fredag 20 mars 2020

Välbärgade arbetare på 1600-1700-talen?

"Rovet av kyrkogodsen, det bedrägliga avyttrandet av statsegendomarna, 
stölden av allmänningarna, förvandlingen av feodalegendom och 
klanegendom till modern privategendom, hänsynslösa övergrepp 
och terror - allt detta utgör den ursprungliga ackumulationens idylliska 
metoder. Dessa metoder erövrade jorden åt det kapitalistiska jordbruket, 
införlivade jorden med kapitalet och skaffade städernas industri 
den nödvändiga tillgången på rättslösa proletärer."
Karl Marx, Kapitalet I, kap. 24.

Den konventionella bilden är att de arbetande klasserna i England utarmades materiellt under den tidigmoderna perioden. I Karl Marx klassiska analys av proletarisering i Kapitalet band ett, såväl som hos ekonomisk-historiker som Tawney (1912) och Snell (1985), möter vi denna bild, som också får stöd från den kvantitativa reallöneforskningen, med företrädare som Allen och van Zanden, enligt vilken en arbetare fick färre och sämre förnödenheter (bröd, öl, hyra, ved) år 1850 än han (sic) hade fått år 1550.

Cambridge-historikern Craig Muldrew har med boken Food, Energy and the Creation of Industriousness (2011) erbjudit en motbild. Hans bok skildrar, konstaterar Jane Whittle i en briljant recensionsessä i History Workshop Journal, en "moderately prosperous, hard-working population of wage earners, who made a decent living outside of the crisis periods of 1595–1630 and the late eighteenth century."

Muldrew börjar från en paradox: om nu arbetarna knappt hade råd med mat, hur kunde då den "flitens revolution" som Jan de Vries med flera talar om för perioden 1650-1850, ske? Alltså, hur kunde man arbeta så intensivt, om man inte fick bra och riklig mat i sig? Muldrews revisionistiska slutsats är, konstaterar Whittle, att:
"working people consumed many more calories per day and lived much more comfortably than historians have previously assumed. This was because their overall earnings (not just wages but all types of payments and access to resources) were much higher than calculations of real-wage rates suggest. And in turn, these well-rewarded workers were able to do the hard physical labour necessary to significantly raise productivity before industrialization. Farmers and other employers were well aware of the close link between diet, physical energy and productivity, and they made sure their workers were fed accordingly."
Jag tycker att Muldrews slutsats är intressant, men ännu mer tycker jag att hans metodologiska angreppssätt är otroligt inspirerande: att inte arbeta med så brutala förenklingar och antaganden som man gör när man antar att historisk levnadsstandard bara handlar om en pengalön deflaterad med pris på bröd etc., utan att istället beakta att familjer arbetade på många olika sätt (för lön, för sig själva, för byte), hade resurser som var viktiga för överlevnaden (allmänningar, egen trädgård eller mark, etc.), och att dessa saker kan variera över tid i otakt med timlönen som kvantitativa historiker tenderat att döma levnadsstandarden utifrån.

Inte för att Muldrew inte är kvantitativ. Whittle: "Muldrew’s book contains many heroic statistical estimates, for example about the calories obtained from national crop production and the number of animals slaughtered for meat in different periods, or about the numbers of workers employed in various sectors of the economy." (s. 313)

Greg Clarks studie av reallöner från 1200-talet till idag bygger på löner för tröskning, ett lågavlönat vinterarbete vars löner inte gick i takt med det mer högbetalda sommararbetet vid skörden. De löner som Clark m fl använder tenderar också att inte inkludera löneförmåner som var mycket vanliga. T ex så var det "almost ubiquitous" att lantarbetare fick öl som en löneförmån, långt in på 1700-talet. Reallönestudier tar inte heller hänsyn till att arbetare hade djur och odlade grödor, och tenderar att bygga på mäns löner (jfr diskussionen i Hatcher och Stephenson 2018), vilket missar betydelsen av kvinnor och barns bidrag till hushållsekonomin. Whittle:
"The most valuable data in the book are his reconstructed budgets for labouring households at various dates from 1568–1760, which factor in women’s earnings from spinning and agricultural work, children’s earnings, and the benefits of keeping livestock, gleaning and collecting fuel (p. 217 and p. 257). These are Muldrew’s alternative to a real-wage series and, while also based on assumptions and estimates, appear a great deal closer to the lived experience of rural labourers in early modern England than any ‘real wage’ calculation currently in existence." (s. 314)
Med Muldrews angreppssätt kan vi begripa levnadsstandardens utveckling också i relation till tidigare utpekade problem i historien, som John Hatchers argument att 1400-talets arbetare, efter digerdöden, inte alls upplevde någon "guldålder", som daglönestudierna hävdar, eller att 1600-talet enligt bouppteckningsstudier såg en positiv utveckling av vanligt folks konsumtion, samtidigt som daglönerna sjönk eller stagnerade.

Arbetarnas (proletärernas?) andel av befolkningen ökade över tid: en studie av mäns yrkestitlar visar att ration av bonde till arbetare (labourer) i Norfolk ca 1550 var 1:1, men år 1700 1 till 2,5, och år 1851 1 till 7. Hur kan vi förstå deras levnadsstandard? Muldrews angrepssätt är ovanligt: han studerar arbetares bouppteckningar. Typiskt så brukar man säga att bouppteckningar, en lista över ägodelar som gjordes när någon dött, för att fördela arvet, betala tillbaka skatter och eventuellt betala någon skatt, bara brukade göras för de mer välbärgade. Men Muldrew visar att även om andelen av arbetarna som boupptecknades var låg, så är ändå antalet boupptecknade arbetare hög, och han studerar 972 bouppteckningar från sex counties från 1550 till 1800. Här når han väldigt fascinerande resultat:
"[bouppteckningarna] reveal both patterns of production (access to land and ownership of livestock) and levels of wealth. He finds that 30% of labourers’ inventories from 1550–1699 made in March to July mention crops growing in the field, and 20% in 1700–50 (p. 247). Furthermore, 52–62% of labourers’ inventories from 1550–1699 record ownership of cattle, and 46% in 1700– 50 (p. 250). So many labourers, as well as working for wages, still had access to land, and this proportion seems to have declined only very gradually between 1550 and 1750. In contrast, the median value of labourers’ inventories adjusted for inflation rose from £11.75 in 1550–99, to £15.00 in 1600–49, and £21.60 in 1650–99, before falling slightly to £19.33 in 1700–99 (p. 183). This is not a picture of impoverishment. The increase was entirely the result of owning more and/or higher valued household goods, rather than crops or livestock which declined slightly in value over time. It seems that labourers, like those of middling wealth, participated in the increased acquisition of new durable consumer goods for the home." (s. 316)
Alltså, 46 procent av de boupptecknade arbetarna 1700-1750 ägde boskap!* Det är otroligt intressant. Jag tror inte att någon som kollat på betydelsen av mjölkprodukter, kött m m historiskt skulle förneka att innehav av boskap var en viktig del av levnadsstandarden i agrara samhällen; Jane Humphries har visat att innehav av en enda ko, betandes på allmänningen, på 1700-talet motsvarade hälften av en manlig arbetares lön på ett år. Diskussionen skulle snarare vara att de som ser sjunkande levnadsstandard, skulle  peka på en ökad proletarisering genom att allmänningar privatiserades och att det blev allt svårare för de arbetande klasserna att upprätthålla en egen matproduktion. Men här ser det ju ut som att i alla fall till 1750 sker inte någon dramatisk nedgång i tillgången till boskap.

