Agara konflikter i 1930-talets Spanien

Vilken roll spelade den agrara ojämlikheten -- mellan godsägare och lantarbetare, och mellan dessa och olika slags bönder -- för de sociala och politiska konflikterna i Spanien i början av 1930-talet, när landet var på väg mot ett inbördeskrig? I detta inlägg tittar jag på tre artiklar av den Madrid-baserade ekonomisk-historikern Jordi Domènech, tre artiklar som alla belyser dessa frågor på olika sätt.

Artikeln "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict" från 2015 tar sitt avstamp i en konventionell förståelse av vägen till inbördeskriget 1936-39 som rotad i det tidiga 30-talets sociala konflikter. I Spanien organiserade sig småbönderna 1931-32 i den anarko-syndikalistiska (CNT) eller socialistiska (UGT) fackföreningsrörelsen, och den andra republiken genomförde 1932 en jordreform för att stävja småbrukarnas missnöje. Domenech relaterar detta till klassiska frågor om hur bönders missnöje och protester kan rucka på politiska regimer:

"In European history, rural unrest or open peasant rebellion have been linked to revolution and civil war, especially when peasant mobilization revolves around the issue of landownership (Acemoglu and Robinson 2005; Moore 1967; Skocpol 1979: 112). Hegemonic accounts of political transitions have considered democratic and popular threats to landowning elites as the main cause of authoritarian reaction and democratic breakdown in interwar Europe (Gerschenkron 1966)." (s. 254)

Strejkfrekvensen var mycket hög i Spanien i början av 30-talet, och anarkister begick upplopp 1931, 1932 och 1933, och "episodes of land seizures in 1933 and 1936; and tragic clashes between rebels and the police". Domenech citerar Malefakis (1970) klassiska verk om 1930-talets Spanien: det pågick enligt Malefakis redan under andra republiken ett “latent and spontaneous Civil War in the countryside”. (cit. 254) Dessa narrativ om 1930-talets rurala konflikter har, säger Domenech, fokuserat på de särskilt ojämlika landsdelarna i södra Spanien.

Han reser dock invändningar mot förklaringar som ser ökad exploatering och ojämlikhet som utlösande faktorer bakom den exceptionella konfliktfrekvensen ca 1931-36: den ekonomiska ojämlikheten föll faktiskt under perioden, de dåliga veteskördarna 1931 och 1933 matchades av goda skördar 1932 och 1934, olivodlande områden hade liknande konfliktintensitet som veteodlande områden utan att ha lika stora fluktuationer i ekonomin, säsongsarbetslöshet var inget nytt på 1930-talet, och lantarbetarnas reallöner "held up pretty well in the 1930s" (cit. 255). [1]

 

 

Spaniens 17 comunidad autónoma, av vilka Andalusien är en

Artikelns syfte är att utvärdera (utmana?) det etablerade narrativet om 30-talets agrara konflikter i Spanien. Domenech gör detta genom en studie av Andalusien, med fokus på provinserna Còrdoba, Jaén och Sevilla. Det finns ingen nationell databas över de agrara konflikterna, och han menar att tidigare mikrostudier lidit av selection bias: historiker har valt att studera vissa platser t ex just för att de hade så hög konfliktintensitet. Den regionala studien ger däremot, menar han, "enough variation in the dependent conflict variables and independent explanatory variables to identify the main causal effects." (s. 255) Andalusien överlag hade en hög konfliktnivå, men det fanns variation där inom. (259-260)

Den huvudsakliga slutsatsen är att det inte var ojämlikhet eller fattigdom i sig som drev konflikterna: "The main conclusion of the paper is that the pattern of conflict analyzed here is consistent with “polity process” explanations and not with “grievance-based” explanations: in 1930s Spain, peasant conflict was obviously affected by inequality and poverty, but did not closely correlate with these variables." (s. 255) [2] Som Domenech säger i sin litteraturöversikt, väldigt rimligt: "Inequality, unemployment and underemployment, crises, and exploitation are the norm, not the exception, in most developing countries and in historical societies, yet conflict only erupts in very special historical circumstances." (s. 258)

I sin översikt av den tidigare spanska litteraturen så betonar han att en del historiker har hävdat att lantarbetarnas ökade politiska aktivism inte kan förklaras av ökad nöd, utan av en politisk process: "The story is not one of exploitation and resistance, but of empowerment, changing expectations, and large changes in the social organization of labor and land markets, especially in towns controlled by the Spanish Socialist Party and the UGT (Collier 1987: 15)." (s. 258) En annan viktig diskussion är den om hur stora skillnaderna var mellan de anarkosyndikalistiska och de socialistiska arbetarrörelserna. Domenech fokuserar i sin analys inte på dessa skillnader, utan snarare på deras grundläggande likheter. (s. 259)

En fördel med att studera Andalusien, känd för sin stora ojämlikhet och höga konfliktintensitet på 1930-talet, är att det där finns data på jordägandets fördelning. "Because the government started the
cadastre in provinces with large estates, quantitative evidence on landownership distribution in 1930s Spain only exists for some provinces, including the provinces studied here (Carrión 1975: 77; Pro Ruiz 1992: 308–16)." (s. 260) De tre provinserna har en del drag gemensamt: de fokuserade på att producera vete och oliver, deras arbetare hade problem med säsongsarbetslöshet, och stora gods dominerade. Dessa egenskaper kan man alltså hålla konstant i den empiriska analysen, medan andra variabler varierar. Det finns inga officiella strejkdata och D använder därför tidningar (som Malefakis 1970) och den historiska litteraturen. (260-261) Här för han också en intressant diskussion om ifall man ska använda antalet strejker som mått, eller antalet deltagare som andel av totala arbetskraften i området (som t ex Korpi och Shalev 1980). Domenech menar att deltagandefrekvensen är problematisk eftersom den är svårmätt, och eftersom den är endogen till strejkens framgång; han använder därför antalet incidenter som intensitetsindikator. (s. 261) Han samlar in data om två typer av incidenter: lantarbetarstrejker ("local strikes of peasants or farmers organized by peasant unions"), och hot mot jordägares äganderätter, i form av jordinvasioner eller "trespassing". (s. 262) Databasens struktur är 252 kommuner i 39 månader från april 1931 till juni 1934, så totalt 9828 observationer.

Forskningsdesignen är probit-modeller med en panelstruktur, där utfallsvariabeln är ifall det sker en konflikt eller ej i kommun i i månad t. Han kontrollerar för skördens utfall, för kommunens specialisering på olika grödor, för de helt jordlösa arbetarnas andel av jordproletariatet. Ojämlikheten i jordägandet, eller som D kallar det "insecure property rights", mäts med andelen av jorden i kommunen som upptas av gods med mer än 250 hektar. För att kontrollera för brist på jord så inkluderar han befolkningstäthet år 1930 och befolkningstillväxten 1920-1930. Dessa ska inte tolkas som indikatorer på en malthusiansk kamp för överlevnad, säger han, utan som konkurrens om avkastningen från jorden. (s. 266) Han kontrollerar för tillgång till information och marknader med variabler för avståndet från kommunen och provinshuvudstaden, kommunens höjd över havet, en dummyvariabel för om kommunen hade en tågstation, och en dummy för om kommunen var centralorten i det juridiska distriktet. Han kontrollerar också för kommunens politiska historia med en dummy för om kommunen hade ett lantarbetarfack år 1916. För att kontrollera för säsongsberoende skillnader i arbetarnas förhandlingsstyrka använder han 11 månadsdummies, från februari-december. [3] I en alternativ uppsättning regressioner testar han effekten av Socialistiska borgmästare, med två konkurrerande hypoteser. Den ena är att socialistiskt styre lokalt ledde till sociala reformer som provicerade jordägarna och ökade konfliktnivåerna. Den andra är att de socialistiska borgmästarna blev utsatta för repression efter valförlusten i landet november 1933. Det finns inte valdata från alla kommunerna från kommunvalet i april 1933 så här blir samplet 109 kommuner. (s. 267) Eftersom socialisternas styrka i valet är en endogen faktor i förhållande till en massa andra faktorer som påverkar konfliktintensiteten, provar Domenech också att begränsa samplet till kommuner där socialisterna "knappt" vann eller förlorade valet. Det finns får val där de hade just över eller under 50 procent av rösterna, så han breddar definitionen av "closely contested election" till kommuner där socialisterna antingen hade 30-49 eller 50-70 procent av rösterna.

Resultaten visar att dåliga skördar inte var någon central drivkraft bakom konflikter; den positiva effekten av en bra skörd på land invasions var mycket större än den positiva effekten av en dålig skörd på strejker. (s. 274) Inte heller strejkernas säsongsmönster stödjer en "grievance-based" konfliktteori: arbetarna strejkade mest under skördemånaderna, särskilt juni och november, inte under månaderna med stor säsongsbaserad arbetslöshet. Jordojämlikheten hade inga signifikanta effekter. Kommuner med mer befolkning, med en tågstation, och med en fackförening närvarande 1916, hade fler konflikter. (s. 276-277) [4] Det verkar som att den stora befolkningen i sig spelade roll, att det fanns en särskild politisk dynamik i mer befolkade kommuner.

