Löner, familjeekonomi och levnadsstandard i England 1260-1850

Jane Humphries, professor i ekonomisk historia i Oxford, har de senaste tio åren eller så publicerat en rad studier av löner, familjeekonomi och levnadsstandard i England från 1200-talet till 1850. Det började med "The Wages of Women in England, 1260–1850", publicerad i Journal of Economic History 2015 och samförfattad med Jacob Weisdorf, och fortsatte med en artikel om barnarbete och barns löner publicerad i Explorations in Economic History 2019 och samförfattad med Sara Horrell, en artikel om reallöner i Economic Journal 2019 samförfattad med Jacob Weisdorf, en artikel om löner och demografi publicerad i European Economic Review 2020 och samförfattad både med Horrell och Weisdorf, och rundades av (?) 2021-2022 med två artiklar, en om familjeekonomi i Economic History Review och en liknande i Past and Present, båda samförfattade med Horrell och Weisdorf.

Den första artikeln presenterade två löneserier för unskilled kvinnlig arbetare i England 1260-1850, den ena för daglönare och den andra för arbetare på årsanställningar.  De samlade in data från tidigare studier av bland andra JET Rogers och William Beveridge och letade därefter upp en mängd nya primärdata från olika källor: "We put considerable effort into generating additional evidence adding
material from diverse primary sources, both archival and printed primary, including: manorial accounts, farm accounts, wage books, household accounts, Chamberlains’ accounts, Churchwardens’ accounts, settlement examinations, diaries, and memoirs." (s. 408) Datat täcker landsbygden och perifera områden, "making it comparable to the authoritative series for unskilled male farm labourers provided by Gregory Clark (2007)" (s. 409) De skiljer på unskilled och skilled arbetare utifrån HISCLASS-typologin.

 

De flesta observationerna handlar om årsanställningar, inte minst kvinnor som arbetade i jordbruket eller som tjänstefolk. De diskuterar sambanden mellan att vara gift eller ogift och att arbeta med årsanställning eller som daglönare. Ett viktigt metodproblem är att nästan alla anställningar medförde natura-betalningar. För att värdera dessa använder de Allens "respectability basket"-

Diagram 3 visar utvecklingen för lönen för en dags arbete, där uträkningen för de årsanställda är årslönen delad med 250. Humphries och Weisdorfs två serier för kvinnliga arbetare jämförs med Gregory Clarks (2007) serie för manliga daglönare i jordbruket. Kvinnornas löner förbättras inte efter Digerdöden på det sätt som idéer om en "golden age of the European labourer" antyder.

Det är utifrån dessa beräkningar rimligt, menar Humphries och Weisdorf, att arbetarna på 1400-1500-talen föredrog att vara daglönare framför att vara årsanställda. Men varför drev inte konkurrensen om arbetarna då ner skillnaden mellan årslön och årsinkomsten för en daglönare? Ett skäl är att årsanställningen gav säkerhet. Kanske fanns det inte tillräckligt många daglönejobb för att man skulle kunna välja daglönealternativet med bra utfall. Ett annat svar är att staten reglerade arbetarnas rörlighet och villkor för att hålla nere lönerna. Detta utforskades av Bertha Putnam (1939) och Humphries och Weisdorf menar att "Even if these regulations were poorly enforced, they raised the costs of mobility and involved risks for recalcitrant workers, some of whom were whipped, humiliated in the stocks, returned to vindictive masters, and perhaps ultimately cowed. Among those falling foul of the Statutes were many women".