Whittle redovisar i avrundningen av recensionen med sedvanlig elegans och träffsäkerhet vilka Muldrew debatterar med, och vilka han kunde ha debatterat med:
"Muldrew engages in debate with the current big guns of economic history (Fogel, Clark and Allen) and their statistical projections about early modern life and the development of England’s economy, but he might have set his heights higher still and considered the works of Karl Marx and Adam Smith. Marx left us the idea of proletarianization as a key process in England’s development of capitalism, an idea that was later reinforced by R.H. Tawney’s Agrarian Problem in Sixteenth Century. The working people were torn from their possession of land and flung into a life of poverty and uncertainty, dependent on wages to survive. Muldrew suggests a more clement picture: yes, the number of wage earners and their dependency on wages increased over time, but even in the mid eighteenth century many labourers had access to land, many wage workers were life-cycle servants, and even wage-earning rural labourers could make a decent living. Changes in the late eighteenth and early nineteenth century transformed this situation. Adam Smith’s stress on the commercialized society that dominated in eighteenth-century England is unsurprisingly borne out, but the idea of an increased division of labour as a result of commercialization needs reconsidering. Muldrew shows that labouring families had multiple sources of income, as Overton and his co-authors have stressed for those of middling wealth. England’s peasantry may have disappeared, but prosperity still rested on the security of having diverse streams of income, as in a peasant household. This diversity softened the uncertainties of the commercializing economy right up until the Industrial Revolution." (s. 317)
Hon uppmanar till mer forskning om tidigmoderna arbetares levnadsvillkor och levda liv, och uppmaningen passar lika bra för Sverige, vill jag mena, som för England. Här har vi haft en del reallöne-studier (allt sedan Gösta Bagge m fl:s omfattande projekt på 1930-talet), en del studier av särskilda industrigrupper (Gustafsson och Cornell om sågverksarbetare, Norlander om arbetarna vid Liljeholmens fabrik, osv.), och några fina studier om olika grupper av lantarbetare. Och intensivstudierna av sågverksarbetare i Sundsvall och statarna i Skåne uppnår förvisso i hög grad det som Muldrew gör för England. Men jag skulle ändå vilja se -- och göra -- mer forskning av den typen, om fler sorters arbetare vad gäller bransch och geografi.


Referens
Jane Whittle, "Prosperous Labourers?", History Workshop Journal, 2013, s. 311-318.

* Att resultatet ska vara intressant, konstaterar Whittle, beror på om de boupptecknade arbetarna verkligen är representativa för arbetare i allmänhet. Muldrew jämför sitt bouppteckningssample med hearth tax-listor 1664-78 och finner att fattiga arbetare (som inte behövde betala skatt) var lika vanliga bland de boupptecknade som de icke boupptecknade, vilket betyder att samplet är representativt.

tisdag 3 mars 2020

Folkrörelser i USA?



De så kallade folkrörelserna -- nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen -- har en särskild roll i den svenska historiska självbilden. Historikern Samuel Edquist konstaterar att: "det talas inte sällan om att Sverige har de stora folkrörelsena -- frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen -- att tacka för sitt demokratiska samhällsskick. Man har gärna betraktat dessa rörelser som förlösare av det moderna Sverige, och betonat att folkrörelserna skapat en särskild vana att lösa problem kollektivt och parlamentariskt." 

Hur är det då med andra länder, hur tänker man på de nationella traditionerna av organisering? Sociologerna Theda Skocpol, Marshall Ganz och Ziad Munson ger ett intressant perspektiv på diskussionen i USA i sin artikel från 2000, "A Nation of Organizers". Det framgår fort att diskussionen delvis är liknande, men också olik, där. Likheten består i att US-amerikanerna liksom svenskarna är stolta över en tradition av organisering -- i deras fall så går narrativet tillbaka till Tocquevilles resor på 1830-talet, och hans hyllningar till det demokratiska samhällsklimatet bland de organiserade amerikanerna. Men olikheten framgår också snabbt: i USA verkar narrativet om den goda organiseringen och demokratiska traditionen snarast fokusera på små, lokala organisationer, ungefär på nivån grannskap. Diskussionen i USA verkar så sett mycket mera färgad av ett kommunitärt tänkande om små, lokala gemenskaper som, i politiska tolkningar från högern, ställs mot uppifrånstyrd, statlig organisering av samhället. En slags empirisk applikation av denna anda är när statsvetarna Gamm och Putnam (1993) använde "city directories" från 1840 till 1940 för att räkna grupper som de antar var "obscure, scattered, and often small" (s. 528)

Ett annat perspektiv på organisationerna representeras till exempel av historikern Arthur Schlesinger som 1944 skrev en klassisk artikel, "Biography of a Nation of Joiners", där han talade om en "vast  and intricate mosaic" av organisationer "reaching out with interlocking memberships to all parts of the ocuntry". Schlesingers andra representeras också av Levi (1996), Tarrow (1996) som också gillar stora organisationer och som kritiserar socialt kapital-forskare som Putnam för att underskatta statens betydelse för civilsamhället.

