torsdag 5 december 2019

Att förklara Esping-Andersen med Rokkan


Den tyske statsvetaren Philip Manow har en artikel med bra underrubrik: "att förklara Esping-Andersen med Stein Rokkan". "Esping-Andersen": det är alltså den danske sociologens idé om tre typer av välfärdskapitalism, en skandinavisk i Norden, en liberal i de anglosaxiska länderna, och en konservativ i kontinentala Europa. Och Rokkan, det är den danske statsvetarens teori från 1960-talet om klyftorna som definierar konfliktlinjerna i de industrialiserade ländernas politik. Stad mot land, sekulärt mot kristet, och arbetarklass mot kapital. Manow menar att E-A lyckats etablera att det finns tre typer av välfärdskapitalism, men att han inte förklarat hur de uppkommit.

E-A skrev 1990: ‘the history of political class coalitions [is] the most decisive cause of welfare state variations’. Då är ju frågan varför klasskoalitionerna blir som de blir. Enligt Manow springer skillnaderna ur historiska skeenden. I Norden politiserades konflikten mellan stad och land av agrara partier, vilket inte hände i kontinentaleuropa. Där var däremot en annan av Rokkans tre konfliktlinjer desto mer närvarande: kyrka mot sekularism. Konfessionella partier uppstod ur 1800-talets konflikter där, men inte i Norden.

Iversen och Soskice (2006) menar att det är valsystemet som är upphov till skillnaden mellan liberala och socialdemokratiska välfärdsstater. Deras modell har tre klasser (över-, medel-, arbetarklass), icke-regressiv beskattning och två valsystem: antingen proportionellt, eller majoritet. Manow sammanfattar:
"The upper class votes right, the lower class votes left, but how does the middle class vote? If the left governs, the middle class has to fear that a left government will tax both the upper and the middle classes for the exclusive benefit of the lower class. If a right party governs, redistribution will be marginal, and the middle and upper classes hardly will be taxed. Therefore, in a two-party system, the middle class has the choice between being taxed while receiving no benefits, or not being taxed while receiving no benefits. Obviously, it would prefer then not to be taxed; subsequently, the middle class more often than not votes for the centre-right. Under PR, i.e. in a multi-party system, the middle class’s choice seems to be different. Now, a genuine middle-class party can form a coalition with a left party and both can agree and credibly commit to taxing the rich and sharing the revenue. The left will be in government more often in coalitions with middle- class parties, and redistribution will be more extensive." (105)
1945-1998 var i länder med proportionella valsystem i Iversen-Soskice dataset vänstern i regeringen 75 procent av tiden, men bara 26 procent av tiden i majoritära valsystem. Manow accepterar I-S modell vad gäller de majoritära valsystemen, men vill förklara variationen mellan välfärdsstater i proportionella system. I majoritära system sammanfaller alla Rokkans konfliktlinjer i en enda: vänster--höger. I Storbritannien pågick i 1800-talets slut en intensiv konflikt mellan den anglikanska Church of England och olika frikyrkor, men den sammanföll i princip med konflikten mellan Tories och Liberaler (Parry 1986, Democracy and Religion. Gladstone and the Liberal Party, 1867–1875). När Labour tog över vänsterpositionen från liberalerna, fick de också ett stort inslag av frikyrkliga (Pelling 1965, Origins of the Labour Party). Jag undrar dock hur Manow ser på stad-land-konflikten i Storbritannien: kan man säga att den inkorporerats i Labour vs Tories?

I alla fall, därifrån går Manow över till att förklara Nordens särskilda position: politiserad stad-land-konflikt men ingen dito stat-kyrka-konflikt. Så här diskuterar han det religiösa Skandinavien:
"‘All the Nordic countries belong to (and, indeed, collectively constitute) Europe’s sole mono-confessional Protestant region’ (Madeley, 2000, p. 29). The northern Protestant churches as Lutheran state churches, in contrast to the Catholic Church in continental and southern Europe, did not feel fundamentally challenged when the new nation-state started to invade into territory formerly under the exclusive rule of the church (Manow, 2002). In societies where ‘identification between church and state’ was almost ‘total’ (Gustafsson, 2003, p. 51), there was not much reason to protest against the nation state taking over respon- sibility in the welfare arena or in education. Anti-clericalism never became a strong political current in the Scandinavian countries (Laver and Hunt, 1992)."
Däremot så demokratiserades Norden i en tid när jordbrukssektorn fortfarande var en stor del av ekonomin. Malaisliitto, Bondeförbundet/Centerpartiet, Bondepartiet/Senterpartiet och Venstre har alla varit viktiga partier i sina länder. "In sum, the distinguishing feature of the Scandinavian party systems is the strong role that agrarian parties have played in them." (s. 108)



På kontinenten har man inga agrara partier, utan istället partier rotade i politisk katolicism: CDU, ÖVP, osv.

Manows analys är uppenbart grundad i 1800-talets nationalstatsbyggande, men han menar att det är under efterkrigstiden som "mogna" välfärdsstater växer fram, och systematiskt börjar skilja sig från varandra (socialdemokratiska, konservativa osv). (s. 112) Han menar -- baserat på Baldwin (1990), Luebbert (1991) och Nörgaard (2000) att agrara partier föredrar flat-rate benefits i socialförsäkringarna, medan kristdemokratiska partier organiserar arbetare likt socialdemokraterna gör, och därför föredrar proportionella system.

Referens
Philip Manow, "Electoral rules, class coalitions and welfare state regimes, or how to explain Esping-Andersen with Stein Rokkan", Socio-Economic Review 2003.

Läs
Caramani, D. (2004) The Nationalization of Politics. The Formation of National Electorates and Party Systems in Western Europe, New York, Cambridge University Press.

Jord, arbete, kapital och fördelningskonflikter

Vilka är de viktigaste klyftorna i samhället som formar konflikter över den ekonomiska politiken? Statsvetaren Shale Horowitz menar i en artikel från 2002 att det finns tre typer om teorier om detta. Ett, klassteorier, där konflikten står mellan rik och fattig (japp, så torftiga termer använder Horowitz) inom sektorer. Två, handelsbaserade teorier, där de som tjänar på internationell handel -- de som äger den produktionsfaktor som är "abundant" i det egna landet -- står i konflikt med de som förlorar på handeln -- de som äger produktionsfaktorn som är "scarce" i egna landet. Den tredje är en mindre teoretisk och mer empirisk tradition som betonar "the pivotal role that the agricultural population seems to play".

Horowitz ansluter sig till den tredje inriktningen och utvecklar den teoretiskt med en idé om olika typer av tillgångar (assets). Jord, menar Horowitz, är mer jämlikt fördelad än det kapital som dominerar i städerna, nämligen humankapital (!!?!?), och är lättare att omfördela (!?). Därför har bönder/jordägare, arbetare och kapitalägare olika logiker i sitt politiskt agerande. Jag tycker att detta är en rätt bedrövlig artikel, illa underbyggd; notabelt är att han inte ens förklarar sitt milt sagt märkliga påstående att jord är enklare att omfördela än inkomster av humankapital, eller backar upp detta med empiriska referenser. Med tanke på 1900-talets utveckling av inkomstskatter (också progressiva sådana), förmögenhetsskatter, arvsskatter och bolagsskatter, så verkar det absurt (jfr s 831).