De diskuterar också implikationerna av resultaten för teorin att Västeuropas ekonomiska tillväxt i tidigmodern tid delvis drevs av the European Marriage Pattern. Bland andra de Moor och van Zanden (2010) menar att kvinnor stärktes på arbetsmarknaden efter Digerdöden och även gynnades av "the growth of opportunities as servants in husbandry linked to the relative expansion of “horn” that is pastoral agriculture (in which women had a comparative advantage) versus “grain” (in which they did not)" (s. 424) vilket skulle ha ökat kvinnornas löner och arbetskraftsdeltagande. Voigtländer och Voth (2013) ser fertilitetsrestriktioner som en indirekt konsekvens av den rika tillgången på jord efter 1348-1350 och de därmed höga relativlönerna. Humphries och Weisdorf häller en spann kallt vatten på dessa teorier: "However attractive these historical hypotheses, they lack empirical foundation." De menar att kvinnornas ekonomiska förbättring på 1400-talet hölls nere av (a) statens regleringar, och (b) utanför städerna, otillräcklig tillgång till arbete.

Sist så vänder de uppmärksamheten till diskussionen om arbetarnas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Så här introducerar Humpries och Weisdorf diskussionen om

"Optimists have argued that industrialization in both its protoindustrial and its factory phase, benefitted women, providing them with new opportunities and higher paid work (Pinchbeck 1981; McKendrick 1974); indeed this view lies at the core of Jan de Vries influential account of an “industrious revolution” as the precursor of industrialization proper (De Vries 2008). In contrast, pessimists have argued that industrialization by taking work out of the home into formalized and centralized workplaces disadvantaged women who became less able to support themselves and more dependent on men and male wages (Horrell and Humphries 1995). Some historians draw the line at domestic manufacturing: outworking promoted women’s independence and wellbeing; formalized industry disadvantaged them (Berg and Hudson 1992; Berg 1993). Another distinction is between married women who could not adapt to regular hours and centralized workplaces and unmarried women who could, though here again the causes and timing of changes in behaviour are debated (Burnette 2008; Sharpe 1998; Verdon 2002; Shaw-Taylor 2007; Goose 2007). " (s. 426)

Här relaterar de också till Robert Allens höglöne-förklaring till den brittiska industriella revolutionen: Humpries och Weisdorfs löneserier exkluderar spinneriarbetare eftersom deras löneberäkningar är särskilt komplicerade, men de menar att spinnarnas löner bör ha gått i takt med daglönerna. De  räknar ut lönegapet för en manlig daglönare jämfört med en kvinnlig daglönare. Detta är runt 1,5 på 1300-1300-1400-talen, och stiger på 1500-talet till en topp om 3; därefter afaller kvoten under 1500-talet tillbaka till runt 1,5 i mitten av 1700-talet, och sedan får kvoten återigen en starkt ökande tendens 1750-1850. De menar att detta inte stämmer med Allens "High Wage Economy"-analys

referenser (i kronologisk ordning)

Jane Humphries och Jacob Weisdorf, "The Wages of Women in England, 1260–1850", Journal of Economic History 2015.

Humphries, Jane; Weisdorf, Jacob (2019). "Unreal Wages? Real Income and Economic Growth in England, 1260-1850". Economic Journal. 129 (623), 2867-2887

Sara Horrell, Jane Humphries och Jacob Weisdorf (2021) "Family Standards of Living Over the Long Run, England 1280–1850", Past and Present, Volume 250, Issue 1, February 2021, Pages 87–134.

En flitens revolution i Sverige?

Jan de Vries lade på 1990- och 00-talen fram en teori om en "flitens revolution" som föregick den industriella revolutionen i nordvästra Europa och genom ökad arbetsintensitet och ökad produktivetet genom arbetsdelning och en ökad roll för marknader, ledde till ekonomisk tillväxt redan före industrialismen.