Skocpol och medförfattare använder olika källor för att göra en lista över alla organisationer som någon gång mellan 1840 och 1940 organiserade minst 1 procent av USA:s befolkning (eller männen, eller kvinnorna, i de fall som organisationen bara riktade sig till det ena könet). Resultatet är tabellen som reproducerats ovan, och detta talar, säger de, mot idén att stora "voluntary associations" fattades i USA före industrialismen. Men: "Major junctures of U.S. state formation clearly punctuated the development of translocal civil associations. No national groups emerged in colonial times." (529) Mellan 1820- och 1840-talen, när den manliga rösträtten utvidgades kraftigt och konkurrerande politiska partier formades, så bildades desto större organisationer, t ex The American Temperance Society, the American Anti-Slavery Society och the General Union for Promoting the Observance of the Christian Sabbath, som arbetade för att postkontor skulle vara stängda på söndagar. Också Odd Fellow-organisationen blev stor under denna period, och satte ett mönster av "brödraorganisationer" (fraternal), som influerade också Ancient Order of Hibernians, startad 1836, och organisationer med mer syften, som nykteristiska Independent Or der of Good Templars, som bildades 1851 efter att mer lokaldemokratiska nykterhetsrörelser misslyckats med att bibehålla sin organisation. (s. 531-2)

Efter inbördeskriget blev organisationerna än mer benägna att ta ett nationellt perspektiv. Skocpol, Ganz och Munson menar att två teorier hjälper oss att förstå varför organisationerna successivt blev så storskaliga. Den ena teorin handlar om "political opportunity structure" och den andra om organisationers imitation av varandra. Det första begreppet kommer från Sidney Tarrow och handlar om hur sociala rörelser organiserar sig för att kunna använda "leverage offered by governmental institutions". Så var till exempel IOGT tvungna att organisera sig på delstatlig och federal nivå för att kunna utgöra en motkraft mot alkoholens inflytande på politikerna på dessa nivåer. (s. 533) Men denna politiska mekanism räcker inte för att förklara det nationella perspektivet, för också opolitiska organisationer, som Odd Fellows och den katolska brödraorganisationen Knights of Columbus valde denna väg.
"According to institutional theorists of organizational development (Powell and DiMaggio 1991), organiza- tion-builders who face complex challenges in condi- tions of uncertainty are inclined to copy well-under- stood, already legitimate models in their environment. Dynamic variants of sociological institutionalism (e.g., Clemens 1997) suggest that innovative adaptations of this sort are likely when ambitious but somewhat marginalized organizers (such as immigrants to America) confront unprecedented challenges or opportuni- ties and are able to draw on a new "repertoire" of collective action." (533)
De pekar mycket på inbördeskriget som en vändpunkt här: medborgare i de segrande delstaterna ur Unionen kände en ökad samhörighet och blev mer benägna att organisera sig tillsammans, och rent praktiskt så hade de också träffats i högre grad nu och var därför mer benägna att skapa organisationer som överskred delstatsgränserna. (534)

För att studera lokala grupper i större detalj, och möta Gamm och Putnam (1993) på deras egna hemmaplan, går Skocpol m fl vidare med att studera lokala grupperingar i 26 städer år 1910, baserat på city directories, motsvarande ungefär telefonkataloger. De flesta organisationerna i städerna var lokala grenar av nationella organisationer: från 63 procent i Boston till 95 procent i staden Rome, Georgia. I en slags polemik med Putnams "small-is-beautiful"-perspektiv (eller ska man säga ideologi? så säger Skocpol, Ganz och Munson:
"Choral groups, mutual aid societies, church sodalities, orchestras and bands, and sports and recreational clubs-the sorts of purely local, popular groups Put- nam (1993, 91-2) considers typical of civic America- accounted for only a tiny fraction of groups in these cities. In classic U.S. associational life, most popularly rooted groups were parts of translocal federations." (s. 536)
De lokala organisationerna var också, tvärtemot socialt  kapital-teorin, mindre beständiga och mera fluktuerande än de lokala avdelningarna av nationella organisationer.

Folk flyttade runt, bytte sociala nätverk, mötte nytt folk, och då var det desto mer lockande att vara med i organisationer som hade en avdelning också på den nya platsen som man flyttade till (s. 539-540).

Slutsatserna är framför allt en kritik mot small is beautiful-idén, socialt kapital-teori i allmänhet, och Gamm och Putnams (1999) artikel i synnerhet. De menar att vi behöver en "institutional and translocal conception of american coluntarism", och att forskning om civilsamhället måste integrera staten och politik (s. 541).
"The American state was not the sort of bulky, authoritarian bureaucracy whose deleterious effects on civil society Alexis de Tocqueville feared. From the start, U.S. constitutional government was nevertheless pervasive and effective in many ways. The Bill of Rights broke the unity of state and church authority, which allowed citizen-run associations to compete freely with one another and with a plurality of evangelizing churches (Brown 1974; Mathews 1969). The U.S. Congress developed the world's most efficient postal ser- vice and a system of postal and transportation subsidies that allowed places far from the Eastern seaboard to become full participants in national life (John 1995). The U.S. state thus furthered both coordination and competition, even as it afforded opportunities for political leverage at the local, state, and national level. What is more, popular struggles to create and preserve the U.S. state taught Americans to use constitutions and representative-federal organizations in many kinds of associational endeavors. Modeling their efforts on those used in political and military mobilizations, civic organizers in the developing American republic assem- bled voluntary membership federations that tied leader-organizers to one another and linked local groups to larger undertakings.
Emergent U.S. national institutions afforded unique opportunities for citizen-run voluntary federations-in the space between competing, nonofficial churches, on the one hand, and representative government, on the other. Significantly, both translocal voluntary federa- tions and mass political parties took shape in the United States well before national corporations emerged to dominate the market economy. /.../" (541)
I slutklämmen kritiserar de romantiskt-nostalgiska bilder av ett oskuldsfullt civilsamhälle förr, och menar att insikten att staten i själva verket främjade civilsamhället, innebär att de som idag är oroade över att det är för svagt, också måste oroa sig för den representativa demokratins urholkning. Genom att stärka den demokratiska politiken kan man också i förlängningen stärka civilsamhället, blir implikationen av Skocpol, Ganz och Munsons historiska undersökning.