I slutsatserna betonar Domenech att ojämlikheten och exploateringen var brutal i 1930-talets Andalusien, men att variationer i ojämlikhet inte kan förklara konfliktintensitetens variationer i tid och rum -- för detta var politiska variabler viktigare. (s. 280-281) På större orter med större tradition av politisk aktivism, protesterade lantarbetarna mer, och de protesterade också mer i skördetider när arbetsgivarnas beroende av sina arbetare var större, och arbetarna därför fick en större påverkansmöjlighet. Domenech betonar också det svårförklarade i såna här stora, ickelinjära processer av konflikter, och att mycket återstår att göra för en systematisk förklaring av 30-talets agrara konfliktmönster i Spanien: "To a great extent, the results from this paper suggest a large part of the historical variation in rural conflict in the South of Spain is still unexplained, as it is generally the case in very intense, nonlinear processes of mobilization and organization of collective action. " (s. 281) Det allra sista han säger i artikeln är att perspektivet att det inte var fattigdom, dåliga skördar eller ojämlikhet i sig som drev konflikterna, öppnar för ett perspektiv som "puts Andalusian landless laborers at the forefront of some of the crucial democratic battles of interwar Europe." (s. 282)

 

Två år senare, 2017, kom Domenech tillbaka till den agrara frågan i 1930-talets Spanien, denna gång tillsammans med den Madrid-baserade statsvetaren Francisco Herreros, i en artikel publicerad i Explorations in Economic History. Här är forskningsfrågan som de utgår ifrån ifall omfördelande reformer -- såsom jordreform i en agrar kontext -- kan minska graden av social konflikt, såsom Acemoglu och Robinson (2005) och andra har teoretiserat. Den motsatta hypotesen är att drastisk omfördelning tvärtom ökar konflikten, genom att uppmuntra de fattiga till vidare protester och revolter, och genom att dela upp befolkningen i vinnare och förlorare på reformerna. Tidigare forskning har visat på just konflikt-ökande effekter av reformer i 1800-talets Ryssland (Finkel, Gelbach och Olsen 2015, CPS) och i det tidiga 1900-talets Sydamerika (Alston, Libecap och Mueller 1999 om Brasilien; Albertus och Kaplan 2013 om Colombia).

Bidraget med Domenech och Herreros artikel, säger de, är på det empiriska planet att lägga till en studie av det kanoniska fallet av Spanien till litteraturen om jordreformernas politiska konsekvenser, baserat på ett nytt dataset om två latifundia-dominerade provinser. På det analytiska planet undersöker de mekanismerna genom vilka ofärdiga jordreformer ökar konflikter, skiljer mekanismen jordägarnas organisering från mekanismen lantarbetarnas mobilisering, och utvärderar empiriskt effekten av genomförda jordreformer på småböndernas kollektiva agerande.

1930-talets spanska jordreform följde en fredlig övergång från diktatur till demokrati i april 1931, och att valen i april 1931 "resulted in the weakening of landed elites and the emergence of a dominant coalition favorable to pro-poor policies and large-scale land ownership re-distribution towards tenants and laborers." (s. 83) Det skrevs en ny, demokratisk konstitution som antogs i december 1931, och i denna förklarade artikel 44 att  “national wealth (…) is subordinated to the interests of the national economy (…) Property can be socialized.” Jordreformslagen genomfördes i september 1932, men de flesta faktiska omfördelningarna av jord skedde inte förrän under inbördeskrigets första månader, 1936. Lagen begränsades till 14 provinser i centrala och södra Spanien: Andalusien, Extramadura,  Ciudad Real, Toledo, Albacete och Salamanca. Domenech och Herrero kommenterar dock att lagen utlovade generös ersättning till alla som fick jord konfiskerad och omfördelad; denna betalning "increased gigantically the cost of reform, and most probably also slowed down the pace of reform." Det enda undantaget var jord som tillhörde gamla adelsfamiljer (Grandes de Espana) i vilket fall lagen medgav omfördelning utan kompensation. Detta var dock något av ett slag i luften, eftersom adelsfamiljerna i hög grad redan hade sålt sin jord och diversifierat sina portföljer. Lagens olika svagheter gjorde att jordreformerna gick mycket långsamt framåt: vid slutet av 1934 hade bara 8600 familjer fått jord genom omfördelning. (s. 84) Däremot så användes i den västliga provinsen Extramadura också en tillfällig åtgärd genom vilken 32 570 familjer fick tillgång till 98 355 hektar jord, med uppdraget att intensifiera uppodlingne; detta gav däremot alltså inte permanent äganderätt till jorden. I februari 1936 vann dock en vänsterkoalition valet, och satte sig för att öka takten vad gäller jordreformer: i mars och april approprierades mer än 400 000 hektar, och fler än 94 000 familjer flyttade till denna jord. Från april till juli omfördelades ytterligare 572 000 hektar till 111 000 familjer.

Domenech och Herrero kommenterar att det saknas bra data på jordreformens utveckling i landet som helhet, och de jobbar därför med ett dataset som omfattar två provinser, Córdoba och Jaén, som båda ligger i regionen Andalusien, inte direkt vid kusten men långt söderut i landet. Deras data är på månadsnivå, med 39 månader från april 1931 till och med juni 1934, och en andra period med fyra månader från mars till och med juli 1936. De två utfallsvariablerna är samma som i artikeln från 2015: jordockupationer och andra direkta attacker på privat egendom, och bonde/lantarbetarstrejker. Dessa kan mätas som en binär variabel -- kommunen har en strejk under månaden, eller inte -- eller som en kontinuerlig skala med antal dagar i strejk, eller med ett slags genomslagsfokus där antal omnämnande i tidningarna blir en proxy för strejkernas effekter. De illustrerar dessa utfallsvariabler med tre kartor, varav jag reproducerat en ovan.

Diskussionen av de förklarande variablerna börjar med artikelns huvudhypotes, att "incomplete land reform triggered higher levels of conflict". Här studerar de både reformperioden från april 1933 till juni 1934, när en del omfördelning skedde, och perioden mars-juli 1936, en mer intensiv reformperiod under Folkfrontregeringens tid. De olika förutsättningarna för att reform över huvud taget skulle hända samlar de under rubriken ojämlikhet, och där handlar det om andelen jord i kommunen som möjligtvis skulle kunna omfördelas under reformlagen, och om andelen jordlösa peasants (jag skulle kalla dem lantarbetare) i befolkningen i kommunen. I en uppsättning regressioner skiljer de på två olika treatment effects: förväntad jordreformintensitet i kommunen, och faktisk reformintensitet. (s. 86-87) De kontrollerar för befolkningsstorlek i kommunen, jordkvalitet, och geografiska faktorer som altitud, longitud och latitud.

Resultaten, säger de, indikerar att långsam och t o m misslyckad jordreform ökade konfliktintensiteten -- ökade lantarbetarna och småböndernas tendens att strejka -- medan mer konsekvent genomförd faktiskt minskade konfliktintensiteten. Det senare i linje med Acemoglu och Robinsons teori, antar jag, men det är min läsning, inte vad som står i slutsatserna. (s. 101-102)

 

Den sista Jordi Domènech-artikeln om 1930-talets Spanien som jag ska kolla på här publicerades så sent som förra året, i Explorations in Economic History, och skrevs tillsammans med statsvetaren Ilona Lahdelma, verksam vid Carlos III-universitetet i Madrid, och nationalekonomen Pablo Martinelli Lasheras, också han verksam vid Carlos III. Det är en uppföljare till artikeln från 2017 på så sätt att det också här handlar om sociala och politiska effekter av jordreformerna, men här är inte utfallsvariablerna centrerade på sociala konflikter, utan på stödet för politiska partier. De börjar med en stor fråga: "Can agrarian societies with concentrated landownership have free voting?" Forskning av Alexander Gerschenkron (1966), Daniel Ziblatt (2008), Adrian Montalbo (2023) och andra har uttryckt skepsis om detta, eftersom att starka jordägande eliter har ett så starkt ekonomiskt och socialt övertag mot sina jordlösa grannar, och därför också kan utöva politiska påtryckningar på dem. Valhemlighet är en central reform för att minska lantarbetarnas utsatthet gentemot jordägarna, men också med valhemlighet kan valen manipuleras.

Domenech, Lahdelma och Martinelli studerar detta fenomen i kontexten Spanien på 1930-talet, de tre valen 1931, 1933 och 1936, alla hållna mellan demokratins införande 1931 och inbördeskrigets början 1936. De studerar regionen Extramadura, i sydvästra Spanien på gränsen till Portugal, och jobbar utifrån hypotesen att genomförda jordreformer kommer stärka vänstern i valen, och att delar av högersvängen i valet 1933 därför kan förklaras av att reformerna gick så långsamt. De finner stöd för hypotesen, och särskilt när reformerna var av den permanenta typen. De skattade effekterna är stora: de implicerar att om reformen hade genomförts konsekvent, så hade socialistpartierna fått 70 procent av rösterna i valet 1933.

De stora jordägarna stöttade högern och använde sin makt som arbetsgivare och kreditgivare till att pressa småfolket att rösta på högern, något som påverkade valutfallet 1933. (s. 18) När vänstern lyckades med att genomdriva omfördelning så kunde de dock motverka denna konservativa grundton i de ojämlika områdena, och Domenech, Lahdelma och Martinelli konstaterar också att effekterna kvarstått över tid, i flera decennier. Man kan tänka sig att en permanent omfördelning som omvandlade lantarbetarna till bönder hade gjort dem till centrister politiskt, egendomsägare som de skulle bli, men i det här fallet med Extramadura verkar det framför allt ha gynnat mainstream-Socialistpartiet. De säger i slutsatserna att "The findings in this paper highlight the significant challenges of establishing democracy in agrarian contexts characterized by high inequality and widespread poverty. /.../ the limited state capacity in 1930s Spain hindered the rapid implementation of policies that could have stabilized the nascent agrarian democracy. This limitation ultimately contributed to the outbreak of a traumatic civil war, followed by a 40-year long dictatorship." (s. 19) Det får man säga är historisk forskning av stor samhällelig relevans!



referenser

Jordi Domenech (2015) "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict: Evidence from Southern Spain during the Second Republic (1931–1934)", Social Science History 39, Summer 2015, pp. 253–286

Jordi Domenech och Francisco Herreros (2017) "Land reform and peasant revolution. Evidence from 1930s Spain", Explorations in Economic History 64 (2017) 82–103

Jordi Domènech, Ilona Lahdelma och Pablo Martinelli (2024) "Land reform and agrarian socialism in interwar Europe: Evidence from 1930s Spain before civil war", Explorations in Economic History 94 (2024) 101618.

