tisdag 21 augusti 2012

Har globaliseringen minskat partieffekterna på välfärdsstaten?

Har globaliseringen inskränkt på politiska partiers möjligheter att forma välfärdspolitiken, och så sett minskat skillnaderna mellan höger och vänster i politiken? Vissa har hävdat detta, till exempel Moses som 1994 skrev att "the environment has changed in such a way that traditional social democratic instruments are no longer effective". Nationalekonomen Niklas Potrafke kollar på denna fråga, med data för offentliga sociala utgifter som procent av BNP för 20 OECD-länder från 1980 till 2003.

De centrala variablerna är regeringens färg från Woldendorp et al (2000) dataset, graden av globalisering såsom mätt med KOF-indexet, och en interaktion mellan dessa två variabler. Han använder tre stycken kontrollvariabler. BNP-tillväxt eftersom BNP är nämnaren i den beroende variabeln och förändringar i den behöver kontrolleras för. Förändringar i arbetslösheten eftersom också den monotont påverkar de sociala utgifterna, oavsett regeringens avsikter. Och "dependency ratio", andelen av befolkningen som är yngre än 15 år eller äldre än 64 år, av samma skäl. Potrafke använder också land-dummies och år-dummies som faktiskt är random, inte fixed, effects; han hänvisar till att han inte använder alla OECD-länder (så det är ett sample, inte en population), och att Hausmantestet inte avfärdar användande av RE (s 113). Potrafke använder Newey-West-korrigerade standardfel såväl som panelkorrigerade standardfel á la Beck och Katz (1996).

Den första resultatredovisningen innehåller tre typer av modeller: random effects med Newey-West standardfel, OLS med Beck och Katz-korrigerade standardfel, och en dynamisk modell med laggad beroende variabel och Brunos (2005) "bias corrected least squares dummy variable estimator for dynamic panel data models with small N". Regeringens färg har en signifikant effekt -- positiv, som förväntat eftersom variabel är kodad så att 5 är vänsterregering och 1 är högerregering -- endast i den dynamiska specifikationen. Interaktionen mellan globalisering och regeringsfärg har signifikant och positiv effekt i modellerna med Beck och Katz- respektive dynamisk estimator: med mer globalisering blir effekten av vänsterregering på sociala utgifter alltså större. Potrafke redovisar de substantiella implikationerna av dessa effekter med en tabell där man ser effekten av vänsterregering på sociala utgifter givet antingen minimal eller maximal nivå av globalisering; denna tabell syns nedan.


Alltså: "when globalization was proceeding faster, leftwing governments implemented more compensatory policies than rightwing governments" (115).

Potrafke går vidare med analysen genom att uppdela samplet i två delar, beroende på tid: 1980-1990 och 1991-2003. Han får då olika effekter för 80- och för 90-talet. På 1980-talet så ökade vänstern sociala utgifter mer än högern oavsett nivå av globalisering. På 1990-talet ökade vänstern däremot bara sociala utgifter mer när globaliseringen var hög (116). Potrafkes slutsats av detta är att "over time, partisan politics became less important, but politicians' options or abilities to maneuver in social policy space were not restricted by the globalization process; globalization-induced policy responses rather depended on political ideology" (116). Potrafke gör också en robustness check genom att stegvis utesluta länder ur modellerna. På 1980-talet ökas partieffekterna av inkluderandet av Spanien, Irland och Nederländerna, och på 1990-talet sänker Portugal men ökar Grekland partieffekterna [2].

Potrafkes övergripande slutsats, efter en kort diskussion om "Tredje Vägens" mitteninriktade socialdemokrati, att globaliseringen inte minskat spelrummet för vänsterns välfärdspolitik, utan att det är partistrategier som snarare har minskat partieffekterna:
"Globalization, however, did not reduce the room for maneuver in social policy affairs. Moreover, the empirical results suggest that leftist governments provided more compensatory social policies to combat inequality and insecurity when globalization was proceeding at a fast pace." (s 119)

Noter
[1] Dryg ton: "Apart from the specific focus on interaction effects of globalization and ideology, this study takes advantage of these three developments by using the most adequate globalization index (the KOF index), the most advanced econometric techniques and the best available data on social expenditures." 
[2] Jag undrar här över att inte de nordiska länderna -- särskilt Finland och Sverige -- tas upp. Båda länderna är små och mycket globaliserade, och båda genomgick stora ekonomiska kriser på 1990-talet som ökade de sociala utgifterna som andel av BNP. Okej att Potrafke kontrollerar för BNP-tillväxt och arbetslöshet, men kan ändå inte de nordiska ländernas specialla utveckling under 90-talet i någon mån driva hans resultat att vänsterpartier på 90-talet hade starka partieffekter givet att graden av globaliseringen var hög? Med tanke på att vilket parti som sitter i regeringen i någon mån själv är bestämt av nivån på arbetslösheten och BNP-tillväxten.

Referenser
Nathaniel Beck och Jonathan Katz, "Nuisance versus substance", Political Analysis nr 1 1996.
GSF Bruno, "Approximating the bias of the LSDV estimator for dynamic unbalanced panel data models", Economics Letters 2005.
GSF Bruno, "Estimation and inference in dynamic unbalanced panel data models with a small number of individuals", Stata Journal 2005.
Niklas Potrafke, "Did globalization restrict partisan politics? An empirical evaluation of social expenditures in a panel of OECD countries", Public Choice 2009.
Jaap Woldendorp, H Keman och I Budge, Party government in 48 democracies 1945-1998. Kluwer, 2000.

Mer på bloggen
Om Kwon och Pontusson 2010.

Skatteförändringar i rika länder

På 1980-talet, skriver Duane Swank och Sven Steinmo, skedde ett paradigmskifte i skattepolitiken i de rika länderna: skattepolitikens fördelningspolitiska roll tonades ner, investeringsstödjande skatteavdrag nedmonterades och skattepolitiken blev framför allt ett medel för BNP-tillväxt (643, 651). Skattekvoten sjönk, motsatt vad man skulle kunna tro, inte mellan 1981 och 1995 -- de år för vilka Swank och Steinmo har data -- utan ökade från 38 till 40 procent [1]. De facto-skattenivån på kapital minskade marginellt från 38 till 36 procent, högsta marginalskatten på företag minskade från 45 till 35 procent, ochb de facto-skattenivån på arbete ökade från 36 till 40 procent. Frågan för Swank och Steinmo blir: "How can we account for the changes in the content of tax policy and the remarkable stability of tax burdens?" (645)

De kör regressioner på utvecklingen 1980-1995 i klassisk Beck och Katz (1996)-form: en laggad beroende variabel på höger sida ("which provide an indicator of inertia in the tax policymaking process and are incorporated for technical reasons"), och panelkorrigerade standardfel (647). Inga land-dummies; också standard -- jfr Kwon och Pontusson 2010 -- så lyfter de fram att förening av laggad beroende variabel och land-dummies ger bias när man har korta serier; liksom K och P hänvisar de till Kiviet 1995. Ett index över avreglering av kapitalrörelser av Quinn (1997) används för att mäta kapitalrörlighet. Handelsöppenhet som importer + exporter / BNP är också den en globaliseringsvariabel. Strukturell arbetslöshet -- andelen av arbetskraften arbetslös över 1 år -- antas sätta press nedåt på skattenivåerna. Profiter och investeringar ingår som förändringar från år till år. BNP-tillväxt, inflation och arbetslöshet är inkluderade. Brutto-statsskulden som % av BNP och andelen av befolkningen som är över 65 år inkluderas som indikatorer på press på statsutgifterna. Vänster- respektive kristdemokratisk regering ingår som politiska variabler. Det enda spännande metodologiska som Swank och Steinmo gör här är att i ett appendix redovisa resultat för alternativa specifikationer där land-dummies interageras med β-koefficienterna, för att kolla ifall effekterna är olika i olika länder (648)[2]. De vill inte köra separata regressioner för de olika länderna eftersom serierna är så korta: 14 eller 15 år per land (648n). Deras diskussion om hur man ska tolka koefficienters innebörd i modeller med en laggad beroende variabel är fin:
"The long-term effect of a unit change in a causal variable in a model that includes a lagged dependent variable is given by the equation, β = β'/(1 - φ) where β' is the estimated coefficient for the causal variable and φ is the coefficient for the lagged
dependent variable. Thus, the long-term effect of a unit change in liberalization of capital controls is -.0164/(1 - .8747), or -.1309. The average 1981-1995 increase in liberalization is, however, 0.8 on our index. Thus, for the typical country, international liberalization is associated in the long term with a ten-point cut in statutory corporate rates (-.1309 x 0.8)." (648)
Swank och Steinmos resultat -- de kör fyra regressioner, med de respektive beroende variablerna "statutory corporate rate", "effective tax rate on capital", "effective tax rate on labor", och "effective rate on consumption" -- är inte så hemskt spännande, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den korta sample-perioden. Liberalisering av kapitalkontroller får en väntad signifikant negativ effekt på företagsskatt och skatt på arbete, statsskuld har en positiv och signifikant effekt på kapitalskatt och arbetsskatt, vänsterregering har bara en positiv och signifikant effekt på kapitalskatt (men inte de andra).

Swank och Steinmos övergripande slutsatser är:
"Overall, the 'new political economy of taxation' may be characterized as an environment where policy makers confront three interrelated constraints: internationalization, domestic economic stress, and budgetary imperatives. Capital mobility has not led--and is not likely to lead--to a 'race to the bottom' or the evisceration of the revenue-raising capacity of the state: governments can (and do) pursue moderately extensive social protection and public goods provision when they and their electorates so choose. Equally clearly, governments face a new set of challenges from internationalization, and these have contributed to a paradigm shift in tax policy and to some specific tax reductions." (651)
Policymakers i rika länder idag, säger Swank och Steinmo, har fått ett minskat manöverutrymme i skattepolitiken, men handlingsfriheten har inte försvunnit och något "race to the bottom" har inte inträffat.

Fotnoter
[1] Länderna är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA.
[2] Intressant nog så säger Swank och Steinmo i en fotnot att "We thank an anonymous reviewer for suggesting this exploration." Fin transparens!

Referenser
Nathaniel Beck och Jonathan Katz, "Nuisance versus substance", Political Analysis nr 1 1996.
Duane Swank och Sven Steinmo, "The new political economy of taxation in advanced capitalist democracies", American Journal of Political Science juli 2002.

Globaliseringen och inkomstfördelningens U-kurva

Nationalekonomen Simon Kuznets formulerade på 1950-talet en teori om inkomstfördelningens utveckling i industrialiserande länder som kom att betecknas som "Kuznetskurvan". Idén är att i den tidiga fasen av ett lands industrialisering så ökar inkomstojämlikheten kraftigt när individer flyttar ut ur en stor jordbrukssektor som antas ha homogen produktivitet och små produktionsenheter, till en industrisektor där produktiviteten och därmed lönerna är mycket högre. Skillnaden mellan industriinkomsterna och jordbruksinkomsterna gör då att ojämlikheten ökar. När landet är "färdigindustrialiserat" och bara en väldigt liten del av arbetskraften är kvar i jordbruket, så sker dock det omvända och inkomstojämlikheten minskar när den stora majoriteten av befolkningen tjänar "industriinkomster". Inkomstojämlikhetens utveckling förväntas därför se ut som ett upp-och-ner-vänt U under industrialiseringsfasen (s 1258). För USA hittade Kuznets att inkomstojämlikheten ökade fram till 1890-talet, fann en platå, och därefter minskade från 1920-talet till 1950-talet; efterföljare som Lindert och Williamson (1985) har hittat motsvarande mönster i en rad andra länder (s 1246).



Sedan 1960-talet har dock de rika länderna sett en omvänd rörelse: först en minskning av inkomstojämlikheten, och därefter en rejäl ökning; alltså ett U-mönster, som tillsammans med den tidigare lokaliserade Kuznetskurvan innebär att inkomstfördelningens utveckling i t ex USA de senaste 150 åren kan beskrivas som ett N-mönster. Hur kan man förklara detta? Sociologerna Arthur Alderson och Francois Nielsen gör ett försök i sin artikel "Globalization and the great U-turn" från 2002.

Teori och variabler
Den stora förklaringskandidaten är den ekonomiska globaliseringen, i en eller annan form. Ökad kapitalrörlighet och utflöden av FDI antas försvaga de rika ländernas arbetares förhandlingspositioner, genom att multinationella företags anställda i olika länder är heterogena och har svårt att vara solidariska med varandra (1252). FDI kan också öka ojämlikheten i de rika länderna genom att arbetarna där sysslar med mindre kapitalintensiv produktion vilket minskar avkastningen på arbete och ökar den på kapital (1253). Ökad handel Syd-Nord leder till avindustrialisering i Nord vilket leder till ökad inkomstojämlikhet eftersom industrin innehåller relativt välbetalda jobb för lågutbildade medan de nya tjänstesektorjobben tenderar att vara mer polariserade: dels högbetalda för högutbildade, dels lågbetalda för lågutbildade [1]. Och invandring antas sänka lågutbildades löner genom att öka utbudet på den typen av arbetskraft; Alderson och Nielsen baserar här sina antaganden på George Borjas inte okontroversiella forskning.

