måndag 21 februari 2011

Duménil och Lévy och profiterna

De franska marxistiska ekonomerna Gerard Duménil och Dominique Lévy är intressanta, tycker jag. Deras bok Capital Resurgent: The Roots of the Neoliberal Revolution (Harvard UP, 2004) är en makro-nyläsning av 1900-talets ekonomiska historia och profitkvotens utveckling. De har en beef med Robert Brenner såväl som Kliman och Freeman - ingen verkar hålla med dem i deras definition av profitkvot. De hävdar att profitkvoten inte fallit ständigt sedan 70-talet, utan att den har återhämtat sig men att den finansiella sektorn är ett improduktivt "läckage" som gör att profiterna inte omsätts i investeringar och sysselsättning.

"Duménil and Lévy may also underestimate the centrality of worker exploitation to the late 20th century recovery. They clearly recognize that a major corporate offensive took place during this period, in which unions were crushed, wages repressed, the welfare state gutted, and corporate taxes slashed. But Duménil and Lévy report that the profit share in the U.S. has increased by only about 10 percent over the past two decades. By contrast, economist Fred Moseley (1997) estimated that the rate of exploitation in the U.S. increased by about 35 percent between 1975 and 1994, and Simon Mohun (2005) found that by 2001 the rate of exploitation in the U.S. had increased some 50 percent compared to its 1964-1982 average. Duménil and Lévy’s reliance on the conventional profit share measure, which elides the Marxian distinction between productive and unproductive labor, would seem to account for these discrepant results."
Matthew Nichter recenserar (pdf) Duménil & Lévys bok Capital Resurgent (Harvard UP, 2004) i Journal of World-Systems Research, 2008

Moseley, "The Rate of Profit and the Future of Capitalism", Review of Radical Political Economics, 1997
Mohun, "On Measuring the Wealth of Nations: The US Economy, 1964-2001", Cambridge Journal of Economics, 2005

Duménil & Lévy pratar vinstandel i en intervju om deras nya bok, The Crisis of Neoliberalism (Harvard UP, 2011):
"From one book to the next, we certainly deepened our understanding of social relations. We developed the original framework of analysis long ago, but the recent book elaborates on new empirical observations. Notably, the rise of the share of upper wages within total income appears as new trend of crucial importance. In the United States, no overall decline of the share of wages is observed. Thus the rising share of upper wages mirrors the distinct dynamics of this category of wages (not exclusively very high wages). It is not possible to approach these trends in terms of fractions of surplus-value and value of the labor power, considering all wages globally. The bipolar approach no longer matches the features of contemporary capitalism. Three components must be distinguished: (1) profits, whose share in total income grew; (2) upper wages, whose share also increased; and (3) the wages of the great mass of wage-earners, whose share diminished. Marxism can only gain from such an updating of its social framework.
The current crisis clearly emphasizes the importance of managerial classes in contemporary capitalism. Very high wages, the golden parachutes of upper executives, the bonuses of traders and other forms of supplements are major themes in the criticism of the excesses of neoliberalism. This is, however, only the emerged tip of the iceberg, since much more than top executives are involved. In addition, it would be difficult to discuss the future of neoliberalism, independently of these managerial logics.
In the analysis of the relationship between the upper fractions of capitalist classes and top managers, we use the notion of “hybridization” to refer to a form of convergence between social positions: capitalists increasingly benefiting from high wages, and high managers entering gradually more into the sphere of capital ownership due to their high incomes. At the top of social pyramids, it becomes more difficult to distinguish between capitalists and managers. Much empirical and theoretical work remains to be done."

söndag 20 februari 2011

Finanskrisen och socialdemokratiska partier

När finanskrisen slog till år 2008 duggade det tätt om stora statements om vad detta betydde för ”kapitalismen” och politiken: detta är kapitalismens kris, detta är nyliberalismens kris, detta är finanskapitalismens kris, osv. Många debattörer menade att detta skulle gynna den politiska vänstern. T ex Carl Tham i DN:
"En moral och ideologi som dominerat världen i decennier gör nu bankrutt: iden om marknadens rationalitet och vinstintressets överlägsenhet som samhällets styråra".
Det fanns dock ett för stort inslag av determinism i denna debatt: ekonomiska kriser tolkar inte sig själva, förklarar inte sig själva, utan måste tolkas av aktörer som politiska partier. Det finns ingenting som säger att en finanskapitalistisk kris kommer leda till en vänstersväng: man kan lika gärna få en högerpopulistisk rörelse som USA:s Tea Party. (The Nation har en intressant artikel i sitt senaste nummer om kontrasten mellan Tea Party och Storbritanniens vänsterpopulistiska rörelse UK Uncut - Johann Hari, "The UK's Left Wing Tea Party", Nation 21 feb 2011.)

Spaniens "indignant youth" - progressivt eller inte

Uppdatering 19 december 2012
"Even if we accept that we really are witnessing a crisis of capitalism, there is still a question as to whether the Left really has failed to capitalize politically on the unfolding economic drama. The more high-brow press has certainly claimed this to be the case. Further, Miliband (2011) has argued that the Left is curiously weak at this time, most tellingly in its intellectual and historical west European heartlands. Beyond this assertion, we may consider the crossnational electoral record since the onset of the crisis. Portugal, Spain, the Netherlands, and the UK have all seen left-wing parties ejected from government, while right-wing incumbents in Germany, the Netherlands, and Sweden all succeeded in retaining power after the crisis. To be sure, France and Denmark saw right-wing governments lose power. However, even while the Danish Social Democrats regained power in the election, their vote share compared to the previous election was essentially static. The implication of this record, on the face of it, seems that if anything the left has done worse in the aftermath of the crisis." (s 2f)
Lucy Barnes och Timothy Hicks, "Left Behind? Partisan Politics After The Financial Crisis", paper presenterat på American Political Science Association 2012.

