fredag 18 augusti 2017

Englands skifte till frihandel 1846


Ett av de mest klassiska politiska besluten -- åtminstone om vi talar ekonomisk politik -- är avskaffandet av Storbritanniens Corn Laws, spannmålstullarna, år 1846. Detta förändrade, med tanke på Storbritanniens tunga vikt i den tidens europeiska ekonomi, i ett slag förutsättningarna för Europas jordbruksproducenter, och förekommer överallt i den ekonomisk-historiska litteraturen om 1800-talet såväl som i den mer politiska litteraturen: beslutet är en stark symbol för övergången till frihandel.

Det har gjorts massvis av forskning om varför det engelska parlamentet, med så riklig representation av förmögna godsägare, tog beslutet att ta bort spannmålstullarna. Nu har jag läst en artikel av statsvetaren Cheryl Schonhardt-Bailey från 2003 som bygger på en rad tidigare studier, bland annat av henne själv, så långt tillbaka som 1990.

Bakgrunden är denna: Tories tog regeringsmakten 1841 med en solid majoritet för fortsatt protektionism. Under premiärminister Robert Peel svängde de dock drastiskt 1846 till det motsatta. En W. O. Aydelotte samlade i en doktorsavhandling i Michigan på 1970-talet (?) in data om MPs 1841-47 och deras röstning, och Schonhardt-Bailey använder liksom en rad tidigare studier Aydelottes data för att bedöma om det var ideologi, intressen och/eller partipolitisk strategi som ledde till Tories omsvängning 1846. McKeown menade att irländska Repealers, som ville få ut Irland ur unionen, var en drivande kraft, liksom Peels följare (Peelites); för de senare anger han dock inget skäl till omsvängningen utan ser det som unikt. S-B kommenterar: "repeal thus becomes a peculiarity of British history"; en typiskt irriterande grej i historieskrivning som studerar ett visst land utan att jämföra med andra. (s 584) Schonhardt-Bailey (1990) inkluderade partitillhörighet och valkretsens ekonoiska intressen i en regressionsmodell, och hävdade att skiftet till Repeal berodde på förändringar i ekonomiska intressen, närmare bestämt diversifiering av godsägarnas portföljer, och spridning av industriella intressen över landet. Varken McKeown eller Schonhardt-Bailey, säger S-B, inkluderade dock ideologi i modellerna. McLean såg Peel som den ledande figuren och menar att Peel bytte åsikt efter den irländska svälten. Peel omvandlade Repeals enda dimension till en dubbel dimension. McLeans modell byggde på Aydelottes och Schonhardt-Baileys data och la till mått på MPs och valkretsarnas ideolog, framför allt i form av religiös tillhörighet. McLeans resultat är att ekonomiska intressen spelade roll men ideologi en större roll. Verdier fokuserade pockså på Peel och menade att de konservativa som följde Peel kom från mer urbana valkretsar och mötte val-konkurrens från liberaler.

S-B:s "lucka i litteraturen", den klassiska motivationen för ytterligare en studie, är att de tidigare studierna inte har integrerat intressen, partitillhörighet och MPs ideologi i en modell med både Liberala och Konservativa MPs. Detta gör S-B, som använder Poole och Rosenthals NOMINATE-metod på Aydelottes data föratt klarlägga "the underlying orientations of opinion (or dimensions) that divided MPs", och Kait och Zuplans "residualization approach" för att räkna fram MPs ideologi, som definieras som residualen när man räknat bort partitillhörighet och valkrets-intressen från MP:ns NOMINATE-poäng. Måttet på ideologi är alltså inget vidare -- en residual. Uträkningen är så här:

där error2 är måttet på ideologi.

Pappret är tekniskt och väldigt ohistoriskt, men S-B menar i alla fall att Tories var en allians av mer övertygade protektionister från landet och mer blandade Peeliter (s 592); hennes belägg för detta är dock bara hur folk röstade, se Fig 2 ovan. Hennes argument är att Peeliterna fortsatte upprätthålla protektionismen när de var tvungna för att hålla ihop partiet, men att detta av något skäl inte längre var nödvändigt 1846. (s 592) Hon polemiserar med tidigare forskning som hon menar sagt att Peeliterna 1846 skiftade från att rösta enligt intresse till att rösta enligt ideologi, och menar att det var tvärtom: 1846 slutade de rösta enligt ideologi och började rösta enligt valkretsarnas ekonomiska intressen. (s 604f)


Referens
Cheryl Schonhardt-Bailey (2003) "Ideology, party and interests in the Birtish Parliament of 1841-47", British Journal of Political Science.

Europeiska parlament 1188-1789


I det tidigmoderna Europa var parlament -- som typiskt inkluderade representanter för kyrkan, adeln och städerna -- en central institution som satte ramar för regentens makt. När kungen sammankallade parlamentet kunde detta ses som ett medgivande av att hans makt hade begränsningar; omvänt så förekom det också frekvent att kungar vägrade kalla parlamentet. Maktfördelningen mellan kung och parlament stod i centrum för några av de stora socio-politiska konflikterna under perioden, som den holländska revolten på 1570-talet, den engelska revolutionen på 1640-talet och den franska revolutionen 1789.

Nationalekonomer och ekonomisk-historiker tenderar att se starka parlament som en positiv faktor för ekonomisk utveckling: så framför allt North och Weingasts (1989) klassiska tolkning av Englands "ärorika revolution". (Jfr Pincus och Robinson 2014; van Zanden et al refererar till kritik och diskussion av NW:s tes av Clark, Richardson och Bogart, och Allen.) Jan Luiten van Zanden, Eltjo Buringh och Maarten Bosker breddade i en artikel från 2012, "The Rise and Decline of European Parliaments, 1188-1789", debatten genom att kolla på en rad europeiska länder före och efter 1689. Deras grundargument, i överensstämmelse med van Zandens tidigare forskning, är att det mellan 1500 och 1800 inträffade en "Little Divergence" mellan nordvästra Europa å ena sidan och kontinentens södra och centrala-östra delar å andra sidan. I nordvästra Europa intensifierades parlamentens aktivitet -- se figuren längst upp i blogginlägget -- medan aktiviteten stagerade eller föll i Syd och CEE (se Figur 4 nedan). Detta bidrog till att nordvästra Europa tog ledartröjan i den ekonomiska utvecklingen.


Angående parlamentens ursprung hänvisar de framför allt till Chris Wickhams fantastiska The Inheritance of Rome (Penguin History of Europe, 2005) som säger att på 500-600-talet utvecklades representativa församlingar i Västeuropa relaterat till krigsföring. På 700-800-900-talen blev den politiska representationen återigen mer elitistisk, i och med att krigsföringen också blev det, med riddarklassens framväxt. Representativa församlingar för att godkänna kungens efterfrågan på olika utgifter levde vidare i mer exklusiva former, typiskt med kyrkan och adeln representerade i vad som kunde kallas curia regis. Exempel är England efter Wilhelm Erövrarens ankomst, Hoftage i det tyska riket, Frankrike, Spanien och olika delar av Italien, särskilt Sicilien. Dessa var dock ad hoc-sammankallade, och skillnaden mellan dem och genuina parlament är att parlament är en oberoende institution som antar skatter och lagar och har egna rättigheter som garanterar institutionens överlevnad. (s 837) Dessutom, menar van Zanden et al, så har ett äkta parlament till skillnad från medeltidens curia regis representanter för städer, inte bara för adel och kyrkan. Enligt denna definition möttes det första parlamentet i Leon i Spanien år 1788, sammankallade av kung Alfonso IX. Att parlament växte fram i Leon och Kastilien var kopplat till Reconquista-projektet där kungarna behövde folkets stöd för att slå tillbaka de muslimska kungadömena på södra delen av den iberiska halvön. De efterföljande århundradena blev parlament vanligare i Europa; det är otydligt, säger van Zanden et al, om detta berodde på explicit härmande av institutioner eller att de uppstod oberoende av varandra. (s 839) I Katalonien sammanträdde ett parlament 1192, i Portugal började det 1254, Sicilien tog explicit efter de spanska exemplen efter att kungen av Aragon tagit över ön, i Frnakirke började man i Languedoc 1226 och Toulouse 1249. Och så vidare. (s 839) I slutet av 1200-talet och början av 1300-talet spreds denna typ av institution till hela Europa. I England sammanträdde "Parliament" efter 1215, men först 1275 började städerna delta (och räknas därmed som P. i författarnas definition). Vad England var tidiga med var att man redan från och med 1295 sammanträdde regelbundet. I Nederländerna möttes deras estates-general 1406, Poland hade sin första sejm med stadsrepresentanter 1399, den danska riksdagen möttes 1468 och den svenska riksdagen inträffade enligt van Zanden et als definition för första gången 1527. (Gängse svensk historieskrivning är annars 1435; jfr 500-årsskriften från 1935.) I Ryssland började en kort period av parlamentarisk aktivitet 1598 när Zemsky Sobor valde en ny tsar, och upphörde 55 år senare när familjen Romanov hade befäst sin makt och stoppade kalla till parlament.

van Zanden et als mått på parlamentarisk aktivitet: antalet år under ett århundrade när parlamentet samlas. (s 840) Detta mått säger något om hur mycket regenten behövde parlamentet och hur mycket det konsulterades i beslutsfattandet. Mer detaljerade frågor om inflytande över besluten ligger bortom detta enkla mått, men enkelheten i måttet innebär att de kunnat samla in data för hela 32 länder. För vissa länder -- inklusive Sverige -- finns detaljerade uppgifter om hur många år parlamentet var i session och hur många dagar varje år; för andra länder med sämre uppgifter har van Zanden et al fått göra uppskattningar utifrån kvalitativa källor.

Resultaten visar att parlamentarisk aktivitet i Spanien, Frankrike och Portugal ökade kraftigt från 1100-tal (0-5 procent) till 1400-talet då den peakade i alla tre (15 procent i FR, 35-50 procent i SP och PT). I nordvästra Europa (se Figur 2 ovan) var utvecklingen helt annorlunda: England kom igång rejält på 1200-1300-talen, Nederländerna på 1300-talet, och Sverige först på 1500-talet, men aktiviteten kollapsade inte på 1600-1700-talen som i medelhavseuropa. Centraeuropa (tyska stater, Böhmen, Polen) uppvisar ett tredje mönster: sen start på 1400-1500-talen, och förutom i Schweiz därefter ett förfall på 1600-1700-talen, till noll eller nära noll aktivitet. Alla tre sammanfattas i Figur 4 som återgetts ovan.

