Nyliberalism, individ och familj i Storbritannien

På 1970-talet förändrades familjemönster och arbetsdelningen mellan könen på flera sätt, konstaterar historikern Ben Jackson. Det kanske kan ses som en utmaning för en patriarkal socialdemokratisk modell från efterkrigstiden?

"The 1970s and 1980s were characterised by rising divorce rates; an increase in single parent families and in the number of children born to cohabiting rather than married couples; an increase in the employment of women, including married women and women with children (a trend that had already been underway since 1945); and a rise in male unemployment (especially in those manufacturing industries that were the targets of the economic restructuring pursued by the Thatcher government). All of these changes, it might be argued, opened up new social risks that had not been contemplated by social democracy’s founding fathers and complicated the valourisation of male working class labour that was at the heart of the left’s identity and guiding purpose." (s. 298)

Men, säger Jackson, alla dessa utvecklingar kan också ses som en stor utmaning för socialdemokratins främsta politiska motståndare i slutet av 1970-talet: nyliberalerna. Nyliberala ideologer och politiker ville minska statens roll i samhället och ekonomin, och föra över beslutsfattande till familjen, just den institution som var i så stor omstöpning under 70-talet. (Här refererar Jackson till forskning av Florence Sutcliffe-Braithwaite och av Melinda Cooper.)  Under 1980- och 90-talen anpassade sig Labour till den andra vågens feminism och dess landvinningar, men hur reagerade nyliberalerna, hur hanterade de denna utmaning? Det är frågan i Jacksons artikel.

Jackson påpekar att högern i Storbritannien på 70-talet förvisso inte var lika upptagen av frågor om sex och moral som deras motsvarigheter i USA, men hans referens, ett kapitel av Matthew Grimley i en bok som Jackson själv redigerat, visar dock att moralfrågorna var viktiga även för Thatcher. I en intervju i Finchley Press i januari 1970 får Thatcher frågan om vad som "lies ahead in the Seventies" och betonar att den första förändringen hon vill se är "a reversal of the permissive society"; detta före kampen mot inflaitonen. Och i Houston, Texas 1977 hävdade Thatcher att "Family life, the innocence of children, public decency, respect for the law, pride in good work, patriotism, democracy -- all are under attack." Idén om en pågående, kanske eskalerande moralisk kris i landet var, säger Grimshaw, en viktig del av vad Colin Hay kallat Thatcherismens "diskursiva konstruktion" av en kris inför valet 1979. (Grimley citerad från s. 80-84 i sitt kapitel.) Polemik och analyser importerade från USA var också en viktig del av politiken i Storbritannien under perioden, säger Jackson. (Hmm... Det känns igen.) Också akademisk forskning från USA fick genomslag, som Gary Beckers A Treatise on the Family från 1981 som erbjöd en nationalekonomisk analys av familjen och som Becker själv menade stöttade en analys där ett heterosexuellt äktenskap där mannen lönearbetar och kvinnan tar hand om hemmet är ett ömsesidigt positivt utbyte där de två könen drar fördelar av sina respektive konkurrensfördelar. (s. 300) Jackson pekar på en fascinerande paralell med hur Talcott Parsons strukturfunktionalism på 1960-talet användes för samma policy-argument, men att Parsons av 70-80-talens nyliberaler sågs som suspekt kollektivistisk och att Beckers ekonomistiska inramning av samma argument fungerade bättre med deras sätt att resonera på.

Ett av de första beckerianska argumenten i en brittisk kontext var Ivy Pipps pamflett For Love or Money från 1980; Pipps hade doktorerat vid U Chicago med Becker och George Stigler som handledare och presenterade således även innan Beckers bok kommit, de idéer som 1981 publicerades i Treatise. Pipps menade att kvinnor har en komparativ fördel i husligt arbete eftersom kvinnor har fördelen i "the bearing and nursing of children". "All of this went to show, Papps argued, that marriage and family life should be understood as an arrangement entered into for mutual gain and based on the greater efficiency ..." (s. 300) Papps menade också att anti-diskriminerings-lagar kunde träffa fel genom att hindra arbetsgivare från att ta de mest fördelaktiga besluten. Hon vände sig också emot 70-tals-feministernas argument för löner för kvinnors husliga arbete: kvinnorna tjänar redan, som medlemmar av hushållen, på sitt hushållsarbete, menade Papps. Hon vände sig också emot subsidier av barnomsorg, som skulle missgynna barnlösa hushåll och även öka incitamenten för kvinnor att lönearbeta utan att ta hänsyn till skillnaden i marknadsproduktivitet mellan kvinnor och män. (s. 301-302) Papps rapport fick inget riktigt genomslag, menar Jackson: mediareaktionen var "a mixture of bafflement and amusement" och hennes filosofiska perspektiv var så libertarianskt att senare nyliberaler inte riktigt höll med utan höll sig till mer familjevänliga perspektiv.