Utifrån teorin om olika tillgångar menar Horowitz att hans teori kan predicera vilken som kommer vara den dominerande fördelningskonflikten i olika samhällen. Han gör i princip en fyrfältare där y-axeln är ifall samhället har en majoritet rural eller urban befolkning, och x-axeln är hur jämlik jordfördelningen är, och gör en yvig tabell där han menar att hans teori är bättre på att predicera "economic policy cleavages" i industrialiserade länder på 1900-talet än vad klassteorin eller handelsteorin är (836-7).

Därefter går han in på tre fallstudier för att demonstrera sin teoris realism: Australien, Sverige och Italien. Av naturliga skäl fokuserar jag på diskussionen om Sverige. Den börjar:
"Outside of a limited number of areas, land ownership here was relatively equal. Sweden made the transition to an urban majority between 1900 and 1910, and the agricultural population fell below ten percent during the 1960s. So, for the entire democratic period beginning in 1918, the asset-based theory predicts an intra-urban cleavage and outcomes primarily benefiting agriculture. Since Sweden can be considered capital-abundant following World War I, the trade- based theory predicts a cleavage of abundant capital against scarce labor and land, and outcomes benefiting labor and land." (842)
I slutet av första världskriget regerade Liberaler och Socialdemokrater ihop och fick bl.a. igenom åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt i en "consumerist common front against industrial and agricultural protectionism". Högern fick snart sällskap på den protektionistiska kanten av Bondeförbundet som stal röster på landsbygden både från Högern och liberalerna. I slutet av 20-talet införde en liberal minoritetsregering spannmålstariffer, pressade av högern och BF. T o m SAP släppte sitt motstånd mot tullar och 1932 ingick de en jordbruksvänlig koalition med bönderna. "Notably, the Liberals rebuffed an Agrarian offer of a center-right coalition focusing more exclusively on pro- tecting agriculture. Conservatives complained loudly that the “cow trade” need- lessly made concessions to the Social Democrats (Esping-Andersen 1985:82– 88; Lewin 1988:123–58; Söderpalm 1975)." En mitteninriktad socialdemokrati lyckades regera, oftast med stöd av bönderna, och först på 1960-talet, när den agrara befolkningen var en mycket liten del av landet, gick man vänsterut i mer renodlad arbetarpolitik. (843) Horowitz menar att "the asset-based theory" från och med kohandeln 1932 korrekt predicerar Sveriges fördelningspolitiska konflikter och att utfallet blev pro-småbönder, eftersom de var en slags medianväljare mellan högern och vänstern. Men:
"On the other hand, the asset-based theory incorrectly predicts an outcome of urban capital and land triumphing over urban labor. This did not happen following the “cow trade” because Social Democratic moderation and strong economic performance earned significant middle-class and rural support, and kept open the option of an enduring coalition with the Agrarians." (843)
Perioden 1918-33 är än mer intressant teoretiskt, och svårare att förklara, säger Horowitz. Han menar att liberalerna var körda eftersom de var ett frihandelsparti och inte kunde vinna tillbaka sina väljare på landet från BF även om de gick tull-hållet (oklart varför), och de då inte skulle ha någon konkurrensfördel gentemot Högern för den urbana medelklassen. Frihandelskoalitionen SAP-liberaler 1918-1933 var alltså en anomali, menar Horowitz, möjliggjord av proportionellt valsystem, SAP:s ideologi (!?) och att liberalerna hade konkurrens på borgerliga sidan av både ett agrart parti och ett sekulärt konservativt parti. 

I slutsatserna menar Horowitz att hans "asset-based model" visat sig överlägsen klassteorin och handelsteorin i att predicera vilka konflikter som dominerar i olika samhällen. Men med tanke på hur godtycklig hans klassificeringar av dominerande konflikter är, så undrar man ju hur mycket man ska tro på det. Sedan menar han också att hans modell är bättre på att predicera vilka som ska vinna konflikterna, eftersom klassteorin olikt hans teori inte predicerar "the privileged position of specifically rural swing voters" (847). Men det är ju ett riktigt skumt argument med tanke på att böndernas position i partikonkurrensen inte alls behöver Horowitz supermärkliga idé om att olika tillgångar har olika fördelningslogik, för att funka -- redan i Esping-Andersen (1985), eller för den delen Lipset och Rokkan (1967), funkar det så. Så min slutsats blir väl egentligen att Horowitz artikel inte bidrar med någonting.

Referens
Shale Horowitz, "Explaining Peasant-Farmer Hegemony in Redistributive Politics: Class-, Trade-, and Asset-Based Approaches", Comparative Studies in Society and History, 2002.

torsdag 14 november 2019

Från hegemoni till governmentality

Simon Gunn börjar sin artikel om "From Hegemony to Governmentality" med att diskutera vad som var nytt med socialhistoria på 1960-70-talen. Man brukar säga ämnena, vad man forkade om -- nya grupper, nya fält som brottslighet eller populärkultur. Men, säger han, också teoretiska perspektiv var nya. Med Thompson, Genovese och andra växte nya perspektiv på makt fram:
"Social history proposed a substantial extension to the understanding and expression of power; it was no longer seen as restricted to institutions of government and state, but operative in multiple sites: in the workplace, on the streets, in the home. Social history, it was emphasised, was not history with the politics left out; instead, political history was radically expanded by looking beyond parties and organised movements to the political cultures rooted in the labour process and structures of popular belief. Power was at issue outside the frame of what had conventionally been deemed ‘political’. Women, workers, slaves were not to be viewed as victims or as passive objects of power—they too had agency, were engaged in struggle. At its roots, social history challenged a traditional version of power as a smooth, one-way process; it represented the past as replete with checks, resistances, dissonances." (705)
Teoretiska omvärderingar skedde förstås inte isolerat i historieforskningen. Filosofen Steven Lukes skrev 1975 om makt från ett radikalt perspektiv, influerat av Gramsci, som också influerade historikerna. Hans inflytande är tydligt i arbeten som Thompsons om 1700-talets folkliga kultur, Hobsbawms The Age of Capital (1975) och i mer teoretiskt äventyrliga studier som Robert Grays "Bourgeois hegemony in Victorian Britain" (1977). Gray skilde på "the governing fraction", jordägare, och "the hegemonic fraction", gruppen vars intressen gynnades av statsmakten, vilket enligt honom var den industriella bourgeoisien. (Alltså ett slags bonapartism-argument.)

På 1980-talet utmanades den gramscianska analysen av foucauldianska perspektiv. Foucault skrev i Power/Knowledge, och Gunn förklarar:
"“Power must be analysed as something which circulates : : : It is never localised here or there, never in anybody’s hands, never appropriated as a commodity or piece of wealth.” This meant that power was to be analysed in its effects rather than its sources and at the margins rather than at the centre." (709)
F ville bryta med marxismens ekonomism, och inte se som gramscianerna genom staten på makten där bakom, utan se staten och maktens mekanismer.

