måndag 6 juli 2020

Fyra typer av väljare

De senaste decennierna har väljarnas anknytning till de stora, klassiska politiska partierna försvagats.  I Sverige handlar det framför allt om Socialdemokraterna, men motsvarande debatt finns lite överallt. I Tyskland är den ökade differentieringen, eller splittringen, i det politiska landskapet ett återkommande tema mot bakgrund av att att de två "folkpartierna" SPD och CDU minskat sin andel av de rösterna. Under efterkrigstiden kunde SPD eller CDU turas om att bilda regering med stöd av mittenpartiet FDP; idag, i ett mer komplicerat parlamentariskt läge, är det inte så enkelt. Vilket förstås känns igen från Sverige där vi har en ovanligt komplicerad regeringsbildning 2018 bakom oss.

I någon mån faller detta tillbaka på väljarnas "de-alignment" från de stora partierna. Väljarna har blivit mindre "trogna" ett parti, och mera rörliga. Till detta kommer att mer eller mindre protesterande och populistiska partier, som Sverigedemokraterna, vuxit. Ofta förs diskussionen om detta med en kritisk och problematiserande ton: väljarna har blivit mer missnöjda, mindre kunniga, mer dragna till populister.

Hur kan vi förstå utvecklingen bland väljarna? Statsvetaren Maria Oskarson från Göteborgs universitet publicerade för två år sedan en intressant artikel i SOM-institutets årsskrift. Forskningen har, visar hon, flera olika och kontrasterande perspektiv på utvecklingen. En analys är att väljarnas minskade förtroende för politikerna beror på att väljarna blivit mer kunniga, mer insatta och mer intresserade. Därför röstar de nu mindre efter gammal vana, och mer genom att fortlöpande sätta sig in i sakfrågorna. Det motsatta perspektivet är att de se det minskade förtroendet som ett uttryck för politisk alienation, upplevd maktlöshet och så vidare. Oskarson operationaliserar de olika perspektiven empiriskt. Fyrfältaren nedan visar på möjliga kombinationer av politiskt intresse och politiskt förtroende. Den positiva tolkningen av det minskade förtroendet är då att det är väljargruppen "skeptiska kritiker" (nere till vänster) som ökat sin andel, medan den negativa tolkningen är att gruppen "politiskt alienerade" (nere till höger) har vuxit.



Utifrån SOM-surveys beräknar hon andelen i de fyra grupperna 1998 till 2017. Enligt denna beräkning så finns det inte alls någon ökande trend av alienerade väljare -- snarare är deras andel lite mindre på 2010-talet än vad den var på 1990-talet. Under valåren (2002, 2006, 2010, 2014) ökar det politiska intresset vilket gör att andelen som räknas som "integrerade" växer.


I ett tvärsnitt från året 2017 kan man se skillnader mellan olika grupper. 31 procent av samtliga respondenter klassas som "integrerade", men bara 22 procent av de 20-29 år; omvänt så är en större del av de äldre i denna grupp. För utbildning finns ett liknande mönster: 28 procent med låg utbildning är "integrerade" men 41 procent av de med hög utbildning.

Det finns några intressanta åsiktsskillnader mellan de olika grupperna. Bland de "integrerade" vill 76 procent minska inkomstskillnaderna, men bara 38 procent ta emot färre flyktingar. Motsvarande siffror för de "alienerade" är 57 och 63 procent. (s. 155) På en vänster-höger-skala placerar de alienerade sig oftare "varken till vänster eller höger". Den grupp som oftast sätter sig "klart till höger" är faktiskt de "lojala", vilket är intressant! Lojala moderater alltså?

Referens
Maria Oskarson, "Äh, vem bryr sig om politik? Integrerade, skeptiska, lojala och alienerade i den svenska politiken", i Ulrika Andersson, Anders Carlander, Elina Lindgren och Maria Oskarson (red) Sprickor i fasaden. SOM-undersökningen 2017, SOM-rapport nr 72. Tillgänglig här (pdf).

torsdag 11 juni 2020

En miljon svenskar reste utomlands på sportlovet

Sedan 1990-talskrisens slut har den privata konsumtionskraften för svenskar ökat något enormt. Med tanke på utsliten personal och sjukskrivningar såväl som återkommande klagomål på förhållanden och kvalitet i offentlig sektor, är frågan om det inte är relevant att ta upp J K Galbraiths gamla begrepp "private opulence and public squalor".

I en intervju med Folkhälsomyndighetens GD Johan Carlson i DN presenterar Carlson ett intressant fakta: en miljon svenskar reste utomlands på sportlovet. Så här säger han:
"– Sverige har ett enormt stort resande. Vi tänker kanske att den som har sportlov åker till Italien men tittar vi på statistiken så har vi nästan en miljon resenärer som kommer tillbaka till Sverige under nästan fyra sportlovsveckor. Där står Italien för en ganska begränsad del. Folk reser till London, Paris, Barcelona och andra storstäder i Europa, och till New York, ja överallt egentligen. Det som händer är att vi, precis som Belgien, Nederländerna, Frankrike och Spanien får in väldigt mycket smitta från alla möjliga håll. Under radarn från områden där smittan ännu inte upptäckts.

Johan Carlson säger att det hade varit omöjligt att ta prover på alla dessa människor från hela världen när de kom tillbaka till Sverige. Februari är influensa- och förkylningstid och kanske hade ett par hundra tusen symtom av något slag. Ingen vet."
Här finns något som jag skulle vilja utveckla! Därför börjar jag en ny etikett här, "Sverige idag". Den kommer nog senare kombineras med en om "Nyliberalism", för mitt arbete inom Jenny Anderssons projekt om nyliberalism i Norden.

Clas Svahn, "Johan Carlson: Smittan kom in från länder som gick under vår radar", Dagens Nyheter 11 juni 2020.

onsdag 27 maj 2020

Kvinnors arbete i tidigmoderna Europa

Den framstående ekonomisk-historikern Jane Whittle har en programmatisk artikel i Past and Present förra året, som känns som måsteläsning. Den handlar om hushållsarbete i den tidigmoderna ekonomin. Hushållsarbetet är ännu idag omfattande: i OECD-länderna motsvarar det enligt en beräkning 19 till 60 procent av BNP.  Men i den tidigmoderna ekonomi var det nog en ännu större del av ekonomin som helhet.

Whittle tar i början upp att det finns två olika definitioner av arbete, varav bara den ena var bekant i tidigmoderna Europa. Denna är att arbete är det som inte är idleness (sysslöshet? lättja?). Den andra definitionen är att arbete är = lönearbete, en modern norm från industrisamhället som vore främmande i det tidigmoderna samhället. Med denna definition räknas inte hushållsarbete som arbete:
"We tend to ignore this type of work, or consider it non- work (as in discussions around the ‘work–life balance’), despite the fact it is necessary and time-consuming, involves skill and physical exertion, and is essential for the functioning of the market economy. Unpaid housework and care work are also disproportionately undertaken by women." (s. 35-36)
I det förindustriella Europa var det mesta arbetet obetalt. I England runt år 1500 bodde majoriteten av hushållen på landet och var i någon grad engagerade i jordbruket. Skiljelinjerna mellan arbete för pengar och arbete för uppehälle var inte glasklara, betonar Whittle, och det här tycker jag är väldigt viktigt och bra: "When work was done, for instance milking a cow or growing a crop, it was not necessarily known if that work was going to contribute directly to the family’s subsistence or to income via sale." (s. 36)

Whittle går igenom litteraturen och möjliga teoretiska angreppssätt för att framarbeta en väg framåt. Av historiska studier börjar hon med att studera ett verk från varje våg av studier av kvinnors arbete historiskt: Alice Clarks Working Life of Women in the Seventeenth Century (1919), Bridget Hills Women, Work and Sexual Politics in Eighteenth-Century England (1989), och Marjorie McIntoshs Working Women in English Socie2ty, 1300–1620 (2005). Alla tre diskuterar en del av kvinnors arbete som "domestic". Men detta "domestic" kan syfta på olika saker: (a) en uppsättning sysslor, (b) platsen där arbetet utförs, och (c) arbetets marknadsorientering eller ej. (s. 39) Clark var den av de tre som var minst intresserad av hushållsarbete per se: hon riktade mer uppmärksamhet åt arbete som utfördes i hemmet men för arbetsmarknaden. Hennes definitioner av "domestic industry", "family industry" och "capitalist industry" som alla gjordes i hemmet var förvirrande och med annorlunda gränsdragningar än t ex de som Hill använde. Whittle kritiserar McIntosh, som hon menar ger en värdefull och rik empirisk stuide av kvinnors arbete i den kommersiella ekonomin, för att ändå på det övergripande planet stärka en stereotypisk bild av kvinnors arbete som framför allt i hemmet och för hemmet (s. 42). Så sett blir slutsatsen av översikten av Clark, Hill och McIntosh att forskningen om kvinnors arbete gjort mycket värdefullt, men inte skapat en "clear terminology". Eftersom det mesta arbetet i det förindustriella samhället gjordes i eller runt hemmet, så är det inte särskilt informativt att etikettera kvinnors arbete som "housework" eller "domestic" (42f). Män arbetade mycket hemma men om de arbetade med grödor eller byggnaderna så beskrivs det inte som "domestic" trots att det var lika mycket en del av familjeekonomin som kvinnorsnas arbete i och runt hemmet var.

Från kvinnohistorikerna går Whittle vidare till ekonomisk-historikerna och tre inflytelserika studier från de senaste decennierna: Joyce Burnette (1997) om könslöneskillnader under den industriella revolutionen; Jan de Vries (2008) om hushållsarbete och förändring i fördelning av arbete mellan hushåll och marknad i tidigmoderna Europa; och hur Stephen Broadberry m fl i British Economic Growth 1720-1870 (2015) behandlar kvinnors bidrag till den förindustiella ekonomin. Burnette menar att kvinnors lägre löner under industriella revolutionen inte berodde på diskriminering, utan på att kvinnor var mindre produktiva. Detta berodde i sin tur på två saker: mindre fysisk styrka, och att de pga hushållsåtaganden arbetade färre timmar. Parlamentariska rapporter från 1800-talets mitt menade att manliga jordbruksarbetare arbetade från sex på morgonen till sex på kvällen, medan kvinnor i genomsnitt arbetade ungefär 10 timmar om dagen. Burnette har inga belägg från före 1790 vilket Whittle kritiserar. Tidigare så ägde många jordbruksarbetare ett eget mindre jordbruk och både män och kvinnor torde ha haft goda skäl att gå hem och jobba delar av dagen t ex med att ta hand om korna.

de Vries använder Gary Beckers New Household EConomics där hushållsarbetet ses som en "produktiv konsumtion" som gör nyttigheter som konsumeras inom hushållet. de Vries menar att kvinnor på 1700-talet arbetade allt mer för marknaden, och att denna trend bröts runt 1850. Whittle pekar på att de Vries inte utforskar vad gifta kvinnor arbetade med före den 1700-talstrend han diskuterar, och pekar på Humphries och Sarasua (2012) som en alternativ historieskrivning. Whittle menar att de Vries gör anakronistiska antaganden och projicerar tillbaka till 1500-1600-talen en arbetsdelning som i själva verket var typisk för 1950-talet, med en hemmafru och en lönearbetande man. Ingenting, säger Whittle, tyder på att arbetsdelningen i europeiska hushåll före ca 1650 faktiskt såg så ut. (s. 46)