Alderson och Nielsen använder också Kuznets-variabler i sina regressioner: sektordualism, procent av arbetskraften som är i jordbrukssektorn, befolkningsökningstakt och enrollment ratio i sekundär utbildning (motsvarar gymnasiet i Sverige). Dessa variabler förväntas fånga de mekanismer av strukturell förändring i samhället som Kuznets på 50-talet teoretiserade (s 1258). Sektordualism är en funktion av skillnaden i genomsnittsinkomsterna i olika sektorer och sektorernas relativa storlek. A och N har data tillbaka till 1967 och hävdar att en rad av de 16 rika länder som de kollar på ännu inte var helt av-jordbrukifierade då; i Österrike, Danmark, Frankrike, Tyskland, Norge och Sverige arbetade då ännu över 10 procent av arbetskraften i jordbruket och i Finland, Irland, Italien och Japan var det över 20 procent.

Utöver variablerna från globaliseringens U-kurve-teorin och Kuznetsteorin använder de också en rad andra variabler som anses kunna vara viktiga. Kvinnligt arbetkraftsdeltagande förväntas öka hushålls-ginin a) genom kvinnors lägre löner öka andelen lågavlönade och b) genom "assortive mating" (1261). Andelen av arbetskraften som är i industrin förväntas ha en negativ effekt på inkomstojämlikheten genom argumentet som förklarats ovan (1262). Klassrelationer och institutionella faktorer förväntas också spela roll: facklig anslutningsgrad, grad av löneförhandlingskoordinering och välfärdsstatens dekommodifiering av arbetare förväntas alla sänka inkomstojämlikheten (1262ff). Förklaringen av dekommodifiering är mest intressant:
"'Decommodification' refers to the differing degrees to which individuals in different societies are able, given the same level of total social welfare expenditure, to opt out of the market while maintaining a “socially acceptable” standard of living (Esping-Andersen 1990). /.../
To the extent that decommodification circumscribes the purchase of labor /.../ and raises the effective minimum wage, we expect to observe a negative relationship between decommodification and  income inequality." (1264)
Själv kände jag bara till Scruggs index, som försöker göra precis samma sak, så det är intressant att se att också Alderson gjort en operationalisering av Esping-Andersens dekommodifieringsteori.

Data
Som beroende variabel använder Alderson och Nielsen brutto-ginikoefficienter från Deininger och Squire (1996). Ekonomiska och demografiska data kommer från de vanliga källorna: OECD, Penn World Tables, Världsbanken, IMF. Mer intressant är måttet på dekommodifiering, som inte är det av Lyle Scruggs som jag har använt, utan ett egenproducerat av Alderson (1997), inspirerat av Esping-Andersen.
"Decommodification is measured as an index of decommodification in sickness, maternity, and unemployment programs. The measurement scheme is inspired by Esping-Andersen (1990, p. 54) and is described in detail in Alderson (1997). Decommodification in sickness, maternity, and unemployment programs is measured in terms of (1) the replacement rate—ratio of benefits to usual earnings—for an average production worker in the first 26 weeks of sickness, maternity, or  unemployment, (2) the number of weeks of employment required to qualify for benefits, (3) the number of waiting days before benefits are paid, and (4) the number of weeks that benefits can be maintained. These individual items are standardized and then summed to arrive at decommodification scores for each of the three programs." (1266)
Lönesättningskoordineringsdata kommer från Kenworthy och facklig anslutningsgrad från Visser.

Modellspecifikationer
Alderson och Nielsen använder, och det här gillar jag inte riktigt, två perioddummies: en för 1973-1981 och en för 1982-1992; referenskategorin är 1967-1972 (1267). De använder också land-dummies, och nästan unikt för jämförande politisk ekonomi så använder de faktiskt inte fixed effects-dummies (FE) utan random effects-dummies (RE). De argumenterar för detta val med att RE till skillnad från FE inte tar bort all variation mellan länder ur estimatorn (1269) och att de är intresserade av att förklara variation mellan länder, inte bara inom. De använder, konventionellt men som nu på sistone, 2012 blivit allt mer kritiserat -- King och Roberts 2012, Beck 2012 -- Huber-White/sandwich-korrigerade standardfel (1270). De avfärdar användandet av en laggad beroende variabel bland de oberoende variablerna (en AR(1)-specifikation) med argumenten att deras RE-dummies redan fångat upp orsaker till seriekorrelation inom länderna (dettta visar de dock inte), att de har för korta serier för en AR-specifikation, att de ojämna avstånden mellan observationerna i data gör samplet olämpligt för AR, och att kombination av enhetsspecifika intercept och AR-specifikationer är problematiskt (1270).

Resultat
Alderson och Nielsen kör en stor mängd regressioner, så många att det blir otydligt i min mening, i regel enligt metoden att lägga till en variabel i taget. De slutar dock vid nedanstående tabell som innehåller de två mest inkluderande modellerna, 12 och 13, som inkluderar såväl globaliserings- och Kuznetsvariabler som institutionella och andra variabler. De två period-dummies blir här inte signifikanta; de blir inte det i modellerna där globaliseringsvariablerna är inkluderade, vilket gör att jag än mer inte fattar varför dessa dummies allt är med. Jordbruksvariabeln har den motsatta effekten mot förväntat [2]. Annars är många resultat som förväntade: facklig anslutningsgrad, lönekoordinering och dekommodifiering sänker gini-koefficienten, kapitalutflöden, Syd-importer och invandring ökar den.



Alderson och Nielsen sammanfattar i en slags shoppinglista:
"The analysis also establishes empirically that the recent inequality experience of the OECD countries is associated with (1) the conclusion of the labor force shift from agriculture to the nonagricultural sectors (that generates between-sector inequality—sector dualism—that contributes to overall inequality), (2) the conclusion of the demographic transition (that generates an inverted-U trajectory of inequality as the rate of population growth rises and falls over the course of development), (3) the continuing spread of education with development (that generates a monotonic trend toward declining inequality over the course of development), (4) deunionization (that loosens constraints on wage variation among blue-collar workers and results in widening wage differentials among blue- and whitecollar workers), (5) the decline of wage-setting coordination (that also loosens institutional constraints on wider wage differentials), (6) variation in the degree to which welfare states decommodify labor (and thus reduce incentives to take low wage jobs), (7) the growth of female labor force participation (that generates rising inequality due to women’s lower average earnings and assortative mating), and (8) deindustrialization (that generates rising inequality as a consequence of the lower average wage and greater variance in wages in the service sector)." (s 1285)
Det här blir ju lite oöverskådeligt och det inser också A och N; därför går de vidare med en ny tabell som ska klargöra hur stora effekterna är, alltså substantiella effekter snarare än bara betas rakt av. I denna tabell, inklistran nedan, ser vi vad de kallar "standardiserade koefficienter" vilket är β för de i modell 13 signifikanta variablerna gångat med respektive variabels standardavvikelse, delat med den beroende variabelns standardavvikelse. Den "standardiserade koefficienter" är alltså hur mycket en standardavvikelses ökning av X-variabeln skulle påverka gini, uttryckt i standardavvikelser. Den "semistandardiserade koefficienten" är ett mått som jag är mer van vid att se: hur mycket en standardavvikseles ökning av X-variabeln skulle förändra gini, uttryckt i den beroende variabelns egna enheter (i detta fallet en skala från 0 till 100). Vidare så anger de också "maximum impact" som är det extrema scenariot att X-variabelns värde ökas från dess minimum i samplet till sitt maximum: hur mycket skulle då gini påverkas? Detta scenario är förstås väldigt orealistiskt, inte minst eftersom samplet innehåller 16 olika länder och att till exempel facklig anslutningsgrad i USA år 1992 knappast hux flux kommer att öka till Sveriges nivå år 1967. Därför anger de också vad de kallar "maximum longitudinal impact" vilket är effekten av en multiplikation med β * det genomsnittliga avståndet mellan minimi- och maximivärde inom länderna.

De tre variablers om visar sig ha störst effekter är andelen av arbetskraften i jordbruket, facklig anslutningsgrad samt dekommodifiering (1286). Störst effekter inom länder har däremot arbetskraften i jordbruket tillsammans med kapitalutflöden och importer från globala Syd. Detta är ett fascinerande sätt att visa på varierande kausalitet mellan och inom länder.

Noter
[1] Detta är i mitt tycke det mest intressanta teoretiska resonemanget ur teoridelen. Argumentet bygger på Bluestone och Harrisons arbeten från 1982 och 1988 om USA:s utveckling, och A och N sammanfattar så här: "The work of Bluestone and Harrison (1982; see also Harrison and Bluestone 1988) is representative of this approach. Harrison and Bluestone argue that DI in the contemporary period is being undertaken as part of a “globalization gambit.” This move is argued to constitute an integral part of a new set of corporate strategies designed to abrogate the old postwar social contract between capital, labor, and the state and, in doing so, to restore acceptable levels of profitability in response to the “profit squeeze” of the 1970s. The result of this strategy, they argue, is a kind of hollowing of the economy of the capital exporting country. By hollowing, they mean that firms are no longer undertaking DI in an effort to complement domestic investment and production, but to replace it. Thus in recent years, as firm after firm in the manufacturing sector has decided to invest abroad in search of lower labor costs, the end result has been deindustrialization. Deindustrialization has, in turn, produced rising inequality because it has entailed the movement of a portion of the labor force from the industrial sector, typified internally by higher average wages and a comparatively flat distribution of income, to the service sector, typified internally by lower average wages and a higher level of inequality." (s 1251)
[2] Jordbruksvariabeln -- andel av arbetskraften som jobbar i den sektorn -- har här motsatt effekt mot den förväntade. A och N resonerar: "Since inequality within agriculture is assumed to be less than in the 'modern' industrial and services sector, a negative effect of %labor force in agriculture on income inequality is expected. The positive effect of this variable found in models 11–13 (and in similar models estimated from data on U.S. counties; see Nielsen and Alderson 1997) suggests that
Kuznets’s dualism model, while important for developing societies, tends to become less relevant for advanced industrial societies in which the agricultural sector has dwindled and sector dualism (which reflects average income differences between agriculture and other sectors) has become a small component of overall inequality. For such societies, the very meaning of the variable %labor force in agriculture likely changes to become a measure of agrarian traditionalism rather than a component of the dualism model." (s 1283)

Referens
Alderson 1997
Arthur Alderson och Francois Nielsen, "Globalization and the Great U-Turn: Income Inequality Trends in 16 OECD Countries", American Journal of Sociology mars 2002.
Deininger och Squire
Lindert och Williamson

måndag 20 augusti 2012

Partieffekters variation 1971-2002

Det engelska samhällsvetenskapliga begreppet "partisan effects" är mycket bra och jag tycker att vi behöver det också på svenska; därför tänker jag översätta det som partieffekter. Partieffekter är att man kan se en skillnad i någon utfallsvariabel om ett parti av typ A snarare än ett parti av typ B leder regeringen i ett land. Utfallsvariabeln kan till exempel vara välfärdsstatens storlek eller generositet, och partityperna kommer i regel att vara Vänsterpartier, Center-Högerpartier, och möjligtvis också kontinentala Kristdemokratiska partier. Det är värt att notera att partieffekter är ett relativt begrepp: det handlar om avståndet och skillnaderna mellan vänster- och högerpartier, inte om vänster- eller högerpartiernas positioner i sig (jfr s 252). Även om vänsterpartier går högerut, som de gjort i rika länder de senaste trettio åren eller så, så kan alltså partieffekterna bestå, om högerpartierna gjort lika stora förflyttningarna högerut.

Hyeok Yong Kwon och Jonas Pontusson börjar sin artikel "Globalization, labour power and partisan politics revisited" från 2010 med att konstatera att vänster- och högerpartier har olika "core constituencies" och därför står för olika distributiva intressen och därmed olika ekonomiska och sociala policies (jfr Keech 1995). Under 1990- och 2000-talen har det förts en stor forskningsdebatt i frågan om huruvida partieffekterna -- alltså skillnaderna i distributiva konsekvenser mellan Vänster och Höger -- avtagit under den senaste tiden, under den nyliberala fasen. Pierson (1996) och Huber och Stephens (2001) att så skett, medan Korpi och Palme (2003) och Allan och Scruggs (2004) gjort det motsatta argumentet, alltså att partieffekterna bestått.