Löneutveckling i Storbritannien

Den längre analys-artikeln i dagens FT handlar om inflation och stagnerande reallöner i Storbritannien. Skribenterna sammanfattar situationen så här:
"The culprit is inflation. Not the runaway prices and wages of the mid-1970s and late 1980s but persistent rises above income gains and far in excess of official forecasts, which sap the livelihoods of people across the UK. With prices rising twice as fast as pay, real wages are likely to be no higher in 2011 than in 2005 – in effect, a six-year freeze, comprising the most prolonged squeeze on purchasing power since the 1920s.
The days when British workers could expect pay rises averaging 1.5 to 2 percentage points above inflation ended with the recession of 2008-09, as they did at least a decade ago in economies such as the US and Germany under the onslaught of competition from emerging markets. They may never return."
Varför stagnerar då reallönerna i Storbritannien? Den första förklaring som skribenterna erbjuder är, som vi ser i slutet av citatet, "the onslaught of competition from emerging markets". De tar också upp att den fackliga anslutningsgraden har sjunkit kraftigt - idag är bara 15,1 procent av de anställda i den privata sektorn med i facket, medan den motsvarande siffran för den offentliga sektorn är 56,6 procent. Antalet arbetsdagar förlorade i strejker på ett år var förra året 365 000 (varav 52 000 i privat sektor), medan det årliga snittet på 70-talet var 12,9 miljoner (!) och på 80-talet 7,2 miljoner. Arbetslösheten är också hög idag (7,9 procent) vilket försvagar arbetarnas förhandlingspositioner; en analytiker från IHS Global Insight säger att "We expect wage growth to remain muted due to workers' weak bargaining position, given high and likely-to-rise unemployment."

Okej, importpress och försvagat fack. Inget unikt för Storbritannien. Men stagnerande eller t o m backande reallöner med (relativt) hög inflation? Det har pratats många gånger i denna tid om "den stora inflationsdämparen" för rika länder i form av billiga importer från Kina osv: mycket låg inflation skulle göra att låga nominallöneökningar skulle leda till reallöneökningar och delat välstånd. Är detta satt ur spel? Eller är stagnationen ett tillfälligt fenomen, orsakat av finanskrisen och övergående till nästa boom?

Arbetsproduktiviteten har ökat i Storbritannien sen 2000, snabbare än EU-15:s snitt.

Artikeln anger att i några branscher - finans, business services, industri - ökade lönerna snabbare förra året än inom till exempel handeln, hotell och restauranger. Men artikeln har ingen stor diskussion om det. En företrädare för TUC säger att bara "the super-rich" får högre standard som det är. Ja, någonstans ska ju produktiviteten gå (pdf).

Chris Giles, Brian Groom och Andrew Bounds, "A squeezed muddle", FT 19-20 februari 2011

Jfr: nov 10 om vinster, investeringar och löner i USA efter krisen, 8 juli 2010 "Marglin om löner"; 18 april 2008 "Tysk löneutveckling" (OBS! sedan dess har jag läst på mer om de frågorna..); längre text om USA:s inkomstfördelning sedan 1980 på ekgbzzon-sidan.

UPPDATERING 23 februari
Ovan uttryckte jag förvåning över inflationsförväntningarna i den refererade FT-artikeln - ok om inflationen skulle vara tillfälligt hög pga expansionär politik, men artikeln verkar snarare implicera att en högre inflationstakt är här för att stanna. Igår hade FT en intervju med Asoka Wöhrmann, "chief investment officer" på Deutsche Banks fondförvaltare DWS, som handlar mycket om just inflationen. Wöhrmann ser inflation som jämte skuldkrisen det stora makro-problemet i Europa de närmsta åren, och säger att
"This is the first time that globalisation isn't disinflationary but inflationary. I see this as a long-term climate change. /.../ Inflation is coming back very clearly after 20 years. That will change the yield cycle."
Wöhrmann försöker inte i artikeln förklara orsakerna till inflationstrycket, utan fokuserar mer på effekterna - vilka slutsatser investerare bör dra.
Richard Milne, "Inflation and European debt focus DWS minds", FT 22 februari 2011

I förrgår uppmärksammade FT återigen inflationstrycket i Europa och hur det påverkar investeringsstrategier. Artikeln lyfter framför allt fram oljepriserna som källa till inflationen, och diskuterar faktiskt risken för en kommande stagflation (en situation med hög inflation och låg ekonomisk dynamism/tillväxt).
Richard Milne, "Investors start to fret over renewed threat of stagflation", FT 1 mars

Uppdatering 13 april
Rahul Jacob och Chris Giles skriver i en analys i FT att "a new era began last summer" i Kinas arbetsmarknadsrelationer efter Foxconn-självmorden och strejkvågen, och Cornell-ekonomen Eswar Prasad hävdar att det är slut på Kina som "the great deflator" i världsekonomin. Jacob och Giles avslutar: "If China is no longer exporting deflation, domestic prices in Europe and the US will have to be kept on a rather tighter rein in the future."
Rahul Jacob och Chris Giles, "An inflated outlook", FT 9-10 april

Uppdatering 8 maj 2012
"Rising labor costs in China will have a serious impact on workers as consumers outside of China as the foundations of the low-road neoliberal 'social compact' pioneered by the United States (and exported elsewhere) begin to crumble. For to the extent that the suppression of real wages in the United States has been socially sustainable, it has been founded on the massive importation of low-cost consumer items from China as well as on a mushrooming current account deficit. This model is in the midst of crumbling - as 'stagflation' alarms are sounded - however, it is still unclear in late 2008 whether there will be a 'soft landing' or a socially and politically catastrophic collapse.
While the crumbling of this low-road neoliberal social compact is no doubt a good thing for workers around the world, labor academics and activists have not even begun to think through the political dynamics of the emergent new era. Without such a rethinking, the chances of jumping from the frying pan into the fire are high."
Beverly Silver och Lu Zhang, "China as an Emerging Epicenter of World Labor Unrest" (pdf), i Ho-fung Hung (red) China and the Transformation of Global Capitalism (Johns Hopkins Press, 2009)

fredag 18 februari 2011

Löneökningar i Kina

Löneutvecklingen i Kina är ett återkommande tema på denna blogg. I juni förra året kunde man konstatera att en strejkvåg pågått under våren och att ekonomen John Knight med medarbetare hävdade att migrantarbetarlönerna ökat med hela 17,3 procent i snitt under 2009. Och i juli 2010 att urkapitalistiska Hong Kong för första gången var på väg att införa en minimilön, parallellt med att också grannprovinsen Guangdong, "världens fabrik", höjt sin minimilön.