Bland brittiska historiker plockades Foucaults perspektiv upp t ex av Mary Poovey i Making a Social body: British Cultural Formation 1830-1864 (1995). I F:s efterföljd fokuserade hon på produktion på kunskap och reglering, och studerade utifrån detta hur en "masskultur" utvecklades på 1800-talet, och hur "det sociala" utvecklades som en relativt autonom domän. På 1800-talet ersattes 1700-talets statscentrerade "politiska ekonomi" av en "social body" och fokus på "sociala" frågor som befolkning, hälsa, brottslighet och utbildning. New Poor Law från 1834 presenterade Poovey som ett exempel på detta. Makt och kunskap är hos foucauldianen Poovey intimt sammanfätade.

Utöver epistemologi har foucauldianerna också analyserat "liberal governmentality", som i Patrick Joyce (2003) The Rule of Freedom: Liberalism and the Modern City. Joyce studerar informationsinsamling ,kartor etc och stadens styrning och reglering.
"Drawing extensively on Foucault, The Rule of Freedom provides a significant re-conceptualisation of nineteenth-century politics. Its focus is not parties, classes or ideologies but techniques of rule, the strategies and practices by which governance was enacted. The study therefore accords with Foucault’s injunction to analyse the exercise of power instead of those deemed to hold it. By extension, power is seen as the product of abstract political rationalities rather than of individuals and groups with coherent interests. Political change involved shifts in governmental rationality and the techniques of rule, not new policies or altered class alignments." (715)
Gunn prisar flera drag i den foucauldianska historiska forskningen:
"the notion that power is always an exercise and not simply an attribute, is likewise crucial, for it highlights the need to show how power works, rather than assuming that it derives automatically from a political position or set of social relationships. Perhaps most important of all, it extends what I described at the outset as one of the pivotal insights of an earlier social history, the idea that power and power relations are located in the fabric of everyday life and are not confined to ‘politics’ in the narrow understanding of the term. The concept of governmentality invites us to explore how the conduct of the self might be linked to the management of the household and, indeed, the running of the state—what Foucault himself termed the “contact between the technologies of domination of others and those of the self.”" (716)
Men han ser också ett par problem med den neo-foucauldianska approachen. (Jag vet inte var han får "neo" ifrån.) Ett, att de tenderar att forska top-down, trots det teoretiska argumentet att makten cirkulerar. Poovey utgår från ett uppifrånperspektiv, och både hon och Joyce diskuterar kunskap i mycket abstrakt form, som "epistemologi" eller "rationalitet". Två, frågan om agens. Och det här tycker jag är en otroligt viktig, helt central invändning:
"in The Rule of Freedom the reader is confronted by statements such as “it was necessary to moralise” the city or the state “felt its way into the future.” Why it was necessary, what impelled the state and, indeed, what constituted ‘reason’ and ‘rationality’ are all questions, however, that remain unexplained. The rejection of social agency becomes particularly acute in areas such as political rights or public health where the intervention of institutions, groups or even individuals clearly had a significant part in changing the relevant discourse. Furthermore, by placing the emphasis on historical phenomena as the effects of knowledge, neo-Foucaultian perspectives fail to explain certain persistent features of the organisation of power in modern societies. Why, for example, did all modern definitions of the social focus remorselessly on the bodies of workers and the poor while excluding the well to do? Why, if power is dispersed and multivalent, did it so often appear as unidirectional?" (716-7)
Gunn avslutar efter detta sin artikel med en appell för att studera kroppen och det materiella i historien, och på så sätt ta med sig insikter från Foucault utan att falla i de två fällorna diskuterade ovan. Jag blir inte särskilt övertygad om detta, och är besviken på att det är så lite diskussion om hegemoni-begreppet och forskning som använt det i artikeln. Men kritiken mot Joyce bristande förståelse av agens tar jag med mig.


Referenser
Simon Gunn (2006) "From Hegemony to Governmentality: Changing Conceptions of Power in Social History", Journal of Social History, Volume 39, Number 3, Spring 2006, pp. 705-720.

Anteckningar om brittisk politisk historia

Hur forskar vi om politisk historia idag, och hur skriver vi om det? Vad anses vara intressant? Vilka teoretiska perspektiv används?

Mitt intryck är att politisk historia i Sverige tagit en väldigt hård smäll under 1980-90-talen, först attackerat av socialhistoria som arbetade med mer eller mindre kvantitativa metoder, ofta demografiskt, och sedan med den "språkliga vändningen" och den starka trenden av kulturhistoria.* Politisk historia så som var legio på kanske 1940-50-60-talen, då man skrev mycket om politiska eliter, partiledare, partier, parlamentarisk politik, verkar ha gått ner sig. Och, så vitt jag kan se, inte ersatts av någon "nyare" politisk historia?

Nu för tiden håller jag själv delvis på med politisk historia -- bondepolitiker och agrar politik på 1800-1900-talen -- så blir intresserad av utvecklingen inte bara i Sverige. Vad kan då ett snabbt getöga kastat på Google Scholar säga om utvecklingen i Storbritannien?

Mayfield och Thorne 1992
Att Gareth Stedman Jones på 1980-talet spelade en central roll i den "språkliga vändningen" i historie-ämnet står klart. Han forskade, typiskt för 1970-80-talen, om arbetarhistoria, men rörde sig från 70-talet till 80-talets början med den banbrytande Languages of Class, från en mer materialistiskt grundad analys, till en konstruktivistisk, språkligt inriktad. Mayfield och Thornes artikel är en polemik mot GSJ:s vändning.

Den börjar slående: "Powerful revisionist currents are now flowing through the social sciences against what have been termed 'society-centred' modes of explanation." Och vad som är kul här är att de för samman vad jag annars skulle tänka mig som väldigt olika forskare: Theda Skocpols statscentrerade institutionalism, Fred Blocks Polanyi-influerade sociologi, Joan W. Scotts poststrukuralism, och Ernesto Laclau och Chantal Mouffes "post-sociologiska" Hegemony and Socialist Strategy. Alla mycket inflytelserika i forskningen på 1980-talet, men i olika hörn har jag tänkt mig, men Mayfield och Thorne ser dem som uttryck för en gemensam trend: en revolt mot sociala/"society-centred" förklaringar av samhälleliga fenomen. Den society-centred forskningen utvecklades på 196+0-70-talen i sin tur i polemik mot "historiographical conventions which equated historical significance with formal political change effected through the intentional acts of elites". Och lite spetsigt säger Mayfield och Thorne att 80-talets revisionism blir en slags "restoration" av de gamla konventionerna om elitorienterade narrativ!

M och T:s essä centreras kring en jämförelse av Stedman Jones arbetarhistoriska analyser i en artikel från 1974 om arbetarpolitik i London, och hans analys från 1983 av chartismen**. De menar att hans analys från 1974 av arbetarnas passivitet i London 1870-1900 motiverades av en motsägelse inom den arbetarhistoriska forskningen: historikerna, som oftast var vänster, hade problem med att hantera arbetarnas ofta faktiska konservatism.Med Thatcher och Reagans framgångar runt 1980 växte intresset för arbetarkonservatism än mer.