Kwon och Pontusson använder offentliga sociala utgifter som andel av BNP som beroende variabel[1] (s 261), och hävdar att partieffekterna ökade från mitten av 1970-talet och genom 1980-talet, men därefter minskade under 1990-talet. De hävdar att detta mönster kan förklaras genom en interaktion mellan två samhällsförändringar: den första är arbetarklassmobilisering (labour mobilization) och den andra är ekonomisk globalisering. I de länder där facken försvagades under 1980-talet avtog partieffekterna med ökad globalisering, medan i länder med bestående styrka för facken också partieffekterna bestod, trots ökad globalisering. Teorin förklaras så här:
"Building on Rodrik (1997) and Garrett (1998), we argue that partisan conflict over the public provision of social welfare is jointly conditioned by globalization and the strength of organized labour. In Rodrik’s well-known formulation, globalization constrains the ability of governments to expand public spending, but also generates demand for more social protection, especially among unskilled workers. Following Garrett, we hypothesize that Left parties have a particularly strong incentive to respond to the demand for more social protection because unskilled and skilled workers are part of their core constituency and that strong unions render Left parties more prone to respond to globalization by increasing social protection." (s 252)
Underliggande antagandet om partieffekter finns den gamla goda maktresursteorin, utvecklad av Korpi, som K och P förklarar  så här:
"As formulated by Korpi, the power resources approach treats trade unions and Left parties as representatives of working-class interests in the ‘democratic class struggle’. The public provision of social welfare caters to the interests of workers, defined broadly as wage-earners with limited economic resources, by insuring their income streamagainst the vicissitudes of themarket, reducing their dependence on their employers if not their dependence on employment in general and redistributing income and consumption opportunities. In this theoretical tradition, employers and other social groups that do not primarily depend on income from dependent employment are expected to resist the expansion of public welfare systems, especially public welfare systems based on the principle of social citizenship, and the extent to which governments provide for social protection and redistribution hinges on the ability of unions and Left parties to mobilize workers politically." (s 254)
Kwon och Pontussons studie omfattar 16 rika länder för åren 1970-2002. Ekonomisk globalisering operationaliseras med ett index från Dreher (2006), och facklig anslutningsgrad används som en proxy för "the marketplace power and political influence of organized labour" (s 259). Den beroende variabeln offentliga sociala utgifter kommer från OECD för åren 1980 och framåt, och från Swank (2002) för åren 1970-79. Offentliga sociala utgifter innefattar utgifter på socialhjälp, sjukvård, äldreomsorg, handikappomsorg, barnomsorg, familjepolitik, bostadsbidrag, föräldraförsäkring, a-kassa, sjukförsäkring och offentliga pensioner (s 261). Operationaliseringen för regeringens färg är Thomas Cusacks "cabinet centre of gravity". Operationaliseringen av "labour mobilization" är helt enkelt den fackliga anslutningsgraden, som de hämtar från Golden-Lange-Wallerstein snarare än Visser. De använder fem kontrollvariabler. Den första är förändringen i BNP eftersom den beroende variabeln är sociala utgifter som andel av BNP. Den andra är statsskulden som procent av BNP, eftersom de antar att högre statsskuld gör att regeringar drar ner på de sociala utgifterna. Den tredje är den s k "dependency ratio", som är andelen av befolkningen som inte är i arbetsför ålder eftersom de är barn (under 15 år) eller pensionärer (över 64 år). Den fjärde är den strukturella arbetslöshetens nivå, vilket de definierar som andelen av arbetskraften som varit arbetslös i över ett år. De två senaste variablerna är båda med eftersom de antas automatiskt pressa upp de sociala utgifterna (barnomsorg, äldreomsorg, arbetslöshetsförsäkringen) oavsett regeringens färg. Den femte kontrollvariabeln är "avindustrialisering" i Iversen och Cusacks (2000) bemärkelse, vilket innebär andelen av befolkningen som inte är anställd i industri eller jordbruk. Logiken här är att avindustrialisering förväntas öka människors socio-ekonomiska osäkerhet.

Med referens (s 252n) till Franzese (2002), Iversen och Cusack (2000) och Busemeyer (2009), samt till metodologerna Beck (1992) och de Boef och Keele (2008) använder Kwon och Pontusson error correction-modeller. Eftersom de har brottpunkter i sina serier så använder de dummies för 13 stycken outliers (s 265). De använder i Beck och Katz (1995) anda panel-korrigerade standardfel, en standardmetod i jämförande politisk ekonomi som fått mycket kritik på sistone. De använder land-dummies (land-specifika intercept) och noterar, också detta väldigt standard för artiklar i jämförande politisk ekonomi, att man kan få Nickellbias när man kombinerar användande av en laggad beroende variabel på höger sida [2] med land-dummies (s 266), men att deras serier är tillräckligt långa för att detta inte ska vara något större problem (de refererar till detta som "Kiviet problem [Kiviet 1995 - 937 citeringar på Google Scholar!]).

Deras första resultattabell innehåller resultat för fyra körningar: först grundmodellen med alla åren i samplet, 1971-2002, och sen tre periodmodeller där de kör separat för 1971-1980, 1981-1990 och 1991-2002. Att köra separata modeller så här är förstås det enklaste sättet att visa på varierande effekter över tid, ännu enklare än rolling regression. Resultaten är överlag konstiga, men Kwon och Pontusson drar ändå ur något för dem användbart ur dem. Vänsterregeringvariabeln är osannolikt nog inte signifikant för hela perioden, och inte heller i regressionerna för 1971-1980 eller 1991-2002, utan bara för 1981-1990 är den positiv och signifikant som förväntat. Inte heller facklig anslutningsgrad ger förväntade resultat: i modellen med hela samplet är dess koefficient negativ och signifikant, i 1971-1980 och 1981-1990 svagt positiva men insignifikanta, och 1991-2002 återigen negativ och signifikant. Om resultatet för facklig anslutningsgrad under 90-talet så konstaterar K och P att länder med hög anslutningsgrad, framför allt de nordiska, visst skar ner mycket på välfärdsstaten då, men att det inte är något som man kan generalisera utifrån (s 268). Det resultat som K och P tar tillvara på är att vänsterregering ändå som förväntat har positiv och signifikant effekt under 1980-talet. De gör en fin substantiell tolkning av denna koefficient genom att relatera till fallet Storbritannien:
"To illustrate the substantive significance of this effect, consider that a change from a Conservative government to a Labour government in the UK corresponds to a change from 0.23 to 0.0.73 on Cusack’s partisanship index. Taking into account the equilibrium adjustment mechanisms of social spending growth, our results indicate that a change in government partisanship of this magnitude was associated with an enduring 0.56 percentage point increase in social spending in the 1980s. In contrast, we do not observe any partisan effect in either the 1970s or the 1990s." (s 268)
K och P går vidare på samma tema -- skiftande partieffekter över tid -- med en moving windows-regression. Resultatet för vänsterpartivariabeln syns med 95-procentigt konfidensintervall i figuren:

Som synes har vänsterregering en positiv och signifikant effekt i fönstren som slutar mellan 1985 och 1990, vilket innebär fönster för 1976-1985 till 1981-1990 eftersom de valt tioåriga fönster.

De kör två robustness check-specifikationer. Den första är att använda en annan regeringsvariabel, med andel av regeringssäten som upptas av vänsterpartier. Den andra är att använda en annan beroende variabel, nämligen Scruggs (2008) index över välfärdsstatsgenerositet. Resultaten blir lite svagare men håller i båda fallen.

Jag tyckte ovan att de första empiriska resultaten som K och P inte var så imponerande. Men deras argumentation för den substantiella betydelsen av dem är desto mer imponerande (s 271). De konstaterar att Piersons argument om att välfärdsstatsklientels ökade betydelse och den nya fasen av "permanent austerity" inte är förenligt med K och P:s finding av ökade partieffekter under 1980-talet och därefter fallande effekter under 1990-talet; utifrån Piersons perspektiv borde partieffekterna ha fallit redan under 80-talet. Detsamma gäller för argumentet att globaliseringen gjort vänster-höger-konflikten obsolet: globaliseringen började också den på 70- eller 80-talet. Till råga på allt lyckas de också döma ut insider-outsider-argumentet för fallande partieffekter; de menar att inte heller detta kan förklara de stigande partieffekterna under 80-talet. De konstaterar: "the challenge is to provide a coherent analytical framework for explaining both the rise and the decline of partisan effects" (271).

De går därför vidare med regressioner som är uppdelade på två olika sätt. De är egentligen intresserade av en trevägs-interaktion, men menar att det blir för avancerat att modellera rakt av, och använder därför en tvåvariabelsinteraktion (vänsterregering * globalisering) kombinerat med två olika sample-uppdelningar som på olika sätt ska fånga variation i hur starka facken/arbetarrörelserna är. Den första är tidsuppdelad i 1971-1985 och 1990-2002 för att fånga en period med stark arbetarrörelse (den tidigare perioden) och en med svag dito (den senare perioden), och se om effekten av interaktionen mellan vänsterregering och globalisering är olika under de två perioderna. Den  andra uppdelningen använder åren 1980-2002 och är mellan länder där facken inte tappade särskilt mycket medlemmar under perioden (Belgien, Danmark, Finland, Norge, Sverige) samt länder där facken tappade medlemmar (de 11 andra länderna). Här får K och P mycket snygga resultat: interaktionen mellan vänsterregering och globalisering får i båda specifikationerna helt olika tecken och effekter beroende på "starkt fack"-scenariot eller "svagt fack"-scenariot. I tidsperiodsuppdelningen får interaktionen en starkt positiv och signifikant effekt i den tidiga starkt fack-perioden men en svagt negativ och insignifikant effekt 1990-2002. I den andra specifikationen får interaktionen en starkt positiv och signifikant effekt i "stabil anslutningsgrad"-länderna, men en negativ och signifikant effekt i länderna med fallande anslutninsgrad. Och så här snyggt plottar de koefficienten från den senare specifikationen:

K och P tar i sina slutsatser upp fyra stycken saker som bör göras som uppföljning. Ett, låta effekterna variera mellan länder; de förklarar att de inte gjort detta i denna artikeln med "The relevance of varieties of capitalism and different types of electoral systems for the politics of social spending deserves further exploration, but regression analysis requires us to assume some causal homogeneity either across countries or across time." (s 276) Två, i denna artikel antar de att effekten av vänsterregering är monoton: effekten på sociala utgifter är lika stor om andelen vänsterregering går från 0 till 30 procent som från 30 till 60 procent, och att effekten är likadan (fast omvänd) för en minskning från 50 till 45 som en ökning från 45 till 50. Tre, resultatet här att det inte fanns partieffekter på 1970-talet är på ett sätt problematiskt för maktresursteorin: på 1970-talet då det verkligen fanns starka arbetarrörelser både fackligt och politiskt, så borde väl partieffekterna ha varit särskilt starka? Men K och P konstaterar att Korpi redan inkorporerat detta i sin teori genom att ta med en hegemoni-effekt: när vänsterpartier är riktigt starka så kommer mitten-högerpartier att anpassa sig, vilket faktiskt gör att partieffekterna minskar under just perioden när vänstern är som starkast (eller när högern är som starkast, och vänstern anpassar sig). Och Kwon och Pontusson konstaterar en svindlande spännande väg att gå för denna forskning:
"Applied to the problem of inter-temporal variation, the logic of this argument implies that if our analysis could be extended back in time (using different data), we might observe previous waves of partisan conflict over public welfare provision and redistribution, with each wave being followed by a period of consensus—‘social democratic’ consensus in the 1960s and ‘market-liberal’ consensus in the late 1990s. Could some modified version of the theory developed in this paper explain earlier cycles of partisanship? This is another question that we wish to pursue in future research." (277)
Fyra, K och P har här använt facklig anslutningsgrad som operationalisering av "labour mobilization"; givetvis är detta en mycket trubbig operationalisering, och det behöver mätas mer vilka intressen som facken faktiskt företräder.

