Norsk lönebildning och jämställdheten

 

Norge har liksom Sverige ett lönebildningssystem som bygger på att industrins parter i varje avtalsrunda går först och sluter ett avtal för löneökningarna i sin sektor, och att parterna i de andra branscherna ska sluta avtal på samma kostnadsnivå. I Sverige kallas detta "märket", och i forskningslitteraturen kallas det för ett löneledarskapssystem, eftersom industrin agerar som löneledare (wage leader), eller för ett mönsterförhandlingssystem (pattern bargaining system), där industrin sätter "mönstret" för hela ekonomin. 

I Norge skapades systemet 1992 och i Sverige 1997 med Industriavtalet, men i båda länderna går systemet tillbaka till historiska förlagor, i det norska fallet framför allt nationalekonomen Odd Aukrusts analys från 1960-talet. [1] I båda länderna har systemet en mycket stark ställning i den offentliga debatten: statsvetarna Ines Wagner och Mari Teigen, båda verksamma vid Institutet för socialforskning i Oslo, säger i en artikel från 2022 att systemet är en helig ko i Norge, "the Norwegian public discourse presents pattern bargaining as a sacred feature for the sustainability and egalitarian nature of the Norwegian economy." [2]

Wagner och Teigen menar att tidigare forskning -- de refererar till forskning av Franz Traxler och Christian Lyhne Ibsen -- fokuserat på den koordinerade lönebildningens positiva effekter på löneåterhållsamhet och en sammanhållen lönestruktur, men inte utforskat systemens konsekvenser för ojämställdheten mellan kvinnor och män. De menar att den norska lönebildningsregimen -- och här förlägger de implicit den till 1960-talet snarare än 1992 -- utvecklades under en tid när enförsörjarfamiljen var norm (s. 489) och att principen att mansdominerade branscher går först och sätter normen, håller tillbaka förbättringar av jämställdheten.

I sin artikel analyserar de två Norges Offentliga Utredningar, NOU:er och alltså motsvarighet till Sveriges SOU:er. Den första är Equal Pay Commission från 2008 och den andra är Wage Formation Commission från 2013. De introducerar dessa två dokument så här:

"The Equal Pay Commission is the main government effort to collect research-based knowledge and assessment of equal-pay issues, while the Wage Formation Commission is the key reference point for all key actors in the labor market in relation to wage bargaining. It is, for example, consistently mentioned in the yearly policy statements of the LO. While the Equal Pay Commission was appointed to provide an overview of the differences between women's and men's pay and consider measures to reduce pay differences, the Wage Formation Commission was tasked with examining the system of wage formation and challenges in the Norwegian economy." (s. 491)

De två utredningarna var på viktiga sätt ganska olika: EPC bestod mest av akademiker från olika samhällsvetenskapliga discipliner, medan WFC var mer policynära och bestod dels av nationalekonomer, dels av representanter för facken, arbetsgivarna och staten. I enlighet med detta gjorde de också ganska olika analyser av ojämställdheten i den norska lönebildningen. 

Enligt EPC var roten till de bestående löneskillnaderna mellan kvinnor och män att kvinnor är koncentrerade till utbildning och sjukvård medan männen är koncentrerade till den privata sektorn och tekniska yrken. Detta medför, menar utredarna, en skillnad i status och lön. Kvinnodominerade yrken med en viss nivå av utbildning får lägre lön än mansdominerade yrken med samma utbildningsnivå. Utredningen pekade också på löneledarskapsmodellen som en begränsning, en anledning till att kvinnor i offentlig sektor på sistone (=sett från 2008) inte haft lika bra löneutveckling som män i privat sektor. (s. 493) Kvinnorna i offentlig sektor hade 1997 till 2005 i princip samma procentuella löneökning som män i privat sektor, men detta innebär ju också ett befästande av löneskillnaderna: “The pattern-bargaining model thus maintains and continues the pay differences that were there in the first place” (cit. 494. [3] Utredningen sa också så här:  “There is no systematic distortion of wage growth in favor of male-dominated bargaining areas, but the bargaining model is also unable to change relative wage differentials” (cit. 494). 

 

screenshot från Expressen.se, debattartikel av Kommunalarbetarförbundets 

dåvarande ledning, februari 2015.

Denna typ av diskussion känns så klart väl igen från den svenska debatten: man kan till exempel tänka på Kommunals appell i avtalsrörelsen 2015 att "dyrka upp lönelåset" och tillåta könsutjämnande extrasatsningar på kvinnolönerna, utöver "märket". Den norska utredningen kom också med ett liknande förslag: den uttryckte skepsis mot förhandlade extraökningar som skulle kunna leda till kompensationskrav från andra grupper och i förlängingen en löneinflationsspiral, och föreslog istället en särskilt anslagen pott pengar från regeringen om 3 miljarder kronor för att höja kvinnolönerna. Med andra ord ett liknande avsteg från lönebildningsmodellens princip, som den svenska regeringen 2015 använde för att höja lärarlönerna. (Summan var till och med samma, fast i svenska kronor istället för norska: tre miljarder kronor.) En sådan satsning skulle, refererar Wagner och Teigen den norska utredningen, "allow female-dominated professions to “catch up” while leaving the pattern-bargaining model in place." (s. 494)

Lönebildningsutredningen tillsattes 2013 för att utvärdera lönebildningen på den här sidan millennieskiftet. Utgångspunkten var att löneledarskapsmodellen skulle bevaras, och utredningen hade mandat att föreslå mindre reformer av denna. (s. 495) Utredningen menade att mycket av löneskillnaderna mellan könen berodde på att män och kvinnor jobbar i olika sektorer, och att dessa sektorer har olika kapacitet att betala lön, olika lønnsevne. Den refererade EPC:s argument att löneledarskapet i princip är genusneutralt, men återgav inte EPC:s relaterade poäng att systemet också konserverar könslöneskillnaderna. För att minska lönegapet föreslog utredningen att det skulle hanteras genom förhandlingar.

Politikerna -- statsminister Stoltenberg och LO:s ordförande -- avfärdade omedelbart EPC:s förslag om en klumpsumma för att minska löneskillnaderna. Detta skulle vara en illegitim statlig inblandning i lönebildningen, menade man, medan kvinnodominerade fackförbund som Unio fortfarande försvarade förslaget. (s. 496) Utfallet blev -- så vitt jag kan se -- inga reformer alls av lönebildningen, och i slutsatsdelen diskuterar Wagner och Teigen möjliga skäl till att systemet är så stabilt. De menar att målet om jämställdhet mellan könen i praktiken underordnas målet om samhällsekonomisk stabilitet -- för vilket löneledarskapssystemet anses centralt -- och att "there may exist a strong worry among key actors that changes in the wage formation system, typically considered fundamental to Norway's economic success, could lead to wage formation getting out of control." (s. 499)

referens

Ines Wagner och Mari Teigen (2022) "Egalitarian inequality: Gender equality and pattern bargaining", Gender, Work and Organization 29: 486-501.

fotnoter

[1] För en kritisk diskussion om denna historieskrivning, se Eivind Thomassen (2018), "Var Odd Aukrust frontfagsmodellens far?", Tidsskrift for samfunnsforskning 59: 329-348. Wagner och Teigen förklarar systemets historia så här: "Central to the Norwegian pattern-bargaining model, also called the Aukrust model (1977) or the wage-leadership model, is the distinction between tradable and non-tradable sectors. Tradable sectors, such as manufacturing and finance, sell most of their products on the world market and encounter foreign competition. Non-tradable sectors, such as health and education, which is equivalent to the public sector in Norway, consist of locally rendered services. During sectoral wage negotiations, a tradable sector or the male-dominated manufacturing sector bargains first. The wage outcome in this sector forms a norm for wage growth, which has a strong influence on wage-setting in the rest of the economy." (s. 489)

[2] Detta citat är från inledningen, s. 488. Adjektivet "sacred" används också i diskussionen (s. 496) och i slutsatserna: "pattern bargaining has status as a sacred policy." (s. 499)

[3] I kronor och ören innebär ju också samma procentuella ökning en större löneökning för de med högre lön. Det är därför lite oklart om löneskillnaderna i absoluta nivåer faktiskt ökade, vilket vore förenligt med följande beskrivning: "As a percentage, wage growth has been approximately the same for female- and male-dominated bargaining areas from 1997 to 2005." (s. 494)

1990-talets svenska ekonomisk-politiska regim

Hur stor skillnad är det mellan svensk ekonomisk politik idag och, säg, 1980? Ett annat sätt att ställa den frågan är nog: hur förändrades egentligen svensk ekonomisk politik på 1990-talet? För det var nog på 1990-talet som det hände. Nationalekonomen Lennart Erixon publicerade 2011 en artikel där han menade att den nya ekonomisk-politiska regimen i Sverige då, 2011, upplevt tre faser: åren när den nya strategin utveclades 1992-1997, åren där den nya strategin fullt ut applicerades, rutinartat, 1998-2007 och sedan de ekonomiska krisåren 2008-2011 som testade den svenska ekonomisk-politiska regimen, likväl som regimerna överallt annars. 

Begreppet ekonomisk-politisk regim kan användas på lite olika sätt och det är inte helt glasklart hur Erixon definierar det men jag tänker att det handlar om hur politiken görs, inte bara innehållet, men också innehållet. Så här förklarar han i början av artikeln vilka de centrala dragen är i den nya ekonomisk-politiska regimen: "Deregulation of financial, product and labour markets and rule-based macroeconomic policy are paramount features of the new regime." (267)

Den regelbaserade ekonomiska politiken är en intressant del. Så här beskriver Erixon 1990-talets reformer av budgetramverken:

"A budget reform in the mid-1990s accepted by both the centre-right coalition and the following social democratic government restricted the possibility for the Parliament to increase public expenditure by a breakdown of the budget items. Furthermore, when regaining power in 1994, the social democrats introduced rules for fiscal discipline. In 1995, they decided to put a ceiling on expenditure by central government. The rule was applied from 1997. The same year the social democratic government also introduced a fiscal target for the consolidated public sector requiring a surplus of 2 per cent of GDP over the business cycle. The reduction in the target from 2 to 1 per cent in 2006 was not a softening of the target. Rather, it was the result of EU regulations requiring that certain parts of the pension system should be included in the private sector. Finally, in 1997, the social democratic government decided to restrict the extent to which local and county governments could pass budgets with a deficit. The new law, introduced in 2000, stated that local and county governments must eliminate budget deficits within two years." (s. 273)

Här gick Sverige snabbare fram än vad många andra europeiska länder gjorde, säger Erixon: fortfarande idag (2011) saknar Irland, Italien, Frankrike och Grekland sådana regler helt medan Norge inte införde dem förrän 2001 och de liksom Danmark har mycket svagare regler. (s. 273)

Avregleringarna är en annan dimension: här pekar Erixon på avregleringen av finansmarknaderna i mitten av 1980-talet och valutamarknaderna i slutet av samma decennium. På 1990-talet avreglerades också en rad produktmarknader: jordbruket, bemanningsföretagen, telekom, transport, elektricitet. [1] Under 90-talet och 00-talet öppnades också upp för privata alternativ i sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och skolan.