Kathryn Gary och Mats Olsson behandlar i en artikel i Scandinavian Economic History Review från 2020 giltigheten i flitens revolution-teorin för det svenska fallet. De har lönedata för män i enklare jobb, både män som var årsanställda som tjänare och män som snarare var daglönare i byggindustrin. De har 21 348 observationer av daglöner och 4 822 för årslöner. Källorna är för arbetare i städerna framför allt från kyrkor och stadsarkiv, och sjömän i Malmö och Kristianstad. Titlarna som förekommer är bland annat hantlangare, kalkslagare och grävare. För att översätta daglöner till årsinkomster behöver man ett antagande om hur många dagar om året som arbetarna hade jobb; 250 dagar om året är ett vanligt antagande i litteraturen, men Gary (2019) menar för Sverige att 140 dagar om året är rimligare för tidigmoderna Sverige. (s. 117) Gary och Olsson använder båda dessa antaganden för att producera två olika serier. De jämför sina inkomstdata med priserna på en konsumtionskorg som utgår från Allen men ersätter hälften av köttet med fisk för att spegla den stora fiskkonsumtionen i Sverige. De följer Humphries och Weisdorf (2015) i att anta att arbetare med långsiktiga anställningskontrakt fick kost och logi till ett värde av respectability-konsumtionskorgen; Uppenberg (2017) visar att ett av få skäl som en tjänare i Sverige kunde få säga upp sig var om han eller hon fick för dålig mat. Också Gunnar Myrdals (1933) och Mats Morell (1989) visar i studier av livsmedelskonsumtion i Sverige nivåer närmre respectability-korgen än överlevnads-korgen. Också det faktum att svenskar var relativt långa stödjer idén att de hade en hyfsad konsumtion av mat.

"The respectability basket is also congruent with the evidence which we do find in the sources which does explicitly state the payment and value of perquisites and housing allowances. Evidence from Malmö Borgerskap in the sixteenth century enumerates payments to employees for various costs. Bysvennar, unskilled city workers, Anders Lawrenzen and Peer Nielszen are typical examples, receiving cash stipends throughout the year 1517 for various defined expenditures. Each received 9 mark in wages for the year, and Anders also received 7.5 mark and 6 skilling for 7 aln (approximately a metre) of cloth from Hagen, presumably a trusted merchant, and 24 skilling for 4 aln of sardug, a coarse linen and wool blend. He receives 24 skilling to buy food ‘for the feasting’, probably Easter, as well as 27 skilling for three pairs of shoes for Easter, Epiphany, and Christmas. Peer received the same, as well as 25 skilling more for 5 quarters cloth
from Deventer and 9 skilling for an additional pair of shoes. In total Anders received the equivalent of 0.73 SEK in perquisites, and Peer 0.91, in a year when the respectability basket is valued at 0.64, a substantially lower value. However, their wage is only the equivalent of 0.375 SEK; this relationship of lower wages than basket cost is typical throughout the time covered in this paper. In 1596 bysvenar Peder and Nils receive 30 mark in wages together with 46 mark ‘for an English suit and tailor’s wages’, 1.25 and 1.75 SEK equivalent respectively with a respectability basket value of 1.87 and subsistence value of 0.81." (s. 119)

Malmö Borgerskap är det enda arkiv de har som har sådan information om löneförmåner (perquisites) för 1500- och 1600-talen, men för 1700-talet har Gary och Olsson också en del information från gods, till exempel Knutstorp och Trolle-Ljungby. Källorna för Malmö stad på 1700-talet är lite otydliga i sitt begrepp om hushyra och vad det täcker. (s. 119-120)

Figur 1, som jag klistrat in ovan, visar de årsanställda arbetarnas löner från 1500 till 1850, med lönen uppdelad i kontanter och förmåner, som ju satts till lika med en respectability basket som alltså tycker kost och logi samt uppvärmning. Det ser ut som att kontantlönen och förmånerna stig till sammans under 1500-talet, står ganska stilla under 1600-talet, och under 1700-talet när priserna ökade, ökar värdet av förmånerna, medan kontantlönerna står stilla. På 1800-talet stiger båda komponenterna igen. En jämförelse med daglönare (med antagande om antingen 140 eller 250 arbetsdagar) visar ungefär samma trend för den totala lönen över tid. Dock förlorar daglönerna över tid och på 1800-talet krävs 250 arbetsdagar med daglön för att nå upp i en årsansätllds nivå.

