onsdag 5 oktober 2016

Rustow om Sveriges demokratisering

Sverige hade extremt begränsad rösträtt i 1900-talets början.

Statsvetaren Johan Karlsson Schaffer kallade i ett papper för sex år sedan Sveriges demokratisering för "den glömda revolutionen". (Jag bloggade om pappret 2012; se också Karlssons bloggposter här, här, här, här.) Han påpekade, helt korrekt, att medan det är en gängse bild att Sverige demokratiserades långsamt och gradvis, så var Sverige runt 1900-1910 i själva verket ett av de länder i Västeuropa med kraftigast begränsningar av rösträtten, och dessutom hade vi ett bisarrt ojämlikt kommunvalssystem där ens röstantal, om man tjänade tillräckligt mycket, var proportionerligt till ens inkomst (upp till en viss gräns), och aktiebolag dessutom hade rösträtt. Som exempel på bilden av en gradvis demokratisering åberopar han prominenta forskare som Tim Tilton, Knudsen och Rothstein, och Stein Rokkan. Det enda undantaget verkar vara Dankwart Rustow i en föga uppmärksammad (10 citeringar på Google Scholar) artikel i Scandinavian Political Studies från 1971.

Vad innehåller då Rustows artikel?
  • Han har en väldigt seg och icke-informativt argument om att det fanns ett oligarkiskt "konsensus" 1860-1890, att detta "konsensus" utmanades 1890-1920 och att det sedan förbyttes i ett annat "konsensus" efter 1930. Han pekar på första kammarens herrar såväl som andra kammarens bönder som "konsensus" bärare 1860-90, men det duger inte, menar jag. Både för att det fanns några i riksdagen som utmanade konsensus : Rustow pekar på Adolf Hedin och två andra liberaler; utifrån t ex Jan Christensens avhandling och Mellquists avhandling hade man också kunnat peka på bondepolitiker här. Dessutom tycker jag att "konsensus" är ett missvisande begrepp för den härskande klassens ideologi i ett samhälle där 90 procent av befolkningen helt enkelt inte alls tillfrågades om vad de tyckte om styret.
  • Han pekar på att Sverige industrialiserade snabbt 1870-1900, och att BNP växte fort
  • Med växande inkomster ökade också andelen av befolkningen som hade rösträtt, eftersom det fanns ett inkomstkrav för rösträtt
  • "The major question in explaining a peaceful transition to democracy still remains: What can persuade the elite of an ancien regime to abdicate its position of power peacefully? The Swedish experience suggests two major factors. The first is a systematic attack on the old system by well-organized forces - the attack including at least implied threats of violence. The other are a number of considerations of prudence that weaken the old elite's will to resist."(s 21) Högern gav upp sitt motstånd mot allmän rösträtt när de insåg att dess införande var oundvikligt.
  • Teoretiskt sett såväl som i de historiska detaljerna är Rustows artikel ointressant. Men hans huvudpoäng är viktig: "as recently as the beginning of this century, Sweden had one of the most restrictive suffrage systems of any country with a representative constitution: it was a stable oligarchy. Yet by 1921 the right to vote had been extended to adult men and women, and the accountability of the cabinet to the democratically elected legislature was beginning to be accepted. The transition to democracy, then, was late and rapid." (s 12)


Referens
Dankwart Rustow, "Sweden's Transition to Democracy: Some Notes toward a Genetic Theory", Scandinavian Political Studies, 1971

tisdag 27 september 2016

Om högskolepedagogik och studenters lärande

SFS (2013) "Studentens lärande i centrum"
Sveriges Förenade Studentkårer ansluter sig i denna rapport från 2013 väldigt tydligt till den idag dominerade synen inom högskolepedagogik, som handlar om studentcentrerat lärande. SFS kontrasterar detta mot ett "äldre" synsätt där läraren överför, traderar, kunskap till studenterna. I det "nyare" synsättet är mer konstruktivistiskt, och man menar att en student själv genom aktiv reflektion konstruerar kunskap (s 6). SFS menar att det "gamla" synsättet befrämjar ett ytligt lärande där man lär sig fakta men inte förstår dem och inte kan reflektera kritiskt kring vad man lärt sig. SFS menar utifrån detta att undervisningen på högskolan måste bli mer fokuserad på aktivering av studenterna, där man t ex under föreläsningar (arketypen av den "gamla" synens undervisningsmetod) bryter upp för att ge studenterna små uppgifter som de löser på 2-3 minuter och diskuterar med sina klasskamrater i smågrupper (s 9).

Studentcentrerat lärande är så vitt jag förstår det från SFS rapport obligatoriskt på svenska universitet och högskolor i och med Bolognaprocessen; sedan 1 juli 2007 ska all kursplaner och examensbeskrivningar innehålla specifika lärandemål, om vad studenten ska kunna efter att ha genomgått kursen. (s 10) "Enligt Bukarestkommunikén från 2012 ska Bolognaländerna arbeta för att skapa förutsättningar för studentcentrerat lärande genom att verka för innovativa utbildningsmetoder och en stödjande och inspirerande arbets- och lärandemiljö, allt medan studenter och anställda involveras i beslutande strukturer på alla nivåer." (s 10)

SFS diskuterar som kortast en del självklarheter i texten, om att kursutvärderingar måste användas för utveckling av kurser och att olika studenter måste bemötas utifrån deras behov. Mer intressant är att SFS beklagar att det sedan 2010 och universitetens ökade autonomi inte längre är lagstadgat att universitetslärare ska ha pedagogisk utbildning. SUHF har därefter tagit fram egna rekommendationer som innebär minst 10 veckors heltidsstudier i pedagogik för lärarna. (s 16) T ex Stockholms universitet kräver däremot bara 5 veckor, vilket man ska skaffa inom två år som anställd lärare, om man inte redan har det vid anställningen.

SFS beklagar att pedagogisk kompetens i praktiken inte betonas lika mycket som forskningsmeriter vid tjänstetillsättningar. Det står i högskoleförordningen att ”prövningen av den pedagogiska skickligheten ska ägnas lika stor omsorg som prövningen av den vetenskapliga eller konstnärliga skickligheten”. Men i praktiken är det inte så.En enkät bland studierektorer, prefekter m fl svarade 81 procent att forskningen väger tyngst medan bara 2 procent svarade undervisningen. (IVA 2012, "Vem ska göra vad? En studie av kopplingen mellan forskning och undervisning".) (s 19) SFS pekar intressant på att en större formalisering av hur man presenterar sina pedagogiska meriter vid jobbansökningar, i form av s k pedagogiska portföljer, kan göra det enklare att jämföra lärares ambitioner och utveckla hur man ska värdera detta vid tjänstetillsättning (s 21f). De talar också för att särskilda pedagogiskt sakkunniga ska användas jämte vetenskapligt sakkunniga vid bedömningen av jobbansökningar (s 22f).

Ytterligare en intressant dimension av värderingen av pedagogiska ambitioner är hur det funkar för dem som redan har ett jobb på universitetet.  Hur belönar man detta?