Broadberry et al (2015) antar att kvinnor stod för 30 procent av de arbetade timmarna i den kommersiella ekonomin från 1200-tal till 1800-talet. De hänvisar till en ojämlik fördelning av hushållsarbetet som anledningen. Siffran 30 procent får de fram genom en egen bearbetning av en mycket preliminär skattning för år 1851 i ett working paper av Leigh Shaw-Taylor. Jag behöver kanske inte säga att Whittle inte är imponerad av denna approach?! Hon sammanfattar sin kritik av de tre studierna och den ekonomisk-historiska forskningens behandling av kvinnors arbete mer allmänt:
"The assumption that women’s role in housework and care work was unchanging over time in form and time-use is erroneous as there is considerable evidence that this was not the case. Women’s economic contribution also seems to be consistently underestimated and men’s contribution overestimated. This unbalanced approach is partly a result of ignorance about pre-industrial housework and care work, but also stems from an underestimation of women’s contribution to production within the household economy, which is often conceived as housework or domestic work while men’s is not. The definition of ‘the economy’ is not straightforward, and this causes serious problems when applying neoclassical economic models to past societies." (s. 48)
Från de två empiriska fälten går Whittle vidare till teoretiska approacher, med en början i Beckers New Home Economics. Becker utgår ifrån att "male breadwinner"-familjen varit den typiska familjeformen historiskt. (s. 50-1) Att han tydligt definierar arbete i hushållet som arbete är en styrka, men inte originellt i förhållande t ex till feministisk forskning. I den feministiska diskussionen har två begrepp stått i centrum: "social reproduction" och "domestic labour". Här argumenteras att kvinnors obetalda arbete i hushållet möjliggör mannens arbete på arbetsmarknaden genom att ta hand om hemmet, laga mat osv. (51-2) Whittle är kritisk mot denna approach och menar att den delar en svaghet med Becker: bristen på historiskt perspektiv.

Whittle gör en doktrinhistorisk fördjupning om hur hushållsarbetet behandlats i nationalekonomin. Marshall erkände att det var arbete, men exkluderade det ändå från diskussionen om ekonomin -- en klar paradox. Pigou var än mer uttalad med paradoxen. Den köpta och egenkonsumerade varan, som mat producerad ave n bonde, är inte fundamentalt olik den som producerats för marknadne: ‘the bought and unbought kinds do not differ from one another in any fundamental respect’. Liknande så var gränsdragningen att kvinnors betalda arbete men inte deras obetalda arbete räknades, godtycklig: om en man gifte sig med sin hushållerska och hon fortsatte laga maten, så föll så sett nationalinkomsten, trots att produktionen i verkligheten förstås var lika stor. (s. 54) Pigou rättfärdigade godtyckligheten pragmatiskt: det obetalda arbetet är för svårt att mäta.

Whittle tar som ett positivt motexempel mot Becker, feministisk ekonomi och Marshall-Pigou upp utvecklingsekonomin. Där har upprepade gånger det ohållbara i att inte räkna in obetalt hushållsarbete i BNP, påpekats: Whittle tar upp flera exempel från Esther Boserup (1970) och framåt. I utvecklingsekonomiska kretsar har det förts omfattande och viktiga debatter om arbete och vad som ska räknas i BNP, inte minst i dialog med FN:s nationalräkenskaper som tog fram ett system (SNA, System of National Accounts) 1953, och reviderade detsamma 1968, 1993 och 2008. SNA 1993 erkände för första gången hushållsarbete som en "produktiv aktivitet", men räknade fortfarande inte in det i BNP. (s. 56) Margaret Reids Economics of Household Production från 1934 var en viktig föregångare i att tänka på de här frågorna. Whittle visar att med Broadberry et als antaganden för England 1381-1851 så bestod kvinnors arbete till 43 procent av sådant som räknas i SNA, medan mäns arbete till 97 procent bestod av sådant! (s. 59) Vilket verkar osannolikt högt.


I nästa sektion, V, applicerar Whittle Margaret Reids approach på det förindustriella England. (s. 60ff) För denna period saknas förstås time use surveys, så W vill fånga mäns och kvinnors tidsanvändning på andra sätt. Ett är en s.k. spot check survey som kan simuleras genom att använda "incidental and contextual evidence from court records" (61). Denna approach utvecklades i ett pionjärarbete av Sheilagh Ogilvie, A Bitter Living (2003), och har vidareutvecklats av det Uppsala-baserade Gender and Work-projektet lett av Maria Ågren. Ogilvie finner att hushållsarbete utgjorde 19 procent av kvinnors arbetsuppgifter (i sydvästra Tyskland), omsorgsarbete 11 procent, jordbruk 26 procent, och hantverksarbete 20 procent. GaW finner för Sverige att omsorgsarbete var 6 procent, arbete med mat och bostad 6 procent, jordbruk 10 procent, handel 15 procent, och hantverk och bygge 3 procent. Whittle och Mark Hailwood har gjort en motsvarande studie för sydvästra England från 1500 till 1700 och de finner att kvinnors arbetsaktiviteter var 21 procent hushåkllsarbete, 11 procent omsorgsarbete, 21 procent jordbruk, handel 18 procent, och hantverk och bygg 9 procent. (Se tabell ovan för sammanfattning.)

Det är förvisso så att kvinnor gjorde majoriteten av hushållsarbetet i alla tre samhällen. Men de abretade också mycket med annat: i Tyskland gjorde kvinnor mer än hälften av arbetet i jord- och skogsbruk, och i Sverige och England mer än 50 procent av arbetet i handel. I alla tre länderna gjorde kvinnorna mer än 40 procent av hantverksarbetet -- den tidens tillverkningsindustri. Kvinnors centrala roll för många typer av arbete visar sig också begreppshistoriskt i begreppet housewife eller huswif med medeltida ursprung och som inte alls hänger ihop med housework som framkom på 1600-talet och antog sin moderna betydelse först på 1800-talet. Däremot hängder det ihop med hennes arbete, huswifery som var en bred uppsättning uppgifter.

Whittle diskuterar också i denna sektion den omfattande kommersialiseringen av hushållsarbete under tidigmodern tid -- dels tjänare som skötte hushållet, matlagning etc., men också ammor och andra yrkespersoner som gjorde sysslor som vi idag kanske skulle betrakta som typiskt skötta inom hushållet.

En annan nyare artikel på temat kvinnors abrete i det tidigmoderna Europa är Anne Montenachs studie av 1700-talets Lyon i Continuity and Change nr 1 2020. Textilsektorn och särskilt silke var viktigt i denna stad: 1789 arbetade 34 000 arbetare i Lyons silkesindustri. Kvinnor och flickor var en stor del av arbetskraften. Så här förklarar Montenach bakgrunden till och syftet med sin artikel:
"Between the 1740s and the 1780s, the Grande Fabrique labour structure evolved into a large capitalist export industry in which handloom weavers were dominated by a small group of important merchants. Moreover, during the last decades of the Old Regime, the silk industry encountered frequent economic crises and work stop- pages. The aim of this article is to analyse how female working conditions were affected by structural and conjunctural crises experienced by Lyon’s silk industry in the second half of the eighteenth century. It concentrates on the different cir- cumstances in which sources allow us to see women – and their families – coping with economic uncertainty: small-scale wage conflicts with their employers, clandestine work and illicit activities, which never cut them completely off from the formal economy. By comparing regulations and practices, this essay echoes existing scholarship on women and the guilds which has challenged the traditional argu- ment of exclusion and marginalisation.4 It also explores female agency and the strategies women developed in order to make ends meet. In particular, a close look at the archival sources dispels previous assumptions by Garden and Godart about the difficulties faced by powerless female silk workers, given their uncertain and unequal working conditions. Of course, silk-making in Lyon was a family busi- ness. As fathers, husbands or workshop masters, men were directly involved in female activities, and strategies used by working women frequently relied on family support. " (s. 33-34)



Referenser
Anne Montenach “Coping with economic uncertainty: women’s work and the protoindustrial family in eighteenth-century Lyon”, Continuity and Change (2020), 35, 33–52.
Jane Whittle, "A Critique of Approaches to ‘Domestic Work’: Women, Work and the Pre-Industrial Economy", Past and Present, Volume 243, Issue 1, May 2019, Pages 35–70

tisdag 12 maj 2020

Liberalerna och arbetarrörelsen runt sekelskiftet 1900

Till den femte (?) träffen med vårt politisk historia-seminarium har vi valt tre texter om liberalism runt sekelskiftet 1900, från tre länder: Storbritannien, Sverige och Danmark.


Laybourn 1995
Keith Laybourns artikel från 1995 börjar enkelt och rakt på sak: "The decline of the Liberal Party and the rise of the LAbour Party dominate twentieth-century British political history." I ett tvåpartisystem är det så klart stort när ett av de två stora partierna byts ut, jfr skiftet från Whigs till Republikaner i USA på 1850-talet. Skiftet var dramatiskt. År 1906 hade Liberalerna 400 MPs, och 1924 bara 40. Labour ökade under perioden från 2 år 1900 till 30 år 1906 och 191 år 1923, då de också fick bilda en minoritetsregering. Det finns två stora frågor här, säger Laybourn. För det första: varför skedde skiftet? Och för det andra när började Liberalernas nedgång? Laybourns argument är att Liberalerna gick ner redan före 1914, inte under det första världskrigets klasspolitik eller av interna bråk 1916, och att orsaken var att Labour tog över de fackföreningsanslutna väljarna.

Laybourne presenterar debatten som uppdelad i två läger. Det ena hävdar att Liberalerna förstördes av klasspolitikens utveckling (t ex Bill Lancaster 1980; David Clark 1981), och det andra att nedgången kom från den mer kontingenta faktorn, kriget. Debatten började redan på 1930-talet med George Dangerfields klassiker The Strange Death of Liberal England som menade att det var redan 1906 som Liberalerna tappat sin status som "the party of the left". Liberalerna klarade inte att hantera nya politiska frågor och utmaningar: kvinnlig rösträtt, den irländska frågan, konstitutionel förändring. Dangerfield utvecklade egentligen de i princip whiggiska historieskrivningen som fabianerna stod för när de menade att arbetarrörelsens övertagande var oundvikligt. 1954 tog Henry Pelling (med The Origins of the Labour Party) debatten vidare när han utvecklade hur Independent Labour Party (ILP) och Labour-partiet började stärka sig i fackföreningarna. Paul Thompson instämde i sin forskning om London. Sedan 1970-talet har Ross McKibbin varit den ledande företrädaren för klasspolitik-förklaringen. I The Evolution of hte LAbour Party 1910-1924 (1974) menade han att det var arbetarklassens anknytning till Labour som avgjorde utvecklingen, och att detta skedde redan före WW1. McKibbin gör ett starkt argument för betydelsen av organisering och klasskänsla framför idéer: "the Laboru Party was not based upon broadly articulated principles, but rather upon a highly developed class-consciousness and intense class loyalties". I boken från 1974 spelade han kraftigt ned betydelsen av WW1, medan han i The Ideologies of Class (1990) öppnar för en lite större betydelse av kriget. McKibbins argument har fått stödd i senare forskning av Laybourn och Jack Reynolds (Liberalism and the Rise of Labour, 1984), och George L. Bernstein (Liberalism and Liberal Politics in Edwardian England, 1986).