För England från Edward II till Henry VII (1307-1508) kan van Zanden och medförfattare visa en stark och linjär relation mellan antalet år som en regent suttit, och hur många dagar på året som parlamentet samlas: desto kortare tid kungen suttit, desto mer frekvent möts parlamentet. Detta indikerar att regenter använde parlament när de var relativt svaga och behövde stärka sin legitimitet (s 845). Parlament sammankallades särskilt ofta i samband med krig och kriser.

van Zanden et al menar att parlamenten rotade sig så väl som institution i västra Europa pga feodalismens fragmenterade makt: parlamenten samlade intresse-representanter, vilket inte kunde göras i länder med mer monolitisk makt-fördelning som Ryssland. (s 847) I Bysans och det Osmanska riket saknades starka städer som regenten kunde förhandla med. Ett annat skäl att parlamentet spreds så snabbt i Europa var det europeiska statssystemet (hej Eric Jones 1981!) och den konkurrens som krigen innebar och som gjorde att regenter behövde skatteinkomster och parlament att godkänna dem. "It took two--'feudal' territorial states and communes--to tango": därför fick de mest avancerade delarna av Italien inga parlament, eftersom de hade starka städer men inte feodal maktfördelning. (s 848)

De ägnar en del uppmärksamhet åt frågan varför parlamenten i många fall led motgångar på 1600-1700-talen. Förklaringen till det spanska fallet är varken svår eller ny: de stora inkomsterna från kolonierna i Amerika gjorde att kungahuset inte behövde skatter godkända av parlamentet. (s 852) Det franska fallet är mer komplext men förklaras inte särskilt tydligt: vZ et al pekar på att den franska kungen gjorde skatteindrivningen oberoende av parlamentet och styrd direkt av kungens byråkrater (t ex med taille). Då undrar man ju hur det gick till, men det förklaras inte. De går istället vidare med en kvantitativ approach där urbanisering används som proxy för ekonomisk utveckling (a la de Long och Shleifer "Princes and Merchants" (pdf) och Acemoglu et al "Rise of Europe" (pdf)), och parlamentarisk aktivitet är en oberoende variabel för att förklara ekonomisk utveckling (s 853ff). Resultaten säger att mer parlamentarisk aktivitet var positivt för den ekonomiska utvecklingen (s 858).

De kvantitativa resultaten talar alltså för tolkningen à la North och Weingast, att mer parlamentarism var bra för den ekonomiska utvecklingen. Då blir frågan: varför utvecklades parlamentarismen mycket starkare i nordvästra Europa än annanstans på kontinenten?
"The medieval ‘peaceful coexistence’ of sovereign and parliament disappeared, and there was a tendency for states to converge towards either the ‘despotic’ or the ‘parliamentary’ side of the spectrum.We can only speculate about why certain countries merged towards different ends of the spectrum. Possibly this institutional ‘Little Divergence’was related to the success of the sixteenth-century Reformation, the accumulation of human capital (which was again linked to Protestantism), and the growth of cities and of incomes in the same region, and we noticed that in some cases (such as Spain) a ‘resource curse’ may also have played a role." (s 860)


Referens
Jan Luiten van Zanden, Eltjo Buringh och Maarten Bosker (2012) "The Rise and Decline of European Parliaments, 1188-1789", Economic History Review 65(3): 835-861.

torsdag 17 augusti 2017

Vad betydde den ärorika revolutionen?

"it is impossible to trace any effect of the Glorious Revolution on capital markets, land markets, housing markets, or now labor markets either (Clark 1996, 2002a, 2002b). The bad old regime fostered more economic growth than the new one did, at least initially."
Greg Clark (2005)



Den ärorika revolutionens betydelse 1688-1689 är en lång debatt i samhällsvetenskaperna. När katoliken James II år 1689 efterträddes av sin protestantiska dotter Mary och dennas man William av Orange istället för av sin katolske son, och William och Mary fick ge eftergifter till parlamentet för att legitimera sig själva, vad betydde detta för hur England styrdes och för den engelska ekonomin? North och Weingast (1989) gjorde det idag mest kända argumentet för revolutionens fundamentala betydelse, medan Clark, Kishtainy och andra har tvivlat på om den verkligen förändrade så mycket. När Douglass North 2014 hedrades med en stor antologi till sin ära, så ägnade Yale-historikern Steven Pincus och den kände nationalekonomen/statsvetaren James A. Robinson sitt kapitel åt just frågan om den ärorika revolutionen.

I sin översikt över kontroverserna i början menar de att de flesta nationalekonomer liksom Greg Clark ser räntornas beteende efter 1689 -- inget särskilt fall i kostnaden för kapital -- som bevis för att revolutionen inte gynnade ekonomin. De nämner Nathan Sussman och Yishay Yafeh (2006) och Stephen Quinn som exempel; Anne Murphy (2009) hävdar också att "the financial promises of the post-Glorious Revolution government were no more credible than those of previous Stuart monarchs". Robert Allen (2009) i sin The British Industrial Revolution in Global Perspective avfärdar också han att den ärorika revolutionen skulle kunna förklara varför just Storbritannien industrialiserades först. North och Weingast (1989) talade emot allt detta, med sitt hävdande att den ärorika revolutionen gjorde hela skillnaden, och att "institutitons played a necessary role in making possible economic growth and political freedom".

Pincus och Robinson stödjer en modifierad tes av North och Weingasts tes. De menar att NW hade fel i att det skulle ha skett stora de jure-förändringar i begränsningar av kungens makt som gynnade ekonomin. Däremot så ledde den nya regimen till informella förändringar och en förskjutning i landets politiska jämvikt.

I North och Weingasts förklaring så var det stora hindret för ekonomisk tillväxt i förmoderna Europa att stater var konfiskatoriska och att regenter inte hade några incitament att sluta bete sig konfiskatoriskt. Genom att ge parlamentet en permanent roll och begränsa kungens möjligheter att upplösa parlamentet, så innebar den ärorika revolutionen ett stopp för konfiskatoriskt beteende i England. Genomskinligheten och förutsägbarheten i hur landet styrdes ökade, vilket gynnade ekonomisk aktivitet.

Pincus och Robinson köper inte detta, men är inte desto mindre övertygade om att den ärorika revolutonen gjorde en stor skillnad för Englands samhälle och ekonomi. De refererar Julian Hoppit som påpekat att efter 1689 sammanträdde parlamentet varje år -- se diagrammet ovan. Mark Knights har också visat att parlamentet samlades fler dagar, varje session varade 112 dagar vilket var nästan dubbelt så högt som under Restoration-perioden (1660-88). Parlamentet genomförde också månag fler lagar efter "revolutionen": från 1689 till 1714 var takten dubbelt så hög som före. Det var inte så att parlamentets ordning formellt ändrades särskilt mycket. Även om Declaration of Rights från 1689 sa att "Parliaments ought to be held frequently and suffered to sit", så fanns liknande regler också tidigare -- under Edward III bestämdes det att parlamentet skulle "be holden every year, or oftener if need be". (cit s 197) Inte heller förändrade revolutionen regler om kronans "financial accountability", eller att common law skulle äga överhöghet. (s 198) Regeringen blev inte heller stabilare -- tvärtom så ökade den politiska turbulensen och konkurrensen mellan partier (Tories och Whigs). (s 199) Det kan alltså inte vara genom de mekanismer som North och Weingast föreslog, som revolutionen hade gynnsamma effekter på ekonomin. (s 201) Property rights blev inte säkrare, utan som Clark (2005) påpekat så var de redan säkra, och räntorna föll inte. Det senare helt enkelt eftersom statslån inte var någon fungerande marknad i 1600-talets England. Mängden lån var begränsad och räntan kunde inte höjas eller sänkas för att cleara marknaden. (s 205)

Det centrala var att "After the revolution, Parliament, for the first time, became a primarily legislative body. This gave a very different dynamic to policy making." (s 203) Utöver antalet dagar i session och mängden lagstiftning genomförd, så visar P och R också antalet petitioner skickade till parlamentet:


Mer specifikt så är Pincus och Robinsons kausala kanal genom vilken 1689 förbättrade Englands ekonomi, att den sammanföll med Whigs uppgång. "These changes [1688-89] in themselves would not have amounted to what they did without the rise of the Whig Party and the fact that it, and not the Tory Party, dominated the newly empowered Parliament." (s 207) James II hade eftersträvat en slags internationell maktdelning med sin kusin Ludvig XIV, där Frankrike fick ta hand om kontinenten medan England skulle bli ett maritimt imperium där imperialistiska erövringar skulle betala sig själva. Tories och Whigs hade båda en mycket mer Frankrike-fientlig hållning, som de ville ge utlopp för på olika sätt. Tories ville ha ett billigt krig mot Frankrike för att försvaga fienden och förhindra en Jakobitisk restoration, medan Whigs ville ha ett utdraget, stort och dyrt krig för att knäcka den. Vidare så ville Whigs ha en stor interventionistisk stat för att gynna de nya urbana och manufaktur-anknutna klasserna. (s 211) Whigs föredragna storskaliga krigsföring krävde stora statsintäkter (jfr s 219) och för att få det såg de industriell tillväxt som en väg framåt. De skapade också Bank of England mot Tories opposition; BoE olikt Tory Land Bank lånade inte bara ut till staten utan också till manufakturer. (s 214) Ironiskt nog så lyckades också vissa aspekter av Tories motstånd mot Whigs stora stat-projekt stärka det: Tories drev 1693 igenom Triennial Bill som försäkrade att val skulle hållas i alla fall vart tredje år. Forskare har tänkt att denna lag genomdrevs av whigs för att stärksa projektet, men det var Tories, som uppnådde något annat än de hade tänkt. (s 216) "The Whig war strategy succeded in turning the British social world upside down", säger P och R och citerar Henry St. John (1711): "The effects of frequent parliaments and of long wars was the departing from our old constitution and from our true interest".

P och R sammanfattar sitt argument
"Had the Tories dominated politics in the decades after the revolution, English (then British) state and society would have looked very different. /.../ The Tories would not have created the Bank of England, an institution that provided crucial loans to new manufacturing initiatives. the Tories would not have wanted a standing parliament that could legislate over such a wide swath of social and economic life. The Tories would not have passed the series of turnpike acts, for example, that did so much to improve Britain's economic infrastructure. The Tories, in effect, would have created -- or tried to create -- a vast territorial empire with a remarkably small state." (s 220)
Det finns flera intressanta saker att nysta i här. En sak man kan anmärka på är att Pincus och Robinson i detta kapitel tar för givet att en stor och stark stat är bra för den ekonomiska utvecklingen; detta är rätt olikt vad många nationalekonomer hade gjort på säg 1980-talet, men kanske mer i linje med vad historiker och sociologer i linje med Charles Tilly har tänkt. Det strider däremot mot Robinsons analyser med Acemoglu (i Why Nations Fail) av hur Habsburgstaten till exempel förhindrade industriell utveckling på 1800-talet, så man kan kanske säga att P och R har ett underliggande antagande om att den brittiska staten, i alla fall under Whigs, i grunden var positiv till ekonomisk utveckling. Från en svensk horisont är det också lätt att reagera på att P och R utgår från att statligt stöd till manufakturer och liknande var bra för den ekonomiska utvecklingen; en och annan ekonom och ekonomisk-historiker i Sverige har ställt sig rejält skeptisk till manufakturpolitiken i Sverige på 1700-talet. En tredje fundering är hur Whigs politik egentligen funkar i denna förklaring. Var kom deras pro-utvecklings-bias ifrån? Var det materiella intressen, ideologi, protestantism, något annat? Detta kopplar förstås till den stora debatten om varför England industrialiserades först. P och R konstaterar också i slutet av sin artikel just att: "the exact nature of the changes that made the new set of institutions self-enforcing needs a great deal of further research". (s 221)


Referens
Pincus, Steven C.A. och James A. Robinson (2014) "What Really Happened During the Glorious Revolution?", i Institutions, Property Rights, and Economic Growth: The Legacy of Douglass North, red. Sebastian Galiani och Itai Sened (Cambridge: CUP).

