onsdag 24 augusti 2016

Bönderna i riksdagen 1597-1635

En av de stora debatterna i svensk historia är: hur mäktiga var bondeklassen ca 1400-1900? Johan Holm, historiker vid Stockholms universitet, introducerar för 1500-1600-talens del debatten så här:
"När Eva Österberg argumenterar för det svenska samhällets särart och böndernas relativa politiska inflytande brukar hon bland flera argument anföra att Sverige är ovanligt eftersom de svenska bönderna var representerade i riksdagen. Detta var något som också samtiden fann anmärkningsvärt. Forskare i en mer konfliktorienterad tradition, som Jan Lindegren och Martin Linde, ser inte något utmärkande bondeinflytande i det tidigmoderna Sverige. Inte heller ser de något anmärkningsvärt i att bönderna satt med i riksdagen. En av Lindegrens teser är att vi bakom 1600-talets aggressiva krigspolitik kan spåra en medveten strävan från adel och kungamakt att höja böndernas skatter. Kriget var vägen för de härskande klasserna att förtrycka och utnyttja allmogen, då endast krig betraktades som en legitim grund för skattehöjningar. Därmed blev riksdagarna och böndernas deltagande där närmast en formalitet, som Lindegren kan avfärda som beslut tagna under ”frivillighetens täckmantel”."
Också Martin Linde (Statsmakt och bondestånd, diss., 2000), säger Holm, argumenterar mot Österbergs perspektiv: Linde menar att skattebönderna snarast tappade i ställning i och med ståndsriksdagens etablering, då skatterna höjdes. 

Holm plockar från Linde upp en idé som också många andra presenterat, nämligen att riksdagsbönderna tedde sig till kungen med en närmast naiv tro att kungen ville dem väl (till skillnad från godsherrar och andra maktspelare däremellan). Till detta anknyter Holm en mer detaljerad skildring av 1500-1600-talen, där den politiska makten fördelas mellan kronan, adeln och bönderna. (Borgarna och prästerna ses som irrelevanta då de varken hade särskilt mycket pengar eller militär makt, s 31).
"Konflikten mellan kungamakt och högadel kan spåras tillbaka till 1200-talet och uppgörelsen mellan folkungarna och den centrala kungamakten i Stockholm. Som en fortsättning på denna strid kan vi betrakta adelns utmaning av kungamakten med det ”konstitutionella adelsprogrammet” under sent 1500-tal. Den högadliga offensiven följdes upp 1611 med en kungaförsäkran som på papperet band kungen till ständer och rådsadel. Ståndsstriden är benämningen på den kraftmätning mellan de ofrälse och adeln i riksdagen som inleddes 1635 och kulminerade under 1650-talet."
För att utveckla denna skildring studerar han bönderna i riksdagen mellan 1597 (striden mellan hertig Karl och Sigismund) och 1635 (Gustav II Adolfs död och förmyndarregeringen). Han utgår, utifrån Aronsson (1992) och Österberg (1995), från att några av böndernas hjärtefrågor var äganderätten till jorden, begränsningar och skatter och utskrivningar, samt bevarandet av freden (s 33).

Så här skriver Holm riksdagens bakgrundshistoria:
"Gustav Vasa och hans efterkommande strävade efter att bygga en stark centralmakt, en stark statsorganisation, och därmed utöka sitt inflytande utöver de begränsningar som kungamakten onekligen hade enligt 1442 års lag. Riksdagen blev här nyckeln.
De svenska riksmötena har en förhistoria som revolutionsmöten mot centralmakten i Köpenhamn under Kalmarunionens tid. Ett verktyg för kungamakten blev de i och med Gustav Vasa. Men riksdagen var långt ifrån en färdig institution under det sena 1500- eller det tidiga 1600-talet.13 Herman Schück påpekar att så sent som 1611 saknade riksdagen fortfarande erkända arbetsuppgifter, liksom regler för när och hur den skulle inkallas. Inte ens ståndens antal eller sammansättning var bestämda. Bristen på formella regler gjorde emellertid riksdagen smidig och anpassningsbar för de skiftande kungliga behoven.
Kungen kallade den och han skrev propositionerna. Han hade således såväl initiativrätt som kontroll över dagordningen och problemformuleringsmonopol. Att riksdagens kompetens inte var reglerad gav kungen möjlighet att försöka övertyga de samlade ständerna att sanktionera de beslut han för dagen ville driva igenom. Att regler om vilka som skulle kallas saknades gav kungen möjlighet att med kallelsen styra riksdagen så att de grupper han hoppades på starkt stöd från mangrant infann sig. Hertig Karl kallade ofta krigsbefäl och soldater som egna stånd. Skälet var rimligen att han visste att han kunde räkna med deras stöd.
Det sena 1500-talets riksdag var emellertid inte ett perfekt kungligt maktverktyg. Tanken att ständerna ägde rätt att binda den frånvarande menigheten mötte länge motstånd. Ständerna vägrade också länge, med hänvisning till landstingen, att yttra sig i skatte- och lagstiftningsfrågor. Fram till 1604 års riksdag måste samtliga riksdagsbeslut angående nya skatter och utskrivningar bekräftas lokalt och först 1610 framstår riksdagen som det naturliga forumet för dessa beslut.
Under Gustav II Adolfs tid slog slutligen riksdagen igenom som beslutande forum i frågor om skatter, utskrivningar och lagstiftning. Därmed kom riksdagen att bli en maktfaktor i egen rätt i svensk politik, något som fick konsekvenser vid kungens död 1632." (s 34f)
Hans empiriska undersökning börjar med riksmötet i Arboga 1597, som hertig Karl kallade till. Maktspelaren hertig Karl kallade bönderna och även krigsfolket som ett eget stånd, mellan stora delar av adeln avstod från att komma. Karl drev också under riksdagen en adelsfientlig politik, och paraderade tre fängslade adelsmän inför ständerna, anklagade dem för förräderi och bondeplågeri och frågade ständerna om de ville hjälpa honom att döma adelsmännen till straff; det ville de gärna, säger Holm (s 35). Hertigen hävdade gentemot allmogen att "får adeln väldet och biskoparna råda, så skola ni snart märka vilket blodbad de skola eder reda", och utfäste sig att skydda allmogen. Bönderna och hertigen ingick en allians, där Karl bland annat lovade att dra in godsen från de adelsmän som vägrade tjäna kronan, alltså ett slags reduktion (s 36). Under slutet av Karls tid som kung stödde han dock sig i lägre grad på bondeståndet (36f).