Sedan mitten av 1960-talet har den klassbaserade förklaringen utmanats av de "Liberala revisionisterna". Denna förklaring leddes framåt av Trevor Wilson i The Downfall of the Liberal Party 1966, och har fått stöd av Roy Douglas, Peter F Clarke, KD Brown, Chris Cook, Michael Bentley m fl. Alla dessa menar att Liberalerna klarade sig fram tills världskrigets turbulens. Flera av dem, som Clarke, hävdar att den socialreformatoriska New Liberalism hll på att ta över det librala partiet efter 1906 och ledde till en "revival" 1906-14. Med New Liberalism klarade de klasspolitikens utmaningar genom att erbjuda ett liberalt alternativ för social rättvisa. Clarke studerade Lancashire som var speciellt på så sätt att Tories var det största partiet på 1890-talet, men han hävdade i alla fall att länet var brittisk politiks "cockpit". (Idén också utvecklad i Liberals and Social Democrats, 1978.) Flera forskare som KD Brown och Roy Douglas har hävdat att Labours styrka i parlamentet före WW1 har överskattats (s. 210f).

Kort sagt så har den huvudsakliga debatten om Labours uppgång och Liberalernas nedgång också flera mindre deldebatter: rösträttsfrågan, New Liberalism, och lokala variationer. Vad gäller rösträtten har Matthew, McKibbin och Kay argumenterat för att Labour hade varit en dominerande kraft i parlamentet redan före WW1 om det inte vore för rösträttsbegränsningarna som gällde före 1918. Clarke, Hart och Tanner håller inte med; de menar att inte bara arbetarmän utan också medelklassmän stod utan rösträtt före 1918, framför allt för att de bodde inneboende eller hade flyttat i största allmänhet sedan förra valet. Detta innebär att MMK:s antagande att de flesta av de 4.8 miljonerna män utan rösträtt hade röstat Labour, inte håller. Laybourn är dock inte övertygad av revisionisterna här. Han menar att Labour var starkt begränsade i valen före 1912 pga sin brist på heltidsbetalda agitatorer/valarbetare: före en reform 1912 hade man bara 17 stycken, men 1918 hade det antalet ökat till 80, och 1922 till 133. Detta i konstrast till Liberalerna som hade 299 stycken år 1915. (s. 212f) Det var komplicerat att registrera sig som väljare och därför var sådana "party agents" mycket viktiga. Och Tanner själv medger att ca 90 procent av de nästan 5 miljoner män utan rösträtt var arbetarklass. Laybourn menar också att parlamentsvalen inte säger allt om Labours styrka före 1914: man måste också beakta lokalvalen. (213f) 1913 så höll Labour 500 av 8000 kommunala förtroendevalda-platser.

Vad gäller New Liberalism så åberopar Laybourne L.T. Hobhouse, J.A. Hobson och david Lloyd George som dess främsta företrädare i Labour-partiet. De stod för offentlig medling vid strejker och lockouter, offentligt ägande av verksamheter när det skulle vara effektivt, och policies för gemensamma lösningar. De betonade harmoni mellan klasserna (215). Peter Clarke är den främste företrädaren för analysen att denna socialliberala våg stärkte Liberala partiet före kriget. Men Laybourne menar att Clarkes tes bara håller i Lancashire, den region som han studerade. I Wales var Liberalerna starka pga Old Liberalism, med fred, sparsamhet med offentliga utgifter, frihandel, frikyrkor och walesisk nationalism. Likaså var det den gamla, inte den nya, liberalismen som stärkte partiet i nordöst, västra Yorkshire och i London. (s. 215f) Det är också oklart hur populär den nya liberala politken egentligen var i arbetarklassen. Pat Thane (1985) menar att arbetarna var mer intresserade av trygga jobb och högre och rättvisare löner, än av välfärdsreformer. G.R. Searle (EHR, 1983) menar att Liberalerna faktiskt inte ändrade sin politik så mycket som Clarke med flera hävdat. Chris Wrigley (1985) menar vidare att facken inte var särskilt imponerade av Liberalernas omsvängning. Också Martin Pughs artikel "Yorkshire and the New Liberalism" i Journal of Modern History dömer Laybourn ut: det var gammal liberalism, inte ny, som vann valet för liberalen Runciman där 1902.

Den tredje deldebatten, den om lokala studier, har ju Laybourn redan behandlat rätt mycket med sin diskussion om Clarkes alltför generaliserande slutsatser baserat på Lancashire, och hans argument att att bara studera parlamentariska val underskattar Labour. Men i sektionen som särskilt handlar om denna fråga har han upp David Howells British WOrkers and the Independent Labour PArty (1888-1906) och Duncan Tanners Political Change and the Labour Party 1900-1918 (1990). Tanner menar att Labour före 1914 bara var starkt där Liberalerna var svaga, och (contra McKibbin) att de inte byggt upp något starkt klassmedvetande eller klassbas i valen. (s. 219-221) Laybourn håller inte alls med. I västra Yorkhire var båda partierna starka. Och Tanner har cherrypickat sina områden och perioder att diskutera, menar L. L kritiserar också TAnner för att bortse från viktiga Labour-institutioner som "the Clarion movement" (?), "the Labour Church" (?!), socialistiska söndagsskolor m m. Bill Lancaster har i en studie av Leicester kritiserat Tanner.

I slutsatserna försvarar Laybourn klassperspektivet. Labours tillväxt var oundvikligt för Liberalerna, inte minst genom facket.


Östberg 1990
Kjell Östbergs artikel om "Liberalerna och arbetarrörelsen" börjar med ett mäktigt citat från den liberale politikern Ernst Beckman, ur hans dagbok 1909:
”Kanske blir en och annan som står närmast den brusande och virvlande strömmen, yr i huvudet och kastar sig i böljan. Det finnes väl knappast någon bland oss som inse storheten av arbetar- skarornas organisation och oemotståndliga frammarsch, som icke haft stunder då man längtat att kunna helt sluta sig till det parti, som hittills varit bärare av denna väldiga rörelse. Men man stötes tillbaka av deras partityranni, deras ofta förkastliga stridsmedel och av deras frihetsfientliga handlingar. Därtill kommer ju deras ohållbara ekonomiska teori. Den gör dock mindre, ty den är numera egentligen en vacker drömbild, hägrande vid horisonten. Dess rosiga skimmer faller blott fjärran ifrån över dagens strider, vilka utkämpas i helt andra tecken än produktionsmedlens förstatligande.”
1900-talets första decennium, konstaterar Östberg med Bernt Schiller (Krisår 1906-1914, 1973), har ofta i svensk historia setts som en period av steg i riktning mot demokratin. Men det var mer komplext än så. I två av tidens stora styrkemätningar -- storstrejken 1909 och försvarsstriden 1914 -- segrade högern. Bland de borgerliga partierna var det också Högern som ledde under dessa år. Mot bakgrund av detta undersöker Östberg i denna artikel hur liberalerna såg på arbetarrörelsen och Socialdemokraterna under dessa år.

En rad forskare har diskuterat betydelsen av liberal-socialdemokratiskt samarbete i 1900-talets början, framför allt i rösträttsrörelsen. Så skriver Herbert Tingsten (1957):
”Den väsentliga förutsättningen för utvecklingen mot pacifism, reformism och demokrati var själva arbetet för rösträttens erövring /.../ Samarbetet med borgerliga demokrater tedde sig naturligt i den föreliggande situationen och ett sådant samarbete var ägnat att hos socialdemokratin ingjuta något av den principiella demokratism som kännetecknade liberalismen”
Också Seppo Hentilä (1979) noterar att socialdemokraterna i rösträttskampen tar intryck av liberalerna, även om han i högre grad betonar arbetararistokratins betydelse för socialdemokratins högersvängning. Knut Bäckström har också gjort argumentet om socialdemokratins påverkan från liberalerna. För liberalernas egen del så kunde de se på SAP som ett användbart stödparti. SA Söderpalm ser skillnader inom arbetsgivarkollektivet, där mer "framstegsvänliga" (hmm) företagare stödde Liberalerna och kunde tänka sig allianser med SAP*, medan underförstått andra företagare stödde Högern. Samarbetet Liberalerna--SAP har också studerats från liberalernas perspektiv av Leif Kihlberg (Karl Staaff, 1963); Torbjörn Vallinder (I kamp för demokratin, 1962); och Jarl Torlbacke i Journalistik på osäkra villkor (1966) där han undersöker den liberala Afton-Tidningen och ser hur radikala liberaler närmar sig socialdemokraterna: ”De flesta radikala politiker insåg även, att den tilltagande inrutningen av det politiska livet återverkade på möjligheterna att verka i mellanrummet mellan vänster- partierna; de tog antingen steget över till socialdemokratin eller anpassade sig inom det liberala partiet till den politiska realiteten.” Sven Ulric Palme ger i sin "Karl Staaff och storstrejken" (1964) en analys av slitningarna i det liberala partiet efter 1909. Palme menar att Staaff var mer oroad för utbrytningar ur det egna partiet åt höger än åt vänster och att han därför behandlade vänsterflygeln ganska hårt.

Det liberala partiets riksdagsgrupp och partiledning var en ganska heterogen samling av litteratörer, yrkespersoner, bönder, godsägare och andra: medelklass och överklass från stad och land och från olika sektorer. Det är inte helt lätt att klassificera dem i fraktioner. Östberg refererar att riksdagsmannen Karl Starbäck 1910 gjorde en indelning i en högerfalang som mest bestod av jordbrukare, en vänsterfalang av stadsradikaler dit han själv hörde, och en mittengrupp runt Staaff. Men Östberg påpekar att förhållandena i försvarsfrågan, som på 1910-talet blev allt viktigare, var i princip de omvända: landsbygdsrepresentanterna var mer sparsamma i försvarspolitiken och stadsliberalerna mer försvarsvänliga. Flera av de som Starbäck kategoriserade i högergruppen gick också över till socialdemokratin under 10-talet, medan Starbäck själv var på väg högerut.

I det socialdemokratiska partiet fanns gott om erfarenheter av samarbete med liberaler. Branting hade umgåtts med många senare ledande liberaler i Verdandi i Uppsala, och blev förstås invald i riksdagen på 1890-talet i ett samarbete med liberalerna. Östberg påpekar att den viktigaste socialdemokraten med arbetarbakgrund under de tidiga åren, partisekreteraren och kassören CGT Wickman, hade en bakgrund i den liberala fackföreningsrörelsen. Östberg menar också att Svenska Arbetareförbundet, en "gul" fackförening som betalades av arbetsgivarna och efterhand blev en strejkbrytarförmedlning, hade relationer till det liberala partiet, men att det är svårt att veta precis hur, eftersom förbundets siste ordförande 1920 brände upp organisationens arkiv! I Frisinnade landsföreningens arkiv finns det i alla fall några handlingar som berör samarbetet mellan de två.

