteratur om den agrara politiken och dess ojämlikheter och maktförhållanden på 1800-talet. Men inte i Sverige. För att upprepa: 1850 bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden, 1900 var det 80 procent. Det är per definition omöjligt att ge en rimlig förståelse av svensk politik under denna period utan att beakta det rurala, det agrara. Men, som Karin Sennefelt (2012, s. 17) konstaterat i sin bok om politikens rum i Stockholm på 1700-talet: "Fram till mitten av 1980-talet betraktades ... partilivet som en alldeles självklar utgångspunkt för Sveriges 'inre historia' under perioden." I en elit-fixerad politisk-historisk forskning har det inomparlamentariska livet stått helt i fokus -- det gäller såväl för 1800-talet, som 1700-talet som Sennefelt diskuterar. De politiska historikerna har alltså inte intresserat sig för kopplingen mellan livet och maktrelationerna ute på bygden, och den nationella politiken. Och socialhistoriker har antingen fokuserat på städerna, eller inte varit intresserade av politisk historia. Jag tror bara att jag överdriver lite granna om jag säger att det finns 100 avhandlingar om industriarbetare (en extremt liten grupp jämfört med torpare och lantarbetare före ca 1930) och 50 avhandlingar om bruken, men max 5 om agrar politik. Utöver Olofssons studie av Tullbergska rörelsen, finns också historikern Lars Nyströms avhandling Potatisriket från 2003, om ett gods i Västergötland. Ekonomisk-historiker har gjort massvis med fina studier av folket på landsbygden -- torpare, bönder, godsägare, statare, you name it. Men ekonomisk-historiker är inte heller intresserade av politisk historia.

Så har agrar politik, i bemärkelsen som jag använt här, politik som inte bara är parlamentariskt spel utan den gamla statsvetenskapliga devisen "who gets what, when, and how", i ett agrart samhälle, blivit anmärkningsvärt outforskat i Sverige. Debatten mellan Österberg och maktstats-perspektivet är förvisso mycket givande vad gäller böndernas makt eller ej på sockenstämmorna, men det är som sagt slående att så lite gjorts sedan 1992, och vad gäller kopplingen mellan det lokala och det nationella är det som jag förstår fortfarande det inledande kapitlet i Sten Carlssons bok från 1953 som är det utförligaste och intressantaste som skrivits. Magnus Olofsson i sitt lysande undantag till avhandling citerar E.P. Thompson: "the blind alleys, the lost causes, and the losers themselves are forgotten". Den svenska självbilden framstår för mig som kluven: å ena sidan insisterar man på att det en gång fanns ett "gammalt bondesamhälle" som var allt i Sverige, men å andra sidan så vill man inte veta något om "det gamla bondesamhället". Kanske, eftersom empiriska undersökningar skulle kunna omkullkasta de älskade klichéerna?

Utifrån diskussionen här, så blir svaret på inläggets fråga: vem vet? Nyströms och Olofssons undersökningar är nog det närmsta vi kommer ett svar på frågan, och utifrån dem skulle jag säga ett försiktigt ja. Utifrån Österberg och Aronssons mer optimistiska perspektiv skulle svaret snarare bli: nja; bönderna var klassmedvetna och formulerade också egna visioner och försvarade egna intressen. Jag skulle säga att vi vet för lite för ett definitivt försvar, men skulle ändå luta åt hegemoni-tesen, att besvara rubrikens fråga med ett ja.


Referenser
Perry Anderson (1992) English Questions. London: Verso.
Peter Aronsson (1992) Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena i tre smålandssocknar, 1680-1850. Bibliotheca Historica Lundensis 72.
Olof Brandesten (2005) Lantbrukarnas organisationer: Agrart och kooperativt 1830-1930. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. 

