måndag 9 september 2019

Social rörlighet sedan 1800-talet

Det pågår en mini-boom i forskning om historisk social rörlighet just nu. Som jag diskuterat lite i inlägget om det franska TRA-samplet så har digitaliseringar av folkräkningar från 1800-talet och ökad datakraft möjliggjort skapandet av stora samples.

Jag tror att det började, eller tog ny fart, med Long och Ferrie (2013). Long och Ferrie jämförde USA och Storbritannien, vilket förstås är ett bra par av länder att studera om man vill ha uppmärksamhet i vår anglo-orienterade forskarvärld. USA är av särskilt intresse pga myten om "amerikansk exceptionalism" från Tocqueville och andra: idén om ett särskilt öppet samhälle, utan traditioner av feodalism, och med stor social rörlighet, där man kunde gå "från rags to riches". Long och Ferrie kritiserar tidigare studier av social rörlighet på 1800-talet i dessa länder -- användandet av anglikanska äktenskapsregister i GB för minskad representativitet när samhället blev mer pluralistiskt religiöst i slutet av 1800-talet, studier av Boston och andra platser i USA för att bara handla om en (icke representativ) plats i taget. Long och Ferrie använder i stället ett nationellt representativt sample av män från folkräkningarna 1850/51 och länkar dem till män i folkräkningarna 1880/81. Totalt får de ihop 23,000 far-son-par, men av orsaker som har med datakvalitet att göra använder de huvudsakligen "bara" 5,000 par. Dessa länkar de till 1900-talet med data från existerande studier. Klass-schemat som de använder för att studera social rörlighet är: tjänstemän (white collar), bönder, kvalificerade arbetare (skilled), och okvalificerade arbetare. Det var mindre vanligt i 1800-talets USA att sonen tillhörde samma yrkeskategori som sin far, och tar man hänsyn till skillnader i yrkesstruktur, så var USA:s "fördel" (om vi antar att social rörlighet är något positivt) ännu större. I USA blev 81.4 procent av sönerna till okvalificerade arbetare något "högre" än sina fäder, men i Storbritannien gällde det bara 54.3 procent. Färre upplevde också social rörlighet neråt i USA. Intressant nog så är USA -- enligt Long och Ferries data från 1940-talet och 1970-talet -- i mitten av 1900-talet inte längre mer rörligt. En viktig anledning till skillnaden  USA--Storbritannien på 1800-talet och mellan USA på 1800-talet och USA på 1900-talet är att 1800-talets USA hade en stor bondebefolkning, som i hög grad höll på att lämna bondelivet och röra sig till andra sektorer och yrken. Det är dock inte hela förklaringen; en annan delförklaring är att US-amerikanerna flyttade mer (rent geografiskt alltså) än britterna. Long och Ferrie spekulerar, bl.a. baserat på en artikel av Piketty från 1995 om "dynastic learning", om att större (faktisk) social rörlighet i USA på 1800-talet gav upphov till iden om amerikansk exceptionalism, som levde kvar också efter att den stora sociala rörligheten försvunnit, och legitimerade att man avstod från en jämlikhetsfrämjande välfärdspolitik à la Europa.


Jörgen Modalsli (2017) fortsätter i Long och Ferries spår men studerar Norge, och lyckas med norska data länka inte färre än 836 tusen far-son-par från 1865 till 2011! Han använder mobilitetsmatriser, alltså rörelse (eller ej) från en yrkeskategori till en annan, men också inkomstdata. De huvudsakliga källorna är dock de norska folkräkningarna från 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna från 1865 och 1900 hade redan släppts, och använts i Abramitzky et als (2012, 2013) uppmärksammade studier av emigrationen från Norge till USA. Den från 1910 släpptes 2010 men kodades bara med moderna yrkeskoder 2014. De moderna folkräkningarna har redan använts i forskning om social rörlighet, men Modalsli är den förste att länka de historiska (1865-1910) och de moderna (1960-2011) folkräkningarna, så att han kan ge en bild av social rörlighet på lång sikt. Länkandet mellan folkräkningarna sker på grundval av namn, födelsedatum, och födelseplats. Med tanke på att mycket av måtten på historisk social rörlighet handlar om rörelse mellan grova yrkeskategorier (bonde, tjänsteman, kvalificerade och okvalificerade arbetare), så gillar jag att hans första diagram är ett med andelen i den yrkesverksamma befolkningen som tillhör varje grupp -- se ovan. Inte helt ovantat så faller andelen bönder mycket kraftigt över perioden, från ungefär 50 procent till ett par procent. Andelen män som byter yrkesgrupp jämfört med sin far är 46 procent 1865-1900, 50 procent 1910-1960, 52 procent 1960-1980, och 50 procent 1980-2011. År 1900 var 60 procent av länkade söner till bönder fortfarnde bönder; andelen faller till 18 procent år 2011, då bara 1 procent av befolkningen var bönder. Fram till 1980 var den vanligaste övergången för bondsöner kvalificerade arbetare, och 1980-2011 var det att bli tjänsteman. Alla gruppers rörlighet ut ur den egna gruppen ökade över tid, förutom tjänstemän (vilket förstås reflekterar att en mycket större andel av befolkningen var tjänstemän 2011 än 1865).

När Modalsli jämför Norge med USA och Storbritannien finner han att den sociala rörligheten på 1800-talet är mycket lägre i Norge än USA, och lite lägre än i Storbritannien. På 1900-talet ökar rörligheten, blir ungefär samma som i USA och större än GB i mitten av århundradet. För att lista ut vilka faktorer som spelar roll så provar Modalsli bl.a. att göra analyserna utan bönder (en speciell grupp), och istället studera rörligheten mellan arbetar- och medelklass (dvs tjänstemän). På 1800-talet var det mycket ovanligare att gå från arbetare till tjänsteman i Norge än vad det var i USA eller Storbritannien (s. 54) -- ett slående resultat om vi tänker oss en skandinavisk egalitarianism? I slutet av 1900-talet försvinner skillnaden. En jämförelse mellan bönder och icke-bönder ger mycket olika resultat för Norge och USA -- i Norge består den starka kopplingen att bönders söner blir bönder, medan den i USA i princip försvinner. Däremot är den sociala rörligheten för icke-bönder stabil i USA, men ökar i Norge (s. 56). Regionala skillnader spelar ingen särskilt stor roll i Norge. För att förklara den stadigt ökande sociala rörligheten så menar Modalsli att vi måste se på en mängd faktorer -- just eftersom ökningen varit så långvarig och stadig, kan den inte bero på någon särskild händelse eller reform. Han föreslår teknologisk utveckling, utbildningsexpansion och utbyggnad av socialförsäkringssystemen som förklaringar. Intressant nog så vänder han sig i slutsatserna mot Clarks (2014) tes, baserad på elitdata (t ex den svenska adeln) om att den sociala rörligheten över tid är låg och konstant -- det går visst att öka den, menar Modalsli.