Noter
[1] Kwon och Pontusson motiverar sitt val av beroende variabel för det första med att data finns för en längre tid tillbaka medan disaggregerade sociala utgifter-data bara finns från 1980 och framåt, och för det andra med att de inte är intresserade av avancerad analys av olika variablers effekt på sociala utgifter, utan bara är intresserade av hur partieffekterna varierar över tid. De skriver:
"We would expect partisan effects to be more pronounced if our analysis were restricted to discretionary spending or to forms of social spending that are particularly redistributive. We use aggregate social spending as our dependent variable primarily because this allows us to cover a relatively long period of time (disaggregated social spending data are available only from the OECD for the post-1980 period); we also believe that Busemeyer (2009) is correct in emphasizing that globalization is a diffuse process with pervasive effects. Aggregate spending data arguably provide the ‘bird’s eye perspective’ necessary to detect the effects of globalization (Busemeyer, 2009, p. 460). In any case, we are first and foremost interested in how and why partisan effects have changed over time and not particularly concerned with the question of how the impact of government partisanship compares with that of other determinants of social spending." (s 253)
De konstaterar också i en fotnot att "the evidence for partisan effects is weaker when we use Scruggs’ index of welfare-state generosity as an alternative dependent variable" (s 253n).

[2] De skriver utförligt och fint om hur man ska tolka koefficienterna i en modell med en laggad beroende variabel bland de oberoende variablerna: "The coefficient for the lagged level of social spending is negative and statistically significant in all of the models reported in Table 1. This coefficient provides a ready check on the equilibrium properties of our model. Any coefficient between -1 and 0 implies that the effects of a change in any of the independent variables are progressively reduced over time, inducing social spending to converge to a long-term equilibrium rate. In model (3), for instance, the parameter estimates of the lagged level of social spending indicate that approximately 85% (1–0.15 = 0.85) of a change in 1 year persists into the next year, that another 85% persists into the following year, and so on." (s 266)

Referenser
J Kiviet, "On bias, inconsistency, and efficiency of various estimators in dynamic panel data models", Journal of Econometrics 1995
Hyeok Yong Kwon och Jonas Pontusson, "Globalization, labour power and partisan politics revisited", Socio-Economic Review 2010.

Rolling regressions och time-varying coefficient modelling

Det är ofta ett orimligt antagande i regressionsanalys att effekterna av de oberoende variablerna ska vara oföränderliga över tid. Hur ska man då modellera föränderliga effekter? Luca Zanin och Giampiero Marra använder i en ny artikel två konkurrerande metod: "rolling regression" och "time-varying coefficients regression".

Rolling regression innebär att regressionen körs på en sekvens av subsamples som omfattar en angiven mängd år; om man till exempel anger "fönsterbredden" - rr kallas också moving window regression - till 7 år så kommer en ny koefficient att skattas för varje 7årsfönster. Koefficienterna kan därefter jämföras för att man ska se hur effekten/koefficienten varierar över tid. RR är alltså grundmodellen:

skattad på nytt för varje tidsfönster. (y är arbetslösheten, x är BNP, β är Okun-koefficienten, alltså hur mycket arbetslösheten minskar för en procent mer BNP-tillväxt).

Time varying coefficients regression är mer komplicerat och mer intellektuellt. Formen är:

Här tillåts β variera med smoothing-funktionen s som bygger på tidsvariabeln t och parametrarna δ. Antalet δ skrivs som q, och desto högre q desto precisare/närmre skattade koefficienter, och desto skakigare linjer när man plottar koefficienterna över tid. För att modellen inte ska överparametrisera så används en straff-term för att förhindra att q växer för mycket (s 95).


Zanin och Marra använder de två metoderna för att undersöka föränderligheten i "Okuns lag" över tid. Okuns lag, döpt efter ekonomen Arthur Okun, handlar om förhållandet mellan förändringen i BNP och förändringen i arbetslösheten. Givetvis bör överlag arbetslösheten minska när BNP ökar (förhållandet är negativt), men hur mycket kan variera över tid och mellan länder. Z och M kollar på detta i nio europeiska länder 1960-2009, med årliga data.

För sina rolling regressions sätter Zanin och Marra fönsterbredden till 14 år, vilket de hävdar överensstämmer med en konjunkturcykel (!) och stämmer överens med en tidigare studies modellering (Moosa 1997) (s 98). Resultaten ser ut så här:
 
Time varying coefficients-modellerna skattar Zanin och Marra med R-paketet mgcv. Resultaten ser ut så här:


Vi ser att koefficienterna från TVCM-modellerna är mycket jämnare än vad koefficienterna från RR är. Zanin och Marra hävdar att detta är en av de stora fördelarna med TVCM gentemot RR, att viktiga mönster i koefficienternas rörelse inte döljs av slumpmässiga kortsiktiga variationer. Den andra stora fördelen är att man med TVCM inte behöver ange hur lång tidsperiod som ska användas för att avgränsa varierande effekter, utan att modellen istället kan leta upp detta själv. De skriver i artikelns slutsatser:
 "the use of such an approach can yield parsimonious and smooth results, hence helping to reveal time-varying coefficient features that rolling regression can hardly detect due to spurious non-linear patterns in the estimates." (s 105)
och: "It also allowed us not to make any a priori assumptions on the functional shape of the relationship of interest but letting the data determine whether it was either linear or  non-linear and for which countries; the employed approach avoided having to choose a window size as required in rolling regression and taking a penalized regression spline approach, time-varying coefficients could be obtained for the whole period of observation. This was not possible using rolling regression." (s 106)
De substantiella slutsatserna i artikeln utgår från faktumet att det syns en klar tendens i plottarna ovan att Okun-förhållandet blir starkare negativt över tid, alltså att en viss ökning av BNP ger en större minskning av arbetslösheten i slutet av perioden än i början av perioden. Zanin och Marra förklarar detta med avregleringar av Europas arbetsmarknader under 1980- och 1990-talen.

Referens
Luca Zanin and Giampiero Marra, "Rolling regression versus time-varying coefficient modelling: An empirical investigation of the Okun's law in some Euro Area countries", Bulletin of Economic Research 1 2012

onsdag 15 augusti 2012

Korporatism i nordvästra Europa 1970-2006

Vad har hänt med korporatismen i Europa sedan 1970? Eller rättare sagt, vad har hänt med korporatismen i nio stycken mindre länder i nordvästra Europa? Över detta ger den nederländske statsvetaren Jaap Woldendorp en översikt i hans paper "Corporatism in small north-west European countries 1970-2006". De nio länder som han kollar på är Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Irland, Nederländerna, Norge, Sverige och Schweiz. Tillvägagångsättet är berättande och baserat på litteraturen. Huvudresultatet är att det finns tre grupperingar vad gäller korporatismens liv och leverne. I sex länder har korporatismen bestått, med vissa upp- och nedgångar: Österrike, Danmark, Finland, Nederländerna, Norge och Schweiz. I två länder har graden  av korporatism tydligt minskat: Belgien och Sverige. Och i ett land har korporatismen gjort framsteg: Irland.

Den allmänna bilden av korporatismens utveckling torde vara den om en omvandling från "klassisk" korporatism på 1970-talet till "competitive" (Martin 2000, Rhodes 2001), "lean" (Traxler 2004) eller "utbudsside-" (Hassel och Ebbinghaus 2000) sedan 1990-talet, i takt med fackföreningsrörelsens och vänsterpartiernas försvagning.

Några guldklimpar ur Woldendorps text:
"In the 1990s the requirements to qualify for the EMU became the central issue for generalised political exchange of wage moderation for a host of active labour market policies and negotiated changes in the welfare state (entitlements and benefits – e.g., Hancké and Rhodes 2005; Hassel 2006; Natali and Pochet 2009; Ahlquist 2010). After introduction of the Euro, the Stability and Growth Pact continued this setting for generalised political exchange in the 2000s (e.g., Acocella et al. 2009).
In Austria, Denmark, Finland, the Netherlands, Norway and Switzerland sooner or later and with more or less agreements between government and social partners this generalised political exchange took effect in the 1990s. In Belgium and Sweden this political exchange was largely imposed on social partners by the government. In Belgium due to the process of federalisation and decentralisation to the linguistic communities (Keman 2008; Deschouwer 2006; Kuipers 2006: 55-57; Hemerijck and Visser 2000), whereas in Sweden from the early 1980s the employers refused to cooperate with the trade unions and (social democratic) government (Lindvall and Sebring 2005; Blom-Hansen 2000). Irish corporatism, lastly, is relatively new. /.../ Due to the high influx of foreign direct investment (and European funds) in the 1990s the government was able to compensate wage moderation with tax reductions (and other public policies) and at the same time collect sufficient taxes to reduce deficits and debt (Teague and Donaghey 2009; Roche 2007; see also Baccaro and Lim 2007; Baccaro and Simoni 2007; Hassel and Ebbinghaus 2000: 4)." (s 4f, min fetning)

"in Denmark and the Netherlands, corporatist institutions were restructured in the area of social security implementation (the Netherlands) or labour market and industrial policy (Denmark) and government and social partners had to contend with some severe downturns and rather persistent or recurring government deficits and public debt. Corporatist policy formation itself ran into difficulties as well. In both countries, trade unions had difficulty to adapt to changing macroeconomic circumstances which spilled over into recurrent unsuccessful corporatist exchange. Governments took a leading role in the process of corporatist exchange, in particular in times of economic adversity. In addition, the employers in Denmark were instrumental in saving corporatist policy formation. And in both countries corporatist exchange benefited from the macroeconomic context of the ‘miracles’ in the late 1990s." (s 13, min fetning)
jfr:
"Unlike their Swedish counterparts, Danish employers rebuilt relations with trade unions in the following years and kept corporatist policy formation in Denmark going, albeit in a more decentralised fashion than before. Employers internally (re)centralised their input in decentralised wage bargaining and with some delay the trade unions followed suit (Jochem 2003: 115, 130-132; Martin and Thelen 2007: 21-22).
In the 1990s, employment became the new central issue for corporatist exchange. Although until the 1990s, the Danish model of corporatism had given social partners considerable autonomy in employment regulation by bilateral negotiations without government intervention, in the 1990s successive (minority) governments abandoned their customary passive attitude towards labour market policy and embarked upon active labour market policies (Jochem 2003: 130-132; Lind 2000: 137 ff.; see also Falkner and Leiber 2004). From 1995 macroeconomic performance took a turn for the better as well, and economic and employment growth increased, inflation decreased, the budgets became balanced: a Danish miracle had appeared (Green-Pedersen and Lindbom 2005). Corporatist policy formation featuring active labour market policies, combined with moderate real wage increases (due to low inflation) continued both on the decentral and on the national level as was shown by the national agreements on wage policy in 1995, 1997, 1998, 2001, 2004 and 2007 (Due and Green Madsen 2008; Dølvik 2007)." (s 19)

"Swiss national government does not as a rule intervene in industrial relations but determines the legislative framework and lays down the general (national) rules for collective bargaining on sub-national levels (Woldendorp 1997: 66). Like in the Netherlands and in Sweden, employers associations are stronger and much more centralised than trade unions (Oesch 2007). Collective bargaining on the sectoral level can be characterised as patternsetting (akin to Germany and Sweden since 1997)." (s 16)

DK på 1970-talet:
"When no collective agreements could be reached, as in 1975, 1977 and 1979, the government took over incomes policy and dictated new collective agreements. And even when agreements were struck wage moderation was not achieved because of lacking trade union discipline that was rooted in the same increasing union density. As a consequence, government deficits increased (public sector wages) as did unemployment (Woldendorp 1997: 66-67; Lind 2000: 137)."

"at the end of the 1970s escalating government deficits and debt induced christian democratic – liberal coalition governments to develop austerity measures to reduce the rapid increase of government expenditure." (s 21)

1990-2005 höjdpunkten för korporatistiskt utbyte i Nederländerna. 2003-05 uttalade wage moderation-avtal (s 22).