Figur 3 visar istället reallöner i form av hur många respectability-konsumtionskorgar man kunde köpa med en årslön. Här ser vi att det ungefär 1580-1700 räckte med 140 dagars daglönearbete för att nå upp i den årsanställdas nivå, medan daglönern ca 1720-1820 låg markant efter. Från 1700-talets början faller daglönernas inkomster så mycket att till och med om en man arbetade 250 dagar så hade han inte kunnat försörja en typisk familj på de inkomsterna. (s. 123)

Så här skildrar Gary och Olsson 1700-talets kris för arbetarna i södra Sverige:

"The middle of the eighteenth century saw a state-led push for small-scale industrial production in the cities; while the venture did not shift the demographics of Sweden on a macro level, it did lead to an increase in the proportion of unskilled workers in the towns. The project ultimately failed (Walldén, 1955, pp. 343–47). This collapse together with a proletarianisation of the Swedish peasantry and increasing number of landless workers resulted in higher rates of unemployment in the towns and a subsequent downward pressure on workers’ wages. At the end of the eighteenth century these lower wages were compounded by a total currency change – in 1777 all old currency was replaced with an entirely new system which led to inflation and some monetary confusion (Edvinsson, 2010). Grain prices had been rising since the second half of the century, but rapidly rose during the grain shortages of the Napoleonic Wars. The end of the eighteenth century was a difficult time for unskilled Scanian workers, with high unemployment, low wages, and high prices." (s. 123)

Att de årliga lönerna var relativt låga jämfört med daglönerna är olikt det engenslka fallet som studerats av Humphries och Weisdorf. Gary och Olsson visar också byggnadsarbete-reallöner separat för städer och landsbygden och de är i princip likadana, olikt vad Allen och Weisdorf (2011) fann för England.

Figur 5 visar en viktig indikator: hur många arbetsdagar med daglön som behövdes för en manlig arbetare för att nå upp till (1) den årslön som en årsanställd arbetare hade, (2) en Allen subsistence basket, och (3) en Allen respectability basket. Utvecklingen under 1700-talet är klart negativ: för att ha råd med en respectability basket räckte det under 1600-talets sista decennier md ungefär 90 arbetsdagar, men 1770 krävdes det 150 arbetsdagar, och under inflationskrisen runt 1800 krävdes det runt 250 arbetsdagar. På 1830-talet krävdes det ungefär 150 arbetsdagar igen.

Gary och Olsson menar att behovet av ökade inkomster kunde mötas av hushållen på två sätt: antingen att en person som redan arbetade, arbetade mer, eller att fler personer arbetade. Det finns en del belägg för längre arbetsår. Vid medeltidens slut fanns det ungefär 60 arbetsfria helgdagar förutom söndagar, men med den protestantiska kyrkoordningen 1571 halverades antalet helgdagar, och Gustav III minskade år 1772 dem till ungefär 10. Men Gary och Olsson menar att fler arbetsdagar för mannen i hushållet inte räckte, utan att man också behövde att fler hushållsmedlemmar skulle arbeta.

"Especially during the last two decades of the 1700s, additional work from other family members was necessary. This joins a chorus of studies which push back against an economic history which has long implicitly relied on a male breadwinner model – most unskilled households relying on their men would go hungry. Women would have needed to be well engaged in the labour force, and children’s work, at home our outside, would have likely also been required." (s. 126)

I slutsatserna menar de att dessa resultat stödjer idén om en flitens revolution, även om de svenska arbetarnas motiv för att arbeta mer inte var att få det finare hemma eller fler konsumtionsvaror, utan "Swedish working class families had to work more in order to fight to maintain a decent consumption level." (s. 126)

 

referens 

Kathryn E. Gary och Mats Olsson (2020) "Men at work. Wages and industriousness in southern Sweden 1500–1850". Scandinavian Economic History Review, 68:2, 112-128.

fotnoter

[1] "Regulations did gradually lessen through the eighteenth and nineteenth century, both allowing married people to more easily work as live-in servants in 1762 and then exempting married people from service in 1805 (Uppenberg, 2017). As late as 1870, live-in servants made up half of the labourers in Swedish agriculture; not until 1920 had they been reduced to a quarter (Bagge, Lundberg, & Svennilson, 1935, p. 92, 194)."  (s. 115)