För Frankrike har Jérôme Bourdieu med olika medförfattare gjort studier av social rörlighet sedan 1800-talet både före och efter Long och Ferrie (2013)*. Redan 2009 publicerade Bourdieu, Ferrie och Kesztenbaum en jämförelse mellan social rörlighet mellan Frankrike och USA. Också de börjar med Pikettys artikel från 1995 om sambandet mellan social rörlighet och omfördelningspolitik, och en kontrast mellan USA och Europa i Tocquevilles efterföljd. I sin empiriska undersökning använder de för Frankrike två typer av data (1) äktenskapsregister med yrkesinformation från 1800-talet, och (2) Formation Qualification Professionelle-surveyn med 4,700 far-son-par från sena 1900-talet. För USA använder de (1) folkräkningsdata med 75,000 far-son-par från 1850-1910 och (2) 1973 års Occupational Changes in a Generation (OGC)-survey med 10,000 far-son-par. För båda länderna kan de analysera både rörlighet för en individ över livscykeln (från ca 20 års ålder till 50 år) och rörlighet från far till son. Från 1850-1880 till 1950-1977 ökar andelen av franska män som hamnar i annan yrkeskategori än sina fäder från 48 till 53 procent; i USA är siffrorna 50 och 56 procent. Med mer komplexa mått ökar rörligheten från 1800-talet till mitten av 1900-talet, och minskar sen. Rörligheten är alltid större i USA än i Frankrike, och är lägst för bönder och tjänstemän (s. 543). De ger Tocqueville rätt i att USA var exceptionellt (s. 548).

I en ny artikel studerar Bourdieu och hans medförfattare -- Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann istället persistensen i förmögenhet mellan generationerna i Frankrike sedan 1800-talet. De använder TRA-enkäten, som kan ses som ett slumpmässigt urval av den franska befolkningen, motsvarande 1/1200 av de som dog före 1940 och 1/2000 av de som dött sedan dess. De kan här länka ihop 7782 far-barn-par, inkluderande 4372 olika fäder (varav en del har flera barn). Förmögenhetsvariabeln är brutto-värdet (inflationsjusterat) av ens tillgångar när man dör -- fastigheter, kläder, möbler, jordbruksredskap, aktier m m. Uppgifterna om värde kommer från Fiscal Department (l'Enregistrement), som samlat in dem för betalandet av en arvsskatt. De skiljer på tre grupper -- de som har ingen eller i princip ingen förmögenhet värd något, medelklassen som har en del, och så de rika som har stora tillgångar. Rörelserna mellan de tre kategorierna är slående stabila över tid -- de i mellangrupperna rör sig en del (30-40 procent flyttar sig), men de i de nedre och övre grupperna tenderar att stanna på sina respektive platser. Rörligheten uppåt i strukturen ökar något, från 15 procent 1848-69 till ca 22 procent 1940-60, och rörligheten nedåt är rätt stabil, runt 20 procent (s. 34) Regressionskoefficienten för att låta faderns förmögenhet bestämma barnets (loggade) förmögenhet är 0.320 i hela samplet, men 0.349 1848-69, 0.290 1870-1894, 0.374 1895-1913, 0.312 1914-39 och 0.210 1940-60. Persistensen går upp och ner lite, men är svagast under efterkrigstiden, vilket vi skulle förvänta oss (s. 37). I slutsatserna säger de:
"Mobility is driven by sizable movements in the bottom and the middle class, while inequality is determined by the two extremes, the bottom and the top. During the nineteenth century, intergenerational mobility was stable and oriented mostly downward, as the size of the bottom group increase continuously. Mobility increased after World War I, mainly driven by the upward mobility from the bottom to the middle class. Mobility is related to changes in the occupational structure as well as the extension of pension benefits that modified the motive of holding an asset. The composition of wealth is also likely to change during that process, and switch from professional assets to financial assets.We leave this question for further work." (s. 45)


referenser
Jérôme Bourdieu, Joseph P. Ferrie, and Lionel Kesztenbaum (2009) "Vive la différence? Intergenerational Mobility in France and the United States during the Nineteenth and Twentieth Centuries", Journal of Interdisciplinary History.
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann (2019) "Intergenerational wealth mobility in France, 19th and 20th century", Review of Income and Wealth

Jason Long och Joseph Ferrie (2013) "Intergenerational Occupational Mobility in Great Britain and the United States Since 1850", American Economic Review.
Jørgen Modalsli (2017) "Intergenerational Mobility in Norway,1865–2011", Scandinavian Journal of Economics

*Förvisso hade Long och Ferrie redan 2007 publicerat en artikel i Economic Journal om yrkesrörlighet i GB och USA på lång sikt. Den har jag inte läst.

tisdag 3 september 2019

Det franska TRA-samplet

Hur ska man fånga den historiska befolkningen och dess olika intressanta aspekter, såsom demografi och ekonomiska karaktäristika? I Frankrike gjordes det första storskaliga försöket av Louis Henry från 1950- till 1970-talet. Han studerade sockenregister, där han kunde kartlägga bröllop, födslar och dödsfall och folks rörelse från den ena livshändelsen till den andra. Problemet var dock att de franska sockenarkiven inte kartlägger folk som flyttar, så Henry kunde egentligen bara studera folk som stannade i samma socken över tid. I svar på denna brist vände sig Jacques Dupâquier i stället till tables décennales som efter den franska revolutionen vart tionde år sammanfattade bröllop, födslar och dödsfall men också folk som flyttade från en socken till en annan. Dupâquier kunde därmed också kartlägga rörliga fransmän. För att göra samplet hanterligt valde han att bara studera de med ett efternamn som började på de tre bokstäverna TRA, och närmare bestämt att studera 7500 äkta par som gifte sig mellan 1803 och 1832, och deras ättlingar. Till Dupâquiers TRA-projekt kom också ett kompletterande projekt som fokuserade på fransosers förmögenheter, och som gjordes av Denis Kessler.

TRA-projektet har sedan dess varit en av långkörarna i fransk samhällsvetenskap, och 2013-14 publicerades datasetet på nätet och i bokform. Ekonomisk-historikerna Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay presenterar projektet i en artikel publicerad på franska och engelska i tidskriften Population år 2014, och där sätter de också in det i en internationell kontext.

Historisk demografi fick ett stort uppsving (uppstod?) på 1960-70-talen, och flera olika stora projekt trädde fram. Ofta var det sockenarkiv som användes, som i det paradigmatiska projektet från Cambridge Population Group, publicerat i Wrigley och Schofield (1981) och Wrigley et al (1997). På 1990-talet gjordes framsteg med olika metoder för att kunna följa individer över tid, även om de t ex flyttar till en annan socken. En (använd av t ex Joseph Ferrie i USA) var att använda flera olika folkräkningar och länka individer mellan dem. En annan, använd av Tommy Bengtsson, Martin Dribe m fl. i Lund, är att välja ett par socknar och följa alla individer där över tid. En tredje metod är att använda släktforskning, som i det mormon-forskningsbaserade Utah Population Database. Ett projekt liknande TRA är annars Historical Sample of the Netherlands som är liknande TRA i att välja ett antal 1800-talsindivider och följa deras ättlingar. Men HSNL valde att inte använda efternamnsmetoden som TRA gör, utan valde istället ett slumpmässigt urval att börja med.