 

fotnoter

[1] Domenechs referens om ojämlikheten är Prados de la Escosura. Hans referens om lantarbetarlönerna är hans egen artikel från Economic History Review år 2013, “Rural labour markets and rural conflict in Spain before the civil war (1931–1936).”

[2] Han relaterar till den teoretiska sociologiska litteraturen så här: "My explanation stresses the “political opportunities” window (Goodwin 2001; Goodwin and Jasper 2012; McAdam, Tarrow, and Tilly 2001; Tilly 1964, 1986) in which the focus is in the interplay between different interest groups and social movements, the state and local and national political institutions."

[3] Han har en klassisk metoddiskussion om panel/TSCS-formatet med referenser till Beck och Katz (1995, 1998), Beck (2001) och Plümper, Troeger och Manow (2005). Detta handlar om ifall man ska använda en laggad beroende variabel bland de förklarande variablerna, och ifall man ska ha tids- och enhetsdummies. 

[4] Här hänvisar han också till Hobsbawm och Rudés klassiska studie av Captain Swing-upploppen i England på 1830-talet, där de också hittar att mer befolkade byar var mer benägna att delta.

Agrar ojämlikhet och politik i Spanien

Agrara samhällen kan ha väldigt olika sociala strukturer (klasstrukturer): det är stor skillnad mellan en socken där all jord ägs av en enda godsägare och där den övriga befolkningen sysselsätter sig med att arbeta åt godsägaren, och en socken där jorden delas mellan en större mängd småbönder. Vi kan tänka oss att i den godsdominerade socknen så utövar godsägaren inte bara ekonomisk makt -- makten att anställa och att avskeda -- utan också social och ideologisk makt. I denna tanketradition har historiker och samhällsvetare som Alexander Gerschenkron teoretiserat att den agrara ojämlikheten leder till en odemokratisk politisk kultur, med starkt begränsat folkligt deltagande och helt enkelt elitens dominans. Östra Preussen med dess junkrar är det arketypiska exemplet.

Ekonomisk-historikern Jordi Domènech och statsvetaren Ignacio Sánchez-Cuenca, båda verksamma vid Carlos III-universitetet i Getafe just utanför Madrid, går i en artikel från 2022 i dialog med denna tanketradition. De inleder dock sin artikel med en något annan inramning, om den historiska persistensen och ifall vi har en långsiktig persistens i regionala skillnader i politiskt beteende

"The historical and geographical persistence of patterns of political behaviour has been well documented (see, among others, Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Charnysh 2015; Homola, Pereira and Tavits 2020; Lupu and Peisakhin 2017; Rodden 2019; Sanchez-Cuenca 2019; Tilley 2015; Voigtländer and Voth 2012; Wittenberg 2006). In many cases, the phenomenon of political persistence is conceptualized as a historical legacy, where the effect of an extinct cause survives vast economic, social and political transformations (Simpser, Slater and Wittenberg 2018)." (s. 1668)

Den agrara ojämlikheten kan då ses som ett specialfall av sådan persistens. De går tillbaka till mellankrigstiden i Europa, som enligt Lipset och Rokkan (1967) var tiden när det politiska systemet formerades, med klyftorna mellan stad och land, kapitalister och arbetare, och kyrka och sekularism. Domènech och Sánchez-Cuenca knyter an till Stefano Bartolinis klassiska bok The Political Mobilization of the European Left (2000) där Bartolini hävdar att länder som på 1920-30-talen fortfarande var agrara, och som hade "extreme inequality", fick ett politiskt mönster där lantarbetarna gick till den politiska vänstern. Om man förenar detta argument från Bartolini med Lipset och Rokkans argument om att klyftorna som strukturerar den politiska konflikten "frös" på 20-30-talen och bestod i flera decennier, så får vi alltså en position att de länder som på 20-30-talet var agrara och ojämlika flera decennier senare bör ha en vänsterdominerad landsbygd medan de andra länderna inte bör ha det.

Spanien är ett perfekt fall för att studera detta, säger Domènech och Sánchez-Cuenca: agrar klasskonflikt var en av de drivande faktorerna bakom den Andra Republikens fall och inbördeskriget 1936-1939, medan agrara klasskonflikter var mycket mindre viktiga efter Franco-diktaturens fall 1977. Ändå, säger de, finner vi en robust och positiv effekt av 20-30-talens agrara ojämlikhet på Vänsterns styrka i de spanska valen från 1977 till 2019. De föreslår att det finns två kausala mekanismer i spel här. Ett, att konflikterna om jord skapade beständiga politiska identiteter och lojaliteter som ännu sjuttio-hundra år senare gynnar vänstern. Två, att den agrara ojämlikheten har negativa effekter på socioekonomiska utfall -- välståndet, utbildningsutbudet -- vilket i sin tur gynnar vänstern. 

I teorisektionen konstaterar de att Lipset och Rokkan inte utvecklade analysen av den agrara klasskonflikten men att andra forskare, inklusive Urwin (1980) gjorde bidrag åt detta håll. Linz (1976, Comp Pol) urskilde 13 sociala klasser i jordbruket, med godsägare (latifundium) i toppen och jordbruksarbetare i botten. D och SC är framför allt intresserade av polariseringen i godsregioner och motsättningarna mellan godsägarna och lantarbetarna. Så här beskriver de dessa och deras implikationer för politiken:

"In countries with high levels of agrarian inequality, landowners sought to maintain their privileges and to neutralize the emergence of new industrial elites; consequently, they opposed democracy, which was perceived as a threat to the status quo (Ansell and Samuels 2014; Boix 2003; Moore 1967; Ziblatt 2008). Large landholdings are usually associated with various forms of labour coercion and, therefore, with strongly hierarchical social relations. In response, landless labourers resent their dependence on landowners, particularly if their jobs are only seasonal, and frequently support land redistribution. Politically, therefore, they lean towards the Left. Small farmers, by contrast, tend to be conservative, religious and traditionalist; they do not generally favour land redistribution." (s. 1670)

Med Bartolini (2000) säger de att denna sociala motsättning var viktig i länder där jordbruket var (a) viktigt och (b) ojämlikt. På förutsättningen (a) faller de tidigt industrialiserade länderna bort: de pekar på Storbritannien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och, förvirrande nog med tanke på det klassiska Sonderweg-argumentet om junkrarnas betydelse i tysk 1900-talspolitik, Tyskland. På (b) gör de också en pikant utsortering av länder: "A similar diagnosis holds for countries with more egalitarian land distribution (the Nordic ones), regardless of the timing of industrialization." (s. 1670) Jag hade missat att läsa denna artikel innan Felix Kersting och jag skrev vårt working paper om agrar ojämlikhet och demokratisering i Sverige och Preussen men man kan väl helt enkelt konstatera att vårt argument om att folk underskattar den agrara ojämlikheten i Sverige, och drar felaktiga slutsatser om den politiska utvecklingen utifrån den felaktiga bedömningen av den agrara ojämlikheten, är ännu mer relevant än vad vi visste när vi skrev vårt utkast. I vilket fall, så menar Domènech och Sánchez-Cuenca att det är i länder där lantarbetarna var mellan 1/3 och 1/2 av arbetarklassen, som den agrara klasskonflikten blev central för politiken. (De jämställer "extrem agrar ojämlikhet och proletarisering, inget konstigt med det men intressant att notera, s. 1671.) De identifierar detta som södra Europa och i någon mån Frankrike. De beskriver situationen i detta mer polariserade Sydeuropa så här:

"the agrarian issue was key during the interwar period. Rural conflict polarized politics: leftist formations, particularly socialist parties, were less compromising and more tempted by revolution when agrarian workers had a greater presence in their ranks, in contrast to the reformist socialist or labour parties in early industrializing countries, which had a more homogeneous industrial and urban base (Bartolini 2000, 498–9; Luebbert 1991, 295–302). The agrarian basis of support for leftist parties (socialist, anarchist or communist) in Southern European countries is a well-known phenomenon (Urwin 1980: ch. 4). Moreover, in these countries, the agrarian issue was reinforced by the religious cleavage due to the coalition between large landowners and the Church (Manow 2015). Thus, anti-clerical violence was higher in areas of greater agrarian inequality, whereas in more egalitarian regions, small owners sided with the Church." (s. 1670)

De går över till att diskutera Spanien, som på 1930-talet fortfarande hade mer än hälften av sina sysselsatta i jordbruket, och som hade en ojämlik ägandestruktur i jordbruket, särskilt i den sydvästra delen av landet. Det finns inga "comprehensive estimates of landownership inequality" i det tidiga 1900-talet för Spanien, säger de, men med statistik från Vanhanen (2003) pekar de på att Spanien, liksom Portugal och Italien, hade en av de lägsta andelarna familjejordbruk i Europa. I de södra provinserna Cádiz, Sevilla och Córdoba utgjorde stora gods -- över 250 hektar -- mer än 40 procent av jorden, och i dessa andalusiska provinser spred sig den anarkistiska rörelsen bland lantarbetarna i det tidiga 1900-talet. [1]

Under 1920- och 30-talen ökade hettan i den agrara klasskonflikten ytterligare. Antalet medlemmar i den socialistiska lantarbetarfackföreningen ökade från runt 37 tusen år 1930 till nästan en halv miljon år 1933, och strejkerna i jordbruket ökade tjugofalt 1931-33. Efter att vänstern vann valet 1931 genomförde socialister och vänsterrepublikaner reformer av landsbygdens arbetsmarknad och arrendatorsförhållanden. I september 1932 försökte vänsterreringen genomföra en ambitiös jordreform, vilket ytterligare ökade polariseringen. Små och mellanstora bönder organiserade sig i Confederación Española de Derechas Autónomas, en högerkoalition med reaktionära partier, katolska grupper och monarkister. De små och mellanstora bönderna skulle inte direkt påverkas av jordreformen, eftersom de inte ägde tillräckligt mycket, men skulle indirekt bli påverkade av att lönerna skulle stiga när det fanns färre fattiga och desperata jordlösa arbetare att välja mellan, och detta hot drev bönderna i Högerns famn inför valet 1933. [2] När Folkfronten vann valet i februari 1936 skruvades reformtakten upp, men detta väns förstås snabbt när först regeringen möter en kupp och sedan ett inbördeskrig. Den segrande högersidan återställde alla exproprieringar av jord som vänstern genomfört, och på 1950-60-talet ledde snabb industrialisering i Baskien, Katalonien och Madrid-regionen till stor migration från de fattiga provinserna i södern till de nya fabrikerna. Jordbrukets andel av sysselsättningen i landet som helhet sjönk från 40 procent år 1960 till 16 procent år 1980. (s. 1672)