"En del lärosäten har infört eller arbetar med att införa belöningssystem för pedagogisk skicklighet. Lunds Tekniska Högskola var först och införde 2001 ett ”pedagogiskt meriteringssystem” som bygger på att det finns en pedagogisk akademi dit lärare kan ansöka, bland annat genom att visa upp meriter i en pedagogisk portfölj. En lärare som bedöms uppfylla kriterierna på pedagogisk skicklighet blir antagen till LTH:s Pedagogiska Akademi. Läraren får då den pedagogiska kompetensgraden Excellent Teaching Practitioner (ETP) och en omedelbar löneökning. Dessutom får den institution där läraren verkar en ökad tilldelning. Andra lärosäten som arbetar med belöningssystem är exempelvis Mälardalens högskola, som 2008 införde en pedagogisk kompetensstege. Karolinska institutet har infört en pedagogisk akademi och Uppsala universitet har nyligen beslutat införa titeln excellent lärare, något som ska ge läraren en automatisk löneförhöjning."
SFS förordar att alla lärosäten ska ha sådana system. (s 25)

SFS förordar också större nationella samordningssatsningar på högskolepedagogik, och mer pengar till forskning i ämnet. (s 27f)

måndag 5 september 2016

Den industriella revolutionen och hur USA gick om Storbritannien

Ett av de absolut största temana i mainstream-ekonomisk historia är: Storbritannien genomgick ca 1750-1850 den första industriella revolutionen. Detta förändrade världshistorien helt grundligt och lyfte upp Storbritannien till att bli världens rikaste och mäktigaste land (imperium). Men redan i slutet av 1800-talet eller runt 1900 börjar uppstickaren USA, ex-kolonin, gå förbi Storbritannien vad gäller BNP per capita och ekonomiskt-teknologiskt ledarskap. Hur kunde det gå så snabbt för Storbritannien att förlora ledartröjan?*

Den inflytelserike ekonomisk-historikern Nick Crafts ägnade 1998 en artikel åt just denna fråga. Han menar att samma teori måste kunna förklara både Storbritanniens uppgång och dess relativa nedgång, och att varken 1950-talets neoklassiska tillväxtteori eller 1980-90-talens endogena tillväxtteori klarar detta. Så här förtydligar han i en fotnot vad dessa två teorier går ut på:
Neoclassical or "old" growth theory emphasized that per capita growth came from additions to physical capital and technological progress. Technology was taken as exogenous and available to all and capital accumulation was subject to diminishing returns. Followers would catch up to leaders as factor intensities and rates of return equalized across countries. Endogenous or "new" growth theory, by contrast, highlights the processes of learning that are intertwined with new technology and models innovation as the outcome of profit-maximizing behavior. It emphasizes the possibility of multiple equilibria reflected in persistent differences in growth rates and income levels.
Han utgår i sin diskussion av den första industriella revolutionen från den omfattande kliometriska forsningen i ämnet från 1970-80-90-talen, som han själv var en av de viktiste bidragsgivarna till. Denna forskning visar att BNP per capita-tillväxten förvisso inte var så snabb under 1IR, men Crafts menar att processen ändå förtjänar beteckningen "industriell revolution" pga (1) för första gången kommer människorna ur den malthusianska fällan, och (2) en strukturomvandling inleds där jordbrukets andel av ekonomin och sysselsättningen mnskar kraftigt. (s 195)

Fotnoter
*En sub-debatt är: när hände detta, exakt? Flera ekonomisk-historiker som arbetar med historiska skattningar av BNP/capita, välstånd och produktivitet är oense om detta. Nyligen har Jeffrey Williamson och Peter Lindert lagt fram den revisisionistiska tesen -- som intuitivt är osannolik -- att USA går om Storbritannien redan i början av 1800-talet, och bara halkar efter igen i och med inbördeskrigets förstörelse, som gör att USA igen måste komma ikapp i slutet av 1800-talet.

Referenser
Nick Crafts (1998) "Forging Ahead and Falling behind: The Rise and Relative Decline of the First Industrial Nation", Journal of Economic Perspectives.

tisdag 30 augusti 2016

När blev USA ett kapitalistiskt samhälle?

 Connecticut River, 1910 (wikipedia). I denna floddal utspelas en av de viktigaste studierna av kapitalismens utveckling i USA, nämligen Chris Clarks studie av jordbruket i floddalen 1780-1860

Har USA varit ett kapitalistiskt samhälle sedan första början, sedan 1776? Detta är ämnet för historikern Michael Merrills översiktsartikel från 1995, "Putting 'Capitalism' in its Place". Det tidiga 1900-talets "progressiva" historiker menade att det fanns en övergång till kapitalism i den tidiga republiken, men på 1950-talet kritiserades detta perspektiv av Hartz, Hofstadter och Schlesinger som menade att USA varit kapitalistiskt hela tiden. Eugene D. Genovese argumenterade på 1960-talet i sin tur mot dem, och hävdade att slavsystemet i Södern var icke-kapitalistiskt.*

Frågan är vad vi vill ha för definition av kapitalism? Merrill fördömer en definition där varje ekonomisk expansion och varje social mobilitet uppåt ses som kapitalism; denna outtalade och ohållbara definition menar han att Joyce Appleby i Capitalism and a New Social Order: The Republican Vision of the 1790s (1984) och Gordon Wood i The Radicalism of the American Revolution (1992) implicit använder. (s 317f)

Nu, skriver Merrill 1995, kan vi ha anledning att återvända till dessa frågor, i och med publikationen av James Henrettas essäsamling The Origins of American Capitalism (Boston, 1992), Allan Kulikoffs The Agrarian Origins of American Capitalism (Charlottesville, VA, 1992), Rocks The New York City Artisan 1789-1925 (1989) och Gilje och Rock (red.) Keepers of the Revolution: New Yorkers at Work in the Early Republic (1992). Henretta hävdar å ena sidan att revolutionen hämmade den storskaliga kapitalismens utveckling i landet, genom att skära av kopplingarna till Storbritannien, men å andra sidan också att revolutionen stärkte en småskaligt kapitalistisk ideologi. Också Kulikoff menar att revolutionen och konstittutionen representerade och stärkte en borgerlig ideologi som hyllade marknaden, inklusive marknaden för arbetskraft, som enligt Kulikoffs definition är central för kapitalismen (s 326). Som Kulikoff ser det var dock en annan viktig del av den tidiga republikens samhälle en stor grupp självägande bönder (yeomen farmers) och hantverkare (artisans), som arbetade på ett icke-kapitalistiskt sätt och för vilka, med en bakgrund av emigration från en proletär tillvaro i Europa, just självägandet var helt centralt. En av essäerna i Kulikoffs bok handlar just om migrationen till USA, som han hävdar ofta var motiverad av en vilja att undgå vad Marx kallade "den primitiva ackumulationen", nämligen vräkningarna av småbönder från deras jord av storägare, som på detta sätt skapade en grupp lönearbetare.