Maren Jonasson (2016) "Allmänna möten för lantbrukare i Finland, Sverige och Danmark 1845-1860", i Fredrik Eriksson och Per Eriksson (red.) Perspektiv på lantbrukets organisering: historiografi, begreppshistoria och källor. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Niels Kayser Nielsen (2008) Bonde, stat og hjem: Nordisk demokrati og nationalisme - fra pietismen til 2. verdenskrig. Aarhus Universitetsforlag
Magnus Olofsson (2008) Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867-1869. Lund: Sekel.
Tore Pryser (1993) Norsk historie 1800-1870: Frå standssamfunn mot klassesamfunn. Det norske samlaget.
Karin Sennefelt (2012) Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm. Stockholmia förlag
Eva Österberg, Irene Andersson, Lars Hultman, Kenneth Johansson och Roger Johansson (2002) ”Fredliga Moder Svea – socio-politiskt våld och den svenska modellen”, i Eva Österberg (red.) Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia. Lund: Historiska Media.
Øyvind Østerud (1978) Agrarian Structure and Peasant Politics in Scandinavia. Oslo/Bergen/Tromsø: Universitetsforlaget 


*Jag har här i åtanke inte minst det projekt om partipolitik i ståndsriksdagen som genomfördes på historiska institutionen i Stockholm på 1970-talet. Detta producerade oerhört torftig och trist forskning, detaljpillande utan perspektiv, weibullsk källkritik urartad till kannstöperi i miniatyr. Se t ex Reidun Axelsson, Hans Björklund, Tomas Lidman, Göran B. Nilsson, Andreas Tjerneld och Gunnar T Westin, Partiliv i ståndsriksdagen: Adel och borgare 1850-1865 (1977). Däremot måste jag erkänna att Per Hultqvists studier av 1850-60-70-talens riksdagspolitik förvisso är lika miniatyristiska och  lika teorilösa, men dock insiktsfulla och intressanta.

fredag 7 december 2018

Folkmöten: folklig politisk mobilisering på 1800-talet?

sökning på "folkmöte" i digitaliserade svenska dagstidningar 1828-1910

Jag har tidigare uttryckt min skepsis mot David Ziblatts idé att högern i Sverige accepterade demokratiseringen eftersom den var välorganiserad och trodde sig kunna vinna demokratiska val. Den svenska (partipolitiska) högern var, menade jag, inte särskilt välorganiserad, åtminstone inte förrän 1910-20-talet. Tvärtom, är mitt argument, så förlitade högern sig på ett extremt ojämlikt valsystem där väldigt få människor (män) hade inflytande, och någon folklig organisering därför inte heller behövdes. 

I min nuvarande forskning om Bondetåget 1914 -- 30 000 marschdeltagare, 50 000 underskrifter till stöd -- så funderar jag nu om detta kan sägas vara den svenska högerns första riktiga massmobilisering. Före 1914 är det så många lägen där Sverige i jämförelse med Storbritannien eller Tyskland (de jämförelser jag kan bäst) framstår som organisatoriskt-politiskt efterblivet, helt i enligthet med Tingstens gamla (1941) dom om en "primitiv" politisk kultur.

Exempel: 1893 bildades i Tyskland Bund der Landwirte som en högerorganisation för jordägare, för tullar och andra ekonomiska frågor som gynnade deras intressen, men också för nationalism och kyrklighet och mot socialism och liberalism. 1895 bildade svenska riksdagsmän inte en utan två organisationer för att imitera BdL, Sveriges Agrarförbund och Svenska Agrarförbundet. Men medan BdL redan 1896 hade 18 resande agitatorer* (rena rama mäster Palm!) så var de båda svenska motsvarigheterna så vitt jag kan förstå rent parlamentariska angelägenheter. Den svenska högern sträckte sig inte ut från riksdagen. I vilket fall inte annat än till Östermalm, godsen, bruksägarna och de andra fästen som de hade. Agrarerna -- som BdLs svenska avläggningar kallades, eller Ultras (!) -- lyckades enligt historikern Sten Carlsson**, som är den som noggrannast kartlagt svensk (riksdags)politik på 1890-talet, med sina föresatser att vrida politiken högerut, i frågor som politiken gentemot Norge, förtryck av fackföreningar, och rösträtt. Detta lyckades de med, utan någon folklig organisation så som BdL hade.