I och med Karl IX:s död och tronskiftet så blev riksdagen 1611 inklusive bondeståndet mer självständig. På kung Gustav II Adolfs propositioner till riksdagen 1611 och 1612 om anslag till krigsföringen, svarade bondeståndet åda gångerna (och prästståndet 1612) med att kräva en "bättre" fördelningspolitisk profil för skatteuttaget (s 37). 1612 klagade bönderna på att adeln satt på sina gods istället för att ge sig ut och slåss, och krävde en reduktion. (s 37) Också 1617, inför det polska hotet, krävde bönderna en rättvisare fördelning av krigets kostnader. Runt 1620 knyter Gustav II Adolf en allians med ett fåtal rådsaristokratiska familjer -- Oxenstierna, Skytte och några till -- och vid krigsriksdagarna 1625, 1627 och 1629 har kungen initiativet gentemot ständerna. 1630-32 var kungen så självsäker att han inte inkallade ständerna, utan bara utskotten (s 41). Bönderna klagade mest på storleken på skatterna.

Efter Gustav II Adolfs död präglades riksdagarna 1633 och 1634 av konflikter mellan bönderna och adeln.
"Inför böndernas ovilja att diskutera annat än sina besvär sändes Gabriel Oxenstierna och Claes Fleming till ”Gillestugan” för att tala förstånd med dem. Där misshandlades, inför de förbluffade rådsherrarnas ögon, en finsk riksdagsman som svarat herrarna tillmötesgående, av en annan riksdagsman, Erik Eriksson. Erik greps senare men släpptes då bondeståndet sände upp en delegation till rådet för att be om nåd för honom. Kanske ansåg rådet att det var onödigt att ytterligare provocera bönderna? En vecka senare hittades den anonyma skriften ”en allmogens supplikation” vid räntekammarens dörr, ombunden kring en sten. Där krävdes i hårda ordalag reduktion. Författaren skulle gärna ha klagat öppet, men – tillfogade han med hänvisning till Erik Eriksson – då man såg att de som talade sanning på en riksdag fängslades gick inte det. Efter uppläsningen föreslog Per Banér att man skulle uppskjuta riksdagen och kalla in ett regemente knektar. I brev den 19 juli till sin bror rikskanslern, rapporterade en lätt chockad Gabriel Oxenstierna att han på sina nio riksdagar aldrig sett bönderna ”galnare” än denna gång." (s 44)
Efter 1633 var bönderna helt enkelt på offensiven: "Den återhållsamhet som präglade böndernas agerande 1625 till 1632 var nu ersatt av ett offensivt och initiativrikt agerande. Bönderna drev alla typer av frågor men det var frågorna om de egna bördornas storlek samt fördelningen av dem som stod i centrum. Den maktpolitiska frågan om rikets styrelse släppte ståndet snabbt." (s 46) Att den högadliga rådsregeringen allierade sig med adeln stärkte böndernas motstånd.

Utifrån Holms antagande att böndernas viktigaste intressen var (a) låga skatter (b) få utskrivningar till armén och (c) fred, så menar han att de inte lyckades genomföra dessa tre mellan 1597 och 1635. Ändå gjorde de skillnad, säger han. (s 47f) Deras huvudsakliga mål i den praktiska politiken var att skyffla om kostnaderna för staternas utgifter (framför allt krig) från sig själva till adeln, och detta lyckades de ofta med, om än inte fullständigt. (s 49) Holm ger dock Jan Lindegren rätt i att det var kungen som var den stora vinnaren, eftersom han kunde spela ut ständerna mot varandra och ta ut så mycket som möjligt för varje grupp.


Referens
Johan Holm (2003), "Att välja sin fiende – Allmogens konflikter och allianser i riksdagen 1595–1635", Historisk Tidskrift.

Bönderna i svensk politik ca 1866-1933

Fredrik Eriksson, historiker vid Södertörns högskola, hävdar att bönderna dominerade riksdagens andra kammare snart efter representationsreformen 1866. 1888 kom tullstriden som ställde konflikten mellan protektionister, som ville skydda jordbruket, och frihandlare, som ville ha lägre matpriser, på sin spets. Eriksson menar att resultatet av tullstriden, med skydd för jordbruksprodukter, i enlighet med storägarna på slättbygdernas preferenser, styrde jordbrukspolitiken fram till 1920-talet. Socialdemokraterna var det parti som starkast ifrågasatte jordbruksprotektionismen, eftersom de ville ha billigare mat för arbetarna, men i och med 1930-talets allians mellan SAP och Bondeförbundet lägger Socialdemokraterna sin kritik av protektionismen på is och överlåter jordbrukspolitiken till Bondeförbundet. Denna ordning varar fram till 1967 då SAP ändå går in i pris- och tullpolitiken för att omreglera förhållandena.

Eriksson studerar i en artikel i Historisk Tidskrift 2006 böndernas inflytande genom att specifikt kolla på bönderna inom Högerpartiet.





Referens
Fredrik Eriksson (2006) "Bönder i svensk politik under 1900-talet: Exemplet den svenska högern", Historisk Tidskrift.

måndag 22 augusti 2016

Hur var förmögenhetsfördelningen i USA före inbördeskriget?


"In a democratic society like that of the United States, fortunes are scanty [since] 
the equality of conditions that gives some resources to all the members of the 
community ... also prevent any of them from having resources of great extent."
Alexis de Tocqueville, Democracy in America (1835, 1840)


I ett anförande vid årskonferensen med American Historical Association 1970 gick historikern Edward Pessen, professor vid City University of New York, till angrepp på vad han kallade "den egalitära myten" om USA:s tidiga historia, "the era of the common man".