Läs
Julian Hoppit, "The Landed Interest and the National Interest, 1660-1800", i Hoppit (red.) Parliaments, Nations and Identities in Britain and Ireland, 1660-1850 (Manchester UP, 2003).

torsdag 10 augusti 2017

Inkomstspridningen i Sverige 1951-1973

År 1968 gjordes den första Levnadsnivåundersökningen (LNU) i Sverige. Denna survey-studie inkluderar frågor om inkomster och LNU kan därför användas för att beräkna inkomstspridningen i befolkningen, vilket gjorts i en mängd studier av LNU från 1968, 1974, 1981, 1991 och senare. Den andra källan till mikrodata som man kan använda för att beräkna inkomstojämlikheten i Sverige är HINK som görs av SCB och som började 1975.

Vi har ett problem här: bra mikrodata börjar 1968/1975, men vi vill ju veta vad som hände med inkomstspridningen också tidigare än så. Runt 1980 hade Sverige den jämnaste inkomstfördelningen någonsin i världen, och från LNU till 1968 till 1974 och 1981 är det enkelt att kartlägga en utjämning. Men när började utjämningen? Var det med välfärdsstatens utbyggnad på bred front på 1950-60-talen? Eller tidigare än så? Nationalekonomerna Anders Björklund och Mårten Palme, båda från Stockholms universitet angriper dessa frågor i en artikel i Nordic Journal of Political Economy från år 2000. De menar att det finns två tidigare studier som går längre tillbaka än 1968. Mats Johansson i sin avhandling från 1999 studerar familjer i Göteborg mellan 1925 och 1958; dessa data använder han också i en artikel med Björn Gustafsson i European Review of Economic history 2003 (se bilden nedan för huvudresultatet).


Den andra studien är av Roland Spånt (1979), som studerade individer 1951-1976. Spånt får fram att för män var inkomstojämlikheten rätt stabil under denna period, medan den minskade för kvinnor. Han använde skattedata, som fanns (finns?) tillgängliga för personer som fötts den 15:e i en månad.

Björklund och Palme använder samma data som Spånt. De kan dock ta ett steg längre och inte bara beräkna spridningen mellan individer utan också på familjenivå, vilket de menar är en bättre indikator. Detta eftersom det svenska levnadsnivåprojektet gjorde ett sample av individer 1951 och 1956 där man också kartlagde individernas familjeförhållanden och gifta makars inkomster. B och P studerar därmed åren 1951, 1956, 1967 och 1973; perioden täcker alltså en viktig del av välfärdsstatens utbyggnad och kvinnors ökade förvärvsfrekvens. En begränsning är att transfereringar och pensioner inte är med i studien -- transfereringar eftersom de inte var en beskattningsbar inkomst, pensioner eftersom pensionärer är uteslutna ur samplet. I datadiskussionen säger de bl a att det är något fel på makars inkomster i datat för 1960-66, och att studien slutar 1974 eftersom socialförsäkringarna detta år blev beskattningsbara och börjar räknas in i inkomsterna. (s 118f)

Gini-koefficienten i marknadsinkomster för familjerna 20-66 år är 0.38 år 1951, 0.35 år 1956, 0.35 år 1967, och 0.32 år 1973. B och P presenterar också Lorentzkurvor i tabellform: andelen av totala inkomsten som går till den lägsta decilen, de två lägsta decilerna tillsammans, de tre lägsta decilerna tillsammans, osv. Den lägsta decilen får år 1951 0.25 procent av inkomsterna, de två lägsta decilerna 3.2 procent, tre deciler 8.7 procent, fyra deciler 15.9 procent, fem 24.5, sex 34.0, sju 45.0, åtta 57.6 procent, och nio 73.0 procent. Den högsta decilen får alltså 27 procent av inkomsterna, vilket stämmer rätt väl med den nivå strax under 30 procent som Roine och Waldenström (2008) (pdf) har i början av 1950-talet. År 1973 får den lägsta decilen 0.9 procent av inkomsterna, de två lägsta 5.1 procent, tre 11.4, fyra 19.1, fem 28.0, sex 38.1, sju 49.4, åtta 62.2, nio 77.2. Inkomsterna har alltså utjämnats. Den översta decilen får 1973 22.8 procent av inkomsterna, att jämföra med 27 procent år 1951.

Det är ju dock så att detta bara handlar om marknadsinkomster. Ur dessa siffor kan vi inte utläsa hur mycket som beror på att fler eller färre är i förvärvsarbete, och vi kan inte säga något om de sociala transfereringarnas direkta utjämnande effekt. B och P går vidare med att kolla på den relativt stora gruppen -- runt tio procent av samplet -- som knappt har några marknadsinkomster alls. Det finns flera anledningar till att man inte hade det: om man var student, tidig pensionär, försörjd av a-kassa eller socialförsäkringar, bönder med självförsörjningsproduktion, sjömän (vars inkomster inte registrerades av skatteverket under denna tid), osv. I 1968 års LNU frågades deltagarna också om sina inkomster under det föregående året, så där kan B och P jämföra personers självrapporterade inkomster med deras beskattade inkomster. Föga förvånande så ser svenskarna mindre fattiga ut med LNU-datat. (s 123f)

B och P går vidare med att dekomponera inkomstspridningen till inom och mellan de tre grupperna gifta personer, ogifta kvinnor, och ogifta män. Utjämningen 1951-73 består mer av utjämning inom grupperna än mellan dem. När de dekomponerar skillnaderna mellan familjer till männens och kvinnornas inkomster, så förklaras det mesta (87 procent) av utjämningen 1951-73 av utjämning mellan män. En mindre del orsakades av kvinnors ökade förvärvsarbete, som hade en utjämnande effekt trots att korrelationen mellan man och kvinnas inkomster per familj var positiv. (s 126f) Eftersom välfärdsstatens utbyggnad -- barnomsorg, äldreomsorg -- ökade kvinnors sysselsättningsgrad under denna period så betyder det att välfärdspolitiken hade en utjämnande effekt på inkomstfördelningen, konkluderar B och P (s 127). I sina slutsatser reserverar de dock sig för att de data som de använder inte är bra för att studera folk med lägre inkomster eller fattigdomsfrekvensen. (s 128)


Referenser
Björklund, Anders och Mårten Palme (2000) "The Evolution of Income Inequality During the Rise ofthe Swedish Welfare State 1951 to 1973" (pdf), Nordic Journal of Political Economy 26: 115-128.

onsdag 9 augusti 2017

Rural ojämlikhet och läskunnighet i England år 1831



Stanley Engerman och Kenneth Sokoloff gjorde i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet en slående jämförelse mellan Nordamerika och Sydamerika vad gäller deras divergerande postkoloniala ekonomiska öden. Engerman och Sokoloff hävdade att anledningen till att USA och Kanada är så mycket rikare idag än de sydamerikanska länderna, är att kolonisatörerna etablerade väldigt olika samhällen och olika institutioner i Nord och Syd. I Nord skapades mer inkluderande samhällen (delvis genom undanträngning av urbefolkningen); i Sydamerika och Sydstaterna i USA mer exkluderande. I Nord investerades mer i utbildning från befolkningens breda lager, och detta var gynnsamt för den ekonomiska utvecklingen. (Jfr AJR 2001.)

Engerman och Sokoloff t ex i sin klassiska artikel i Journal of Economic Perspectives 2002 använde rätt enkel statistik typ tvärsnitt per land som stöd för sitt argument. Som så ofta med inflytelserika teorier (den artikeln har 1476 citeringar på Google Scholar) så har deras artikel följts av empiriskt betyligt mer omfattande tester av tesen. Cinnirella och Hornung (2016) testar tesen om en negativ effekt av jordägande-ojämlikhet på utbildning och läskunnighet i Preussen 1816-1896, Beltran Tapia och Martinez-Galarraga (2015) testar den på 464 distrikt i Spanien år 1860, och Goni (2016) testar tesen på 1495 "boroughs and parishes" i England och Wales 1870-1896.

Greg Clark och Rowena Gray publicerade 2014 en artikel där de testade tesen på England och Wales. Deras utgångspunkt är att landet har viktiga skillnader i förutsättningar för jordbruk. I sydöstra England gäller rejäla stordriftsfördelar för spannmålsproduktion, medan i den nordvästra delen av landet så dominerade på 1800-talet djurhållning, vilket inte hade samma stordriftsfördelar. Därför var den rurala ojämlikheten mycket större i sydöst. De har samlat in mått på klimat och topografi för Englands 9000 socknar, för år 1831 den sociala strukturen inklusive ration av bönder till lantarbetare, och från 1851 års folkräkning den religiösa sammansättningen. Från äktenskapsregistreringar har de för 100 socknar åren 1837-1863 kollat hur stor andel av brudar och äkta män som kunde skriva sitt eget namn. Äktenskapsregistreringsarkiven uppger också männens yrke. De fokuserar på socknar från två grevskap (counties) i norr, Lancashire och Northumberland, och två i söder, Essex och Somerset.