Deras kritik av GSJ 1983 är mer intressant för mig. Så här återger de hans då nya approach:
"As Stedman Jones puts it in his introduction to Languages of Class: 'We cannot . . . decode political language to reach a primal and material expression of interest. . . . We must therefore . . . study the production of interest, identification, grievance and aspiration within political languages themselves.' The prominence of formal political language in this framework seems to afford little space for traditional social historical concerns, such as the formation of social hierarchies or changing economic practices - particularly where these do not find explicit articulation in the dominant 'political' discourses of the period under study" (s. 168)
Och så här återger de hans argument om chartismen: chartisterna gjorde ingen central åtskillnad om klass, utan talade om politiska rättigheter och skillnaden mellan de privilegierade (inne i systemet) och de utan privilegier (utanför systemet). Det verkar enligt GSJ vara nog för att döma ut idén att det var en rörelse baserad i klassmotsättningar!? Vilket låter som ett helt absurt argument för mig. Varför skulle de empiriska aktörernas egna språk vara den enda rimliga klassificeringen för en forskare som skriver 150 år senare? I vilket fall, så återger M och T också GSJ:s mer specifika argument:
"Stedman Jones demonstrates the insignificance of 'the social' to political subjectivity by showing that the Chartist vocabulary of political exclusion and corruption long pre-dated the major social transformation of the period, the 'making of the English working class' during the first half of the nineteenth century. Chartism evolved out of radical discursive traditions dating back to the seventeenth century, traditions which were temporally prior to the socio-economic changes associated with industrialization. And this temporal priority undermines the 'axiomatic presumption of social historians that economic power is the cause and political power the effect'. Chartism cannot, therefore, have been the political response to economic and social developments which occurred in its discursive wake.
In fact, it is this temporal priority of radical discourse which persuades Stedman Jones of the logical and causal priority of language itself in relation to the political identifications it articulates. Language 'prefigures' and 'creates' subjective needs and demands which it then 'orchestrates'." (s. 174)
Och det här tycker jag är väldigt intressant! Kanske inte den specifika debatten om industrialisering och arbetarklass och deras timing vis-a-vis chartismen, men GSJ:s poäng att chartisterna använde äldre radikala språk. Det framstår som en viktig poäng. GSJ:s implicita (?) argument att man bara får använda begrepp som studieobjekten själva använde, alltså att man inte får skilja på empiriska begrepp och analytiska begrepp, verkar däremot helt skruvat och leda till en återvändsgränd, vilket också M och T påpekar:
"the methodology deployed in Stedman Jones's analysis of Chartism reduces popular political identifications to the textual vocabularies through which they are articulated, thereby collapsing individual subjectivity into particular political practices. It becomes difficult to imagine within this framework how or why individuals transfer their political loyalties, how or why particular vocabularies get contested, indeed how or why historical change occurs at all." (175)
Exakt samma kritik träffar också Patrick Joyce, som följde GSJ i spåren med sin likaledes inflytelserika Visions of hte People. Han studerade där norra England och menade att om man inte hittar en klassmedveten arbetarklass där, i ett industriellt centrum, så fanns det ingenstans. (En most likely case design!)
"Here, too, class stands and falls according to whether it is reflected as 'interest' in the subjective perceptions of individual actors. Why else would one necessarily 'expect to find' explicit acknowledgements of class power in workers' consciousness unless one were tacitly presupposing that rather crude relationship between social relations and political consciousness (alleged to be endemic to the social history project) as the litmus test of the pertinence of class. This presupposition certainly seems to have guided Patrick Joyce's recent voyage to the brink of class where, upon finding that the 'vocabularies' of the labouring poor rarely, if ever, 'made an unalloyed appeal to class', he concludes that 'the roots of social identity were in important measure seen to lie in ideas and associations taken from politics, in particular the populist traditions of popular radicalism. /.../
Approached in this way, the history of class has less and less to do with the history of social relations between waged labourers and capitalists. Instead it is becoming a history of the 'usage' of the word 'class', a history of class as a 'concept around which different meanings accrue'." (177, citaten i citatet är från Joyce)
Alltså, inte för att det är något fel med begreppshistoria i sig, men det blir ju absurt att reducera all historia till det...

M och T menar att den språkliga revisionismen egentligen springer ur en apori som var uppenbar redan i 60-70-talets materialistiska arbetarhistoria. Hos EP Thompson och hos Anderson och Nairn tillgrips redan kulturella förklaringar i praktiken för att förklara förvånande resultat om brist på klassmedvetande etc. (179, 182-184)

Sett ur detta perspektiv blir Stedman Jones och Joyce tunga skott mot materialistisk socialhistoria inte så intressanta. M och T avslutar sin artikel med en Thompsonsk variation på Marx klassiska formulering i 18:de Brumaire om att människor skapar sin egen historia...: "there is no way to act with political purpose without one's political language referring back to prevailing social relations, the embodiment of the 'spirits of the past', as the unavoidable ground of such action." (188)

Craig 2010
Durham-historikern David Craig är i denna artikel ute i något av ett ärende: att ärorädda Maurice Cowling och andra djupt konservativa Cambridge-historiker som i slutet av 1960-talet, början av 1970-talet publicerade en rad klassiska verk inom brittisk politisk historia: om Reform Act 1867, om Labours entré på den politiska arenan på 1910-talet, om Hitlerismens inflytande på brittisk politik på 1930-talet, m m. Cowling och liknande blev förstås kritiserade av socialhistorikerna på 70-80-talen, och på 1990-talet uppkom i Storbritannien vad som kallades en "new political history", som tog inflytande från socialhistoria och kulturhistoria och skrev politisk historia på ett -- enligt forskarna själva -- nytt sätt. Enligt Craig var dock skillnaden mellan vad de gör, och vad Cowling m fl gjorde runt 1970, gravt överdriven.

"Peterhouse-skolan" (döpt efter det college i Cambridge där de arbetade) blev redan i början av 70-talet känd som konservativ, politiskt och metodologiskt. Och även om Craig fäktar yvigt för att ändra på denna bild, så är det inte särskilt övertygande. Han anger två klassiska kritikpunkter mot Cowling et al: (1) de fokuserade helt och hållet på små politiska eliter, utan det större sammanhanget. Och (2) de såg politiker, i Namiers anda, som motiverade av egoism och egenintresse, utan ideologi, sociala konflikter osv. Båda kritikpunkterna verkar, efter vad Craig anför och i motsats till hans argument, rimliga. Cowling skrev i The Impact of Labour att han skulle fokusera på "the high politics of the policitians who mattered", vilket var ungefär 50 personer, en stängd värld utan särskilt mycket påverkan från omgivningen. (456f) Här menar Craig att Cowling inte menade att bredare sociala och politiska processer var betydelselösa, utan bara att de inte omsattes i praktisk politik på något enkelt eller direkt sätt. En sanning -- men det verkar helt enkelt inte ha varit vad Cowling menade, eller hur han gjorde sin (elitcentrerade) forskning. I The Governing Passion betonade Cowlings kollegor Cooke och Vincent avståndet mellan "high" och "low" politik, och politikernas
"virtual indifference of most politicians to, for example, constituency politics, extra-parliamentary organizations, and trades unions. Their conclusion therefore was that ‘a politics of dialogue was not to be expected so long as the public understood very little of Westminster, and Westminster felt itself remote from the public’." (s. 458)
Cowling menade i The Impact of Labour (1971) att det var ungefär 50-60 personer som var viktiga -- hur kan Craig ge sig in på en långsökt äreräddning av detta? Inte heller hans argument att Cowling et al visst var intresserade av idéer, framstår som särskilt övertygande eller relevant. Däremot är Cowlings karaktäristik av Tory-ledaren Stanley Baldwins lyckade arbete på 1920-talet med att bemöta Labour intressant:
"A central theme of the latter book is the way that the Conservatives eventually hit upon an ideology to resist Labour. This was an ideology of Englishness, headed by Baldwin’s ‘mindless rural persona’, and which was capable of binding together ‘moral, industrial, agrarian, libertarian, anglican and nonconformist opinion’. The purpose of this ideology was resistance to socialism, but its advantage was that it made it possible ‘ to talk about something – almost anything – apart from the function the party had to perform’." (s. 462)
Hur Baldwin lyckas fläta ihop olika aspekter till en enda väljbar politik -- det är fascinerande, och kunde av forskare med andra teoretiska perspektiv relateras till begrepp som social bloc och hegemoni. Efter resonemanget om Baldwin förlorar Craigs artikel sig i många sidor om olika konservativa tänkares (Oakeshott m fl) inflytande på Cowling, utan intresse för mig. Först i artikelns sista stycke kommer han tillbaka till temat från artikelns titel, relationen mellan "High politics"-skolan och "new political history". Där säger han inget särskilt intressant, utan gör bara ett slafsigt argument om att de är mer lika varandra än man trott.