Under avregleringar tar Erixon också upp nerskärningar i socialförsäkringarna, som sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och högre krav för att kvalificera sig för pengar från a-kassan. (s. 274-5) I sjukförsäkringen sänktes år 2006 taket från 33 000 kr i månaden till 25 000 kr, och ungefär samtidigt sänktes ersättningsprocenten från 80 till 75 procent efter 1,5 års sjukdom. Mer direkta avregleringar som påverkade arbetsmarknaden var 2001 års undantag från LAS "sist in, först ut"-regel för företag med färre än 10 anställda, och reformer under Reinfeldtregeringen för att underlätta anställningar på kortare sikt.

Erixon sammanfattar förändringarna så här:

"Thus, the new economic-policy regime in Sweden in the 1990s and 2000s was constituted by a deregulation of financial, labour and product markets and a departure from Keynesian discretionary economic policies." (s. 276)

Han betonar genast att den nya regimen också bär på en del arv från den föregående: en del aktiv arbetsmarknadspolitik, och "frivillig" inkomstpolitik, som alltså förs av arbetsmarknadens parter snarare än av regeringen. Sådan partsförd inkomstpolitik var helt central i den svenska ekonomisk-politiska regimen på 1950- och 60-talen, men är alltså central fortfarande idag. Erixon menar att de centrala institutionerna för sådan frivillig inkomstpolitik idag är Industriavtalet från 1997, som ska se till att industrins överenskomna löneökningar ska följas också i andra sektorer, och Medlingsinstitutet, skapat 2000. Så här beskriver Erixon lönepolitiken i den nya regimen:

"The labour-market partners in Swedish manufacturing have officially declared that they are following the wage norm of wage increases at a European level in order to maintain Swedish competitiveness. But public agencies have replaced this rather anachronistic wage norm under the new economic-policy regime with a recommendation that wage increases must be compatible with the Central Bank’s inflation target. The National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet) maintains that collective wage setters can reduce equilibrium unemployment provided that the (short-run) wage increases do not threaten the Central Bank’s inflation target (National Institute of Economic Research, 2011, pp. 8–9).
Thus, the Swedish incomes policy of the 1990s and 2000s shared the idea with the incomes policy of the 1980s that wage restraint has a positive effect on employment. But the suggested underlying mechanisms differed. In the 1980s, high nominal wages were expected to lead to losses of market shares and therefore to lower employment unless the government devaluated the SEK or pursued an expansionary fiscal policy. In the early 1990s, these last resorts were excluded by the explicit hard-currency policy. The adherents of this policy also emphasized that high nominal wages would reduce employment by inducing increases in the long-run interest rate reflecting a weaker confidence in the SEK. In the present economic-policy regime, employment will be reduced by a restrictive monetary policy if wage setters are shooting above the inflation target. With flexible exchange rates, the competitive strength of the exposed sector could possibly have been restored by depreciations." (s. 279-280)

Om detta är den nya regimen, varför kom den då på plats? Den första förklaringsfaktorn som Erixon anför är 1990-talets djupa ekonomiska kris, för Sverige en större minskning av BNP 1991-93 än vad som skedde under Depressionen på 1930-talet och den största minskningen i sysselsättningen någonsin uppmätt i Sverige. Den ekonomiska krisen har förklaringskraft för den förändrade politiken, menar Erixon: Finland hade den värsta krisen i Norden och gick över till rörlig växelkurs redan före Sverige, medan Norge hade en lite mildare kris och bytte strax efter Sverige, och Danmark inte hade någon kris alls och höll fast vid den fasta växelkursen. (s. 279-280) Också budgetpolitiken påverkades, säger han: Sverige förde radikalt restriktiv finanspolitik från mitten av 90-talet och framåt, mer restruktiv än något annat OECD-land fram till finanskrisen 2008. (s. 280)

referens

Lennart Erixon (2011) "Under the Influence of Traumatic Events, New Ideas, Economic Experts and the Ict Revolution – The Economic Policy and Macroeconomic Performance of Sweden in the 1990s and 2000s", Comparative Social Research 28: 265-330.

fotnoter

[1] Erixon menar att Sverige gick ovanligt långt i avregleringarna: "it seems that the deregulation of these markets was earlier and more far-reaching in Sweden than in other OECD countries, including other Nordic countries with the exception for Finland (Erlandsen & Lundsgaard, 2007, Figure 17, Hüfner, 2007, p. 7). Deregulation continued in Sweden under minority social democratic governments (1994–2006) primarily supported in Parliament by the Green Party and the Left Party. In 2003, Sweden and the other Nordic countries excluding Norway were, together with the Anglo-American countries, the most deregulated economies in the OECD." (s. 274)

En flitens revolution i Sverige?

Jan de Vries lade på 1990- och 00-talen fram en teori om en "flitens revolution" som föregick den industriella revolutionen i nordvästra Europa och genom ökad arbetsintensitet och ökad produktivetet genom arbetsdelning och en ökad roll för marknader, ledde till ekonomisk tillväxt redan före industrialismen.

Kathryn Gary och Mats Olsson behandlar i en artikel i Scandinavian Economic History Review från 2020 giltigheten i flitens revolution-teorin för det svenska fallet. De har lönedata för män i enklare jobb, både män som var årsanställda som tjänare och män som snarare var daglönare i byggindustrin. De har 21 348 observationer av daglöner och 4 822 för årslöner. Källorna är för arbetare i städerna framför allt från kyrkor och stadsarkiv, och sjömän i Malmö och Kristianstad. Titlarna som förekommer är bland annat hantlangare, kalkslagare och grävare. För att översätta daglöner till årsinkomster behöver man ett antagande om hur många dagar om året som arbetarna hade jobb; 250 dagar om året är ett vanligt antagande i litteraturen, men Gary (2019) menar för Sverige att 140 dagar om året är rimligare för tidigmoderna Sverige. (s. 117) Gary och Olsson använder båda dessa antaganden för att producera två olika serier. De jämför sina inkomstdata med priserna på en konsumtionskorg som utgår från Allen men ersätter hälften av köttet med fisk för att spegla den stora fiskkonsumtionen i Sverige. De följer Humphries och Weisdorf (2015) i att anta att arbetare med långsiktiga anställningskontrakt fick kost och logi till ett värde av respectability-konsumtionskorgen; Uppenberg (2017) visar att ett av få skäl som en tjänare i Sverige kunde få säga upp sig var om han eller hon fick för dålig mat. Också Gunnar Myrdals (1933) och Mats Morell (1989) visar i studier av livsmedelskonsumtion i Sverige nivåer närmre respectability-korgen än överlevnads-korgen. Också det faktum att svenskar var relativt långa stödjer idén att de hade en hyfsad konsumtion av mat.

"The respectability basket is also congruent with the evidence which we do find in the sources which does explicitly state the payment and value of perquisites and housing allowances. Evidence from Malmö Borgerskap in the sixteenth century enumerates payments to employees for various costs. Bysvennar, unskilled city workers, Anders Lawrenzen and Peer Nielszen are typical examples, receiving cash stipends throughout the year 1517 for various defined expenditures. Each received 9 mark in wages for the year, and Anders also received 7.5 mark and 6 skilling for 7 aln (approximately a metre) of cloth from Hagen, presumably a trusted merchant, and 24 skilling for 4 aln of sardug, a coarse linen and wool blend. He receives 24 skilling to buy food ‘for the feasting’, probably Easter, as well as 27 skilling for three pairs of shoes for Easter, Epiphany, and Christmas. Peer received the same, as well as 25 skilling more for 5 quarters cloth
from Deventer and 9 skilling for an additional pair of shoes. In total Anders received the equivalent of 0.73 SEK in perquisites, and Peer 0.91, in a year when the respectability basket is valued at 0.64, a substantially lower value. However, their wage is only the equivalent of 0.375 SEK; this relationship of lower wages than basket cost is typical throughout the time covered in this paper. In 1596 bysvenar Peder and Nils receive 30 mark in wages together with 46 mark ‘for an English suit and tailor’s wages’, 1.25 and 1.75 SEK equivalent respectively with a respectability basket value of 1.87 and subsistence value of 0.81." (s. 119)

Malmö Borgerskap är det enda arkiv de har som har sådan information om löneförmåner (perquisites) för 1500- och 1600-talen, men för 1700-talet har Gary och Olsson också en del information från gods, till exempel Knutstorp och Trolle-Ljungby. Källorna för Malmö stad på 1700-talet är lite otydliga i sitt begrepp om hushyra och vad det täcker. (s. 119-120)

Figur 1, som jag klistrat in ovan, visar de årsanställda arbetarnas löner från 1500 till 1850, med lönen uppdelad i kontanter och förmåner, som ju satts till lika med en respectability basket som alltså tycker kost och logi samt uppvärmning. Det ser ut som att kontantlönen och förmånerna stig till sammans under 1500-talet, står ganska stilla under 1600-talet, och under 1700-talet när priserna ökade, ökar värdet av förmånerna, medan kontantlönerna står stilla. På 1800-talet stiger båda komponenterna igen. En jämförelse med daglönare (med antagande om antingen 140 eller 250 arbetsdagar) visar ungefär samma trend för den totala lönen över tid. Dock förlorar daglönerna över tid och på 1800-talet krävs 250 arbetsdagar med daglön för att nå upp i en årsansätllds nivå.