Pessen utgår från Alexis de Tocquevilles oerhört inflytelserika reseskildringar från USA på 1820-talet, och den franske aristokratens perspektiv på USA som ett samhälle dominerat av "the middling sort", med få riktigt fattiga och få riktigt rika. Utöver detta så menade de Tocqueville också att den sociala mobiliteten var rejäl i USA; sammantaget kallar Pessen denna analys för "the egalitarian thesis". Pessen refererar en stor mängd forskning från 1950-60-talen som skriver under på denna "egalitarismens tes", men återger också några som uttryckt motsatt åsikt: Bestor (1960), Pessen (1967), Wade (1969), James (1968) med flera.  Pessen menar dock att dessa avvikande studier bara kollat på en viss del av den egalitära tesen, bara studerat ett par lokaliteter, och/eller varit impressionistiska i sin metodologi. Han anger ett par undantag till den impressionistiska metodologin i form av nyare kvantitativa studier: SM Blumins (1968) avhandling om Philadelphia 1820-1860, Alexandra McCoys (1965) avhandling om Wayne County i Michigan 1844 till 1860, och två konferenspapers från 1971, Doherty om New England och Katz om staden Hamilton i Ontario.

Pessen diskuterar hur svårt det är att veta hur rika eller fattiga folk egentligen var i USA under 1800-talets första hälft. Bouppteckningar dömer han ut lite väl snabbt, då han menar att de är "certain to be incomplete as a clue to the wealth owned by a large group of persons" (s 994); jag antar att han anspelar på underrepresentationen av fattiga, ett problem som dock går att fixa. Han är mer entusiastisk för listor över de rikaste individerna, som han också använt själv i en artikel 1970 om de rikaste individerna i New York City på 1830-40-talen. Denna entusiasm är förstås ironisk i det att dessa listor har än mindre än bouppteckningarna att säga om de fattigare grupperna i samhället. Istället hamnar fokus mer på berömdheter som John Jacob Astor, en av USA:s rikaste män på 1840-talet. Han fokuserar på nordöstra städer som Philadelphia och New York och menar att det där fanns en relativt stor mängd förmögna familjer, förmögna på kommers, försäkringar m m (s 999f). Däremot menar han att de allra rikaste personerna i Europa var snäppet över: Nathan Mayer Rothschild, Europas rikaste man, ägde vid sin död 1836 motsvarande ca 25 miljoner US-dollar., vilket kan jämföras med Pessens skattning av Astor år 1845 till ungefär 15 miljoner (s 1001, 998). De allra rikaste amerikanerna var inte så långt efter de rikaste européerna ändå, säger Pessen (s 1004). Han kollar på de rikas sociala ursprung i Boston, Philadelphia, New York och Brooklyn (som då var en annan stad), för att se om de Tocquevilles tes om stor social rörlighet stämmer. Han menar att de flesta i den urbana ekonomiska eliten var födda i välbärgade familjer: bara 2 procent födeds fattiga och ungefär 6 procent i "middling" familjer (s 1012). Tyvärr är hans metodologi väldigt impressionistisk här -- vilket kanske beror på artikelns ursprung som föredrag -- och det är t ex inte tydligt hur han klassificerat familjer som poor, middling etc. Data gäller ett par hundra personer i de fra städerna. Pessen menar att "the age of egalitarianism appears to have been an age of increasing social rigidity", att den sociala rörligheten snarare var högre på 1600-1700-talen. Detta har han förstås inga egna data på, men han hänvisar till Donald Warner Kochs (1969) studie av Salem, Massachussetts på 1600t-alet och till Jackson Mains Social Structure of Revolutionary America (1965). Main menar t ex att en tredjedel av de 60 rikaste personerna i Boston 1771 hade börjat med två tomma händer.

Den avslutande sektionen i Pessens artikel handlar om förmögenhetsfördelningen. I Chester County, Pennsylvania, ägde den rikaste decilen i befolkningen lite mindre än en fjärdedel av förmögenheterna 1693; hundra år senare hade de 38 procent. I Salem ägde de rikaste 5 procenten ungefär 20 procent av förmögenheterna ca 1650 men ungefär hälften år 1681. Också i Boston och Philadelphia ökade ojämlikheten under 1700-talet, säger han, med referens till Alice Hanson Jones om Philadelphia, Main, DW Koch, Lemon och Nash (1968) om Chester County, och James Henretta (1965) om Boston.

I slutsatsdelen börjar Pessen med att argumentera at "the few at teh top got a share of society's material things taht was disproportionate at teh start and became more so at the era's end." (s 1028) Jag tycker dock att hans implicita jämförelse är lite konstig här: jämför han med ett tänkt eller till och med förväntat tillstånd av perfekt jämlikhet?? Med tanke på historien ser ut så är ju det en väldigt osannolik hypotes. För stor ser ju inte ojämlikheten ut som han visar på. För det andra så kollar han bara på städer och med tanke på Kuznets (1955) enormt inflytelserika argument att städer på 1800-talet och i allmänhet är ojämlikare än landsbygden, och att  USA i huvudsak var ett ruralt land på 1830-40-talen, så blir det konstigt att dra slutsatser om landet som helhet bara utifrån data från New York, Boston och Philadelphia, med några få utblickar till Salem och ett par andra ställen. Till slut menar han dock att nyare kvnatitaiva studier visar att fördelningen var ojämlik också i jordbruksområden, i Baltimore, i New Orleans och St Louis, om än inte lika ojämlikt som i Nordost (s 1030).

1978 kommer i Social Science History ett angrepp på Pessens tolkning, framlagd i artikeln från 1971 såväl som boken Riches, Classes and Power before the Civil War (1973), från nationalekonomen Robert E Gallman, då verksam vid University of North Carolina - Chapel Hill. Redan i inledningen radar Gallman upp skälen till att inte acceptera att Pessen skulle ha levererat ett "death blow" till egalitarismtesen. (1) han kollar bara på städer i nordost. (2) han kollar bara på de väldigt rika, och bortser från de övriga grupperna och rörlighet mellan dem. (3) hans test för rörlighet omfattar bara en kort tidsperiod, och hans tolkningar av dem kan ifrågasättas. (4) "he does not deal adequately with the relativistic nature of the egalitarian hypothesis". (5) han ser inte på bestämningsfaktoreran bakom förmögenhet och mobilitet. Gallmans debattartikel kollar bara på punkterna (4) och (5).