I 1809 års konstitution och 1866 års riksdagsordning stod det förvisso att riksdagsmän inte fick lyssna på folket/sina väljare och inta åsikter utifrån det. Riksdagsmannen skulle representera sig själv, inte valkretsen, och själv utöva sin intelligens och sitt omdöme och komma fram till en åsikt.*** I praktiken så fanns det förstås fläckvis ett utbyte av åsikter och krav mellan valmän och riksdagsmän. Enligt Carlsson var det i alla fall efter tullstriden 1888 vanligt med politiska möten inför valen. Någon gång runt 1870-talet uppstod också en rörelse som kallades "folkmöten" och som innebar politiska möten med en (proto)-demokratiskt innehåll. Thermaenius hävdade i sin bok om Lantmannapartiet att folkmötena mestadels var ett stadsfenomen, och då främst i Stockholm och Göteborg, och att det enda kända exemplet från landsbygden var ett från Södertörn.**** Thermaenius skrev dock sin bok 1928, och Lantmannapartiets tidigare historia (1860- och 70-talen snarare än 80- och 90-talen). Han talar också om en "folkmötesrörelse", ledd av den tidens demokratiska kraft, de s.k. Nyliberalerna (det ordet betydde något annat då än nu!).

I Thermaenius bok finns det alltså två delvis motstridiga utsagor om folkmötena: å ena sidan var de försvinnande få utanför städerna, å andra sidan var de en rörelse. Och jag hittar en del anekdotiska bevis för en mer optimistisk tolkning av folkmötena. Så skriver till exempel reaktionärerna Granlund och Key i sin valpamflett Andra kammarens män från om Jöns Pehrsson i Svaneryd att han hotade första kammaren med folkvilja och folkvälde;
"han tvekade ej att anrycka emot den [första kammaren] i spetsen för sina 'plebier', den nyliberala kohorten och åtskilligt annat tvetydigt folk, som håller folkmöten i vester och söder."*****
Och den gamle riksdagsmannen Eric Holmqvist skriver i en bok om skånska riksdagsledamöter genom tiderna om den framstående liberale bonden Per Nilsson i Espös tid i riksdagen på 1870-talet. Holmqvist citerar ur ett brev från sommaren 1870 mellan två andra bondepolitiker:

"Per Nilsson höll flera efter folkets omdöme lysande tal angående fortbildningen ävensom i frågan om rösträtten, däruti han var av motsatt tanke med herrar org, Mårtensson och Öberg. Det hurrades och skreks bravo då gubben gick an på känslorna, såsom Du och han stundom kan, emellertid upphöjdes han härför vid detta tillfälle. Såsom ortens riksdagsman ansåg jag mig oaktat min ringa förmåga, vilken du känner, likväl skyldig att deltaga i diskussionen med några ord. Per Nilsson ville helst hava en tregradig skala i rösträtten, medan jag förordade en tiogradig, vilket också blev mötets beslut. Sådana möten betyder ännu föga, men det är dock inte utan att de där uttalade åsikterna kan bli såsom det heter ' ett ord i sinom tid, blott moderata åsikter där får göra sig gällande.'"****** 
Nilsson skrev denna sommar också i sin dagbok om ett folkmöte i Anderslöv med runt 1000 deltagare.

Detta är ju spännande! Fanns det ändå en rörelse också på landsbygden som mobiliserade väljare och lät dem diskutera de politiska frågorna? Jag vill helt enkelt veta mer om "folkmötena": hur vanligt var det, fanns de överallt i landet, vilka deltog?

Jag provade därför att slå in "folkmöten" på Google Scholar, ett användbart sätt att hitta forskning på. Jag får väldigt få tydliga träffar; totalt får jag 166 träffar men det är också till helt andra användningar av ordet "folkmöte".