Figur 3 visar istället reallöner i form av hur många respectability-konsumtionskorgar man kunde köpa med en årslön. Här ser vi att det ungefär 1580-1700 räckte med 140 dagars daglönearbete för att nå upp i den årsanställdas nivå, medan daglönern ca 1720-1820 låg markant efter. Från 1700-talets början faller daglönernas inkomster så mycket att till och med om en man arbetade 250 dagar så hade han inte kunnat försörja en typisk familj på de inkomsterna. (s. 123)

Så här skildrar Gary och Olsson 1700-talets kris för arbetarna i södra Sverige:

"The middle of the eighteenth century saw a state-led push for small-scale industrial production in the cities; while the venture did not shift the demographics of Sweden on a macro level, it did lead to an increase in the proportion of unskilled workers in the towns. The project ultimately failed (Walldén, 1955, pp. 343–47). This collapse together with a proletarianisation of the Swedish peasantry and increasing number of landless workers resulted in higher rates of unemployment in the towns and a subsequent downward pressure on workers’ wages. At the end of the eighteenth century these lower wages were compounded by a total currency change – in 1777 all old currency was replaced with an entirely new system which led to inflation and some monetary confusion (Edvinsson, 2010). Grain prices had been rising since the second half of the century, but rapidly rose during the grain shortages of the Napoleonic Wars. The end of the eighteenth century was a difficult time for unskilled Scanian workers, with high unemployment, low wages, and high prices." (s. 123)

Att de årliga lönerna var relativt låga jämfört med daglönerna är olikt det engenslka fallet som studerats av Humphries och Weisdorf. Gary och Olsson visar också byggnadsarbete-reallöner separat för städer och landsbygden och de är i princip likadana, olikt vad Allen och Weisdorf (2011) fann för England.

Figur 5 visar en viktig indikator: hur många arbetsdagar med daglön som behövdes för en manlig arbetare för att nå upp till (1) den årslön som en årsanställd arbetare hade, (2) en Allen subsistence basket, och (3) en Allen respectability basket. Utvecklingen under 1700-talet är klart negativ: för att ha råd med en respectability basket räckte det under 1600-talets sista decennier md ungefär 90 arbetsdagar, men 1770 krävdes det 150 arbetsdagar, och under inflationskrisen runt 1800 krävdes det runt 250 arbetsdagar. På 1830-talet krävdes det ungefär 150 arbetsdagar igen.

Gary och Olsson menar att behovet av ökade inkomster kunde mötas av hushållen på två sätt: antingen att en person som redan arbetade, arbetade mer, eller att fler personer arbetade. Det finns en del belägg för längre arbetsår. Vid medeltidens slut fanns det ungefär 60 arbetsfria helgdagar förutom söndagar, men med den protestantiska kyrkoordningen 1571 halverades antalet helgdagar, och Gustav III minskade år 1772 dem till ungefär 10. Men Gary och Olsson menar att fler arbetsdagar för mannen i hushållet inte räckte, utan att man också behövde att fler hushållsmedlemmar skulle arbeta.

"Especially during the last two decades of the 1700s, additional work from other family members was necessary. This joins a chorus of studies which push back against an economic history which has long implicitly relied on a male breadwinner model – most unskilled households relying on their men would go hungry. Women would have needed to be well engaged in the labour force, and children’s work, at home our outside, would have likely also been required." (s. 126)

I slutsatserna menar de att dessa resultat stödjer idén om en flitens revolution, även om de svenska arbetarnas motiv för att arbeta mer inte var att få det finare hemma eller fler konsumtionsvaror, utan "Swedish working class families had to work more in order to fight to maintain a decent consumption level." (s. 126)

 

referens 

Kathryn E. Gary och Mats Olsson (2020) "Men at work. Wages and industriousness in southern Sweden 1500–1850". Scandinavian Economic History Review, 68:2, 112-128.

fotnoter

[1] "Regulations did gradually lessen through the eighteenth and nineteenth century, both allowing married people to more easily work as live-in servants in 1762 and then exempting married people from service in 1805 (Uppenberg, 2017). As late as 1870, live-in servants made up half of the labourers in Swedish agriculture; not until 1920 had they been reduced to a quarter (Bagge, Lundberg, & Svennilson, 1935, p. 92, 194)."  (s. 115)

Finsk lönebildning i en nordisk kontext

De finska arbetsmarknadsforskarna Joel Kaitila, Ville-Pekka Sorsa och Antti Alaja börjar en ny artikel om den finska lönebildningen med att beskriva de idébaserade förklaringarnas ökade inflytande inom arbetsmarknadsforskningen (Industrial Relations). Så här ger de rappt en litteraturöversikt:

"Ideational framings have been observed to influence perceptions and the legitimacy of IR (Cradden, 2014), shape wage regulation preferences and strategies (Boumans, 2021), and necessitate and legitimize changes in wage policy (McLaughlin and Wright, 2018). Most ideational research has focused on either the micro-level of analysis – that is, the contribution of ideas to shaping the form, dynamics and products of the employment relationship (Hauptmeier and Heery, 2014) – or the macro-level of analysis – that is, the ideas constitutive of IR regimes and contribution of ideas to long-term incremental change (Boumans, 2021; Howell, 2019). Few studies have adopted a meso-level approach to examine the use of ideas in specific wage regulation and policy processes (see McLaughlin and Wright, 2018). The research thus far has focused mostly on the context of liberal market economies (McLaughlin and Wright, 2018)."

Deras empiriska bidrag är att studera den finska "konkurrenskraftspakten" (Competitiveness Pact/
Kilpailukykysopimus) från 2016. Denna pakt var ett led i återcentraliseringen av finsk lönebildning, en motsatt trend mot övriga Norden där lönebildningen decentraliserats på 2010-talet*, vilket gör det särskilt intressant att utforska drivkrafterna bakom 2016 års uppgörelse. 2007-11 tog Finland steg mot decentralisering, men i lönerundorna 2011, 2013 och 2016 gick man tillbaka till mer centrala förhandlingar, medan den helt centrala nivån avbröts 2017 när arbetsgivarorganisationen tog bort ur sina stadgar mandatet att förhandla centralt. Intressebaserade förklaringar till skiften i arbetsgivarnas politik har fokuserat på exportindustrins drivande roll för decentralisering på 2000-talet (Bergholm och Bieler 2013). Så här ramar Kaitila, Sorsa och Alaja in sin fallstudie i relation till litteraturen:

"While these factors in combination may explain the longer-term macro-level regime shift, they provide, at best, a partial explanation for the temporary reintroduction of central bargaining in 2011–2016 and, consequently, the deviation from the Nordic trajectory. Thus far, the elastic commitment to central bargaining in Finland has been attributed to the tradition of using existing institutions pragmatically to achieve economic policy goals (Andersen et al., 2015). The idea of national competitiveness was revamped in the 2010s to emphasize labour cost reduction at the expense of sectoral flexibility and investment policies (Kaitila, 2019). Simultaneously, the interest constellation of the Finnish business system became tripolarized, and wage policy interests increasingly diverged between global service and technology companies pursuing ‘upward’ competition, export industries pursuing ‘downward’ competition and domestic service companies pursuing purchase power increases (Sorsa, 2020). Thus, it remains unlikely that a one-size-fits-all cost reduction would be perceived as a pragmatic instrument by any majority. External institutional pressures from the Eurozone appear to have had little impact on the Finnish wage policy and regulation of that time (Dølvik et al., 2018)." (s. 474)

Idéer spelar roll för arbetsmarknadens institutioner, säger de: t ex "when influential actors succeed in producing and disseminating ideas that bear reform imperatives, other actors’ perceptions of interests typically change". (s. 475)** Sådana förändringar kan vara kortsiktiga, säger de lite ogenomskinligt, men "New frames and beliefs are necessary for justifying aspired institutional changes; therefore, ideas are needed as ‘blueprints for institutional reform’ (Blyth, 2002)." (s. 475) Och så här ramar de in sin forskning om idéer på meso-nivån, som är distinkt från makro-nivån:

"While macro-level ideational analyses focus on collective paradigms and micro-level
analyses on individual-level cognition, the appropriate research object at the meso-level is ideation. Here, the focus is on the ideas framing each decision-making instance and what emerges therefrom as new ideas or rearticulations and reframings of old ideas (Kamkhaji and Radaelli, 2022). In policy processes, ideas are typically pushed by exogenous inputs and feedback and often create new processes of ideation where thought structures are recreated and contextually reshaped. Ideas can be used as heuristics and strategic tools (Swinkels, 2020), which are typically used to construct policy problems and solutions, create reform imperatives and connect interests and/or legitimize policy prescriptions to form coalitions (Beland, 2009; Beland and Cox, 2016)." (s. 475)

Deras fallstudiestrategi är att studera ett "deviant case", "an appropriate case study strategy for disconfirming deterministic arguments and probing new explanations (Seawright and Gerring, 2008). In this case, we probe meso-level ideational explanations for temporary shifts in wage regulation and policy that deviate from ongoing institutional change processes and publicly articulated interests,
respectively." (s. 476)  Så här presenterar de sin metod och källorna som de använt:

"To analyse how ideas may explain the deviant process and its outcomes, we constructed a process description of the negotiations, mapped out key instances of ideation, recognized puzzles requiring an ideational explanation and mapped out the framings and reframings produced in ideation. We used the extensive reporting by Helsingin Sanomat (HS), Finland’s largest newspaper, as our primary material. The timeline of the process spanned from April 2015, when the newly elected government presented its first demands for central bargaining, to the signing of the final pact in June 2016. We searched the HS database using the string Yhteiskuntasopimus (‘The Social Pact’, the term used by the media) from April 2015 to March 2016. Next, we used the string Kilpailukykysopimus, the official title of the 29 February 2016 agreement. The retrieved HS materials comprised 1017 articles in total. We supplemented these materials with publicly available official reform documentation (cited in the next section) to widen our materials on frames brought to each ideation session. These materials included references to policy programmes, expert reports and other documents that the government employed in the negotiations." (s. 476)

Metoden specifierar de som "the ideational outcome process tracing analysis method developed by Vanhala and Hestbaek (2016) for negotiation settings" -- intressant nog kommer metoden från ett ganska annorlunda fält, studier av global klimatpolitik.