Så här sammanfattar Clark och Gray Engerman-Sokoloffs teoretiska argument:
"The idea that geography can play a determining role in institutions and subsequent economic growth has a long history. In its modern form it is associated with a series of papers by Engerman and Sokoloff that argue for a chain of causation in New World growth that runs as follows: geography determines production scale determines inequality determines institutions determines human capital determines economic growth.
In their argument, the geography of the Caribbean and Latin America meant that these areas were best suited for crops such as sugar, cotton, coffee, or bananas, which were most efficiently produced on large-scale plantations. North America, in contrast, was best suited to production of grain and dairy products on small-scale family farms. The economies of scale inherent in these farming systems produced societies that differed greatly in their degrees of inequality (Engerman and Sokoloff, 2012, pp. 31–56).
Eliterna i Sydamerika ville inte ge folket utbildning eftersom de inte ville stärka dessa grupper, och de breda folklagren var för fattiga för att köpa utbildning. Därför hölls utbildningsnivån nere. "Proving or disproving this institutional channel has become a cottage industry for scholars of economic history and development.", kommenterar Clark och Gray (s 1044), och anger några studier som analyserar relationen mellan "endowments", alltså typ klimat och vilka grödor som odlas, och institutioner, några studier som analyserar kopplingen mellan institutioner och ekonomisk utveckling, och några som analyserar bägge stegen i modellen. Det är främst studier som jämför mellan länder (cross-country). (T ex Easterly och Levine 2003.) Problemet med studier som gör sina jämförelser på land-nivå, säger Clark och Gray, är att det inte är tydligt genom vilken kausal kanal som klimatet eller ojämlikheten ska ha sin effekt. Acemoglu och Robinson (2001, 2002) gör t ex en delvis annorlunda tolkning. Vidare så finns det också andra faktorer som spelar roll på nationell nivå; så menar Tabellini (2004) att kultur på lång historisk nivå spelar roll mellan länder.

Därför har forskare börjat göra studier av variationen inom länder. Summerhill (2010) studerar delstaten Sao Paulo i Brasilien, med data för över 50 000 gårdar år 1905, och menar att jord-ojämlikhet inte har någon effekt på utbildningsutgifter eller på senare BNP/capita. Däremot var det så att områden som ville attrahera fler immigranter satsade mer på utbildning. Liknande så finner Acemoglu et al (2007) att jord-ojämlikhet i Colombia var positivt korrelerad med utbildningssatsningar, alltså motsatt den gängse teorin. Galor, Moav och Vollrath (2009) finner däremot för delstater i USA 1880-1920 att större ojämlikhet orsakar mindre satsningar på humankapital. Skillnaderna var stora: år 1900 la staten Alabama $3.16 (i 1920-dollars) per barn på utbildning, medan Massachusetts la $44.57, 14 gånger så mycket! (s 116) Deras ojämlikhetsmått är hur stor del av jorden som ägs av storgårdar. Den sista referensen i denna litteraturöversikt är Cinnirella och Hornung (2010); jämfört med dessa, säger Clark och Gray, har England som studieobjekt fördelen framför Preussen att befolkningen på 1800-talet var mer homogen (religiöst, språkligt), vilket gör att det blir enklare att separera ut ojämlikhetens effekter.

Clark och Grays mått för social struktur och ojämlikhet är andelen av den manliga befolkningen som år 1831 var bönder: se Figur 1 ovan. Kartan visar tydligt att sydöstra England hade en mycket större andel proletariserade i jordbruket än vad den norra delen av landet hade. Figur 2 visar hur vanligt det är med varma temperaturer (över 10 grader celsius över en dag) och detta mått visar en stark korrelation med proletarisering: den sydöstra regionen med fler proletärer är också den som hade fler varma dagar. (I sydväst var det däremot kallt i framför allt Devon.) Variabeln antal varma dagar kan i en regression förklara 34 procent av variationen i andelen bönder av befolkningen (s 1048). När fler klimatvariabler läggs till kan r2 ökas till 0.39.


Referens
Clark, Gregory and Rowena Gray (2014) “Geography is not Destiny. Geography, Institutions and Literacy in England, 1837–1863”, Oxford Economic Papers 66: 1042–1069.

tisdag 20 juni 2017

Wealth effects


1995 kunde nationalekonomerna James Poterba och Andrew Samwick konstatera att
"The bull market of the last year has raised the total value of corporate stock in the United States by nearly a trillion dollars. While many analysts have tried to explain or interpret the recent movements of the stock market, there has been less attention to the link between rising stock prices and real economic activity. How are the gains from an increase in share prices distributed across households? What fraction of these gains accrues to a small set of wealthy investors? How do rising stock prices affect consumer spending?"
Välmotiverade frågor! Om börsvärdet i ett land går upp med en biljon dollars på ett år, så får man undra vad detta implicerar för den reala ekonomin. Sedan 1990-talet, och kanske särskilt sedan den stora högkonjunkturen i USA och därefter kraschen i början av 2000-talet, så har detta varit en stor forskning inom makroekonomi.

Poterba och Samwick konstaterar att en läroboksmodell säger att med en 1 dollars ökning av förmögenheten så kommer konsumtionen öka med 4 cents (Dornbusch och Fischer 1994). En ökning av aktiepriserna kan vara associerad med ökad konsumtion på två sätt. Ett, en börsuppgång är en signal om en kommande god konjunktur vilket ökar hushållens tilltro. Två, att hushållens ökade tillgångar helt enkelt släpper på deras resurs-begränsningar vilket gör att de konsumerar mer. (s 296) Utifrån perspektiv ett, "the leading indicator view" så bör det inte spela någon roll ifall ett hushåll äger aktier eller ej: när börsen går upp så kommer både hushåll med och utan aktier konsumera mer. Enligt perspektiv två kommer däremot bara de som faktiskt äger aktier konsumera mer.

De menar att det i USA 1995 bara var 50 procent av aktierna som ägdes direkt av hushåll, medan siffran på 1950-talet var 90 procent. (s 297, 312-317) För att kartlägga aktieägandet bland hushållen så använder de 1962 års Survey of Financial Characteristics of Consumers och 1983 och 1992 års Survey of Consumer Finances. Aktieägande-mönster ändrades inte mycket mellan 1962 och 1983, men 1983-1992 så blev det klart vanligare att äga aktier. Koncentrationen av aktier till de 0.5 procent som ägde mest minskade också under den perioden (s 298). 1983 ägde de 0.5 procenten med mest aktier 55.1 procent av aktierna, men 1992 var siffran "bara" 36.8 procent. (s 326) Nästa 0.5 procent i fördelningen ägde 1992 10.3 procent.

För att testa leading indicators view och wealth effects view så testar de om stigande aktiepriser är korrelerade med att lyxkonsumtion blir en större del av konsumtionen. Enligt WE view men inte enligt LI view borde det finnas en sådan effekt. De finner ingen sådan effekt.

Deras analys av tidsserierna säger att en 17 procents ökning av aktiepriserna under ett år leder till 1.1 procentenhets ökad konsumtion under det följande året, och detta beror inte på aktieprisökningens ursprung eller typ.

Den empiriska undersökningen av relationen mellan aktiepriser och konsumtion börjar med en undersökning på kvartalsdata för åren 1947-1995 (s 336ff). Grundmodellen använder aktieprisernas förändring kvartal t-1 och undersöker effekten av detta på konsumtionens tillväxt kvartal t, och de använder också upp till fyra laggar. De använder inte en direkt effekt pga endogenitet men att göra det förändrar inte heller koefficienten av den laggade variabeln (s 338). Inga kontrollvariabler använsd i dessa regressioner. De går vidare med att kolla särskilt på effekterna på konsumtionen av börskrascherna 1929 och 1987. Kraschen 1987 är intressant eftersom den vände så snabbt. Börsen kraschade i oktober 1987 och vände snabbt därefter. Börsen slutade därför året bara 7.7 procent lägre än januari. (s 340) Konsumtionen i kvartal 1 1988 var dock inte statistiskt säkert lägre än vanligt. Konsumtionen på "durables" var däremot statistiskt säkert lägre. Tidigare har Dornbusch och Fischer (Macroeconomics, 6th ed, 1994) har hävdat att konsumtionen var långsam 1988 pga wealth effects. För 1930-talets början efter kraschen 1929 menar de att effekterna på konsumtionen antagligen var små, med tanke på att aktierna var en liten del av hushållens förmögenheter då, och, säger de intressant nog, eftersom marginal propensity to consume av förmögenheter var låg under mellankrigstiden. Tyvärr så utvecklar de inte detta resonemang. (s 341)


I analysen av lyxkonsumtion använder de Consumer Expenditure Survey. I CES är den högsta inkomstgruppen de hushåll som tjänar mer än 70 000 dollars per år , och tabellen ovan visar hur stor del av sin inkomst som de lägger på några olika typer av varor och tjänster. Kolumn 2 visar hur mycket eller mindre som dessa höginkomsttagar-hushåll lägger på typerna av varor och tjänster jämfört med hushåll som tjänar 20 till 30 tusen dollars. (s 342) Som vi ser är de rika mer benägna att lägga ut pengar på nya bilar, utbildning, underhållning, hushållstjänster m m, medan de lägger en mindre del av sin inkomst på hyror (eftersom de äger sitt boende) och tobak. Därefter använder Poterba och Samwick laggade aktiepriser för att förklara utgifterna på dessa olika typer av varor och tjänster. Det verkar som ett det finns en positiv effekt på köp av nya bilar; efter fyra kvartal implicerar en 20 procents ökning av aktiepriserna, som första halvan av 1995, en ökning av bilarnas andel av totala utlägg från 2.3 till 2.6 procent. (s 343) De hänvisar också roligt nog till en anekdotisk artikel i Wall Street Journal september 1995 som hävdar i rubriken att "Tired of T-Shirts and No-Name Watches, Shoppers Return to Tiffany and Chanel", just efter/i och med aktieboomen. Däremot så refererar de också en rapport från investmentbanken Salomon Brothers från 1987 som inte hittar någon stark korrelation mellan aktiepriserna och priserna på lägenheter i New York City, vilket kan ses som en lyxmarknad. (s 341) För 1980 till 1995 har de också data på bilförsäljningen som delar in bilarna i lyx eller inte lyx; de hittar ingen signifikant effekt av aktiepriserna på lyxbilsförsäljningen.

För att kunna analysera skillnaden mellan hushåll som äger aktier och hushåll som inte gör det så följer de Mankiw och Zeldes (1991) i att använda Panel Study of Income Dynamics. (s 346ff)

Det är ett långt papper -- typiskt för Brookings Papers? -- och de går igenom tillväxten i aktievärden med flera indikatorer för varje år, och räknar ut price/earnings-ration med mera. De räknar ut en business-cycle adjsted rate of return genom att regressera RoR på arbetslösheten och sedan applicera fitted values på medel-arbetslösheten på 5.61 procent (s 305). De går också igenom basic aktiemarknadsmått som utdelningarna, aktie-buybacks över tid och Tobin's q. De avstår från att bedöma om de nuvarande aktievärderingarna "can be justified by fundamentals", och konstaterar i en fotnot att Poterba efter att i en artikel med French 1991 ha dragit slutsatsen att fundamenta kunde förklara Tokyo Nikkeis index 39,000 år 1989, tvekar inför att dra såna slutsatser igen! (s 310) (Om Nikkeis historiska toppnotering se denna WSJ-blogg från 25 år senare, då indexet var på hälften av 1989 års nivå.)