Han börjar med punkt (4). Givetvis var ojämlikheten hög i USA på 1840-talet, med tanke på att en betydande minoritet av befolkningen var slavar, och att kvinnorna diskriminerades. Gallman med medförfattare har uppskattat att de rikaste 30 procenten av hushållen ägde 95 procent av förmögenhetena. Men vad ska man jämföra med? Europas länder var också ojämlika i förmögenhetsfördelningen vid denna tid. Och en betydande del av ojämlikheten, säger Gallman, beror på livscykeln: äldre har mer förmögenhet än yngre (s 195-199). Om man kontrollerade för ålder så skulle USA:s ojämlikhet på 1830-40-talen inte vara högre idag och lägre än Storbritannien på den tiden, säger Gallman.

Vad gäller rörligheten så menar Gallman att nationalförmögenheten växte med 6.6 procent om året från 1840 till 1860. De familjer som började med stor förmögenhet år 1840 skulle alltså ha behövt investeringar som avkastade 6.6 procent eller mer per år för att få behålla sin andel av nationalförmögenheten till år 1860 -- osannolikt, säger Gallman (s 200). Jämfört med Storbritannien/Europa, menar Gallman, så växte nya förmögenheter särskilt fort i USA, och gamla förmögenheter relativiserades särskilt fort.

Pessen bemöter året efter, 1979, i samma tidskrift Gallmans kritik. Bemötandet börjar med hur Pessen har karaktäriserat de rika i Jacksons USA: som arvtagare eller inte, och vad för typ av yrken och aktiviteter de sysslat med. Pessen menar också att han inte hävdat att han förstört "the egalitarian myth": han har bara sagt att begreppen om "Era of the Common Man" och "Age of Egalitarianism" inte borde användas, eftersom vi inte har något statistiskt underlag för att säga att det är rättvisande begrepp (211f). Vad gäller Gallmans kritik om ålder som en avgörande bestämningsfaktor för förmögenheter, så säger Pessen att han visst problematiserat detta, om än inte kontrollerat för det med en ekonometrisk modell: det behövs inte, menar Pessen som är mer historiker än nationalekonom (s 213). Mest utrymme i den 20 sidor långa artikeln ägnar Pessen åt frågorna (1) huruvida man kan säga att USA:s förmögenhetsfördelning var mer jämlik än Storbritanniens, och hur detta påverkas av åldersstrukturen i USA, och (2) hur många av de rika i USA som var "new men of wealth". På fråga 1 så håller Pessen helt enkelt inte med om att Gallman och Solows justeringar för ålder är rimliga. På fråga 2 så avfärdar Pessen Gallmans antagande att de privata förmögenheterna växte med 6.6 procent om året i USA, och menar dessutom att den snabba befolkningstillväxten måste beaktas i så fall. I New York City, visar Pessen, växte förmögenheterna inte alls så snabbt 1840-60, och när han och hans medarbetare har kollat på de rika i Newport, Rhode Island, NYC och andra ställen så har de flesta av dem faktiskt kommit från mer eller mindre förmögna familjer: mer direkt bevis för frågan än Gallmans 6.6 procent tillväxttakt (s 219-222). Han menar att de senaste 15 årens forskning (alltså från mitten av 60-talet) har motbevisat "the egalitarian myth" på flera ställen: studier från Kingston NY, småstäder i Massachusetts, Stonington CT och av irländska och tyska invandrare i Milwaukee visar föga social rörlighet på 1840-50-talen (s 223). Pessen avslutar sin artikel med att säga att det fortfarande är väldigt mycket vi inte vet om ojämlikhet och social rörlighet i USA före inbördeskriget, men att bevisen just nu (1979) lutar åt att det var ett starkt ojämlikt samhälle.

Två år senare svarar Gallman på Pessens svar. Han håller fast vid alla sina poänger från 1978. Han upprepar att USA hade en ung befolkning och därför högre förmögenhetsojämlikhet, och att USA antagligen var mindre ojämlikt än Europa/Storbritannien. Han kritiserar Pessen för dennes avfärdande hållning till ekonometri och modeller. Han hänvisar till James Davies (1980) undersökning av betydelsen av ålder för förmögenhetsfördelningen i Kanada år 1970. Gallman säger uppgivet att han inte vet hur kan kan övertyga Pessen eftersom denne verkar avfärda alla argument som baseras på simuleringsmodeller, men säger att Davies modell bygger på faktiska data från 1970, och att Soltow gjort ett motsvarande argument utifrån regressionsanalyser med faktiska data, där ålder är med och bestämmer förmögenhet. (s 229) Också Atack och Batemans kommande papper om förmögenheterna i USA år 1860 visar att ålder förklarar 2/3 (!) av variationer i förmögenhet. Vad gäller den sociala rörligheten menar Gallman att det är orimligt att tro att Tocqueville skulle ha trott att alla rika i USA hade börjat med två tomma händer. Rikas barn har fördelar så givetvis kommer en del av de rika ha växt upp i rika familjer. Frågan är hur stor del, säger Gallman (s 231).

Atack och Batemans artikel, som Gallman refererade, publicerades i Review of Economics and Statistics 1981. De menar att den mesta av forskningen om ojämlikhet i USA före inbördeskriget fokuserat på de två regioner där vi kan förvänta oss att ojämlikheten var som störst: slavägande Södern, och storstäderna. Här fokuserar de istället på den region där vi förväntar oss minst ojämlikhet: rurala Nord. När denna region studerats tidigare, av Main (1976) och Newell (1977), har det handlat om små områden. Tabellen sammanfattar vad vi vet år 1860:


Totalt så ägde den rikaste procenten i rurala Nord 1860 12 procent av förmögenheterna: i USA sedan 1920-talet har nivån varit dubbelt så hög, säger Atack och Bateman. De rurala områdena 1860 var mycket jämlikare än de städer för vilka vi var data. I Maryland är ojämlikheten högst: nästan lika hög som Gallmans skattning för Baltimore. De går vidare med att kartlägga personliga karaktäristika för den rikaste procenten och den fattigaste procenten.