Inför valet 1911 intresserade sig de Frisinnade för lantarbetarna, som nu för första gången hade rösträtt. På initiativ av CG Ekman tillsattes en kommitté för agitation bland lantarbetarna. De startade också ett liberalt fackförbund för denna grupp, uttryckligen i opposition till LO-förbundens samarbete med SAP, och i samarbete med Svenska Arbetareförbundet. Det liberala facket för lantarbetare kom dock aldrig igång.

Östberg gör en typologi över fyra olika motiv för individuella liberaler att närma sig socialdemokratin. Ett, ett intresse för arbetarfrågan och en vilja att förbättra arbetarnas situation, antingen genom att själva ta över ledarskapet över dem, eller på ett mer jämlikt sätt. Två, att uttrycka missnöje med högern inom det egna liberala partiet. Tre, ett försök att bilda ett bredare icke-socialistiskt vänsterparti. Fyra, en del liberaler gick så långt att de helt enkelt gick över till SAP. Från denna typologi går Östberg över till att diskutera den senare gruppen.

Den främsta företrädaren för typ fyra är Carl Lindhagen, som 1897 gjorde entré i riksdagen och som under sina år bland liberalerna var profilerad på partiets vänsterflygel, i opposition mot partiledningen t ex i frågor om Staafflagarna, rösträtten och Norrlandsfrågorna. Lindhagen bildade inte någon formell fraktion men Östberg talar i alla fall om en "Grupp Lindhagen" runt honom, med riksdagsmännen Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, Curt Wallis och Edward Wavrinsky. 1907 gick Lindhagen ur den liberala riksdagsgruppen, och 1909 sökte han inträde i SAP. Av den gamla "Grupp Lindhagen" var det bara Wavrinsky som följde honom in i SAP, och som radikal grupp inom liberalerna fortsatte de att existera och ha egna träffar, efter Lindhagens utträde ledda av Kjellberg och Eric Palmstierna. Sista gången gruppen agerade kollektivt var våren 1910, i frågan om arbetsmarknadslagstiftning.

Bland tidningsmän som Otto von Zweigbergk (DN), Mauritz Hellberg (Karlstads-Tidningen) och andra pågick parallellt en vänsterliberal samling. 1909 startar Valfrid Spångberg, som Branting var övertygad om förr eller senare skulle hamna i SAP**, Afton-Tidningen som en mera radikal liberal tidning. A-T stod för vänstersamverkan och en front mot Aftonbladet, som vid detta tillfälle var den liberala högerflygelns organ. Åren efter 1909, med den starka sociala polariseringen efter storstrejken, gick Mauritz Hellberg, som blev invald i riksdagen, Erik Palmstierna och andra i funderingar om att starta ett radikalt utbrytarparti ur liberalerna. Östberg skissar en fascinerande blandninf av folk som gick i sådana tankar:
"Man kan placera in Mauritz Hellberg i ett politiskt kotteri med mer eller mindre realistiska och homogena planer på ett ”rent” vänsterparti. Där ingick också personer som JJ Gibson, Karl Starbäck, Erik Palmstierna och Ellen Key. Även Gustav Steffen deltog i denna grupps lösliga diskussioner. Någon klar bild av det parti man ville skapa hade man inte. Steffen ville snarast bygga ett fabianskt elitparti, JJ Gibson formulerade tankar på ett utopiskt inriktat ‘socialevolutionistiskt’ parti, Ellen Key talade om att vara socialist på egen hand och Hellberg och Starbäck tänkte sig nog mer ett traditionellt vänsterbetonat politiskt parti. När Lindhagen inte längre fanns till hands, och Schotte efter storstrejken definitivt svikit even- tuella förhoppningar på att ta ledningen i en vänsterrevolt, verkar blickarna allt mer riktas mot Palmstierna. Ellen Key myntade uttrycket de sju Palmstiernorna som skulle kunna utgöra stommen i ett sådant parti. Men inte heller Palmstierna levde upp till förväntningarna härvidlag utan anslöt sig till socialdemokraterna sommaren 1910."
Men en fråga jag vill ställa efter denna fascinerande framställning är ju: vad betyder ett "traditionellt vänsterbetonat parti" här? Det hade väl inte funnits något sådant vänsterparti i Sverige, så kan man verkligen tala om ett "traditionellt" dito här? Det är ju just bakom sådana antaganden om vad som är traditionellt, vad som är typiskt, etc som mycket spännande kan gömma sig.

Östberg går över till en diskussion om den fascinerande Erik Palmstierna. Född 1877 i överklassen i STockholm -- adlig, fadern verksam vid hovet, och efter en kort karriär som sjöofficer vände E.P. sig till det sociala arbetet och var, oberoende förmögen, verksam i en mängd olika sociala och politiska organisationer i Stockholm åren runt 1910. CSA, Stockholms jordreformförening, en grupp kristna liberaler runt Natanael Beskow, m fl. Östbergs artikel bygger på ett imponerande -- om än spritt -- arkivarbete, och han citerar ett fascinerande brev från den unge socialdemokraten Yngve Larsson till sin vän Otto Järte från 1908.*** Larsson berättar att han gått med i en grupp liberaler runt Palmstierna som träffas var 14:e dag för att ”utbilda en gemensam och enhetlig åskådning och uppmuntra varandra till kamp mot högern.” Där ingick bl.a. GH von Koch, nationalekonomen Sven Brisman, liberalen Eliel Löfgren, och bankdirektören Gustaf Lagercrantz. Socialdemokraterna var representerade av Larsson, riksdagsmannen Bernhard Eriksson, redaktören och kooperatören Karl Eriksson, och kooperatören Anders Örne. Några år senare presenterar Palmstierna själv klubben för en tilltänkt medlem:
"Hösten 1907 tog jag initiativet till en privat och hemlig sammanslutning mellan ett antal ”tvättäkta” radikaler och socialdemokrater med bildning. Syftet var att söka skapa ett för framtiden varande vänskapsförbund mellan dem, som p.g.a.. sina åsikter vore ”dömda” att samarbeta med varann för landets framtid. Endast de som på ett eller annat sätt stå i det direkta samhällsarbetet medtogs. Bara unga män… Tendensen ekonomisk-politisk. Spetsen riktad mot unghögerjuntan. "
Klubben fanns hela vägen fram till 1918 och samlade en stor mängd prominenta individer. I sina memoarer konstaterar Palmstierna stolt att fjorton ministrar, varav tre statsministrr och fyra utrikesministrar, hade en bakgrund i klubben, liksom två generaldirektörer, två överdirektörer, en hovrättspresident, osv. Klubben spelade också en roll i praktisk politik, menade han: ”Åtskilliga riksdagsmotioner, utnämningsfrågor och administrativa uppslag härledde sig från diskussionerna kring vårt avlånga bord”. Palmstierna hävdade t o m att Edéns koalitionsregering 1917 int hade kunnat tillkomma utan Palmstierna-klubbens förberedelse av liberal-socialdemokratiskt samarbete. Palmstierna gick in i SAP 1910 men verkar inte ha propagerat för att hans klubb-kollegor skulle göra detsamma; bara nationalekonomen Gustav Stefffen och prästen Klefbeck följde honom in i arbetarpartiet. Steffen hade för sin del bl.a. i korrespondens med Lindhagen agiterat för en "intelligenssocialistisk förening", som skulle tillföra den "kultur" och intellektuella kapacitet som han menade att arbetarpartiet saknade, medan SAP däremot var de enda som hade en tillräcklig "politisk stötkraft för att stadigt driva på det politiska reformarbetet".****

Några liberaler verkar ha anslutit sig till SAP delvis grundat i ett missnöje med hur de behandlats inom liberalerna. Detta gäller Edward Wavrinsky och Bohusläns Assar Åkerman.

Med stöd i brevkällor kartlägger Östberg att Staaff och kretsarna kring honom verkar ha varit ganska nöjda med vänsterliberalernas avhopp. Deras glädje uttryckte de inte alltid på så smakfulla sätt.

I sin sammanfattning drar Östberg inte några särskilt vidlyftiga slutsatser. Han konstaterar att det inte blev så många liberaler som gick hela vägen och gick över till SAP. Det fanns flera skäl till det: att det för personer från en borgerlig miljö kunde innebära sociala slitningar såväl som risker för karriären; steget kunde också vara långt när avståndet mellan Liberalerna och SAP var stort, och onödigt när relationerna mellan partierna var bra. Men, konstaterar Östberg i sin slutkläm: "Däremot kunde den grupp av radikaler som fanns i gränszonen mellan liberalism och socialdemokratins höger fungera som en viktig brygga när planerna på vänstersamverkan skulle omsättas i praktiken. Intresse av en sådan förbindelse fanns från bägge håll."


Nevers 2013
Jeppe Nevers börjar sin artikel om den agrara liberalismens uppgång i Danmark med att konstatera att det är på 1830-talet som "liberal" börjar få en politisk betydelse i Danmark, och inte bara användas som en beskrivning av en generös eller öppensinnad person.


Fotnoter
* Söderpalm nämner som exempel Gustaf Wallenberg (1863-1937), Staaffs finansministrar Elof Biesèrt och Theodor Adelswärd, Sven Palme, och göteborgare som Otto Mannheimer, Hjalmar Wijk och Dan Broström.
** Referensen är Jarl Torbacke, Journalistik på osäkra villkor, s. 18ff. 
*** Brevet finns i Yngve Larssons arkiv på Stockholms Stadsarkiv. Palmstiernas brev som citeras därefter finns på Kungliga Biblioteket.
**** Citerat ur brev från Steffen till Lindhagen 13 januari 1909, Stockholms Stadsarkiv.