Bourdieu et al beskriver TRA:s utveckling sedan 1980-talet, och betonar att det är ett kumulativt sample, där man kan lägga till fler variabler/dataset/dimensioner om man vill. De diskuterar också några brister i datasetet -- ibland oprecis och bristande yrkesinformation, sämre information för kvinnor än för män ("in this respect, the TRA base has a sexist bias"), och klustereffekter av att vissa familjer studerats, vilket gör att man har bättre täckning för vissa specifika yrken, som stolmakare, än för andra, som spets-tillverkare. De diskuterar också geografisk täckning, och erkänner att denna är sämre i nordöstra och sydvästra Frankrike än i andra områden.


Överlag är dock täckningsgraden hyfsad, ungefär 1,1 procent av befolkningen. De illustrerar datasetets användbarhet i en studie av efterlämnad förmögenhet, och mera specifikt andelen i befolkningen (och olika andelar av den: unga/gamla, urbana/rurala, osv) som inte lämnade någon förmögenhet efter sig, 1820-1930.

Referens 
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay (2014) "The TRA Project, a Historical Matrix", Population Vol. 69, p. 191-220.

Finanssektorn i 1600- och 1700-talets Paris

Den gängse förståelsen av den finansiella sektorns utveckling historiskt bygger på en enkel dikotomi: förmodern -- modern. I den förmoderna ekonomin, så går narrativet, byggde lån och utlåning på personliga relationer: man lånade av folk man kände, för det var de enda man litade på, och det fanns inga mer avancerade finansiella institutioner som kunde fördela sparande och kapital på ett mer storskaligt och opersonligt sätt. Sedan i den moderna ekonomin, från 1800-talets affärsbanker och framåt, uppstår aktörer (banker etc.) som tvärtemot kan samla in pengar från en stor mängd aktörer, som de inte nödvändigtvis känner personligen, och därefter låna ut pengar till en också stor mängd aktörer, utan nödvändiga personliga band. Det gynnar ekonomin och kapitalackumulationen, och sätter fart på tillväxten.

I en fascinerande artikel från 1999 ifrågasätter ekonomihistorikerna Hoffman, Postel-Vinay och Rosenthal denna berättelse. De studerar kreditmarknaden i Paris från 1660 till 1870, närmare bestämt de långsiktiga krediter som förmedlades av notarier, och menar att kreditmarknaden i själva verket var mycket levande och aktiv även i l'ancien regime. I diagrammet nedan visar de att den reala belåningen (dock bara långsiktiga lån räknade) var större på 1780-talet i Paris än på 1800-talets första halva, t ex.


Notarierna förmådde alltså förmedla en mycket stor mängd kapital. Hoffman et al menar bestämt att det inte handlade om förmedling av krediter mellan människor som redan känner varann. Bara ungefär en tredjedel av utlånen på 1700-talet gick mellan personer med samma efternamn, boende i samma församling, eller i samma yrke. De menar alltså att notarierna verkligen bidrog med något oberoende, något eget. De löste, menar Hoffman et al, informationsproblemen -- hur vet jag att personen som vill låna mina pengar verkligen vill låna tillbaka? -- genom att i sin professionella kapacitet äga mycket god kunskap om olika prospektiva lånare.

De vill dra två större slutsatser från undersökningen. Den första är rätt trivial, och är nog betingad av att de -- som tidigare publicerat artiklar i Journal of Economic History, Annales, osv -- publicerat denna artikel i en historisk tidskrift: historiker behöver använda ekonomisk teori, här exemplifierat av teori om informationens betydelse i ekonomin. Den andra är jag mer intresserad av: vi behöver överge tankar om en "övergång" (transition). De speciierar inte särskilt tydligt, men jag antar att de menar t ex "övergången från feodalism till kapitalism". Också i ancien regime fanns "moderna" kreditmarknader, även om de användes t ex till att köpa en fin post i den statliga byråkratin.

Utifrån detta undrar jag något som de inte riktigt besvarar i texten. Frankrike hade ingen särskilt stark ekonomisk utveckling på 1700-talet, konstaterar de -- långsam ekonomisk tillväxt, ingen vidare urbanisering eller industrialisering. "Trots" den avancerade kreditmarknaden? Här uppstår ju också en paradox: det är lätt att tänka -- se t ex North och Weingast -- att bättre kreditmarknad ska ge mer ekonomisk tillväxt. Hoffman et als undersökning talar emot detta. Men denna implikation diskuterar de inte.


Referens
Philip T. Hoffman, Gilles Postel-Vinay and Jean-Laurent Rosenthal (1999) "Information and Economic History: How the Credit Market in Old Regime Paris Forces Us to Rethink the Transition to Capitalism", The American Historical Review, Vol. 104, No. 1 (Feb., 1999), pp. 69-94.

torsdag 15 augusti 2019

Fanns det någon "Country thought" i 1800-talets agrara Sverige?

Pawcatuck-floden, från wikipedia


Historikern Gary Kulik kartlägger i ett intressant kapitel konflikterna i 1700-talets Rhode Island om användningen av provinsens vattendrag. För bönderna i de fattigare norra och västra delarna av provinsen spelade fiske -- lax, shad, gumsill en viktig roll för hushållsekonomin. Men vattendragen kunde förstås också exploateras för vattenkraften: för kvarnar, och för olika typer av fabriker. Byggdes det dammar och fabriker gick det ut över böndernas fiske: industrialisters och bönders intressen stod mot varandra.

Vad som intresserar mig i Kuliks analys är inte precis hur det gick -- vilka floder som exploaterades och när, osv. Utan hans åberopande av en ideologisk tradition som en slags maktfaktor (?), eller i alla fall motiverande faktor, för bönderna. Han menar nämligen att deras motstånd mot fabrikerna inte bara var bestämmt av ekonomiskt egenintresse, utan också av en slags ideologi, som han kallar "Country thought". "Farmers defended not just their economy, but their sense of public right and public virtue." De här uppfattningarna om det offentliga, om faran med korruption och maktkoncentration, menar Kulik -- och här följer han klassiska analyser av idéhistoriker som Bernard Bailyn (1968) och J.G.A. Pocock (1975) -- från en republikansk tanketradition som starkt influerade de generationer som etablerade U.S.A.