I Domènech och Sánchez-Cuencas empiriska analys är den huvudsakliga utfallsvariabeln vänsterns röstandel i de spanska valen 1977 till 2019, totalt 15 val. [3] Den första oberoende variabeln är andelen jordlösa lantarbetare i folkräkningen år 1860, som i Beltrán och Martínez-Galarraga (2018, Explorations). Denna är mätt på ganska grovhuggen nivå: de 50 provinserna, som skapades 1833 och finns kvar oförändrade idag. Den andra varianten är att använda en inkomplett jordräkning från 1920-talet, insamlad av en historiker på 1970-talet, och att räkna ut andelen av den totala beskattade jordbruksinkomsten som gick till ägare med inkomster över 5000 pesetas -- historikern Carrión (1975) menade att ungefär 1 procent av jordägarna i Spanien hade sådan inkomst eller mer, och att det var ungefär 2 procent av jordägarna i de ojämlika andalusiska provinserna. (s. 1674) Denna variabel finns för 882 kommuner, från provinserna Badajoz, Ciudad Real, Cáceres, Cádiz, Córdoba, Jaén, Málaga, Salamanca och Seville. I regressionerna utesluter de kommuner med färre än 1000 röster, eftersom de kan vara så volatila, och har då kvar 513 kommuner. (s. 1675) En tredje oberoende variabel, i en robustness check, är andelen i olika bondegrupper i 1920 års folkgrupper. Anledningen till att denna bara är en robustness check är att det är otydligt hur en småbonde räknas, i kategorin patronos eller no patronos.

Diskussionen om geografiska kontroller är extremt kort och ganska otydlig. I sin helhet lyder den: "Both in the provincial and municipal analyses, we add latitude and longitude to control for
hidden spatial patterns. We also control for the altitude of the province capital in the provincial
analysis and the altitude of the municipality in the municipal analysis." (s. 1674) De motiverar alltså inte alls varför det är relevant att inkludera latitud och longitud, eller hur högt provinshuvudstaden ligger över havet. 

Regressionsmodell 1 har på högersidan andelen jordlösa år 1860, geografiska kontroller, och dimmies för valåren. (Det är oklart om modellen har provins-fixed effects: enligt brödtexten innehåller den "the dummy for historical regions", men det finns inga sådana i tabellen, medan däremot valårs-fixed effects är tydligt redovisade.) Modell 2 använder istället andelen stora jordägare för de 882 kommunerna i de nio provinserna. Enligt modell 1 så medför en 10 procentenheters ökning av andelen jordlösa år 1860 4 procentenheters mer röster för vänstern under åren 1977-2019. I modell 2 är effekten svagare, vilket antagligen har att göra med att dessa data mest kommer från provinserna med hög agrar ojämlikhet. Koefficienten är 0,082 vilket innebär, säger Domènech och Sánchez-Cuenca, att en ökning om en standardavvikelse medför 2 procentenheter mer vänsterröster, vilket motsvarar 15 procent av en standardavvikelse i utfallsvariabeln. Den skattade effekten är robust till inkludering av provins-fixed effects.

Modell 3 lämnar den ekologiska inferensen -- studiet av mönster på kommun- och provinsnivå -- och studerar istället individdata, med en survey (som har omkring 9000 respondenter) från strax före 1977 års val. Det är en probit-modell där utfallsvariabeln är sannolikheten att rösta på ett vänsterparti, och använder andelen jordlösa år 1860 plus samtida socio-demografiska kontroller: arbetslösheten i regionen, utbildningsnivå, och sysselsättningsstrukturen jordbruk/industri/tjänster. Med alla andra variabler på sina medelvärden var sannolikheten att rösta vänster 35,1 procent i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 30 procent, men i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 70 procent, var sannolikheten att rösta för vänstern 59,6 procent.

I ytterligare en variant använder de en instrumentvariabel för den historiska ojämlikheten. Instrumentet är reconquistan från de muslimska härskarna i Spanien, från 700-talet till 1492. Denna gick i början långsamt och ledde till tätbefolkade samhällen med en större mängd bönder och relativt utbrett deltagande i bystyret, men från 1000-talet och framåt var det en strängare feodal ordning som skapades i de nyvunna regionerna:

"The initial period of the Reconquest was characterized by a relatively compact settlement, leading to egalitarian political institutions, free peasants and dispersed land-
ownership. In contrast, after Toledo fell into Christian hands in 1085, the aristocracy and the so-called ‘military orders’ were in charge of guaranteeing the protection of settlers in contested terrain south of the Tagus River."

Detta historiska arv, 500-1200 år gammalt, korrelerar förstås med en massa mellanliggande utfall, inte bara partival i valen 1977-2019, och författarna resonerar om hur den feodala ojämlikheten t ex leder till lägre socialt kapital och lägre utbildningsnivå (Baten och Hippe 2018, Baten och Juif 2014); därför kontrollerar de för andelen icke läskunniga år 1860 för att rensa bort effekten på politiken från det feodala arvet som verkar genom sociala förhållanden. [4]

Deras diskussion om kanalerna för den historiska persistensen är väldigt intressant. De menar att den historiska agrara ojämlikheten påverkar samtida politik genom två kanaler: en politisk, en ekonomisk. Den ekonomiska är att ojämlikheten enligt dem -- och detta tror jag inte gäller om man byter till en svensk kontext -- hindrade industrialiseringen, hejdade humankapitalbildningen, och ökade fattigdomen och arbetslösheten. (Greg Clark skulle inte heller hålla med om att ojämlikheten nödvändigtvis hindrar humankapital -- se hans och Rowena Grays studie av England.) I vilket fall, så är det ganska rättframt att testa betydelsen av de här variablerna. Den politiska kanalen är på något sätt mer komplex, och mer intressant. Domènech och Sánchez-Cuenca lägger här in två mellanstationer, tester av episoder som ligger emellan de historiska orsakerna och utfallen från 1977 till 2019. Den ena är stöd för Folkfronten i det polariserade valet februari 1936. Den andra är repressionen efter inbördeskriget. De använder för att testa detta litteraturen om "mediation analysis". De beskriver logiken så här:

"In the model, historical agrarian inequality has both an effect on the mediators (voting in the 1936 elections and Civil War violence) and on the intermediate confounders (the contemporary economic conditions of the provinces). The existence of intermediate confounders and post-treatment bias suggests that a causal mediation model should be adopted. In this sense, we follow Acharya, Blackwell and Sen (2016a) and use sequential g-estimation to isolate the two potential causal relationships." (s. 1677)

Det första steget är diagrammet med pilar som jag klistrat in nedan, en Directed Acyclic Graph, DAG. Till vänster finns "pre-treatment variables", alltså faktorer som föregick 1860 års agrara ojämlikhet: geografi, reconquistan, politik före 1860. Därefter kommer själva "treatment", alltså den huvudsakliga oberoende variabeln, 1860 års agrara ojämlikhet. Denna påverkar därefter utfallsvariabeln -- partival 1977-2019 -- på två olika vägar, en genom 1930-talets agrara politik, konflikter och inbördeskrig, en genom den ekonomiska utvecklingen.

För att beräkna detta ekonometriskt använder de s k g-estimation som är ett sätt att hantera longitudinella effekter där något som tidigare hänt (den oberoende variabeln) påverkar utfallsvariabeln direkt, men också indirekt genom mellanliggande variabler, confounders. G-estimation är en teknik som använts mycket i medicinsk forskning där man har data för samma individ över en längre tid, och något dåligt som hände personen tidigare påverkar utfall idag genom olika mekanismer. Psykologiforskarna Wen Wei Loh och Dongning Ren presenterar i en introduktion till g estimation följande exempel på en DAG:

Här är utfallsvariabeln Y -- som i deras exempel är ens välmående under dagen -- observerad vid tre tidpunkter, förmiddag, lunch och eftermiddag. Den oberoende variabeln X är om man har druckit kaffe eller inte, och confoundern L är trötthetsnivån. Som vi ser från pilarna så påverkar både förmiddagens humör (Y1) och förmiddagens energinivå (L1) om man dricker kaffe (X1), som påverkar humöret senare under dagen, Y2 och Y3. g estimation är då en metod för att beräkna hur Y3 bestämts av måendet tidigare under dagen (Y1 och Y2) och en oberoende variabel (X) och en confounder (L) som alla påverkas i sig av Y, och har ömsesidiga relationer.