I det sena 1980-talet när "high Thatcherism" ersattes av mer osäkra tider, började Tories och nyliberala tankesmedjor tänka mer på familjen och familjepolitik. 

"Faced with the challenge of explaining why the liberalisation of the British economy had coincided with higher rates of poverty and unemployment, the exponents of Thatcherism attributed this growing social polarisation to the decay of the conventional model of family life, synthesising traditional conservative ideas with concepts taken from neo-liberalism. Two key sponsors of this analysis were the Social Affairs Unit, founded as a spin-offfrom the IEA in 1980 by a former sociology lecturer, Digby Anderson, to examine sociological and social policy questions, and the IEA’s own Health and Welfare Unit, founded in 1986 with an initial remit to analyse the NHS but which quickly widened its ambit to include the whole range of social policies. The Health and Welfare Unit was run during this period by David Green, a former Labour councillor and academic who had moved to work at the IEA in 1984. Similar ideas were also articulated around the same time in the publications of the Centre for Policy Studies, which was closer to the leadership of the Conservative Party, as well as in more popular form by leading newspaper commentators." (s. 302-303)

Den ledande bidragsgivaren till denna diskussion var Patricia Morgan, en akademisk sociolog som arbetat vid LSE 1979 till 1982 och senare också delvis vid University of Buckingham. Hennes politiska filosofi var mer en mix av kommunitarism och nyliberalism , och hennes publiceringsbana var rik och mångfasetterad, med start i en bok om barnomsorg 1975 där hon starkt kritiserade Bowlbys anknytningsteori och talade för en bredare fördelning av barnuppfostran i "community" (de små gemensakaperna kanske?). När hon på 1980-talet blev en ledande högerdebattör var det inte minst med fokus på problemen med att ge större ansvar för barnen till fäderna och till problemen både med tvåförsörjarfamiljer och till skilsmässor och single parents. Hon menade att dagis fick barnen att må sämre och bete sig sämre och att det föddes för få barn om båda föräldrarna skulle lönearbeta. Hon var mindre nyliberal i sitt fokus på att män borde få säkrare anställningsförhållanden så att de skulle kunna bilda familjer på ett stabilt sätt. (s. 304)

Hermione Parker, forskare vid House of Commons för Tory-MPs på 1980-talet, var en annan person som gjorde viktiga bidrag till den nyliberala analysen av familjen i Storbritannien. Hon talade för medborgarlön för att ta bort trycker på gifta kvinnor att lönearbeta. (s. 305)

 

Bland politikerna blev den största debatten frågan om hur staten skulle subventionera barnomsorg för lönearbetande föräldrar. Keith Joseph diskuterade i en pamflett 1990 hur staten kunde subventionera familjer där mamman inte lönearbetade, lika mycket som familjer med två lönearbetare. Thatcher skrev i samma anda i sin självbiografi att: ‘There was great pressure, which I had to fight hard to resist, to provide tax reliefs or subsidies for childcare. This would, of course, have swung the emphasis further towards discouraging mothers from staying at home.’ (s. 306) Marknaden för barnomsorg var en viktig debatt.

Vilken roll spelade då nyliberal filosofi för att forma Tories familjepolitik?