McCarthy 2012
Om Mayfield och Thornes artikel från 1992 handlade om arbetarhistoria och Stedman Jones, och Craigs om politisk historia och Cowling, så handlar Helen McCarthys artikel från 2012 om än något nytt: mellankrigstidens politiska historia, och Oxford-historikern Ross McKibbins starka inflytande i denna forskning.

Men roligt nog så tar McCarthy avstamp i Cowlins stora inflytande över mellankrigstidens politiska historia, med sina arbeten om Labour (1971) och Hitlers inflytande (1975). Cowling är ännu idag obligatorisk läsning för någon som ska skriva om mellankrigstiden, säger McCarthy, men de senaste två decennierna har ändå brittisk politisk historia omformats, under inflytande av kulturhistoria. Detta brukar kallas "ny" politisk historia, och praktiseras av forskare som Drohr Wahrman, James Vernon, Jon Lawrence och Lawrence Black, som fokuserar mer på diskurser än vad tidigare hitsoriker gjorde. NPH är särskilt inflytelserik i 1800-talsforskningen, men mindre vad gäller 1900-talet -- och till det är McKibbins inflytande en orsak. McKibbin har nämligen i en rad arbeten, inte minst Classes and Cultures (1998) och Parties and People (2010) lagt fram tolkningar av perioden 1918 till 1951 som djupt påverkat efterföljande forskning.

Grundfrågan som McKibbin, en veteran som varit med sedan 1970-talet, ställer i dessa verk är hur demokratiseringen av Storbritannien, som infördes med allmän rösträtt 1918 och 1928, egentligen påverkade samhället.
"‘The English,’ McKibbin observes in the preface, ‘lived in what nearly all agreed was a democracy. They were not, however, necessarily agreed on what democracy meant or should mean.’" (s. 225)
McKibbins tes är att arbetarrörelsen och Labour bar på löftet om en fullständig demokratisering av samhället, men att denna hindrades av en anti-socialistisk medelklass som på 1920-talet fusionerade sig som politiskt block. (Jfr Cowlings analys av Baldwin!)

McCarthy påpekar att McKibbin bär på en stark pro-Labour-bias (s. 228), men det är inte politiken hon vill diskutera, utan den sakliga utvecklingen: stämmer det verkligen som McKibbin menar, att en full demokratisering av samhället hindrades fundamentalt på 1920-talet?

Hon diskuterar en mängd ny forskning som på olika sätt talar för en annan, mer optimistisk tolkning: den folkliga radikalismen och anti-fascismen var utbredd på 1930-talet, intresset för utrikespolitik var större än vad McKibbin antar, civilsamhällets organisationer expanderade och blandade in allt fler människor inte bara i småborgerliga apolitiska aktiviteter, utan i medborgerliga sådana också. (229-230) Valkampanjerna på 1920-30-talet var mer anständiga och seriösa än de spektakel som de varit före 1913, kvinnliga väljare engagerade sig på ett omfattande sätt (231), och semesterlagen 1938 "demokratiserade fritiden" (233). Kvinnor gjorde stora framsteg. McCarthy sammanfattar:
"All this would suggest that the redistribution of ‘social esteem’, which McKibbin argues resulted from the peculiar conditions of the Second World War, was already well underway in the interwar years. This was not social democracy, at least not in the sense that McKibbin recognizes it; but it was a form of ‘democratization’ which reached far beyond formal political citizenship. Indeed, when one probes deeper into the social and cultural history of the period, one finds a democratizing impulse seemingly everywhere: the democratization of writing; of music; of fashion; of marital relations; of selfhood and the emotions." (234)
Förändringarna av livet på 1920-30--talen var inte bara kommersialism och amerikanisering, menar M, utan också en social demokratisering. Men hon pekar också på att det är mycket vi ännu inte vet, och som är svårt att forska om: vanligt folks politiska subjektivitet och deras tillgång till information, osv.


Noter
* Om dessa respektive trender, se Klas Åmarks och Eva Österbergs kapitel i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.) (2012), Historieskrivningen i Sverige (Studentlitteratur).
** För kritik av GSJ:s analys av chartismen, se Robert Gray i Social History nr 3 1986 och Neville Kirk i International Review of Social History, 1987.

Referenser
David M Craig (2010) "'High politics' and the 'new political history'", The Historical Journal 53, 2.
David Mayfield and Susan Thorne (1992) "Social History and Its Discontents: Gareth Stedman Jones and the Politics of Language", Social History, Vol. 17, No. 2 (May, 1992), pp. 165-188.
Helen McCarthy (2012) "Whose democracy? Histories of British political culture between the wars", Historical Journal 55, 1.

måndag 9 september 2019

Social rörlighet sedan 1800-talet

Det pågår en mini-boom i forskning om historisk social rörlighet just nu. Som jag diskuterat lite i inlägget om det franska TRA-samplet så har digitaliseringar av folkräkningar från 1800-talet och ökad datakraft möjliggjort skapandet av stora samples.