Så här förklarar Domènech och Sánchez-Cuenca sin g-estimation-approach:

"To proceed with the sequential g-estimation, we first expand our baseline regressions to include the mediator variables and the intermediate confounders alternatively. One first snapshot of the relative importance of these channels can be simply grasped by gauging the change in the main coefficient on agrarian inequality when adding the mediators or the intermediate confounders to the baseline specification (Baron and Kenny 1986). For the mediators, we use the provincial percentage of the vote going to the Popular Front in the general election of February 1936 (the source is Alvarez Tardío and Villa [2017]). Regarding Civil War repression, we use the data from Espinosa (2010).15 For the analysis, we include only the number of civilians killed by the Rebels since the repression of the Republicans is associated with support for the Popular Front in the 1936 elections (it makes little sense to assume that Republican repression strengthens leftist allegiances). We ‘normalize’ the number of murdered civilians using the inverse hyperbolic sine function." (s 1677-1678)

Den första regressionen i g-estimation-analysen är samma som den första regressionen i pappret fast med de två medlande variablerna med: andelen röster på Folkfrontens partier år 1936 och höger-repression efter inbördeskriget. Båda de medlande variablerna har positiva och signifikanta effekter på vänsterröstning 1977-2019, och koefficienten för 1860 års andel jordlösa krymper från 0,406 till 0,107. I en annan variant, kolumn 3 i samma tabell, använder de istället de samtida confounders -- arbetslöshet, etc. Dessa minskar inte koefficienten för 1860 års ojämlikhet lika mycket som de medlande variablerna från 1930-talet gör, vilket författarna tolkar som att: "Although these estimations are affected by post-treatment bias, they suggest that the political mechanism is a more dominant channel than the intermediate economic confounders." (s. 1678)

Därefter gör de en sequential g-estimate med Stata-koden från Acharya, Blackwell och Sen (2016). De beskriver processen så här: 

"This procedure de-means the main variable to keep the intermediate confounders or the mediator constant, re-estimates the regression without post-treatment variables and bootstraps the standard errors of the coefficient of interest. In column 4, we present the results of the sequential g-estimation when the intermediate confounders (unemployment, education and industrialization) are fixed. The coefficient on agrarian inequality in 1860 captures the effect that goes through the political channel, in this case, the front-door pathway via our selected mediators. We obtain a very similar coefficient of land inequality to that of column 3. A one standard deviation increase in 1860 inequality (10.24 percentage points) is associated with a 2.94 percentage point increase in the leftist vote, which represents almost a third of the standard deviation in the leftist vote." (s. 1678)

Kolumn 2 kollar på den andra möjliga kanalen, med medelvärdet för 30-talets medlande variabler bortdragna från dem. Koefficienten ändras knappt jämfört med kolumn 1 vilket visar att båda kanalerna spelar roll, men den politiska mer än den ekonomiska. De gör också g-estimation-metoden med kommundatat.

Jag gillar verkligen hur fokuserade de är på att diskutera persistensens mekanismer, och från g-estimation-sektionen övergår de till en mer kvalitativ diskussion av mekanismerna. Hur kunde den ideologiska präglingen från 1920-30-talen överleva genom flera decennier av diktatur och fortfarande manifestera sig i den demokratiska politiken från 1977 och framåt? De ger en effektiv översikt över olika kanaler som forskningen diskuterat: "The literature on historical legacies has contemplated several transmission mechanisms: the Church (Wittenberg 2006), the school (Darden and Grzymala-Busse 2006) and the family (Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Lupu and Peisakhin 2017; Voigtländer and Voth 2012)." (s. 1680) För den spanska kontexten med Francos diktatur bör familjen vara den viktigaste mekanismen: partier och fackföreningar till vänster var förbjudna, och kyrkan var regimtrogen. Skolorna styrdes likaså av kyrkan och regimen. Återstår gör familjen, som också forskningen från andra länder visat vara viktig. För att undersöka denna mekanism använder de en survey gjord 2008 där respondenterna blev tillfrågade både om sin egna politiska position, ens föräldrars politiska positionerl och vilken sida förfäderna tog under inbördeskriget.

Det är en rik artikel, med ambitiöst innehåll, och från mekanismdiskussionen går de över till att diskutera ifall relationen mellan agrar ojämlikhet och senare politiska utfall är sig lik också i andra europeiska demokratier. De kollar här på Italien och England, två länder med stor agrar ojämlikhet i det tidiga 1900-talet men där England var en tidig och Italien en sen industrialiserare. (I ett online-appendix kollar de också på Portugal.) För Italien är ojämlikhetsmåttet andelen jordlösa ("landless peasants") i befolkningen i folkräkningen 1931, och utfallsvariabeln är partival i 1976 års val. Korrelationen mellan den agrara ojämlikheten och vänsterns styrka är stark. (s. 1684) I England är det däremot inte så. Där är utfallsvariabeln stödet för Labour-partiet i 1970-talets fem parlamentsval, och de oberoende variablerna är olika indikatorer på rural fattigdom och konflikt på 1820- 1830- och 1870-talen. De tar en indikator på poor relief per person på 1820-30-talen från Blaug (1963) eftersom poor relief-utgifter var (negativt) korrelerade med bred tillgång till jord. Den andra oberoende variabeln är deltagande i Captain Swing-upploppen på 1830-talen, med data från Caprettini och Voth (2020). Den tredje oberoende variabeln är andelen av jordräntorna år 1873 som betalades till jordägare med mer än 800 acres jord. Till skillnad från i Spanien och Italien finns det i England ingen positiv korrelation mellan historisk agrar ojämlikhet och vänsterns styrka på 1970-talet.

 

referens

Jordi Domènech och Ignacio Sánchez-Cuenca (2022) "The Long Shadow of Agrarian Conflict: Agrarian Inequality and Voting in Spain", British Journal of Political Science 52: 1668-1688.

fotnoter

[1] Här har de några intressanta historiska referenser: T Kaplan (1977) Anarchists of Andalusia, 1868–1903 (Princeton); J Maurice (1990) Anarquismo Andaluz: Campesinos y Sindicalistas, 1868–1936. (Barcelona).

[2] Också här är de hsitoriska referenserna intressanta. De använder Malefakis klassiska studie från 1970 för jordreformen, och Luebbert (1991, s. 297), Manow (2015) och Simpson och Carmona (2020) för böndernas reaktion. 

[3] Eftersom vänsterpartierna förändrats över tid aggregerar de röstarna på alla vänsterpartier i varje aktuellt val. (s. 1672) 

[4] Mer precist så diskutear de det så här: "Feudal privilege is linked to other factors, like lower levels of social capital and education, which might also be correlated with contemporary political outcomes (Baten and Hippe 2018; Baten and Juif 2014), violating the exclusion restriction. We therefore add to our specification the rate of illiteracy in 1860 as an extra control blocking potential impacts of feudal privilege on political preferences other than inequality. By including illiteracy, the levels of human and social capital are taken into account, and the instrument captures agrarian inequality." (s. 1676)

Jordbrukets utveckling och den ekonomiska tillväxten

 

illustration från Carl Johan Gadds bok Den agrara revolutionen, kapitel 26, 

"Jordbrukets begynnande mekanisering". Fritt tillgänglig här.

 

När jag undervisar om Sveriges ekonomiska historia så brukar jag föreläsa om den agrara revolutionen ca 1720-1850, när Sverige bröt sig ur den malthusianska fällan och befolkningen kunde öka (faktiskt fördubblas på 100 år) utan att den genomsnittliga levnadsstandarden försämrades. Jag säger då, med stöd i läroböcker bland annat av Lars Magnusson (Sveriges ekonomiska historia, 1996) och Carl-Johan Gadd (Den agrara revolutionen, 2001) att den agrara revolutionen var en förutsättning för industrialiseringen, som för dagens svenskar är mer omedelbart uppenbart intressant. Jag stöttar mig då bland annat på detta uttalande av Gadd:

"Västeuropas agrara revolution på 1700- och 1800-talen var viktig, bland annat då den var en förutsättning för industrialiseringen. Den allt högre produktiviteten inom jordbruket gjorde det möjligt att förse övriga samhällssektorer med livsmedel och arbetskraft. Delar av jordbrukarbefolkningen blev tämligen välbärgad och kunde utgöra en marknad för industriprodukter. Med ökad massproduktion inom industrin och därmed billigare industrivaror, drogs med tiden även de fattigare skikten av jordbrukarbefolkningen in i marknadsutbytet." (Gadd, Den agrara revolutionen, s. 12)

Ur det svenska ekonomisk-historiska perspektivet är det ganska självklart att den agrara utvecklingen är central för den industriella utvecklingen: genom att öka produktiviteten frigörs arbetskraft som blir tillgänglig för industrin, och när inkomsterna för bönder och andra i jordbruket stiger, växer marknaden för industriellt tillverkade varor.

 

Hos utvecklingsekonomerna är relationen mellan jordbrukets produktivitet och den ekonomiska utvecklingen mer av en öppen fråga. Detta snappar jag upp från Douglas Gollins introduktionskapitel "Agricultural Productivity and Economic Growth" i Handbook of Agricultural Economics, volym 4. Gollin lär mig om det "agro-pessimistiska" perspektivet som ser jordbruket som en sektor med låg produktivitet, som man inte ska satsa på; under vissa antaganden så är jordbrukstillväxt negativt för den ekonomiska tillväxten. Hur kan detta vara?

Gollins diskussion börjar med övergripande fakta. I hela världen är det ungefär 40 procent av de anställda som arbetar i jordbruket, och i fattiga länder är andelen högre, 65 procent i de länder som FN klassificerar som "least developed". (Om man ser separat på kvinnor så är andelen ännu högre.) Sett till andel av BNP så står jordbruket i många utvecklingsekonomier för 25-30 procent av BNP, och i en del fattiga länder i Afrika och Sydasien för mer än 40 procent. Både jordbrukets andel av sysselsättningen och av BNP är starkt negativt korrelerad med BNP per capita; diagrammet som jag klistrat in ovan illustrerar den förstnämnda av de två korrelationerna. Diagrammet ovan bygger på ett tvärsnitt av länder runt år 2000, men korrelationen håller också om man istället kollar på tidsserier från dagens rika länder. 

Att jordbrukets andel av sysselsättningen är så mycket större än andelen av BNP påvisar att produktiviteten är lägre i jordbruket än i den övriga ekonomin, och Gollin illustrerar detta vidare genom att jobba med makrodatat. Det är osannolikt att skillnaden beror på mätfel; levnadsstandarden i utvecklingsekonomier är typiskt lägre på landsbygden än i städerna, vilket syns i hushållssurveys såväl som antroprometriska studier av hälsotillstånd. (s. 3835) Däremot kan den lägre produktiviteten i jordbruket teoretiskt bero på en särskilt lågutbildad arbetskraft där, eller att företag i jordbruket är särskilt illa styrda, eller att klimatet arbetar emot jordbruket i fattiga länder.