Förhandlingsprocessen började när en ny regering, ledd av Centerpartiets Juha Sipilä och med Koalitionspartiet och Sannfinnländarna som koalitionspartners, tillträdde 2015. Sipilä bjöd in arbetsmarknadens parter att förhandla om en social pakt för tre mål: internationell konkurrenskraft, BNP-tillväxten, och jobbskapandet. Regeringen satte som första mål att minska arbetskostnaderna med 5 procent genom att öka den årliga arbetstiden med 100 timmar utan lönekompensation. Genom att vilja gå genom tripartistiska förhandlingar bröt Sipilä med den tidigare Stubbregeringens policy att hålla facken utanför. Det blir ett puzzle för forskningen att förklara varför den borgerliga regeringen 2015 gick in i centraliserade förhandlingar, tvärtemot tidigare politik och formulerade mål. (s. 478) 

Finska LO, SAK, protesterade mot regeringens agenda, och fas två av förhandlingarna började hösten 2015. I september hotade regeringen med att helt enkelt, om ingen uppgörelse kunde nås, genomföra reformer (om semester, sjukledighet och övertidsbetalning) som skulle sänka arbetskostnaderna med 5 procent. Facken svarade med strejker och demonstrationer, men SAK presenterade också ett motförslag för att sänka arbetskostnaderna med 4,2 procent genom en centraliserad pakt till 2018 med frysta löner m m. Arbetsgivarna presenterade ett förslag på central pakt med sänkta indirekta arbetskostnader, men utan centrala förhandlingar om lönepolitiken i sig. Regeringen förhandlade i oktober och december utifrån SAK:s förslag och vintern 2015-16 fördes hårda förhandlingar.

Den tredje fasen av förhandlingar började med att arbetsgivarna och facken förberedde ett provisoriskt avtal i slutet av februari 2016. "The interests and positions of different parties had been clearly articulated throughout the long negotiation process, which enabled rapid progress. The provisional agreement was built around a wage freeze, other labour cost reductions and an uncompensated increase in work time." (s. 480) Det politiska spelet här handlade bl.a. om vilka fackförbund som skulle skriva på, och NKP och Företagarnas (FE) försök att decentralisera löneförhandlingarna genom pakten.

I analysen börjar Kaitila et al med att hävda att genom förhandlingsprocessen skapades (eller frilagdes?) en

"frame that we call the economic outlook (hereinafter EO). Overall, the EO created a strong imperative to resolve the perceived competitiveness and fiscal problems in tandem and prescribed labour cost moderation in its various guises as the key policy tool for overcoming a perceived crisis. The EO created situational awareness among the negotiating parties that allowed them to recognize shared interests and justify unpopular measures and compromises, and it was used as a discursive weapon to commit other parties to an uncertain and often frustrating negotiation process. Moreover, the EO became an institutional fact during the negotiation process: no labour market organization leader or politician could neglect it or the implied need to moderate labour costs to return to Finland’s earlier levels of competitiveness without being perceived in the media as part of the problem rather than its solution." (s. 480-1)

Den första idén som var en del av EO var "konkurrenskraftskrisen". Den andra idén var "the ‘sustainability gap’ (kestavyysvaje)", introducerad av Finansdepartementet 2007.

EO:s roll i förhandlingarna förklarar de förvånande mönstren i hur förhandlingarna gick och deras resultat, menar Kaitila et al. Idén om en pågående konkurrenskraftskris förklarar varför regeringen kunde gå in på ett program om centrala förhandlingar, mot NKP:s tidigare hållning. Facket kunde i sin tur gå med på lönesänkningar eftersom de fick sina preferenser vad gällde centraliserade förhandlingar. (s. 482-483)

referens
Joel Kaitila, Ville-Pekka Sorsa och Antti Alaja (2022) "The power of the economic outlook: An ideational explanation of the distinct pattern of Finnish wage setting within the Nordic context", European Journal of Industrial Relations Vol. 28(4) 471–490.

 

fotnoter

* Mer detaljerat beskriver de den nordiska bakgrunden så här: "Wage flexibility and price competitiveness replaced fair distribution and wage growth as the main norms driving wage policy. Wage regulation was gradually decentralized in an organized manner and, depending on the country, shifted to either the local/company level or sectoral or industry level. The importance of the local bargaining component in wage determination grew. Bi- and tripartite bargaining became more a coordinator and/or regulator of decentralized wage policy than a policymaking arena (Andersen et al., 2015). Especially in the Nordic countries these transformations occurred in different guises and at varying paces but amounted to comprehensive reconfigurations of labour market institutions, (Dølvik et al., 2018)." (s. 473)

** Mer detaljerat förklarar de sin approach så här: "In this paper, we focus on ideas that justified the use of exhausting institutional resources and enabled different parties to find common ground in the CoPa policy process. Explaining an individual policy process and its outcomes necessitates a meso-level analysis. A meso-level policy analysis examines a specific policy programme and all the factors framing and giving shape to the policy process. In the context of IR
scholarship, this entails analysing the wage policy and regulation process emerging from the macro-level IR regime. We focus on how ideas were used, interests were articulated and institutional resources were mobilized through them in the negotiation process to form proposals and positions, coalitions and break-ups, consensus and dissensus and, eventually, the wage policy and regulation measures constituting the CoPa." (s. 475)

Betalar demokratier högre löner?

Den välkände nationalekonomen Dani Rodrik hävdade 1999 i en intressant artikel att demokratier betalar högre löner. Hans framställning tar avstamp i en jämförelse mellan Mexiko och USA. År 1996 var genomsnittlig arbetsproduktivitet i Mexiko $9600, säger Rodrik, och motsvarande nivå i USA var $58000, sex gånger högre. Den genomsnittliga lönen i industrin var $1,50 i timmen i Mexiko och $17,70 i USA, tolv gånger högre. Varför är lönen i Mexiko så mycket lägre än vad den borde vara, frågar Rodrik. Det kan absolut delvis handla om data-problem, säger han: produktivitet i industrin och andra sektorer kan skilja sig åt, arbetade timmar kan skilja sig åt, och andra produktionsfaktorer än arbetare i produktionen kan komplicera jämförelsen. Men skillnaden i lön är så stor, säger Rodrik, att institutionella faktorer också antagligen spelar roll. (Det är inte den mest stringenta argumentationen, men men.)

Han gör en ekonometrisk undersökning där han undersöker lönerna i olika länder som bestämda av arbetsproduktivitet, inkomstnivåer med mera, och då spelar graden av demokrati ändå en roll: mer demokratiska länder betalar högre löner. Detta gäller i instrumentvariabel-modeller, och i panelregressioner med fixed effects för länder. Detta är också konsistent med att löneandelarna i Portugal, Spanien och Grekland ökade när dessa länder övergick till demokrati. 

Lönedatat kommer från två ställen. Det första är World Bank LAbor Market Data Base som samlar lönestatistik från FN:s Industrial DEvelopment ORganization (UNIDO), som presenterar löner för en rad länder sedan 1960-talet. Den stora mängden länder -- sett till position i världens inkomstfördelning från Etiopien till USA -- kommer med en kostnad vad gäller jämförbarhet: i en del länder handlar det om "wages and salaries" vilket förstås gäller inte bara produktionsarbetare utan också tjänstemän, och det är också oklart i vilken grad bonusar, löneförmåner och liknande är inräknat. För en mindre grupp av länderna handlar det om "compensation of employees" som också räknar in arbetsgivaravgifter. Den andra kälan är USA:s Bureau of Labor Statistics International Comparisons of Hourly Compensation Costs for Production Workers in Manufacturing. Detta dataset omfattar bara 29 länder men är sammansatt på ett mer genomtänkt sätt vad gäller jämförbarheten. Här mäts "compensation costs" som innefattar alla lönens delar samt arbetsgivaravgifterna. Korrelationen mellan UNIDO och BLS är 0,90.

Den andra centrala variabeln i pappret är demokrati, och här också använder Rodrik två källor. Den första är tankesmedjan Freedom House mått på demokrati, som använts i tidigare forskning om relationerna mellan demokrati och tillväxt (Helliwell 1994; Barro 1996). FH-måttet ger en "subjective classification of countries" på en skala från 1 till 7, separat för medborgerliga rättigheter (civil liberties) och politiska rättigheter. Rodrik kombinerar de två till ett enda mått. FH-datat är tillgängligt sedan 1970. Det andra demokratimåttet kommer från Polity III som ger årliga demokrati-indikatorer för åren 1946-1994 för länder med fler än 500 000 invånare i början av 90-talet. Länder rankas på en 11-poängsskala från 0 till 10 men Rodrik har skalat om till en skala från 0 till 1, för att underlätta jämförelser med FH-indexet. FH- och Polity III-måtten är starkt korrelerade, mellan 0,81 och 0,93 beroende på tidsperiod. Kontrollvariablerna inkluderar förädlingsvärde per arbetare i tillverkningsindustrin, BNP/capita, KPI, utbildningsnivå, urbanisering och handelsöppenhet.

Regressionsanalysen bygger på femårliga medelvärden, med sju perioder 1960-1994. Regressionsresultaten innebär att en ökning av Mexikos demokratiska nivå till USA:s (detta var på 1990-talet när USA:s demokrati hade en lite mer otvetydigt positiv klang än idag) skulle öka lönerna i Mexiko med 25-30 procent. (s. 716) Scatterplotten i figur 1 visar en del av dessa resultat, om åren 1985-1989.

Som ett test för omvänd kausalitet -- att det skulle vara inkomstnivåer som orsakar förändringar i grad av demokrati -- kör Rodrik regressioner där graden av demokrati bestäms av löner, produktivitet och de andra variablerna. Resultaten säger att initiala lönenivåer inte påverkar förändringen i graden av demokrati.

Han fortsätter med en panelanalys där han undersöker effekterna inom länder, över tid, återigen på de sju femårsperioderna 1960-1994. Panelestimaten av effekten av demokrati på lönen är 0.11 till 0.97 vilket implicerar att om Mexiko blev full demokrati hade lönerna ökat med 6-48 procent. (s. 722) Efter detta går han vidare med att kolla på specifika länder som haft skiften i graden av demokrati -- se tabell VI ovan. Alla fyra länder som övergick från demokrati till auktoritär regim fick en fallande löneandel. I sex av åtta länder som haft en övergång till demokrati ökar löneandelen. Sydkorea och Taiwan som haft mer gradvisa demokratiseringar granskas särskilt. I båda fallen ökade lönerna snabbare än arbetsproduktiviteten mellan 1987 och det tidiga 90-talet, tidsperioden för övergången till demokrati.