Leif Lewin nämner i en artikel, "Arvet från utilitarismen" i Statsvetenskaplig Tidskrift 1985 bara folkmöten i förbifarten, som en del av förklaringen att svensk politik under 1800-talet (även efter 1866) förutsatte att riksdagsmän inte representerade några andra än sig själva, och på ett större plan nationen som helhet. Lewin citerar då ett fördömande uttalande av en Sparre i andra kammaren 1886, om hur dåligt det var med folkmöten: "Det går underligt till på dessa möten, och om vi på grund af dem nu afgifva vår röst i denna fråga, blir det på tok." Att en adelsman Sparre fördömde folkmötena kan ju i och för sig betyda att de var något bra.

Rolf Karlbom skriver i Scandia 1981 en artikel om Mäster Palms första agitatiosnturné i Sverige, 1881-1882. Från denna artikel blir det tydligt att också arbetarrörelsen använde sig av ordet "folkmöte", men det är oklart om det var en medveten anknytning till den tidigare rörelsen, eller bara användning av ett praktiskt, generellt ord.******* Karlbom: "Palm beslöt att hålla folkmöte under öppen himmel på Eill-Jans annandag jul. Han förmodar, liksom i breven till hustrun, att tusentals skulle komma, om vädret blev bra.

Hos Magnus Olofsson i Arbetarhistoria 2004 kommer folkmötena verkligen bara in i förbifarten. I slutsatserna skriver han att: "Även om andra former av politiskt beteende hade börjat etableras mot slutet av undersökningstiden – folkmöten, petitioner, strejker och annat, hela den nya repertoaren med Tillys ord – så är det slående hur levande upploppet var i den politiska kulturen, inte minst i Stockholm." Han ger i alla fall en bra referens, som kanske kan innehålla mer information om folkmöten: Gunnar Wallin, Valrörelser och valresultat: andrakammarvalen i Sverige 1866–1884, Stockholm 1961.

Stig Hadenius nämnde 1964 i en artikel i Scandia folkmöten som en organisationsmetod för de som på 1890-talet ville ha en hårdare politik mot Norge.

Harald Wigforss nämnde 1932 i en artikel i Scandia om högerorganisationen Fosterländska förbundet, grundad 1893, en mycket intressant hypotes om varför FF grundades:
"En av de radikala Stockholmsriksdagsmännen, snickaren J. A. Fjällbäck, hade på ett folkmöte proklamerat nyttan av en allmän jordbruksstrejk i skördetiden som ett lämpligt påtryckningsmedel i rösträttsfrågan. En anonym skribent yttrar härom: »Detta anarkistiska hot torde man med stort berättigande kunna anse som det första uppslaget till Fosterländska förbundets bildande»."
Sverige var långsamt med organiseringen av lantarbetarna, inte förrän 1904 kom det första riktiga fackförbundet för dem, och det är intressant att Fjällbäck redan 1893 ventilerar idén om skördestrejken som kampmetod: i Italien var under den tiden detta arbetarrörelsens främsta metod. Wigforss har också en intressant diskussion om FF:s inblandning i valrörelser:
"För övrigt uppmuntrade just icke nittiotalets val på svenska landsbygden till något ingripande. Män kan nämligen säga, att det redan fanns ett slags valorganisation, som väl får anses ha motsvarat den tidens krav. Protektionister i riksdagen brukade tillsätta én kommitté, vars verksamhet emellertid bestod i att göra ingenting. Det var istället lokala krafter, grupperade omkring tidningsredaktionerna, som ordnade med valmöten, förde fram kandidater o.s.v. 1 Detta slags kotteriverksamhet är ytterst karakteristiskt för ifrågavarande tid och otvivelaktigt ett mycket viktigt led i den svenska tidningspressens politiska inflytande. Naturligtvis kunde även en valmansförening bli till nytta, men hade mestadels blott formell betydelse. Dylika metoder skulle så småningom få träda tillbaka för mera organiserade och även mera demokratiska. /.../ Fosterländska förbundet tycks aldrig ha varit starkt nog att i detta fallet göra sig till tolk för en ny tids strävänden." (s. 229)
Inför riksdagsvalet 1894 distribuerade FF i alla fall 100 000 "uppsatser" (broschyrer?) och hade 73 lokalföreningar. Totalt hade de 5975 medlemmar. Under 1894 får FF också konkurrens om de konservativa landsbygdsväljarna då Agrarförbundet startar. Inte desto mindre distribuerar FF under 1895 200 000 broschyrer och har runt 7000 medlemmar. (s. 234)

Var då folkmötena en folklig politik? Juryn är fortfarande ute skulle jag säga.