Utöver produktiveten i sig är ett annat skäl att intressera sig för jordbruket, säger Gollin, att jordbruket helt enkelt står för befolkningens mat. Få utvecklingsekonomier, säger han, importerar mer än 10 procent av sina kalorier; i Uganda är andelen bara 2 procent. (s. 3835) [1] Den relativt lågproduktiva produktionen i jordbruket och importens lilla roll innebär att mat är dyrt i utvecklingsekonomier, och reallönen låg; arbetarna lägger en stor del av sina inkomster på mat. Utifrån dessa olika presenterade fakta konstaterar Gollin att:

"In a proximate sense, it is clear that a major cause of low incomes and slow growth in the developing world is the low level and the slow growth of agricultural productivity. This does not necessarily imply that agriculture should be targeted for remedial investments; after all, perhaps a better strategy is to import larger quantities of food or even to provide food aid on a more systematic basis. But it appears essential to look at developing economies in ways that disaggregate by sector." (s. 3836)

Specifikt så ställer situationen några frågor: "Why are so many people in the developing world “stuck” in the subsistence agricultural sector, using little improved technology and essentially unable to benefit from the division of labor? Given the income and productivity differences across sectors, why do we not observe more people migrating out of subsistence agriculture and moving to cities?" (s. 3837)

Denna idéhistoriska och analytiska bakgrund ger han till frågorna:

"As early as Adam Smith, economists recognized that economic growth is accompanied by a sectoral transformation that leads to the movement of labor and other resources out of agriculture and into other activities.4 The nature of this transition—and the direction of causation—have attracted much discussion and generated a surprising degree of controversy. For example, economic historians have debated whether or not agricultural productivity improvements preceded the Industrial Revolution, and development economists have argued over whether foreign assistance should give priority to agricultural development or industrial development. The stylized facts, however, are not in dispute. Kuznets (1966) initially documented the nature of the structural transformation in both time-series and cross-section data; other early empirical work includes Chenery and Syrquin (1975), Syrquin (1988), and similar studies that documented patterns of sectoral change within and across countries." (s. 3837)

Den tidiga utvecklingsekonomiska litteraturen, säger Gollin, gav två konkurrerande perspektiv på jordbrukets roll i utvecklingen. Lewis, Rosenstein-Rodan (1943) och Rostow såg den moderna ekonomiska tillväxten som ett resutltat av industrialiseringen. I detta rätt negativa perspektiv -- förutom Lewis (1955) så refererar Gollin till Fei och Ranis (1964) -- sågs "subsistence agriculture as a default source of employment and as a pool of reserve labor." (s. 3838) 

Det andra perspektivet var att likt TW Schultz (1953) se på "the food problem" som att många fattiga länder är i en situation av "high food drain", där inkomstnivån är så låg att en stor mängd av hushållsutgifterna går åt till mat, vilket gör att hushållen inte kan köpa särskilt mycket industrivaror. Schultz fick inflytande över en stor utvecklingslitteratur "which held that an agricultural surplus is a necessary condition for a country to begin the development process"; Gollin referaar här Johnston och Mellor (1961), Johnston (1970), Johnston och Kilby (1975) med flera. I denna diskussion utvecklades den så kallade Mellor-hypotesen, " a narrative model that outlined a set of general equilibrium impacts that were claimed to result from agricultural productivity growth": förbättrad levnadsstandard för bönderna och de fattiga på landsbygden, fallande matpriser, sänkta nominallöner i takt med priserna vilket ger sjunkande kostnader, ökad inhemsk efterfrågan på industrivaror, och ökad konkurrenskraft. Mellor (1995, 1996) har presenterat ramverket utförligt, men inte formaliserat modellen, menar Gollin.

På 1990-talet kom en stor litteratur med två-sektor-modeller. Bland dessa fanns en rad studier specifikt av strukturomvandlingen (Echevarira 1995, 1997; Kogel och Prskawetz 2001; osv). Andra har uttryckligen testat Harris och Todaros (1970) dualismmodell med arbetslöshet (Temple 2005, Vollrath 2004, 2008) eller med andra rigiditeter som hindrar marknaden från att cleara (Caselli och Coleman 2001). Enligt dessa modeller blir en viktig policyrekommendation att få bort rigiditeter som förhindrar strukturomvandlingen, alltså överföringen av arbetare och kapital från jordbruk till andra sektorer. 

En annan uppsättning tillväxtpapers, säger Gollin och refererar bl.a. till egna artiklar (2002, 2007), följer Schultz i att fokusera på att fattiga länder hindras i sin tillväxt process av att de måste binda upp en så stor del av arbetskraften och andra resurser i att producera mat: "These papers show that the transition to modern “Solow”-type growth can be slowed dramatically when countries must feed themselves." (s. 3846. Detta är ju för övrigt helt förenligt med Gadds och andra svenska historikers perspektiv på den agrara revolutionen i Sverige.) Helt i enlighet med Schultz (1964) argumenterar dessa papers för att en stor ökning av jordbruksproduktiviteten kan ha stora positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen; Gollin presenterar i sitt kapitel en modell över detta från Gollin, Parente och Rogerson (2002, AER P & P). I dessa modeller antar man en stängd ekonomi, där det alltså inte importeras mat utan ekonomin måste vara självförsörjande på mat. Matsuyama (1992) arbetar istället med en öppen ekonomi-modell med två sektorer, jordbruk och industri, och där ett land som koncentrerar sig på jordbruket kan utveckla en konkurrensfördel där, och så fastna i en sektor med låg potential för teknologiska framsteg, vilket på sikt blir en tillväxtfälla. Motsvarande så modellerar Hansen och Prescott ("Malthus to Solow", AER, 2002) en ekonomi med bara en sektor och visar hur ekonomin med högre produktivitet i "den traditionella sektorn", jordbruket, kan få en försenad övergång till en modern Solow-ekonomi och Solow-tillväxt.

Från dessa konkurrerande teoretiska modeller övergår Gollin till empiriska studier av konsekvenserna av jordbruksomvandling. Dessa har lidit av svårigheter att hitta en riktigt bra kausal design, säger han. Man har kanske studerat ett land som importerat en viss jordbruksteknik som fått stor effekt, och jämfört med länder som inte importerade tekniken samtidigt. Men då har man ju problemet med att landet som importerar tekniken skiljer sig åt från de andra länderna också på andra sätt. Gollin är inte heller övertygad av den sorts argument som jag använder när jag undervisar om den agrara revolutionen i Sverige:

"Supporters of agricultural development generally look at successful countries and argue that they have almost all experienced significant agricultural development. This is a specious argument. Almost by definition, any country that has developed has undergone a structural transformation that involves some growth in the agricultural sector. As a result, these countries appear to show a positive relationship between agricultural development and growth; but this relationship could be spurious." (s. 3848)

Här säger han i och för sig ingenting om ifall dessa "supporters" anger några kausala mekanismer, det gör ju Gadd, Magnusson och andra ekonomisk-historiker som jag bygger min undervisning i frågan på. Det verkar vara en enklare korrelations-slutsatsdragning som han opponerar sig emot, också när han refererar motståndare till jordbruksfokus som pekar på länder särskilt i Afrika söder om Sahara som satsat på jordbruksutveckling och inte fått några stora tillväxteffekter. (3849)

Från enkla före-och-efter-jämförelser går han över till studier som använder regressionsanalyser för en uppsättning länder, i tvärsnitt eller paneldata. På 1990-talet och 2000-talets första decennium kom det ett par sådana studier, som visar att BNP-tillväxten är positivt korrelerad med utvecklingen i jordbruket, men det är förstås regressioner som lider av endogenitetsproblem. Humphries och Knowles (1998) avänder därför klimatvariabler som förväntas påverka jordbruket, men inte andra sektorer, som instrumentvariabler för jordbruksutvecklingen och skattar också då en positiv "effekt" av jordbrukets utveckling. En annan approach har varit att använda Grangerkausalitetsmodeller för att utläsa effekten av jordbruket på den övriga ekonomin. Vanligare är att studera effekten av jordbrukets produktivitet på minskningar av graden fattigdom, som Datt och Ravaillon (1996), Thirtle et al (2001), Irz et al (2002) med flera studier. De flesta av dessa studier menar att jordbrukets utveckling har större positiv effektivitet på fattigdomsminskningen än vad andra ekonomiska variabler har; Mellor (2000, "Faster more equitable growth: The relation between growth in agriculture and poverty reduction", CAER II Discussion Paper) uttrycker denna hållning allra kraftigast, och karaktäriserades av Hasan och Quibria (2004) som "agricultural fundamentalism". Gollin sammanfattar den empiriska litteraturen baserad på regressioner som att den överlag stöttar idén att jordbruket är centralt för den ekonomiska utvecklingen, men att studierna metodologiskt inte är stringenta nog.

Från detta vänder han sig till en litteratur som använder en ganska annorlunda metod, growth accounting i Solows (1957) tradition. Jag är väldigt intresserad av denna litteratur och citerar därför långt: 

"Several papers in this literature argue that productivity growth has been higher in agriculture than in manufacturing. This result was obtained in Jorgenson, Gollop, and Fraumeni for the U.S. time series (1987) and Jorgenson and Gollop (1992); Jorgenson and Stiroh (2000) found a similar result for a more recent data period, with agriculture among the sectors with the highest TFP growth. Mundlak (2005) similarly finds that TFP growth accounts for essentially all of agriculture’s productivity growth in the period 1940–90 in the US.