Referenser
Keith Laybourn (1995) "The rise of labour and the decline of liberalism: the state of the debate", History vol. 80.
Jeppe Nevers (2013) "The Rise of Danish Agrarian Liberalism", Contributions to the History of Concepts Volume 8, Issue 2, Winter 2013: 96–105.
Kjell Östberg (1990) "Liberalerna och arbetarrörelsen", Arkiv: för studier i arbetarrörelsens historia, nr 46-47.

måndag 4 maj 2020

Tidigmodernt arbete och övergången till kapitalism

Ekonomisk-historikern Bas van Bavel börjar sin artikel "The Transition in the Low Countries: Wage Labour as an Indicator of the Rise of Capitalism in the Countryside, 1300–1700" från 2007 med att konstatera att den handlar om övergången från feodalism till kapitalism, vilket idag (2007) inte är en fashionabel formulering. Istället, säger vB, så talar man om "modernisering" eller liknande, men då brister man i specificitet, menar han. Han föreslår istället att granska just övergången från feodalism till kapitalism. Han anger en stringent definition:
"the transformation of a society dominated by small, independent producers who had a strong grip on the means of production and whose produce was partly extracted by non-eco- nomic force, into a society in which there is a pronounced division between propertyless wage-earners and entrepreneurs who own the means of produc- tion, and thus have a way to appropriate the surplus." [1]
Utifrån denna definition så blir några utvecklingar i fokus:
"This definition leads to a number of elements to be investigated in order to analyse the transition and to define its chronology. These elements are property relations, relationships involved in surplus extraction, and the rise of wage labour as personal bond- age disappeared." (s. 286)
För övergångsproblematiken pekar han till en debatt mellan två olika skolor. Den ena betonar städernas roll, som kapitalistiska öar i det feodala havet. Dit hör t ex Henri Pirenne och Paul Sweezy. I motsats till denna skola står Maurice Dobb och andra som följt honom i en linje av argument som utarbetats i uttalad opposition mot den första. Här betonas istället betydelsen av en omvandling på landsbygden. Hilton (1979), Holton (1986) och Epstein (1991) har menar att städer var delar av de förtryckande strukturerna, och inte nödvändigtvis hade så snabb ekonomisk omvandling. Protoindustrialiseringslitteraturen som Kriedte Medick och Schlumbohm (1978) har menar att produktivitet i branscher ofta tog fart på landet, bortom städernas gillen och regleringar. Och Brenner (1982) har argumenterat för att kapitalism i jordbruket var en förutsättning för utvecklingen av kapitalismen överlag.

van Bavel ska fokusera på övergången till lönearbete. Lucassen (2002) har utifrån monetarisering och annat argumenterat för att övergången till lönearbete på landsbygden skedde så sent som runt 1700. Andra studier använder helt enkelt urbaniseringsgraden som proxy för hur vanligt lönearbete var, enligt antagandet att man lönearbetade i stan men inte på landsbygden. Från England finns beräkningar baserat på skatter från åren 1524 och 1525. Beräkningarna anger att lönearbetarnas andel av lantbefolkningen var mellan en fjärdedel och en tredjedel. Jane Whittle (2000) anger för Norfolk 1525 20-35 procent, vilket därefter var en stabil nivå över 1500-talet. Beräkningar för Lincolnshire och Leicestershire anger 20-33 procent över 1500-talet (Cooper 1985). Dyer (1989) och Hilton (1985) har däremot argumenterat för att andelen som levde på lönearbete var en tredjedel eller till och med lite mer från det sena 1300-talet till det sena 1500-talet. Detta är lite högre än Tillys (1985) grova beräkning att ungefär en fjärdedel av västeuropas befolkning, i stad och land, år 1500 var proletär. van Bavel avslutar översikten med att konstatera att den är starkt dominerad av England, som också är det land som man brukar anta upplevde en omvandling av den agrara ekonomin tidigast. Där kan en studie av Nederländerna ge ett nytt perspektiv.



Träldomen och godsekonomin avvecklaedes mycket tidigt i Nederländerna: i provinsen Holland mellan 1100- och 1300-talen. Varuifieringen av jord tog fart redan på 1300-1400-talen. Säker och exklusiv äganderätt till jord utvecklades, liksom kortsiktiga arrenden för jord. Det fanns också växande städer, penningekonomi och framgångsrik handel. Från 1300-talet och framåt var Nederländerna den mest urbaniserade regionen i Europa, och några viktiga handelscentra som Brygge, Ghent och Antwerpen. Vid Dutch River (svenska?), på Flanderns kust och kusten i Frisien utvecklades tidigt ett kapitalistiskt jordbruk: specialisering, kommersialisering, lönearbete (van Bavel 2001). 

På 1300-talet rådde fortfarande ett bondejordbruk, småskaligt och icke-kommersiellt, men övergången skedde i Holland på 1300-100-talen. Protoindustriell aktivitet i torv-branschen, tegel och fiske utvecklades, en koncentration av ägandet skedde, och lönearbetet expanderade. Inlandet av Flandern omvandlades inte lika kraftigt. Först på 1700-1800-talen övergick man där från en subsistensproduktion (spannmål, potatis) till ett kommersiellt jordbruk. I Twente och norra Brabant, där jordbruket dominerades av småskaliga torpare, skedde det än senare. Där leddes övergången till kapitalism av proto-industri på 1700-1800-talen, där torparna och småbönderna blev deltids-industriarbetare och gjorde regionen till den första i Nederländerna att industrialiseras (Trompetter 1997; Mokyr 1976). I Drenthe, en sandig inlandsregion, kom omvandlingen än senare. De regionala skillnaderna var med andra ord mycket stora: van Bavel menar att man måste erkänna i alla fall 20 olika regioner med olika utvecklingsmönster. (s. 293) Det är inte så enelt att regioner med större städer utvecklades först. I stället var det främst social struktur som avgjorde vilka regioner som omvandlades först:
"The determining elements are rather found in the social and economic structures of the regions themselves. All the regions where a transition of the rural economy took place early, before c.1600, were characterized by large landownership, clear property rights, a rapid rise of short-term leasing, large tenant farms, a location where markets were accessible, and weak feudal barriers. The regions dominated by peasant landownership, on the other hand, did not experience transition until the eighteenth or nineteenth cen- turies, since this landownership structure reduced incentives and/or possibil- ities to commercialize and accumulate. Furthermore, in some cases feudal power had a continued influence there. Manorialism was rare in the Low Countries after the fourteenth century, but feudal power often took other forms, in urban settings and within market structures, for instance by way of urban privileges, monopolies and market forces. In the Low Countries, this situation existed most clearly in inland Flanders, where it formed an import- ant element in the late transition of this region despite the presence of large cities and markets." (s. 294)
Först efter denna utförliga diskussion övergår van Bavel till sin empiriska undersökning, om lönearbetets utspridning. Han studerar två regioner vid mitten av 1500-talet: området runt Guelders-floden, och centrala Holland. Han har inga skattekällor som kan ge en allmän bild av lönearbetets utbredning, utan studerar istället fyra sektorer var för sig: jordbruk, para-jordbruk (mest dikning och grävande), hantverk (inklusive butiksägare och andra tjänster), och proto-industrier (mest textilier). I centralaa Holland stod protoindustrin för 45 procent av den rurala arbetskraften, och jordbruket bara för 41 proent. I Guelders-området stod jordbruket däremot för 81 procent. Där stod lönearbete för 50-60 procent av arbetskraften, vilket är mycket och berodde på "extreme proletarization". Mellan 1450 och 1570 minskade antalet gårdar med något emellan 1/3 och 1/2 och jorden koncentrerades på stora arrendegårdar (låter som England med deras yeomen!). Små och mellanstora arrendatorer, som inte heller tidigare hade ägt jorden, förlorade på arrende-marknaden och blev så proletärer. (s. 296) Allmänningarna hade privatiserats under 1300-talet och protoindustrin utvecklades inte, så man hade få andra inkomstkällor. Därför blev många lönearbetare i jordbruket. vB menar att gårdar med upp till 10 hektar jord inte använde lönearbetare, medan 50 hektars stora gårdar fick 60 procent av sina arbetade timmar från lönearbetare. Baserat på en sådan kalkyl och siffrorna på gårdarnas fördelning så stod 39 procent av arbetskraften i jordbruket från lönearbete från utanför hushållet. Då är inte tjänstefolket, som var 10-15 procent av den rurala befolkningen här, inräknade.

I dikning antar vB att ungefär 2/3 av arbetet gjordes av lönearbetare. I hantverks- och tjänstesektorn gjordes mycket i bondehushållen, men en del hantverkare var anställda som lönearbetare av adelsmän. I provinsen Holland fanns det dock väldigt få adelsmän och hantverk var mer en deltidssyssla. (s. 297) Däremot var många lönearbetare i militären eller i dikning. Protoindustrin, som var viktig i Holland, byggde från början på putting out-arbete i bondehushåll, men på 1400-1500-talen skedde en proletarisering.

Sluträkningen blir som följer. I Holland utfördes ungefärligen hälften av arbetet på landsbygden som lönearbete, och i regionen runt Guelders-floden var det klart mer än hälften.
"A high proportion of proletarianized labourers worked in agriculture on large farms in the Guelders river area, in contrast with a high proportion of semi-proletarianized peasants working in proto-industries in Holland. However, what the two regions had in common was that the share of wage labour was very high already around 1550, compared to other parts of Europe and even compared to England. In England according to some cal- culations the share of wage labourers in the total rural population in the sixteenth century amounted to between a quarter and a third. These figures cannot be compared simply, but they do suggest that the countryside in the two parts of the Low Countries investigated had a far higher share of wage labour, perhaps even as much as twice as high.
In other respects, too, there were clear differences from other parts of north-western Europe. For instance, the degree of full-time proletarianized labour must have been much larger here than elsewhere. In England, the share of rural labour performed by wage labourers could be supplied to a large extent by servants and semi-proletarianized labourers. Probably one third to one half of hired labour in early modern English agriculture was supplied by servants alone, that is to say by young adults as a part of their life cycle as peasants. Much of the remaining wage labour was performed by peasants as part-time wage labour. The social and economic effects of this type of wage-labour must have differed strongly from that performed by proletarian wage-labourers, both on the micro-level within the individual household and on the macro-level of the region dominated by either type of wage-labour. In the two parts of the Low Countries under discussion, perhaps as much as half of all wage labour was performed by proletarians. This applies even more to the Guelders river area than to Holland." (s. 299-300)
Nederländerna var alltså speciellt. van Bavel fortsätter med att konstatera att dessa regioner var först i världen med att övergå till kapitalism, och att det framför allt gäller kustregionerna, vilket säger något om geografins betydelse:
"These regions in the Low Countries were probably the first in the world to experience a transition to capitalism. This applies par- ticularly, though not exclusively, to those regions bordering or almost bor- dering the North Sea, namely coastal Flanders, Zealand, the Guelders river area, Holland, and coastal Frisia. On the other side of the sea, the coastal parts of England (East Anglia) were also among the first to experience a transition."
Kustläget var alltså viktigt. Östra England och västra Nederländerna hade också det gemensamt att de hade riklig tillgång till energi, i form av torv (peat). Det gällde också att inte ha alltför starka gods (manorialism).


Shepard 2008
År 1624 framträdde bonden (husbandman) Richard Turner för en domstol i Canterbury och fick frågan hurpass rik han var. Han svarade att han var "just Leane Bacon", utan tillgångar. Alexandra Shepard konstaterar att medan det var ovanligt att folk uttryckte sig så färgstarkt, så var frågan om ens tillgångar standard, och svaren som folk gav är en ovanlig källa till hur fattiga människor under tidigmodern tid beskrev sig själva och såg sig själva, socioekonomiskt sett. När man väl kommer åt deras röster och kan lyssna på dem, så är det ofta i förhållande till fattigvården, och där talade de fattiga förstås med högst specifika syften och därför också på vissa sätt. I domstolarna däremot hade vittnenas ekonomiska ställning mindre direkt bäring på fallet, och därför kan vi också tänka oss att de talade mera fritt och ärligt om det. (Jag har tidigare bloggat om en studie som Shepard, tillsammans med Judith Spicksley, gjort på detta material, här.)