I onsdags rapporterade Financial Times att Kina verkar ha högst löneökningstakt bland asiatiska utvecklingsländer. Enligt ILO-data så har kinesiska arbetares löner ökat med i snitt 12,6 procent per år mellan 2000 och 2009 medan ökningarna bara varit 1,5 procent per år i Indonesien och noll i Thailand (!). I Beijing höjdes minimilönen med 21 procent i januari i år, i Shanghai höjs minimilönen med 10 procent i april, och även förra året skedde snabba löneökningar. FT:s rubrik antyder att löneökningarna skapar en risk för att företag kommer flytta från Kina på grund av kostnaderna, men Stephen Roach, ordförande för Morgan Stanley i Asien, hävdar att enligt Världsbankens data så har produktiviteten ökat i takt med löneökningarna, så arbetskostnaderna har i själva verket inte ökat.

Kevin Brown, "China's rising wage bill poses risk of relocation", FT 16 februari 2011

I dagens FT skriver Rahul Jacob och Patti Waldmeir om att arbetare i Kina kan ställa allt större krav på löner och arbetsförhållanden. De hävdar att en viktig förklaring är demografi:
"an important demographic shift. China's once endless supply of workers is looking less infinite. The number of those entering the workforce, defined in China as those between 15 and 24 years old, peaked in 2005 at 227m and is likely to fall to 150m by 2024."
De ökade lönerna beror såklart också på ökad produktivitet - artikeln citerar konsultfirman Dragonomics som säger att i textilindustrin ökade produktiviteten med 13 procent årligen mellan 2003 och 2010, och lönerna ökade i takt med den.

Förvånande nog skriver Jacob och Waldmeir, med referens till en rapport från Världsbanken, att Kina har infrastruktur i klass med Sydkorea. Med tanke på hur stor skillnad det är i BNP/capita mellan de två länderna blir jag förvånad - Kinas PPP-anpassade BNP/capita är 25 procent av Sydkoreas.

Rahul Jacob & Patti Waldmeir, "Workers call the tune in China", FT 22 februari

Uppdatering 13 april
Rahul Jacob och Chris Giles skriver i en analys i FT att en ny era börjat i Kinas arbetsmarknadsrelationer och lönesättning, att arbetarnas förhandlingsposition stärkts och att löneökningstakten växlat upp.
"A new era began last summer after a spate of suicides by workers at the Shenzhen plant of contract electronics manufacturer Foxconn, just across the border from Hong Kong. In response the Taiwanese company, which supplies the likes of Apple and Dell, raised wages by about 20 per cent. This was followed by wild-cat strikes at the factories of Honda parts suppliers in the same province, leading salaries there to rise by a similar percentage.

Until that point, says Han Dongfang of workers’ rights group China Labour Bulletin, Beijing through its federation of trade unions had always sided with employers, helping to keep wage increases in check. In a video clip widely circulated online, young white-uniformed workers at the Honda parts plant shouted at representatives of the official government union for beating them and taking the part of their Japanese bosses.

These strikes, says Mr Han, were a 'turning point. It became clear [the government union] was channelling employee anger into anger against the government'. This year, the government has signalled its determination to raise workers’ incomes by lifting the benchmark minimum wage by about 20 per cent in Beijing (where it is now Rmb1,232 per month); Guangzhou, capital of the industrialised province next to Hong Kong (to Rmb1,030); and elsewhere."
Rahul Jacob & Chris Giles, "An inflated outlook", FT 9-10 april

Uppdatering, 15 maj
Peter Tasker, en Tokyo-baserad investeringsanalytiker, skrev i januari i FT om Kina och jämförde landets ekonomiska situation idag med Japans 1960-tal: lönerna har inte ökat i takt med produktiviteten och löneandelen i ekonomin har därför sjunkit medan vinstandelen ökat. Men i Japan svängde det på 70-talet med militanta fackföreningar och ett uppressande av löneandelen, vilket ledde till svag börsutveckling. Tasker spekulerar i om huruvida Kinas arbetare kommer kunna pressa upp löneandelen redan innan urbaniseringen av landet är fullständig, och tror att det är möjligt. "If China were to follow Japan, the next stage would be labour strife and inflation."
Peter Tasker, "Rising wages will burst China's bubble", FT 10 januari

Uppdatering 31 maj
"While Beijing was increasing workers’ minimum pay by 21 per cent, Guangdong, the biggest provincial economy, announced wage rises for the low-paid of 18-26 per cent. In March, an FT China Confidential survey showed that ongoing shortages of manufacturing labour were adding to inflationary pressures, with a worker’s average monthly salary in Wenzhou, the coastal business hub, up 17 per cent to Rmb1,810 in 12 months.
Investment managers are now asking if these are prices worth paying to finance bloated workforces. According to ABN Amro Private Banking’s second-quarter investment outlook: 'There is no evidence in advanced economies that the rise in inflation is feeding through into excessive wage increases … Still, some emerging economies are facing a serious inflationary threat.'
American Century Investments, a US-based asset manager, sees this as a Bric phenomenon. 'Most of China’s inflation is being driven by domestic growth that exceeds the country’s short-term capacity to produce and supply consumption and investment needs,' says Mark Kopinski, chief investment officer."
Matthew Vincent, "Big Macs and big wages", FT Wealth (!) maj 2011

Uppdatering 4 augusti
Foxconn meddelar nu att de planerar att i stor skala ersatta arbetare med robotar: malet ar att om tre ar anvanda en miljon robotar i produktionen. Nagra analytiker som Guardian intervjuar havdar dock att utspelet inte ar helt allvarligt menat utan ocksa ett strategiskt utspel for att satta press pa arbetarna:

"Liu Kaiming, of the Institute of Contemporary Observation, which supports workers in Guangdong [sager att]

'Machines can do it, but think about the cost … overall, workers are still much cheaper. This is probably just for sensational effect, [to] put pressure on workers.'