Rodrik sammanfattar resultaten:

"Our Žfindings indicate that democratic institutions tend to shift the functional distribution of income in manufacturing from proŽts to wages, or alternatively that authoritarian regimes transfer income from labor to employers. To anyone familiar with the recent economic history of Latin America, Southern Europe, or the Middle East, these results should not be counterintuitive." (s. 726)

Men, säger Rodrik varför, exakt, ger demokrati en mer pro-löntagar-fördelning och auktoritära regimer mer pro-kapitalägar-fördelning? Vi kan se lönerna som utfallet av en förhandling mellan arbetare och arbetsgivare. Arbetarnas reservationslön ges av möjligheter i offentlig sektor eller informell sektor; arbetgivarnas alternativ defineras av exit-möjligheter i andra länder. I en enkel spelteoretisk modell demonstrerar Rodrik att tre saker förutom arbetsproduktivitet bestämmer lönen: 

"(a) the relative bargaining strength of labor, (b) the value of outside options (or the reservation wage) for labor, and (c) the value of outside options for employers. Political institutions can affect all of these." (s. 727)

Rodrik menar att vi kan tänka oss fyra kategorier av skäl till varkför demokratier är vänligt inställda till arbetarna. Ett, demokratin kan spela roll eftersom demokratiska regimer är mer benägna att följa rule of law och kan ge möjligheter att komma till bukt med arbetsgivare som inte betett sig korrekt. Två, demokratier är mindre benägna till politisk instabilitet vilket också kan vara fördelaktigt för arbetarna genom att ge dem fler outside opportunities. Tre, demokratier kan direkt förbättra arbetarnas förhandlingsmakt genom att tillåta större frihet att organisera sig och förhandla kollektivt. Fyra, som medianväljarmodellen säger så kan processen av politiskt deltagande och konkurrens höja arbetarnas reservationslön och genom att skapa lagar och institutioner som är mer "partial to workers' interests". (s. 727) Rodrik menar att hans data framför allt stödjer den fjärde kanalen.

Referens

Dani Rodrik, "Democracies Pay Higher Wages", Quarterly Journal of Economics augusti 1999.

Levnadsstandarden i brittiska Afrika 1880-1965

Afrika söder om Sahara är världens fattigaste region, vad gäller BNP per capita, livslängd och andra indikatorer. Hur länge har det varit så? Beror det på historiskt existerande strukturella hinder mot ekonomisk utveckling som negativa geografiska och demografiska förutsättningar, kolonialismens utsugning, och slavhandeln Men före 1950, säger ekonomisk-historikerna.Ewout Frankema och Marlous van Waijenburg i en artikel från 2012, har vi inga skattningar av BNP per capita för de här länderna.

För att ge ny information för perioden före 1950 så tar de fram reallöner från den urbana sektorn i nio brittiska kolonier i Afrika från den koloniala epoken, ungefär 1880 till 1965. De menar att reallöner ger en annan typ av information om levnadsstandard än vad BNP per capita gör: reallönerna för afrikanska arbetare säger mer om deras levnadsstandard än vad BNP gör, som också tar upp effekter av europeiska bosättares levnadsstandard, och asiatiska handlares. Tidigare har S Bowden, B Chiripanhura och P Mosley mätt rurala reallöner för Ghana, Uganda, Kenya, Zimbabwe och Sydafrika på 1900-talet; Frankema och van Waijenburgs data handlar om delvis annorlunda länder, går längre tillbaka i tid (1880) och har mått för varje år istället för en gång per decennium. De handlar också om urbana arbetare istället för rurala, och inkluderar värdet av i natura-delar av lönerna. F och vW säger också att det finns en metodologisk poäng i deras studie: att lägga fram reallöner för varje år istället för att syssla med en "compression of history" och förklara BNP per capita idag med någon variabel från för fyrahundra år sedan.

I litteraturöversikten börjar de med David Bloom och Jeffrey Sachs argument att Afrika söder om Sahara blev fattigt på grund av tropiska sjukdomar (särskilt malaria), känsliga ekosystem och dåliga naturliga förutsättningar för transporter. Robert Allen i sin (utmärkta) lärobok Global Economic History håller med och menar att av dessa skäl var SSA den fattigaste delen av världen år 1500, och är det än idag. Institutionella forskare som AJR 2001 har argumenterat att geografins negativa effekt filtrerats genom kolonisatörers val av vilka institutioner man skapade. Nathan Nunn har gentemot detta argumenterat att kolonialismens effekt var relativt liten på lång sikt eftersom kolonialismen inte höll i sig så länge; de fem århundradena före av slavhandel är enligt Nunn viktigare. F och vW invänder mot den "compression of history" som denna forskning står för, och menar att vi måste ta fram mer faktisk information om afrikanska ekonomier före 1950. Mot förklaringarna av fattigdom idag som fokuserar på väldigt långsiktiga förklaringar kan man också ställa ett "lost decades"-perspektiv som förespråkats av t ex Robert Bates, John Coatsworth och Jeffrey Williamson. Dessa har pekat på att Latinamerikas ekonomier under avkoloniseringsperioden 1820-70 gick igenom ekonomiskt svåra decennier, och att afrikanska länder efter avkoloniseringen på 1960-talet upplevt något motsvarande.

Datat som Frankema och van Waijenburg tagit fram är löner och varupriser för nio städer i nio brittiska kolonier. Från västra Afrika, Bathurst i Gambia, Accra i Guldkusten, Lagos i Nigeria och Freetown i Sierra Leone. I östra Afrika, Nairobi i Kenya, Zomba i Nyasaland, Dar es Salaam i Tanganyika, Kampaa i Uganda och Port Louis på Mauritius. För att räkna om pengalöner till reallöner använder de Robert Allens "bare-bones subsistence basket". Korgen ger det dagliga minimum på 1940 kalorier och 43 gram protein vilket knappt gör att en man med ett tungt arbete klarar sig. Den stora varan i korgen är majs, som man förväntar konsumera 185 kilo om året; därtill kommer 3 kilo kött, 2 kilo socker och inte särskilt mycket mer. Frankema och van Waijenburg tar dock höjd för att folk beroende på prisförändringar bytte till den staple crop som för tillfället var billigast -- ris, kassava, sötpotatis, och så vidare. (s. 905f) Majsen var den energirikaste av stapelvarorna och därför ofta rätt val att odla eller köpa men det finns regionala undentag: på Mauritius gav ris lika billiga kalorier som majs, och i Uganda kassava och millet.

För att konvertera daglöner till årsinkomster räknar F och vW med Allens antaganden om 52 arbetsveckor med 6 arbetsdagar i veckan, totalt 312 arbetsdagar om året. (s. 908) Tabell 3, inklistrad ovan, visar resulterande reallöneberäkningar. Bathurst och Accra har överlag de högsta reallönerna och städerna i västra Afrika har högre löner än de i östra. 

I sin tolkning säger F och vW att reallönerna ökade mest där man hade hög land-till-arbete-ratio och tillgång till jord. Detta förklarar dock inte skillnaden mellan västra och östra Afrika: 1900-1940 var den genomsnittliga reallönen, räknad i Allen-korgar, 2.7 i västra men 1.4 i östra Afrika. Detta beror inte på högre priser i öst utan på högre pengalöner i väst.

När de sätter in  de afrikanska reallöneserierna i ett globalt perspektiv -- jämför med Beijing, Kyoto, London, Amsterdam m m menar de att: "In sum, we find little evidence that suggests that four generations  of African urban wage workers in the colonial period were trapped  into persistent, structural poverty. Welfare improvements were certainly  not confined to specific regions in British Africa or brief periods  of time (such as 1945-1960)." (s. 913) Reallönerna i västra Afrika och på Mauritius var överraskande höga, två-tre gånger högre än i de stora östasiatiska städerna. I östra Afrika var reallönerna snarare i nivå med östasiatiska städer; gapet mellan västra och östra Afrika var "remarkably persistent" över tid. (s. 921) Fallet Kenya visar att ojämlikheten inte bara berodde på varierande grad av kommersialisering utan också på olika konstellationer av ojämlikhet mellan grupper, som europeiska settlers och asiatiska migranter.

Referens

Ewout Frankema and Marlous van Waijenburg  (2012) "Structural Impediments to African Growth? New Evidence from Real Wages in British Africa, 1880-1965", The Journal of Economic History 72 (4): 895-926.

Löner i Sverige på 1880-talet

Den mest klassiska källan till historiska löner i Sverige är dubbelvolymen Wages in Sweden I-II av Gösta Bagge, Erik Lundberg och Ingvar Svennilson, publicerad 1933 och 1935 av P.S. King and Son i London. Den första volymen presenterade löner för industri och gruvor, och den andra volymen löner för den kommunala sektorn, och jordbruk och skogsbruk. Volymerna byggde på ett jättearbete och presenterade löner på företagsnivå för en rad företag såsom Höganäs-Billesholm, Limhamns cement, Gustavsbergs porslinsfabrik, Kosta glasbruk, Lessebo pappersbruk med mera, totalt 160 företag*. Det finns lite källkritisk diskussion om WiS-datat här och var, till exempel så kritiserade Lasse Cornell i sin avhandling från 1982 hur Bagge et al hade klassificerat stabbläggare i sågverksindustrin som "unskilled" arbetare.

Men det känns ändå minst sagt befogat att ekonomisk-historikerna Jesper Hamark och Kristoffer Collin 2019 ägnade ett papper helt och hållet till att diskutera Wages in Swedens uppgifter om 1880-talet och kontrastera dem mot en mer omfattande källa för denna period. Inte minst är det relevant eftersom så mycket senare forskning, svensk och internationell, använt Wages in Sweden-data mer ellr mindre okritiskt (som Hamark och Collin diskuterar på s. 6-7). Deras detaljerade uppgifter möjliggörs genom att använda Arbetarförsäkringskommitténs undersökning från 1888. Kommittén skickade ut en enkät om löner till mer än 15 000 företag varav 82 procent svarade.

Hamark och Collin menar att Wages in Sweden är bra för att fånga trenderna i löner i Sverige på 1800-talet, men inte nivåerna -- Bagge et al sa själva att de använde en "kinetisk" metod, just för att studera förändringar. De var också mer intresserade av den "typiska" arbetarlönen än den genomsnittliga. Varför blir detta dåligt för att gånga nivån på löner? En orsak är att de bara studerade fast anställda arbetare, eller i alla fall arbetare som jobbat på arbetsplatsen i alla fall ett år. Men fast anställda arbetare var en "insignificant minority" på arbetsmarknaden, citerar H och C Gustafsson (1996). Vidare så var yrkesutbildade (skilled) arbetare överrepresenterade, vilket Gårdlund (1952, s. 356-7) påpekade. Därför överskattar Wages in Sweden de faktiska genomsnittslönerna. Ett annat skäl för överskattning i metall och kemisk industri är att de inte har många uppgifter om grovarbetare (kanske eftersom grovarbetare mindre ofta var fast anställda?), medan serierna för livsmedelsindustrin är mer heltäckande. Hamark och Collin påpekar att om andelen med casual anställning varierade mellan branscher så kommer graden av överskattning av medellönerna per bransch också variera, och bransch-jämförelser baserade på WiS kommer inte funka. WiS bygger också, vilket de själva (Bagge et al 1933, s. 8, 24) säger, på större företag, som antagligen betalar högre löner.