"In the first place, neo-liberal ideas played a blocking role by furnishing Conservatives with new intellectual resources that could be used to downplay or contest a feminist analysis of modern gender relations. The immobility of the Conservatives in government on childcare policy was legitimised for a number of years in the late 1980s and early 1990s by the belief that the state must remain neutral over mothers entering the labour market and by a ferocious critique of what was purported to be the alternative model of family life offered by feminists. To some extent, however, these neo-liberal ideas simply gave a modernist garb to existing and deeply entrenched Conservative values and assumptions. In the long run, the greatest impact of neo-liberal ideas occurred when Conservative policy-makers eventually accepted that the state would have to play a role in supporting dual-earner households. At that point, neo-liberal think-tanks effectively promoted market-based policies for funding the demand side for childcare rather than the supply, interventions that were important in shaping nascent Conservative thinking on this question but more broadly in channelling subsequent childcare policies of all parties away from the creation of a new state childcare service." (s. 310)

 

referens

Ben Jackson (2019) "Free markets and feminism: the neo-liberal defence of the male breadwinner model in Britain, c. 1980–1997", Women's History Review, 28:2, 297-316. Läs artikel här.

En högerradikal kontinuitet i Landskrona?

Sverigedemokraternas genomslag i 2000-talets Sverige började med Skåne, och kommuner som Landskrona har blivit särskilt starka fästen för SD. Niklas Orrenius tidiga bok om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat - jag äter pizza från 2010 börjar också med ett reportage från just Landskrona, efter SD:s valframgångar i staden i valet 2002. Orrenius möter den 74-årige Stig Karlsson, pensionerad byggnadsarbetarem vars åsikter beskrivs så här: "Han tycker att islam ska bort, att muslimer 'ska klä sig som svenskar' och att Landskrona ska vara som det var förr i tiden." Varför har SD då blivit så starka just i Skåne och just i Landskrona? 

Historikern Victor Lundberg vid Malmö universitet anammar i en artikel publicerad i Scandia 2012 ett historiskt perspektiv på frågan, ett perspektiv som är särskilt intressant för mig eftersom jag är intresserad av politisk persistens över tid och s k Sonderweg-förklaringar. Lundberg menar att det är en "väl utbredd tes i den massmediala och politiska offentligheten", med Uppsala-historikern Heléne Lööw som mest kända företrädare, att SD:s framgångari Skåne bygger på en "främlingsfientlig tradition" som är särskilt stark i den södra landsändan. Hur väl underbyggt är då detta, frågar sig Lundberg, och börjar med att undersöka: hur stark var fascismen i staden på 1930-40-taklen? 

Det fanns flera parallella högerextrema partier i Sverige på 30-talet och Lundberg refererar att den mer arbetaristiska "Lindholmsinriktningen” (Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSAP, 1933-38 och sedermera SSS, Svensk Socialistisk Samling, 1938-50) fick 88 av 8049 röster i landstingsvalet i Landskrona 1934-35 och 104 av 9011 röster i stadsfullmäktigevalet 1934. 1938 sjönk stödet ihop som en sufflé och NSAP fick bara 4 röster i valet till stadsfullmäktige. Sett till partimedlemskap var Landskrona dock något av ett nazistfäste:

"Vid en djupare granskning av vilka som var medlemmar i och sympatiserade med SSS under 1940-talet, framträder dock en annan och betydligt mindre smickrande bild av Landskrona. Av de totalt 4 181 medlemmar i och sympatisörer till SSS som Tobias Hübinette har kartlagt i hela riket för år 1942 fanns inte mindre än 111 stycken i Landskrona. Enligt denna kartläggning var 1938–1945 totalt 170 landskronabor anknutna till SSS. Ungefär hälften av dem döljer sig bakom initialer eller pseudonymer som ”F d marxist”, ”Frontman” och ”SSS-sympatisör” medan resten har uppgivit sina fullständiga namn. De allra flesta av dessa förefaller dessutom, att döma av medlemslistorna, vara unga representanter för stadens stora arbetarklass. Vid en jämförelse med andra städer framträder Landskrona alltså ur detta perspektiv som ett uppseendeväckande starkt SSS-fäste. Enligt Hübinettes kartläggning hade vid samma tid (1942) den jämnstora staden Trelleborg 26 SSS-anknutna, de större grannstäderna Helsingborg och Lund 77 respektive 83 invånare med SSS-anknytning, medan storstäderna Malmö och Stockholm 154 respektive 332 stycken aktiva SSS-sympatisörer. I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet."