Prof Huang Renmin, director of the institute of labour market research at the China Institute of Industrial Relations, agreed.

'This is the trick capitalists use to threaten workers,' he said.

He said labour costs were going up partly because they had been suppressed for so long. China Daily reported last year that wages as a proportion of GDP fell every year between 1983 and 2005."
Tania Branigan, "Taiwan iPhone manufacturer replaces Chinese workers with robots", Guardian 1 augusti

Uppdatering 13 september
Rahul Jacob rapporterar i FT att Kinas snabba löneökningar gör att en del industriföretag ser till Thailand och andra länder hellre än Kina. Ett diagram med data från UBS visar att Kinas andel av importer av lättare industrivaror till USA började sjunka år 2010, efter mycket snabba ökningar 2001-09. Minskningen är i och för sig bara ungefär från 56 procent till 54 procent, men det är dock ett möjligt trendbrott.
Rahul Jacob, "China wage rises bring shift in production", FT 8 september 2011

Uppdatering 7 januari 2012
FT rapporterar att Beijing och Shenzhen har höjt sina minimilöner (med 8,6 % till 1260 RMB respektive med 15,9% till 1500 RMB):
"The moves by Beijing and Shenzhen are likely to kick off what has become an annual ritual in China in recent years, of local governments racing to boost minimum wages. But whereas they rose nationwide by 22 per cent on average over the past two years, the increases this year are set to be smaller because of the pressures on China’s export-reliant manufacturing sector."
Tydligen står det med i landets femårsplan för 2011-2015 att minimilönerna ska höjas med 13 procent årligen.
Enid Tsui och Simon Rabinovitch, "China pushes minimum wage rises", FT 4 januari

Uppdatering 15 mars 2012
I uppdateringen från 22 februari 2011 ovan konstaterades att de närmaste tio-tjugo åren demografiska skiften kommer att förändra förhållandena mellan arbete och kapital i Kina. FT:s Östasien-korrespondent David Pilling har idag en artikel om sådana skiften i hela Östasien. Enligt honom kommer Kinas och Hong Kongs arbetskrafter minska från 2017, Sydkoreas från 2016, och Singapores från 2018. Även fattigare Vietnam och Thailand kommer se en sådan utveckling om tio år eller så.
Pilling, "The end of Asia's demographic dividend", FT 15 mars 2012

Uppdatering 17 april 2012
Återigen till Foxconns robotar (jfr augusti 2011 ovan). Arbetsmarknadsekonomen och IZA-chefen Klaus Zimmermann skriver nämligen idag på det temat i FT. Zimmermann menar att den kinesiska regeringen är inblandad i besluten att satsa på robotar, och att det är en del av en strategi för att hantera landets demografiska skifte.
"China’s economic planners know the number of annual entrants to its labour market is set to peak soon. Because of a longstanding cultural preference for the birth of boys over girls, which has been exacerbated by the country’s one-child policy, that peak point has already passed for young women, who up until now have been the primary source for staffing assembly operations in China’s coastal provinces. China’s leadership and people are all keenly aware that the country’s population may get old before it gets rich. But laws of demographics are almost unalterable. What can be changed, though, are the levels of income generated in an economy and its overall growth path. And it is precisely on this front that the Chinese government is making a determined bet. It wants to see wages go up, not just to strengthen domestic consumption but also because it would mean Chinese companies are producing more advanced goods for the world market."
Han hävdar att Kina nu satsar på en uppgraderingsstrategi för ekonomin, med satsningar på humankapital och att automatisera bort de sämsta industrijobben. Implikationen för de rika länderna i Väst, säger Zimmermann, är att konkurrensen om högteknologisk produktion och high value added-produktion kommer att öka, och att de rika länderna måste skärpa sina humankapitalsatsningar. (Inte ett förvånande budskap från en arbetsmarknadsekonom...)

Zimmermann, "Robots can solve China's labour problem", FT 17 april 2012

Asikter om SAP:s kriskommission

Katrine Kielos i Aftonbladet:

"Den del som kallas 'omvärlds- och idéanalys' innehåller inga idéer, men försöker sätta fingret på ett par utmaningar. Analysen handlar inte om samtiden, utan försöker identifiera mönster från de senaste trettio åren. I deppig ton och med ganska mycket tyngd bakåt.

Rapporten handlar väldigt lite om politikens nyare frågor. Integritetsfrågorna som med FRA-debatten definierade en hel ungdomsgeneration, är fullständigt frånvarande. Globaliseringen analyseras som ett hot mot nationalstaten. Inte som en process vilken genom den nya tekniken och kommunikationen har förändrat vanliga människors liv. Systemperspektivet är i den meningen tydligt. Ordet 'väljare' nämns inte en enda gång."

Anne-Marie Lindgren:

"Åtskilliga borgerliga kommentatorer har kommit med den helt förutsägbara kritiken av socialdemokratiska kriskommissionen att den är just 'traditionell'. Och visst, det är den – i den meningen, alltså, att det handlar om ett återvändande till synen på politiken som instrumentet för samhällsbygge – och samhällsbygge handlar om något mer än det utbyte av varor och tjänster med hjälp av prismekanismen, som marknaden kan svara för. Det är för mig det principiellt viktiga och avgörande i kriskommissionens rapport..."
Eric Sundström i Godmorgon, världen!:

"Det som jag tycker var oroande med rapporten är tonläget i delar av den. Man diskuterar globalisering, till exempel, på ett otroligt negativt sätt. Och jag blir lite förvånad av uppgivenheten för socialdemokratin har ju alltid varit som mest framgångsrik när man lyckats tolka stora internationella skeenden och forma en politik utifrån det."
Lotta Gröning i Godmorgon, världen!:

"samma gamla skåpmat som man hade tidigare... Budskapet till [den kommande] partiledaren är att 'allting var bättre förr, Mona Sahlin måste ha varit en usel ledare'."
Klas Eklund (enligt makthavare.se):

"Har just klämt kriskommissionen(s) rapport och blir inte klok på den. Kapitlet ”politisk analys” (Marika L Å) innehåller mycket tänkvärt. Men helheten är extremt svår att greppa. Och den långsiktiga analysen av de underliggande klassförändringarna, förutsättningar för ekonomisk politik, globaliseringen, entreprenörskap etc är helt under isen."