Merrills stora invändning mot Hnretta och Kulikoff -- och i än högre grad Appleby, Countryman och Wood -- är att de underskattar icke-kapitalismens utbredning och varaktighet i USA. Han menar att de i alltför hög grad likställer all expansion av handel och produktion med kapitalistisk expansion, så att Henrettas familjeekonomier och Kulikoffs yeomen blir kapitalister om deras produktion växer (s 322). Enligt Merrill erbjuder Christopher Clark i The Roots of Rural Capitalism: Rural Massachusetts, 1780-1860 (1986) en bättre analys. Han ser jordbruket vid Connecticutfloden som hushållsekonomi, som även då den expanderade inte automatiskt omvandlades till kapitalism. Merrill menar kontroversiellt att kapitalism skiljer sig från marknadsekonomi i allmänhet genom att vara styrt av kapitalisters intressen. "The political econmy preferred by most farmers, artisans, and laborers in the early republic differed from the capitalism favored by merchants, financiers, or budding master manufacturers, and it deserves to be called by a different name." (s 322) Som stöd för detta refererar han till de nya dokumentationerna av arbetare särskilt i New York City av Rock.
 

Fotnot
* Merrill menar att "the new social history of the countryside" håller med om detta: Hahn och Prude (red.) (1985) The Countryside in the Age of Capitalist Transformation (Chapel Hill), och för arbetarhistoria Bruce Laurie (1989) Artisans into Workers (New York).
Han refererar också en stor mängd litteratur om kapitalismfrågan: Ditz (1986) Property and Kinship, Schweitzer (1987) Custom and Contract, Nelson (1987) Liberty and Property, Sellars (1989) The market Revolution, Clark (1986) The Roots of Rural Capitalism, Rothenberg (1992) From Market-Places to a Market Economy, osv.
Han hänvisar också specifikt till en rad artiklar i William and Mary Quarterly om marknadsekonomi och kapitalism i 1700-1800-talens jordbruk i USA, artiklar av Bettye Hobbs Pruitt (1984), Darret B Rutman (!986), Daniel H Usner (1987), Alan Taylor (1989), Gregory nobles (1989) och Daniel B Thorp (1991).

Referens
Michael Merrill (1995) "Putting 'Capitalism' in Its Place: A Review of Recent Literature", The William and Mary Quarterly.

Hur väl står sig frontier-tesen?

prärie i Badlands National Park, South Dakota (wikipedia)

"Behind institutions, behind constitutional forms and modifications, lie the vital forces that 
call these organs into life and shape them to meet changing conditions. The peculiarity of 
American institutions is, the fact that they have been compelled to adapt themselves to the 
changes of an expanding people—to the changes involved in crossing a continent, in 
winning a wilderness, and in developing at each area of this progress out of the primitive 
economic and political conditions of the frontier into the complexity of city life. /.../ 
All peoples show development; the germ theory of politics has been sufficiently emphasized. 
In the case of most nations, however, the development has occurred in a limited area; 
and if the nation has expanded, it has met other growing peoples whom it has conquered. 
But in the case of the United States we have a different phenomenon."

År 1893 lanserade Frederick Jackson Turner (1861-1938) vad som kom att bli en av de mest inflytelserika hypoteserna i US-amerikansk historia, med sitt föredrag "The Significance of the Frontier in American History". Turner betonade att hela landet USA formades av tillgängligheten av fri, oanvänd mark i Väst, mark som man kunde flytta till för att odla upp och leva på. Av detta blev amerikaner lite friare än andra länders medborgare. Historikern Lacy K. Ford ställer i början av sin essä till Frontier-tesens 100-årsjubileum Turners tes mot två andra möjliga tolkningar av USA:s tidiga historia: Charles Beards (1874-1948) fokus på återkommande konflikter mellan agrara intressen och den kommersiella kapitalismen, och Louis Hartz (1919-1986) hävdande att USA redan från början var ett land av liberalt konsensus om liberal demokrati och fria marknader. Hartz tolkning dömer Ford ut helt, som en 1950-talskonstruktion som egentligen säger mest om det kalla krigets 50-tal med "that era's vanilla image of Americans as 'Ike'-voting, 'Lucy'-watching, middle-class conformists".* Beards tes har däremot fortfarande fäste bland USA:s historiker, särskilt de till vänster, som kan fokusera på klasskonflikter, slaveriet med mera. Däremot har den inte fått fäste bland allmänheten för vilka denna bild av USA:s historia inte framstår som särskilt aptitlig; i bredare sammanhang är det den amerikanska exceptionalismen och Turners tes som fortfarande är mest populär; Ford citerar den dåvarande presidenten Bill Clintons ord 1993 om amerikanerna som "a restless, questing, hopeful, people" som exempel. Med referens till Patricia Limericks kritiska bok The Legacy of Conquest: The Unbroken Past of the American West (1987) konstaterar Ford att Turner när han såg US-amerikanerna som ett demokratiskt folk egentligen bara beaktade vita mäns rättigheter; Ford vill dock här beakta Turners tes på dess egna antaganden. (s 147)

På 1970-80-talen växte det fram en stor socialhistorisk litteratur just om the Frontier och de ekonomiska och sociala förhållandena där, med ett väldigt Turnerskt fokus på social rörlighet: kunde man flytta dit -- Ohio, Kalifornien osv -- med två tomma händer, och bli rik? Ford menar att det snabbt etablerade sig eliter också i Väst och att efter någon generation var den sociala rörligheten där inte mycket större än den var i Öst.** Många forskare har också diskuterat ifall amerikanerna på "the frontier" verkligen var sådana "rugged individualists" som Turner hävdade, eller om de kanske samarbetade ganska mycket. Till slut så menar Ford i alla fall att även om förmögenheterna var ganska ojämlikt fördelade också i Väst (om än inte lika ojämlikt som i städer som Boston och New York, eller i Södern), så var ändå möjligheten till en klassresa stor, och två tredjedelar av hushållen ägde jord (s 152). En stor mängd kvantitativ forskning har visat att förmögenheten växte med individens ålder, och att det fanns en "agricultural ladder" där man kunde börja som arbetare som ung och avancera till bonde i medelåldern.*** Överlag så var det ekonomiskt sett en bra idé för amerikaner att flytta västerut på 1800-talet (s 153). En rad forskare är eniga om att US-amerikanerna före inbördeskriget inte gillade att bli lönearbetare, och det verkar som att frontier faktiskt funkade som ett "safety valve" för detta: dit kunde man flytta som en Jeffersonsk "yeoman".****