Looking at a broader set of countries, including a number of developing countries, Martin and Mitra (2001) find that TFP growth in agriculture exceeds that in manufacturing. Bernard and Jones (1996) find that agricultural TFP growth is higher than nonagricultural TFP growth in a sample of 14 OECD countries for the period from 1970–1987.

In a recent study focusing on two rapidly growing large economies, Bosworth and Collins (2008) find that agricultural TFP growth has been a major source of economic growth for both India and China during the past 25 years, though not so important as industrial growth in China or growth in services in India. This study also notes the important role that has been played in both countries by sectoral reallocations of labor out of (low productivity) agriculture into higher productivity industry and services. The results of this paper are echoed to a large extent in Gulati et al. (2005), who find that China’s growth was heavily influenced by agricultural reforms, with strong accompanying effects on poverty reduction. Gulati and his coauthors argue that China has been more successful than India at reducing the poverty headcount, and they attribute this performance to the agricultural roots of Chinese reforms." (s. 3851)

Detta är ju superintressant! Gollin säger att det visserligen är en välkänd begränsning för growth accounting-litteraturen att den bara kan ange proximate orsaker till tillväxt: ökade faktorinputs (arbete, jord, kapital) eller totalfaktorproduktiviteten. Men ändå! En mer problematisk punkt är att tillväxtbokföringen kan missta verkan för orsak om en dynamisk sektor lockar arbetskraft ur den mindre produktiva sektorn, som då får högre arbetsproduktivitet genom större kapitalintensitet: då är orsakssambandet ju att sektor X påverkat sektor Y, men utfallet blir högre produktivitet i sektor Y. (Landon-Lane och Robertson 2003.)

En utveckling av denna litteratur är development accounting, eller levels accounting, som använder metoder från tillväxtbokföringen men också vill ta in skillnader mellan länder. Denna litteratur började med Klenow och Rodríguez-Clare (1997) och Hall och Jones (1999), med ensektormodeller, men från och emd Caselli (2005) i Handbook of Economic Growth så infördes också multisektormodeller, och Caselli fann att produktivitetsskillnader i just jordbruket var en mycket viktig orsak till skillnader i medelinkomst mellan fattiga och rika länder. Cordoba och Ripoll (2007) invände och menade att en stor del av skillnaden i output mellan sektorer förklaras av att urbana arbetare har mer humankapital, så är mer produktiva, än arbetare i den rurala sektorn. Restuccia, Yang och Zhu (2008) fortsatte på denna debatten och hävdade, med ett bygge på "business cycle accounting", att inputvaror i jordbruket -- jag antar att det är maskiner och så -- tenderar att vara relativt dyra i fattiga länder, vilket gör att de inte används så mycket, och att en alltför stor del av arbetskraften allokeras till jordbruket, vilket tyder på något slags rigiditeter som hejdar arbetskraftens rörlighet till mer produktiva sektorer. En rad forskare har fortsatt på diskussionerna om felallokering av arbetskraft, t ex Vollrath (2009) om "dual economy effects".

En annorlunda approach är att använda allmänna jämviktsmodeller, computable general equilibrium models. [2] En standard CGE-modell för jordbruket presenteras i ett working paper från FN-affilierade The International Food Policy Research Institute skrivet av Hans Löfgren, Rebecca Lee Harris och Sherman Robinson. Så här diskuterar Gollin för- och nackdelarna med denna approach:

"Models of this kind offer the advantages of clean causal identification—at least relative to the econometric approaches described earlier. However, CGE models depend fundamentally on the underlying elasticity estimates, functional specifications, and coefficients. For this reason, their results are sometimes accused of lacking transparency. Nevertheless, a number of CGE models have been developed that offer the best available estimates of specific productivity improvements—for example, for the introduction of improved sweet potatoes in Uganda." (s. 3854)

Ännu en inriktning i forskningen är mer historisk, och handlar om frågan som jag började blogginlägget med: jordbrukets betydelse eller ej för den industriella revolutionen i Europa. Crafts (1985) citeras som exempel på en analys som sätter just den förbättrade jordbruksproduktiviteten före den industriella revolutionen och menar att sambandet är kausalt; Gollin tar också upp Bezemer och Headeys artikel i World Development 2008 som exempel. Det motsatta perspektivet säger att Storbritannien inte hade särskilt hög produktivitet i jordbruket på 1700-talet, jämfört med övriga Europa, och att utvecklingen i jordbruket därför inte kan förklara varför den industriella revolutionen började just i Storbritannien. Dercon (2009) presenterar detta perspektiv, som bygger på ekonomisk-historisk forskning bland annat av Allen (1999) och Clark (1998, 2002). Gollin motiverar historikens betydelse för nutida debatter så här:

"Although this debate focuses on events that took place several centuries ago, the implications for current thinking about agricultural development could be significant. If agricultural productivity growth was not an essential part of the Industrial Revolution, perhaps it is even less necessary for today’s developing economies, which after all have access to robust international markets for most agricultural goods." (s. 3856)

Han pekar dock på att det egentligen inte är någon av forskarna i den ekonomisk-historiska debatten som hävdar att jordbrukets produktivitet inte spelade någon roll alls för den industriella revolutionen. Frågan är bara hur mycket och när.

Från dessa diskussioner går Gollin över till diskussionen om "agro-pessimismen", alltså hållningen att jordbruket kanske inte var så avgörande. Alice Amsden (1989) hävdar till exempel att Korea industrialiserades utan någon föregående jordbruksrevolution, och motsvarande argument har gjorts också i Kina, eller i vilket fall att jordbruket bara spelade en mindre roll, tidigt i tillväxtprocessen. Dercon (2009) menar att kausaliteen kan vara omvänd (lite som i Allens analys i Enclosure and the Yeoman): det är den ekonomiska tillväxten i andra sektorer som effektiviserar jordbruket, inte tvärtom. Att stötta det småskaliga jordbruket kan vara att stötta den mest produktiva sektorn i hela ekonomin, säger Dercon: det är bättre att främja de mer specialiserade och produktiva exportsektorerna istället. Åtminstone för länder med kust och hamnar menar han att import av mat, och intern migration från landsbygden till städerna, är ett fullgott alternativ till att satsa på det inhemska jordbruket. Detta stämmer också överens med Paul Colliers (2008) argument att biståndspolitiken delvis präglats av en "romantisk populism" som har ett rosigt perspektiv på småskaligt jordbruk, ett perspektiv som leder fel.

För att sätta ihop debatten mellan Mellor-hypotesen och agro-pessimismen lägger Gollin fram en enkel modell (en "heuristic device"), baserad på Gollin och Rogerson (2009). Varje individ i ekonomin har en smak för två sorts varor:

u(a-ã) + v (m + ~m)

där u är smaken för jordbruksvaror och v den för industrivaror. Både u och v är positiva värden, liksom ã och ~m. Detta gör att inkomstelasticiteten för jordbruksvaror är <1 och den för industrivaror >1. Industrivaran produceras:

m = A_m * n_m

där n_m är antal arbetare i industrin. Jordbruksvaran produceras:

a = A_a * L^θ * n_a^1-θ

där n_a är mängden arbetare i jordbruket och L är jorden.

Ekonomin producerar tillräckligt mycket a så att varje konsument har åtminstone _a. "We assume that land ownership is equally distributed across the population." Det optimala mängden arbetare i jordbruket är:

n_a = [ _a / A_a ]^1/(1-θ)

Gollin förklarar:

"The key implication of this model is that in a closed economy in which food is a necessity, there is a powerful negative relationship between agricultural TFP and employment in agriculture. In particular, a 1% decrease in agricultural TFP A_a will lead to an even larger percentage increase in employment in agriculture, equal to 1/1(1-θ)." (s. 3859)

Modellen driver hem en enkel men viktig poäng: andelen anställda i jordbruket, och jordbrukets arbetsproduktivitet, kommer vara starkt negativt korrelerade, så länge inte det är en öppen ekonomi med ett viktigt inslag av export av jordbruksvaror. Förutsättningarna för handel, t ex infrastrukturen och transportkostnaderna, kommer alltså också vara viktiga. Detta visar att det agro-pessimistiska argumentet har en poäng förutsatt att landet är en öppen ekonomi med kapacitet att importera tillräckligt mycket mat för att försörja en befolkning som arbetar utanför jordbruket. (s. 3860) Här kan vi väl konstatera, om man går tillbaka till fallet Sverige ca 1750-1850, att de förutsättningarna helt enkelt inte fanns då, eftersom det inte fanns någon stort utbud av mat att importera. Däremot kan importen till exempel av billigt kanadensiskt bacon och av spannmål från Ryssland, Kanada och USA absolut ha spelat en roll för industrialiseringsprocessen ca 1880-1914. Gollin säger också i sina slutsatser att agro-pessimismen helt enkelt inte kan vara relevant för alla u-länder idag, inte till exempel för Kongo där den inhemska matproduktionen kommer fortsätta vara viktig. Det sista Gollin säger i översiktsartikeln är att jordbruket kommer fortsätta vara viktigt för utvecklingsekonomin, och att det också för med sig en särskild roll för staten eftersom både växtförädling och transportinfrastruktur är verksamheter av public goods-karaktär, där den samhälleliga avkastningen är större än den privata, och som alltså kräver offentliga investeringar.

Utifrån Gollins översiktskapitel så tänker jag att jag med gott samvete kan fortsätta berätta för studenterna om hur nödvändig den agrara revolutionen var för Sveriges industrialisering. På den tiden fanns inte möjligheten att exportera mat i tillräckligt hög grad för att försörja befolkningen, så för att möjliggöra arbetsdelningen som industrialiseringen innebär, var en kraftigt expanderad jordbruksproduktivitet nödvändig.

referenser

Douglas Gollin (2010), "Agricultural Productivity and Economic Growth", i Handbook of Agricultural Economics, Volume 4, red. Prabhu Pingali och Robert Evenson. Amsterdam: Elsevier.

fotnoter

[1] Här blir jag lite förvånad, bara för att när Rysslands krig i Ukraina började så varnades det en del för att det fanns fattiga länder i Afrika som var beroende av import av ukrainskt vete, och att utbudschocken orsakad av kriget skulle orsaka stora prisökningar och kanske t o m svält i länder som Tanzania. Jag hittar också en studie från Kiel-institutet från förra året som säger ungefär det: importerna är ganska små överlag, men koncentrerade till viktiga varor som spannmål, och därför kan kriget ändå ha stora effekter på konsumenter i Afrika söder om Sahara.