Johan Sjölander, "På toppen av tidens våg?", 15 februari
Katrine Kielos, "Krisrapporten blev en kamel" Aftonbladet 16 februari
Kristina Persdotter, "Bra kriskommissionen!", 16 februari
Enn Kokk, "Vänstervridning light", 16 februari
Anne-Marie Lindgren, "Det viktiga från kriskommissionen", 18 februari
P1 Godmorgon, världen! paneldebatt 20 februari
Ulf Bjereld, "Skallet går mot kriskommissionen - men vilka deltar i skallet och varför?", 20 februari

Strejker i Egypten efter revolutionen

Både Financial Times och New York Times rapporterade igår om strejker i Egypten efter revolutionen. Några grupper som anges strejka är bankanställda, busschaufförer, textilarbetare, poliser, flygplatsanställda, ambulansförare och ingenjörer. En talesman för interimregeringen säger till NYT att de är mycket missnöjda med strejkvågen, som de hävdar "is hampering our work as a caretaker government".

Stanfordprofessorn Joel Beinin som är expert på arbetarrörelser i Egypten intervjuas av NYT och uppger att strejkfrekvensen ökat i Egypten de senaste sex åren på grund av privatiseringar.

Andrew England, "Strikers slow Egypt's return to normality", FT 17 februari, s 6
Kareem Fahim, "Vital to Egypt's Uprising, Workers Now Want More", NYT 17 februari s A13

torsdag 17 februari 2011

Block om moralisk ekonomi i US-amerikansk politik

"Market Fundamentalism has ruled the country for close to twenty-five years. It has produced weak economic performance, corporate crime waves, government corruption and a coarsening of the culture. But the amazing thing is that efforts to hold the Market Fundamentalists accountable have gained so little traction. Perhaps the best explanation for this has been offered by former Labor Secretary Robert Reich. In "The Lost Art of Democratic Narrative," published by The New Republic in March 2005, Reich argues that differences over economic policy have been fought out in American politics over the past century by appropriating four specific story lines--the rot at the top, the mob at the gates, the triumphant individual and the benevolent community. The party that tells these stories most persuasively wins, he observes, and in recent years the prize has gone to the Republicans.
It is useful to remember that Franklin Roosevelt developed and mobilized the language of activist government well before Keynes and others came up with an economic justification for it. Roosevelt made the initial break with Market Fundamentalism on his own, and it was only later that the Keynesian revolution in economics legitimized his path. Similarly, it was not the economic research of men like Friedrich von Hayek and Milton Friedman that made the revival of Market Fundamentalism possible. It was the fact that their economic ideas could be easily expressed in familiar and simple moral terms. In both cases, the key to changing the dominant story has not been economic theory but the power of a moral language. "
Fred Block, "A Moral Economy", The Nation 20 mars 2006

- Likheten mellan "moralisk ekonomi" i Blocks text och begreppet "berättelse" i den socialdemokratiska debatten i Sverige idag (t ex: Daniel Suhonen, Fokus) är tydlig. Petter Nilsson på Dagens Konflikt kritiserar "berättelse"-diskussionen här, men jag vill nog säga att på sitt syfte och på sin nivå (vinna val osv - viktigt) är "berättelsernas kamp" ändå väldigt viktigt.

tisdag 15 februari 2011

En reflektion om diskussionen om egyptiska demokratirörelsen

Liberalen Björn Wiman i DN har kritiserat socialisterna Andreas Malm och Åsa Linderborg i Aftonbladet för deras analyser av demokratirörelsen i Egypten. Det är möjligt att Wiman har en poäng - Malms och Linderborgs texter är i alla fall så korta att de inte hinner förklara för en oinsatt läsare som jag på vilket sätt välkända begrepp och etiketter som "klasskamp" verkligen korrekt beskriver vad som händer i Egypten. (Vilket kanske säger mer om mina kunskapsluckor än om texternas brister.)

Men Malm tar upp en sak i en av sina AB-texter som jag tycker är väldigt intressant. Han citerar liberalen PM Nilsson så här:
som PM Nilsson skrev i en ledare i Expressen år 2006: ”Efter decennier av förtryck är arabvärlden ett sorgligt torftigt samhälle. Här finns ingen utbildad medelklass, inga fria medier, inget civilsamhälle, ingen sanning att lita på, bara rädsla och konspirationer – och moskén.”
Malm diskuterar rätt utförligt just /den västerländska/ bilden av arabländerna som stagnerande, en politisk gröt, utan demokratiska motsättningar och rörelser.

Min reflektion kring detta är: vad ser man när man ser på, ur ett politiskt perspektiv, ett arabland? Nilsson såg en brist på utbildad medelklass, en brist på fria medier, en brist på civilsamhälle.

Jag har tidigare skrivit här om hembiträden och byggnadsarbetare i Saudiarabien och Dubai, migrantarbetare utan medborgerskap och medborgerliga rättigheter, i extremt svaga förhandlingspositioner gentemot sina arbetsgivare. Nu tror jag inte att Saudiarabiens och Dubais socioekonomiska strukturer är just som Egyptens, men de hör i alla fall till arabvärlden som PM Nilsson talade om, så de kan användas som tydligt exempel.

Vad ser man när man ser på de hembiträdena och byggnadsarbetarna? En politisk ekonom ser klassmotsättningar, motstridiga materiella intressen. Princetonstatsvetaren Larry Bartels konstaterar i sin senaste bok Unequal Democracy (2008) att i den enklaste PE-modellen så utgår man ifrån att de egendomslösa i ett kapitalistiskt samhälle kommer expropriera kapitalistklassen om de kan, eftersom de tjänar på det (det är i deras materiella intresse). Sedan kan man komplicera modellen - helt utan privat ägande minskar den ekonomiska dynamiken så fullständig expropriering är inte i de egendomslösas intresse, osv. Det skriver Adam Przeworski om i Capitalism and Social Democracy (1986). Och det är inte bara ekonomiska reformer som eftersträvas; till exempel Daron Acemoglu och James A. Robinson modellerar i sin bok Economic Origins of Dictatorship and Democracy (2005) hur också klassmotsättningar spelar roll i demokratisering.