Det finns, förstås, ett tydligt åldersmönster: de fattigaste har en medianålder bara på 29 år, medan de rikaste i median är 50 år gamla. De fattigaste är i högre grad icke-vita, i högre grad kvinnor, i högre grad illiterata, och i högre grad invandrade. Atack och Bateman väljer att korrigera för ålder, med Morton Paglins (1975) metod: de räknat ut Paglin-Gini (s 126). Därefter kör de regressioner på förmögenhet där denna förklaras av ålder, etnicitet, kön, ifall man är läskunnig, och yrkesstatus. Artikeln är oerhört kort, 7 sidor, och de har inga särskilt avancerade slutsatser.

Parallellt med debatten mellan Pessen och Gallman publicerade Williamson och Lindert 1980 en rejäl, 87-sidig översikt över förmögenhetsojämlikhet i USA historiskt. I mycket kortfattad sammanfattning så menar de att fördelningen var jämnare i koloniala staterna än efter 1776, och att ojämlikheten ökade rejält under 1800-talets första halva, och efter inbördeskriget. Däremot föll ojämlikheten under inbördeskriget (i Södern), under första världskriget och från slutet av 1920-talet till 1950-talet. Variationerna över tid förklaras inte av befolkningens åldersstruktur eller av invandring.*

Besökare till USA efter 1776, bland dem de Tocqueville, hävdade att USA var ett mer jämlikt samhälle än de europeiska länderna. De har fått stöd från en del samtida socialhistoriker, som Kulikoff (1971) som jämförde städer i USA och Storbritannien på 1600-1700-talen. Folk är faktiskt ense, säger W och L, om att USA var mindre ojämlikt än Storbritannien. Däremot är man oense om trender; det finns tre skolor. Den första, företrädd av Jackson Turner Main (1965), hävdar att de engelska kolonisatörerna exporterade en engelsk, ojämlik modell till kolonierna, men att denna föll från i möte med det öppna gränslandet (frontier), så att ojämlikheten minskade kraftigt. Den andra säger att existensen av the frontier gjorde att jämlikhet var möjligt från första början, men att appropriering av jorden och resurserna gjorde att ojämlikheten började öka. Kenneth Lockridge (1970, 1972) företräder denna "revisionistiska" skola. Andra revisionister fokusera på städerna: Bridenaugh (1955), Main (1965, 1971), Henretta (1965), Kulikof (1971), Nash (1976). De hävdar att städer som Boston och New York var de viktigaste platserna i USA, men W och L kritiserar dem för att inte beakta att städerna var en liten och minskande del av befolkningen. Den tredje tesen är den som W och L ansluter sig till: låg och relativt konstant ojämlikhet. De menar att trenderna varierade mycket per region och sektor -- t ex så växte ojämlikheten snabbt i en del städer -- men att som helhet så stod ojämlikheten rätt stilla.

Vad gäller data så är bouppteckningar källan för den tidiga perioden. Forskarna som bygger på BoU:s -- Jackson T Main (1971), Gloria Main (1976), Gary Nash (1976), Alice Jones (1970, 1971, 1972, 1977) -- gör åldersjusteringar för faktumet att de boupptecknade är orepresentativt gamla; de använder en estate multiplier method (Mendershausen 1956, Lampman 1962). De flesta av dem korrigerar också för underrepresentation av de fattiga (s 16). Ett annat svårt problem är att kolonierna förutom New England inte hade med jord och fastigheter i bouppteckningarna.


Fotnot
*En metodologisk not är att Williamson och Lindert (s 12) menar att hushållet är den bästa enheten för att jämföra förmögenhet.

Referenser
Jeremy Atack and Fred Bateman (1981) "The 'Egalitarian Ideal' and the Distribution of Wealth in the Northern Agricultural Community: A Backward Look", The Review of Economics and Statistics.
Robert E. Gallman (1978) "Professor Pessen on the 'Egalitarian Myth'", Social Science History.
Edward Pessen (1971) "The Egalitarian Myth and the American Social Reality: Wealth, Mobility, and Equality in the 'Era of the Common Man'", American Historical Review.
Edward Pessen (1982) "The Beleaguered Myth of Antebellum Egalitarianism: Cliometrics and Surmise to the Rescue", Social Science History.
Jeffrey Williamson och Peter Lindert (1980) "Long-term trends in American wealth inequality", i James D. Smith (red.) Modelling the distribution and intergenerational transmission of wealth (University of Chicago Press).

tisdag 9 augusti 2016

Den engelska lågadelns ursprung

Att jämföra adeln i Sverige och England är inte helt enkelt. I Sverige är det sedan Riddarhusets instiftande 1626 klart definierat vilka som är, och vilka som inte är, adel. Adel är de som tillhör familjer som introducerats på Riddarhuset. Distinktionen mellan betitlad högadel (grevar och friherrar) och lågadel framstår inte som särskilt viktig. England är mycket annorlunda. Där finns det en betitlad aristokrati (peerage) som helt tydligt är adel men som bara utgör en mindre del av den grupp som anses vara adel; utöver aristokratin finns nämligen en stor obetitlad grupp, the gentry.* Gentry hade ju ingen titel och är/var inte registrerade som adel och det kan därmed vara svårt att dra gränsen neråt mot medelklassen, men de ägde i högre grad gods och betraktades som något annorlunda och något finare, och forskare tycks därmed vara ense om att ifall vi vill jämföra adelns positition i England med den i andra länder i Europa så bör också gentry räknas in. Peerage-gruppen var nämligen mycket liten: runt 40 personer under Henry VIII, och runt 150 personer vid tiden för "den ärorika revolutionen" 1689. (Jfr Kishtainys analys av denna här.)