Så här skriver Kulik om böndernas klagomål (som tog sig politisk form bl.a. i petitioner, vilket är materialet som han studerar):
"Concerns such as these derived their resonance from Anglo-American 'Country thought', a cluster of ideas about power and liberty, virtue and corruption, private interests and public good, associated with the English Commonwealthmen and widely accessible to colonists during the final third of the eighteenth century. Country thought provided the language of patriot resistance at its most articulate levels. It was a language of moral regeneration, inspired by classical antiquity, implicitly anticapitalist, suspicious of wealth, power, and the influence of commerce. Historians are divided about the extent to which the Commonwealth tradition impelled the less articulate farmers, mechanics, and laborers of the colonial seaboard. The evidence from Rhode Island is sketchy but suggestive. The petitions of the colony's backcountry farmers were the product of their immediate experience, not an explicit expression of the Commonwealth tradition. But Country sensibilities lent shape to that experience, structured its meaning, and legitimated its expression. It was no accident that conflict over fish and conflict over empire overlapped in time and elicited similar fears--the fear of arbitrary power and corrupting influence, and the fear that rapacious private interests might overwhelm a fragile, and traditonally defined, public good." (36)
Och det här tycker jag är oerhört fascinerande. Gick vanliga bönder i Rhode Islands fattigare delar och bar på idéer om det offentliga och det privata som i förlängningen rotade i antikens Rom och republikanismens tankar där? Kulik är också lite otydlig om hur direkt idéerna egentligen spelade roll. Å ena sidan så säger han i början att "Concerns such as these derived their resonance from Anglo-American 'Country thought'", alltså att klagomålen i alla fall fanns, men fördjupades av idétraditionen som man kunde falla tillbaka på. Å andra sidan, mera aktivt: "Country thought provided the language of patriot resistance at its most articulate levels." -- Alltså ett "språk av patriotiskt motstånd". Kanske syntesen: "Country sensibilities lent shape to that experience, structured its meaning, and legitimated its expression". Alltså, de materiella och sociala motsättningarna fanns, men kläddes i republikanismens språk. Kulik säger inte heller i fall tillgången til detta språk och denna ideologiska tradition stärkte böndernas förhandlingsposition, men han antyder nog i alla fall det.

Och vad jag undrar blir då: fanns det någon motsvarighet till "Country thought" i 1700-1800-talens agrara Sverige? Vad var den "moraliska ekonomin", vad tyckte folk/bönder var rätt och redigt? Vilka var källorna till idéerna? Fanns det några så high brow källor som USA-historikerna hävdar spelade roll för det unga USA:s bönder?
 
 
Referens
Gary Kulik (1985), "Dams, fish, and farmers: defense of public rights in eighteenth-century Rhode Island", s. 25-50 i Steven Hahn och Jonathan Prude (red.), The Countryside in the Age of Capitalist Transformation. Chapel Hill, NC och London: University of North Carolina Press

onsdag 24 juli 2019

Historieskrivningen i efterkrigstidens Storbritannien


Historieskrivning påverkas alltid av sin samtid. När David Cannadine 1987 höll ett anförande på Past & Present Society om den brittiska historieskrivningens situation, så målade han upp en blek bild av samtiden:

”in the Britain of the 1980s, this means that we are burdened by the simple and sombre fact that the future of the British past looks bleaker today than at any time during the last forty years.”

Den självklara kontrasten till det dystra läget 1987, var en enorm expansion och framtidstilltro under efterkrigstiden, en tid när brittisk historia förändrades i grunden, både kvantitativt och kvalitativt.

”the years from the late 1940s to the early 1970s were indeed a Golden Age for professional British historians, a period in which academe in general was an affluent society, and when Clio in particular had never had it so good.”

År 1900 fanns det 30 professionella historiker i England, 1914 200 stycken, 1939 390, och i början av 1960-talet 1300. I en atmosfär av tilltro och optimism skrevs brittisk historia om. Det började med att en ung Geoffrey Elton (1953, 1955) lade fram tesen att 1530-talets England, under Thomas Cromwell, såg en ”Tudor revolution in government”: nationalstatens uppgång, den sekulära maktens seger över den klerikala, etablerandet av parlamentarisk suveränitet och konstitutionell monarki, och övergång från medeltida styre över staten av en kunglig familj och ett hov, till en modern stat. Christopher Hill (The Century of Revolution, 1961) och Lawrence stone (The Causes of the English Revolution, 1972) följde med argument om inbördeskriget och revolutionen 1688 som ”one of the great upheaals in the history of the world”, med enorma ekonomiska och sociala konsekvenser på lång sikt. Också den industriella revolutionen hyllades av 1960-talets historiker (W.W. Rustow, The Stages of Economic Growth, 1960). 1800-talshistorikerna talade om ”age of great cities”, om de stora fabrikerna, om den växande arbetarrörelsen, om ”another revolution in government carried out by zealous Benthamite bureaucrats”, och liberala reformer som sådde frön till välfärdsstaten.

”despite real differences of style and approach, the result was a picture as coherent as it was captivating, depicting a great drama in which, century after century, revolution followed revolution so inexorably that no self-respecting period of the British past seemed complete without one. As Lawrence Stone put it, ’if history is not concerned with change, it is nothing’, and in this period, British history seemed quite obsessed with it.”

Dessa forskare lade fram stora argument och teser, ibland utöver de faktiska belägg de hade, och trodde på relevansen i det de höll på med också för samtiden. Berättelsen de lade fram, menar Cannadine, var tillrättalagd och lyfte fram det positiva: ”it was the old Whig history of Britain's unique and privileged development dressed up in Butskellite guise” (s. 173, jfr 175). Hos Elton kunde Cromwell framstå som en ”statesman in disguise” och den industriella revolutionen kunde framställas som en väg till 1960-talets ”affluent society”. England och Storbritannien kunde här också framställas som det första landet att gå en väg som alla andra skulle gå därefter – industrialismen, urbanismen, välfärdsstaten, etc.

Det vore alltför djupgående, säger Cannadine, att lägga fram en analysmodell av brittisk historias nedgång därefter enligt modellen ”long-term influences, short-term precipitants and immediate triggers”, men han lägger fram några belägg för en underliggande svaghet också under efterkrigstiden – andelen av studenter i Cambridge som läste historia som huvudsakligt ämne sjönk från ¼ till 1/12, samhällsvetenskap och naturvetenskap vann mark jämfört med historia, och han menar att historikerna blev alltför professionaliserade och snävt fokuserade. Kingsley Amis parodi på alltför snäva artiklar i Lucky Jim (1961) har sprungits ifrån av utvecklingen, menar Cannadine. På 1980-talet har allting blivit värre, menar han – få studenter, föga allmänintresse, för teknisk forskning, svårt att få jobb med en historia-examen. ”In the case of graduate students, the position is even more depressing and distressing, for numbers are declining rapidly, and morale has totally collapsed” (s. 181) Efter utförliga klagomål om läget i disciplinen, inte så intressant så här trettio år senare, kommer så vad jag egentligen är intresseerad av, Cannadines bedömning av innehållet i den nyare historieskrivningen:

”the massive proliferation of Ph.D.-inspired scholarship has often served not to illuminate the central themes of British history, but rather to obscure them. British historians today are mainly concerned to show that less happened, less dramatically, than was once thought. The Tudor revolution in government now turns out to have been a slow and rather piecemeal affair, in which neither Thomas Cromwell — nor Geoffrey Elton — played as large a part as it was once fashionable to suppose. [ref Coleman och Starkey 1986; Fox och Huy 1986; Elton svarade i Encounter 1986.] In its present revisionist manifestation, the Civil War appears as no more than a little local difficaJty, stripped of its long-term social, political and ideological causes, and with the accidental and the unpredictable now seen as the mainspring of events. [Russell 1976; Sharpe 1976.] And for the later periods, the Industrial Revolution and the working class have been almost written out of modern British history, both being seen as phenomena which were largely confined to Lancashire, and so not of any general importance. [Musson, The Growth of British Industry, 1978; McCloskey 1981.] As a result, it is continuity, rather than change, which now prevails in British history, humdrum happenings rather than high drama. [Beckett, The Aristocracy in England 1660-1914, 1986; JCD Clark, English Society 1688-1832, 1985; IR Christie, Stress and Stability in Late 18th Century Britain, 1986.]” (s. 183)

Nedgången för intresset av brittisk historia beror delvis på att historikerna skriver tråkigare, säger Cannadine, men det har också med imperiets nedgång att göra (184-5).