De räknar också ut effekterna på förmögenhetsojämlikheten 1983-1992 av de stigande aktiepriserna (s 330) De får fram att eftersom fler började äga aktier under perioden så ökade ojämlikheten inte så mycket som ökningarna av aktiepriser annars skulle ha implicerat.

I slutsatserna betonar de att deras resultat stödjer en "leading indicators view", inte förekomsten av wealth effects. Detta utmanar standardmodellen av konsumtion i läroböckerna, menar de, i likhet med Morck, Shleifer och Vishny (1990). De diskuterar att det kan vara så att effekterna tar mer än ett år på sig, medan undersökningen här bara kollar på upp till fyra kvartal. Det kan också vara så att aktiepriserna har en effekt på konsumtionen genom att påverka "consumer confidence" (s 356, deras citattecken). De gör en appell för bättre data och bättre modeller för att testa förhållandet mellan aktiepriser och konsumtion.

Eftersom artikeln är ur BPEA så inkluderar den också kommentarer. Andrew Shleifer menar att det mest tydliga resultatet i pappret är att aktier framför allt ägs av rika äldre människor (358f). Han håller med dem om att det inte finns några wealth effects, vilket också han själv, Morck och Vishny (1990) liksom Blanchard, Rhee och Summers (1993) sagt.

Robert Shiller kritiserar Poterba och Samwicks kontrast mellan LIV och WE view. Han menar att folk fattar konsumtionsbeslut samtidigt som de bestämmer hur mycket de ska spara t ex i aktier, och att de därmed beaktar WE och LI samtidigt. "One problem is that these two different hypotheses are not really different.", säger Shiller (s 360) Shiller diskuterar också två tydliga karaktäristiska i USA:s ekonomi som nationalekonomiska modellerare inte gillar, eftersom de komplicerar saker: (1) institutionella investerares stora andel av ägandet, och (2) koncentrationen till en liten, rik del av befolkningen. (s 361) Han kritiserar en del av P och S metodologi, men håller med om att lyxbilsförsäljningen är ett bra mått för att testa wealth effects. Utifrån deras icke-resultat där håller han med om att resultaten tenderar att stödja hypotesen om inga wealth effects, och lyfter fram att det kan bero på att 5 procent av befolkningen äger 75 procent av aktierna, och att de inte anpassar sin konsumtion på så kort sikt till tillgångspriserna (363). Han diskuterar också det faktum att P och S inte använder några kontrollvariabler och lyfter fram att Ray Fair (Testing Macroeconometric Models, Harvard UP, 1994) får andra resultat när han också använder huspriser (en bredare förmögenhetetskategori), ålder i befolkningen, m m.

I den allmänna diskussionen diskuteras MPC utifrån Modiglianis 5 cents per dollar, den ekonometriska specifikationen m m. Margaret Blair lyfter fram att kapitalandelen ökat på sistone vilket höjt aktievärdena och antagligen också sänkt konsumtionen hos de 80 procent av befolkningen som äger noll eller föga aktier (s 366), vilket borde ge en negativ korrelation mellan konsumtion och aktiepriser.


Davis och Palumbo 2001
Davis och Palumbo från centralbanken Federal Reserve skrev 2001 denna introduktion till wealth effects-tankegångarna. Också D och P utgick från 1990-talets aktieboom, även om de börjar lite på andra sidan, med att konstatera att sparandekvoren föll från 6.5 procent i början av 1995 till 0.3 procent i början av år 2000. Varför hade konsumtionen i förhållande till inkomsterna ökat så mycket? En anledning skulle kunna vara att hushållen blev förmögnare, vilket minskade deras behov av ytterligare sparande.

D och P konstaterar att ens förmögenhet kan öka på två sätt: antingen så sparar man, eller så ökar värdet på det redan sparade. Hushållen i USA blev i mitten av 1990-talet rikare inte på grund av ökat sparande, utan på grund av prisuppgångar på hus och aktier. (s 2, 4-7) D och P betonar att teorin om wealth effects bara gäller när ens förmögenhet ökar på ett oförutsett sätt. I en livscykelsmodell (Ando och Modigliani 1963) så vill hushållen hålla sin levnads- och konsumtionsstandard ganska konstant, så när förmögenheten ökar på ett förutsett sätt under ens glansdagar i arbetskraften så ökar det inte konsumtionen, eftersom denna ökning görs medvetet med tnake på att man ska hålla uppe levnadsstandarden efter pensionen (s 8-13). När förmögenheten ökar på oförutsedda sätt så kan man däremot unna sig att genast öka konsumtionen. Därför är det viktigt för WE-litteraturen att förstå ifall W-ökningen är förutsedd eller ej.

I det ekonometriska så använder de två olika lösningar för att göra variablerna stationära. Den första är att dela konsumtionen med inkomsten (C/Y). Den andra är att logga variablerna och använda kointegration. (s 17) De använder konsumtion (C) från NIPA och hushållens net worth från Flow of Funds. Deras regressions-approach är Stock-Watsons med två laggar, två leads, och den samtidiga differentierade oberoende variabeln är inkluderade. Med de regressionsresultat de får simulerar de också hur konsumtionen hade utvecklats 1995-1999 om börsvärdet hade vuxit med 4 procent per år istället för 8 procent som det faktiskt gjorde. Skillnaden mellan 4 och 8 procent förklarar i princip hela minskningen av sparkvoten (s 22).

De går vidare med en detaljerad koll på error correction-processen. Davidson et al (1979) frågade hur konsumtionen rör sig under en period för att "rätta ett fel" (en avvikelse) under den tidigare perioden. D och P går igenom detta i ett teoretiskt exempel med fyra olika korrigeringstakter (s 23-26), och går därefter över till att testa detta ekonometriskt. Predicerar förra periodens fel denna periodens konsumtion? I ekvationen nedan är € just förra periodens avvikelse från modellen. γ2 är koefficienten för den, och om γ2 är signifikant negativ så finns det en error correction-process (s 27). x är en vektor oberoende variabler som real ränta, abretslöshet, consumer sentiment, och laggade tillväxttakter för konsumtion, inkomst och förmögenhet. (Muellbauer 1994 diskuterar varför dessa variabler påverkar tillväxten på kort sikt.)

De förklarar error correction-termen så här:
"The larger (in absolute value) is the value estimated for γ2, the more quickly households appear to adjust their consumption behavior to correct errors that opened up in earlier periods, and the more quickly the full life cycle wealth effect would be phased in. Hence, the reference in the research literature to γ2 as the error correction speed for consumption growth. A finding that γ2 is essentially zero would imply that current consumption growth is unaffected by the size of last period’s error, meaning that whatever effect wealth is going to have on consumption tends to show up immediately in the data (as in example C(IV) in figure 9), or operates through the other variables included in the short run equation." (s 28)
De skattar γ2 med sina kvartalsdata i modeller med och utan kontrollvariabeln (vektorn x i ekvation 11 ovan). En en procents negativ avvikelse (€) är associerad med 0.21 eller 0.15 procents mer konsumtion i nästa kvartal. Det tar kanske fyra kvartal för hela effekten att spela ut. Kointegrationsskattningarna är dock skakiga med avseende på sample och vilka kontrollvariabler som används. D och P rekommenderar därför att man ska använda så långa tidsserier som möjligt (s 31). De visar detta med att undersöka WE med ett batteri av modeller. Till exempel så prövar de att ha ett inkomstbegrepp utan kapitalinkomster, inkomster utan sociala transfereringar, eller att skilja på aktieförmögenheter och andra förmögenheter. MPC är högre när inkomstbegreppet exkluderar kapitalinkomster (6.3 vs 3.9), och MPC från förmögenhet är starkare för andra typer av förmögenheter än aktier. (s 33) 1 dollars ökning av aktie-W ger 3.8 cents mer C medan annan W ger 5.9 cents C. De undersöker också hur känsliga kortsiktiga skattningarna är för modellspecifikation.

I slutsatserna betonar de att deras långsiktiga skattningar av MPC till en oförutsedd ökning av förmögenheten är 3 till 6 cents per dollar. (s 40)


Ludwig och Slok 2004
Ludwig och Slok (2004) kollar på förhållandet mellan aktiepriser, huspriser och konsumtion i 16 OECD-länder. De konstaterar att wealth effects varit en stor forskningsfråga sedan aktieboomen i USA i mitten av 1990-talet, och att den mesta forskningen fokuserar på USA (Ludvigson och Steindel 1999, Mehra 2001, Davis och Palumbo 2001, Lettau och Ludvigson 2004). Alla dessa studier hittar MPC runt 3-5 cents, vilket stämmer väl med Modigliani (1971). Lettau och Ludvigson påpekar att den ökade konsumtionen ska resultera av ökad permanent förmögenhet, inte sådan som snabbt övergår, vilket L och L menar är vanligare.

L och S pekar att Greenspan (2001) ökade intresset för huspriserna när han hävdade att marginalbenägenheten att konsumera var högre från förmögenheter i husvärden än förmögenheter i aktievärden. Men de menar att Case et al (2001) ch Dvornak och Kohelr (2003) är de enda tidigare WE-studierna som skiljer på huspriser och aktiepriser. De använder delstatsdata för USA och Australien respektive. Case et al får starkare konsumtionseffekt av huspriser, men Dvornak och Kohler får det motsatta. Case et al utvidgar också analysen till en panel av länder. L och S fortsätter med detta, och hävdar att de genom att använda Pesaran et als (1999) teknik för kointegrationsanalys av paneldata gör en mer sofistikerad analys, där de kan skilja på kortsiktiga och långsiktiga effekter.

De använder inte direkta förmögenhetsdata, utan använder aktieprisindex och husprisindex som proxies. I ett appendix redovisar de att resultaten inte hade förändrats av att använda mer direkta förmögenhetsdata (s 6). Vidare så använder de en kvartals-design trots att de inte har kvartals-aktieprisdata utan interpolerar mellan årliga observationer. De tar i inledningen upp Poterba och Samwicks (1995) argument att korrelationen mellan aktiepriser och konsumtion är en "leading indicators"-effekt och ingen äkta förmögenhetseffekt, men avfärdar den utan vidare. (s 3)

Vad gäller metod så refererar det till Davidson (1978, "Econometric modelling of the aggregate time series relationship between consumers' expenditure and income in the United Kingdom") och Gali (1990, "Finite horizons, life-cyle savings, and time-series evidence on consumption") som två föregångare vad gäller tidsserie- och specifikt kointegrationsanalys av förmögenheter och konsumtion. De teoretiska föregångarna som nämns är Friedmans (1957) permanent income-teori och Modigliani och Brumberg (1954) och Ando och Modigliani (1963) om livscykelsteorin. De använder Pesaran et als (1999) pooled mean group estimator (PMG) som poolar de långsiktiga skattningarna men låter varje land ha en egen kortsiktig effekt. De räknar också ut medelvärdet för de landspecifika kortsiktiga effekterna (mean group estimates, MG).