Var "the frontier" positiv för USA:s demokratiska politik? Det hävdade Turner. Tre generationer av historiker om arbetarklassen under Jacksons era -- Arthur Schlesinger, Edward Pessen, Sean Wilentz -- har hävdat att arbetarna i städerna var lika viktiga pro-demokratiska krafters om "sturdy frontier yeomen". Också studier av rösträtten specifikt har ifrågasatt Turners tes*****, och nyare forskning har visat att frontier-stater inte nödvändigtvis hade generösare rösträttsregler, utan det verkar som att de snarare kom i delstater med stora andelar av befolkningen som från början var utan rösträtt. Svarta män fick rösträtt snabbare i nordöst än i nordväst. Mer substantiellt så präglades politiken i 1800-talets USA enligt Ford av en republikanism där demokratin ansågs grundas i en stor grupp av egenägande, egenförsörjande. Men den ekonomiska och politiska ojämlikheten ökade de facto (jfr Pessen), vilket skapade en motreaktion i form av en egalitär republikanism som motsatte sig oligarkin. Denna egalitarism, säger Ford, kom dock mer ur det revolutionära idéarvet än specifikt från frontier-samhället (s 158f). Tillgängligheten på fri jord på the frontier motverkade proletariseringe som var en el av "marknadsrevolutionen" efter 1812, och möjliggjorde därmed att den egalitära republikanismen kunde fortsätta som huvudsaklig progressiv ideologi, medan industrialisering och en stor lönearbetande klass än så länge inte var omständigheter som kunde dominera samhället.****** Den kanske mest provocerande kritiken av Turners tes kom från New Left-historikern Staughton Lynd på 1960-talet. Lynd pekade på att Turner underskattade slaveriets betydelse, och att han gjorde misstag i att räkna in slavägare som agraria pro-demokrater. Lynd menade att slavägarna ville skydda sitt system och den privata äganderätten, och inte expandera demokratin; för detta projekt sökte de allierade i Nord. Lynd tolkade contra Beard inte konstitutitonen som ett uttryck för industriella intressen över de agrara, utan som en instabil kompromiss mellan kapitalister och slavägare. I Lynd och Barrington Moores analyser gjorde the frontier att denna kompromiss kunde överleva längre, genom att den tillät Nords free labor-economy och Syds slave-labor economy att växa på olika spår. Ford accepterar denna tolkning, och menar t ex att Moore har rätt när han hävdar att utan the frontier som "safety valve" så hade USA kunnat få ett reaktionärt "preussiskt" politiskt utfall, i en allians mellan kapitalism och slaveri. (s 162) På detta sätt, om inte exakt på det sätt som Turner tänkte sig, så var "the frontier" faktiskt avgörande i USA:s historia, konkluderar Ford.


Fotnoter
*Hans referens här är Peter Novick (1988) That Noble Dream: The Objectivity Question and the American Historical Profession (Harvard UP).
**Han refererar till Peter Deckers (1978) studie av social rörlighet i San Francisco och Jeffrey P Browns (1987) dito om Ohio, samt en översiktsartikel om "Frontier Opportunity and the New Social History" av Ralph Mann, från 1984. Och Atack och Bateman (1981).
***Han refererar Winters (1987) om Tennessee, Campbell (1974) om ett county i Texas, Schaefer (1978) om tobaksregionen, Atack och Bateman (1987) om Nord i allmänhet, Barron (1984) om New England, Swierenga (1983), Atack (1988, 1989), Winters (1982).
****Steven Hahn (1983) The Roots of Southern Populism: Yeoman Farmers and the Transformation of the Georgia Upcountry, J Mills Thornton (1978) Politics and Power in a Slave Society: Alabama, 1800-1860, Lacy Ford (1988) Origins of Southern Radicalism: The South Carolina Upcountry, 1800-1860, Harry Watson (1990) Liberty and Power: The Politics of Jacksonian America, Bruce Laurie (1980) Working People of Philadelphia, 1800-1950, Sean Wilentz (1984) Chants Democratic: New York City and the Rise of the American Working Class 1788-1850., Gavin Wright (1982) "American agriculture and the labor market: What happened to proletarianization?", Agricultural History.
***** Chilton Williamson (1960) American Suffrage: From Property to Democracy, 1760-1860 (Princeton) och JR Pole (1966) Poltiical Representation in England and the Origins of the American Republic (London).
******Denna analys bygger Ford på Drew R McCoy (1980) The Elusive Republic: Political Economy in Jeffersonian America (Chapel Hill) och Major L Wilson (1974) Space, Time and Freedom (Westport, CT).
Referens
Lacy Ford, "Frontier Democracy: The Turner Thesis Revisited", The Journal of the Early Republic, 1993.

onsdag 24 augusti 2016

Bönderna på riksdagarna 1597-1635

En av de stora debatterna i svensk historia är: hur mäktiga var bondeklassen ca 1400-1900? Johan Holm, historiker vid Stockholms universitet, introducerar för 1500-1600-talens del debatten så här:
"När Eva Österberg argumenterar för det svenska samhällets särart och böndernas relativa politiska inflytande brukar hon bland flera argument anföra att Sverige är ovanligt eftersom de svenska bönderna var representerade i riksdagen. Detta var något som också samtiden fann anmärkningsvärt. Forskare i en mer konfliktorienterad tradition, som Jan Lindegren och Martin Linde, ser inte något utmärkande bondeinflytande i det tidigmoderna Sverige. Inte heller ser de något anmärkningsvärt i att bönderna satt med i riksdagen. En av Lindegrens teser är att vi bakom 1600-talets aggressiva krigspolitik kan spåra en medveten strävan från adel och kungamakt att höja böndernas skatter. Kriget var vägen för de härskande klasserna att förtrycka och utnyttja allmogen, då endast krig betraktades som en legitim grund för skattehöjningar. Därmed blev riksdagarna och böndernas deltagande där närmast en formalitet, som Lindegren kan avfärda som beslut tagna under ”frivillighetens täckmantel”."
Också Martin Linde (Statsmakt och bondestånd, diss., 2000), säger Holm, argumenterar mot Österbergs perspektiv: Linde menar att skattebönderna snarast tappade i ställning i och med ståndsriksdagens etablering, då skatterna höjdes. 

Holm plockar från Linde upp en idé som också många andra presenterat, nämligen att riksdagsbönderna tedde sig till kungen med en närmast naiv tro att kungen ville dem väl (till skillnad från godsherrar och andra maktspelare däremellan). Till detta anknyter Holm en mer detaljerad skildring av 1500-1600-talen, där den politiska makten fördelas mellan kronan, adeln och bönderna. (Borgarna och prästerna ses som irrelevanta då de varken hade särskilt mycket pengar eller militär makt, s 31).
"Konflikten mellan kungamakt och högadel kan spåras tillbaka till 1200-talet och uppgörelsen mellan folkungarna och den centrala kungamakten i Stockholm. Som en fortsättning på denna strid kan vi betrakta adelns utmaning av kungamakten med det ”konstitutionella adelsprogrammet” under sent 1500-tal. Den högadliga offensiven följdes upp 1611 med en kungaförsäkran som på papperet band kungen till ständer och rådsadel. Ståndsstriden är benämningen på den kraftmätning mellan de ofrälse och adeln i riksdagen som inleddes 1635 och kulminerade under 1650-talet."
För att utveckla denna skildring studerar han bönderna i riksdagen mellan 1597 (striden mellan hertig Karl och Sigismund) och 1635 (Gustav II Adolfs död och förmyndarregeringen). Han utgår, utifrån Aronsson (1992) och Österberg (1995), från att några av böndernas hjärtefrågor var äganderätten till jorden, begränsningar och skatter och utskrivningar, samt bevarandet av freden (s 33).