Noter
* Puhle, Hans-Jürgen (1967), Agrarische Interessenpolitik und preußischer Konservatismus im wilhelminischen reich (1893-1914), s. 62)
** (1953, s. 162-164, 220-234, 259, 289-292, 400)
*** Jfr P. O. Granström, "Om tendenser till imperativt mandat under oppositionen mot Karl XIV Johan", Statsvetenskaplig Tidskrift 1915. Carlsson (1953), s. 34.
**** Edvard Thermaenius, Lantmannapartiet: Dess uppkomst, organisation och tidigare utveckling (1928), s. 80. Se också Jan Christensens låga värdering av böndernas valdeltagande under valen till bondeståndet på 1840-50-talet: Christensen, Herrar och bönder (1997), s. 111-121.
***** Viktor Granlund och Emil Key, Andra kammarens män under riksdagarne 1867-1869 (1869), s. 27.
****** Eric Holmqvist, Aristokrater, bönder och byråkrater: Skånska riksdagsmän på 1800-talet (1980), s. 75f.

******* Även Hilding Nordström i Statsvetenskaplig Tidskrift, 1935, s. 412: "Efter den stora Stockholmsprotesten följde sålunda ett socialdemokratiskt folkmöte i Malmö den 18 jan. 1891,1 som protesterade mot försvarsrörelsen »i förnuftets och den allmänna fredens namn», och det tillades i den av Danielsson formulerade resolutionen, att försvarsrörelsen endast avsåge »att stärka överklassens försvar gentemot underklassen och därför bör den på fullaste allvar bekämpas av arbetarpartiet»." (min kursivering)

fredag 23 november 2018

Effekter av expansionen av folkskolan 1936-37




Under vad som i efterhand kan kallas "folkhemsperioden", ökade svenskarnas utbildningsnivå rejält (vilket fortsatt kraftigt också sedan). Av svenskar födda i början av 1900-talet skaffade 80 procent inte mer formell utbildning än den då sexåriga folkskolan; det syns i figur 3 ovan. 1936-37 infördes två reformer som utökade folkskolans utbildning: skolåret förlängdes från 34.5/36.5 veckor till 39 veckor, och skolgången förlängdes från sex till sju år.

Nationalekonomerna Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson och Nina Schwarz studerar effekterna av dessa två reformer. Förväntningen är att mer utbildning ska ge högre inkomster, bättre livskvalitet etc.


Vad de kommer fram till är faktiskt att intensifieringen av skolåret hade effekter (9 procent högre arbetsinkomster för kvinnor och 2.5 procent för män, t.ex.), men däremot inte det extra sjunde året i folkskolan. Tolkningen blir att barns kognitiva utveckling framför allt sker i yngre år; de jämför med en studie av en tysk reform som lade till ett nioende år och inte fick effekter, "a consequence of that basic skills are already fixed in grade 8 which was the year of schooling when the German reform was introduced." (s. 45) "Our results suggest that skill formation is crucial at an earlier point in time and that term extensions seem to represent a quite effective instrument for today’s policy makers to improve human capital." (s. 45)

Referens
Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson and Nina Schwarz, "The Long-Term Effects of Long Terms Compulsory Schooling Reforms in Sweden", 2017. Pappret finns som WP här.

fredag 16 november 2018

Fanns det någon folklig konservatism i Sverige?




Fest med Primrose League, 1906. Foto från Braunton Museum.