Jag tror att det började, eller tog ny fart, med Long och Ferrie (2013). Long och Ferrie jämförde USA och Storbritannien, vilket förstås är ett bra par av länder att studera om man vill ha uppmärksamhet i vår anglo-orienterade forskarvärld. USA är av särskilt intresse pga myten om "amerikansk exceptionalism" från Tocqueville och andra: idén om ett särskilt öppet samhälle, utan traditioner av feodalism, och med stor social rörlighet, där man kunde gå "från rags to riches". Long och Ferrie kritiserar tidigare studier av social rörlighet på 1800-talet i dessa länder -- användandet av anglikanska äktenskapsregister i GB för minskad representativitet när samhället blev mer pluralistiskt religiöst i slutet av 1800-talet, studier av Boston och andra platser i USA för att bara handla om en (icke representativ) plats i taget. Long och Ferrie använder i stället ett nationellt representativt sample av män från folkräkningarna 1850/51 och länkar dem till män i folkräkningarna 1880/81. Totalt får de ihop 23,000 far-son-par, men av orsaker som har med datakvalitet att göra använder de huvudsakligen "bara" 5,000 par. Dessa länkar de till 1900-talet med data från existerande studier. Klass-schemat som de använder för att studera social rörlighet är: tjänstemän (white collar), bönder, kvalificerade arbetare (skilled), och okvalificerade arbetare. Det var mindre vanligt i 1800-talets USA att sonen tillhörde samma yrkeskategori som sin far, och tar man hänsyn till skillnader i yrkesstruktur, så var USA:s "fördel" (om vi antar att social rörlighet är något positivt) ännu större. I USA blev 81.4 procent av sönerna till okvalificerade arbetare något "högre" än sina fäder, men i Storbritannien gällde det bara 54.3 procent. Färre upplevde också social rörlighet neråt i USA. Intressant nog så är USA -- enligt Long och Ferries data från 1940-talet och 1970-talet -- i mitten av 1900-talet inte längre mer rörligt. En viktig anledning till skillnaden  USA--Storbritannien på 1800-talet och mellan USA på 1800-talet och USA på 1900-talet är att 1800-talets USA hade en stor bondebefolkning, som i hög grad höll på att lämna bondelivet och röra sig till andra sektorer och yrken. Det är dock inte hela förklaringen; en annan delförklaring är att US-amerikanerna flyttade mer (rent geografiskt alltså) än britterna. Long och Ferrie spekulerar, bl.a. baserat på en artikel av Piketty från 1995 om "dynastic learning", om att större (faktisk) social rörlighet i USA på 1800-talet gav upphov till iden om amerikansk exceptionalism, som levde kvar också efter att den stora sociala rörligheten försvunnit, och legitimerade att man avstod från en jämlikhetsfrämjande välfärdspolitik à la Europa.


Jörgen Modalsli (2017) fortsätter i Long och Ferries spår men studerar Norge, och lyckas med norska data länka inte färre än 836 tusen far-son-par från 1865 till 2011! Han använder mobilitetsmatriser, alltså rörelse (eller ej) från en yrkeskategori till en annan, men också inkomstdata. De huvudsakliga källorna är dock de norska folkräkningarna från 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna från 1865 och 1900 hade redan släppts, och använts i Abramitzky et als (2012, 2013) uppmärksammade studier av emigrationen från Norge till USA. Den från 1910 släpptes 2010 men kodades bara med moderna yrkeskoder 2014. De moderna folkräkningarna har redan använts i forskning om social rörlighet, men Modalsli är den förste att länka de historiska (1865-1910) och de moderna (1960-2011) folkräkningarna, så att han kan ge en bild av social rörlighet på lång sikt. Länkandet mellan folkräkningarna sker på grundval av namn, födelsedatum, och födelseplats. Med tanke på att mycket av måtten på historisk social rörlighet handlar om rörelse mellan grova yrkeskategorier (bonde, tjänsteman, kvalificerade och okvalificerade arbetare), så gillar jag att hans första diagram är ett med andelen i den yrkesverksamma befolkningen som tillhör varje grupp -- se ovan. Inte helt ovantat så faller andelen bönder mycket kraftigt över perioden, från ungefär 50 procent till ett par procent. Andelen män som byter yrkesgrupp jämfört med sin far är 46 procent 1865-1900, 50 procent 1910-1960, 52 procent 1960-1980, och 50 procent 1980-2011. År 1900 var 60 procent av länkade söner till bönder fortfarnde bönder; andelen faller till 18 procent år 2011, då bara 1 procent av befolkningen var bönder. Fram till 1980 var den vanligaste övergången för bondsöner kvalificerade arbetare, och 1980-2011 var det att bli tjänsteman. Alla gruppers rörlighet ut ur den egna gruppen ökade över tid, förutom tjänstemän (vilket förstås reflekterar att en mycket större andel av befolkningen var tjänstemän 2011 än 1865).

När Modalsli jämför Norge med USA och Storbritannien finner han att den sociala rörligheten på 1800-talet är mycket lägre i Norge än USA, och lite lägre än i Storbritannien. På 1900-talet ökar rörligheten, blir ungefär samma som i USA och större än GB i mitten av århundradet. För att lista ut vilka faktorer som spelar roll så provar Modalsli bl.a. att göra analyserna utan bönder (en speciell grupp), och istället studera rörligheten mellan arbetar- och medelklass (dvs tjänstemän). På 1800-talet var det mycket ovanligare att gå från arbetare till tjänsteman i Norge än vad det var i USA eller Storbritannien (s. 54) -- ett slående resultat om vi tänker oss en skandinavisk egalitarianism? I slutet av 1900-talet försvinner skillnaden. En jämförelse mellan bönder och icke-bönder ger mycket olika resultat för Norge och USA -- i Norge består den starka kopplingen att bönders söner blir bönder, medan den i USA i princip försvinner. Däremot är den sociala rörligheten för icke-bönder stabil i USA, men ökar i Norge (s. 56). Regionala skillnader spelar ingen särskilt stor roll i Norge. För att förklara den stadigt ökande sociala rörligheten så menar Modalsli att vi måste se på en mängd faktorer -- just eftersom ökningen varit så långvarig och stadig, kan den inte bero på någon särskild händelse eller reform. Han föreslår teknologisk utveckling, utbildningsexpansion och utbyggnad av socialförsäkringssystemen som förklaringar. Intressant nog så vänder han sig i slutsatserna mot Clarks (2014) tes, baserad på elitdata (t ex den svenska adeln) om att den sociala rörligheten över tid är låg och konstant -- det går visst att öka den, menar Modalsli.

För Frankrike har Jérôme Bourdieu med olika medförfattare gjort studier av social rörlighet sedan 1800-talet både före och efter Long och Ferrie (2013)*. Redan 2009 publicerade Bourdieu, Ferrie och Kesztenbaum en jämförelse mellan social rörlighet mellan Frankrike och USA. Också de börjar med Pikettys artikel från 1995 om sambandet mellan social rörlighet och omfördelningspolitik, och en kontrast mellan USA och Europa i Tocquevilles efterföljd. I sin empiriska undersökning använder de för Frankrike två typer av data (1) äktenskapsregister med yrkesinformation från 1800-talet, och (2) Formation Qualification Professionelle-surveyn med 4,700 far-son-par från sena 1900-talet. För USA använder de (1) folkräkningsdata med 75,000 far-son-par från 1850-1910 och (2) 1973 års Occupational Changes in a Generation (OGC)-survey med 10,000 far-son-par. För båda länderna kan de analysera både rörlighet för en individ över livscykeln (från ca 20 års ålder till 50 år) och rörlighet från far till son. Från 1850-1880 till 1950-1977 ökar andelen av franska män som hamnar i annan yrkeskategori än sina fäder från 48 till 53 procent; i USA är siffrorna 50 och 56 procent. Med mer komplexa mått ökar rörligheten från 1800-talet till mitten av 1900-talet, och minskar sen. Rörligheten är alltid större i USA än i Frankrike, och är lägst för bönder och tjänstemän (s. 543). De ger Tocqueville rätt i att USA var exceptionellt (s. 548).