Deras data om konsumtion och hushållens disponibla inkomster kommer från OECD:s "Analytical Database". Aktieindexen kommer från IMF och husprisindexen från BIS. Deras empiriska del börjar med tester för unit roots och kointegration (Im et als IPS-test). Föga förvånande tenderar serierna att vara icke-stationära; i panel-setting är det bara huspriserna som enligt IPS-testet är stationära, i alla fall för en del länder. Ludwig och Slok använder de också Levin och Lins (1992) test som visar att i alla fall vissa husprisserier är icke-stationära. (s 8) De använder Pedronis (1999) panelkointegrationstest.

De skiljer, utifrån Borio (1996), på två typer av ekonomer vad gäller kreditmarknaderna. Belgien, Danmark, Finland, frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Norge och Spanien räknas som länder med bank-baserade finansiella system medan Autralien, Kanada, Irland, Nederländerna, Sverige, UK och USA räknas som marknadsbaserade. Att inkludera Nederländerna och Sverige i den för övrigt anglosaxiska marknadsbaserade kategorin motiveras utifrån deras omfattande deltagande på aktiemarknaden. (s 11) De delar också samplet i före och efter 1985; båda indelningarna rymmer ett mått av godtycklighet och kanske hade det varit bättre med endogent testande för att göra uppdelningar, konstaterar de med referens till Lettau och Ludvigsons (2004) diskussion av sample splitting.

De har också en självkritisk diskussion om problem med deras ekonometriska specifikationer, inklusive användandet av prisindexvariabler som proxy för förmögenheter. Dessa två saker är starkt korrelerade, men är inte samma sak (Lettau och Ludvigson 2004). Nästa problem är interpoleringen: de låtsas att de har 60 observationer fast de egentligen har 15 (s 10). Ett tredje problem är att modellen ignorerar möjligt beroende mellan länderna.

I deras huvudmodell, som täcker perioden 1960-2000 i alla länder, får inkomst (BNP) en koefficient på 0.86, den varierar knappt mellan bankbaserade (0.82) och marknadsbaserade ekonomier (0.88). Effekten av 1 procents tillväxt i aktiepriserna är 0.025 i alla länder, 0.025 i de bankbaserade, och hela 0.052 i de marknadsbaserade. (tabell 3). Effekten av huspriserna är svag (0.018) och inte statistiskt signifikant. När de delar upp samplet i 1960-84 och 1985-2000 så får de fram att koefficienten för aktiepriser ökar, från 0.026 till 0.08 i de marknadsbaserade och från 0.006 (statistiskt insignifikant) till 0.03 (stat sign) i de bankbaserade (tabell 4). Att använda aktievärden istället för prisindex förändrar inte resultaten (tabell 7). De beräknar MPC med Lettau och Ludvigsons metod och får fram att MPC för aktieförmögenheter är ca 0.02, dvs 2 cents extra för varje dollars ökning av förmögenheten, utspritt över fem kvartal med 0.4 cents per kvartal. (s 17)

I slutsatserna så betonar de att aktiepriser har en effekt på konsumtionen, men att det är oklart om denna effekt är annorlunda än den från huspriser. Detta skiljer deras resultat från Case et al (2001), som såg mycket starkare konsumtionseffekt av huspriser, och Dvornak och Kohler (2003) som i australiensiska delstater hittade mycket svag effekt av huspriser. (s 18)


Lettau och Ludvigson 2004
Lettau och Ludvigson börjar sin artikel med att säga att både akademisk nationalekonomi och common sense säger att en ökning av förmögenheterna bör öka konsumtionen. Den akademiska diskussionen började med Modigliani (1971) som menade att 1 dollars mer W ökar C med 5 cents, och "wealth effects" är 2004 standard i nationalekonomiska läroböcker och modeller. L och L är dock skeptiska. De menar att W, Y och C är kointegrerade men att W fluktuerar mycket mer än vad C gör. 88 procent av variationerna runt trenden för USA-hushållens W sedan andra världskriget förklaras av aktiemarknadens fluktuationer, och dessa ned- och uppgångar har ingen effekt på C. Endast permanenta ökningar av W ökar C menar Lettau och Ludvigson, och därför är det fel att tala om en enda MPC. Därför överskattar också den mesta ekonometriska litteraturen wealth effects. (s 278)

L och L använder USA-kvartalsdata från Q4 1951 till Q1 2003. Artikeln är teknisk och det mesta går mig förbi. De menar i alla fall att det bara är de 12 procent av variationerna i W som inte är övergående på 3-4-5 års sikt som har den effekt på C (ungefr 5 cents per dollar, också enligt L och L:s resultat) som wealth effects-litteraturen säger (s 289). Bull markets i slutet av 60-talet och mitten av 90-talet och bear markets på 70-talet var övergående fenomen. De drar en policyslutsats: Bernanke och Gertler (2001) menar att penningpolitiken inte bör beakta tillgångspriser som inte påverkar aggregerad efterfrågan. Eftersom, som L och L visar, mycket av variationerna i W just inte gör det, så kan penningpolitiken bortse från mycket. (s 294)


Case, Quigley och Shiller 2005
...
Campbell och Cocco 2007
...

Goodhart och Hofmann 2008
... 

Slacalek 2009
...
Buiter 2010
...
Referenser
Buiter, W. H. (2010), 'Housing wealth isn’t wealth', Economics E-Journal, 4, 2010–22.
Campbell, John Y. and Cocco, Joao F. (2007), 'How do house prices affect consumption? Evidence from micro data', Journal of Monetary Economics, 54, 591-621.
Case, Karl E. , Quigley, John M. , and Shiller, Robert J. (2005), 'Comparing Wealth Effects: The Stock Market versus the Housing Market', Advances in Macroeconomics, 5 (1), 1-32.
Davis, Morris A. and Palumbo, Michael G. (2001), 'A Primer on the Economics and Time Series Econometrics of Wealth Effect', Finance and Economics Discussion Series (Washington D.C.: Federal Reserve Board).
Goodhart, Charles and Hofmann, Boris (2008), 'House prices, money, credit, and the macroeconomy', Oxford Review of Economic Policy, 24 (1), 180-205.
Poterba, James M. (2000), 'Stock Market Wealth and Consumption', Journal of Economic Perspectives, 14 (2), 99-118.
Poterba, James M. and Samwick, Andrew A. (1995), 'Stock Ownership Patterns, Stock Market Fluctuations, and Consumption', Brookings Papers on Economic Activity, 295-372.
Slacalek, Jirka (2009), 'What drives personal consumption? The role of housing and financial wealth', The B.E. Journal of Macroeconomics, 9, 1-37.

fredag 21 april 2017

Löneledd och vinstledd tillväxt: ny forskning

Frågorna om effekter på den ekonomiska tillväxten och dess olika komponenter (framför allt konsumtion, investeringar och exporter) är centrala i post-keynesiansk nationalekonomi. Sedan 1990 förs diskussionen framför allt utifrån Bhaduri och Marglins modell av löneledd och vinstledd tillväxt. Engelbert Stockhammer ger i en ny artikel, "Wage-led versus profit-led demand: what have we learned? A Kaleckian–Minskyan view", en översikt över de nyare debatterna. Han fokuserar på mötena mellan efterföljare till Michal Kalecki (1943), å den ena sidan, och efterföljare till Richard Goodwin (1967) å den andra sidan. Stockhammer sammanfattar sitt argument så här:
(1) "while neo-Kaleckians interpret the model as a medium-term, partial-equilibrium goods market model, neo-Goodwinians are interested in the interaction of demand and distribution and regard the model as a long-run model with short-run cycles."
(2) "we elaborate a Kaleckian–Minskyan view of the economy as characterised by a wage-led demand regime and cycles driven by financial fragility. We argue that many of the reported results may suffer from omitted variable bias as they do not include financial control variables. We summarise evidence that, at least in the recent past, financial effects on demand have been much larger in size than distribution effects. We also argue that a wage-led Minsky model with a reserve-army distribution function does give rise to pseudo-Goodwin cycles."

Referens
Engelbert Stockhammer (2017) "Wage-led versus profit-led demand: what have we learned? A Kaleckian–Minskyan view", Review of Keynesian Economics, vår 2017.

tisdag 28 mars 2017

90-talets teorier om demokratins framväxt i Europa

Varför blev Österrike, Tyskland, Italien, Spanien och Portugal diktaturer under mellankrigstiden medan Storbritannien, Frankrike, Belgien, Holland, och Skandinavien blev och förblev demokratier? Denna stora, viktiga fråga har förstås behandlats av en rad forskare. Bland de mest inflytelserika kan man nämna Samuel Huntington och Adam Przeworski som fokuserat på BNP per capita som den viktigaste bestämningsfaktorn för demokratisering, och Barrington Moore som menade att det var en stark borgerlighet som gav demokrati (England, Frankrike) medan starka jordägande klasser (Tysklands junkrar, Italien) gav diktatur.

I början av 1990-talet kom en ny våg av studier på denna fråga, och NYU-sociologen Thomas Ertman* diskuterar i en översiktsartikel från 1998 bidragen av Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens (Capitalist Development and Democracy, 1992), Gregory Luebbert (Liberalism, Fascism or Social Democracy, 1991), Ruth Berins Collier (Labor and Democratization, 1995) och Michael Mann (The Rise of Social Classes and Nation-States, 1760-1914, 1993).

I grova drag tror jag att man kan säga att Luebbert och RHSS följer Moore i att sätta klassammansättning och klassallianser som den viktigaste variabeln, medan Mann fokuserar på geopolitik och kontingenta faktorer, och Berins Collier fokuserar på medelklassen och politiskt entrepenörskap tillsammans med press från arbetarklassen. Ertmans essä är uppbyggd som en kritisk genomgång av de fyra böckerna i tur och ordning, avslutat med en egen tentativ förklaring. Jag följer denna struktur.