Referenser 
Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879-1918 (Studie Historica Upsaliensia, 2001)
Theda Skocpol, Marshall Ganz and Ziad Munson, "A Nation of Organizers: The Institutional Origins of Civic Voluntarism in the United States", The American Political Science Review, Vol. 94, No. 3 (Sep., 2000), pp. 527-546.

torsdag 27 februari 2020

Lever vi i en ny "Gilded Age"?



I en tid av stigande ekonomisk ojämlikhet, är det lockande att dra paralleller till tidigare perioder av stor ojämlikhet. En vanlig jämförelse i den anglosaxiska världen, och framför allt i USA, är den i amerikansk historia så kallade "Gilded Age", perioden ca. 1880-1914 med den storskaliga kapitalismens framväxt, storbolagen, trusterna, de heroiska förmögenheterna ansamlade i kända familjer som Carnegies och Rockenfellers. När Paul Krugman recenserade Pikettys Capital in the Twenty-first Century i New York Review of Books blev rubriken följdaktligen: "Why We're in a New Gilded Age". Ibland så kan man dra de än längre linjerna. Sociologen Göran Therborn menade vid lanseringen av sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra i en sändning av radios Studio ett (augusti 2018) att "Sverige har klassklyftor som England på 1680-talet".

Jag studsade då, och tycker fortfarande att det är en olycklig beskrivning. Vad Therborn refererar till är fördelning av ägande och inkomster och elitens (t ex: de tio procent som tjänar mest) andel av de totala inkomsterna. Med ett sådant mått, så ser Sverige idag ganska likt ut England 1689, när Geoffrey King gjorde sin klassiska "social table", en slags ekonomisk folkräkning. Men att få för mycket på ett sådant mått, i isolation, tycker jag blir vilseledande, eftersom man då bortser från det samhälleliga sammanhanget: hur lätt var det att röra sig mellan låga och höga inkomster, vilka regleringar fanns det, vilken frihet fanns det att organisera sig och agera för de med låga inkomster, osv. Om man ser till de sakerna, så blir likheterna mellan Sverige idag och England 1689 betydligt mindre slående. Och jag tror att det är så vi ska se på den kvantitativa ojämlikhetsforskningen: det är viktigt, t o m nödvändigt, att mäta fördelningen av inkomster och förmögenheter, men man kan aldrig förstå ett samhälle genom att studera sådana siffror isolerat, utan det blir riktigt informativt först när man undersöker vilka drivkrafterna bakom ojämlikheten är, hur de sociala omständigheterna är, hur den politiska och sociala maktfördelningen är, osv.

Nu har den nya akademiska tidskriften Journal of the Gilded Age and Progressive Era, som riktar in sig på forskning om perioden 1865 till 1920, kommit med ett helt temanummer på temat ifall vi idag lever i en ny "gilded age", och paralellerna mellan då och nu. Historikern Gabriel Winant från University of Chicago går till attack mot idén. Så här skriver han:
"Two periods may share similar features generated by different causes. The first Gilded Age was unequal because it saw the destruction of pre-industrial modes of life and the engrossing of land and labor into the capitalist economy in a massive spasm of accumulation. The period beginning around 1980, on the other hand, is unequal because it has seen disinvestment and the expulsion of labor from production —indeed, the decoupling of productivity and employment. Seen in this light, a single arc encompasses both periods, as well as the supposedly anomalous moment in between: the historical time of capitalism, from primitive accumulation to industrial maturity to overcapacity.

The analogy between the inequality of our own time and the classical “Gilded Age” thus rests on ahistorical assumptions about what is normal and what is exceptional in the history of capitalism. It only makes sense to see the two periods as similar if we believe, following quantitative social scientists, that the inequality of the two periods similarly expresses a transhistorical dynamic within capitalism, which requires the mediation of no particular institutions or context to occur. Egalitarian tendencies thus appear to depend on the presence of exceptional, historically specific institutions, while unequal ones can be explained satisfactorily by a generic absence. This analysis—which treats the political transition from liberal to conservative rule as synonymous with the socioeconomic transition from equality to inequality—runs contrary to much new work in historical scholarship, which locates the roots of neoliberal inequality in the heart of midcentury liberal governance, not just in conservative political triumph." (s. 1-2)
Narrativet om en ny gilded age bygger i hög grad, menar Winant, på statistik om inkomst- och förmögenhetsfördelning från Thomas Piketty och Emmanuel Saez. Krugman byggde sina analyser från 2002 och framåt, där han talade om efterkrigstiden som en "interregnum between Gilded Ages", på deras data, och dessa data kommer också på första sidan i Larry Bartels Unequal Democracy (2010) såväl som nationalekonomerna Claudia Goldin och Lawrence Katz inflytelserika artikel om löner och ojämlikhet från 2007. Till slut har till och med historikerna börjat använda denna periodisering, säger Winant:
"This periodization has thus migrated from economics to history, with waystations in political science and sociology. It carries within it a set of tacit assumptions that have not received the interrogation they deserve." (s. 3-4)
Han menar att den här periodiseriande typologin bygger på att antagande om att staten är autonom från samhället och att staten pendlar mellan "interventionism" och "laissez-faire". Ekonomin genererar "naturligt" ojämlikhet och detta kan hindras av staten beroende på statens vägval, men de olika sfärerna -- ekonomi, politik, samhälle, kultur -- hänger inte ihop på något djupare sätt utan påverkar varandra som biljardbollar som slår i varandra.* (s. 4)

En typisk graf från Piketty med medförfattare, denna från 
Gabriel Zucman och Emmanuel Saez (2014).