Också överklassnazismen, som socialt och politiskt var ganska annorlunda arbetarnazismen a la Lindholm, fanns i Landskrona. Lundberg diskuterar särskilt en direktör som var en av tre arvtagare till den välkända växtförädlingsfirman Weibulls, och som själv drev en fabrik som tillverkade kemiska medel för garveri-industrin. (s. 70-71) Denne Weibull var också med 1941 och bildade Svensk Opposition, ett försök att samla den protyska opinionen i Sverige, ett kortvarigt projekt. (s. 72) Inte desto mindre är det intressant att det fanns, i en så pass liten stad som Landskrona, två olika pro-tyska kretsar, med olika organisationer och partier. Lundberg pekar också på att arbetarna vid Weibulls garveriämnesfabrik, trots sina i huvudsak socialdemokratiska sympatier, verkar ha gjort väldigt lite för att utmana direktörens motsatta åsikter.

I sin slutsatssektion problematiserar Lundberg hur man egentligen kan dra en linje från 30-talets radikala höger till 00-talets detsamma i Landskrona.

"Nationalsocialismens förutsättningar i Landskrona under 1930- och 1940-talen var på många punkter diametralt annorlunda än de som råder i staden under 2000-talet. Staden präglas idag av helt andra socioekonomiska spänningsfält och maktrelationer än under krigsåren; det radikala ideologiska engagemang som poliskonstapel Lilja då kanaliserade bland stadens unga manliga arbetare var av en helt annan karaktär än den mer allmänna rådvillhet bland desillusionerade, manliga arbetarklassväljare som Sverigedemokraterna slår populistiska mynt av under 2000-talet.64 Ur ett ideologianalytiskt perspektiv är det följaktligen riskabelt att dra en rak linje från den ideologiskt radikala, subversiva och antisemitiska ultranationalism som 1930- och 1940-talens nationalsocialister förespråkade till den populistiska, värdekonservativa och islamofobiska ultranationalism som 2000-talets Sverigedemokrater reproducerar. Visserligen finns gemensamma nämnare i form av anspelningar på det politiska etablissemangets inkompetens samt vitala delar från den generiska fascismens kärnmytologi och från främlingsfientlighetens grundläggande rasistiska mekanik. I ljuset av de sociala sammanhangens skilda förutsättningar blir det dock uppenbart att detta handlar om två tämligen olikartade politiska rörelser med fler särskiljande än förenande ideologiska element." (s. 77)

Kanske har Landskronas karaktär som arbetarstad dock underlättat framväxten av högerradikala rörelser både på 1930-talet och idag, menar Lundberg: han polemiserar med den traditionella (vänster?)uppfattningen att det är småborgerligheten som bär upp fascistiska rörelser och ser snarare, som vi sett å ena sidan arbetarna och å andra sidan direktörerna och överklassen som som nazismens huvudsakliga stödgrupper på 1930-talet. Han tar däremot inte upp den mer generella frågan om hur politiska traditioner reproduceras över tid, eller inte gör det.

Referenser
Victor Lundberg (2012) "Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet", Scandia 78:1. Läs här.

Sverigedemokraterna i SOM-undersökningarna

Att Sverigedemokraterna gjort stora framgångar i svensk politik över de senaste tjugo åren är tydligt. Hur speglar detta sig i landets kanske viktigaste politiska survey-undersökning, Göteborgs-statsvetarnas SOM-undersökning? Patrik Öhberg börjar en artikel ur 2020 års SOM-bok (som bygger på 2019 års SOM-undersökning) på följande slående sätt:

"2001 var det år då svarspersoner i den nationella SOM-undersökningen för första gången angav Sverigedemokraterna när SOM-institutet frågade om vilket parti de tycker bäst om. Antalet som uppgav Sverigedemokraterna stannade då vid endast fem personer. I 2019-års SOM-undersökning är det över 1500 personer som anger att Sverigedemokraterna är deras främsta parti." (s. 413)

 Öhberg kommenterar hur bilden av SD:s sympatisörer förändrats sedan 2001:

"När Sverigedemokraterna slog igenom talades det om ”arga unga män” som inte lyckats finna en plats i samhället. Men den bilden har för-ändrats. Istället pekar forskning på att den typiske sympatisören är som ”vanligt folk” (Sannerstedt, 2015:400). Den typiske sverigedemokraten låg inte till höger politiskt, tillhörde inte någon riskgrupp och var heller inte särskilt bitter. Det som utmärkte sverigedemokraten var att denne ville ha en mer restriktiv invandrings-politik. I och med att detta inte var något som erbjöds av de etablerade partierna uppstod ett stort missnöje gentemot det svenska politiska systemet och journalister." (s. 413)

 I en effektiv översikt över den svenska forskningen presenterar Öhberg bakgrunden till SD:s uppgång i opinionen:

"Det som en gång utmärkte Sverige var emellertid att landet hade en generös asylinvandring, men inte något invandringskritiskt parti i parlamentet. Förklaringen sades vara att de etablerade partierna hade avstått från att föra upp invandringsfrågan på den politiska dagordningen; asylpolitiken var inte partipolitiserad (Dahlström och Esaiasson, 2013). Samtidigt har det under lång tid funnits ett missnöje med den förda svenska asylpolitiken bland väljarna (Demker, 2013). Eftersom de etablerade partierna avstod ifrån att politisera invandringsfrågan eller att erbjuda alternativ till en generös flyktingpolitik var Sverigedemokraterna länge ensamma om att förespråka en annan väg (Widfelt, 2017). Invandringsfrågan är nuförtiden helt central i svensk politik. Särskilt val rörelsen 2018 visade detta. ..." (s. 414)

SD "äger" invandringsfrågan (Martinsson 2019); i slutet av 1980-talet var det inte någon större skillnad mellan höger- och vänster-röstare vad gällde ifall man instämde i påståendet att det vore bra att ta emot färre flyktingar i Sverige, men skillnaden har kontinuerligt ökat sedan mitten av 1990-talet. (s. 415) SD har rekryterat väljare ur gruppen som vill ha en stramare invandringspolitik, men det finns också andra skeenden som spelar roll för partiets tillväxt i opinionen och valen. En omdebatterad faktor är socialdemokratins tillbakagång: med minskad lojalitet inom arbetarklassen gentemot SAP, finns det fler "lediga" väljare att plocka upp för andra partier. En hel del arbetare, framför allt män, har på detta sätt gått över till att rösta på SD (jfr Oskarson och Demker 2015), men med åren har SD också i allt högre grad vinna väljare från moderaterna. Öhberg beskriver utvecklingen:

"2009 attraherade Socialdemokrater nästan hälften av alla väljare som identifierade sig som arbetare. Tio år senare är det lite drygt en tredjedel. Moderaternas utveckling bland kärnväljarna är än mer dramatisk. För drygt 10 år sedan attraherade Moderaterna närmare 60 procent av företagarna. Numera är det cirka en fjärdedel. De två fornstora partierna har bägge fått se sina kärnväljare försvinna iväg. Går vi vidare och studerar utvecklingen hos Sverigedemokraterna, så ser vi att partiet numera lockar stora grupper av arbetare och företagare till partiet." (s. 416)

SD har placerat sig till höger på vänster-höger-skalan, och 2019 är 40 procent av alla väljare som placerar sig "klart till höger" på en sådan skala SD-väljare. Med detta konkurrerar man tydligt om väljare med Moderaterna; däremot uppstår ju en fråga om hur arbetarväljare som röstar SD men tidigare röstat S resonerar kring detta: har de flyttat sig högerut eller är det bara att de idag prioriterar invandringsfrågan över klassiska höger-vänster-frågor som ekonomisk politik och välfärden? Öhberg konstaterar att både M och SD idag har många väljare som vill minska invandringen (s. 422-3). Bland S-väljarna har väl däremot andelen som vill minska invandringen fallit, just eftersom dessa väljare bytt parti till SD. Inte desto mindre är det en ganska heterogen koalition, socialt sett, som samlas i SD. "När Sverigedemokraternas framgångar studeras är det slående hur de lyckats med att attrahera arbetare såväl som företagare. Framtiden får visa i vilken utsträckning som det är en styrka eller om den sortens väljarkoalitioner skapar interna spänningar när olika vägval ska göra" (s. 425)

Referenser
Patrik Öhberg (2020) "10 år med Sverigedemokraterna", i Ulrika Andersson, Anders Carlander och Patrik Öhberg (red.) Regntunga skyar. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Läs här.