Vad kan historikerna göra för att öka intresset för ämnet igen? Elton har föreslagit ”more kings and queens” och mindre socialhistoria och ekonomisk historia. En sådan helt konservativ, restaurerande approach är omöjlig, säger Cannadine. Andra försök är ”high-political archive-grubbers”, vars forskning Cannadine fullständigt sågar: deras ”accounts of brief episodes in the history of seventeenth-, eighteenth- and nineteenth-century England are so myopic as to be almost devoid of any meaning at all” (Russell, Parliaments and English Politics, 1621-29, 1979; JCD Clark, The Dynamics of Change, 1982; AB Cooke och J Vincent, The Governing Passion, 1974). En annan är ”the revived cult of the country house”, med en syn på brittisk historia så okunnig och snobbig att den framstår som en parodi på Brideshead Revisited. En tredje är en hyllning till individualismen (Alan Macfarlane 1978, 1986), ”which in fact offers a Thatcherite, Little England interpretation of Britain's past, but does so only by ignoring most of the available evidence.” En fjärde är en ny-Jakobitisk tolkning, ”a wilfully perverse celebration of such obscurantist troglodites as the Young Pretender, the Tractarians and the duke of Windsor” (JCD Clark 1986; Cruickshanks 1979; Cruickshanks och Hatton 1982; M Cowling 1985; Bloch 1982). Välfärds-whigsen är borta, men de nya Tory-historieskrivarna är ännu sämre, ännu mer anakronistiska och godtyckliga, säger Cannadine.

David Cannadine, ”British History: Past, Present – and Future?”, Past & Present, 1987.

Också:
B. Bailyn, "The Challenge of Modern Historiography", Amer. Hist. Rev., lxxxvii (1982), p. 3.

torsdag 27 juni 2019

Rådde godsägarhegemoni på svensk landsbygd i mitten av 1800-talet?

Greve Arvid Posse (1820-1901), partiledare (i praktiken) för riksdagens största parti 
Lantmannapartiet 1866-1880 och statsminister 1880-83

Rådde godsägarhegemoni på svensk landsbygd i mitten av 1800-talet? För att formulera frågan på ett annat sätt. Vilka visioner om hur samhället skulle se ut, fanns på den svenska landsbygden i mitten av 1800-talet? Var dessa visioner rotade i godsägarnas ekonomiska intressen (låga skatter, bibehållna privilegier för frälsejord, låga löner för lantarbetare, etc.), eller böndernas ekonomiska intressen? Eller båda? Sammanföll de?

Perry Anderson definierar i sin klassiska essä om engelsk historia begreppet hegemoni:
"Hegemony was defined by Gramsci as the dominance of one social bloc over another, not simply by means of force or wealth, but by a wider authority whose ultimate resources is cultural. This is an imperative order that not merely sets external limits to the aims and actions of the subordinated bloc, but shapes its internal vision of itself and the world, imposing contingent historical facts as necessary co-ordinates of social life itself." (s. 30)
Anderson går vidare med att definiera hegemonisk klass och underordnad (corporate) klass:
"If a hegemonic class can be defined as one which imposes its own ends and vision on society as a whole, a corpotate class is conversely one which purses its own ends within a social totality whose overall determination lies outside it. A hegemonic class seeks to transform society in its own image, inventing afresh its economic system, its political institutions, its cultural values, its 'mode of insertion' into the world. A corporate class seeks to defend and improve its own position within a social order accepted as given. The English working class has been characterized since the mid nineteenth century by the disjunction between an intense consciousness of separate identity and a continuous failure to set and impose goals for society as a whole. In this disjunction lies the secret of the special nature of the labour movement in England. The very intensity of its corporate class consciousness, embodied in a distinct, hermetic culture, has blocked the emergence of a universal ideology in the English working class." (s. 33)
Vad jag då undrar är: spelade svenska bönder under 1800-talets mitt i någon mening rollen som hegemonisk klass? Eller var de bara underordnade?

Utifrån en del av historieforskningen (som dock inte skulle använda Gramscis begrepp) skulle man kunna tro det. Den viktiga historikern Eva Österberg har pekat på att ”svenska bönder i praktiken hade tillgång till en kombination av arenor/institutioner där förhandlingar och kompromisser kunde ske. Viktigt i sammanhanget är att bönderna alltid var representerade i riksdagen och att Sverige hade ovanligt många självägande bönder.” (Österberg et al., s. 22) Enligt Österbergs teori om svensk historia var bönderna med vid bordet och bestämde över hur samhället skulle se ut. Hennes doktorand Peter Aronsson hävdade t.o.m. i sin avhandling att "den svenska modellen" började på 1500-talet. Dessa forskare använder förstås inte begreppet hegemoni, men de menar dock att den praktiska politiken -- på sockenstämman och i riksdagen -- gjordes i samarbete mellan bönder och överhet, och utifrån detta skulle man kunna anta att bönderna hade en egen vision om samhället också. Aronsson menar explicit att det i mitten av 1800-talet fanns en klassmedveten bondeklass, utifrån traditionella bondevärderingar om självständighet och oberoende, snarare än maximal vinst.

En rad bonde-orienterade 1800-talsforskare skulle dock snarare betona böndernas politiska underordning. Inte minst gäller detta i jämförelser med Danmark och Norge. I våra skandinaviska grannländer pågick under 1840-talet stora utomparlamentariska bonderörelser , som mobiliserade för politiska mål. I Norge mobiliserade proto-socialisten Marcus Thrane, som talade ett evangelisk-kristet språk, till och med de proletära skikten ur agrarsamhället.
"Thranittrørsla var den fyrste store foreiningsbygnad i Noreg som kan kallast eit moderne masseparti, bygd opp av lokallag, ei pariavis, eit landsstyre og ein landsmøteinstitusjon som øvste organ. Spesielt for thranittrørsla er at ho fekk flest medlemer på landsbygda. Elles i Europa var tilsvarande rørsler etter februarrevolosjonen helst byfenomen." (Pryser, s 331)
Varför mobiliserade de danska och norska bönderna då så kraftigt på 1840-50-talen, medan de svenska inte gjorde det? Den norska statsvetaren Øyvind Østerud (1978, s. 205) talar om en "early co-optation of the Swedish peasantry", att krono- och skatteböndernas deltagande i politiken hindrade motrörelse: "Organized peasant dissatisfaction was thus effectively prevented through institutional devices [besvär], which were reinforced by the co-optation of the peasant Estate." Østerud menar att bondepolitikerna hade föga inflytande över policies utformning men ändå sågs som ansvariga för dem -- det sämsta av två världar.