Piketty, säger Winant, presenterar på flera ställen i sin bok från 2014 utjämningen efter 1914 som "accidental", utlöst av WW1 och Depressionen, och verkande i motsatt riktning mot kapitalismens inneboende mekanismer, sammanfattat enklast som r>g. Denna mekanism är central i idén om två gilded ages, menar Winant, och bygger på en positivistisk uppfattning av klass som en fråga om kvantitativ fördelning av inkomster och förmögenheter och dess korrelat såsom facklig anslutningsgrad. Så här sammanfattar han sin kritik mot det positivistiska angreppssättet:
"Put most simply, positivist social science requires the isolation of social phenomena, reducing them down to variables amenable to measurement and statistical comparison regardless of their qualitative features or location in time and space (thus encouraging ahistorical counterfactuals). In this way it risks flattening and homogenizing meaningful spatial and temporal differences—operating ahistorically in the strictest sense. Once flattened into data, two historical moments qualitatively quite different from each other might appear as data points at similar positions on the curve, thus appearing to be akin." (s. 5)

I anslutning till detta anknyter han också till William Sewells argument om tid, kronologi och jämförelser som är så slående att jag citerar hela citatet:
"If it is true that events transform or reconfigure social relations, then this implies that time is heterogeneous, that different historical eras have different forms of life and different social dynamics. Temporal heterogeneity implies causal heterogeneity. It implies that the consequences of a given act are not intrinsic in the act, but rather will depend on the nature of the social world within which it takes place. This assumption is quite contrary to the practices of mainstream social scientists, whose entire mode of operation is to discover and apply general causal laws, laws implicitly or explicitly assumed to be independent of time and place."
Risken, menar Winant, är att en effekt som observeras flera gånger -- som stigande ojämlikhet -- antas ha samma orsak i varje fall. Han referarar analyser av dagens USA som pekar på "nineteenth-century plutocracy", och diskuterar frågan om vilken period som ska ses som "normal" och vilken som ska ses som "exceptionell" -- med referens till Althusser pekar han på att varje period är exceptionell.

Vi ska inte skriva empiristisk historia helt utan abstraktion eller teoretiska begrepp, men måste ge rikare skildringar av multipla temporaliteter i kapitalistiska samhällen, menar Winant. I dagens USA drivs ojämlikheten, menar han, av finansialisering av ekonomin och utslagning av arbetare -- i stark kontrast till det sena 1800-talet då efterfrågan på arbete var skyhögt.

Dagens ojämlika period bör därför förstås inte som en återkomst av the gilded age, utan klassiskt historiskt, som en följd av den kronologiskt föregående perioden. En rad studier har gjort just detta: visat ursprunget för mass incarceration i efterkrigstidens liberala regim, härlett austerity i välfärdspolitiken till den manliga försörjarnormen från efterkrigstiden, spårat dagens segregerade bostadsmarknad i bostadspolitiken i New Deal, osv. "When we seek to explain the rise of inequality by reference to absences (manufacturing, labor unions, the welfare state), we find ourselves gesturing toward abstract, general, and naturalized processes and reducing egalitarian forces to anomalies." (s. 8) Istället, menar Winant, är det historikerns uppgift att spåra och kartlägga hur ojämlikhet skapas, som en social aktivitet (mina ord, inte hans). Winant betonar att historikern måste arbeta med multiple temporalities och multiple scales.

Den begreppsapparaten vet jag inte om jag förstår mig på riktigt. Men essensen i Winants argument håller jag väldigt mycket med om. Kommandes från det andra hållet, som kvantitativ ojämlikhetsforskare med intresse för historia snarare än historiker intresserad av ojämlikhetsforskning som Winant, så blir min slutsats att ojämlikhetsforskningen måste bli genuint historisk. Om vi ska kunna begripa den ekonomiska ojämlikhetens innebörd och utveckling så behövs ett historiskt angreppsätt: vi kan inte stanna vid siffrorna och säga att en toppdecil-andel om 67 procent av förmögenheterna alltid är samma sak, eller att en Gini-koefficient för inkomster om 0.36 alltid är samma sak.

Men jag går inte åt samma håll som Winant från denna slutsats. Min nyfikenhet leder istället vidare till frågan: vilka är ojämlikhetens drivkrafter? Kanske är min invändning mot en rent kvantitativ/positivistisk först och främst den att en uppmätt ojämlikhet, säg en Gini om 0.36, bara är en snapshot, ett litet, selektivt utsnitt ur ett samhälle. Men samhället är inte statiskt och upplevs inte statiskt, och en isolerad Gini-koefficient är inte särskilt intressant: det intressanta är det samhälleliga skeendet, på vilket Ginin är en indikator. Med det perspektivet blir det nödvändigt att förstå den ökande ojämlikheten som en utveckling ur efterkrigstidens samhällsordning ("förändringarna framkallas av ständiga inre motsägelser" -- Herakleitos via Bucharin). Substantiellt tror jag att denna position är väldigt lik Winants, om än klädd i ett annat språk. Och Winants essä är ett väldigt intressant bidrag till vår förståelse av ojämlikhetens utveckling.


Referens
Gabriel Winant, "Anomalies and Continuities: Positivism and Historicism on Inequality", Journal of the Gilded Age and Progressive Era, 2020.

Fotnot
*I en fotnot refererar Winant till Nancy Frasers artikel "Behind Marx's Hidden Abode: For an Expanded Comception of Capitalism" i New Left Review, 2014, som ett alternativt/motsatt synsätt.

torsdag 13 februari 2020

Tony Judts uppgörelse med socialhistoria 1979

Man brukar säga att 1970- och 80-talen var socialhistoriska forskningens höjdpunkt: socialhistoria stod i centrum av disciplinen historia, och forskning om historisk demografi, historiska arbetsförhållanden, social rörlighet etc. var standardval för doktorander som skulle välja forskningsämnen. Desto mera förvånande då att Tony Judt, anglo-amerikansk historiker med Frankrike som specialitet, 1979 inledde en artikel i History Workshop Journal så här: "This is a bad time to be a social historian".