Fanns det någon folklig konservatism i Sverige?

Fest med Primrose League, 1906. Foto från Braunton Museum.

Harvard-statsvetaren Daniel Ziblatt har på sistone fått mycket uppmärksamhet för sin bok Conservative Parties and the Birth of Democracy. Med rätta, för det är en väldigt bra bok. Ziblatt går tillbaka till de gamla, stora, viktiga frågor om varför länder demokratiseras när de gör, och inte minst: varför vissa länder lyckas etablera varaktiga demokratier, demokratier som inte störtas. Han avfärdar den gamla idén att en stark borgerlighet eller medelklass gav demokrati: borgerligheten ville i 1800-talets Europa inte ha demokrati, utan snarare politisk makt till sig själva. Det kunde förvisso vara en breddning av maktbasen jämfört med ett system där bara kung och adel hade inflytande, men var inte demokrati. Han avfärdar också idén att det var länderna med de starkaste arbetarrörelserna som fick varaktig demokrati: Tyskland hade världens starkaste socialistparti men fick ändå den fascistiska katastrofen.

Ziblatt menar att det avgörande för att få en hållbar demokrati var att den sociala och ekonomiska eliten, som förlorade på demokratin eftersom de ha hade makten innan dess, inte valde, som de gjorde i Tyskland eller Italien, att störta demokratin mer eller mindre våldsamt. Han menar att den faktor som innebar att eliten inte överallt valde denna väg – efter att under 1800-talet i alla länder motsatt sig demokratisering – var att i vissa länder så hade eliterna politiska partier som var välorganiserade, och de kunde därför se framför sig en framtid där de kunde behålla makten genom att vinna val, även efter demokratiseringen. I Spanien, Italien och Tyskland valde eliterna – godsägare, kapitalister et consortes – aldrig den vägen, utan de valde att behålla politisk makt genom valfusk, klientilism etc (s. 34) Olikt i dessa länder så menar Ziblatt att i Storbritannien, Belgien, Nederländerna och Sverige hade den härskande klassen (s. 30) högerpartier som var folkliga och kompetenta, vilket ”led to a long-run path of democratization” (s. 49)

Och det är just idén om ett folkligt, kompetent högerparti som jag vill fundera på, i den brittiska och svenska kontexten. För den beskrivning av det brittiska konservativa partiet som Ziblatt ger, har jag svårt att överföra till svenska förhållanden. Ziblatt menar att Tories under 1800-talets sista två decennier hade en folklig förankring inte minst genom organisationen Primrose League, grundad 1883, som samlades runt Gud (och specifikt den anglikanska kyrkan, utmanad av katoliker, frikyrkor och fritänkare), monarkin, nationen och den fria företagsamheten. Efter en period av stark liberalism kunde Tories använda kyrkligheten, monarkin och nationalismen – då inte minst emot de irländska frihetssträvandena, och för imperiet – för att övervinna klassklyftor och attrahera medlemmar och väljare ur arbetarklassen (s. 82-90) Ziblatt ger fascinerande exempel på hur Tories valorganisatörer arbetade på 1880-talet, och visar också med regressioner att Primrose League hade fler medlemmar där det fanns många anglikanska präster, ett tecken på statskyrkans ideologiska roll för konservatismen (s. 95-99)

Jag undrar dock hur väl denna förklaring passar på det svenska fallet. Den svenska politisk-historiska litteraturen innehåller som jag uppfattar det ingen skildring av så engagerat partiorganisationsarbete från höger på 1880-90-talen som den som Ziblatt ger för Primrose League. Och det finns en enkel faktor som kan förklara mycket av det. I Storbritannien hade efter rösträttsreformen 1867 (Second Reform Act) år 1884 67 procent av vuxna män rösträtt till underhuset (s. 111); i Sverige efter representationsreformen 1866 hade bara 21 procent av vuxna män motsvarande rösträtt (Rustow 1969). Det fanns alltså inte lika många väljare att flirta med, övertyga eller organisera, som det gjorde för britterna.