Här ska jag skriva om två artiklar om just the gentry, av historikern vid universitetet i Cardiff Peter Coss, som tycks vara vår tids främsta expert på den engelska lågadeln, med bland annat boken The Origins of the English Gentry (Cambridge UP, 2002) under bältet. Artikeln från 1995, "The Formation of the English Gentry", börjar med en begreppsdiskussion om detta undflyende begrepp, "gentry". Han citerar Mingay ur dennes klassiska studie The Gentry: The Rise and Fall of a Ruling Class (1976) om att "gentry" förvisso är ett svårdefinierat begrepp, men att det är användbart inte minst eftersom det var ett levande begrepp i 1600-1700-1800-talens England. Runt 1600, säger Coss, så talades det om nobilitas major och nobilitas minor snarare än peerage och gentry, men någon gång därefter så inskränktes definitionen av "noble" till endast peerage, och gentry blev då ordet för de stora jordägare som befann sig i skiktet därunder. Men, konstaterar Coss, historiker har inte skyggat för att använda begreppet "gentry" också för kontexter där det alls inte var ett levande begrepp: den engelska medeltiden, USA, Ryssland, Kina och så vidare. Samtidigt så har engelska medeltidshistoriker inte lyckats lägga fram någon övertygande definition för sin period, utan begreppet har använts ad hoc och med referens till den tidigmoderna forskningen, då ju begreppet hade fått en fastare definition. Coss spekulerar att en anledning till att medeltidshistorikernas misslyckande till en stringent definition är att de tre mest inflytelserika historikerna på fältet på senare tid är McFarlane, Postan och Hilton, och att ingen av dem ägnat något särskilt intresse till lågadeln (s 40). Coss exemplierar hur begreppet gentry använts på olika sätt av medeltidshistoriker, och lägger fram ett eget förslag på definition. Denna bygger på (1) jordägande, (2) "a fairly well-developed sense of social difference", alltså en urskiljning av dessa som en särskild grupp, och (3) territorialitet, att lågadeln spelar en särskild roll i lokalsamhället och utövar auktoritet där (s 48-50). Han spårar därefter lågadelns utveckling under 1200- och 1300-talen som lokala makthavare; det hela känns, även om han inte använder begreppet, helt feodalt: lokala maktutövare som befinner sig i ett slags vassallförhållande till centralmakten. (s 52-64)

År 2007 publicerade Coss artikeln "Hilton, Lordship and the Culture of the Gentry", också den i Past and Present. Detta är en rätt märklig artikel, en lite svamlig forskningsöversikt egentligen, utan något tydligt syfte. Också här, vågar jag säga, är den röda tråden lågadelns lokala maktuövning, framför allt som office-holders och i domstolarna, men också som godsägare. Den mynnar ut i ett förespråkande av forskning om lågadelns politiska kultur; lite opportunistiskt konstaterar Coss att kulturhistorikerna tagit över ledartröjan i historisk forskning från socialhistorikerna, och att kulturhistoriska perspektiv därmed också tagit sig in i forskningen om lågadeln (s 49f). Han avslutar med en uppmaning till en kulturhistorisk approach:
"The gentry was pivotal in later medieval English society. Its social contacts, as we have seen, looked in all directions. It offers, therefore, a peculiar vantage point for analysing patterns of consumption and dissemination as well as such matters as social anxiety and social aspiration. The impacts of fashion, and especially perhaps of court-sponsored styles, upon the localities remain under-studied. The sheer splendour of some of the stained glass constructed under secular stimulus, for example, and the grandeur of building schemes undertaken by men associated with the court, is likely to have aroused both admiration and resentment, the latter heightened perhaps during unpopular reigns like those of Edward II and Richard II. As a hypothesis this is at least worthy of examination. The ways in which ladies participated, often enthusiastically, within what was in many ways a male-orientated gentry culture also deserves more emphasis and consideration. In short, sensitively handled gentry culture offers us the opportunity of seeing human society once again as a whole, in the way that the neo-Marxists and Annalistes famously attempted to do." (s 51f)


Fotnot
*Jfr D Cannon, "The British Nobility, 1660-1800", i HM Scott (red) The European Nobilities in the 17th and 18th Centuries, vol. 1 (London: Longman, 1995), s 54ff. Dominic Lieven, The Aristocracy in Europe, 1815-1914 (London: Macmillan, 1992), s xii.

Referenser
P.R. Coss, "The Formation of the English Gentry", Past and Present maj 1995.
Peter Coss, "Hilton, Lordship and the Culture of the Gentry", Past and Present 2007.

Hur öppen var den engelska styrande eliten? Från medeltiden till 1914

En mycket gammal debatt i engelsk historia är: hur öppen har den styrande eliten varit för nytillkomna; hur stor har den sociala rörligheten in och ut ur eliten varit? Nu betonar jag den styrande eliten, alltså de som regerar, men en ofrånkomligt relaterad fråga är hur öppen har den ekonomiska eliten varit. En av de mest klassiska studierna är Stone och Stones An Open Elite? från 1984, som studerade några hundra gods ("country houses") under trehundra år. Ekonomisk makt och politisk makt var nära sammankopplade; David Cannadine skrev 1990 (Decline and Fall, s 18) att in på 1800-talet "the status elite and the wealth elite were essentially the same people. In the main, the power elite were recruited from the wealth elite." Så sent som 1881 menade the fifteenth Earl of Derby att 'political influence' var den första poängen med att äga ett gods (cit s 28).

Historikern Ellis Wasson gjorde 1998 ett nyskapande bidrag till debatten om specifikt den politiska eliten. Han använder en serie publikationer som heter History of Parliament Trust och som kartlägger House of Commons och vilka som suttit där långt tillbaka. Wasson kombinerar detta med register över affärsmän, adelskartläggningar och har skapat ett dataset med 2800 familjer. I artikeln från 1998 fokuserar han på 1978 familjer som tillsammans producerade 12 783 medlemmar av House of Commons och 2914 peers. Hans grundargument är att på medeltiden kunde folkliga personer såsom slaktare och bagare vara politiker, liksom på 1900-talet, men däremellan dominerades politiken av en liten, sammanhållen politisk elit. Hans studie stödjer därmed Jonathan Dewalds (1996) argument att 'England represents an extreme instance of the continuity of aristocratic power in European history.' Diagrammet nedan visar att 60-80 procent av politikerna i House of Commons 1558-1867 kom från familjer som bidrog med minst tre politiker under perioden, och/eller adlades.