Harvard-statsvetaren Daniel Ziblatt har på sistone fått mycket uppmärksamhet för sin bok Conservative Parties and the Birth of Democracy. Med rätta, för det är en väldigt bra bok. Ziblatt går tillbaka till de gamla, stora, viktiga frågor om varför länder demokratiseras när de gör, och inte minst: varför vissa länder lyckas etablera varaktiga demokratier, demokratier som inte störtas. Han avfärdar den gamla idén att en stark borgerlighet eller medelklass gav demokrati: borgerligheten ville i 1800-talets Europa inte ha demokrati, utan snarare politisk makt till sig själva. Det kunde förvisso vara en breddning av maktbasen jämfört med ett system där bara kung och adel hade inflytande, men var inte demokrati. Han avfärdar också idén att det var länderna med de starkaste arbetarrörelserna som fick varaktig demokrati: Tyskland hade världens starkaste socialistparti men fick ändå den fascistiska katastrofen.

Ziblatt menar att det avgörande för att få en hållbar demokrati var att den sociala och ekonomiska eliten, som förlorade på demokratin eftersom de ha hade makten innan dess, inte valde, som de gjorde i Tyskland eller Italien, att störta demokratin mer eller mindre våldsamt. Han menar att den faktor som innebar att eliten inte överallt valde denna väg – efter att under 1800-talet i alla länder motsatt sig demokratisering – var att i vissa länder så hade eliterna politiska partier som var välorganiserade, och de kunde därför se framför sig en framtid där de kunde behålla makten genom att vinna val, även efter demokratiseringen. I Spanien, Italien och Tyskland valde eliterna – godsägare, kapitalister et consortes – aldrig den vägen, utan de valde att behålla politisk makt genom valfusk, klientilism etc (s. 34) Olikt i dessa länder så menar Ziblatt att i Storbritannien, Belgien, Nederländerna och Sverige hade den härskande klassen (s. 30) högerpartier som var folkliga och kompetenta, vilket ”led to a long-run path of democratization” (s. 49)

Och det är just idén om ett folkligt, kompetent högerparti som jag vill fundera på, i den brittiska och svenska kontexten. För den beskrivning av det brittiska konservativa partiet som Ziblatt ger, har jag svårt att överföra till svenska förhållanden. Ziblatt menar att Tories under 1800-talets sista två decennier hade en folklig förankring inte minst genom organisationen Primrose League, grundad 1883, som samlades runt Gud (och specifikt den anglikanska kyrkan, utmanad av katoliker, frikyrkor och fritänkare), monarkin, nationen och den fria företagsamheten. Efter en period av stark liberalism kunde Tories använda kyrkligheten, monarkin och nationalismen – då inte minst emot de irländska frihetssträvandena, och för imperiet – för att övervinna klassklyftor och attrahera medlemmar och väljare ur arbetarklassen (s. 82-90) Ziblatt ger fascinerande exempel på hur Tories valorganisatörer arbetade på 1880-talet, och visar också med regressioner att Primrose League hade fler medlemmar där det fanns många anglikanska präster, ett tecken på statskyrkans ideologiska roll för konservatismen (s. 95-99)

Jag undrar dock hur väl denna förklaring passar på det svenska fallet. Den svenska politisk-historiska litteraturen innehåller som jag uppfattar det ingen skildring av så engagerat partiorganisationsarbete från höger på 1880-90-talen som den som Ziblatt ger för Primrose League. Och det finns en enkel faktor som kan förklara mycket av det. I Storbritannien hade efter rösträttsreformen 1867 (Second Reform Act) år 1884 67 procent av vuxna män rösträtt till underhuset (s. 111); i Sverige efter representationsreformen 1866 hade bara 21 procent av vuxna män motsvarande rösträtt (Rustow 1969). Det fanns alltså inte lika många väljare att flirta med, övertyga eller organisera, som det gjorde för britterna.