Historikern Niels Kayser Nielsen (2009, s. 156, 213) menar liknande att den danska bonden "vaknade" (politiskt) på 1840-talet medan den svenske och den finske bonden blev "lullet i sovn" av ståndsrepresentationen. Det har påpekats att när det i mitten av 1800-talet kallade till ett nordiskt "bondevän-möte" i Göteborg, så kom bara danskar och norrmän -- svenskarna fattade inte poängen, de hade ju redan bondeståndet i riksdagen och sockenstämmorna. Nielsen kommenterar: "De svenske bønder betalte på den måde prisen for at vaere 'først ankommet'."

Frågan är dock om detta är en rimlig bedömning av läget -- var det verkligen bönder i allmänhet som betalade för att bönder i allmänhet inkluderats? Nja! Snarare så var elit-bönderna inkluderade (röstning på sockenstämmorna graderad efter hur mycket man ägde; rika storbönder dominerade bondeståndet i riksdagen), vilket ledde till söndring och splittring av bondeklassen, och organisatorisk stagnation.

Olof Brandesten skriver i en ganska ny översikt över de svenska böndernas organisationer 1830-1930 angående den brist på visionära bondeledare som han tycker sig se på 1800-talet, att "Så blev inte heller småbrukarrörelsen i Sverige någonsin en folkrörelse eller organisationspolitisk faktor av betydelse." (s. 134) Det är en fascinerande historieskrivning som jag tänker går emot det konventionella perspektivet på svensk bondehistoria (utan att Brandesten kommenderar detta). Jag tänker mig att bilden av svenska bönder historiskt (i alla fall under 1900-talet) snarast är väldigt välorganiserade, i inköpsföreningar som Lantmännen och försäljningskooperativ som Arla, och i föreningssparbanker m m. Men Brandesten klagar utförligt över att de svenska bönderna på 1800-talet är så pass oorganiserade, saknar kooperativa rörelser såsom de legendariska engelska kooperativen, eller de danska andelsmejerierna, eller den US-amerikanska Granger-rörelsen, eller de tyska kooperativen.

Hushållningsällskapen, som varje län skulle ha enligt en förordning från 1811, för att förbättra jordbruket, leddes av landshövdingarna som var adelsmän, och verkar över huvud taget ha dominerats av adelsmän och godsägare. Även lantbruksmötena, som hölls vart tredje eller femte år, dominerades av den agrara eliten (Jonasson 2016), åtminstone på den nationella nivån.

Så sett så tror jag att man måste säga att de svenska bönderna i mitten av 1800-talet saknade egna organisationer. Dessutom gick de flesta riksdagsbönderna efter tvåkammar-reformen 1866 med i Lantmannapartiet, ett konservativt von oben-initiativ av den skånska greven Arvid Posse. De flesta -- men långt ifrån alla -- riksdagsbönder lät sig ledas av denna skånska greve, en "agrarkapitalist av renaste vatten" enligt Svenskt Biografiskt Lexikon, i samspel med godsägaren Emil Key och bonden Carl Ifvarsson. Detta talar också för att se bönderna som en underordnad klass i Andersons terminologi (torftigt översatt av mig).

Historikern Jackson Lears skriver i en artikel från 1985 om Gramscis användbarhet för historiker
The idea of historical bloc departs significantly from notions of class embedded in the Marxist tradition: it promotes analysis of social formations that cut across categories of ownership and nonownership and that are bound by religious or other ideological ties as well as those of economic interest. A historical bloc may or may not become hegemonic, depending on how successfully it forms alliances with other groups or classes. The keys to success are ideological and economic: to achieve cultural hegemony, the leaders of a historical bloc must develop a world view that appeals to a wide range of other groups within the society, and they must be able to claim with at least some plausibility that their particular interests are those of society at large. This claim may require selective accommodation to the desires of subordinate groups. The emerging hegemonic culture is not merely an ideological mystification but serves the interests of ruling groups at the expense of subordinate ones.
Vad för hegemonier och kontra-hegemonier kan vi hitta i Sverige i mitten av 1800-talet? Jag undrar om det inte finns en talande tystnad här. Svenska historiker har i väldigt låg grad utforskat detta. Politiska historiker har fokuserat på riksdagspolitikens personligheter och teknikaliteter -- i hög grad på partibildningar och personliga konflikter.* Och socialhistoriker har forskat mer om industriarbetarklassen och industrialismens samhälle, ungefär från 1870 och framåt. År 1850 bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden och 1900 var det 80 procent (SCB Historisk statistik). Men det agrara samhällets politik har i låg grad utforskats (det finns ett par undantag: Thermaenius avhandling från 1927, och Sten Carlssons från 1953). Och det agrara samhällets visioner och motsättningar, i ännu lägre grad.

Ett lysande undantag är historikern Magnus Olofssons avhandling om de skånska frälseböndernas uppror 1869-71, den s.k. Tullbergska rörelsen. Med hjälp av en brännvinsadvokat Tullberg försökte en mängd arrendatorer på skånska gods kräva att själva få äganderätt till jorden, på tveksamma legala och historiska grunder. Olofsson konstaterar att extrema, ovanliga händelser som de tullbergska protesterna kan ge oss förståelse inte bara av det extrema, utan av de outtalade antaganden och åsikter som folk går omkring och har, och som kan driva dem till revolt när förhållandena strider mot hur "det ska vara". Olofsson citerar historikern E.P. Thompson: "A riot throws light upon the norms of tranquil years, a sudden breach of deference enables us to better understand the deferential habits which has been broken." Olofsson utvecklar: "En social konflikt som Tullbergska rörelsen kan därför göra det möjligt att få en glimt av en tankevärld som vi inte annars hade kunnat se: ett källmaterial som hade tillåtit en rekonstruktion av människors föreställningar på 1860-talet hade inte funnits utan Tullbergska rörelsen." (s. 18, 24) Olofsson menar i Gramscis anda att det existerade en "sydsvensk motkultur", en folklig kultur motsatt adelns och godsägarnas makt som var stark i Skåne och de angränsande landskapen.