Referens
E.A. Wasson (1998) "The penetration of new wealth into the English governing class from the middle ages to the First World War", Economic History Review 51(1): 25-48.

fredag 1 juli 2016

Jordägande-ojämlikhet och skolgång i Preussen 1816-1896

variation i hur stor andel av barnen som går i skolan per län i Preussen år 1849. 
röd = lågt (33-60 procent). mörkgrönt = mycket högt (90+ procent)

Francesco Cinnirella och Erik Hornung, två historiska nationalekonomer verksamma i Tyskland (Hornung som rekordung lärstolsprofessor i ekonomisk historia), har ett nypublicerat papper om förhållandet mellan ojämlikhet i jordägande och utbildningsexpansion. De utgår från det idag med Acemoglu, Johnson och Robinson förknippade argumentet att när den politiska makten koncentreras till en liten elit medan en stor del av befolkningen saknar "effective rights" och skydd, så stagnerar ekonomin. (Utöver AJR 2001 och 2002 refererar de också till Ang 2013 "Institutions and the long-run impact of early development", J of Development Economics.) Galor et al (2009) har modellerat hur ojämlikhet i jordägandet, politisk ojämlikhet och bristande investeringar i utbildning kan hänga ihop, och försvaga den ekonomiska utvecklingen. Liknande har Engerman och Sokoloff (1997, 2000) hävdat att eliter i Latinamerika förhindrat expansion av utbildning och rösträtt "to prevent the poor majority from gaining power".

Cinnirella och Hornung har länsdata för Preussen under 1800-talet, med fokus på fem nedslag: 1816, 1849, 1864, 1886 och 1896. De har alltså variation både i tvärssnittsdimensionen och i tidsdimensionen. Huvudresultatet är det förväntade: i regioner där stora jordägare (godsägare) dominerar, så går färre barn i skolan. Korrelationen mellan dessa två saker avtar dock över tid, vilket beror på att skolgången expanderar mer i regioner som från början har större godsägar-dominans. De menar att detta beror på anti-feodala reformer såsom avskaffande av "labor coercion", som gjorde att proletärer kunde välja yrke, och därför fick större nytta av formell utbildning. De säger att deras origninella bidrag till litteraturen är två saker. Ett, att relationen mellan ojämlikhet och utbildning förändras under 1800-talet. Två, och det här framstår för mig som en större grej, så hävdar de att jordägande-ojämlikheten hämmar utbildningen inte genom utbud, att de rika godsägarna blockerar utbildningssatsningar genom politiskt arbete, utan genom efterfrågan-sidan: alltså att knegarna i den mer ojämlika kontexten inte vill ha utbildning (!). För att stödja detta argument pekar de på resultaten från panelregressionerna som inte visar något statistiskt signifikant samband mellan godsdominans och förändringar i utbudet på skolor mätt som skoltäthet och lärar-barn-ration i skolan. De menar att det var träldomen som sänkte utbildningsnivån genom att de ofria arbetarna inte hade någon anledning att gå i skolan (märklig formulering).


Referens
Francesco Cinnirella och Erik Hornung (2016) "Landownership concentration and the expansion of education", Journal of Development Economics.

torsdag 30 juni 2016

USA:s offentliga intäkter och utgifter, 1790-1990


John Joseph Wallis är nestorn inom historisk forskning om USA:s "government finance". I en översiktsartikel i Journal of Economic Perspectives från 2000 ger han en överblick över fältet. Han menar att sedan 1790 har USA gått igenom tre gf-system: i varje system dominerade en nivå av staten utgifterna.

Det första systemet rådde från 1790 till ungefär 1842. Under denna period var det delstatsregeringarna som tog på sig ledartröjan i att befordra ekonomisk utveckling genom infrastruktur-investeringar och legala innovationer för att främja företag och banker. Delstaterna fick in pengar genom att försälja jord och genom skatter och avgifter på företag. Den federala regeringen var ovillig att investera i transport-infratruktur och delstaterna tog ledartröjan här istället. I slutet av 1830-talet var delstaternas skuld ungefär 8 gånger större än statens och de lokala enheternas totalt.

Det andra systemet började på 1840-talet och dominerades av lokala regeringar och förmögenhetsbeskattning (jfr Vollrath 2013). Counties tog ledartröjan för viktig infrastruktur: utbildning, highways, vattensystem, avlopp, "public utilities". År 1900 hade countiies skuld motsvarande 8 gånger delstaternas. 1930 stod counties för hälften av den totala beskattningen.

Det tredje systemet började med den stora depressionen och New Deal. Det leddes av den federala nivån och funkade på två plan: federala pengar till infrastruktur och annat som hanterades av delstater och den lokala nivån, och rent federala system för försvar och pensioner. Nu blev inkomst- och försälningsskatter de viktigaste inkomstkällorna för staten.

Efter denna mycket pedagogiska introduktion går Wallis vidare till något mycket mer specifikt: källdiskussion. För 1800-talet är data om beskattning och offentliga utgifter inte perfekta, säger han. För den federala staten finns bra information samlad och publicerad av Secretary of the Treasury, men det är ju bara en liten del av de totala utgifterna. För delstater och lokala "governments" började Census Department 1850 publicera en volym om "Wealth, Debt and Taxation" med varje folkräkning, som gjordes vart tioende år. Dessa var aldrig kompletta, eftersom de exkluderade många mindre lokala regeringar. 1902 års folkräkning var dock ovanligt bra. Wallis, Richard Sylla och John Legler "have been mining the existing sources of state and local finance for the 19th century", men trots stort arbete kan de inte täcka in alla counties och städer. År 1942 fans det 155,000 "local governments" i USA! (s 64)

Enligt deras beräkningar låg den federala statens inkomster per capita runt $2 från 1800 till 1850, utan trend. Delstaternas inkomster ökade dock, från en nivå på 42 cents per capita år 1800 till 99 cents år 1850. För 1850 presenterar Wallis sin första beräkning av de totala skatteinkomsterna (även med den lokala nivån) relaterat till BNP: 4 procent. Intäkterna ökar rejält på alla tre nivåer från 1850 till 1900 och det senare året motsvarar intäkterna 7.2 procent av BNP. Denna nivå ökar till 17 procent på 1930-talet, ökar mycket kraftigt under och efter WW2 till runt 30 procent, och står därefter på den nivån fram till 1980-talet då den ökar til runt 35 procent, där den fortfarande var 1992.