Men det allra enklaste, allra mest basala antagandet är: det finns materiella motsättningar i ett kapitalistiskt samhälle. Det görs inga kulturella eller religiösa undantag. Sen kan man vara statsvetare och komplicera med Rokkan-Lipsets motsättningsmodell (centrum-periferi, klass, stad-land, sekulärt-religiöst), men inte heller då försvinner klass som faktor.

I fallen Saudiarabien och Dubai är det uppenbart att klasskonfliktdimensionen måste kompliceras i analysen eftersom klasskonflikten i mångt och mycket står mellan medborgare och icke-medborgare, vilket innebär att man måste dra in migrantarbetarnas hemstater, de bilaterala migrationsavtalen osv i analysen. Men klasskonflikten finns kvar där som en kärna.

Marx och Engels skrev att bourgeoisin framför allt producerar sina egna dödgrävare, eftersom de anställer proletärer som blir en klass i sig. Det var, är det lätt att konstatera idag, en grov förenkling och en lång extrapolering ur en viss situation. Men återigen, med en kärna av sanning - det kapitalistiska anställningsförhållandet innehåller en motsättning.

Alan Richards och John Waterburys mycket intressanta bok A Political Economy of the Middle East (3 utg 2007) visar detta också i sammanhanget mellanöstern. Med en massa komplikationer och andra faktorer också så klart, inga samhällen styrs bara av materiella intressen och konflikter, men ändå. De ser något som PM Nilsson inte såg.

Ingen mindre än Andreas Malm har också tillsammans med Shora Esmailian skrivit en bok bl a om arbetarrörelser i Iran, Iran on the Brink: Rising Workers and Threats of War (2007), som jag tycker verkar extremt intressant.

torsdag 10 februari 2011


"President Reagan said you can't be for big government, big taxes and big bureaucracy and still be for the little guy, and that's who's left out in the cold today, /.../ Big labor, big finance, they have seats at the table, the little guy doesn't, but we're the ones left holding the tab. We're paying the bill."
Sarah Palin talar vid en 100-årsjubileumsfest för Ronald Reagan 4 februari 2011, refererat i LA Times

"Den krets anställda som har de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden återfinns inte som en egen grupp i den offentliga lönestatistiken. Vi vill synliggöra skillnaden i utveckling av inkomster mellan den vanliga löntagaren och eliten. Vår utgångspunkt är att det har en betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut."
LO, "Makteliten – alltid mer, aldrig nog: En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2009" (pdf), 2011

När jag har läst LO-ekonomernas "maktelit"-rapporter har jag slagits av hur oteoretiska och oanalytiska de är: de är empiriska och moralistiska, men inte analytiska. Och okej, syftet med dem är inte att vara analytiska - men varför inte? Vore inte rapporterna mer intressanta om man fick mer resonemang á la pluralism kontra anti-pluralism (för ett nytt exempel jfr Jacobs & Soss, "The Politics of Inequality in America: A Political Economy Framework", Annual Review of Pol Sci 2010 - ladda ner här) om vad för likheter och skillnader som finns mellan olika "makteliter"? Om vilka maktstrukturer som är mer och mindre legitima ur ett LO-perspektiv? Om vad LO kan göra för att påverka "makteliterna" och framför allt strukturerna som de står på?

Mer (anti-)pluralism: Daron Acemoglu, "Thoughts on Inequality and the Financial Crisis" (pdf), 7 januari 2011

Uppdatering 28 maj 2012
Göran Greider gör ett bra pluralistiskt argument (kanske utan att veta om det) apropå Pär Nuders näringslivskopplingar:
"Länge existerade det ett slags arbetarrörelseelit som var ganska skild från näringslivseliten. Ledande s-politiker i kommunerna var praktiskt taget aldrig medlemmar i t ex Rotaryklubbarna och få toppolitiker tog klivet över till näringslivshöjderna. Kanske var Ingvar Carlsson den siste av den sorten. Men efter honom syndafloden.
Jag tror att den där åtskillnaden var bra. Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier."

Greider, "Helt åt helvete, Per Nuder!", SVT debatt 9 maj

onsdag 9 februari 2011

Jay Leno om ojämlikhet i Egypten och USA

"Huge riots continuing in Egypt. Experts say one of the problems over there is, there’s a huge difference in wealth between the extremely rich and the vast majority of people who have nothing. Well, thank God that could never happen in this country."
Jay Leno standup på sin Tonight Show, refererad i "Laugh Lines" i New York Times Week in Review, 5 februari 2011

Kenneth Rogoff, "The Inequality Wildcard", Project Syndicate 4 februari

Wall Street executives och ersättningsregleringar efter krisen

"Intent on fixing a banking system that contributed heavily to the recent financial crisis, lawmakers and regulators pushed Wall Street to overhaul its pay practices. Big banks responded by shifting more compensation into stock, a move intended to align employees’ interests more closely with those of investors and discourage excessive risk-taking.

But it turns out that executives have a way to get around those best-laid plans. Using complex investment transactions, they can limit the downside on their holdings, or even profit, as other shareholders are suffering.

More than a quarter of Goldman Sachs’s partners, a highly influential group of around 475 top executives, used these hedging strategies from July 2007 through November 2010, according to a New York Times analysis of regulatory filings. The arrangements were intended to protect their personal portfolios when the firm’s stock was highly volatile, especially at the height of the crisis.

In some cases, executives saved millions of dollars by using these tactics. One prominent Goldman investment banker avoided more than $7 million in losses over a four-month period.