Shepards artikel från 2008 bygger på 13 628 vittnesmål från sju engelska domstolar från 1550 till 1728. De flesta svarade på frågan om vad de var "worth" med en siffra, men ungefär en femtedel svarade med vad de inte hade, ofta med att säga att de inte hade något. Andelen ökade över tid, vilket speglar en faktisk förändring i det engelska samhället, en proletariseringsprocess som på gick inte minst mellan mitten av 1500-talet och mitten av 1600-talet. Keith Wrightson (Earthly Necessities, 2000) menar att hälften av engelsmännen levde på lönearbete runt 1650, medan andra beräkningar anger lägre andelar. År 1700 levde ungefär 5 procent av befolkningen permanent i fattigvården, "on the parish" (Paul Slack 1988).

Allt fler levde åtminstone delvis på lönearbete, och begreppen förändrades också. Därför var på 1640-talet det också en diskussion huruvuda lönearbetare skulle ses som "freedmen" och också få politiska rättigheter. (s. 56) [2] Men "labourers" associerades oftast med fattigdom. Samtidigt växte "the middling sort" fram som kategori.

Få av vittnena nämnde mottagande av fattigvård (s. 59-60), och att sakna fast bostad var en annan lågprestige-grej som man inte ville ta upp. Shepard tar upp en rad exempel på hur man talade om att man var fattig. (58ff) 40 shillings hade en speciell betydelse: att ha mindre än så var riktig fattigdom, antagligen eftersom 40 shilling hade varit gränsen för att få politiska rättigheter. (s. 68-69)

Av 365 husbandmen svarade 44 procent att de levde på sitt arbete, labour. Andelen var mycket lägre i södra England än i norr. (s. 64) Detta speglar, säger Shepard, den tidigare kapitalistiska utvecklingen i södern. Kvinnorna sa oftare än männen att de inte hade nånting. De pratar också om vad deras äkta makar, och i vissa fall föräldrar, har för resurser. Vittnen som var fattiga kunde baserat på detta utmålas för att vara mindre pålitliga. (s. 81) Kunde fattiga vara tillförlitliga? De kunde också utmålas som drinkare och slarvers i största allmänhet. De fattiga kunde också förutse att de kunde utmålas på ett sådant sätt, och höll därför tillbaka med sina beskrivningar av fattigdom -- till skillnad från materialet från fattigvården, där folk väldigt mycket betonar hur eländiga de är. (s. 87-90) Det var vanligare att vittnen blev beskrivna som "poor" av andra, än att de beskrev sig själva på det sättet: vid domstolen i York finns det 23 fall av det första, men bara 3 av det andra. (s. 94)

I slutsatserna menar Shepard att hennes undersökning visar att labourers hade det tufft i tidigmoderna England, inte bara materiellt utan också på det socialt-ideologiska planet. Närmare bestämt, att hennes studie:
"confirms the narrowness of the available conceptual space within which labouring people might ‘negotiate the terms of their subordination’, recently emphasized by Andy Wood. The ever more arduous task of subsistence in early modern England was accompanied by another set of labours, associated with the difficulties of asserting an autonomous identity. This appears to have been as much a Herculean task as sustaining a living." (s. 95)
Och här stödjer kanske Shepards studie van Bavels lite ensidiga fokus på lönearbetets andel av arbetet i ekonomin: om tidigmoderna (och medeltida) människor upplevde lönearbete som en förnedring och något mycket sämre än att vara "sin egen", så var ju den proletarisering som van Bavel kartlägger, inte bara viktig ekonomiskt, utan också för sociala relationer.


Referens
Bas (B.J.P.) van Bavel (2007) "The Transition in the Low Countries: Wage Labour as an Indicator of the Rise of Capitalism in the Countryside, 1300–1700", Past and Present
Alexandra Shepard (2008) "Poverty, labour and the language of social description in early modern England", Past and Present.

Noter
[1] Här påpekar van Bavel att definitionen stämmer överens med den som Rodney Hilton använde i en artikel i Past and Present 1952.
[2] Intressant nog så menar Shepard (s. 94-5) att hennes undersökning från ett materiellt perspektiv stödjer Quentin Skinners pessimistiska utvärdering av Levellers i "Rethinking Political Liberty".

måndag 27 april 2020

Erixon om Rehn-Meidner-modellen

Solidarisk lönepolitik och företagen. Diagram från Erixon (2018) 

Rehn-Meidner-modellen, utvecklad av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner på 1940-50-talen var en ambitiös konstruktion för en lönepolitik som skulle hänga ihop med en viss penningpolitik, en viss ekonomisk politik och en viss (aktiv) arbetsmarknadspolitik. Ett helhetsgrepp, och kanske något så ovanligt som en intellektuellas skrivbordskonstruktion som omsattes i verkligheten -- och fungerade.

Erixon 2008
Nationalekonomen Lennart Erixon från Stockholms universitet förklarar i början av en artikel i Cambridge Journal of Economics 2008 att "The aim of this paper is to evaluate the functioning of the R-M policy model in Sweden". R-M förespråkade en stram finanspolitik. Denna skulle hålla nere inflationen, och även lönekraven i goda tider -- å andra sidan skulle lönekraven stimuleras av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna hade i den tidiga R-M-modellen tre element. Ett, utbudspolitik: omskolning, yrkesutbildning och stöd för att flytta för jobb. Två, policies för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Tre, riktade efterfrågan-sida-policies för att öka efterfrågan på arbete i vissa regioner, branscher och företag. Rehn och Meidner ägnade mer uppmärksamhet åt mobilitetsfrämjande policies än åt jobbskapande policies. Arbetsmarknadspolitiken skulle upprätthålla full sysselsättning, bekämpa inflationen genom att hålla nere vinstnivåerna, och motverka inflationära flaskhalsar på arbetsmarknaden och stödja näringslivets strukturomvandlig. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken skulle samspela med den solidariska lönepolitiken. Denna beskrivs av Erixon som följer:
"A wage policy of solidarity—achieved by coordination of central wage negotiations—means equal pay for work of equal value irrespective of the profits of firms and industries. Wage differences should reflect objective differences in working environment and job content. In fact, solidarity wage policy is an instrument anticipating a long-run equilibrium in the perfect labour markets of orthodox economists.
According to the R-M model, the wage policy of solidarity is compatible with economic growth. Equal remuneration for identical jobs establishes cost pressure on low-productivity firms, requiring them to increase productive efficiency or die. The closure of inefficient firms enhances average productivity, both directly and indirectly, by freeing resources for the expansion of more dynamic firms. Furthermore, a wage policy of solidarity strengthens incentives for structural change by inducing larger profit differentials between industries and firms." (s. 369)
Erixon gör också en intressant kommentar om den solidariska lönepolitikens relation till inkomstfördelningen:
"The wage policy of solidarity is also supposed to hold back wage increases in profitable companies willing and able to pay higher wages. In fact, in the original R-M model, a wage policy of solidarity is the main instrument for preserving wage stability and preventing a further fall in profits shares of gross domestic product (GDP), after the initial profit squeeze, as a consequence of full employment policies." (s. 369)
R-M-modellens stora konkurren på 1950-talet var en keynesiansk politik med mer aktiv finanspolitik. Rehn och Meidner menade att deras egen modell var överlägsen för inflationsbekämpningen.

Under 1960- och 70-talen skedde en stor utjämning av lönerna i Sverige (s. 372). "Swedish wage equalisation supports the R-M view that wage structure can be influenced by solidarity wage policy secured by coordinated central bargaining." LO-SAF-förhandlingarna var centraliserade från mitten av 1950-talet till början av 1980-talet, och tjänstemännen gick med i samordningen i slutet av 1960-talet. Finanspolitiken var i allmänhet stram, och strukturomvandlingen av ekonomin snabb på 1960-70-talen. Sverige såg också den största minskningen av kapitalandelen av inkomster bland OECD-länderna, vilket underlättade för den solidariska lönepolitiken. (s. 372, ref till WP från 2005).

Från mitten av 1980-talet förbyttes utvecklingen vad gäller löner: lönespridningen ökade, om än inte lika mycket som i USA, och ens lön blev mer avhängig lönsamheten hos den egna arbetsgivaren (s. 373, ref Arai 1999; Hibbs och Locking 2000; Nordström Skans et al 2006). 1991-97 ökade lönespridningen kraftigt i en tid med stor arbetslöshet, vilket stämmer överens med R-M:s teori att svaga företag i tider med arbetslöshet inte kan hålla lönerna uppe. Sverige var också del av en internationell trend av större skillnader i produktivitet och löner mellan fabriker (Nordström Skans et al 2006). 1997-2004 ökade löneskillnaden mellan tjänstemän och arbetare, men den mellan arbetare i privat sektor var konstant (ibid). Hälften av löneökningarna för tjänstemännen var löneglidning. Kapitalandelen av inkomsterna har ökat kraftigt sedan 1970-talet, inte minst under 90-talskrisen. Att kapitalandelen ökat har antagligen i sig bidragit till större löneskillnader. Men Erixon sammanfattar sektionen: "However, despite continued increases in earning gaps from the middle of the 1980s, Sweden still appears to be a country of extensive wage equalisation." (375)

1960-73 var Sveriges Phillipskurva relativt positiv. 1974-79 var inflationen lite högre än OECD-snittet, men arbetslösheten låg. På 1980-talet var arbetslösheten fortsatt låg (ovanligt låg) medan inflationen var hög; på 1990-talet var utfallet tvärtom.

1984 var 5 procent av arbetskraften i arbetsmarknadsutgärder och -utbildning, men toppnoteringen kom faktiskt 1994 med 7,4 procent. Erixon menar att detta antagligen var en bra politik:
"A reasonable conclusion is that labour market policy has contributed to Sweden’s favourable trade-off between unemployment and inflation since the early 1960s. Comparisons with other OECD countries are inconclusive, but it seems that job turnover and regional mobility were relatively high in Sweden in the 1970s and 1980s (Nilsson and Zetterberg, 1987, pp. 35–52; OECD Economic Outlook, 1990, table 3.3, 1996, table 5.1). Furthermore, in the 1970s and 1980s, the Swedish Beveridge curve, that is the mapping between the number of vacancies and unemployed rates, was not only more favourable than in other OECD countries but was also shifting inwards.1 Swedish job turnover rates were also relatively high in the 1990s and 2000s (Gomez-Salvador et al., 2004, table 2)." (s. 376-377)
Men det är inte säkert att arbetsmarknadspolitiken var så effektiv. Sverige hade inte större regional rörlighet än vad USA eller grannländerna i Norden hade. Och statens utlägg på denna politik gick ner på 1980-talet. Men gränsdragningen mellan arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik är inte helt enkel. 1997-2002 genomgördes det "remarkable" kunskapslyftet, och omfattade under de första fyra åren 10 procent av arbetskraften. (Albrecht et al 2004). 1980-90-talens arbetsmarknadspolitik sänkte enligt Calmfors (1993) söktakten för jobb, och höjde produktlönerna. (s. 378) R-M-modellen sa heller aldrig att arbetsmarknadspolitiken skulle sänka jämviktsarbetslösheten. Men Erixon menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken i alla fall förhindrade massarbetslöshet under 70-talskrisen och det tidiga 80-talet.