I svensk politik var ännu på 1890-talet idén välspridd, att riksdagsmän skulle agera helt efter eget huvud, och absolut inte skulle beakta vad väljarna tyckte. Sten Carlsson (1953) presenterar i sin bok om det decenniets politik fantastiska exempel på riksdagsmän som vägrar att ställa upp på valmöten (s. 37-39) Om västerbottningen Bodström i Bodnbyn, kallad ”den store tigaren”, påtalades det i en insändare 1896 att Bodström under sina 18 år i riksdagen aldrig redogjort offentligt för sina åsikter eller vad han egentligen gjort i riksdagen; ändå blev Bodström omvald både 1899 och 1902. Östgöta-representanten Örwall betonade 1890 i en insändare i en lokaltidning att han minsann inte tänkte uppträda på några valmöten. Lantmannapartiet var 1880-90-talens stora högerparti i svensk politik, men inte kan man i deras fall peka på några sociala aktiviteter som Tories klubblokaler där man kunde spela biljard, dricka öl, läsa böcker och ha möten (jfr Pugh 1993). I Sverige fanns sådana funktioner – minus ölen – i liberalernas ”folkhem” (nej, det var inte Per Albin eller ens Kjellén som uppfann begreppet) och i arbetarrörelsens folkets hus, men inte – så vitt jag vet – i några lokaler associerade med högern. Den svenska högern på 1890-talet framstår i mina ögon mer som exempel på vad i den tyska litteraturen kallas Honoratorienpolitik (på svenska kanske ”dignitärspolitik”), än på någon slags folklighet á la Tories.

Som Christian Lundeberg sa 1906: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent” (cit Rustow 1969, s. 72). Så sett har jag svårt att se att Ziblatts fokusering på det välorganiserade konservativa partiet som nyckeln till lyckad demokratisering, funka på det svenska fallet. Ziblatt (s. 66) menar att Allmänna Valmansförbundet (AVF), grundat 1904 som partiorganisation för riksdagshögern, var ett ”cross-class party of the right”, men det verkar osannolikt utifrån den svenska litteraturen. I Torbjörn Nilssons (2004) bok om högerpartiets historia sedan 1904 framhävs (utifrån Niklas Stenlås) AVF:s karaktär som ett parti av parlamentariskt ursprung, utan folkrörelseförankring. De avgörande krafterna i det tidiga AVF var enligt Nilsson näringslivets ledare, och partiets drivande krafter var också drivande i arbetsgivareföreningen SAF.

Jag har svårt att se AVF kunde – eller ville – attrahera arbetarväljare så som Tories kunde göra, med anspelningar på kronan, kungen eller nationen. Möjligtvis bönder, som i 1914 års bondetåg. Det vore en bra idé för en studentuppsats eller forskningsartikel att studera AVF:s tilltal och ideologi under 1900-talets två, tre första decennier och kolla på bredden i tilltalet. Roten till att högern efter hand accepterade demokratin i Sverige bör nog sökas annanstans än i det välorganiserade högerpartiet – kanske snarare, som Ziblatt öppnar för i slutet av boken (s. 364ff) i införandet av konservativa garantier, som första kammaren och de proportionella valen.

Referenser

Sten Carlsson (1953) Lantmannapolitiken och industrialismen: Partigruppering och opinionsförskjutningar i svensk politik 1890-1902 (Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag).

Christer Ericsson (2008) Kapitalets politik och politikens kapital: Högermän, industrimän och patriarker 1890-1905 (Stockholm: Santérus).

Torbjörn Nilsson (2004), Mellan arv och utopi: Moderata vägval under hundra år, 1904-2004 (Stockholm: Santérus.)

Stefan Olsson (2000) Den svenska högerns anpassning till demokratin (avh., Uppsala universitet, statsvetenskap)

Martin Pugh (1993) The Making of Modern British Politics 1867-1939 (2 utg. Oxford: Blackwell)

Dankwart Rustow (1969) The Politics of Compromise: A Study of Parties and Cabinet Government in Sweden (reprint. New York: Greenwood Press).

Daniel Ziblatt (2017) Conservative Parties and the Birth of Democracy (Cambridge: CUP)