I en ny artikel studerar Bourdieu och hans medförfattare -- Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann istället persistensen i förmögenhet mellan generationerna i Frankrike sedan 1800-talet. De använder TRA-enkäten, som kan ses som ett slumpmässigt urval av den franska befolkningen, motsvarande 1/1200 av de som dog före 1940 och 1/2000 av de som dött sedan dess. De kan här länka ihop 7782 far-barn-par, inkluderande 4372 olika fäder (varav en del har flera barn). Förmögenhetsvariabeln är brutto-värdet (inflationsjusterat) av ens tillgångar när man dör -- fastigheter, kläder, möbler, jordbruksredskap, aktier m m. Uppgifterna om värde kommer från Fiscal Department (l'Enregistrement), som samlat in dem för betalandet av en arvsskatt. De skiljer på tre grupper -- de som har ingen eller i princip ingen förmögenhet värd något, medelklassen som har en del, och så de rika som har stora tillgångar. Rörelserna mellan de tre kategorierna är slående stabila över tid -- de i mellangrupperna rör sig en del (30-40 procent flyttar sig), men de i de nedre och övre grupperna tenderar att stanna på sina respektive platser. Rörligheten uppåt i strukturen ökar något, från 15 procent 1848-69 till ca 22 procent 1940-60, och rörligheten nedåt är rätt stabil, runt 20 procent (s. 34) Regressionskoefficienten för att låta faderns förmögenhet bestämma barnets (loggade) förmögenhet är 0.320 i hela samplet, men 0.349 1848-69, 0.290 1870-1894, 0.374 1895-1913, 0.312 1914-39 och 0.210 1940-60. Persistensen går upp och ner lite, men är svagast under efterkrigstiden, vilket vi skulle förvänta oss (s. 37). I slutsatserna säger de:
"Mobility is driven by sizable movements in the bottom and the middle class, while inequality is determined by the two extremes, the bottom and the top. During the nineteenth century, intergenerational mobility was stable and oriented mostly downward, as the size of the bottom group increase continuously. Mobility increased after World War I, mainly driven by the upward mobility from the bottom to the middle class. Mobility is related to changes in the occupational structure as well as the extension of pension benefits that modified the motive of holding an asset. The composition of wealth is also likely to change during that process, and switch from professional assets to financial assets.We leave this question for further work." (s. 45)


referenser
Jérôme Bourdieu, Joseph P. Ferrie, and Lionel Kesztenbaum (2009) "Vive la différence? Intergenerational Mobility in France and the United States during the Nineteenth and Twentieth Centuries", Journal of Interdisciplinary History.
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann (2019) "Intergenerational wealth mobility in France, 19th and 20th century", Review of Income and Wealth

Jason Long och Joseph Ferrie (2013) "Intergenerational Occupational Mobility in Great Britain and the United States Since 1850", American Economic Review.
Jørgen Modalsli (2017) "Intergenerational Mobility in Norway,1865–2011", Scandinavian Journal of Economics

*Förvisso hade Long och Ferrie redan 2007 publicerat en artikel i Economic Journal om yrkesrörlighet i GB och USA på lång sikt. Den har jag inte läst.

tisdag 3 september 2019

Det franska TRA-samplet

Hur ska man fånga den historiska befolkningen och dess olika intressanta aspekter, såsom demografi och ekonomiska karaktäristika? I Frankrike gjordes det första storskaliga försöket av Louis Henry från 1950- till 1970-talet. Han studerade sockenregister, där han kunde kartlägga bröllop, födslar och dödsfall och folks rörelse från den ena livshändelsen till den andra. Problemet var dock att de franska sockenarkiven inte kartlägger folk som flyttar, så Henry kunde egentligen bara studera folk som stannade i samma socken över tid. I svar på denna brist vände sig Jacques Dupâquier i stället till tables décennales som efter den franska revolutionen vart tionde år sammanfattade bröllop, födslar och dödsfall men också folk som flyttade från en socken till en annan. Dupâquier kunde därmed också kartlägga rörliga fransmän. För att göra samplet hanterligt valde han att bara studera de med ett efternamn som började på de tre bokstäverna TRA, och närmare bestämt att studera 7500 äkta par som gifte sig mellan 1803 och 1832, och deras ättlingar. Till Dupâquiers TRA-projekt kom också ett kompletterande projekt som fokuserade på fransosers förmögenheter, och som gjordes av Denis Kessler.

TRA-projektet har sedan dess varit en av långkörarna i fransk samhällsvetenskap, och 2013-14 publicerades datasetet på nätet och i bokform. Ekonomisk-historikerna Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay presenterar projektet i en artikel publicerad på franska och engelska i tidskriften Population år 2014, och där sätter de också in det i en internationell kontext.

Historisk demografi fick ett stort uppsving (uppstod?) på 1960-70-talen, och flera olika stora projekt trädde fram. Ofta var det sockenarkiv som användes, som i det paradigmatiska projektet från Cambridge Population Group, publicerat i Wrigley och Schofield (1981) och Wrigley et al (1997). På 1990-talet gjordes framsteg med olika metoder för att kunna följa individer över tid, även om de t ex flyttar till en annan socken. En (använd av t ex Joseph Ferrie i USA) var att använda flera olika folkräkningar och länka individer mellan dem. En annan, använd av Tommy Bengtsson, Martin Dribe m fl. i Lund, är att välja ett par socknar och följa alla individer där över tid. En tredje metod är att använda släktforskning, som i det mormon-forskningsbaserade Utah Population Database. Ett projekt liknande TRA är annars Historical Sample of the Netherlands som är liknande TRA i att välja ett antal 1800-talsindivider och följa deras ättlingar. Men HSNL valde att inte använda efternamnsmetoden som TRA gör, utan valde istället ett slumpmässigt urval att börja med.

Bourdieu et al beskriver TRA:s utveckling sedan 1980-talet, och betonar att det är ett kumulativt sample, där man kan lägga till fler variabler/dataset/dimensioner om man vill. De diskuterar också några brister i datasetet -- ibland oprecis och bristande yrkesinformation, sämre information för kvinnor än för män ("in this respect, the TRA base has a sexist bias"), och klustereffekter av att vissa familjer studerats, vilket gör att man har bättre täckning för vissa specifika yrken, som stolmakare, än för andra, som spets-tillverkare. De diskuterar också geografisk täckning, och erkänner att denna är sämre i nordöstra och sydvästra Frankrike än i andra områden.


Överlag är dock täckningsgraden hyfsad, ungefär 1,1 procent av befolkningen. De illustrerar datasetets användbarhet i en studie av efterlämnad förmögenhet, och mera specifikt andelen i befolkningen (och olika andelar av den: unga/gamla, urbana/rurala, osv) som inte lämnade någon förmögenhet efter sig, 1820-1930.

Referens 
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay (2014) "The TRA Project, a Historical Matrix", Population Vol. 69, p. 191-220.

Finanssektorn i 1600- och 1700-talets Paris

Den gängse förståelsen av den finansiella sektorns utveckling historiskt bygger på en enkel dikotomi: förmodern -- modern. I den förmoderna ekonomin, så går narrativet, byggde lån och utlåning på personliga relationer: man lånade av folk man kände, för det var de enda man litade på, och det fanns inga mer avancerade finansiella institutioner som kunde fördela sparande och kapital på ett mer storskaligt och opersonligt sätt. Sedan i den moderna ekonomin, från 1800-talets affärsbanker och framåt, uppstår aktörer (banker etc.) som tvärtemot kan samla in pengar från en stor mängd aktörer, som de inte nödvändigtvis känner personligen, och därefter låna ut pengar till en också stor mängd aktörer, utan nödvändiga personliga band. Det gynnar ekonomin och kapitalackumulationen, och sätter fart på tillväxten.