Judt medger själv att påståendet kan vara förvånande. Men förklarar: jag menar inte att det finns för lite socialhistorisk forskning, utan tvärtom: det finns för mycket, och det mesta är skräp! Jag överdriver bara lite i min parafrasering av Judts argument. Han är arg och ytterst polemisk; menar att socialhistoria "has become a gathering place for the unscholarly, for historians bereft of ideas and subtlety". Notera personangreppen som är inbakade här -- det är inte bara att folk gör dålig forskning, utan de som personer har dåliga kvaliteter, de är idéfattiga och brister i subtilitet. Judt är inte långt ifrån att säga att socialhistoriker helt enkelt är dumma i huvudet. Han går vidare med att förklara på ett mer disciplin-historiskt plan vad felet är:
"They represent collectively a loss of faith in history. In their reaction gainst the chronological imperatives of political or economic history, social historians have all but lost touch with the historical events altogether. There is a constant striving for 'scientific' status, a requirement commonly met by the undignified and indiscriminate borrowing of terms and tools from other disciplines." 
Här blir det kanske lite klarare vad han klagar på: samhällsvetenskaplig historia, historiker som tar influenser från samhällsvetenskaplig teori och metod; Judt menar att historia är tillräckligt och sågar t.o.m. titeln på tidskriften Journal of Interdisciplinary History som jagsvag och klen. "A whole discipline is being degraded and used", säger J, och om tidskrifter som Annales, CSSH, JIH, JSH och Past and Present får fortsätta som de håller på, så kommer historieskrivningen helt tappa kontakten med vad som hänt förr. Forskningen som t.ex. använder moderniseringsteori är steril och tom, och riskerar att leda till en stark motreaktion där historikerna avfärdar socialhistoria och går "tillbaka" till gammeldagshistoria (s. 68). Socialhistorikerna missar också politikens vikt, i bred bemärkelse, folks tänkande och identiteter. Socialhistorikerna är också "philistine och conservative" i sin tendens när de letar efter delade värderingar i de studerade samhällena, värderingar som ska reflektera socialstrukturen -- resonemanget framstår för mig som obegripligt, men Judt citerar Peter Sterns, redaktör för Journal of Social History.

Det mest slående med många socialhistoriker, förutom deras oförmåga att skriva på det engelska språket, är deras entusiasm för "moderniseringsteori". Enligt Judt, som ser m. somen blandning av neodarwinism och funktionalistisk sociologi, som "strings the past out along a linear continuum. Thus any given event, or attitude, can be labelled 'pre-modern' or 'backward-looking'..." (s. 68) Och här känner jag för första gången i artikeln sympati med Judts ärende! Den här teleologiska whig history-grejen är verkligen fruktansvärd. Men jag undrar hur många som verkligen trodde på det 1979?

En variant av moderniseringsteorin, säger Judt, är Charles Tillys användning av "urbanisering" som definition av m. Enligt Tilly föder urbanisering/modernisering social revolt. Här sågar Judt också en rad historiker som resonerar om "backward-looking" kontra "moderna" värderingar: Karen Offen om franska 1800-talshantverkares "middle-class views" på kvinnors rättigheter; Peter Sterns om europeiska arbetares "adaptability" till modern industri; William Sewell om den sociala rörligheten för bönder som flyttade in till stan som indikator på deras mottaglighet för "modern ideas". Judt sågar våldsamt Edward Shorters bruk av andel födslar utanför äktenskapet som indikator på "modernitet", liksom Apters tautologiska blandning av "modernitet" och "embourgeoisment" i Europas 1800-tal. Han sågar också Sewell m fl:s dualistiska användning av "förmodernt" och "modernt". Det sympatiserar jag med. Och än mer gillar jag Judts explicita sågning av de teleologiska och teoretiskt ohållbara resonemang som de här implicit moderniseringsteoretiska historikerna hamnar i, och som svenska historiker -- vare sig de sysslar med tvåkammarriksdagens införande 1866, eller industrialismens utveckling, eller något annat makrofenomen -- väldigt ofta hamnar i.
"One device for avoiding these problems has been the enthusiastic use of abstract nouns and the passive voice. It has been well said that the popularity of 'modernisation' comes from its 'ability to evoke vague and generalised images'. When more precision is required we hear much about the active intervention of 'forces' and 'pressures'. As a result of these agencies, society 'becomes' modern, people are 'influenced' and 'undergo' changes. We are back here with what I referred to as the neo-hegelian character of this sort of writing. Shorter sees the 'reintegration of the lower classes into the structure of civil society' from 'about 1875'; here there is a nice mixture of the cavalier attitude to chronology, the hegelian conception of 'resolution', and anachronistic satisfaction at the ending of the nasty conflicts which characterised the earlier, 'transitional' period." (70)
Den här outtalade hegelianismen, när man inte kan förklara varför förändring sker utan att säga ungefär att "den nya tiden krävde nya institutioner" (se i det svenska fallet användningen av Rolf Torstendahls fyrfasmodell i en uppsjö av studier från 1980-90-talen), är verkligen  provocerande i sin analytiska tomhet. Man hänfaller till en "naiv determinism", säger Judt, där "samhället" moderniseras, utan att någon påverkar utvecklingen; till individer och grupper återstår att anpassa sig eller att "atavistiskt" protestera.

Efter dessa blygsamma uppgörelser övergår Judti  nästa sektion till nästa sågning, denna gång av socialhistorikers nedbetoning av politikens betydelse. Politik påverkade 1600-talets bonde lika mycket som 1800-talets borgare och måste studeras med ett historiskt medvetande, i stället för ett ensidigt fokus på strukturer, demografi och "how many chairs people owned", ärvt från Bloch och Febvre och Annales höjdpunkt. Dessa dammiga beskrivningar, menar Judt, är inte skadliga i sig, men blir det när de används för att förneka politikens betydelse i historien, och att, som J menar, "Power, after all, is the key concept in the study of society." (s. 72) Fascinerande nog så åberopar Judt, som på 1980-talet blev en förespråkare för poststrukturalistiska approacher där klass dömdes ut som förklaringsfaktor, här "class-based relations of power" som centrala för föreståelsen av historiska samhällen (72). (Här refereras också E.F. och E.D. Genovese och G.S. Jones i British Journal of Sociology 1976 som föregångare i kritiken.) Judt dömer också ut Foucaults inflytande på ett sätt som jag inte tror att han hade gjort fyra-fem år senare.

Del III fortsätter med att såga användningen av statistiska modeller och kvantitative metoder. "It would be too easy to dismiss all this as the last resort of people whose only intellectual skill is the ability to manipulate a pocket calculator..." (s. 74) Men ändå! Judt menar att forskning som Theresa McBrides om tjänare i 1800-talets Frankrike och en annan studie om en omvandling av en by i Istrien, inte säger någonting, utan räknar för räknandets skull. Charles Tillys problem att med kvantitativa metoder förstå 1871 i Frankrike, dömer J också ut. Andra som får en släng av sleven här är bland annat Harvey Smith om protester i Languedoc i JIH 1975 och PP 1978; Joan Scott och Louise Tilly om kvinnors arbete på 1800-talet; och vid det här laget bekanta slagpåsar som David Apter och Edward Shorter.