Så här skriver Holm riksdagens bakgrundshistoria:
"Gustav Vasa och hans efterkommande strävade efter att bygga en stark centralmakt, en stark statsorganisation, och därmed utöka sitt inflytande utöver de begränsningar som kungamakten onekligen hade enligt 1442 års lag. Riksdagen blev här nyckeln.
De svenska riksmötena har en förhistoria som revolutionsmöten mot centralmakten i Köpenhamn under Kalmarunionens tid. Ett verktyg för kungamakten blev de i och med Gustav Vasa. Men riksdagen var långt ifrån en färdig institution under det sena 1500- eller det tidiga 1600-talet.13 Herman Schück påpekar att så sent som 1611 saknade riksdagen fortfarande erkända arbetsuppgifter, liksom regler för när och hur den skulle inkallas. Inte ens ståndens antal eller sammansättning var bestämda. Bristen på formella regler gjorde emellertid riksdagen smidig och anpassningsbar för de skiftande kungliga behoven.
Kungen kallade den och han skrev propositionerna. Han hade således såväl initiativrätt som kontroll över dagordningen och problemformuleringsmonopol. Att riksdagens kompetens inte var reglerad gav kungen möjlighet att försöka övertyga de samlade ständerna att sanktionera de beslut han för dagen ville driva igenom. Att regler om vilka som skulle kallas saknades gav kungen möjlighet att med kallelsen styra riksdagen så att de grupper han hoppades på starkt stöd från mangrant infann sig. Hertig Karl kallade ofta krigsbefäl och soldater som egna stånd. Skälet var rimligen att han visste att han kunde räkna med deras stöd.
Det sena 1500-talets riksdag var emellertid inte ett perfekt kungligt maktverktyg. Tanken att ständerna ägde rätt att binda den frånvarande menigheten mötte länge motstånd. Ständerna vägrade också länge, med hänvisning till landstingen, att yttra sig i skatte- och lagstiftningsfrågor. Fram till 1604 års riksdag måste samtliga riksdagsbeslut angående nya skatter och utskrivningar bekräftas lokalt och först 1610 framstår riksdagen som det naturliga forumet för dessa beslut.
Under Gustav II Adolfs tid slog slutligen riksdagen igenom som beslutande forum i frågor om skatter, utskrivningar och lagstiftning. Därmed kom riksdagen att bli en maktfaktor i egen rätt i svensk politik, något som fick konsekvenser vid kungens död 1632." (s 34f)
Hans empiriska undersökning börjar med riksmötet i Arboga 1597, som hertig Karl kallade till. Maktspelaren hertig Karl kallade bönderna och även krigsfolket som ett eget stånd, mellan stora delar av adeln avstod från att komma. Karl drev också under riksdagen en adelsfientlig politik, och paraderade tre fängslade adelsmän inför ständerna, anklagade dem för förräderi och bondeplågeri och frågade ständerna om de ville hjälpa honom att döma adelsmännen till straff; det ville de gärna, säger Holm (s 35). Hertigen hävdade gentemot allmogen att "får adeln väldet och biskoparna råda, så skola ni snart märka vilket blodbad de skola eder reda", och utfäste sig att skydda allmogen. Bönderna och hertigen ingick en allians, där Karl bland annat lovade att dra in godsen från de adelsmän som vägrade tjäna kronan, alltså ett slags reduktion (s 36). Under slutet av Karls tid som kung stödde han dock sig i lägre grad på bondeståndet (36f).

I och med Karl IX:s död och tronskiftet så blev riksdagen 1611 inklusive bondeståndet mer självständig. På kung Gustav II Adolfs propositioner till riksdagen 1611 och 1612 om anslag till krigsföringen, svarade bondeståndet åda gångerna (och prästståndet 1612) med att kräva en "bättre" fördelningspolitisk profil för skatteuttaget (s 37). 1612 klagade bönderna på att adeln satt på sina gods istället för att ge sig ut och slåss, och krävde en reduktion. (s 37) Också 1617, inför det polska hotet, krävde bönderna en rättvisare fördelning av krigets kostnader. Runt 1620 knyter Gustav II Adolf en allians med ett fåtal rådsaristokratiska familjer -- Oxenstierna, Skytte och några till -- och vid krigsriksdagarna 1625, 1627 och 1629 har kungen initiativet gentemot ständerna. 1630-32 var kungen så självsäker att han inte inkallade ständerna, utan bara utskotten (s 41). Bönderna klagade mest på storleken på skatterna.

Efter Gustav II Adolfs död präglades riksdagarna 1633 och 1634 av konflikter mellan bönderna och adeln.
"Inför böndernas ovilja att diskutera annat än sina besvär sändes Gabriel Oxenstierna och Claes Fleming till ”Gillestugan” för att tala förstånd med dem. Där misshandlades, inför de förbluffade rådsherrarnas ögon, en finsk riksdagsman som svarat herrarna tillmötesgående, av en annan riksdagsman, Erik Eriksson. Erik greps senare men släpptes då bondeståndet sände upp en delegation till rådet för att be om nåd för honom. Kanske ansåg rådet att det var onödigt att ytterligare provocera bönderna? En vecka senare hittades den anonyma skriften ”en allmogens supplikation” vid räntekammarens dörr, ombunden kring en sten. Där krävdes i hårda ordalag reduktion. Författaren skulle gärna ha klagat öppet, men – tillfogade han med hänvisning till Erik Eriksson – då man såg att de som talade sanning på en riksdag fängslades gick inte det. Efter uppläsningen föreslog Per Banér att man skulle uppskjuta riksdagen och kalla in ett regemente knektar. I brev den 19 juli till sin bror rikskanslern, rapporterade en lätt chockad Gabriel Oxenstierna att han på sina nio riksdagar aldrig sett bönderna ”galnare” än denna gång." (s 44)
Efter 1633 var bönderna helt enkelt på offensiven: "Den återhållsamhet som präglade böndernas agerande 1625 till 1632 var nu ersatt av ett offensivt och initiativrikt agerande. Bönderna drev alla typer av frågor men det var frågorna om de egna bördornas storlek samt fördelningen av dem som stod i centrum. Den maktpolitiska frågan om rikets styrelse släppte ståndet snabbt." (s 46) Att den högadliga rådsregeringen allierade sig med adeln stärkte böndernas motstånd.

Utifrån Holms antagande att böndernas viktigaste intressen var (a) låga skatter (b) få utskrivningar till armén och (c) fred, så menar han att de inte lyckades genomföra dessa tre mellan 1597 och 1635. Ändå gjorde de skillnad, säger han. (s 47f) Deras huvudsakliga mål i den praktiska politiken var att skyffla om kostnaderna för staternas utgifter (framför allt krig) från sig själva till adeln, och detta lyckades de ofta med, om än inte fullständigt. (s 49) Holm ger dock Jan Lindegren rätt i att det var kungen som var den stora vinnaren, eftersom han kunde spela ut ständerna mot varandra och ta ut så mycket som möjligt för varje grupp.


Referens
Johan Holm (2003), "Att välja sin fiende – Allmogens konflikter och allianser i riksdagen 1595–1635", Historisk Tidskrift.

Bönderna i svensk politik ca 1866-1933

Fredrik Eriksson, historiker vid Södertörns högskola, hävdar att bönderna dominerade riksdagens andra kammare snart efter representationsreformen 1866. 1888 kom tullstriden som ställde konflikten mellan protektionister, som ville skydda jordbruket, och frihandlare, som ville ha lägre matpriser, på sin spets. Eriksson menar att resultatet av tullstriden, med skydd för jordbruksprodukter, i enlighet med storägarna på slättbygdernas preferenser, styrde jordbrukspolitiken fram till 1920-talet. Socialdemokraterna var det parti som starkast ifrågasatte jordbruksprotektionismen, eftersom de ville ha billigare mat för arbetarna, men i och med 1930-talets allians mellan SAP och Bondeförbundet lägger Socialdemokraterna sin kritik av protektionismen på is och överlåter jordbrukspolitiken till Bondeförbundet. Denna ordning varar fram till 1967 då SAP ändå går in i pris- och tullpolitiken för att omreglera förhållandena.