Such transactions are at the center of a debate over whether Wall Street executives should be allowed to hedge their stock holdings. The concern with hedging is that executives can easily break the ties between compensation and company performance. Employees who hedge their holdings are less concerned about a falling share price. That’s why the government barred top executives at banks that received multiple bailouts from using the strategies until they paid back the funds.

'Many of these hedging activities can create situations when the executives’ interests run counter to the company,' said Patrick McGurn, a governance adviser at RiskMetrics, which advises investors. 'I think a lot of people feel this doesn’t have a place in a compensation structure.'

More broadly, critics say, the practice of hedging represents another end run around financial reform."
Eric Dash, "Stock-Hedging Lets Bankers Skirt Efforts to Overhaul Pay", NYT 5 februari 2011

UPPD 18 mars
FT hade i tisdags en intressant helsida av Megan Murphy och Patrick Jenkins om toppersättningarna i finanssektorn. Wall Streets snittersättningar gick upp sex procent förra året. Chris Roebuck, professor vid Cass Business School i London, säger till FT: "It's fair to say that nothung has really been done about the main problem... whether your average banker deserves to get paid this much". The problem has just been slightly rearranged."

Sir Philip Hampton, ordförande för Royal Bank of Scotland, hävdar att ersättningssystemet i grund och botten är sunt, och säger att: "There is a big objective reason why you pay people the way you do in banking: this is a serious professional job where people handle almost unimaginable amounts of money. Many banks will have balance sheets worth more than £1,000bn. That means that a single individual could be responsible for, say, £50bn of assets. With that proximity to much large sums, you want to make sure that your money is being properly looked after."

De som försvarar det rådande ersättningssystemet hävdar att finansinstitutionerna konkurrerar globalt om den bästa arbetskraften, och om reglerare tvingar ner lönerna på ett ställe så försvinner de bästa annanstans. I Schweiz tvingade reglerare ner bonusarna på UBS med 80 procent i krisen, och UBS förlorade då tusentals anställda till andra företag. På RBS i Storbritannien, som togs över av staten till 84 procent i krisen, hävdar VD:n att man förlorade 1000 "leading bankers" när man skärde ner på bonusarna.

"In the UK, high street icons such as Barclays and HSBC routinely threaten to leave if the government hardens its stance." I USA hävdar bankerna att om de blir mer reglerade så kommer stora pengar att flyttas över till mindre reglerad "shadow banking", såsom hedgefonder.

I både Europa och USA har regleringar införts för att göra bonusarna mer långsiktiga, med regler om mindre cash och mer utbetalningar längre fram i respons på att företaget går bra. Men själva storleken på ersättningarna verkar svårt att reglera.
Megan Murphy och Patrick Jenkins, "Ahead in the clouds", FT 15 mars 2011

Uppdatering 12 augusti 2011
MIT-ekonomen Daron Acemoglu konstaterar att den explosionsartade okningen av lonerna i finanssektorn lett till att unga manniskors talang och intelligens inte anvants pa basta satt for samhallets utveckling:
"The explosion of salaries on Wall Street has attracted many of the talented individuals who otherwise would have gone into research, design, and engineering occupations. This flight of talented students to work in finance harms all of us because it means that we have fewer "positive spillovers" from innovative activities. The beneficiaries from Apple's innovation were not just its shareholders and iPhone users the world over, but also its competitors that are now building smartphones inspired by the iPhone, as well as the millions of consumers who now use Android-based phones. These spillovers from innovation imply that society gains when its best and brightest go into innovative sectors. This is what the U.S. economy has been able to achieve for decades but should not take for granted anymore. Allocating our best talents to finance risks damaging the long-term innovative capacity of our economy."
Acemoglu, "The Real Solution is Growth", Harvard Business Review Blog, 8 augusti

Arbetskraftsbrist i Tyskland?

Tysklands exportstrategi för ekonomisk tillväxt har tillsammans med sammanslagningen av BRD och DDR orsakat ytterst långsam löneutveckling i landet de senaste 20 åren, vilket diskuterats flitigt. Bland annat handlade ett av de första inläggen på den här bloggen, i april 2008, om detta.

Nu, 5 februari mer precist, har New York Times en artikel om kommande arbetskraftsbrist i Tyskland, som pekar på svårigheter för arbetsgivare att rekrytera till exempel vårdbiträden. Artikeln pekar på de låga lönerna, i detta fall 8,5 euro i timmen, som en faktor som gör att det är svårt att rekrytera.

Judy Dempsey, "Germany Fights A Lack of Labor, Not Joblessness", NYT 5 februari 2011

Idag (på webben - i tidningen imorgon) följdes detta dessutom upp med en nyhet om en vinstdelningsöverenskommelse på Volkswagen, en artikel som börjar så här:

"Volkswagen employees agreed to a wage deal Tuesday that ensured them a larger share of soaring profit in the German auto industry and might signal an end to a decade in which pay barely kept pace with inflation.

'The time for ultralow wage increases in Germany is over,' said Jörg Krämer, the chief economist at Commerzbank in Frankfurt. "
Jack Ewing, "VW Workers Approve to Pact Bolstering Share of Profit", NYT 9 februari 2011



tisdag 8 februari 2011

Beteendeekonomi och välfärdsstaten

"Basically Bryan an his co-author give a behavioral economics defense of the 'culture of poverty' argument. They argue that if we take the conclusions of behavioral economics seriously then we have to admit the strong possibility that aid to the poor can make the poor worse off."
Karl Smith, "Behavioral Economics and the Welfare State"

Mike Konczal, "Does Behavioral Economics Undermine the Welfare State?"

"Like any field, behavioral economics gives you lots of opportunity to pick and choose, and if you’re willing to be superficial or unscrupulous, you can justify lots of policy positions with it. But on balance I think it cuts in favor of the welfare state. In its popular form, behavioral economics is all about judgment errors that hurt people’s own self-interest, which provide support for the idea that government should attempt to correct for those errors. Forced saving is one example. Robust disclosures are another (although not one I’m particularly optimistic about). Now, there is a valid argument about how effectively government policy can correct for those errors, and at what cost, so maybe we should be humble about the ability of Cass Sunstein to come up with the right correction for every problem. But in principle that seems like the simplest inference to draw.