Finland: "Unlike Switzerland, devaluation of the currency was the preferred policy instrument for macroeconomic adjustment to the world market, as it was in Sweden and Belgium as well (Woldendorp 1997: 67; Grote and Schmitter 2003: 285; Kauppinen 2000: 163-164)." (s 24)

Norges 00-tal: "Despite the dominant central trade union organisation’s commitment to moderate wage bargaining, its rank-and-file as well as some of the other trade union organisations struck for higher bargains which fuelled inflation. Rising inflation induced the Norwegian Central Bank to up interest rates in 2002, causing rapidly increasing unemployment in 2002 and 2003. This in turn triggered the next round of tripartite negotiations on a fourth emergency program (Dølvik 2007)." (s 26)

Belgien: "tripartite national corporatist policy formation was partially revived after 1998. Based on the 1996 Law for ‘the promotion of employment and preventive safeguarding of competitiveness’, the Central Economic Council (CEC) sets national guidelines for incomes policy using wage cost data from the country’s immediate neighbours Germany, France and the Netherlands. The aim is to achieve wage moderation, i.e. a wage cost level below these competitors (Pochet 2004). Between 1998 and 2004 and again between 2006 and 2008 social partners succeeded in concluding national agreements on incomes policy because government reduced social security contributions as part of the exchange. Between 2004 and 2006 social partners could not come to an agreement (the socialist union refused) as government was not prepared or able to assist corporatist exchange by reducing social security contributions. Consequently, government implemented the CEC wage norm unilaterally." (s 29f)

Sverige: "In the early 1970s social democratic minority government induced trade unions to apply voluntary and coordinated wage restraint by offering an extensive compensatory program of social reforms, including wage earner funds." (s 30)
- är detta att övertolka vad som görs för wage restraint? Kan man verkligen se löntagarfonderna som kompensation till facket för WR? tenderar korporatismforskare att se alla arbetarvänliga reformer som delar av ett (implicit?) korporatistiskt utbyte?
"After the collapse of centralised coordinated wage bargaining in the early 1980s, the government first attempted to revive coordination, but from 1985 government ceased efforts to coordinate wage policy with trade unions and employers associations. Uncoordinated wage policies on the sectoral levels resulted in a strong wage growth that led to a sharp decline of employment in the early 1990s when Sweden experienced its deepest economic crisis since the 1930s Depression. In 1991, the employers association also withdrew all its representatives from the boards of all corporatist agencies, and, more importantly, next ceased to continue to coordinate (sectoral) wage bargaining at the side of employers. In the 1990s, wage drift continued and contributed to low growth rates, whereas inflation remained high (Jochem 2003: 115, 123-125; Blom-Hansen 2000: 158; Dølvik and Martin 2000: 297; see also Falkner and Leiber 2004; Dølvik 2007).
In 1997, under strong pressure from the government and in a context of economic recovery social partners agreed to reintroduce a certain measure of coordination in wage bargaining again. The German system of pattern-setting bargaining was introduced (see also Switzerland). The (exporting) manufacturing sector was to set the norm for other sectors. Employers agreed to this renewed (partial) coordination after decentralised bargaining in 1995 and 1996 had resulted in high wage rises as the forest industry emerged as the leading sector for collective agreements. The international sector had great difficulty in meeting the agreed wage rises (Martin and Thelen 2007: 6-7)." (s 31f)
- jo, Industriavtalet med följande institutionalisering är ett regimskifte (bloggat här, här).
"Like in the Netherlands and Switzerland, a few large (multinational) export corporations dominate the employers association. To protect their competitiveness these employers favoured the introduction of pattern-setting coordination of wage bargaining." (s 32)

Referenser
Jaap Woldendorp, "Corporatism in small north-west European countries 1970-2006: Business as usual, decline, or a new phenomenon?", Working Paper, Department of Political Science, VU University Amsterdam, februari 2011

fredag 10 augusti 2012

Maktresursteorin, genom sex papers av Korpi

Maktresursteorin, utvecklad av Gösta Esping-Andersen och Walter Korpi på 1980-talet, är en av de viktigaste teorierna inom forskningen om välfärdsstaten och inkomstfördelning. Jag ska här introducera den genom att kolla på sex artiklar skrivna av Walter Korpi - i tre fall med medarbetare - från 1980 till 2006.

Shalev och Korpi 1980
"Amerikansk exceptionalism", faktumet att USA har svagare fack och inget arbetareparti, är ett klassiskt diskussionsämne i samhällsvetenskapen, åtminstone sedan Werner Sombarts Varför finns det ingen socialism i Förenta Staterna? från 1906. Michael Shalev och Walter Korpi ger sin version i artikeln "Working Class Mobilization and American Exceptionalism", publicerad i Economic and Industrial Democracy 1980. Inledningen är minst sagt tydlig som analytiskt ställningstagande:
"The prospects for industrial and economic democracy are basically a reflection of the distribution of power resources between the major collectivities or classes in a society. In the western democracies the major collectivities are, on the one hand, those who control the means of production, the bourgeoisie or the capitalist class, and on the other hand, those who are dependent on offering their labor power on the labor market, the wage earners. In most societies we do of course also find other collectivities or classes, the importance of which varies and partly depends on the level of industrialization of the society. These collectivities or classes have control over power resources of various kinds." (s 31)
De går vidare med att hävda att maktfördelningen i samhället för det första beror på fördelningen av maktresurser, och för det andra hur bra grupperna (collectivities/classes) är på att gemensamt mobilisera resurserna. De hävdar vidare om löntagarnas maktresurser:
"The power resources of wage earners depend primarily upon the extent to which they are willing and able to act collectively, something which is expressed primarily through organizations like unions and working class based parties." (s 32)
De här teoretiska ställningstagandena  spelar egentligen inte så stor roll för analysen i artikeln, som inte bygger på originalforskning utan är en omanalys av andras forskning, men jag återger dem ändå eftersom de säger något om Korpis maktresursteori, som ju är vad jag är primärt intresserad av här. Analysen av den amerikanska exceptionalismen är inte så originell: de går igenom klassiska frågor om förhållandet mellan kyrka och stat, olika typer av överklass- och borgerliga partier, nationernas historia, jordägare osv. En intressant analys som jag inte kände till är den norske historikern Edvard Bulls artikel "Arbetarrörelsens ställning i de tre nordiska länderna 1914-1920" från 1922, som ger en strukturell förklaring till variationen i radikalism i skandinaviska arbetarrörelser. Bull hävdade att Norge industrialiserades väldigt snabbt och med stora, mäktiga företag, vilket orsakade en hög grad av vänsterradikalism bland arbetarna. Danmark karaktäriserades däremot enligt Bull av en långsam industrialisering med småskalig industri som producerade för hemmamarknaden, och detta mönster gjorde att den revolutionära arbetarrörelsen fick föga fäste där. Sverige var enligt Bull ett mellanting, med en långsamt växande arbetarklass men med en storskalig exportberoende industri (s 36f). Shalev och Korpi refererar också nyare liknande analyser: Shorter och Tilly (1974) om industristruktur och ideologi i Frankrike, och John Stephens (1979) som föreslog att "the degree of centralization of capital in a country is the dominant variable explaining crossnational differences in levels of unionization and the degree of centralization of unions, as well as the nature and extent of employer organization." En förklaring så deterministisk som man bara kunde göra dem på den strukturalistiska marxismens 1970-tal! Shalev och Korpi är inte heller övertygade om strukturell determinism: "Social structure must thus be assumed to leave several ’degrees of freedom’ for the actual outcomes of the struggles involved in working class mobilization." (s 53)

Shalev och Korpi tar upp tre etablerade skolor av teorier om amerikansk exceptionalism. Ett, att arbetarna inte behövde agera kollektivt eftersom de kunde undkomma industriproletariatets slit genom att för det första flytta till "the Frontier", västra USA, och bli jordbrukare, och för det andra genom att den sociala rörligheten i USA var särskilt stor (påstås det). Denna förklaring företrädde redan Sombart. Den andra skolan av teorier handlar om splittringar i arbetarklassen genom religion, etnicitet och ursprung. Den tredje skolan fokuserar däremot på arbetsgivarnas makt och på USA:s speciella politiska institutioner, t ex valsystemet som gör att det är mycket svårt att (t ex som arbetareparti) slå sig in som ett tredje stort parti. Förklaringen som fokuserar på arbetsgivarnas makt lades faktiskt fram redan 1906 av den institutionalistiske ekonomen John Commons. Commons skrev då bland annat om arbetsgivarna, i American Journal of Sociology: "Their tactics are directed, not so much toward winning strikes as toward preventing strikes and disintegrating unions. By wise promotions, by watchful detectives, by prompt discharge of agitators, by an all-round increase of wages when agitation is active on the outside, by a reduction only when the menace has passed or when work is slack, by shutting down a plant where unionism is taking root and throwing orders to other plants, by establishing the so-called ’open door’ - these and other masterful strategies set up a problem quite different from what unionism has heretofore met (Commons 1906:763)." Arbetsgivarna i USA var de facto mer våldsamma mot fackföreningar, och hade större stöd från staten (delstaterna i regel) än arbetsgivarna i jämförbara länder, vilket också visats på senare tid av bland andra Robin Archer, vilket jag diskuterar i min rapport "Varför är fackföreningsrörelsen så svag i USA?".

Faktorn att facket aldrig blev så starkt som i jämförbara länder, är också Shalev och Korpis förklaring till varför något starkt arbetareparti aldrig växte fram i USA. Vad gäller valsystemet så pekar de på att Labour i Storbritannien faktiskt lyckades etablera sig som ett av de två stora partierna (genom att tränga ut liberalerna), vilket antyder att något liknande hade varit möjligt också i USA (s 55).

Den förklaringen är huvudslutsatsen i artikeln. Men jag vill också lyfta fram något som de säger om vilka policies som tilltalar de breda lagren av löntagare:
"Sweden’s longrun experience appears to demonstrate that polities [sic] which speak to the broadest and most basic interests of all sellers of labor power - such as employment security - are most effective in achieving a broad base of support (Korpi 1978; Martin 1973)." (s 54)
Vad som är intressant med detta idag är att det finns en väldigt stor insider-outsider-debatt som handlar om intressemotsättningar inom den stora gruppen löntagare, närmare bestämt motsättningar mellan "insiders", folk som har fasta jobb, och "outsiders" som är arbetslösa och folk med prekära anställningar. Några sådana motsättningar finns inte i Shalev och Korpis modell...


Korpi 1985
Om den förra artikeln var en historisk exposé, så är det här något helt annat: en rent teoretisk diskussion, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att artikeln är publicerad i tidskriften Sociological Theory. Artikelns huvudfokus är en diskussion (eller polemik) med den statsvetenskapliga teorin pluralism, utifrån ett maktresursperspektiv, om hur man ska förstå det svåra fenomenet makt. I grund och botten är Korpis budskap att pluralister som Robert Dahl, med sin klassiska studie från 1961, i behavioralistisk anda definierar makt som något som utövas och då kan mätas, men att i själva verket en viktig del av att ha makt/resurser/ är att inte behöva använda dem, men som ändå håller aktörer med motsatta aktörer passiva, eftersom de vet att om de startar en konflikt så kommer de att förlora (s 37, 40f). Om maktresurser ses på detta sätt, som en funktion som undertrycker andra aktörers möjliga initiativ, så fungerar inte pluralisternas metod för att mäta maktförhållanden i samhället, utan analytikern måste fokusera mer på aktörers intentioner, jämföra olika aktörers intentioner, och om vissa aktörer inte agerar utifrån sina intentioner så kan detta bero på att aktören vet att agerande skulle leda till en konflikt som man skulle förlora. Korpi tar upp elitteoretikernas kritik av pluralismen, som fokuserade på pluralisternas blindhet för vilka frågor som lämnas utanför agendan, "non-issues" och "non-decision-making", och hävdade att "power hides", liksom Steven Lukes än mer radikala kritik av pluralisternas maktbegrepp (s 32). Korpi konstaterar att det utifrån detta perspektiv finns "ways of exercising power which involve unconscious action as well as unconscious inaction, concepts which are unlikely to appear inviting to empirically inclined social scientists."

Han lägger också fram centrala definitioner för sin egen maktresursteori. Så här definieras maktresurser: "we will here define power resources as the attributes (capacities or means) of actors (individuals or collectivities), which enable them to reward or to punish other actors." (s 33) Han diskuterar två dimensioner av maktresurser: "domain", som är antalet aktörer som kan bestraffas med resursen, och "scope", som är omfånget av aktiviteter hos dessa aktörer som kan belönas eller bestraffas. Kostnader för att använda maktresurser är av avgörande vikt, och består av två typer: mobiliseringskostnader och användandekostnader. Det finns enligt Korpi tre typer av maktresurser: "coercive" involverar fysiskt tvång; "renumerative" handlar om kontroll över materiella resurser; och "normativa" handlar om "symbolic rewards or deprivations" (34). I västerländska samhällen pekar han på våld, egendom och arbetskraft som centrala maktresurser. Jag kan tycka att det här är en konstig typologi med tre väldigt olika fenomen sammanklumpade. I kapitalistiska demokratier är egendomen en särskilt viktig maktresurs, säger Korpi: "The differences in the characteristics of the different types of power resources subsumed under the concept of property provide starting points for an understanding of the nature of capitalist democracy." (s 34) Han diskuterar också arbetskraft som maktresurs utifrån begreppet "humankapital", taget direkt från den då pågående humankapitalrevolutionen inom nationalekonomin; över huvud taget är krascharna av teorier i denna text från 1985 mycket intressanta: Arrow-Debreu och humankapitalteori möter statsvetenskaplig pluralism som möter marxistisk statsteori som möter maktresursteorin, och Korpi hävdar också att det "intentionella" perspektiv på makt som han ger har uttryckts allra bäst av spelteorin (!) (s 33: "The intentional mode of explanation thus leads to an analysis of interdependent choices, an approach which is presently best
formalized in game theory, where the decision of each is seen as dependent on the decisions of all.")