Eriksson studerar i en artikel i Historisk Tidskrift 2006 böndernas inflytande genom att specifikt kolla på bönderna inom Högerpartiet.





Referens
Fredrik Eriksson (2006) "Bönder i svensk politik under 1900-talet: Exemplet den svenska högern", Historisk Tidskrift.

måndag 22 augusti 2016

Hur var förmögenhetsfördelningen i USA före inbördeskriget?


"In a democratic society like that of the United States, fortunes are scanty [since] 
the equality of conditions that gives some resources to all the members of the 
community ... also prevent any of them from having resources of great extent."
Alexis de Tocqueville, Democracy in America (1835, 1840)


I ett anförande vid årskonferensen med American Historical Association 1970 gick historikern Edward Pessen, professor vid City University of New York, till angrepp på vad han kallade "den egalitära myten" om USA:s tidiga historia, "the era of the common man".

Pessen utgår från Alexis de Tocquevilles oerhört inflytelserika reseskildringar från USA på 1820-talet, och den franske aristokratens perspektiv på USA som ett samhälle dominerat av "the middling sort", med få riktigt fattiga och få riktigt rika. Utöver detta så menade de Tocqueville också att den sociala mobiliteten var rejäl i USA; sammantaget kallar Pessen denna analys för "the egalitarian thesis". Pessen refererar en stor mängd forskning från 1950-60-talen som skriver under på denna "egalitarismens tes", men återger också några som uttryckt motsatt åsikt: Bestor (1960), Pessen (1967), Wade (1969), James (1968) med flera.  Pessen menar dock att dessa avvikande studier bara kollat på en viss del av den egalitära tesen, bara studerat ett par lokaliteter, och/eller varit impressionistiska i sin metodologi. Han anger ett par undantag till den impressionistiska metodologin i form av nyare kvantitativa studier: SM Blumins (1968) avhandling om Philadelphia 1820-1860, Alexandra McCoys (1965) avhandling om Wayne County i Michigan 1844 till 1860, och två konferenspapers från 1971, Doherty om New England och Katz om staden Hamilton i Ontario.

Pessen diskuterar hur svårt det är att veta hur rika eller fattiga folk egentligen var i USA under 1800-talets första hälft. Bouppteckningar dömer han ut lite väl snabbt, då han menar att de är "certain to be incomplete as a clue to the wealth owned by a large group of persons" (s 994); jag antar att han anspelar på underrepresentationen av fattiga, ett problem som dock går att fixa. Han är mer entusiastisk för listor över de rikaste individerna, som han också använt själv i en artikel 1970 om de rikaste individerna i New York City på 1830-40-talen. Denna entusiasm är förstås ironisk i det att dessa listor har än mindre än bouppteckningarna att säga om de fattigare grupperna i samhället. Istället hamnar fokus mer på berömdheter som John Jacob Astor, en av USA:s rikaste män på 1840-talet. Han fokuserar på nordöstra städer som Philadelphia och New York och menar att det där fanns en relativt stor mängd förmögna familjer, förmögna på kommers, försäkringar m m (s 999f). Däremot menar han att de allra rikaste personerna i Europa var snäppet över: Nathan Mayer Rothschild, Europas rikaste man, ägde vid sin död 1836 motsvarande ca 25 miljoner US-dollar., vilket kan jämföras med Pessens skattning av Astor år 1845 till ungefär 15 miljoner (s 1001, 998). De allra rikaste amerikanerna var inte så långt efter de rikaste européerna ändå, säger Pessen (s 1004). Han kollar på de rikas sociala ursprung i Boston, Philadelphia, New York och Brooklyn (som då var en annan stad), för att se om de Tocquevilles tes om stor social rörlighet stämmer. Han menar att de flesta i den urbana ekonomiska eliten var födda i välbärgade familjer: bara 2 procent födeds fattiga och ungefär 6 procent i "middling" familjer (s 1012). Tyvärr är hans metodologi väldigt impressionistisk här -- vilket kanske beror på artikelns ursprung som föredrag -- och det är t ex inte tydligt hur han klassificerat familjer som poor, middling etc. Data gäller ett par hundra personer i de fra städerna. Pessen menar att "the age of egalitarianism appears to have been an age of increasing social rigidity", att den sociala rörligheten snarare var högre på 1600-1700-talen. Detta har han förstås inga egna data på, men han hänvisar till Donald Warner Kochs (1969) studie av Salem, Massachussetts på 1600t-alet och till Jackson Mains Social Structure of Revolutionary America (1965). Main menar t ex att en tredjedel av de 60 rikaste personerna i Boston 1771 hade börjat med två tomma händer.

Den avslutande sektionen i Pessens artikel handlar om förmögenhetsfördelningen. I Chester County, Pennsylvania, ägde den rikaste decilen i befolkningen lite mindre än en fjärdedel av förmögenheterna 1693; hundra år senare hade de 38 procent. I Salem ägde de rikaste 5 procenten ungefär 20 procent av förmögenheterna ca 1650 men ungefär hälften år 1681. Också i Boston och Philadelphia ökade ojämlikheten under 1700-talet, säger han, med referens till Alice Hanson Jones om Philadelphia, Main, DW Koch, Lemon och Nash (1968) om Chester County, och James Henretta (1965) om Boston.

I slutsatsdelen börjar Pessen med att argumentera at "the few at teh top got a share of society's material things taht was disproportionate at teh start and became more so at the era's end." (s 1028) Jag tycker dock att hans implicita jämförelse är lite konstig här: jämför han med ett tänkt eller till och med förväntat tillstånd av perfekt jämlikhet?? Med tanke på historien ser ut så är ju det en väldigt osannolik hypotes. För stor ser ju inte ojämlikheten ut som han visar på. För det andra så kollar han bara på städer och med tanke på Kuznets (1955) enormt inflytelserika argument att städer på 1800-talet och i allmänhet är ojämlikare än landsbygden, och att  USA i huvudsak var ett ruralt land på 1830-40-talen, så blir det konstigt att dra slutsatser om landet som helhet bara utifrån data från New York, Boston och Philadelphia, med några få utblickar till Salem och ett par andra ställen. Till slut menar han dock att nyare kvnatitaiva studier visar att fördelningen var ojämlik också i jordbruksområden, i Baltimore, i New Orleans och St Louis, om än inte lika ojämlikt som i Nordost (s 1030).

1978 kommer i Social Science History ett angrepp på Pessens tolkning, framlagd i artikeln från 1971 såväl som boken Riches, Classes and Power before the Civil War (1973), från nationalekonomen Robert E Gallman, då verksam vid University of North Carolina - Chapel Hill. Redan i inledningen radar Gallman upp skälen till att inte acceptera att Pessen skulle ha levererat ett "death blow" till egalitarismtesen. (1) han kollar bara på städer i nordost. (2) han kollar bara på de väldigt rika, och bortser från de övriga grupperna och rörlighet mellan dem. (3) hans test för rörlighet omfattar bara en kort tidsperiod, och hans tolkningar av dem kan ifrågasättas. (4) "he does not deal adequately with the relativistic nature of the egalitarian hypothesis". (5) han ser inte på bestämningsfaktoreran bakom förmögenhet och mobilitet. Gallmans debattartikel kollar bara på punkterna (4) och (5).