More fundamentally, behavioral economics throws into question all of the foundations of traditional microeconomics, on which the entire theory of the free market is based./.../"
James Kwak, "Does Behavioral Economics Undermine the Welfare State?", 6 februari


Lotter och låginkomsttagare i USA

"IN WIRED, Jonah Lehrer discusses the logic of lotteries and writes:
While approximately half of Americans buy at least one lottery ticket at some point, the vast majority of tickets are purchased by about 20 percent of the population. These high-frequency players tend to be poor and uneducated, which is why critics refer to lotteries as a regressive tax. (In a 2006 survey, 30 percent of people without a high school degree said that playing the lottery was a wealth-building strategy.) On average, households that make less than $12,400 a year spend 5 percent of their income on lotteries—a source of hope for just a few bucks a throw.
That seems like crazy behaviour on the part of the very poor, and yet it fits nicely with the bee sting theory of poverty. Does it make you think paternalistic thoughts? Should it?"
R.A., "Today in Regressive Taxes" Economist Free Exchange 1 feb 2011

"Karelis, a professor at George Washington University, has a simpler but far more radical argument to make: traditional economics just doesn't apply to the poor. When we're poor, Karelis argues, our economic worldview is shaped by deprivation, and we see the world around us not in terms of goods to be consumed but as problems to be alleviated. This is where the bee stings come in: A person with one bee sting is highly motivated to get it treated. But a person with multiple bee stings does not have much incentive to get one sting treated, because the others will still throb. The more of a painful or undesirable thing one has (i.e. the poorer one is) the less likely one is to do anything about any one problem. Poverty is less a matter of having few goods than having lots of problems."
Drake Bennett, "The Sting of Poverty", Boston Globe 30 mars 2008

Om att det är dyrt att vara fattig, se
Anya Schiffrin, "Pay Now, Pay Later", Mother Jones, 2005

Ekonomupprop om kapitalkontroller

"Dear Secretary Clinton, Secretary Geithner, and Ambassador Kirk:
We, the undersigned economists, write to alert you to important new developments in the economics literature pertaining to prudential financial regulations, and to express particular concern regarding the extent to which capital controls are restricted in U.S. trade and investment treaties.
Authoritative research recently published by the National Bureau of Economic Research, the International Monetary Fund, and elsewhere has found that limits on the inflow of short-term capital into developing nations can stem the development of dangerous asset bubbles and currency appreciations and generally grant nations more autonomy in monetary policy-making.i
Given the severity of the global financial crisis and its aftermath, nations will need all the possible tools at their disposal to prevent and mitigate financial crises. While capital account regulations are no panacea, this new research points to an emerging consensus that capital management techniques should be included among the “carefully designed macro-prudential measures” supported by G-20 leaders at the Seoul Summit.ii Indeed, in recent months, a number of countries, from Thailand to Brazil, have responded to surging hot money flows by adopting various forms of capital regulations.
We also write to express our concern that many U.S. free trade agreements and bilateral investment treaties contain provisions that strictly limit the ability of our trading partners to deploy capital controls. /.../"
Brev/upprop (pdf) från Ricardo Hausmann, Dani Rodrik, Joseph Stiglitz och 247 andra ekonomer, 31 januari 2011

onsdag 2 februari 2011

Facken och andra countervailing forces

"I have a piece in the next issue of the magazine about the long-term disaffection of the liberal cause from organized labor, something that I've come to believe is the single biggest policy disaster of the American left over the past 40 years. Unfortunately, the piece makes clear why I don't write more about this: I don't know what to do about it. In fact, I'd say it's clear that organized labor long ago passed the point of no return, and there's really no feasible hope of returning it to a state of even moderate influence over American economic life. Practically speaking, then, the question is: what sort of ground-level, working class organization can take its place as an effective countervailing power against the economic interests of corporations and the rich — which, today, reign virtually unchallenged? But I don't know that either. Any ideas?"
Kevin Drum, "Liberals and Labor", 16 januari

"It's not clear what type of institution can work at an international level to restore the bargaining power workers have lost with the decline in unions, but it is clear that something like this is needed."
Mark Thoma, "State of the Union", 11 januari

"The hostility to labor is most obvious in the attacks on public-sector workers as what Tim Pawlenty, Minnesota’s former governor, calls “exploiters”—cosseted, overpaid bureaucrats whose gold-plated pension and health plans are busting state budgets. But there’s also been a backlash against labor generally. In 2009, for the first time ever, support for unions in the Gallup poll dipped below fifty per cent. A 2010 Pew Research poll offered even worse numbers, with just forty-one per cent of respondents saying they had a favorable view of unions, the lowest level of support in the history of that poll.

In part, this is a simple function of the weak economy. The statistician Nate Silver has found a historical correlation between the unemployment rate and the popularity of unions. Furthermore, an analysis of polling data by David Madland and Karla Walter, of the Center for American Progress, shows that, when times are bad, the approval ratings of government, business, and labor tend to drop in sync; voters, it seems, blame all powerful institutions equally. And although organized labor is much less powerful than it once was, voters don’t seem to see it that way: more than sixty per cent of respondents in the 2010 Pew poll said that unions had too much power."
James Sturowiecki, "State of the Unions", The New Yorker 17 januari

Ezra Klein, "Do We Still Need Unions? Yes", Newsweek 27 februari
Will Wilkinson, "Counterwailing what? After unions", Economist-bloggen Democracy in America, 28 februari
Matthew Yglesias, "Unions, Norms, and Inequality", 28 februari
Mark Thoma, "How Unions' Trickle Down Effect Faded Away", Fiscal Times 1 mars

Uppdatering 10 april 2012
Ryan Avent spekulerar utifrån Daron Acemoglu och James Robinsons nya bok Why Nations Fail i huruvida vissa "extraktiva" institutioner, såsom fackföreningar, kan vara bra ändå, eftersom de utgör en motvikt till andra extraktiva institutioner.
Ryan Avent, "Offsetting exploiters", Free Exchange 28 mars 2012