Korpi går vidare från sina definitioner till att basha neoklassisk marknadsteori för att ha samma "naiva" syn på makt som pluralisterna, och droppar där också en oneliner som denna: "Unlike the standard mode of neo-classical economic analysis, the power resource approach thus leads to the hypothesis of "the Matthew effect" in exchange: to him that hath, shall be given" (s 37) Han förklarar också avståndet mellan maktresursteorin och marxismen i synen på staten, ett ämne som är väldigt intressant och som jag gärna skulle ha velat ha mer diskussion om:
"In contrast to the pluralist perspective as well as to the functionalist interpretations of Marxism, which assume that the state in capitalist democracies is more or less a constant, and basically reflects either the interests of the plurality of pressure groups in society or the interests of the economically dominant class, the power resource approach leads to the hypothesis that the extent of bias in the functioning of the state can vary considerably as a reflection of the distribution of power resources in these societies and thus that politics can be expected to matter; e.g., for the distributive processes in society" (s 39)


Korpi och Palme 1998
Denna artikel är återigen något helt annorlunda än de två föregående. Där artikeln från 1980 var en historisk exposé och den från 1985 var rakt igenom sociologisk teori, är denna empirisk, kvantitativ samhällsvetenskap (jämförande politisk ekonomi) av modernt snitt. Artikeln från 1985 var förvisso skriven inom en jämförande studie av socialpolitik och välfärdsstater i 18 OECD-länder 1930-1980, men var antagligen ett av de mer esoteriska uttycken av det projektet; denna artikel från 1998 är betydligt mer lättläst och konkret.

Grundargumentet är bra, och tydligt formulerat: det finns en "omfördelningens paradox". Denna paradox är att det inte är residuala och flat-rate omfördelningssystem, utan tvärtom universella och earnings-related system, som orsakar störst omfördelning av inkomster i välfärdsstater. Man skulle kunna tro att det vore tvärtom: att för att uppnå störst omfördelning genom socialförsäkringar och bidragssystem, så skulle man för det första se till att systemen var inriktade på de fattiga, och för det andra att alla utbetalningar var på schablonbelopp snarare än relaterade till individens tidigare inkomstnivå. Korpi och Palme återger också en rad analytiker som hävdat detta, inte minst i USA på 1970-talet när välfärdsstaten byggts ut där framför allt under Lyndon B Johnsons presidentskap. Intuitivt så låter det som att omfördelningseffekten blir större i ett system där bara de fattiga får pengar (t ex barnbidrag) av staten, snarare än att alla ska få det. Public choice-ekonomen Gordon Tullock är en av de som hävdat att residuala system är bättre för de fattiga: "The switch from a means-tested program to a general aid program would, in all probability, hurt the poor". Mot detta typiskt politiskt kassa påstående så gjorde Korpi tidigt ett kraftfullt och av allt att döma ännu giltigt argument:
"In an early critique of the emphasis on targeting in the U.S. policy debate, Korpi (1980a, 1983) contrasted a marginal social policy model with minimum benefits targeted at the poor with an institutional model based on universal programs intended to maintain normal or accustomed standards of living. He argued that while a targeted program "may have greater redistributive effects per unit of money spent than institutional types of programs," other factors are likely to make institutional programs more redistributive (Korpi 1980a:304, italics in original). This rather unexpected outcome was predicted as a consequence of the type of political coalitions that different welfare state institutions tend to generate. Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state." (s 663)
Med ett residualt system blir de fattiga bidragstagarna enkelt måltavlor för högerpopulister; i ett universalistiskt system "the poor need not stand alone", konstaterade Korpi (jfr 664, 666). Om Korpi (1980, 1983) hade visat att det faktiskt inte var residuala/targeted system som minskade ojämlikheten mest, så visade Palme (1990) att det inte var flat-rate utan earnings-based system som gjorde dito. Detta argument verkar ha varit mindre teoretiskt grundat och mer empiriskt: Sveriges lönebaserade pensionssystem visade sig vara jämlikt, och när Finland bytte från ett lönebaserat till ett flat-rate system så ökade detta ojämlikheten (s 663f). Samma allmänna poäng, att earnings-related system var mer omfördelande, gjordes också av Rune Åberg (1989), Hicks och Swank (1984) med flera.

Från sitt allmänna argument - "omfördelningens paradox" går Korpi och Palme vidare till att göra en typologi över socialförsäkringssystem. De konstaterar att Esping-Andersens (1990) typologi, den mest inflytelserika, skapades för att analysera samspelet mellan stater, marknader och familjer och därför vilade på en bred uppsättning av indikatorer; närmare bestämt sju: antalet yrkesspecifika pensionssystem, försäkringstäckningsgrad, avståndet mellan genomsnittsersättningsnivå och maximal dito, och utgifternas omfattning för statsanställdas pensioner, behovsprövade ersättningar, privata sektorns pensioner, och privat sjukvård (s 665n). Korpi och Palme vill i detta paper studera en snävare aspekt av välfärdsstaten, hur intressen skapar dess institutioner och hur institutionerna i sin tur påverkar intressen och koalitioner i befolkningen. Därför väljer de snävare indikatorer: tre aspekter av två socialförsäkringsprogram. Programmen är ålderspensioner och sjukförsäkringar, som väljs eftersom de är lika viktiga för alla medborgare, medan a-kassa och arbetsskadeförsäkringar är olika viktiga för olika socioekonomiska kategorier. De tre aspekterna av programmen är (1) kriterierna för behörighet, dvs grovt talat om programmet är behovsprövat eller ej, (2) hur ersättningsnivån fastställs, återigen grovt sett ifall det är en flat-rate ersättning eller en inkomstanpassad, och (3) ifall arbetsmarknadens parter är inblandade i styrandet av systemen. De fem typerna av system syns i tabellen nedan.


14 av de 18 länderna i analysen hade samma typ av system för både ålderspensionen och sjukförsäkringen (s 669); de fyra avvikarna var Nederländerna, Nya Zeeland, Schweiz, och så USA som inte har någon statlig sjukförsäkring. Korpi och Palme kollar i pappret bara på år 1985; för en studie över tid hänvisar de till Korpi (1998). De ser fyra stycken kluster av system. Det första är ett litet kluster med ett enda land: Australien där både ålderspensionerna och sjukförsäkringen var behovsprövade (!), vilket gör dem till ett land med ett "targeted" system enligt typologin i tabellen ovan. Det andra klustret är ett korporatistiskt med fem kontinentaleuropeiska länder - Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland och Italien - samt Japan. "Basic security"-modellen fann de i en relativt heterogen grupp av åtta länder, Kanada, Danmark, Nederländerna, Nya Zeeland, Schweiz, Irland, Storbritannien och USA. Till slut fanns också ett kluster med en "encompassing" modell, med Finland, Norge och Sverige.

De fem modellerna står för olika grad av omfördelning och för olika "strategies of equality", säger Korpi och Palme. Olika grad av omfördelning:
"The targeted model apparently involves the lowest degree of political interference with market distribution, followed by the voluntary subsidized model and the basic security model. The basic security model establishes a base for market-based stratification. The corporatist model involves greater encroachment on market distribution than does the basic security model, but, because of its occupational segmentation and its exclusion of the economically nonactive population and top-income earners, it encroaches less than the encompassing model." (s 670f)
Och olika strategier för jämlikhet: den behovsprövade modellen har en "Robin Hood-princip" av att ta från höginkomsttagare och ge till låginkomsttagare, basic security-modellen har en "enkel egalitär strategi" med lika ersättningar till alla men fler till låg- än till höginkomsttagare, och de earnings-related principerna i de korporatistiska och encompassing modellerna motsvarar den bibliska Matteusprincipen av att "giving more, in absolute terms, to the rich than to the poor" (s 672) (OBS att denna princip också nämndes i Shalev och Korpis artikel från 1980! Old gold).

Efter att ha beskrivit modellerna kommer Korpi och Palme tillbaka till grundargumentet - "omfördelningens paradox" - och förklarar den tydligt så här:
"The debate about the redistributive outcomes of welfare state programs has focused almost exclusively on how to distribute the money available for transfer and has largely ignored variations in the size of the  redistributive budget (i.e., the total sum available for redistribution). The degree of redistribution finally achieved depends on the size of the redistributive budget as well as on the degree of low-income targeting. Without specifying the functional form or all other relevant factors, the degree of redistribution achieved can be seen as including a multiplicative element - final redistribution is a function of degree of low-income targeting x redistributive budget size.
The neglect of budget size is all the more unfortunate, since, as the discussion above indicates we can expect a trade-off between the degree of low-income targeting and the size of the redistributive budget, such that the greater the degree of low-income targeting, the smaller the redistributive budget." (s 672)
Efter att hypotesen gjorts tydlig, är det dags att testa den empiriskt. Korpi och Palme har hushållsinkomstdata från det då relativt nya Luxembourg Income Study-projektet för 11 av länderna för 1985 eller ett närliggande år, och kan då se hurpass stor omfördelningen är i dessa 11 länder. De hävdar att de bara kan börja med att kolla på korrelationen mellan institutionella strukturer och omfördelningsutfall för att därefter kunna "öppna kausalitetens svarta låda" (s 673). De kollar på två typer av utfall: ginikoefficient och relativ fattigdom, definierad som andelen som är under 50 procent av landets medianinkomst. De tre länderna med en "encompassing" modell, Sverige, Finland och Norge, har lägst inkomstojämlikhet och lägst antal fattiga. Länderna med "basic security"-modellen (förutom Nederländerna" och "targeted"-modellen har högst ojämlikhet och störst antal fattiga.

Korpi och Palme 2003
Denna artikel från American Political Science Review presenterar det nya SOFI-baserade datasetet SCIP för välfärdsstater - datasetet fokuserar på socialförsäkringar - och testar utifrån detta det så kallade "new politics"-perspektivets argument att partieffekterna på välfärdsstaten - skillnaden mellan höger och vänster - har minskat de senaste trettio åren. Utöver detta empiriska test med nya data så innehåller artikeln även en ganska lång teoretisk diskussion om olika tolkningar av klass i samhällsvetenskapen samt om maktresursperspektivet kontra new politics-perspektivet,  men jag måste säga att jag tycker att den teoretiska diskussionen och den empiriska delen inte hänger ihop särskilt bra. Till exempel så är det inte direkt klass som är med i den empiriska undersökningen, utan vänster- och högerpartier, som förvisso antas ha olika klassbaser, men då borde den inledande teoretiska diskussionen ägnas åt frågan om partier och deras klassbaser snarare än åt klasser i sig. (Jfr s 443: "the link of parties to socioeconomic categories can not be taken for given".)

Paul Pierson argumenterade i en rad inflytelserika artiklar och böcker från 1994 till 2001 för new politics-perspektivet. Han hävdade att de rika ländernas välfärdsstater gått in i ett stadium av "permanent austerity", och att välfärdspolitikens dynamik är en helt annan under nedskärningsfaser än under uppbyggnadsfaser. Väljare antas ha "negativity bias", de blir argare för en nedskärning med 10 procent än vad de blir glada för en motsvarande utbyggnad, och nedskärningarnas politik handlar därför mycket om "blame avoidance". Vidare så hävdade Pierson att välfärdsstaternas utbyggnad i sig hade omvandlat politikens socioekonomiska bas: folk som går på a-kassa har ett intresse av generös a-kassa, pensionärer har ett intresse av generösa pensioner, osv. Denna utveckling av nya socioekonomiska grupper "make the welfare state less dependent on the political parties, social movements, and labor organizations that expanded social programs in the first place", vilket enligt Pierson förklarade att "there appears to be little correlation between declines of left power resources and the magnitude of retrenchment" (ur Pierson 1996). Pierson menade alltså att välfärdsstaten skapat sina egna stödtrupper, och detta innebär enligt honom inte bara att skillnader mellan vänster- och högerpartier minskat, utan också att "what is striking is how hard it is to find radical changes in advanced welfare states". Samtidigt så såg han utbyggnadsfasen som avslutad, av fyra skäl: lägre takt i produktivitets- och BNP-tillväxten i och med övergång till tjänsteekonomier, utbyggnaden och "maturation" för staternas sociala antaganden, en större andel äldre i befolkningen, och ett ökat antal kvinnor anställda i offentlig sektor (s 430). Den beroende variabel som Pierson använt för att operationalisera nedskärningar och utbyggnad av välfärdsstaten är sociala utgifter som andel av BNP.