Han börjar med punkt (4). Givetvis var ojämlikheten hög i USA på 1840-talet, med tanke på att en betydande minoritet av befolkningen var slavar, och att kvinnorna diskriminerades. Gallman med medförfattare har uppskattat att de rikaste 30 procenten av hushållen ägde 95 procent av förmögenhetena. Men vad ska man jämföra med? Europas länder var också ojämlika i förmögenhetsfördelningen vid denna tid. Och en betydande del av ojämlikheten, säger Gallman, beror på livscykeln: äldre har mer förmögenhet än yngre (s 195-199). Om man kontrollerade för ålder så skulle USA:s ojämlikhet på 1830-40-talen inte vara högre idag och lägre än Storbritannien på den tiden, säger Gallman.

Vad gäller rörligheten så menar Gallman att nationalförmögenheten växte med 6.6 procent om året från 1840 till 1860. De familjer som började med stor förmögenhet år 1840 skulle alltså ha behövt investeringar som avkastade 6.6 procent eller mer per år för att få behålla sin andel av nationalförmögenheten till år 1860 -- osannolikt, säger Gallman (s 200). Jämfört med Storbritannien/Europa, menar Gallman, så växte nya förmögenheter särskilt fort i USA, och gamla förmögenheter relativiserades särskilt fort.

Pessen bemöter året efter, 1979, i samma tidskrift Gallmans kritik. Bemötandet börjar med hur Pessen har karaktäriserat de rika i Jacksons USA: som arvtagare eller inte, och vad för typ av yrken och aktiviteter de sysslat med. Pessen menar också att han inte hävdat att han förstört "the egalitarian myth": han har bara sagt att begreppen om "Era of the Common Man" och "Age of Egalitarianism" inte borde användas, eftersom vi inte har något statistiskt underlag för att säga att det är rättvisande begrepp (211f). Vad gäller Gallmans kritik om ålder som en avgörande bestämningsfaktor för förmögenheter, så säger Pessen att han visst problematiserat detta, om än inte kontrollerat för det med en ekonometrisk modell: det behövs inte, menar Pessen som är mer historiker än nationalekonom (s 213). Mest utrymme i den 20 sidor långa artikeln ägnar Pessen åt frågorna (1) huruvida man kan säga att USA:s förmögenhetsfördelning var mer jämlik än Storbritanniens, och hur detta påverkas av åldersstrukturen i USA, och (2) hur många av de rika i USA som var "new men of wealth". På fråga 1 så håller Pessen helt enkelt inte med om att Gallman och Solows justeringar för ålder är rimliga. På fråga 2 så avfärdar Pessen Gallmans antagande att de privata förmögenheterna växte med 6.6 procent om året i USA, och menar dessutom att den snabba befolkningstillväxten måste beaktas i så fall. I New York City, visar Pessen, växte förmögenheterna inte alls så snabbt 1840-60, och när han och hans medarbetare har kollat på de rika i Newport, Rhode Island, NYC och andra ställen så har de flesta av dem faktiskt kommit från mer eller mindre förmögna familjer: mer direkt bevis för frågan än Gallmans 6.6 procent tillväxttakt (s 219-222). Han menar att de senaste 15 årens forskning (alltså från mitten av 60-talet) har motbevisat "the egalitarian myth" på flera ställen: studier från Kingston NY, småstäder i Massachusetts, Stonington CT och av irländska och tyska invandrare i Milwaukee visar föga social rörlighet på 1840-50-talen (s 223). Pessen avslutar sin artikel med att säga att det fortfarande är väldigt mycket vi inte vet om ojämlikhet och social rörlighet i USA före inbördeskriget, men att bevisen just nu (1979) lutar åt att det var ett starkt ojämlikt samhälle.

Två år senare svarar Gallman på Pessens svar. Han håller fast vid alla sina poänger från 1978. Han upprepar att USA hade en ung befolkning och därför högre förmögenhetsojämlikhet, och att USA antagligen var mindre ojämlikt än Europa/Storbritannien. Han kritiserar Pessen för dennes avfärdande hållning till ekonometri och modeller. Han hänvisar till James Davies (1980) undersökning av betydelsen av ålder för förmögenhetsfördelningen i Kanada år 1970. Gallman säger uppgivet att han inte vet hur kan kan övertyga Pessen eftersom denne verkar avfärda alla argument som baseras på simuleringsmodeller, men säger att Davies modell bygger på faktiska data från 1970, och att Soltow gjort ett motsvarande argument utifrån regressionsanalyser med faktiska data, där ålder är med och bestämmer förmögenhet. (s 229) Också Atack och Batemans kommande papper om förmögenheterna i USA år 1860 visar att ålder förklarar 2/3 (!) av variationer i förmögenhet. Vad gäller den sociala rörligheten menar Gallman att det är orimligt att tro att Tocqueville skulle ha trott att alla rika i USA hade börjat med två tomma händer. Rikas barn har fördelar så givetvis kommer en del av de rika ha växt upp i rika familjer. Frågan är hur stor del, säger Gallman (s 231).

Atack och Batemans artikel, som Gallman refererade, publicerades i Review of Economics and Statistics 1981. De menar att den mesta av forskningen om ojämlikhet i USA före inbördeskriget fokuserat på de två regioner där vi kan förvänta oss att ojämlikheten var som störst: slavägande Södern, och storstäderna. Här fokuserar de istället på den region där vi förväntar oss minst ojämlikhet: rurala Nord. När denna region studerats tidigare, av Main (1976) och Newell (1977), har det handlat om små områden. Tabellen sammanfattar vad vi vet år 1860:


Totalt så ägde den rikaste procenten i rurala Nord 1860 12 procent av förmögenheterna: i USA sedan 1920-talet har nivån varit dubbelt så hög, säger Atack och Bateman. De rurala områdena 1860 var mycket jämlikare än de städer för vilka vi var data. I Maryland är ojämlikheten högst: nästan lika hög som Gallmans skattning för Baltimore. De går vidare med att kartlägga personliga karaktäristika för den rikaste procenten och den fattigaste procenten.


Det finns, förstås, ett tydligt åldersmönster: de fattigaste har en medianålder bara på 29 år, medan de rikaste i median är 50 år gamla. De fattigaste är i högre grad icke-vita, i högre grad kvinnor, i högre grad illiterata, och i högre grad invandrade. Atack och Bateman väljer att korrigera för ålder, med Morton Paglins (1975) metod: de räknat ut Paglin-Gini (s 126). Därefter kör de regressioner på förmögenhet där denna förklaras av ålder, etnicitet, kön, ifall man är läskunnig, och yrkesstatus. Artikeln är oerhört kort, 7 sidor, och de har inga särskilt avancerade slutsatser.