[2] Här hänvisar Gollin också till Handbook of Agricultural Economics vol 2a, sektion 4. Där finns relevanta kapitel av Thomas W. Hertel, Maurice Schiff och Alberto Valdés, Pier Giorgio Ardeni och John Freebairn, och av C. Peter Timmer.

Politiska effekter av jordreformer i Colombia och Chile

Ägande-ojämlikheten i jordbruket har i de stora samhällsvetenskapliga teorierna och modellerna viktiga politiska implikationer. Det handlar t ex om hur godsägare förväntas kunna kontrollera sina underlydande arbetares kultur och politiska tänkande och agerande, något som fått stöd i studier t ex av Chile, Schweiz och Frankrike. Om stor ojämlikhet har politiska implikationer, så följer det också att en minskning av ojämlikheten, t ex genom jordreformer, borde ha effekter.

Statsvetarna Michael Albertus (U of Chicago) och Oliver Kaplan (då Princeton, nu U of Denver) började 2012 en artikel med ungefär en sådan diskussion. Så här introducerar de sitt ämne:

"Scholars have traced rebellion to diverse causes such as economic inequality (Muller and Seligson 1987; Russett 1964), the erosion of subsistence security associated with economic growth and the transition to capitalist labor relations (Huntington 1968; Scott 1976), and citizen grievances over unfulfilled expectations or perceived unfairness in the distribution of benefits from modernization (Gurr 1971). More recent opportunity structure explanations of rebellion have emphasized conditions that favor insurgency such as weak states and rough terrain (Fearon and Laitin 2003) and ‘‘greed’’ explanations have highlighted that the presence of primary commodity exports can provide rebels the motivation and opportunity to support themselves (Collier and Hoeffler 2004)." (s. 199)

Utifrån dessa diskussioner ställer Albertus och Kaplan forskningsfrågan: kan riktade jordreformer (targeted land reform) minska konflikter av typen inbördeskrig? Deras fallstudie handlar om Colombia, ett land med stor agrar ojämlikhet och ett mer eller mindre lågintensivt inbördeskrig sedan 1964. De har ett dataset med nästan en halv miljon jordplättar (plots) som omfördelats mellan 1960 och 2000 [1], och en rad utfallsvariabler som mäter konfliktens intensitet, från 1988 och framåt, framför allt attacker från FARC eller ELN-rebellgrupperna mot offentliga institutioner, samt väpnade konflikter mellan de paramilitära grupperna (s. 205). Mönstret av jordreformer geografiskt sett syns i kartan som jag klistrat in ovan. 

Det huvudsakliga resultatet är att halvhjärtade reformer som gav jordlösa på pappret rätt till jord, men inte garanterade detta i praktiken, ökade konfliktintensiteten (liksom i en studie av Brasilien), medan de omfattande jordomfördelningar som genomfördes i avlägsna områden minskade konflikterna. Studiens enhet är kommuner, som det fanns 1014 av i Colombia under perioden. Kontrollvariablerna är tidigare attacker, inklusive av statliga styrkor mot paramilitärer; ett index på problem med bostäder, inkomster och skolgående; ett mått på andelen jordlösa i befolkningen; och ett mått på andelen etniska minoriteter. (s. 208) Vidare, ett index för hur ojämn (rugged) terrängen är, med tanke på att mer komplex terräng underlättar för gerillor att gömma sig, men också ett mått på hur bergig regionen är vilket förväntas ha negativ korrelation med våldet i Colombia eftersom de bergiga regionerna bosattes tidigare och är under starkare statlig kontroll än de lägre djungelområdena. Och befolkningstäthet och ifall kommunen införlivats i staten sent. (s. 210)

De sammanfattar sitt huvudresultat som en "Paradox of Partial Reform": bara de relativt ambitiösa jordreformerna minskar konflikterna; resultaten "suggest that reductions in insurgency most likely occur
through either the reduction of local (i.e., within-municipality) disputes over land, or the alleviation of peasant grievances at a large scale." (s. 227) De menar att det paradoxala resultatet att små reformer ökar konfliktintensiteten drivs av tre mekanismer. Ett , de stora jordägarna minimerade reformeffekterna och när de lyckades med det beväpnade de också paramilitärer för att skydda status quo. [2] Två, mindre omfattande reformer kan ha ökat motsättningarna mellan bönder, mellan de bönder som gynnades och de bönder som inte omfattades. Tre, i linje med en teori om "relative deprivation" kan missnöje med halvdana reformer fått bönder att gå med i gerillan.

 

USA:s president John F Kennedy på plats i Venezuela, inbjuden av president  

Rómulo Betancourt, för att bevittna en omfördelningsceremoni i en venezuelansk by. 

Foto av Cecil Stoughton för Vita huset, foto i public domain.

Nationalekonomen Felipe González, då verksam vid Pontificia Universidad Católica de Chile och idag vid Queen Mary University of London, studerar i en artikel från 2013 en ganska annorlunda jordreform. Hans historia börjar år 1961 när Latinamerikanska regeringar samlas till Punta del Este-konferensen i Urugyay och bildade Alliance of Progress för att stärka banden mellan USA och Latinamerika och stärka den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika, också för att motverka spillover-effekter från det kommunistiska Kuba. Ett av AoP:s mål, konstaterar González, var att genomföra jordreformer, och för att uppnå detta införde man lån- och biståndsprogram bland annat i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Chile. Redan 1962 påbörjades i Chile under Jorge Alessandris högerregering (1958-1964) en jordreformprocess, som under Eduardo Freis regering (1964-1970) intensifierades. [3]

González anför fyra skäl till att den chilenska jordreformen 1962-1970 är särskilt intressant och lämplig att studera. Ett, det finns precisa data på hur mycket jord som omfördelades -- och det finns viktiga skillnader mellan kommuner. Två, det finns data, också på kontrollvariabler, för alla chilenska kommuner. Tre, det var staten som höll i jordreformen, inte kommunerna, så lokal politik påverkade inte implementeringen. Fyra, det fanns en bred konsensus om att jordreform behövdes. (Jag fattar inte riktigt varför det spelar roll för designen.) (s. 33) 

Designen bygger på att jämföra presidentvalen 1958, före jordreformen, och 1970, efter jordreformen. 1958 är en bra startpunkt eftersom valhemligheten då just införts och folk ganska obehindrat kunde rösta på den de ville rösta på. Det politiska spektrumet var också ganska stabilt mellan 1958 och 1970, med de politiska partierna lättsorterade mellan Vänstern, mitten och Högern. (s. 37-38) Den centrala obroende variabeln är andelen av jorden, mätt i hektar, som omfördelats i kommunen före augusti 1970. Denna variabeln har ett medelvärde om 0.085 med en standardavvikelse om 0.013. 88 av kommunerna hade ingen land omfördelad alls. González kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen i kommunen, statliga utgifter i kommunen, löneutveckling, och socioekonomiska variabler som tillgång till utbildning, elektricitet och varmvatten.

Kommuner med stor jordojämlikhet fick mer omfattande omfördelning på 1960-talet. González använder därför den förexisterande ojämlikheten i kommunen som en instrumentvariabel för effekten av jordreformerna på röstningen: ojämlikheten borde påverka nivån av stöd för vänstern, mitten och högern 1958 och 1970, men inte förändringen mellan 1958 och 1970. (s. 43-44)

Överlag så föll stödet för högern under 1960-talet, men González huvudresultat är att jordreformen ändå var politiskt lyckad: i kommunerna med mer jordreform försvagades högern inte lika mycket som i kommunerna med mindre omfördelning. (En en standardavvikelses ökning av jordreform stärkte Kristdemokraterna med 3-5 procent.) "Although the Alliance for Progress did not prevented the first democratically elected Marxist government, it did diminished the political support for the Left Wing through the implementation of land reform." (s. 64)

referenser

Michael Albertus och Oliver Kaplan (2012) "Land Reform as a Counterinsurgency Policy: Evidence from Colombia", Journal of Conflict Resolution 57: 198-231.

Felipe González (2013) "Can Land Reform Avoid a Left Turn? Evidence from Chile after the Cuban Revolution", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 13.

fotnoter

 [1] De använder två mått: antingen det kumulativa antalet jordplättar som omfördelats i kommunen sedan 1960, eller antalet jordplättar som omfördelades under det aktuella året. (s. 206)

 [2] Så här formulerar Albertus och Kaplan det: "In Colombia, as in other countries with high inequality, powerful landowners blocked extensive land reforms that harmed their interests. This limited the effectiveness of the government’s policies intended to undercut future guerrilla expansion. Elites successfully lobbied for INCORA to focus its efforts at ‘‘those projects least disturbing to the existing land tenure and involving minimal cost’’ (Tai 1974, 294). Instead of promoting government policies that might have reduced guerrilla support, elites instead attempted to retain their land and hire private ‘‘self-defense’’ armies to counter the guerrilla threat." (s. 227)

[3] Om relationen mellan Freis regering och jordreform säger González bland annat detta: "The political and economic intervention of United States in Latin America during the 1960s is well documented: Chile, for example, received more than 743
million US dollars of economic aid through the Alliance for Progress to explicitly avoid presidency of the Marxist Salvador Allende (Taffet 2007). To accomplish this purpose, the United States helped the Christian Democratic Party to win the 1964 presidential election. Then, several structural reforms were implemented in order to address the increasing demand for redistributive policies and Marxism. Land reform was arguably the most visible policy to come out of these reforms." (s. 64)