Men Olofssons approach är minst sagt ovanlig i svensk 1800-talsforskning. (Bland 1900-talshistoriker är Gramsci klart mer kosher.) I andra länder har 1800-talets politik på något sätt tagits på större allvar, inte bara behandlats som formfrågor, och också analyserats ur gramscianska perspektiv. Lears diskuterar i sin artikel användningar i USA: Genovese om slavars motstånd, Eric Foner, L Goodwyn m fl om "producentideologi" och populister, osv. Han referar en mycket intressant kritik från Aileen Kraditor i hennes bok The Radical Persuasion. Kraditor vill för perioden 1890-1917 bevisa att det inte rådde någon överklass-hegemoni i USA, och menar att de många folkliga och radikala rörelserna bevisar detta. Vad gäller bortfallet av socialistiska rörelser menar Kraditor att USA:s arbetare acepterade underordningen på arbetsplatsen i utbyte mot autonomi i privatlivet -- familjen, kyrkan, osv. John Gaventa i sin bok Power and Powerlessness: Quiescence and Rebellion in an Appalachian Valley (1980) angrep frågan om hegemoni på ett annat sätt. Brist på protester betyder inte att folk är genuint nöjda, menade han, utan hegemoni kan just ta sig form i att missnöje inte kommer fram. Men hur kan man beforska detta empiriskt? Gaventa studerade Yellow Creek Valley i Virginia som dominerats av ett kolgruvebolag, och menar att han kunde visa att arbetarna teg om sitt missnöje eftersom bolaget var så mäktigt. För att visa på detta visade han på hur arbetarna uttryckte missnöjen under tid när bolaget försvagats av externa orsaker, och jämförde med liknande lokalsamhällen med svagare bolag.

I den tyska litteraturen om 1800-talets agrara politik är relationen mellan godsägare och bönder alltid central. Hos historiker som Hans Rosenberg och Hans-Jürgen Puhle är de preussiska junkrarna ledare, genom organisationer som Bund der Landwirte, över bönderna. Junkrarna manipulerade bönderna och spelade på deras rädsla för städerna, för att mobilisera dem för junkrarnas egna syften. 1984 kritiserade David Blackbourn Rosenberg och Puhles perspektiv för preussocentrism och för att betona uppifrån-perspektivet alltför mycket, och reducera bönderna till kanonmat för eliterna. Blackbourn menar att bönderna utifrån sina missnöjen med låga och volatila avsättningspriser på 1870-80-talen själva organiserade sig politiskt -- mestadels i högerorienterade rörelser. På 1880-talet tilltog också en populistisk agitation inför de politiska valen, mot de dominerande gentlemännen -- Honoratorien -- från det Nationalliberala partiet och för mer folkliga kandidater. (Blackbourn, s. 60-61) Det var inte bara extremhöger och antisemiter som växte:
"Where local notables took too much for granted, moreover, they could be disagreeably surprised. In the small Hessian village of Lindheim, for example, the local National Liberal elite consisted of the largest local tenant-farmer, the owner of the local castle, the pastor, the publican and a few of the wealthier farmers. In the mayoral elections of 1888 this natural order was subverted when the notable candidate was defeated by a ’red’ opponent, supported by the rural poor and particularly by a neighbouring village which had felt itself treated in a ’stepmotherly’ fashion by the former notable incumbent. The impact which this fracturing of customary deference had on the village can be seen in Lindheim in the divisions and bitterness it provoked in the elections to the church council, and in splitting the village choral society and agricultural loan bank. Even families, the most powerful links in the chain of local deference relations, were divided. 41 It is perhaps no accident that this incident occurred in Hessen; for it was here, perhaps above all, that the arrival on the political scene of vulgar interlopers made it clear to National Liberal notables that in the future they would have to compete and fight in four- or five-cornered election contests, with Conservatives, Left Liberals, Social Democrats and anti-semites." (Blackbourn 1984, s. 61)
Vad som är så slående med denna lokalstudie är ur ett svenskt perspektiv hur lite sånt här vi har. Det är fantastiskt att "den svenska modellen" började i tre småländska socknar, sägs en brittisk historiker ha anmärkt angående Aronssons (1992) vittgående anspråk utifrån en studie av tre socknar, men faktum är ju att vi har inte fått så många fler lokalstudier sedan dess, av lokal politik före industrialiseringen. Det finns ett par väldigt intressanta studier av kommuner (efter 1862) och bolagens makt, framför allt i sågverkskommuner, men för de agrara socknarna (före 1862) och kommunerna är så det vitt jag kan se fortfarande Harald Gustafssons studie från 1989 av en rad socknar i Sörmland och Aronssons från 1992 om tre småländska socknar, som är det mest aktuella litteraturläget.

För Tysklands del är Blackbourn förstås inte den enda historikern som brottats med Rosenberg-Puhles junkerorienterade tes. George Vascik studerar i en artikel från 1991 Deutscher Bauernbund under 1910-talet som en liberal bondepolitisk motvikt mot Bund der Landwirte -- men då lämnar jag mitt 1800-talsfokus. Shelley Baranowski studerar i en artikel från 1987 godsägarnas dominans -- eller inte -- i de östelbiska provinserna under kejsarriket, 1871-1918. Baranowski kritiserar Blackbourn och Eleys revisionism och försvarar och utvecklar Rosenberg-Puhle-tesen.
"The picture of East Elbia now in focus is that of a region economically and ideologically threatened by the cities and factories of the west, but one sufficiently isolated in its social interactions and political mentality to resist decisive erosion.33 Political and economic life reflected the pre-eminence of large agriculture. Estate owners prevailed in the Agrarian League and its successor, the Landbund, as well as in such other interest associations as the chambers of agriculture. They exerted a powerful, if fluctuating, influence upon the Protestant conservative parties, the German Conservative Party (DKP) and its postwar successor, the German National People's Party (DNVP), despite the serious impediments that preponderance placed in the way of attracting lasting national constituencies. The estate villages themselves remained unavoidable social realities." (s. 293)
Hon talar också uttryckligen om en "agrar hegemoni" förmedlad och upprätthållen genom godsägarnas kontroll över administrationen, skolorna, fattigvården med flera institutioner. Hon försvarar också (s. 307-8) Rosenberg-Puhle-Wehlers argument att nazismen var rotad i den agrara konservativa hegemonin med dess rasism, anti-katolicism, anti-demokratism och krigshetsande. Det originella på denna punkt är Gramsci-relaterat nog: att godsägarnas dominans inte bara handlade om "manipulation" (som är central hos Rosenberg och Puhle) utan också om folkets medtycke -- vad vi 25-öres-Gramscianskt kan kalla hegemonin.