Kritiker av den solidariska lönepolitiken menar att minskningen av löneskillnaderna försvagat incitamenten att utbilda sig och arbeta hårt (Davis och Henrekson 1996; Henrekson 1997; Lindbeck 1997). Hibbs och Locking (2000) menar också att utjämningen sänkte produktiviteten i näringslivet. Andra kritiker har pekat på att utjämningen inte minskade löneglidningen så som det var tänkt. Det verkar vara så -- man lyckades inte etablera några allmänt accepterade "rättvisa löner" som skulle ha minskat problemet med löneglidning. (s. 379)

Utländska ekonomer som är positiva till R-M har utmålat svensk inkomstpolitik som lyckad. Rehn och Meidner var mer skeptiska till möjligheterna till en sådan, och Erixon menar att de har fått rätt. Under kostnadskrisen efter energikrisen 1973 försökte regeringen med Haga-samtalen föra en aktiv inkomstpolitik, men misslyckades. (s. 380) Erixon är kritisk till utländska betraktares bedömningar:
"Foreign economists probably overrate the wage-restraining capacity of the Swedish bargaining system (Jackman et al., 1990, pp. 477–83; Layard et al., 1991, ch. 9, table 2; Nickell, 1997, pp. 61–3; Nickell et al., 2005, pp. 7-8). They often refer to comparative studies of the 1970s and 1980s showing that product wages were highly responsive to changes in unemployment in Sweden. But the estimates for Sweden reflect frequent devaluations, leading to lower product wages, and the avoidance of open unemployment in the recessions through selective employment policy measures." (s. 380)
1990-talets socialdemokratiska regering förklarade det minskade lönetrycket med Rehnbergkommissionens lyckade medling. Men Erixon menar att det mer berodde på den ekonomiska krisen. Han menar att faktum att höga profiter sedan 1998 förenats med låga löneökningar, även under förhållanden med svaga fördelningsambitioner, skulle kunna tolkas som att inkomstpolitik (i detta fall Industriavtalet) funkar. Men han menar att det mer beror på att arbetslösheten fortsatte vara hög. Det kritiska testet för den nya inkomstpolitiska modellen, säger Erixon, kommer komma när arbetslösheten närmar sig efterkrigstidens låga nivåer.

I slutsatserna betonar Erixon att R-M-modellen aldrig implementerades fullt ut. Litteraturen fokuserar på att kritisera (eller prisa) effekterna av arbetsmarknadspolitiken och den solidariska lönepolitiken. Men modellen effekter på Sveriges makroekonomiska utveckling var antagligen inte så stora. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken höll nere arbetslösheten i recessioner och minskade utslagningen, och den solidariska lönepolitiken minskade löneskillnaderna. Politiken snabbade på strukturomvandlingen. Men en mer konsekvent implementering av R-M:s makropolitik hade gynnat svensk ekonomi, och Erixon menar att R-M-modellen är en potentiell tredje väg för europeisk ekonomisk politik, mellan den anglosaxiska modellen av flexibilitet och större löneskillnader, och den kontinetnala modellen av anställningsskydd och regleringar, också idag (2008).


Erixon 2018
Utländska betraktares utvärderingar av den nordiska modellen, säger Erixon i början till sin artikel från 2018, fokuserar oftast på välfärdsstaten (mest socialförsäkringar), omfördelande skatter, starka fack, och reglerade arbetsmarknader. Den makroekonomiska teorin (EB: finns det en sådan?) bakom modellen diskuteras mera sällan, menar Erixon, men nu på 2010-talet har heterodoxa ekonomer börjat intressera sig för denna fråga. Pollin (2012) och Storm och Naastepad (2012) ser de nordiska länderna som exempel på löneledd tillväxt.
Erixon menar att tre olika makroekonomiska teorier eller modeller kan sägas lika bakom nodiska modeller. (1) Rehn-Meidner-modellen från 1950-talet. (2) den norska/skandinaviska modellen om jämviktsinflation från 1960-talet, alltså Aukrust-modellen. (Fast i Sverige kallas den EFO-modellen, konstaterar Erixon.) (3) den danska flexicurity-modellen från 1990-talet. De norska och svenska modellerna ger varsin modell över hur de nordiska ekonomierna fungerar, samt rekommendationer för lönepolitiken (den norska modellen) eller både lönepolitiken och den ekonomiska politiken (den svenska modellen). Den danska modellen är mer en eklektisk blandning av olika element. Så här beskriver Erixon likhet och skillnad mellan den norska och den svenska modellen:
"The Swedish and Norwegian models alike stress the pivotal role of sectoral wage leadership and of collective wage negotiations. But the Norwegian model (labelled as the EFO model in Sweden) regards moderate inflation and stability in the distribution of national income between profits and wages as the prime goals of central wage negotiations, not wage equalization as in the Rehn-Meidner model. Moreover, productivity changes are given in the Norwegian model, not enforced by economic and wage policies as in the Rehn-Meidner model (Aukrust, 1970)." (s. 654)
Och så här förklarar han syftet med artikeln:
"This article focuses on the Swedish model, or more precisely, on the theory underly- ing the Rehn-Meidner model, in which macroeconomic stability, productivity growth and structural change are obtained by a high wage share of GDP and an equalization of labor incomes. The prime aim of this article is to give a more detailed (and formalized) picture of the macroeconomic theory underpinning the Rehn-Meidner model. The article elaborates the model’s description of a demand- and profit-led economic development and also of a wage-led, although demand-curtailing, strategy in line with the Rehn-Meidner policy program. The Rehn-Meidner theory is then compared with the theories of (functional) income distribution and growth in the Kaldor-Kaleckian tradition. /.../ The article finally surveys the merits and weaknesses of the Rehn-Meidner theory and the possible ways of updating it in light of reasonable objections and new economic circumstances." (s. 654-5)
I en fotnot konstaterar han att bland hans tidigare artiklar så utvärderar Erixon (2004, bokkap) och (2008, CJE -- den som jag skrivit om ovan) modellen i relation till mainstream-NEK och empiriska studier; Erixon (2010, JoEI) analyserar hur R-M-modellen implementerades; och Erixon (2011, EJotHoET) utvärderar modellens teoretiska rötter och hurpass unik den var från början. Det slutgiltiga målet med den nuvarande artikeln är att: "The ultimate aim of this article is to convince the reader that macroeconomics can be enriched by the inclusion of the Rehn-Meidner model." (s. 655)

R-M-modellen lanserades av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner i en rapport till LO-kongressen 1951. Den lanserades som ett alternativ till en keynesiansk approach där efterfråganstimulans håller uppe efterfrågan och sysselsättning, och aktiv inkomstpolitik håller nere löner och inflation.* Rehn och Meidner menade att efterfråge-stimulerade vinstökningar vilket skulle ge löneglidning, vilket skulle ge löne-pris-spiraler och inflation. Löntagare i sektorer utan löneglidning blir provocerade av andras löneglidning och arbetar för att nå ikapp, vilket ger löne-löne-spiraler, menade Rehn och Meidner redan i rapporten från 1951, och argumentet återkommer i senare skrifter av Rehn. "Rehn and Meidner maintained that wage drift cannot be prevented by collective wage restraint. Besides, in periods of extensive wage drift, individual trade "(656)
Höga vinster var enligt R-M inte bara skadligt genom att leda till inflation, utan också genom att ge lägre produktivitetstillväxt. Solidarisk lönepolitik skulle vara bra för produktiviten genom att slå ut de minst produktiva företagen, och istället stimulera de mest produktiva. Den stod dock inte för en utjämning av lönerna i största allmänhet.

I alla fall från 1960-talet menade Rehn och Meidner (Rehn 1969, kapitel i hyllningsbok till Erik Lundberg) att låga vinster skulle stimulera produktivitetstillväxten. Företag med låga vinster skulle vara mer benägna att introducera nya teknologier. För att inte sänka investeringstakten genom att förstöra företagens interna sparande, skulle vinstmarginalen vara stabil på lång sikt. (657-8)

Aktiv arbetsmarknadspolitik håller nere arbetslösheten och håller uppe lönerna, ger en lönerigiditet neråt. Men den ökar också arbetskraftens rörlighet. En generös a-kassa håller också uppe lönerna, och ger en trygghet åt arbetstagarna, som inte ska skyddas av en reglerad arbetsmarknad. Tryggheten skulle finnas i att få ett nytt jobb om man blev av med sitt, inte genom att aldrig bli av med jobbet. (s. 659)

På 1980-talet utvecklade Gösta Rehn en E-M 2.0. I denna, som utvecklades för en ekonomi med lågt kapacitetsutnyttjande och massarbetslöshet, fanns det plats för expansiv finanspolitik. Nu relaterade Rehn (1982, 1987) också till Kaldor-Verdoorn-teorin om sambandet mellan kapacitetsutnyttjande och produktivitet, som säger att när utnyttjandet är högt så ökar också produktiviteten.

Det finns, säger Rehn, en stark och en svag variant av R-M:s tillväxtteori. I den ursprungliga publikationen från 1951 försvarade de den svaga versionen: en utjämnande lönepolitik är förenlig med men inte nödvändig för tilväxt. (660) De menade att också stigande lönespridning kunde vara bra för tillväxt, i en Marshalliansk modell, där incitamenten som ges av löneskillnader får arbetstagare att flytta till mer produktiva företag och branscher. Detta skulle ge tillväxt, men inte lika bra utfall vad gäller rättvisa som R-M-modellen. De menade också att man kunde ha vinst-ledd tillväxt, men att detta också skulle ge problem med inflation. På 1960-70-talen började Rehn och Meidner argumentera för den starka versionen av tillväxtteorin, att fallande vinstmarginaler och utjämnade löner skulle stimulera produktivitet och strukturomvandling.**

I de tidiga åren, det sena 1940-talet och tidiga 1950-talet, utvecklades Rehn-Meidner-modellen i ett sammanhang av exportledd tilllväxt. Efterfrågan stiger, och lönerna också, lett av de ledande industrierna. (s. 661)

Så här förklarar Erixon sambandet mellan vinster och löner i R-M-modellen:
"A higher profit share, e.g. through a rise in (average) labor productivity or a strengthening of monopoly conditions, will generate higher wage claims on equity grounds (Rehn, 1987, pp. 65, 71). Furthermore in times of high profit margins, firms are more willing to offer unwarranted (‘X-inefficient’) salaries, e.g., to top executives (Rehn, 1987, p. 68; Hansen and Rehn, 1956, p. 89). In addition, as in later rent-sharing theories, an increase in average labor productivity will partly accrue to employees as an ‘institutional habit’ (Hansen and Rehn, 1956, pp. 89–90, 96–97). A Rehn-Meidner theory of a positive relationship between profit margins (independ- ent variable) and nominal wages can be reduced to a function where the rate of wage increases in the economy is ultimately determined by changes in aggregate product demand (leading to disequilibrium states of excess demand), autonomous (average) labor productivity and the degree of competition." (663)
Högre vinster ger också mer investeringar, inte minst genom att mängden kapital tillgängligt ökar.