En knivig punkt är frågan om in natura-löner.Bagge et al (1933,s. 33-37, 85-90) konstaterar att detta var vanligt men inkluderar inte dessa delar -- boende, mat, kanske kläder -- i sina löneberäkningar, annat än för järnbruken där arbetarnas boende räknas in. Också Prado (2010, s. 485) har konstaterat att detta är inkonsekvent. För att studera utvecklingen av löner över tid inom en bransch orsakar inte exkluderingen av in natura-lönerna så stora problem, om inte andelen varierar över tid. Men för att jämföra mellan branscher blir det ett stort problem, inte minst om man vill jämföra järnbruken med andra branscher.

Ett annat problem är att WiS samlat in väldigt lite info om kvinnors löner. De har gjort det för textil och livsmedel, där många kvinnor jobbade, men inte räknar ihop några aggregerade trender, och inte samlat några data alls för andra branscher. Ett sista problem är att WiS-serierna kan bygga på ganska få individuella löneobservationer, ofta fyra arbetare för en serie.

Tullkommitténs enkät 1880, där de frågade om löner 1860-79, fick en svarsfrekvens på bara 18,5 procent, vilket kommittén betraktade ganska nonchalant. Men Collin visar i sin avhandling att antalet arbetare i materialet motsvarar 19,8 procent av alla industriarbetare, en rimlig andel. Baserat på dessa data visar Collin att Bagge et al överskattat löneskillnaderna mellan branscher. Skillnaderna minskar rejält under 1860-70-talen.

I oktober 1884 tillsattes Arbetareförsäkringskomitén, som 1888 publicerade sin rapport. Den täcker ett år, från 1 september 1884 till 31 augusti 1885. De studerade industri och hantverk såväl som jordbruk, gruvor, transportsektorn och offentlig sektor. Arbetsgivarna skulle rapportera alla arbetsskador, och för berörda arbetare yrke, kön, födelseår och daglön. I januari 1885 gick enkäten ut till 15 089 företag (rörelser), i två delar, en för varje halvår. 82 procent svarade. Lägst var svarfrekvensen i konfektionsindustrin med 55 procent.

Jag refererar inte de metodologiska delarna av pappret här, om branschindelning och så. Men det är intressant att Hamark och Collin för att omvandla daglöner till timlöner delar daglönen med 11,1, vilket är den sysselsättningsviktade genomsnittliga arbetsdagen enligt information i Arbetareförsäkringskomiténs rapport från 1888. (s. 12) AFK gjorde ingen undersökning av antalet timmar arbetade i gruvorna men menade att gruvarbetarna hade kortare arbetsdag än industriarbetare hade. Hamark och Collin antar 10,1 timmars arbetsdag för gruvarbetarna.

För män i åldern 18 till 24 år (n=481) är genomsnittslönen i datat 1,87 kr per dag. För män i åldrarna 25-74 år (n=1474) är den däremot 2,28 kr, dvs 22 procent mer. De visar också att killnaderna är betydande mellan mindre och större företag: 1,72 kr per dag för företag med 1-10 anställda, och 2,20 kr per dag för företag med fler än 10 anställda. (s. 14)

De har ganska mycket diskussion om data -- bl.a. om problem med att mäta antalet anställda i sågverken -- som är mer detaljerat än vad som behövs här. De diskuterar vägning ganska utförligt, för att få rättvisande beräkningar på genomsnittslöner per län, per bransch och för hela landet. De ger också fascinerande deskriptiv information som att den lägst betalda vuxna mannen i datat är en 18-årig maskinarbetare på Vargöns pappersmassafabrik, som tjänade 65 öre per dag, medan den högst betalda var en 40-årig yrkesarbetare på Damsjös destilleri; han tjänade hela 6 kronor om dagen. (s. 21) Tabellen nedan beskriver lönespridningen i AFK-datat jämfört med Industristatistiken (IS).

De visar också daglönerna 1884-85 för män per bransch med Industristatistikens branschindelning (9 branscher); lönerna var högst inom elektricitet, gas och vatten (3 kr om dagen) och lägst i kemisk industri (1,60 kr) och läder, hår och gummi (1,81 kr). Med AFK:s finare branschindelning (15 branscher) ser man att genomsnittlig daglön i gruvorna var 1,91 kr, i "metal processeing" 2,29 kr, i "metal" 2,34 kr och i maskinindustri 2,22 kr. Lägst lön här har kemisk industri och papper och pappersmassa, båda med 1,58 kr. (s. 20) Eftersom de har så få observationer för kvinnlig arbetare redovisar de bara daglön för livsmedel (1,03 kr), textil och konfektion (1,05 kr), kemisk industri (1,30 kr) och allt övrigt (0,83 kr). Totalt sett tjänade en vuxen kvinna lika mycket som en pojke (under 18 år). Lönerna per län, för vuxna män, visar att man tjänade mest i Norrbotten och Värmland (2,51 kr), och Stockholm (2,63). Lägst var lönerna i Blekinge (1,72), Kalmar (1,83), Älvsborg (182) och Skaraborg (1,81 kr).

Utifrån sin undersökning och den i Collins avhandling menar de att Wages in Sweden överskattat löneskillnaderna mellan branscher och län. För det sena 1870-talet fann Collin en variationskoefficient runt 10 proent mellan branscher, vilket bara var hälften av vad Prado, med WiS-data, fann. Hamark och Collins skattning för 1884-85 liknar Collins för 1879, 11.6 procent. Den stora skillnaden mellan undersökninen för 1879 och den för 1884-85 är att pappersindustrin såg ut som en höglönebransch 1879 men relativt lågavlönad 1884-85. De jämför också med Prados (2010) undersökning baserad på Wages in Sweden, och jämförelsen syns i tabellen nedan.En reservation för jämförelsen är att den inte är helt rättvisande eftersom AFK använde daglöner och Prado använde timlöner.

Den mest slående skillnaden mellan de två är ju att enligt AFK så var gruvarbetarna relativt lågavlönade, tjänade 16 procent mindre än den genomsnittliga industriarbetaren, medan enligt Prado så var gruvarbetarna väldigt högavlönade, tjänade 50 procent mer än genomsnitt! De förklarar inte riktigt varför gapet är så stort men de pekar på att in natura-förmåner är ett problem: för arbetare vid Falu koppargruva, som var en hyfsat stor andel av branschen, ökade lönen med 15 procent när man räknar in in natura-förmåner (s. 24, ref. Bagge et al 1933, s. 386-388).

Också för kemisk industri är skillnaden stor: lönen är 26 procent lägre än industri-snittet enligt AFK, men 24 procent högre än snittet enligt Prado/Wages in Sweden. En orsak till diskrepansen är att tändsticksindustrin inkluderas i AFK-serien för kemisk industri, men inte i Prados beräkning, och lönerna i tändsticksbfabrukerna var låga.

Kvinnors löner var i snitt 49 procent av män. I jordbruket var lönekvoten samma år enligt HILD 45 procent, vilket är liknande. Lars Svensson (2004) finner för år 1913, när den officiella lönestatistiken börjar, en kvot på 58 procent. (s. 25)

Den genomsnittliga timlönen för en vuxen man i industrin var enligt Bagge et al 20,8 öre, och enligt Hamark och Collin 18,9 eller 19,3 öre, beroende på hur man beräknar sågverkens anställda. Det är inte konstigt att Bagge et al-beräkningen är högre (10 proc) med tanke på att den överrepresenterar facklärda arbetare och inte har med arbetare med osäkra anställningar.

Referens

Jesper Hamark och Kristoffer Collin, "Industrial wages in mid-1880s Sweden: estimations beyond
Bagge’s Wages in Sweden. Data, source and methods", Göteborg Papers in Economic History nr 24, september 2019. Ladda hem här.

Fotnot

* Hamark och Collin gör också en användbar sammanfattning av Wages in Swedens studie av industrin. 

"The wage series that Bagge et al. constructed for 1860–1913 rely on payroll records from 160 firms. From each firm, typical (or representative) workers in typical (or representative) occupations were chosen. The criteria for choosing particular workers included variation in age and employment exceeding eleven months. Further, workers were substituted after a limited amount of years (5–10) to avoid letting age influence the movement of wages (Bagge et al. 1933, pp.27–30). The selection of occupations was based on an effort to capture both skilled and unskilled workers as well as to collect information on the same or similar occupations across firms within a given industry or industrial branch (Bagge et al. 1933, p.26). After computing the average occupational wages at the level of firms, the authors combined and weighted the averages to create industry-specific time series (Bagge et al. 1933, pp.37–45).
The method used by Bagge et al. is called kinetic (from the Greek work kineticos, meaning “of motion”), since it captures the movements of wages better than the actual levels of all workers in a given industry.  /.../"

Löner och arbetslöshet i Tyskland 1926-36

Från 1929 till 1932 ökade antalet arbetslösa i Tyskland från 1.3 till 6 miljoner, i procent av arbetskraften från 4.5 till 25 procent. Medan konsensus-förklaringen till Weimar-republikens fall under efterkrigstiden fokuserade på politiska och konstitutionella faktorer, lanserade Knut Borchardt i slutet av 1970-talet en ekonomisk tolkning. Han argumenterade att den tyska ekonomin under ytan var svag redan före kraschen med svag produktivitetstillväxt, ökande löner och för låga investeringar. Arbetslösheten var relativt hög genom 1920-talet och B menade att ingen hade bevisat ifall det var en fråga om "klassisk" arbetslöshet orsakad av för höga löner, eller keynesiansk arbetslöshet orsakad av för låg efterfrågan.

Dimsdale, Horsewood och van Riels bidrag är att de testar just detta, för åren 1926-1936 och utifrån Layard och Nickells modell om lönebildning och arbetslösheten. Tidigare har Dimsdale, Nickell och Horseqood (1989, Economic Journal) använt modellen för att förklara brittisk mellankrigstid, och Dimsdale och Horsewood (2002, Economic Record) för australiensisk dito.

De diskuterar inte bara lönernas betydelse utan också den ekonomiska politiken. Fär står en debatt mellan Holtfrerich, som menar att kansler Brüning hade kunnat stimulera ekonomin genom offentliga utgifter och devalvering, och Borchardt, som menar att en sådan ekonomisk politik var omöjlig (s. 782). Borchardt och Theo Balderston (1993, kap. 2) och Harold James (1986, kap. 6) med sig i att kritisera lönepolitiken under Weimar.