Manns bok fokuserar på Europas stormakter: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland. Liksom Hintze och Tilly betonar han (i volym I) geopolitisk konkurrens och att Frankrike och Tyskland drevs till absolutism av sitt utsatta geografiska läge, medan Storbritannien i sin säkrare position blev konstitutionalistiskt, om än med hög grad av korruption och sämre byråkratisk infrastruktur. I volym II behandlar han perioden efter 1760 och tar givetvis in den industriella revolutionen, men bestrider att "class or nation supplant geopolitical competition as the new master variables during the long nineteenth century", utan menar att geopolitisk konkurrens fortfarande står i centrum. Statens tillväxt är central och på 1800-talet stiger med stigande inkomster också statens inkomster och utgifter. Staten blir mindre uteslutande krigisk; de militära utgifternas andel av de offentliga utgifterna minskar från 75 procent på 1760-talet till 25 procent i början av 1900-talet (Ertman, s 480). "In most cases, this state was able to mold its citizens into a national community thanks to the increasing social interaction made possible by transportation links, universal schooling, and military service." (s 480) Medel- och arbetarklassen pressade samtidigt på för demokratisering. Frankrike och Storbritannien å ena sidan och Tyskland å andra sidan verkar av Mann skildras ganska precis som hos Moore (om än med lite annan förklaring), med en framväxt av liberal demokrati i de två första men militaristisk, semi-auktoritär kapitalism i Tyskland. Mann menar att bristen på liberala samarbetspartners drev den tyska arbetarklassen -- olikt den brittiska och den franska -- till marxismen, vilket ytterligare ökade polariseringen och eliternas rädsla för dem. Ertman är starkt skeptisk till förklaringskraften i Manns modell (Ertman, s 482f). Han menar att Mann följer Sten Rokkan i att se olika staters utveckling som formad av kumulativa och differentierade intryck av gemensamma formativa historiska upplevelser (reformationen, nationella och industriella revolutioner) i en kontext av geopolitisk konkurrens, men att varje land blir alltför unikt i denna typ av modell: generaliseringar blir svåra eller omöjliga.

Ertman är mer nöjd med Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens approach, där de kollar på ett stort universum av fall, inte bara i Europa utan också Amerika (Nord- Central- och Syd-). Hans invändning mot deras teoretiska modell är att de i de praktiska analyserna av varje fall tvingas till frånsteg från teorin: varje fall tycks präglat av anomalier. När de ska förklara demokratiska genombrott i Schweiz 1848 och Frankrike 1877 så får de därför "erkänna" att de var verk av breda sociala rörelser: inte alls bara arbetarklassen utan också hantverkare, akademiker, borgare och kapitalister, och i det schweiziska fallet småbönder. I båda fallen spelade också militär konflikr roll: katolikernas förlust i Sonderbund-inbördeskriget 1847, och Frankrikes nederlag vid Sedan 1870. För Italien menar RHSS att arbetarklassen "played an important, but not leading role in the introduction of democracy" och att Giolotti gav alla vuxna män rösträtt 1912 för att skaffa stöd för regeringens krig i Libyen. Ertman menar att RHSS också i fallet Storbritannien frångår sin arbetarklass-centrerade modell. Han citerar dem:
"'In Britain it was likewise 'middle-class based (and largely upper-class-led) parties [which] unilaterally extend[ed] effective suffrage to substantial sections of the working class' through the Reform Bills of 1867 and 1884. At best, the authors can argue that such reforms were 'a delayed resposne to earlier working-class agitation' and that the 1918 act, which established universal and equal male (and unequal female) suffrage in the United Kingdom, was the result of 'Labour-Liberal cooperation,' though once again war was a preciptating factor in this development." (s 486)
Och fortsätter med att underkänna också RHSS analys av Sverige:
"Similarly in Sweden 'it was the Liberals, who were based in the urban middle classes, dissenting religions and in small farmers in the north and west, who joined the Social Democrats in the push for suffrage extension', though it was only Germany's defeat in 1918 that finally forced conservatives to grant full parliamentary government." (s 486)
Jag menar att Ertmans argumentation i bägge dessa fall är undermålig. Per definition hade inte arbetarklassen rösträtt, det är ju det som ska förklaras: hur de fick rösträtt (dvs att den blev allmän). Alltså är det per definition omöjligt att det skulle ha varit arbetarpartier som satt i regeringen vid olika reformer som 1867 och 1884 i Storbritannien eller Sverige 1918. Det är bisarrt att använda detta faktum som ett argument mot en arbetarklassfokuserad förklaring. Ertman bortser fullständigt från utomparlamentariska påtryckningar från rösträtts- och arbetarrörelser och vad Acemoglu och Robinson (2001) och efterföljare (t ex Aidt och Jensen 2012) kallar "revolutionärt hot". Det är historiskt sett helt uppåt väggarna, och mycket talande för vilken teoretisk modell han föredrar, att som Ertman gör hävda att allmän rösträtt infördes i Sverige efter Tysklands förlust i första världskriget, utan att nämna den ryska revolutionen 1917. Det är utifrån forskning om den svenska utvecklingen som (liberalen och DN-ledarskribenten) Torbjörn Vallinder (1962) om rösträttsrörelsen, eller de nya biografierna över Hammarskjöld, Staaff och Lindman helt tydligt att de svenska regeringarna var fullt medvetna om det revolutionära hotet underifrån och att de genomförde eftergifter likt Bismarck för att undvika revolution eller liknande oroligheter. RHSS har helt rätt i att liberaler, den urbana medelklassen och småbönder var viktiga för demokratiseringen, jämte arbetarklassen. Jag kan inte se att denna modell behöver revideras.

För Danmark, Norge, Belgien och Nederländerna menar Ertman att arbetarklassen spelade en roll för demokratiseringen, men bara i allians med andra grupper, såsom katoliker och liberaler. Berins Collier och Mahoney verkar rikta i princip samma kritik mot RHSS: de menar att det var liberala oligarkier som reformerades, och att det var eliterna i dessa oligarkier som gjorde det. (De verkar missa påtryckningsaktorn lika mycket som Ertman gör.) BCM ser fyra typer av demokratisering. Den första är "pre-labor democratization". Detta mönster, som de menar utmärker Danmark 1848, Schweiz 1848 och Chile 1874, sker innan det fanns någon relevant arbetarrörelse alls. Här:
"labor played no role in the establishment of a democratic regime due to the sim ple fact that the transition to democracy occurred prior to the development of a significant working class. Here democracy was the product of an intra-elite struggle. This pattern reveals that in no sense can one say that first-wave democratization necessarily required working class pressures or in fact any working class role whatsoever."
Jag kan ingenting om Schweiz 1848 och Chile 1874, men vad gäller Danmark framstår det absurt att framställa 1848 som en fullständig demokratisering. Enligt Wikipedia kunde 1871-72 6 procent av befolkningen i Köpenhamn rösta, och 14 procent av befolkningen på landsbygden. Enligt Aidt et al (2006) kunde 26 procent av befolkningen rösta runt 1880, och 29 procent före 1914. Att använda Danmark 1848 som belägg för att landet demokratiserades utan arbetarrörelse framstår därför som djupt ohederligt. I alla fall så är Berin Collier och Mahoneys andra mönster "electoral support mobilization", som de menar gällde England 1867 och 1884, Italien 1912, och Uruguay 1919. Där fick arbetarklassen rösträtt som ett sätt att rekrytera den till eliternas politiska projekt, menar BCM. (s 489) Så gjorde Disraeli 1867 och Gladstone 1884 för Tories respektive Liberalerna, menar de. Det tredje mönstret är "middle sector democratization", som de menar gäller Frankrike 1875, Spanien 1931 och Argentina 1912. Där genomfördes utvidgning av rösträtten, menar BCM, i respons på påtryckningar från mellanskikt i samället, där arbetare inkluderas (!?). De ser också Norge 1898, Danmark 1915 och Sverige 1918 som fall av demokratisering som ett "joint project" där arbetarpartier var en del av det som hände. Ertman menar att BCM inte kan förklara varför olika länder följde olika rutter, men att de gör ett bra jobb i att "bevisa" att demokratisering inte handlar om en fast uppsättning av klasser, som borgerligheten hos Moore eller arbetarklassen hos RHSS. (s 489)

Ertman går vidare med att diskutera frågan om varför demokratin, när den väl införts, överlevde i vissa länder men inte andra under mellankrigstiden. BCM diskuterar inte denna fråga men RHSS menar att det handlar om en stark jordägande elit, helt i enlighet med Moores modell. Denna förklaring har ett problem med Storbritannien som hade oerhört rika jordägare men ändå förblev en demokrati. Italien, Spanien och Tyskland hade alla stora godsägare och demokratin föll där; är det då stöd för Moores-RHSS modell? Nja, menar Ertman. RHSS pekar på att godsägarna i Po-dalen gav viktigt stöd till fascisterna, men fascismen fick å andra sidan stöd av ett brett spektrum av befolkningen, i alla fall i norra Italien. RHSS säger också själva att överklass-hegemoni var mindre viktigt i Gramscis hemland, där borgerligheten ledde staten, än i Tyskland och Österrike. I Italien och Spanien var armén centrala spelare i upprättandet av en fascistisk stat, och för Tyskland har David Blackbourn, Geoff Eley och David Calleos forskning visat att borgerligheten inte alls var så maktlös som Sonderweg-teoretikerna hävdat. Likt Herbert Kitschelt i APSR 1992, vad jag gissar är en recension av RHSS bok, menar Ertman att RHSS har en nyanserad och intressant diskussion av demokratins överlevande och fall under mellankrigstiden, där de hela tiden tvingas lägga in variabler från utanfrån Moores och Marx klassiska modeller. Därmed så gör de många bra poänger, men frångår också Moore. (s 492)

Därifrån går Ertman till Luebberts bok. Denna är mer snävt fokuserad än RHSS, eftersom den bara fokuserar på mellankrigstiden och bara på Europa. Luebbert ser fyra möjliga utfall snarare än RHSS två: liberal demokrati (demokratisk stat plus ortodox ekonomisk politik), socialdemokrati (demokratisk stat plus stimulanspolitik), fascism (totalitär stat och korporatistisk ekonomisk politik), och traditionell diktatur (större tolerans för åsiktsavvikelser och mindre mobilisering än vad fascismen gjorde). Luebbert ägnar inte mycket uppmärksamhet åt den fjärde typen, som han menar framväxte i Östeuropa, utan fokuserar på Västeuropa och de tre första utfallen.

Luebbert argumenterar (s 308-309) hårt mot Moores och RHSS tes att en mäktig jordägande elit var ett hot mot demokratin. Han menar att det inte fanns någon korrelation mellan andelen underordnade jordbruksarbetare, och demokratins fall, och även att godsägarna inte hade full politisk kontroll över de underordnade. Detta visar han med att lantarbetare i södra Spanien röstade på socialisterna. Slutligen så argumenterar han för att stödet för fascism i rurala områden var starkast exakt i områden som inte dominerades av starka jordägare.