"Rehn and Meidner wanted to replace (or at least control) a demand- and profit-led economic development by a strategy that can be classified as wage-led and demand- restricting. /.../ the model is an example of progressive supply-side economics." (664)

Erixon utvecklar lite mera tekniskt effekterna av solidarisk lönepolitik (och R-M:s finanspolitik) på företagen och på den aggregerade produktiviteten. (665-8) Den solidariska lönepolitiken stimulerar företagen att anamma arbetsbesparande teknologi, och utbildad arbetskraft.

Om den ekonomiska politiken i R-M-modellen säger han mest att den är stram, och att den solidariska lönen har en anti-deflationär effekt genom att hindra lönesänkningar. (669f)

Han går vidare med att jämföra R-M-modellen med Keynes modell. Det finns, säger han, slående likheter mellan R-M och Kaldors modell (Arnim och Barrales 2015, ROKE). Priserna ökar med efterfrågan, och prisutvecklingen kan så ses som indikator på efterfrågan i ekonomin (Skott 1989 IER, 2015 ROKE).  Vinster ökar sparandet och därigenom investeringar i båda modellerna. (671) Olikt R-M teoretiserade Kaldor konjunkturcykler. De skiljer sig åt genom att hos Kaldor så är investeringsandelen oberoende av vinstandelen. Tvärtom så är det variationer i investeringsandelen som styr vinstandelen: mer investeringar ger, enligt Cambridge-skolan som Kaldor var en del av, högre priser, mer vinster och lägre konsumtion. (673) Erixon menar att Kaldors modell jämfört med R-M:s har några brister. T ex så tar den inte in offentligt sparande, som hos Rehn och Meidner är en möjlig källa till investeringar. Den beaktar inte heller den möjliga (positiva) effekten av en minskning av vinsterna på produktiviteten som Rehn och Meidner diskuterar. (I en fotnot konstaterar Erixon att Kaldor själv på en konferens i Stockholm i mitten av 60-talet erkände att R-M hade en intressant teori om hur en profit squeeze skulle gynna produktiviteten.) Kaldors uppfattning av (nominal)lönernas bestämning inkluderar inte någon möjlig effekt av arbetskraftsbrist eller variationer i sysselsättning. Därför var han mycket mer optimistisk än vad R-M var om inkomstpolitikens möjligheter. (673f)

I nästa sektion jämför Erixon Rehn-Meidner-modellen med Kalecki. Hos Kalecki drivs ekonomin av efterfrågan, och framför allt av investeringar. Kaleckianer är oeniga om huruvida efterfrågan är löne- eller vinstledd. Men Kalecki och R-M är eniga -- i kontrast till Kaldor -- om att sysselsättningsgraden/arbetslöheten är en viktig bestämningsfaktor för lönerna. Liksom hos R-M är företagens sparande viktigt för investeringarna. Men liksom Kaldor byggde Kalecki mer en helhetsmodell av ekonomin, inklusive konjunkturcykler. I Kaleckis modell råder mark-up pricing -- detta utesluts inte av R-M, men finns inte med. (675f) Så här utvecklar Erixon rollen för vinstandelen hos Kalecki:
"The emphasis on the importance of capacity utilization for output growth and investment in the Kaleckian theories shows that profit margins have no sovereign role here as in the Rehn-Meidner theory for a demand- and profit-led economy. In fact, Kalecki generally assumed that changes in profit margins have a neutral effect on total (real) profits (and the aggregate rate of profit) in the economy. If wage-earner saving is insignificant, the rise in profits through a higher markup is fully compensated by a fall in profits through the associated reduction in aggregate demand. In the Goodwin- Kalecki models, functional income distribution does matter for profitability and there- fore for GDP growth and investment together with capacity utilization. A recovery is profit-led in the sense that a higher profit share will stimulate investment and output and also have a positive effect on capacity utilization in the economy (Barbosa-Filho and Taylor, 2006, pp. 392–99). However, the neo-Kaleckian models under discussion depart from the Rehn-Meidner analysis of a demand- and profit-led economy (and also from the Kaldorian theories) by assuming that the profit share will increase in the early recovery by demand-induced increases in productivity growth, not by higher producer prices. Kalecki and the neo-Kaleckians refer to a Kaldor-Verdoorn mecha- nism—high capacity utilization makes it possible to raise productivity growth by the importance of static and dynamic scale advantages. In Kalecki’s works, productivity growth also varies positively with aggregate demand through labor hoarding (Barbosa- Filho and Taylor, 2006, p. 398).
Notwithstanding the Kaldor-Verdoorn mechanism, the profit share does not show a procyclical pattern in the Kaleckian models as in the Rehn-Meidner model. A tendency to procyclical profit shares will appear in Kalecki’s theory through a countercyclical change in unit variable costs or in fixed costs in relation to variable costs (see labor hoarding).19 Furthermore, Kalecki made some references to ‘cut-throat’ competition in depressions. Yet, the markup generally moves countercyclically in his theory because of variation in labor strength (Kalecki, 1965 [1954], pp. 17–18, 30–31). Many neo- Kaleckian models have had the ambition to explain the counterclockwise movement in the labor share in large OECD countries (Barbosa-Filho and Taylor, 2006)." (676)
En del neo-kaleckianska ekonomer menar att en högre löneandel kan gynna tillväxten inte bara genom Kaldor-Verdoorn-effekten och trots de negativa effekterna på vinsterna på kort sikt (Erixon 1987; Storm och Naastepad 2012; Hein 2016). Detta genom att öka konsumtionen, eftersom löntagare konsumerar mer och sparar mindre av sin inkomst än vad kapitalägarna gör. Därmed kan man ha löneledd tillväxt, och det skiljer sig från Rehn-Meidners tänkande:
"Despite the disequilibrium approach, the Rehn- Meidner theory downplays the possibility of stagnation, even in an economy without the recommended program, especially by references to forced productivity changes and innovations. Furthermore, the Rehn-Meidner policy program, which can be clas- sified as wage-led in many respects, does not advocate a higher wage share to stimu- late aggregate demand. An important intermediate goal of the original Rehn-Meidner model was actually to restrain private consumption, primarily by VATs, and, gener- ally, to create a deflationary tendency in the medium term in order to obtain price stability and high productivity growth. The 2.0 version of the Rehn-Meidner model incorporates the Kaldor-Verdoorn Law. But the model still keeps a distance from the neo-Kaleckian recommendation of a change in functional income distribution favoring labor. A higher wage share through labor militancy and unconditional expansionary macroeconomic policy measures is a threat to price stability and international com- petitiveness. Rehn maintained in the 2.0 version that a reduction in unemployment, strengthening the bargaining position of labor, must be the joint product of expansion- ary macroeconomic policies, incomes policy and extensive ALMP programs including marginal employment subsidies. His main argument for squeezing profit margins (and for public saving) was still to prevent wage-wage-price races, not to stimulate private consumption and, thus, aggregate demand (Rehn, 1982, pp. 2, 44)." (s. 677)
Kaleckianerna och R-M skiljer sig också åt i sin syn på lönens bestämningsfaktorer: R-M har en större betoning på marknadsfaktorer.

I slutsatserna betonar Erixon att Rehn-Meidner-modellen är ett imponerande bygge. Den var politiskt viktig, och fortsätter i förlängningen också att vara det:
"The Rehn-Meidner model was actually a forerunner of the Scandinavian inflation model (the Aukrust-EFO model) where wage increases in the exposed sector, reflecting a superior productivity performance (in value terms), are spread to the ‘sheltered’ sector (Erixon, 2004, pp. 85–88). Wages are still determined in this way, not only in the Nordic countries but also in Austria, the Netherlands and Germany (OECD, 2012)." (s. 678)
Betoningen på att lönepress kan öka produktiviteten har också fått stöd i ekonomisk-historiska studier som Robert Allens, menar Erixon. Deras para-Schumpeterianska analys av innovation och produktivitet står sig också. Den mest intressanta kritiken mot deras modell är, menar Erixon, den som Erik Lundberg (1950, 1985) riktade redan tidigt, och som siktar in sig på att den sänkning av vinsterna som R-M eftersträvade kan skada investeringarna.*** Kritiker som Davis och Henrekson (1996) och Bergh (2004) menar också att modellen skadat nya företags etablering och expansion i Sverige. LO själva säger idag (2015) att R-M-modellen inte vore möjlig att använda idag, eftersom vinstandelen är internationellt bestämd. Ett svar på kritiken att sänkta vinster sänker investeringarna, är att R-M ville att vinstandelen skulle vara stabil på längre sikt. Men där finns några teoretiska problem i modellen. Ett är den solidariska lönepolitikens behandling av de mest produktiva företagen. T ex så kan de anställda där mobilisera för att öka sina löner mer, och göra uppror mot den solidariska lönepolitiken. Det kan i sig starta löne-löne-pris-spiraler (Uddén-Jondal 1993).

Erixon avslutar sin artikel från 2018 med att skissa på hur R-M-modellen skulle kunna uppdateras för vår tid.****


Referenser
Lennart Erixon (2008) "The Swedish third way: an assessment of the performance and validity of the Rehn–Meidner model", Cambridge Journal of Economics
Lennart Erixon (2018) "Progressive supply-side economics: an explanation and update of the Rehn- Meidner model", Cambridge Journal of Economics.

Fotnoter
* I en för mina syften intressant fotnot konstaterar Erixon att Sverige liksom de övriga nordiska länderna idag har en inkomstpolitik: "However, today, all Nordic countries have incomes-policy arrangements where central agreements for the exposed (manufacturing) sector are wage leading without any direct government intervention (Dølvik et al., 2014).".
** T ex i Rehn, G. 1977B. Finansministrarna, LO-ekonomerna och arbetsmarknadspolitiken [The Secretaries for the Treasury, the LO economists and the labour market policy], pp. 201–27 in Ekonomisk debatt och ekonomisk politik—Nationalekonomiska föreningen 100 år, Swedish Economic Association, Stockholm, Norstedts.
*** Referenserna till Lundberg är: ‘Lönepolitik under full sysselsättning’, Ekonomisk Tidskrift, 1950, vol. 52, no. 1, 44–61, och Lundberg, E. 1985. The rise and fall of the Swedish model, Journal of Economic Literature, vol. 23, no. 1, 1–36
**** I sammanfattningen gör han en intressant historiografisk anmärkning om hur ekonomer idag förhåller sig till Rehn och Meidner. "Today, the Rehn-Meidner model has not only a peripheral but also an unclear posi- tion in macroeconomics. Post-Keynesian economists are intimidated by the original model’s restrictive macroeconomic policy and skepticism towards incomes policy. At the same time, they have been attracted by the Rehn-Meidner idea that small wage gaps and low profits have a positive effect on productivity growth and innova- tions. Mainstream economists have had difficulties in defining the status of Rehn and Meidner in relation to the great economists in the Stockholm School tradition." (s. 685)