Parallellt med debatten mellan Pessen och Gallman publicerade Williamson och Lindert 1980 en rejäl, 87-sidig översikt över förmögenhetsojämlikhet i USA historiskt. I mycket kortfattad sammanfattning så menar de att fördelningen var jämnare i koloniala staterna än efter 1776, och att ojämlikheten ökade rejält under 1800-talets första halva, och efter inbördeskriget. Däremot föll ojämlikheten under inbördeskriget (i Södern), under första världskriget och från slutet av 1920-talet till 1950-talet. Variationerna över tid förklaras inte av befolkningens åldersstruktur eller av invandring.*

Besökare till USA efter 1776, bland dem de Tocqueville, hävdade att USA var ett mer jämlikt samhälle än de europeiska länderna. De har fått stöd från en del samtida socialhistoriker, som Kulikoff (1971) som jämförde städer i USA och Storbritannien på 1600-1700-talen. Folk är faktiskt ense, säger W och L, om att USA var mindre ojämlikt än Storbritannien. Däremot är man oense om trender; det finns tre skolor. Den första, företrädd av Jackson Turner Main (1965), hävdar att de engelska kolonisatörerna exporterade en engelsk, ojämlik modell till kolonierna, men att denna föll från i möte med det öppna gränslandet (frontier), så att ojämlikheten minskade kraftigt. Den andra säger att existensen av the frontier gjorde att jämlikhet var möjligt från första början, men att appropriering av jorden och resurserna gjorde att ojämlikheten började öka. Kenneth Lockridge (1970, 1972) företräder denna "revisionistiska" skola. Andra revisionister fokusera på städerna: Bridenaugh (1955), Main (1965, 1971), Henretta (1965), Kulikof (1971), Nash (1976). De hävdar att städer som Boston och New York var de viktigaste platserna i USA, men W och L kritiserar dem för att inte beakta att städerna var en liten och minskande del av befolkningen. Den tredje tesen är den som W och L ansluter sig till: låg och relativt konstant ojämlikhet. De menar att trenderna varierade mycket per region och sektor -- t ex så växte ojämlikheten snabbt i en del städer -- men att som helhet så stod ojämlikheten rätt stilla.

Vad gäller data så är bouppteckningar källan för den tidiga perioden. Forskarna som bygger på BoU:s -- Jackson T Main (1971), Gloria Main (1976), Gary Nash (1976), Alice Jones (1970, 1971, 1972, 1977) -- gör åldersjusteringar för faktumet att de boupptecknade är orepresentativt gamla; de använder en estate multiplier method (Mendershausen 1956, Lampman 1962). De flesta av dem korrigerar också för underrepresentation av de fattiga (s 16). Ett annat svårt problem är att kolonierna förutom New England inte hade med jord och fastigheter i bouppteckningarna. De riktar stark kritik mot Henrettas (1965) skattedata för Boston på 1600-1700-talen, som de menar undervärderar en del tillgångar och saknar en hel del andra; där tror de mer på Gloria Main och Gary Nashs studier baserade på bouppteckningar.

De visar i diagram data för ca 1660-1770 för rurala Massachusetts, Maryland, Chester County PA och Philadelphia. Den lägsta ojämlikheten är i Suffolk MA, där toppdecilen äger 30-40 procent av förmögenheterna, utan någon större trend. Philadelphia visar den kraftigaste ökningen. Williamson och Linderts slutsats är att det inte finns mycket trend per plats efter 1700 (s 24), och att det dessutom är viktigt att vara försiktig med "fallacy of composition" (s 24-29). De påpekar t ex att Boston, som spelat stor roll i forskningen, bara stod för 5 procent av befolkningen i New England: alltså ska vi inte dra slutsatser om ojämlikheten i New England utifrån vad som händer i Boston, som inte är representativt. Inte heller ska man dra slutsatser om utvecklingen i Middle Colonies bara utifrån data för Philadelphia (s 29-31). Angående Boston och Philadelphia kommenterar de också att där spelar åldersfördelning (många unga människor) och immigration (många invandrare utan förmögenhet, som invandrat just därför) en roll i att trycka upp förmögenhetsojämlikheten. (s 36)

Därefter övergår Lindert och Williamson till att diskutera skattningar av ojämlikheten för hela landet. Alice Hanson Jones har gjort en för 1774 baserat på bouppteckningsdata, med en korrigering för åldersbias med estate multiplier-metoden. Och Lee Soltow har gjort skattningar för 1860 och 1870 utifrån folkräkningsdata. Enligt dess data så stod 1774 toppercentilen för 13 procent av förmögenheterna, och toppdecilen för lite mindre än hälften. Till 1860 hade ojämlikheten ökat, till 29/73 procent. Bland fria vuxna män ökar Gini-koefficienten från 0.63 till 0.83. Stämmer det då att ojämlikheten faktiskt ökade så mycket? Jackson T Main (1971) och Edward Pessen (1973) skulle hålla med, medan Lee Soltow (1971, 1973) har hävdat att ojämlikheten inte ökade på 1800-talet. W och L riktar misstankarna först mot Hanson Jones data, med tanke på att det bara är baserat på 919 bouppteckningar och att de utanför New England saknar värde för fastigheter. Det allra största problemet, säger W och L, är att de fattigare var underrepresenterade i bouppteckningarna. Hanson Jones gör skattningar med ett par olika justeringar för detta faktum, men det är svårt (s 40-41). De menar också att Soltows skattning för 1860 kan förstöras av ett folk gav slappa svar på hur mycket förmögenhet de hade, såväl som av demografiska frågor.

De har inte fått tillgång till Soltows nationella samples för 1860 och 1870, och utforskar därför effekter av ålder, invandring och urbanisering baserat på Soltows Wisconsin-sample.

Det är svårt att utläsa mer detaljerat förändringar i ojämlikheten på 1800-talet. Gallman (1969) menar att ojämlikhetan ökade i mitten av 1800-talet, medan Soltow menar att den stod stilla. Utöver dessa två studierna är de som finns för mitten av 1800-talet lokala studier, såsom Wright (1970) om den slavägande Södern, och en rad serier om Nord. "While no rih empirical feast can be prepared from such scraps, the appetizer should certainly stimulate further interest in early-nineteenth century archives." (s 56)

Därefter går de över från att diskutera perioden från 1860 till att vi har moderna skattedata, från 1912-13 och framåt.


Fotnot
*En metodologisk not är att Williamson och Lindert (s 12) menar att hushållet är den bästa enheten för att jämföra förmögenhet.

Referenser
Jeremy Atack and Fred Bateman (1981) "The 'Egalitarian Ideal' and the Distribution of Wealth in the Northern Agricultural Community: A Backward Look", The Review of Economics and Statistics.
Robert E. Gallman (1978) "Professor Pessen on the 'Egalitarian Myth'", Social Science History.
Edward Pessen (1971) "The Egalitarian Myth and the American Social Reality: Wealth, Mobility, and Equality in the 'Era of the Common Man'", American Historical Review.
Edward Pessen (1982) "The Beleaguered Myth of Antebellum Egalitarianism: Cliometrics and Surmise to the Rescue", Social Science History.
Jeffrey Williamson och Peter Lindert (1980) "Long-term trends in American wealth inequality", i James D. Smith (red.) Modelling the distribution and intergenerational transmission of wealth (University of Chicago Press).