Korpi och Palme utmanar båda Piersons påståenden att skillnaden mellan vänster- och högerpartier minskat, och att nedskärningarna inte varit så stora under 1980- och 1990-talen. De menar (s 426, 432) att sociala utgifter som andel av BNP inte är en lämplig operationalisering av "welfare effort" eftersom den indikatorn påverkas av icke politiskt valda faktorer: högre arbetslöshet ger större statliga sociala utgifter utan att några reformer genomförts, och lägre BNP gör också den att oförändrade sociala utgifter blir en större del av BNP. Korpi och Palme vill istället använda ersättningsnivåer i socialförsäkringsprogram som indikatorer för "welfare effort": ersättningsnivåerna sätts direkt politiskt och fluktuerar därmed inte oförmedlat med ekonomiska konjunkturer. De hävdar också att nedskärningsdynamiker kommer att vara olika i olika socialförsäkringsregimer; här använder de den femdelade typologi som lagts fram i artikeln från 1998 som jag diskuterat ovan. Ett bra stycke om medelklassens inkorporering i välfärdsstaten eller ej:
"with their clearly earnings-related benefits state corporatist and encompassing programs decrease the need for separate middle-class solutions and tend to “crowd out” private forms of insurance, leaving the middle classes as well as workers largely dependent on public programs and therefore as potential sources of support for these programs." (s 432)
Det är förstås denna typ av analyser som ligger bakom det utspel som Joakim Palme m fl gjorde i SvD nyligen utifrån sin underlagsrapport till Socialförsäkringsutredningen. Bra forskning, bra utspel. SvD, 21 maj i år:
"Sverige är nu på väg att lämna det vi kallar 'den svenska modellen', enligt Joakim Palme, professor i statsvetenskap och medförfattare till rapporten.
– Den svenska modellen har byggts på att majoriteten av befolkningen har fått någonting för sina skattepengar. Vi har kommit till en brytpunkt när inte ens medelsvensson får fullgott inkomstbortfallsskydd av de allmänna försäkringarna.
– Det är inte bara höginkomsttagare som nu är beroende av tilläggsförsäkringar, säger Palme."
Korpi och Palme menar också att de tre typer av socialförsäkring - arbetsskadeförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring - har olika logik både i utbyggnadsfasen och nedskärningsfasen eftersom de gynnar olika sociala grupper, eller rättare sagt har olika vida nyttjandegrupper. K och P menar att arbetslöshetsförsäkrngarna blev generösa sist i de 18 rika länder som de har data för, eftersom arbetsgivare inte har något intresse av generösa arbetslöshetsförsäkringar utan tvärtom, medan arbetsgivarna däremot tidigt gillade offentliga arbetsskadeförsäkringar eftersom sådana offentliga system tog bort arbetsgivarnas risk att själva få ta de kostnaderna. Så här skriver de om nedskärningsfasen:
"Because of its relevance for workers’ reservation wages and employment relations, unemployment insurance therefore stands out as the most likely target for cutbacks; because of the socioeconomically skewed risks for unemployment, it is also a program likely to have a relatively narrow constituency to its defense." (s 432)
För de tre socialförsäkringstyperna har de räknat fram nettoersättningsnivåer för personer som tidigare när de jobbat haft en lön motsvarande en genomsnittlig produktionsarbetare. För denna givna lön kollar de på två scenarios: en ensamstående person, samt en person som bor i en familj på fyra personer. De kollar vidare på två olika tidsdimensioner: ersättningsnivån den första veckan, respektive för en längre period som definieras som 26 veckor (s 433). De har data för åren 1930-1995, vart femte år. I diagrammet nedan syns de genomsnittliga nivåerna för de 18 länderna, till vänster, samt för Storbritannien separat, till höger.


Vi ser att de tre systemen allmänt talat byggdes ut ungefär 1930-1980, för att därefter skäras ner på 1980-1995 i fallet arbetsskadeförsäkringar samt 1985-1995 i fallen sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. Storbritannien visar Korpi och Palme separat eftersom det landet är ett så speciellt fall, med väldigt stora minskningar av socialförsäkringarnas generositet efter 1975, dvs under Thatcheråren. Intressant nog så visar K och P också att om man får olika slutsatser om hur enkelt eller svårt det är att skära ner på välfärdsstaten (i bred bemärkelse) beroende på om ens beroende variabel är sociala utgifter som andel av BNP - som Pierson använder - eller socialförsäkringarnas ersättningsgrad som K och P. Pierson skrev 1994 att "The British welfare state, if battered, remains intact", vilket, som K och P påpekar, är ett påstående mer relevant för välfärdstjänster som den offentliga sjukvården NHS än för socialförsäkringarna.

När de ska gå vidare med kausal analys så gör de det med s k event history-analys, där den beroende variabeln är huruvida en viss indikator händer eller inte under varje given tidsperiod (i det här fallet, ett år). Den beroende variabeln är huruvida en större nedskärning - definierat som en minskning med minst 10 procentenheter i ersättningsgraden - skett under året (s 435). Det dataset med tre socialförsäkringssystem, 18 länder och en rad femårsperioder 1930-1995 som de har, innehåller 37 stycken sådana händelser. De 37 händelserna beskrivs i ett appendix så här:
"As an indication of the timing of the 37 cuts of at least 10 percentage points in different countries and the primary nature of these events, it can be mentioned that 16 of them reflect direct decreases of benefits, while 12 are results of tax claw-backs and nine reflect the freezing or reduction of benefit ceilings. Referring to unemployment insurance as U, sickness as S, and work accident as W, we find the following patterns. Straightforward cuts in benefit levels took place in Finland (S, 1992), Ireland (U, S, W, 1988), The Netherlands (U, 1985), New Zealand (U, S, 1991), Sweden (U, S,W, 1993), and
the United Kingdom (U, S,W, 1980, and U, S,W, 1984). Tax claw-backs are relevant in Belgium (S, W, 1977, and U, 1985), Ireland (U, S, W, 1993), New Zealand (U, S, 1990), the United Kingdom (U, S, W, 1982), and the United States (U, 1980). Freezing or reduction of benefit ceilings is observed in Canada (U, 1980), Denmark (U, S, W, 1982), Finland (U, S, 1980), Italy (U, 1990, and U, 1995), and Switzerland (S, 1980)." (s  444)
Event history-analysen går ut på att få fram sannolikheten för att en händelse - en nedskärning med minst 10 procentenheter - ska inträffa relativt inte inträffa, givet vissa förklarande variabler. Den viktigaste förklarande variabeln här är vilken typ av partier -- vänster, konfessionella, eller sekulär mitten-höger -- som leder regeringen (s 436). Enligt Piersons new politics-perspektiv så ska ju partieffekterna ha avtagit över tid, medan Korpi och Palme med sitt maktresursperspektiv hävdar att partieffekterna ska vara bestående och avgörande. Vänsterpartier vill ha generösare socialförsäkringssystem och högerpartier mindre generösa, enligt maktresursperspektivet. Utöver denna viktiga variabel så finns också arbetslöshetens nivå, statsfinansernas tillstånd, vilken typ av socialförsäkringsregim man har, hur många konstitutionella veto points som finns i det politiska systemet, kapitalmarknadsavregleringar, ekonomins öppenhet mätt som utrikeshandel som % av BNP, och ursprunglig ersättningsnivå.

Resultaten är starka för Korpi och Palmes maktresursargument. Deras första empiriska metod är att kolla på hur många nedskärningshändelser som bör inträffa under 100 år givet ett visst värde på en viss variabel -- t ex givet vänsterregering, konfessionell (kristdemokratisk) regering eller sekulär mitten-högerregering. Med denna metod kontrollerar man alltså inte för hur de andra variablerna ligger till vid tillfället. En vidareutveckling av denna metod är att kolla på förväntat antal nedskärningar under olika regeringsfärger givet olika lägen för de andra variablerna. Den tredje och mer avancerade metoden är intensity-regressioner med händelse eller ej som beroende variabel och alla oberoende variabler inkluderade i samma modell. Här ska jag bara diskutera de enkla korrelationsresultaten. De visar att nedskärningar är mycket mer sannolika med hög arbetslöshet: med låg arbetslöshet förväntas 0.3 stora nedskärningar på 100 år men med hög arbetslöshet 6.9 dito (s 437). Fler nedskärningar har inträffat i grundsäkerhets-socialförsäkringsregimer: med en sådan förväntas 6.2 stora nedskärningar under 100 år men med en statskorporatistisk regim bara 1.4 och med en universell regim bara 3.3. Fler nedskärningar sker i länder med färre veto points: i länder utan sådana förväntas 6.9 stora nedskärningar under 100 år och i länder med många veto points bara 1.4. Och så då parti-effekten: i länder med vänsterregeringar förväntas 1.6 stora nedskärningar under 100 år men med kristdemokratisk regering 4.0 och med sekulär mitten-högerregering 5.2. Partieffekterna finns alltså i allra högsta grad, contra Pierson. Man kan anmärka att alla dessa resultat är bivariata korrelationer där man inte kontrollerar för olika andra relevanta variabler, men Korpi och Palme har motiverat användandet av sådana korrelationer före sin empiriska undersökning, då de konstaterar att i studier med ett litet antal rika länder (18 stycken här) och många intressanta oberoende variabler, så är det svårt att i multivariat regression urskilja vad som är effekten av vad.

Som sagt så tycker jag inte att klassdiskussionen i pappret gör någon större skillnad för dess empiriska undersökningen, men i detta blogginlägg om maktresursteorin är den diskussionen ändå intressant. Korpi och Palme följer ett Goldthorpeskt klassperspektiv där personer i liknande socioekonomiska situationer får likheter i möjligheter och begränsningar; likheter som kan ligga till grund för identitet och kollektivt agerande (vilket dock är komplicerat, som Olson påpekade). Om skiljelinjerna mellan arbetsgivare och arbetstagare säger de: "Employment relations are typically characterized by positive sum conflict and involve two major types of power resources - economic assets and labor power or human capital." (s 427) Och om skiljelinjer inom löntagarkollektivet:  "employees do not constitute a homogenous category. Positions on the labor market and in production units differentiate employees in terms of the specificity of their human assets as well as with respect to possibilities for employer monitoring of the work process (Goldthorpe 2000)" Korpi och Palme avslutar artikeln med en Mark Twain-parafras, "we conclude that—again—the rumors about the death of class are considerably exaggerated", vilket antyder att de tycker att just klassargumentet är det centrala i artikeln, men som sagt så uppfattar jag det centrala empiriska resultatet i artikeln som belägget för att partieffekter fortfarande är viktiga, snarare än ett resultat om klass i sig.

Korpi och Palme för också en vidare diskussion om välfärdsstaten som inte gör någon direkt skillnad i papprets empiriska analys. De menar att "the power resources approach leads to a conceptualization of welfare states in terms of policies to affect outcomes of, and conditions for, distributive processes in the sphere of markets so as to decrease inequality and/or poverty" (s 428). De hävdar också förvånande nog att arbetslöshetens nivå är en del av välfärdsstaten (!) och att det därmed "is necessary to view the return of mass unemployment in itself as an essential part of retrenchment (Korpi and Palme 2000)" (s 428n); de skriver också att "the demise of full employment and cutbacks in social insurance rights have been closely related, and can be seen as two aspects of distributive conflicts in the reworking of postwar social contracts" (s 441).

Korpi 2003
Denna översiktsartikel från Annual Review of Sociology år 2003 överlappar rätt mycket med Korpi och Palme-artikeln från APSR samma år: fokus är på debatten mellan maktresursteorin och new politics-teorin om nedskärningar i välfärdsstater. Hur nedskärningarna ska operationaliseras/mätas, hur stora de varit, och vilken som är den viktigaste förklaringen till dem: postindustriellt omvandlingstryck eller klasspolitik. Korpi menar (s 596) att större delen av välfärdsstatsforskningen efter Pierson har varit av två typer: kvantitativ med sociala utgifter som BNP som beroende variabel, eller kvalitativa fallstudier. Denna litteratur har överlag stöttat Piersons slutsats att några större nedskärningar inte har skett. Så är sammanfattar Korpi dessa resultat:
"for example, after a survey van Kersbergen (2000, p. 25) concluded the following: 'The general thesis that may be distilled from the literature is that while the context of welfare state policies has changed, this has not lead to a dismantling of existing welfare state regimes or single programmes.' Green-Pedersen & Haverland (2002, p. 44) note that in the post-Pierson literature 'the expectation of no sweeping retrenchment has largely been confirmed.' Additionally, as the title of his edited book indicates, Kuhnle (2000) and his colleagues observed The Survival of the European Welfare State." (s 597)
Korpi däremot menar att om man kollar på socialförsäkringssystem -- vilket han gör med SCIP-data -- så blir slutsatserna, som vi sett i Korpi och Palme-artikeln ovan, annorlunda.