I svensk politik var ännu på 1890-talet idén välspridd, att riksdagsmän skulle agera helt efter eget huvud, och absolut inte skulle beakta vad väljarna tyckte. Sten Carlsson (1953) presenterar i sin bok om det decenniets politik fantastiska exempel på riksdagsmän som vägrar att ställa upp på valmöten (s. 37-39) Om västerbottningen Bodström i Bodnbyn, kallad ”den store tigaren”, påtalades det i en insändare 1896 att Bodström under sina 18 år i riksdagen aldrig redogjort offentligt för sina åsikter eller vad han egentligen gjort i riksdagen; ändå blev Bodström omvald både 1899 och 1902. Östgöta-representanten Örwall betonade 1890 i en insändare i en lokaltidning att han minsann inte tänkte uppträda på några valmöten. Lantmannapartiet var 1880-90-talens stora högerparti i svensk politik, men inte kan man i deras fall peka på några sociala aktiviteter som Tories klubblokaler där man kunde spela biljard, dricka öl, läsa böcker och ha möten (jfr Pugh 1993). I Sverige fanns sådana funktioner – minus ölen – i liberalernas ”folkhem” (nej, det var inte Per Albin eller ens Kjellén som uppfann begreppet) och i arbetarrörelsens folkets hus, men inte – så vitt jag vet – i några lokaler associerade med högern. Den svenska högern på 1890-talet framstår i mina ögon mer som exempel på vad i den tyska litteraturen kallas Honoratorienpolitik (på svenska kanske ”dignitärspolitik”), än på någon slags folklighet á la Tories.

Som Christian Lundeberg sa 1906: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent” (cit Rustow 1969, s. 72). Så sett har jag svårt att se att Ziblatts fokusering på det välorganiserade konservativa partiet som nyckeln till lyckad demokratisering, funka på det svenska fallet. Ziblatt (s. 66) menar att Allmänna Valmansförbundet (AVF), grundat 1904 som partiorganisation för riksdagshögern, var ett ”cross-class party of the right”, men det verkar osannolikt utifrån den svenska litteraturen. I Torbjörn Nilssons (2004) bok om högerpartiets historia sedan 1904 framhävs (utifrån Niklas Stenlås) AVF:s karaktär som ett parti av parlamentariskt ursprung, utan folkrörelseförankring. De avgörande krafterna i det tidiga AVF var enligt Nilsson näringslivets ledare, och partiets drivande krafter var också drivande i arbetsgivareföreningen SAF.

Jag har svårt att se AVF kunde – eller ville – attrahera arbetarväljare så som Tories kunde göra, med anspelningar på kronan, kungen eller nationen. Möjligtvis bönder, som i 1914 års bondetåg. Det vore en bra idé för en studentuppsats eller forskningsartikel att studera AVF:s tilltal och ideologi under 1900-talets två, tre första decennier och kolla på bredden i tilltalet. Roten till att högern efter hand accepterade demokratin i Sverige bör nog sökas annanstans än i det välorganiserade högerpartiet – kanske snarare, som Ziblatt öppnar för i slutet av boken (s. 364ff) i införandet av konservativa garantier, som första kammaren och de proportionella valen.


Referenser
Sten Carlsson (1953) Lantmannapolitiken och industrialismen: Partigruppering och opinionsförskjutningar i svensk politik 1890-1902 (Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag).
Christer Ericsson (2008) Kapitalets politik och politikens kapital: Högermän, industrimän och patriarker 1890-1905 (Stockholm: Santérus).
Torbjörn Nilsson (2004), Mellan arv och utopi: Moderata vägval under hundra år, 1904-2004 (Stockholm: Santérus.)
Stefan Olsson (2000) Den svenska högerns anpassning till demokratin (avh., Uppsala universitet, statsvetenskap)
Martin Pugh (1993) The Making of Modern British Politics 1867-1939 (2 utg. Oxford: Blackwell)
Dankwart Rustow (1969) The Politics of Compromise: A Study of Parties and Cabinet Government in Sweden (reprint. New York: Greenwood Press).
Daniel Ziblatt (2017) Conservative Parties and the Birth of Democracy (Cambridge: CUP)