Del IV av jeremidiaden börjar med argumentet att roten till det onda i socialhistoria -- det som just beskrivits -- ofta är avsaknaden av "any genuine problematic or question" (s. 79). I Frankrike får doktoranden alltför ofta sitt ämne av sin handledare med en befallning, säger Judt, och annanstans en källa, kanske t om en tidsserie. Tänkandet här präglas av scientism (s. 80-81) och en brist på genomtänkt teori: istället, menar Judt, blandas naivt mätande med vilt spekulerande influerat av Barthes eller Freud (s. 82). Dessa historiker misslyckas med att förstå att folk historiskt kan ha agerat (kollektivt eller individuellt) för vad de trodde på. "Consciously or no, many social historians are doing battle with the demon marxists" (s. 84) -- jfr Perry Andersons analys i "A culture in contraflow" (1990) av brittiska konsevativa historikers (Namier, Cowling, Clark) förnekande av genuina idéer och ideologiers betydelse, till förmån för att istället fokusera på småsinta personliga intressen, eller sedvänjor, som drivkrafter i historien. Judt, här före sitt "avfall" till poststrukturalismen, kritiserar således såväl Charles Tilly som Joan Scott för att vara alltför weberianska och bortse från klass som föklaringsfaktor! (s. 84-85) Braudels strukturella historia döms ut, liksom USA:s New Left som enligt Judt var individualistisk och fokuserade på var och ens rätt att identifiera sig som man ville, snarare än att ha någon klassanalys (s. 87). Han blandar och ger (kritik), den gode Judt!

Referens
Tony Judt, "A Clown in Regal Purple", History Workshop Journal, 1979.

måndag 13 januari 2020

Var är svensk politisk historia idag?

[Josefin Hägglund, Anton Jansson, Carolina Uppenberg och jag har en läsecirkel om politisk historia, och dessa anteckningar är gjorda utifrån detta.]

Historieämnet har förändrats kraftigt sedan 1970-talet, grovt sett i två steg: först 1970-talets svängning mot kvantifiering, teorianvändning, samhällsvetenskaplighet och marxism, sedan 1980-90-talets kulturella svängning. Politisk historia verkar ha stukats av detta – jfr Susan Pedersens kapitel från 2002, där hon dock pekar på en ovanligt stark överlevnad i Storbritannien, på grund av en stor förkärlek till historia om politiska eliter just där.

Hur ligger det då till i Sverige? Mitt intryck är att politisk historia tagit en hårdare smäll här än i det Storbritannien som diskuteras av Pedersen. Jag tänker mig att politisk historia kan definieras i en snävare, traditionell betydelse: regeringar, partier, parlament. Eller bredare, som Pedersens i hennes vältaliga inledning: forskning som behandlar ”questions of power and resistance, authorirtty and legitimacy, order and obedience”. I den bredare betydelsen hamnar mycket som skulle kallas socialhistoria eller kulturhistoria också inom politisk historia, så jag kommer använda en snävare betydelse här. Och det är egentligen modern politisk historia, alltså efter ungefär 1800, som jag är intresserad av. Det finns en hel del väldigt intressant svensk forskning om tidigmodern politisk historia idag, men mitt intryck är att modern politisk historia är mindre väl betjänt. Ett skäl är väl helt enkelt att Sverige är ett litet land: vi har färre historiker än ett land som Storbritannien, och därmed antagligen mindre bredd i vad historiker håller på med.

Eller? För att testa min idé lite grann har jag kollat på hemsidorna för de historiska institutionerna på universiteten i Lund, Uppsala, Göteborg och Stockholm. Hur beskriver de själva sin forskning, och vad säger forskarna själva?

”Forskningen i historia [har] sedan 1990-talet en kulturhistorisk inriktning. Det kulturhistoriska fältet är mycket brett och präglas av olika ämnesmässiga, teoretiska och metodologiska infallsvinklar. Tidsmässigt sträcker sig forskningen från tidig medeltid till nutid med en viss tyngdpunkt på tidigmodern tid och på nittonhundratalet.”
Lundensarna nämner också specialiteter i globalhistoria, kunskapshistoria, religion, identitet, etik och moral, känslohistoria, genushistoria, populärkultur, och arbetarhistoria. Brett – men definitivt utan politisk historia!

Uppsala har ingen riktig beskrivning av sin forskning på hemsidan, i alla fall inte vad jag kan hitta.

”Vår forskning kan kronologiskt delas in i medeltidshistoria, tidigmodern historia och modernhistoria. Dessutom har vi fem tematiska inriktningar: genushistoria, urbanhistoria, idrottshistoria samt maritim historia och internationella relationers historia…”
Här faller ju politisk historia inom modern historia då, så värt att kolla på den sidan också. Där står det:
”Modernhistoria omfattar tiden från sent 1700-tal och framåt och vår forskning inom den vida kronologiska avgränsningen behandlar en rad olika teman: sociala förhållanden, politik, urbana miljöer, genusrelationer, idrott mm. Modernhistoria fungerar alltså som en periodisering som rymmer flera olika specialiteter.
Vår modernhistoriska forskning har en tyngdpunkt på 1900-talet med studier av bland annat flyktingpolitik, biståndsfrågor, välfärdspolitik, sociala rörelser, vetenskapliga karriärer.”
Intrycket man får här är att politisk historia spelar en ganska liten roll i Stockholms-institutionens modernhistoriska forskning.