Realllönen påverkas (positivt) av sysselsättningen, och prodduktiviteten. "Mismatch" på arbetsmarknaden, där arbetslösheten är oj'ämt fördelad mellan branscher, ökar lönen givet en viss nivå av arbetslösheten. Fackliga löneförhandlingar ochkollektivavtal kan, liksom asymmetrisk information, öka lönen i relation till sysselsättningen. (785-6) 

Ekonometriskt arbetar de med David Hendry med fleras general to specific-approach. Adrian Pagan ordnar ekonometriska modeller på ett kontinuum från fullständig (deskriptiv) trohet till datasetet, till förenlighet med teorier. Ateoretiska statistiska modeller som VAR är på den deskriptiva ändan, medan DGE-modeller är på den teoretiska. (s. 791) Pagan menar att policy-makers är mer intresserade av modeller i mitten av spektrumet, då de tillåter en att berätta stories om ekonomin; detsamma gäller för ekonomisk-historiker, menar Dimsdale et al.

Enligt deras regressioner så ledde löneökningarna 1928-32 till 9.0 procent mer arbetslöshet, och lönesänkningarna 1932-36 till 10.0 procent mindre arbetslöshet (s. 801, tabell 8). Efterfrågan-variabler var fortfarande den största faktorn, som förklarade 88.5 procent av förändringen 1928-32 och 75 procent av förändringen 1932-36. Dessa variabler är dock som jag ser det rätt konstiga: aktiepriser, kapitalimporter/BNP, och offentliga utgifter. Men Dimsdale et al ger också en poäng till Borchardt för hans argument om "the tariff wage", den politiskt satta eller påverkade lönen, som de menar bidrog till ökningen av arbetslösheten och, efter Brünings lagstadgade lönesänkningar 1931, till en minskning av arbetslösheten (s. 803).

I slutsatserna kommenterar de:

"These results have implications for the interpretation of Borchardt’s first hypothesis on real wages pressures. Although these were present in our sample in both the 1920s and the 1930s, the overall impact of supply-side forces was less than the consideration of wage policies alone might lead one to expect. There were offsetting effects of other supplyside factors, such as the replacement ratio and the pricing policy of cartels. These variables tended to reduce the impact on unemployment of upward pressure on wages under the Weimar Republic and of downward pressures under the Nazis. This result qualifies the arguments of Borchardt on wages in the late 1920s and those of Temin on the wage policies of the Nazis.". (804-5)

Referenser 

Nicholas Dimsdale, Nicholas Horsewood och Arthur van Riel, "Unemployment in Interwar Germany: An Analysis of the Labor Market, 1927–1936", Journal of Economic History 2006.

Temin om "socialism och löner" på 1930-talet

Temin definierar "socialistisk" ekonomi med tre faktorer. (1) offentligt ägande eller reglering av ekonomins "commanding heights", särskilt banker och infrastruktur (utilities). (2) statlig inblandning i lönebildningen. (3) en välfärdsstat som garanterar alla vad Oscar Lange (1938) kallade "a social dividend constituting the individual's share in the income derived from the capital and the natural resources owned by society". Temin kommenterar att "socialism" för honom alltså inte är att staten äger allt -- man kan säga att han gör ett funktionssocialistiskt resonemang.

Temin jämför Nazi-Tyskland och socialdemokratiska New Deal-USA i återhämtningen från Depressionen. Nazisterna krossade facken, reglerade lönerna, och använde skatter och propagande för att tvinga kvinnor ut från arbetsmarknaden. Lönerna ökade mindre än BNP, så föll som andel av nationalinkomsten från 64 till 57 procent från 1932 till 1938. Konsumtionen hölls tillbaka, medan summan av investeringar och statliga utgifter ökade från 18 till 41 procent av BNI. (s. 299) Regimen uppmuntrade motorisering men efter hand alltmer miltarisering.

I USA stimulerade New Deal-politiken först investeringar och därefter konsumtion. National Industry Recovery Act 1933 gav regeringen makt över industrin och lönerna. Med Agricultural Adjustment Act kom makt också över jordbruket. Liksom i Tyskland föll reallönerna från 1929 till en bottenpunkt 1932, men därefter divergerade de två ländernas löner. 1937 var reallönerna i USA 30 procent högre än de hade varit 1933, men i Tyskland var de bara 10 procent högre. De mindre reallöneökningarna i Tyskland gjorde att sysselsättningen ökade mer där, menar Temin. Men industrialisterna i USA var inte motståndare till höglönepolitiken utan uppskattade den, menar han; med höga löner och höga tariffer var de ändå konkurrenskraftiga. (s. 301) "the American emphasis on consumption was reflected in a growing production of high-quality goods" (s. 307) I Tyskland sjönk kvaliteten på industriprodukterna och därmed också konkurrenskraften.

Temin ägnar några sidor åt att argumentera för att de höga lönerna i USA:s 1930-tal faktiskt var ett resultat av den förda politiken, och inte "efficiency wages" eller något annat.

Referens

Peter Temin, "Socialism and wages in the recovery from the great depression in the United States and Germany", Journal of Economic History 1990.

Lönerna i recessionerna 1920-23 och 1930-33

En klassisk fråga i arbetsmarknadsekonomi är: när blev lönerna "sticky"? Alltså, när slutade pengalöner att anpassa sig neråt i konjunkturnedgångar för att kompensera för minskande efterfrågan på arbetskraft? Detta är inte minst en stor forskningsfråga vad gäller sysselsättningen på 1920- och 30-talen, med klassiska papers av bland andra Ben Bernanke. 

I en artikel från 2000 utforskar Klas Fregert, nationalekonom vid Lunds universitet, frågan om "sticky wages" i recessionerna i början av 1920-talet och 1930-talet i Sverige. Figuren längst upp visar att reallönen faktiskt ökade i Sverige från 1930 till 1933, eftersom pengalönerna inte sänktes lika mycket som konsumentprisindex sjönk. Fregert menar att detta berodde på ett "koordineringsproblem" där de olika fackförbunden inte ville gå med på att sänka pengalönen eftersom de inte litade på också de andra facken i så fall skulle göra det. Han menar därför att det hade varit möjligt att sänka lönerna rent institutionellt sett, men pga koordinationsproblemet hände det inte. (Han har också en fin tabell som visar de lönesänkningar som ändå skedde, per sektor och kvartal 1931-34.) För att visa på att det inte var så att alla var bundna av väldigt långa kollektivavtal som omöjliggjorde sänkningar visar han figuren nedan:

Han kallar detta med referens till Ball och Romer (1991) för "strategic stickyness": det enskilda facket går inte med på att sänka sin nominella lön eftersom det inte litar på att de andra facken kommer göra det.

För att kolla på ifall facken bryr sig om relativlönerna -- egna löner jämfört med andras -- kör han löneregressioner med lönedata för 8 industrisektorer 1920-39. (20-talsdata från Sociala Meddelanden, 30-talsdata från Statens Officiella Statistik: Löner.) Lönen i sektorn bestäms av arbetslösheten, inflationen och lönen i sektorn relativt till genomsnittslönen i industrin. Relativlönen, som är loggad, för en stark och statistiskt positiv koefficient, 0.42: om lönen i vår sektor är 1 procent lägre jämfört med genomsnittslönen i industrin i år, så ökar vår lön med 0.42 procentenheter extra.

Utifrån att arbetskonfliktintensiteten gick upp under deflationsåren 1921-24 då pengalönerna sänktes, menar Fregert att pengalönesänkningar var socialt kostsamma. 1931 försökte SAF koordinera en pengalönesänkning, men det var svårt. (Han använder här SAF:s årsrapport som primärkälla, och även De Geers bok från 1986 som referens.) Löner sänktes i ganska många branscher men inte alla.

För att sätta "koordinationsmisslyckandet" 1930-33 i perspektiv går han också mer kortfattat igenom recessionen 1920-23 och hur lönerna anpassade sig där.

Den viktigaste skillnaden, säger Fregert, är att den negativa efterfrågechocken var tillfällig på 1930-talet men mer långvarig på 1920-talet. Efter 20-talskrisen steg arbetslösheten till en permanent hög nivå fram till 1939. Men lönerna sänktes rejält i 20-talskrisen och Fregert menar att det beror på att kostnaderna för ett koordineringsmisslyckandet var större där än i 30-talskrisen.

 

Klas Fregert (2000), "The Great Depression as a Coordination Problem", European Review of Economic History.

se också här på bloggen: Solomou och Weale (2004),

Utvärderingar av avtalsrörelsen 2016

en annons från Svenskt Näringsliv i Dagens Nyheter 12 april 2016

I avtalsrörelsen inför 2016 års nya kollektivavtal sprack LO:s samordning. Martin Klepke kommenterade i Arbetet i oktober 2015:

"I LO:s principprogram som antogs i våras ställde sig alla förbund bakom att den omotiverade skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ska minska med en halv procentenhet per år. Alla fack ställde sig också bakom att den internationellt konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi ska vara lönenormerande. Dagens sammanbrott innebär därmed också en kraftig försvagning av detta principprogram, bara ett halvår efter att det antogs.
Frågetecknen om hur förbunden praktiskt ska kunna kombineras de två kraven att å ena sidan utjämna lönerna mellan könen och å andra sidan följa normerande avtal för industrin har ju knappast blivit mindre av dagens sammanbrott för samordnade förhandlingar."

Arbetet rapporterade (21 oktober) att det var IF Metall, Kommunal och GS som utifrån olika utgångspunkter spräckte samordningen som försökte förena en jämställdhetsmotiverad satsning på undersköterskor med att industrin skulle sätta märket.

Efter att samordningen sprack så formulerade 6F också en mer principiell kritik av industrins löneledande roll. 6F:s krav i december var också högre än Industrifackens krav som formulerats på 2.8 procent i november: 6F krävde 3.2 procent och en garanti på 800 kr för alla som tjänade under 25 000 kr i månaden.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson refererade i november till den spruckna samordningen som "ett personligt misslyckande" (Arbetet, 6 november). Han säger också:

"LO:s avtalssekreterare säger att det finns ett missnöje mellan LO-förbunden på flera områden. Det är framför allt strävan efter jämställdhet som orsakar motsättningar och splittringar. Jämställdhetspotterna i avtalsrörelsen 2007 var omstridda och de har följts av andra försök att hitta konstruktioner för att höja kvinnodominerade områden mer än andra.
– Några ska få mer och det är besvärligt att hantera för de andra. Det har jag stor respekt för, säger Torbjörn Johansson."