I en fascinerande artikel från 1999 ifrågasätter ekonomihistorikerna Hoffman, Postel-Vinay och Rosenthal denna berättelse. De studerar kreditmarknaden i Paris från 1660 till 1870, närmare bestämt de långsiktiga krediter som förmedlades av notarier, och menar att kreditmarknaden i själva verket var mycket levande och aktiv även i l'ancien regime. I diagrammet nedan visar de att den reala belåningen (dock bara långsiktiga lån räknade) var större på 1780-talet i Paris än på 1800-talets första halva, t ex.


Notarierna förmådde alltså förmedla en mycket stor mängd kapital. Hoffman et al menar bestämt att det inte handlade om förmedling av krediter mellan människor som redan känner varann. Bara ungefär en tredjedel av utlånen på 1700-talet gick mellan personer med samma efternamn, boende i samma församling, eller i samma yrke. De menar alltså att notarierna verkligen bidrog med något oberoende, något eget. De löste, menar Hoffman et al, informationsproblemen -- hur vet jag att personen som vill låna mina pengar verkligen vill låna tillbaka? -- genom att i sin professionella kapacitet äga mycket god kunskap om olika prospektiva lånare.

De vill dra två större slutsatser från undersökningen. Den första är rätt trivial, och är nog betingad av att de -- som tidigare publicerat artiklar i Journal of Economic History, Annales, osv -- publicerat denna artikel i en historisk tidskrift: historiker behöver använda ekonomisk teori, här exemplifierat av teori om informationens betydelse i ekonomin. Den andra är jag mer intresserad av: vi behöver överge tankar om en "övergång" (transition). De speciierar inte särskilt tydligt, men jag antar att de menar t ex "övergången från feodalism till kapitalism". Också i ancien regime fanns "moderna" kreditmarknader, även om de användes t ex till att köpa en fin post i den statliga byråkratin.

Utifrån detta undrar jag något som de inte riktigt besvarar i texten. Frankrike hade ingen särskilt stark ekonomisk utveckling på 1700-talet, konstaterar de -- långsam ekonomisk tillväxt, ingen vidare urbanisering eller industrialisering. "Trots" den avancerade kreditmarknaden? Här uppstår ju också en paradox: det är lätt att tänka -- se t ex North och Weingast -- att bättre kreditmarknad ska ge mer ekonomisk tillväxt. Hoffman et als undersökning talar emot detta. Men denna implikation diskuterar de inte.


Referens
Philip T. Hoffman, Gilles Postel-Vinay and Jean-Laurent Rosenthal (1999) "Information and Economic History: How the Credit Market in Old Regime Paris Forces Us to Rethink the Transition to Capitalism", The American Historical Review, Vol. 104, No. 1 (Feb., 1999), pp. 69-94.

torsdag 15 augusti 2019

Fanns det någon "Country thought" i 1800-talets agrara Sverige?

Pawcatuck-floden, från wikipedia


Historikern Gary Kulik kartlägger i ett intressant kapitel konflikterna i 1700-talets Rhode Island om användningen av provinsens vattendrag. För bönderna i de fattigare norra och västra delarna av provinsen spelade fiske -- lax, shad, gumsill en viktig roll för hushållsekonomin. Men vattendragen kunde förstås också exploateras för vattenkraften: för kvarnar, och för olika typer av fabriker. Byggdes det dammar och fabriker gick det ut över böndernas fiske: industrialisters och bönders intressen stod mot varandra.

Vad som intresserar mig i Kuliks analys är inte precis hur det gick -- vilka floder som exploaterades och när, osv. Utan hans åberopande av en ideologisk tradition som en slags maktfaktor (?), eller i alla fall motiverande faktor, för bönderna. Han menar nämligen att deras motstånd mot fabrikerna inte bara var bestämmt av ekonomiskt egenintresse, utan också av en slags ideologi, som han kallar "Country thought". "Farmers defended not just their economy, but their sense of public right and public virtue." De här uppfattningarna om det offentliga, om faran med korruption och maktkoncentration, menar Kulik -- och här följer han klassiska analyser av idéhistoriker som Bernard Bailyn (1968) och J.G.A. Pocock (1975) -- från en republikansk tanketradition som starkt influerade de generationer som etablerade U.S.A.

Så här skriver Kulik om böndernas klagomål (som tog sig politisk form bl.a. i petitioner, vilket är materialet som han studerar):
"Concerns such as these derived their resonance from Anglo-American 'Country thought', a cluster of ideas about power and liberty, virtue and corruption, private interests and public good, associated with the English Commonwealthmen and widely accessible to colonists during the final third of the eighteenth century. Country thought provided the language of patriot resistance at its most articulate levels. It was a language of moral regeneration, inspired by classical antiquity, implicitly anticapitalist, suspicious of wealth, power, and the influence of commerce. Historians are divided about the extent to which the Commonwealth tradition impelled the less articulate farmers, mechanics, and laborers of the colonial seaboard. The evidence from Rhode Island is sketchy but suggestive. The petitions of the colony's backcountry farmers were the product of their immediate experience, not an explicit expression of the Commonwealth tradition. But Country sensibilities lent shape to that experience, structured its meaning, and legitimated its expression. It was no accident that conflict over fish and conflict over empire overlapped in time and elicited similar fears--the fear of arbitrary power and corrupting influence, and the fear that rapacious private interests might overwhelm a fragile, and traditonally defined, public good." (36)
Och det här tycker jag är oerhört fascinerande. Gick vanliga bönder i Rhode Islands fattigare delar och bar på idéer om det offentliga och det privata som i förlängningen rotade i antikens Rom och republikanismens tankar där? Kulik är också lite otydlig om hur direkt idéerna egentligen spelade roll. Å ena sidan så säger han i början att "Concerns such as these derived their resonance from Anglo-American 'Country thought'", alltså att klagomålen i alla fall fanns, men fördjupades av idétraditionen som man kunde falla tillbaka på. Å andra sidan, mera aktivt: "Country thought provided the language of patriot resistance at its most articulate levels." -- Alltså ett "språk av patriotiskt motstånd". Kanske syntesen: "Country sensibilities lent shape to that experience, structured its meaning, and legitimated its expression". Alltså, de materiella och sociala motsättningarna fanns, men kläddes i republikanismens språk. Kulik säger inte heller i fall tillgången til detta språk och denna ideologiska tradition stärkte böndernas förhandlingsposition, men han antyder nog i alla fall det.

Och vad jag undrar blir då: fanns det någon motsvarighet till "Country thought" i 1700-1800-talens agrara Sverige? Vad var den "moraliska ekonomin", vad tyckte folk/bönder var rätt och redigt? Vilka var källorna till idéerna? Fanns det några så high brow källor som USA-historikerna hävdar spelade roll för det unga USA:s bönder?
 
 
Referens
Gary Kulik (1985), "Dams, fish, and farmers: defense of public rights in eighteenth-century Rhode Island", s. 25-50 i Steven Hahn och Jonathan Prude (red.), The Countryside in the Age of Capitalist Transformation. Chapel Hill, NC och London: University of North Carolina Press