”Spännvidden inom historieämnet är stor, men med en kronologisk tyngdpunkt på århundradena före 1800-talets mitt. En rad olika teman förekommer och de metoder som används är av skiftande slag.
Databaser med uppgifter om jordbruksproduktion, jordägoförhållanden samt befolkningsstorlek utgör exempel på en kvantitativ inriktning och studier där fiktionen är källa – skönlitteratur och bilder – utgör exempel på mera kvalitativt orienterade metoder. På motsvarande sätt varierar de teoretiska perspektiven; hermeneutiskt orienterade tolkningar förekommer parallellt med mera strukturellt inriktade ansatser.
Sedan länge finns en stark inriktning på medeltidens sociala och politiska förhållanden. Inom detta fält utforskas olika aspekter på kristnandet och den kyrkliga organisation som med tiden blev etablerad, liksom den politiska kulturen. /…/
Historieämnet har också en stark inriktning på kulturhistoria. Inom detta fält studeras såväl de av en elit etablerade trosuppfattningar som folkliga motsvarigheter. /…/
Sedan 1960-talet finns i ämnet också en tradition som intresserar sig för könsfrågor i historien. Det genushistoriska forskningsfältet skär genom de kronologiska gränserna och tematiken varierar alltifrån den medeltida rättsordningen och de könsliga villkoren inom det militära under den tidigmoderna epoken till 1900-talets adoptionspolitik. På ett liknande sätt skär ämnets regionalt inriktade forskning både tematiska och kronologiska gränser. Studier av västsvenska egenheter, liksom städers sociala, politiska och kulturella villkor – särskilt Göteborg, tar upp aspekter som i vid mening berör socialhistoriska frågor men även kulturhistoriska. De rumsliga aspekterna har på senare tid utvidgats till att omfatta marinhistoriska frågor. Även medicinhistoriska och idrottshistoriska forskningar pågår.”
Här är det rätt slående att institutionens forskning framstår som väldigt bred, men att klassisk politisk historia är det som absolut ingen håller på med.

En annan och mer konkret vinkel på dagens historiska forskning är: vad skrivs det för doktorsavhandlingar? Jag har kollat på doktorsavhandlingar sedan 2000 på de fyra institutionerna. Och återigen så tar jag bara med ”modernhistoriska” studier, som täcker perioden ungefär efter 1800. Vilka avhandlingar har det skrivits om modern politisk historia, hyfsat snävt/stringent definierat? För att undersöka detta har jag kollat på institutioenrnas hemsidor och listor över avhandlingar där (Lund;


För att sammanfatta. Från de fyra stora historiska institutionerna i Sverige har vi sedan 2000:
  • Två avhandlingar om konstitutioner (båda från Uppsala: A. Sundin 2006 1809: Statskuppen och regeringsformens tillkomst som tolkningsprocess, och M. Hemström 2005 Marschen mot makten: Västra arméns revolt och väg till Stockholm 1809
  • en avhandling om rösträttsregler (Ebba Berling Åselius 2005 Rösträtt med förhinder. Rösträttsstrecken i svensk politik 1900-1920, SU)
  • Noll avhandlingar om regeringar eller specifika episoder i svensk politik
  • En biografisk avhandling om en statsminister (Bo G. Hall 2010, Perspektiv på Patron: Bruksägaren och statsministern Christian Lundeberg, UU)
  • En avhandling om ett politiskt parti (Jan Bolin 2004 Parti av ny typ? - Skapandet av ett svenskt kommunistiskt parti 1917-1933, SU) och en om ett parti och arbetarrörelsen i stort (Petra Pauli 2012, Rörelsens ledare: Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet, GU)
Är detta mycket eller litet? Jag är inte riktigt säker, men det är i alla fall inte mycket. Alf W. Johansson hävdade redan 1993 i ett tämligen koleriskt och polemiskt inlägg i Dagens Nyheter att svensk historieforskning blivit för enkelspårigt teoretisk och samhällsvetenskaplig, vilket 2020 framstår som en oerhört fjärran beskrivning, om det nu var sant 1993. Johansson hävdade i alla fall att den politiska relevansen av och politiska intresset för historikernas forskning led av en brist på politisk-historisk forskning, och det tror jag kan vara sant. Men det behöver ju inte heller betyda att historikerna gjorde fel.

För idag, för 2020-talet, tror jag dock att något mer forskning om politisk historia skulle vara bra för disciplinen, inte bara utifrån det mer instrumentella perspektivet (genomslag och popularitet) utan också för de egna analysernas skull. Min oro blir lite: när det finns så lite forskning om politisk historia, var ska då den nya forskningen i ämnet komma ifrån? När få seniora forskare håller på med det, kommer då doktorander mer politisk-historiska idéer bli antagna, eller kommer de bli refuserade med motiveringen att handledningskompetens saknas?

Bo G. Hall ägnar inledningen till sin avhandling, som nämns ovan, åt en rätt sur och överdriven polemik med ett enligt honom bristande intresse för biografiska perspektiv i svensk historieforskning. Han medger också på några ställen att denna föregivna brist även enligt biograferna själva upphörde åtminstone på 1990-talet, och man kan undra hur länge den egentligen varade, om marxismen slog igenom i historieforskningen i Sverige under 1970-talets andra hälft, Annales-skolans "mjuka" sida med Montaillou och mikrohistoria slog igenom redan på 1980-talet, och biografi definitivt fick ett uppsving på 1990-talet. Men i alla fall, så är en mer generell observation att ett klagande över brist på forskning i den egna traditionen lätt blir gnälligt och missklädsamt. Jag tror därför inte heller att det för oss som vill se mer politisk-historisk forskning att det är en bra väg framåt. Snarare behövs ett mer positivt program om viktiga historiska fenomen som vi idag inte förstår (betydelsen av) på ett adekvat sätt, på grund av bristande intresse för politisk historia.

Det kan förstås också vara så att jag konceptualiserar fel här. Josefin påpekade genast att om jag istället för de fyra institutionerna nämnda här hade kollat på Södertörn istället, så hade jag hittat flera avhandlingar i politisk historia. Det samma gäller Mittuniversitetet, där t ex Erik Nydahls avhandling om fyrkväldet lades fram 2010. Om jag hade kollat mer på "policies" och mindre exklusivt på "politics" så hade också en rad avhandlingar (om alkoholvård, arbetslinjen på 20-talet, föräldrapolitik, invandrarpolitik, steriliseringspolitik) från de fyra undersökta institutionerna, framför allt SU, räknats. Jag har inte räknat dem eftersom jag tänker mig att de är mer orienterade till specifika diskussioner snarare än till den politiska historien i stort, men det kan vara fel och jag kan också ha fel i sak. 
Genomgången här ska alltså inte ses som något definitivt "statement" på något sätt, utan snarare som första, preliminära steget i en undersökning, som förhoppningsvis kan vara tankeväckande både för mig själv och andra verksamma i historisk forskning.