I efterspelet från samordningens misslyckande har märkes-ordningen hyllats av statsminister Löfven:

"– Märket som princip är viktigt och det har politiken uttryckt till Medlingsinstitutet. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste avgöra hur stora löneökningar vi har råd med.
Han bedömer att arbetsgivarna snarare är besvikna över nivåerna på löneökningarna, än på avtalets roll som rikslikare. Inte heller ser statsministern något omedelbart problem med den svenska konkurrenskraften.
– För första gången på mycket länge tar vi nu marknadsandelar inom exporten, säger Stefan Löfven." (Arbetet, 21 april)

Medan Kommunal hyllar sitt avtal med extra satsningar på undersköterskornas löner:

"Medan övriga medlemmar får 520 kronor mer i månaden får undersköterskor med undersköterskeexamen 500 kronor extra första året, totalt alltså en löneökning på 1 020 kronor i månaden. Enligt Kommunal motsvarar det en löneökning med 4,3 procent, och SKL säger inte emot.
De 500 kronorna är faktiskt mer än Kommunal hade krävt: Facket gick ut med kravet 400 kronor mer till undersköterskorna än till alla andra. ”Vi har betalat extra för att få ett långt avtal”, förklarar SKL:s förhandlingsledare Helene Fritzon.
År två och tre fortsätter satsningen på undersköterskorna med 180 respektive 150 kronor utöver ”märket”. Under treårsperioden höjs undersköterskornas löner med totalt 830 kronor mer än märket.
Exakt vilka som får del av satsningen på undersköterskor får klaras ut i lokala förhandlingar.
Teoretiskt skulle en del undersköterskor kunna bli utan extra lönelyft, men avtalssekreteraren Lenita Granlund tonar ner den risken.
– Med det här avtalet bryter vi värdediskrimineringen på svensk arbetsmarknad, säger Lenita Granlund.
– Arbetsgivaren har förstått att bättre löner behövs för att rekrytera till välfärdsyrkena, säger Annelie Nordström. Avtalet är också en milstolpe i arbetet för heltidsjobb.
Helene Fritzon, SKL:s förhandlingsledare, medger att avtalet det första året är värt 3,0 procent, alltså klart mer än ”märket” på 2,2 procent.
– Våra medlemmar kan betala det här. Ett treårigt avtal ger förutsättningar för långsiktig planering och utveckling av kvaliteten. Det finns stora vinster i det, som gör att vi kan räkna hem avtalets värde i våra budgetar.
– Det är bra att undersköterskor nu kan göra karriär. Det gör det lättare att utveckla kvaliteten och möta de volymförändringar vi står inför i vård och omsorg." (Arbetet, 29 april)

Arbetsgivarna har däremot uttryckt starkt missnöje med årets avtal, så starkt att de börjar tala om att hela Industriavtalsordningen kan vara på väg ut. Detta trots sin reklamkampanj den 8 mars för "märket"; i april uttryckte företrädare för arbetsgivarsidan sig så här kritiskt:

"Flera tunga arbetsgivarföreträdare är skeptiska till industriavtalet. En fortsättning kräver samsyn med facket om de ekonomiska förutsättningarna i avtalsrörelserna, hävdar företrädarna.
− Åstadkommer vi inte detta är avtalet dödsdömt, säger Anders Weihe, Teknikföretagen.
På presskonferensen den sista mars, när industrins löner var klara, framträdde arbetsgivarna med mycket bistra miner. Enda skälet till uppgörelsen på 2,2 procent var riskminimering, förklarade Indus-triarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Alternativet var konflikt.
– Nivån är inte förenlig med industriavtalets syfte, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.
Nu kommer efterspelet när flera toppförhandlare ifrågasätter industriavtalets framtid. Syftet med avtalet är att stärka industrins internationella konkurrenskraft och ha en god löneutveckling. I nära 20 år har avtalet levererat reallöneökningar, men det är inget kvitto på att avtalet fungerar, enligt arbetsgivarna.
– Sedan finanskrisen 2008 har reallöneökningarna varit alldeles för höga. De har varit till skada för svensk industri, men också för arbetstagarna som förlorat många arbetstillfällen, säger Anders Weihe.
Det största problemet i industrins avtalsrörelse är bristen på samsyn i de ekonomiska bedömningarna, enligt de arbetsgivare som Arbetet intervjuat. Arbetsgivarna talade om nödvändig återhämtning av förlorad konkurrenskraft och löneökningar på under en procent, medan facken talade om högkonjunktur och krävde 2,8 procent.
– I år har bilderna varit extremt olika. Vi har inte varit överens om vilka ekonomiska variabler som är viktiga och därför inte sett samma saker, säger Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen.
– Det finns ingen poäng med att ha industriavtalet kvar om vi inte kan komma överens om vilka ekonomiska variabler vi ska titta på.
Även Anders Weihe lyfter fram samma problem.
– Facket kan inte enbart välja ut några branscher som går bra, lika lite som vi kan välja ut de sämsta.
– Vi måste jobba tillsammans och vilja göra det.
Finns den viljan?
– Nej. Den har funnits, men inte just nu. Om den inte kan återskapas är industriavtalet dödsdömt." (Arbetet, 22 april)

Och när Arbetet sammanfattade avtalsrörelsen i mitten av maj blev det under rubriken "Stökrörelsen" (13 maj). De konstaterar att förhandlingarna i industrin, såklart så viktiga för övriga branscher, gick väldigt långsamt och att avtalet där slöts först i sista sekund, 31 mars. Det hamnade på 2.2 procents löneökning, att jämföra med arbetsgivarnas förslag på nollavtal och Facken i industrins utgångskrav på 2.8 procent. Vad som händer efter att detta avtal slutits är mycket intressant:

"Handels sätter krontalsmärke
3/4 Första söndagen i april skriver Handels och arbetsgivarna ett avtal som ger 590 kronor i löneökning till alla. Facket betalar med något lägre höjning av de lägsta lönerna i avtalet. Därmed håller man sig inom 2,2 procent och sätter det ”andra märket”, en krontalshöjning för de lågavlönade.

Sensationellt utspel
4/4 LO och Svenskt Näringsliv kallar till gemensam presskonferens och vädjar till alla parter som ännu inte gjort upp att respektera märket. De är oroliga för att den svenska modellen inte ska hålla. Byggarbetsgivarna hävdar att Byggnads uppsåt med strejken är att spräcka märket trots striden om ackorden. Nu har vi ett riktigt LO igen, kontrar Byggnads ordförande Johan Lindholm. Det blir ganska tydligt att märket respekteras av facken inom byggsektorn.
/.../

Första 6F-uppgörelsen
8/4 Fastighets gör upp med Almega för anställda vid privata fastighets- och entreprenadföretag om löneökningar på 590 kronor. Första avtalet inom grupperingen 6F, där Byggnads och Målarna ingår, är klart och visar att de respekterar märket.

Byggstrejk!
11/4 Över 1 000 byggnadsarbetare lägger ner arbetet på tisdagsmorgonen sedan Byggnads sagt nej till medlarnas slutbud kvällen före. Det låg på 2,2 procent. Det är uppenbart att man går till strejk på märket, säger byggarbetsgivarna. Budet var tomt på lösningar av våra viktiga frågor, förklarar facket. I bakgrunden finns hela tiden striden om ackordssystemet."

Den 12 april varslar byggarbetsgivarna 12 000 byggnadsarbetare om lockout. Men den 15 april får 20 000 elektriker ett nytt avtal -- på 2.2 procent, "märkets" nivå. Också byggnadsarbetarnas avtal den 17 april håller sig till märket; detsamma gäller Målarna 22 april. Bara Kommunals avtal 29 april avviker.

Till slut så tycks rent lönepolitiskt utfallet för LO-förbunden alltså ha hamnat mycket nära det utfall som IF Metall och Kommunal på förhand förhandlade fram: märket gäller för alla utom undersköterskor som IF Metall godkände som undantag. Mycket skrik för litet ull?

Mer facklig-politiskt är det ju dock intressant att fundera på konsekvenserna av årets tumult.  Har relationerna mellan förbunden inom LO skadats? Har ledningens auktoritet försvagats? Kommer detta ge konsekvenser på LO:s kongress i juni?

Jag har ingen aning utan undrar bara. Hittills verkar inte utvärderingarna riktigt ha kommit heller; jag hittar "bara" ett avsnitt av Ekonomiekot Lördag som handlar just om LO efter årets avtalsrörelse.

"[intervjuare] Johan Lindholm från Byggnads, kommer ni acceptera att industrin bestämmer löneökningstakten också nästa gång?

[JL] nja, precis som jag beskrev det tidigare så är det väldigt viktigt att LO får ihop samordningen. Och jag tror att den ledning som kommer sitta efter LO-kongressen kommer ha en mastodontuppgift med att få ihop oss 14 förbund."

Ekonomiekot lördag, "Skadat samarbete inom LO", 14 maj

Och LO:s ordförande "Kålle" Thorwaldsson har uttalat sig starkt och lite oroat för en bättre samordning till nästa avtalsrörelse, som i och med de korta (1-åriga) avtalen kommer redan om ett år:

"Sannolikt ledde den spruckna LO-samordningen till en mycket stökigare avtalsrörelse än vad den annars skulle ha blivit. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var trots detta misslyckande nöjd med avtalsrörelsen som levererar ökade reallöner.
– Men det som oroar mig är att avtalet blev ettårigt.
Tiden är väldigt kort innan en ny LO-samordning måste vara på plats, konstaterade LO-ordföranden. Uppgiften att sy ihop de olika förbundens viljor är knepig.
– Det är enormt svårt att börja ett sådant arbete nästan direkt efter att samordningen föll i höstas. Att hitta en väg ut ur detta är svårt.
Bland åhörarna på representantskapet fanns alla tunga förbundsföreträdare, som IF Metalls ordförande Anders Ferbe, Kommunals Annelie Nordström och Byggnads Johan Lindholm. LO-ordföranden vände sig direkt till dem alla när han vädjade:
– Den svenska fackföreningsrörelsen blir aldrig starkare än när vi lyckas hålla samman. Om jag blir omvald på LO-kongressen i juni ska jag lägga all möda på att få en LO-samordning till stånd." (Arbetet, 18 maj)