Referens
John Joseph Wallis, "American government finance in the long run: 1790 to 1990", Journal of Economic Perspectives 2000.

Ojämlikhet och skolutgifter i USA, 1890

År 1890 varierade utgifterna på skola, som brukar tillskrivas en viktig roll i ekonomisk utveckling såsom skapande av humankapital, väldigt kraftigt mellan counties i USA. I flera counties i Georgia var de kombinerade utgifterna från delstaten och countyt så låga som $0.08 per person, medan många counties i stater som Iowa, Kansas och Wiscnsin lade ut över $5 per person på utbildningen. Skatteintäkterna i USA i slutet av 1800-talet kom huvudsakligen från förmögenhetsskatten: 72 procent av delstaternas intäter och 92 procent av lokala skatteintäkter kom därifrån. Om detta har Dietrich Vollrath, nationalekonom vid University of Houston, skrivit ett paper som han publicerade i Explorations in Economic History 2013.

Hans huvudsakliga källa är en folkräkningsrapport från 1895 på temat Wealth, Debt and Taxation. Den innehåller skatteinformationen för 1890 men ingen information om förmögenhetsfördelningen på county-nivå. Som proxy för ojämlikhet använder Vollrath istället ojämlikheten i jordbruksstorlek per county från jordbruksräkningen. På grund av denna begränsning kollar Vollrath bara på rurala counties. Totalt omfattar hans sample 1345 counties. Han finner att ojämlikhet är negativt korrelerad med skatteintaget. En ökning av jordägandets gini-koefficient (inom gruppen de som alls ägde jord!*) med 16 punkter, vilket är ungefär ökningen från 25:e till 75:e percentilen, är associerad med en minskning av skolutgifter med 28 cent, vilket är mycket med tanke på att medelvärdet för skatter per capita var $1.33. Den negativa associationen mellan ojämlikhet och skatt finns dock bara i Nord, inte i Sydstaterna.

Vollrath menar att resultaten reviderar bilden från tidigare forskning. Christina Stoddard ("Why did education become publicly financed?", JEH 2009) har visat att större ojämlikhet minskade anslagen till offenttligt drivna skolor 1850 och 1860, vilket minskade antalet elever. Lindert och Sun Go ("The uneven rise of American public schools to 1850", JEH 2010) har visat att utvidgad rösträtt var associerad med högre beskattning till förmån för utbildning och med ökad "enrollment". Historikern Robin Einhorn (2001, 2006) har betonar de rika jordägarnas incitament att begränsa förmögenhetsskatten på 1800-talet. Goldin (1998, "America's graduation from high school", JEH) har visat att två avgörande faktorer för variationer i utbildningsutgifter i 1800-talets USA var (1) förmögenheternas nivå, och (2) förmögenheternas fördelning. Rodney Ramcharan ("Inequality and redistribution: evidence from US counties and states, 1890-1930", Review of Economics and Statistics, 2010) finner en negativ korrelation mellan ojämlikhet och beskattning år 1890. Vollrath kritiserar honom för att inte inkludera en kontroll för förmögenhet per capita och att han därför inte finner det icke-monotona förhållandet som Vollrath finner.

Det krångliga med Vollraths data är att förmögenhetsskatten inte var konsekvent: den beskattade olika personer med olika procent, beroende på förmögenhetens storlek (de med stora förmögenheter beskattades lägre) och region. Därför är inte förmögenhetsskatten en klockren proxy för förmögenheterna, och Vollrath ägnar rätt mycket uppmärksamhet åt datadiskussion.


Resultatdiskussionen är inte helt glasklar för mig. T ex så övergår Vollrath när han skiftar uppmärksamheten till skillnaden mellan Nord och Syd, från gini-koefficienten som mått på jordägandet till att istället använda andelen små och stora gårdar. I Syd fanns det fler mycket små (upp till 49 acres) och mycket stora (fler än 1000 acres) gårdar, och i Nord fler mellanstora. Vollrath menar att i Nord så fanns en medianväljar-tendens där medianstora ägare inte ville ha högre skatter. (s 282) Slutsatsdelen är obefintlig och till slut blir det otydligt på vilket sätt Vollraths studie egentligen reviderar bilden från den tidigare litteraturen.

Fotnot
*I datadelen (3.2, s 273) diskuterar Vollrath detta problem, att hans ojämlikhetsmått inte gäller jordägande i allmänhet utan bara fördelningen inom gruppen som äger. Med referens till Soltow (1975) hävdar han att i de flesta regioner så var andelen proletärer i jordbruket låg och att totalt sett var så medianandelen bondgårdar/jordbruk som arrenderades bland hans 1345 counties bara 6 procent, och medianandelen som brukades i ett sharecropper-system "bara" 16 procent. I vissa counties, erkänner Vollrath, kunde andelen arrenderade eller under share-cropping vara runt 60-70 procent och han säger att inklusion av kontroller för dessa counties inte förändrar resultaten i pappret. En viktigare justering han gör är att justera farm-ginin utifrån kvoten mellan antalet vuxna män i countyt, och antalet farmer i countyt, alltså en slags proxy för hur många proletärer som fanns där. Medel-ginit för hans 1345 counties ökar med denna justering från 0.41 till 0.67.

Referens
Dietrich Vollrath, "Inequality and school funding in the rural United States, 1890", Explorations in Economic History 2013.

*** liknande här på bloggen: "Hämmar ojämlikhet i jordägande demokratiseringen? Fallet Preussen" (om Ziblatt 2008) ***