Luebbert håller med Moore och RHSS om att klasser är centrala för politiken, även om jordägarna inte är så viktiga som de säger -- han menar att de är en liten och i princip obetydlig grupp efter 1914. Vidare så använder Ertman Luebbert som megan för att hävda att RHSS ignorerar partiers roll och att man inte kan se klasser som bestämmande utan att betrakta politiska partier. (Jfr min triangel ovan.) Ertman sammanfattar Luebberts argument så här:
"Luebbert's sometimes rather convoluted argument can be summarized as follows. In three Western European countries, Britain, France, and Switzerland, liberal ideas and liberal parties were politically hege monic prior to World War I. This hegemony was rooted both in the fact that "[the liberal parties'] most natural potential constituencies, the middle classes, were not politically divided by antagonisms within them rooted in religious, regional, linguistic and urban-rural differences" (p. 7) and in the fact that, given this secure electoral base, liberals were able to make concessions which permitted them to ally with the emerg ing workers' movement and, later, nascent workers' parties. This prewar "lib-labism" brought forth organizationally weak trade unions and workers' parties that largely accepted the liberal-created socioeconomic order and were unwilling or unable to challenge it during the crisis ridden interwar years. Stability was assured in these three countries during the 1920s by "the formation of center-right coalitions of middle class consolidation that left socialist parties isolated and ineffective" and that held to conservative economic policies throughout the Great De pression (p. 8). By contrast, those countries that had not experienced "liberal hege mony" prior to 1918 could not, in Luebbert s view, become stable lib eral democracies during the interwar years, but rather faced the choice of fascism or social democracy. These "aliberal" cases include Norway, Sweden, and Denmark, as well as Germany, Italy, and Spain. In none these states, according to Luebbert, were liberal parties able to mobilize sufficient support to transform themselves into dominant parties of government in the decades prior to World War I; as a result such parties were unable to form effective lib-lab alliances with workers' groups.Hence the workers' parties that emerged and gathered strength in these countries during the late nineteenth and the early twentieth century were not moderate and accommodationist in character but rather were strong, organizationally self-contained parties modeled on the German SPD.
For Luebbert, the key question in aliberal societies during the interwar years was whether it would be possible for social democrats or socialists to make common cause with parties representing other classes in order to create durable, democratic governments capable of stabilizing the economy through corporatist interventions in the labor market. In Scandinavia workers found such allies in the form of farmers' parties, and the result was the emergence during the 1930s of social democratic regimes that have remained hegemonic to this day in Sweden, Norway, and, to a lesser extent, Denmark. In Germany, Italy, and Spain, however, parties of the democratic left were unable to find effective coalition partners because farmers in those countries sided with the urban middle classes rather than with workers, thereby providing a mass base for fascist regimes, the aim of which was to smash the workers' movement by force. Luebbert explains this critical difference in the behavior of farmers?alliance with workers' parties in the social democratic cases, repudiation of those parties and support for the far right in the fascist cases by pointing to differences in the level of success enjoyed by socialist parties in organizing farm workers in the two groups of countries. In Germany, Italy, and Spain, he argues, such parties and their union affiliates were able to enroll a significant number of agricultural laborers after 1918, thereby alienating their farmer-employers, whereas in Scandinavia socialists had far less success in this area because most farm workers had already been "captured" by other parties. This relative failure then left the door open to the future worker-farmer alliance that would emerge in the 1930s." (s 494f)
Hur övertygande är Luebberts argument? Ertman pekar genast, utifrån Kitschelt (1993), på två länder som han menar inte passar in. Nederländerna och Belgien dominerades bägge före 1914 av konfessionella partier (katolskt plus kalvinistiskt respektive katolskt), som regerade under mellankrigstiden och höll sig till ortodox liberal ekonomisk politik. Också i de andra nio fallen har Luebberts modell problem, säger Ertman. Han kokar ner modellen till två steg där utfallen bestäms. Ett, om landet inte har "liberal hegemoni" före 1914, kan den inte bli en liberal demokrati. Två, om socialdemokraterna organiserar lantarbetarna blir landet fascistiskt; om inte, blir landet socialdemokratiskt. Vad gäller den liberala hegemonin så pekar han korrekt på de inflytelserika liberala Venstre-partierna i Norge och Danmark före 1914, medan Frankrike av Luebbert karaktäriseras som liberalt utan att ha ett sådant dominant liberalt parti. Ertman tror inte heller på Luebberts fokus på den fackliga organiseringen av lantarbetare. Tyska bönder, både katolska och protestantiska, var våldsamt antisocialitiska på 1890-talet, långt före de fackliga framstegen bland lantarbetare åren efter 1918. (s 496) Till slut så håller Ertman med Luebbert om det enkla argumentet att demokratin överlevde där medelklassen och bönderna röstade på demokratiska partier under 1920-30-talen, och föll där de inte gjorde det. Men han håller inte med om Luebberts förklaring av varför medelklass och bönder röstade som de gjorde.

Ertman vill istället, i Tocquevilles efterföljd, fokusera på interaktionen mellan civilsamhälle och politiska partier. Han menar att i Spanien och Portugal var landlord-client-relationer viktigare än civilsamhälle i slutet av 1800-talet, vilket förebådade demokratins fall där. Tyskland och norra Italien är dock fall som visar att det inte räckte att ha ett stabilt civilsamhälle för att undvika diktatur; i Italien så var det de två områden som identifierades av Robert Putnam som de mest organiserade 1860-1920, Emilia-Romagna och Lombardiet, som levererade flest medlemmar till fascisterna i början. Ertmans förklaring är denna. Där politiska partier och partikonkurrens "stood at the center of political life before 1914 and the associational landscape was well developed" (Storbritannien, Frankrike, Skandinavien, Schweiz, Belgien, Nederländerna), varade de demokratiska regimerna efter 1918. Där
"the associational landscape was well developed but parties and party competititon were not central to political life (Germany and Italy), conservative political forces were fragmented and only weakly tied to bourgeois and agrarian associational networks. This situation created conditions favorable to the sudden success of far-right movements of agrarian and bourgeois defense under the crisis conditions of the interwar period." (s 499)
I Spanien och Portugal före 1914 var däremot de politiska partierna starka men det organisatoriska livet svagt. Det förstärkte mönster av klientilism. När moderna högerpartier utvecklades efter 1918 i svar på vänsterpartier som uppstått ur subkulturer, så var de svaga, och deras sociala bas (inte Ertmans ord) sökte stöd från militären mot "hotet" från vänstern. (s 500)

Ertman utvecklar resonemanget om Storbritannien, Frankrike och Skandinavien. Han menar att de många sociala organisationerna där gjorde att folk med olika partitillhörighet möttes och ökade förståelse för varandra: till exempel i rörelserna kring frihandel, nyketerhet och rösträtt i både Storbritannien och de skandinaviska länderna. (s 501) Detta gjorde också de politiska partierna mer pragmatiska, eftersom de ville tilltala olika människor.

Belgien, Schweiz och Nederländerna visar däremot en annan väg till hållbar demokrati. Dessa länder genomgick "full parliamentarization" tidigt: Belgien 1847, Schweiz 1848, Nederländerna 1868. Organiserade liberaler dominerade politiken men detta ledde också till omfattande organisering av liberalernas motståndare: katoliker och socialister. Dessa grupper hade egna skolor, egna välfärdsfonder osv. Runt 1900 hade katolikerna tagit över det politiska ledarskapet i Belgien, och katoliker och kalvinister var på gång att göra samma sak i Nederländerna. Detta höll i sig också efter allmän rösträtts införande (1919/1920). Ertman kallar dessa tre fall "consociational", och menar att de är en stark kontrast till Tyskland och Italien. I Tyskland var borgerligheten starkt organiserad i civilsamhället, men detta hade endast en svag relation till högerpartierna. Och i Italien innebar trasformismo svaga högerpartier och en korrupt, illa sedd politik. (s 503)


Referens
Thomas Ertman, "Review: Democracy and dictatorship in interwar Western Europe revisited", World Politics, 1998.

*Författare till Birth of the Leviathan (1998) där han diskuterar de moderna nationalstaternas uppgång i Europa. Enligt hans jobb-hemsida arbetar han sedan dess på en bok som ska heta Taming the Leviathan som ska förklara demokratiseringen av Europa. Recension av Birth of the Leviathan av Rogers Brubaker i LRB här.
Brubaker: 
"Nearly a decade ago, in The Sinews of Power, John Brewer** undermined the foundations of this view of British exceptionalism with his portrait of an 18th-century British state that was, in key respects, large, strong, militarised, modern and highly bureaucratic. The British Navy, no less than Continental standing armies, required a large and sophisticated bureaucracy to support it; and commerce in Britain, no less than land on the Continent, required a large and sophisticated bureaucracy to tax it. Building on Brewer (and pushing the argument about bureaucratic administration further than Brewer himself would), Ertman sees in Britain’s ‘bureaucratic constitutionalism’ a pioneer, not a laggard, in the development of the modern state.
It was, moreover, precisely the financial and organisational exigencies of war, especially during the period of renewed entanglement in European power politics after 1689, that drove the British state in this modernising direction. In 18th-century Britain, to a greater extent than France or even Prussia (whose archaic systems of public finance, taxation and credit were no match for Britain’s), war did make the modern state.
Thus the war-driven road to the modern state was not a royal highway but a branching series of by-ways, many of which turned out to be dead-ends. The burden of the past weighed heavily on states; institutions and practices established – and effective – at one moment limited options later on, and ultimately imperilled the state’s survival. Proprietary officeholding in France, untrammelled aristocratic privilege and immunity in Poland and Hungary, the coercive system of taxation and finance in Prussia – these entrenched patterns were eventually overcome only by revolution in France and Hungary, by military collapse and near-revolutionary reconstruction in Prussia and by death and ‘resurrection’ (as nationalists liked to put it) in Poland.
Ertman’s core concern leads him into a broader analysis of European state formation over the longue durée. He breaks with the prevailing practice of addressing a single contrast – e.g. between Continental absolutism and British constitutionalism – to explore a dual contrast: between absolutist and constitutional regimes, on the one hand, and bureaucratic and patrimonial forms of administration, on the other. These need not go hand in hand: absolutism (as the French example shows) need not involve bureaucracy, while constitutionalism (as the British example shows) need not involve its absence. Ertman thus sees four basic patterns: patrimonial absolutism in Latin Europe, bureaucratic absolutism in the German states and Denmark, patrimonial constitutionalism in Poland and Hungary, and bureaucratic constitutionalism in Britain and Sweden. (He excludes from his analysis city-states and Swiss and Dutch confederal polities).
Ertman har tre förklaringsfaktorer till varför de olika regimerna uppstår. Ett, lokal statlig form. I Otto Hintzes efterföljd betonar han att fungerande, "participatory" lokal styrelse bara uppstod i utkanterna av det gamla karolingiska imperiet: Skandinavien, Storbritannien, Polen, Ungern. De nationella parlamentens typ formades av detta: Hintze och Ertman menar att i ex-karolingiska centrum så blir det status-ordnade ståndsriksdagar medan i periferin territoriellt organiserade parlament. (Vilket inte alls verkar stämma med Sverige?) De menar att de territoriellt organiserade parlamenten var starkare och därför kunde stå emot absolutistiska tendenser. Två, timingen i när staten möter den internationella geopolitiska konkurrensen. Tre, representative assemblies roll. (Låter tautologiskt?)
**Brewers bok recenseras i LRB av Linda Colley här.