I den brittiska litteraturen om 1800-talets agrara politik har så vitt jag kan se andra begrepp än Gramscis hegemoni dominerat. Brittiska historiker som D.C. Moore har istället talat om "deference", kanske "aktning" eller "underkastelse". Moore förklarade 1832 års rösträttsutvidgning med just "deference": Lord Grey och hans regeringskamrater ville inte ge makt till bredare grupper, utan ville bara stärka de lokala ledarnas auktoritet än mer. För så fungerade lokalpolitiken då, menade Moore: valkretsarna dominerades av
"what might be called the 'deference community,' the community of men who lived in close contact with one another, who had the same occupation or were connected by the same 'interest,' and-most important of all-who recognized the same individual, or individuals, as their social, economic, and ideological leader or leaders."
Detta tar jag från en artikel av R.W. Davies från 1976, där han diskuterar och polemiserar med Moores tolkning. Davies accepterar idén att engelska lokalsamhällen på 1800-talet dominerades av "deference", vilket för den delen Bagehot konstaterade redan då, men menar att Moores specifika tolkning att denna vetskap vägledde Lord Grey 1832, och att folk efter 1832 röstade på sin lokale ledare eftersom han uttryckligen sa till dem att göra det, inte stämmer. Frågan om hur dominant "deference" var i politiken, och på vilket sätt, dyker också upp i John A. Phillips artikel från 1989 om den kontroversielle Tory-historikern J.C.D. Clarks omvärdering av engelsk 1700- och 1800-talshistoria. Clark, konstaterar Phillips, menar att deference bestod som huvudsakligt politiskt mönster genom 1800-talet, och att "England under the Hanoverians, until 1828-29, was almost as much of a monarchical, confessional State as it had been under the Stuarts." Phillips angrep i en tidigare artikel (1988) Clarks argument med en statistisk undersökning av väljarbeteende men säger 1989 själv att sådana kvantitativa testningar inte är vad Clark lyssnar på och kan ta till sig. Därför ägnar Phillips sin artikel från 1989 istället åt prästers dagböcker, för att studera vad de säger om sockenpolitiken i sena 1700-talets, tidiga 1800-talets England (prästen var ju per definition en ledande person i socknen).

Hegemoni i USA, manipulation och Honoratorienpolitik i Tyskland, deference i England: i alla dessa -- förvisso större -- länder finns en riklig forskningslitteratur om den agrara politiken och dess ojämlikheter och maktförhållanden på 1800-talet. Men inte i Sverige. För att upprepa: 1850 bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden, 1900 var det 80 procent. Det är per definition omöjligt att ge en rimlig förståelse av svensk politik under denna period utan att beakta det rurala, det agrara. Men, som Karin Sennefelt (2012, s. 17) konstaterat i sin bok om politikens rum i Stockholm på 1700-talet: "Fram till mitten av 1980-talet betraktades ... partilivet som en alldeles självklar utgångspunkt för Sveriges 'inre historia' under perioden." I en elit-fixerad politisk-historisk forskning har det inomparlamentariska livet stått helt i fokus -- det gäller såväl för 1800-talet, som 1700-talet som Sennefelt diskuterar. De politiska historikerna har alltså inte intresserat sig för kopplingen mellan livet och maktrelationerna ute på bygden, och den nationella politiken. Och socialhistoriker har antingen fokuserat på städerna, eller inte varit intresserade av politisk historia. Jag tror bara att jag överdriver lite granna om jag säger att det finns 100 avhandlingar om industriarbetare (en extremt liten grupp jämfört med torpare och lantarbetare före ca 1930) och 50 avhandlingar om bruken, men max 5 om agrar politik. Utöver Olofssons studie av Tullbergska rörelsen, finns också historikern Lars Nyströms avhandling Potatisriket från 2003, om ett gods i Västergötland. Ekonomisk-historiker har gjort massvis med fina studier av folket på landsbygden -- torpare, bönder, godsägare, statare, you name it. Men ekonomisk-historiker är inte heller intresserade av politisk historia.

Så har agrar politik, i bemärkelsen som jag använt här, politik som inte bara är parlamentariskt spel utan den gamla statsvetenskapliga devisen "who gets what, when, and how", i ett agrart samhälle, blivit anmärkningsvärt outforskat i Sverige. Debatten mellan Österberg och maktstats-perspektivet är förvisso mycket givande vad gäller böndernas makt eller ej på sockenstämmorna, men det är som sagt slående att så lite gjorts sedan 1992, och vad gäller kopplingen mellan det lokala och det nationella är det som jag förstår fortfarande det inledande kapitlet i Sten Carlssons bok från 1953 som är det utförligaste och intressantaste som skrivits. Magnus Olofsson i sitt lysande undantag till avhandling citerar E.P. Thompson: "the blind alleys, the lost causes, and the losers themselves are forgotten". Den svenska självbilden framstår för mig som kluven: å ena sidan insisterar man på att det en gång fanns ett "gammalt bondesamhälle" som var allt i Sverige, men å andra sidan så vill man inte veta något om "det gamla bondesamhället". Kanske, eftersom empiriska undersökningar skulle kunna omkullkasta de älskade klichéerna?

Utifrån diskussionen här, så blir svaret på inläggets fråga: vem vet? Nyströms och Olofssons undersökningar är nog det närmsta vi kommer ett svar på frågan, och utifrån dem skulle jag säga ett försiktigt ja. Utifrån Österberg och Aronssons mer optimistiska perspektiv skulle svaret snarare bli: nja; bönderna var klassmedvetna och formulerade också egna visioner och försvarade egna intressen. Jag skulle säga att vi vet för lite för ett definitivt försvar, men skulle ändå luta åt hegemoni-tesen, att besvara rubrikens fråga med ett ja.


Referenser
Perry Anderson (1992) English Questions. London: Verso.
Peter Aronsson (1992) Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena i tre smålandssocknar, 1680-1850. Bibliotheca Historica Lundensis 72.
Olof Brandesten (2005) Lantbrukarnas organisationer: Agrart och kooperativt 1830-1930. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. 

Maren Jonasson (2016) "Allmänna möten för lantbrukare i Finland, Sverige och Danmark 1845-1860", i Fredrik Eriksson och Per Eriksson (red.) Perspektiv på lantbrukets organisering: historiografi, begreppshistoria och källor. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Niels Kayser Nielsen (2008) Bonde, stat og hjem: Nordisk demokrati og nationalisme - fra pietismen til 2. verdenskrig. Aarhus Universitetsforlag
Magnus Olofsson (2008) Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867-1869. Lund: Sekel.
Tore Pryser (1993) Norsk historie 1800-1870: Frå standssamfunn mot klassesamfunn. Det norske samlaget.
Karin Sennefelt (2012) Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm. Stockholmia förlag
Eva Österberg, Irene Andersson, Lars Hultman, Kenneth Johansson och Roger Johansson (2002) ”Fredliga Moder Svea – socio-politiskt våld och den svenska modellen”, i Eva Österberg (red.) Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia. Lund: Historiska Media.
Øyvind Østerud (1978) Agrarian Structure and Peasant Politics in Scandinavia. Oslo/Bergen/Tromsø: Universitetsforlaget 


*Jag har här i åtanke inte minst det projekt om partipolitik i ståndsriksdagen som genomfördes på historiska institutionen i Stockholm på 1970-talet. Detta producerade oerhört torftig och trist forskning, detaljpillande utan perspektiv, weibullsk källkritik urartad till kannstöperi i miniatyr. Se t ex Reidun Axelsson, Hans Björklund, Tomas Lidman, Göran B. Nilsson, Andreas Tjerneld och Gunnar T Westin, Partiliv i ståndsriksdagen: Adel och borgare 1850-1865 (1977). Däremot måste jag erkänna att Per Hultqvists studier av 1850-60-70-talens riksdagspolitik förvisso är lika miniatyristiska och  lika teorilösa, men dock insiktsfulla och intressanta.