Tesen om minskande partieffekter (skillnader mellan höger och vänster) ges samma behandling. Så här sammanfattar Korpi litteraturläget:
"On the basis of expenditure data, Huber & Stephens (2001) found that over time the role of partisan politics decreased considerably. Similar findings are also reported by Castles (2001). Ross (2000) argues that according to the 'Nixon goes-to-China' logic, left parties traditionally associated with the welfare-state expansion are likely to have more 'degrees of freedom' to make cuts than have right parties.
On the issue of the role of political parties, we find dissenting voices. Hicks (1999, p. 220–21) argues that the left-right dimensions remained significant during the retrenchment phase. In a case study of the Netherlands Green-Pedersen (2001, 2002) analysed the role of the confessional political tendency, which played a major role in all Dutch governments during the twentieth century until 1995. He argued that, because of the pivotal role of the Christian Democratic party, in the early 1980s this party was able to make the reluctant but relatively weak social democratic party accept cutbacks in welfare benefits. Levy (1999) suggested that, when faced with the necessity to cut, social democratic governments in continental European countries attempted to turn 'vice into virtue' by predominantly cutting, for example, overly lenient pension programs while improving benefits for the most needy. Kitschelt (2001) as well as Ross (2000) outlined factors in political party systems that are likely to favor possibilities for retrenchment." (s 601)
Också denna tes menar Korpi att man får andra resultat för om man använder SCIP-data.

Korpi 2006
Medan de två artiklar från 2003 som jag gått igenom fokuserade på debatten mellan maktresursteorin och new politics-teorin, så fokuserar den här istället på motsättningen mellan maktresursteorin och två arbetsgivarcentrerade approacher till välfärdsstaten som utvecklades på 1990-talet: Peter A Swensons arbetsgivarperspektiv och Hall och Soskices Varieties of Capitalism (VoC). Här är det inte kvantitativ bevisning som används utan historisk, när vad som ska undersökas är varför vissa länder blev vad VoC kallar "koordinerade marknadsekonomier" med stora välfärdsstater, och andra blev "liberala marknadsekonomier" med mindre välfärdsstater. Korpi sammanfattar VoC:s perspektiv på politisk ekonomi så här:
"The central hypothesis implied by the VoC perspective is thus that where production requires asset-specific skills, employers have been key actors with fi rst-order preferences for social programs providing insurance for investments in specific skills. Scholars within this perspective reject the hypothesis that welfare state development reflects any particular balance of power between labor and capital. Instead they view it as often stemming “from the strength rather than the weakness of employers,” contending that welfare states can be understood as complements to national production systems requiring asset-specific skills. A central assumption is that in employment relations, confl icts of interest among sectors of the economy clearly  dominate class-related strife." (s 170)
Och sammanfattar PRT:s kritik av VoC så här:
"the PRA views this correlation between production regimes and welfare state development as largely spurious. Reflecting their similar positions in socioeconomic class structures, employees in LMEs as well as in CMEs are expected to strive for social citizenship rights to insure their life-course risks. Differences among production regimes in welfare state development are instead expected to reflect varying historical factors and institutional contexts that tend to counteract the strength of parties with first-order preferences for social citizenship rights in LMEs but tend to be more favorably disposed toward their development in CMEs." (s 171)
Korpi hävdar att VoC-forskarna systematiskt missförstår historiska episoder där arbetsgivare (i CMEs) går med på välfärdsstatsutbyggnad. Korpi menar att VoC-forskarna tolkar medgivande som att just vad som genomfördes var vad arbetsgivarna allra helst ville ha (first-order preference), medan medgivandet i själva verket kan ha varit mer eller mindre framtvingat: för att motparten (arbetarrörelsen) hade en stor majoritet för sitt förslag, för att alternativet vore ännu värre, osv (jfr s 175, 181f).

Korpi förklarar maktresursapproachen:
"In the PRA employment relations are assumed to involve distributive confl ict between employees and employers, confl ict that most of the time is worked out in the positive-sum mode but that may also take zero-sum or negative-sum forms.11 Employment relations and labor markets form the core of  socioeconomic stratification. In labor markets and in employment relations, actors engage two basic types of power resources: economic assets and labor power, or human capital. The major difference between these assets turns on the fact that unlike human capital, economic resources can be divested from their owners and transferred to other actors, with the result that economic resources are typically concentrated to a much higher degree than is human capital. In employment relationships, individual employees relying primarily on their human capital are therefore generally subordinated to employers, who ultimately derive their power from control over various forms of capital. The effi cacy of economic resources as well as of labor power can be enhanced via collective action.
/.../ a starting point for the PRA is the fact that socioeconomic class generates differences in risks to which citizens are exposed during the life course. /.../
To favor their own position and with low taxes as a major leitmotif, employers and other interest groups that control major economic resources are likely to prefer to situate distributive processes in the context of markets, where economic assets constitute strategic resources and, by virture of their concentration, tend to outfl ank labor power.13 Employees, especially categories with limited economic resources, are therefore expected to organize for collective action in political parties and unions to modify conditions for and outcomes of market distribution." (s 172f)
Och, med ett citat från sig själv (!) från 1983:
"In contrast to the pluralist view, my guiding hypothesis is that in a capitalist society the working class is a subordinated class in relation to capital. However, in contrast to the Leninist interpretation of Marx, my hypothesis is that through its political and union organizations, the working class can decrease its disadvantage in relation to capital. Therefore among capitalist democracies the degree of disadvantage of the power resources of wage-earners can vary significantly over time as well as between countries."
Maktresursteoretiker förväntar sig alltså att arbetare i CMEs såväl som LMEs ska vilja ha mer av fördelningspolitik och välfärdsstat än vad arbetsgivare vill, medan VoC-teoretiker menar att arbetsgivare i CMEs faktiskt gillar fördelningspolitik och välfärdsstat. Enligt Iversen som står VoC nära så
"In LMEs, employee investments in general skills are protected by the portability of skills; in spite of greater inequality, employee demands for social protection are therefore largely absent, and an LME equilibrium is reached. In Iversen’s view such processes solve the puzzle “why welfare states are so broadly supported in some countries despite modest levels of inequality” and “why democracies with high inequality are not more distributive than democracies with low inequality.” Limited welfare state development in the LMEs thus becomes a residual category, largely explained in terms of lack of employer and employee demand for insurance once skill investments are insured via general and therefore portable skills." (s 178)

Peter A Swenson, professor i statsvetenskap vid Yale, levererade i slutet av 1980- och början av 1990-talet en revisionistisk tolkning av välfärdsstater uppkomst och utveckling, när han mot den då dominerande maktresursteorin hävdade att arbetsgivare och deras organisationer inte varit så fientliga till generösa välfärdsstater som PRT-forskat hävdat, utan att arbetsgivarorganisationer i själva verket varit pådrivande i välfärdsstatens utveckling. Korpi bemöter i denna artikel utförligt Swensons tolkning av det paradigmatiska fallet Sverige, en tolkning som Korpi kallar "deeply flawed" (s 192, jfr 202). Det är fyra episoder i den svenska välfärdsstatens historia som Korpi tar upp ur Swensons framställning och sågar. Den första är Saltsjöbadsavtalet och vägen från en högkonflikts-arbetsmarknad på 1920- och 30-talen till arbetsfred från 1938 till 1970-talet. Den andra är arbetsgivareorganisationen SAF:s inblandning i partipolitiken under 1930- och 40-talen. Den tredje är pensionsreformen år 1946, och den fjärde är också den en pensionsreform, nämligen ATP. Swensons tolkning av 1930-talets övergång till en fredlig arbetsmarknad är att den är “the product of a cross-class coalition against high-pay workers in the sheltered industries,” där “the Social Democratic party and the government joined [employers in] the alliance against construction workers.” (s 188). Korpi hävdar däremot att skiftet var beroende av att SAP från 1932 hade majoritet i Riksdagens andra kammare, med stöd av bönderna, vilket innebar att "the feasibile set of policy alternatives shifted leftward". Han menar att sådana skiften från högkonflikt till fredliga arbetsmarknader bara skedde i Sverige, Norge och Österrike som alla hade långvariga vänsterregeringar då. Angående SAF:s politik så hävdar Swenson att “employers mostly withdrew from partisan politics and, with episodic exceptions, otherwise toned down their public propaganda against the Left” och inte längre “worked with and through the rightist parties to win political influence.” Korpi menar dock att arkivforskning av SA Söderpalm (Direktörsklubben, 1976) och Niklas Stenlås (Den inre kretsen, 1998) visat att även om SAF drog ner på sitt offentliga stöd till Högern och FP efter 1932 för att undvika PR-fiaskon, så fortsatte man i allra högsta grad med organisering tillsammans med och monetära bidrag till de två partierna. Swensons påstående att arbetsgivarna i den exportorienterade sektorn "allierade sig med Socialdemokraterna" ser Korpi som helt felaktigt (s 189). Angående pensionsreformen 1946 så menar Swenson att arbetsgivarna “in some cases, [var] even more generous reformers than the Social Democrats themselves”. Korpi ser istället reformen 1946 i ljuset av att SAP gjort stora valsegrar, med över 50 procent av rösterna i kommunval 1938 och 1942 och riksdagsvalet 1940. Efter valen 1944 hade SAP fler mandat i riksdagen än vad de tre borgerliga partierna hade tillsammans. Korpi menar att detta vänsterövertag gjorde att de borgerliga partierna var tvungna att omvärdera sina positioner gentemot välfärdsstaten i en pragmatisk riktning. SAF och Högern uttalade sig förvisso mot inkomsttestning för pensionen, men detsamma gjorde LO och SAP:s riksdagsgrupp, så Isabela Mares - tillsammans med Swenson den ledande arbetsgivarteoretikern i det här sammanhanget - har alltså fel när hon hävdar att “Swedish Social Democratic governments endorsed the universalistic policies only after pressure from Swedish conservatives.” Vad gäller ATP så menar Korpi att Högern och FP var starkt emot reformen men efter ett rungande valnederlag i valet efter tvingades omvärdera (s 192).

Efter sin granskning av Swensons analys av Sverige och Mares analys av Frankrike och Tyskland, går Korpi tillbaka till det makro-jämförande perspektivet med SCIP-data. Argumenten där är inte tillräckligt olika argumenten från artiklarna 1998 och 2003 för att vara värda att tas upp här igen. Däremot är det värt att lyfta upp Korpis avslutande diskussion om VoC:s styrkor och svagheter. Styrkan är att VoC kan beskriva mångfald (två typer i alla fall) av ekonomier som kan fungera:
"VoC has made key contributions by identifying clusters of production regimes and by exploring their institutional characteristics. The finding that CMEs—widely held to be bumblebees that cannot fly—have competed successfully with LMEs in economic terms should lead to reconsideration of some basic assumptions in neoclassical economics." (s 203)
Svagheten är förstås att VoC inte kan förklara hur de olika regimerna uppstår; fallet Sverige visar att landet inte blivit en CME genom en "virtuous spiral" av självförstärkande jämvikter som VoC skulle ha det till, utan genom en serie konflikter och mer eller improviserade lösningar, som PRT betonar (s 205).

Referenser
Bull, Edvard 1979 ’Arbetarrörelsens ställning i de tre nordiska länderna 1914-1920’ (The (1922) Position of Labor Movements in the Three Nordic Countries 1914-1920), Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, No. 15-16: 62-80.
Commons, John R. 1908 ’Is Class Conflict in America Growing and Is It Inevitable?’, American Journal of Sociology 13 (No. 6): 756-66.
Walter Korpi, "Power resources approach vs action and conflict: On causal and intentional explanations in the study of power", Sociological Theory höst 1985
Walter Korpi och Joakim Palme, "The paradox of redistribution and strategies of inequality: Welfare state institutions, inequality, and poverty in the Western countries", American Sociological Review oktober 1998

Walter Korpi, "Welfare-state regress in Western Europe: Politics, institutions, globalization, and Europeanization", Annual Review of Sociology 2003
Walter Korpi och Joakim Palme, "New Politics and Class Politics in the Context of Austerity and
Globalization: Welfare State Regress in 18 Countries, 1975–95", American Political Science Review 2003
Walter Korpi, "Power resources and employer-centered approaches in explanations of welfare states and varieties of capitalism: Protagonists, consenters, and antagonists", World Politics januari 2006
Michael Shalev och Walter Korpi, "Working Class Mobilization and American Exceptionalism", Economic and Industrial Democracy 1980
Stephens, John D. 1979 The Transition from Capitalism to Socialism. London: Macmillan

Relaterat här på bloggen
"Har välfärdsstaten krympt?", 1 juli 2011; "Vad vet vi om dekommodifiering över tid i de rika länderna?", 1 mars 2012, "Vänsterpartiers strategier för att skapa bestående omfördelning", 21 mars 2012.