Reallöner i Sydafrika 1835-1910

Under 2000-talet har en stor forskningsdiskussion i nationalekonomi och ekonomisk historia handlat om de olika utvecklingarna för länder som tidigare varit europeiska kolonier. Det mest kända argumentet är antagligen Acemoglu-Johnson-Robinsons tes från 2002 om en "reversal of fortune": de områden som kom att bli kolonier och som var rikast för 500 år sedan -- Jamaica, Haiti -- är de som är fattigast idag, och tvärtom -- Kanada, Australien. Detta på grund av en "institutional reversal": i områden som var relativt förmögna och tätbefolkade etablerade européerna en minimal närvaro för maximal exploatering, men i fattigare och mindre tätbefolkade områden bosatte sig européerna själva, och skapade rimligare institutioner, eftersom de själva var tvungna att leva med dem. i AJR:s reversal of fortune-undersökning är 23 av 64 undersökta länder från Afrika söder om Sahara.

Ekonomisk-historikern Pim de Zwart går in i diskussionen i en artikel från 2011 med att undersöka levnadsstandarden i Sydafrika 1835-1910. Han menar att för att förstå skillnader i länder i SSA så måste man skilja på tre typer av kolonier: settler colonies, concession colonies och peasant colonies. Gareth Austin (2008) menar att tvärtemot AJR:s argument så var i SSA just settler colonies, dit européer flyttade i större antal, de mest ojämlika, eftersom dessa bosättare helt enkelt stal eller tilldelades jorden. Bowden, Chiripanhura and Mosley (2008) finner också i sin undersökning att det var bosättarkolonierna som hade den värsta ojämlikheten och sämsta fattigdomsutvecklingen sedan 1920-talet. Vad gäller kroppslängd, ett annat mått på levnadsstandard, finner Moradi (2008) att utvecklingen var relativt bra i bosättarkolonin Kenya under kolonialismens 1900-tal. Bristen på konsensus är en indikator på det problematiska läget vad gäller brist på data, säger de Zwart.

Därför tar han fram löner -- för olika typer av arbetare -- och priser för Afrikas främsta bosättarkoloni, Sydafrika, 1835 till 1910. Reallönerna beräknas på samma sätt -- Allen-korgar -- som i debatten om "the great divergence" vilket gör att de sydafrikanska lönerna kan sättas in i ett jämförbart globalt perspektiv.

Kapkolonin grundades 1652 som en station för det holländska Östindiska kompaniets (VOC) skepp på vägen till Indien. Under kolonins första århundrade uppmuntrades emigration dit och den europeiska befolkningen växte till 1300-1700 personer. Efter 1717 uppmuntrades inte längre emigration men befolkningen bäxte ändå till runt 22 000 i slutet av 1700-talet genom hög fertilitet och stora familjer. Den ekonomiska tillväxten var däremot begränsad fram till 1800-talet. Bönderna på the Cape hade ju inte mycket avsättningsmarknad annat än skeppen som stannade då och då. Därför avvek en del av dem inåt landet för att bli självförsörjande pastoralister. När de flyttade på sig hamnade dessa Trekboers i konflikt med folken som bodde där, Khoisan och Xhosa, som ofta berövades på sina djur och sin jord. En bosättarekonomi skapades där jordtillgången var ymnig men brist på arbete och kapital rådde. VOC skapade ett system med "loan farms" med extremt förmånliga förhållanden för arrendatorer som gick gårdar med i snitt 6000 acres (en acre är 0,4 hektar) vilket var 40 gånger större än det typiska familjejordbruket i USA om 160 acres/tunnland.

Att britterna tog över Kapkolonin i början av 1800-talet förändrade på vissa sätt förutsättningarna för bosättarna, inte minst genom att slaveriets avskaffande 1834 berövade dem tillgången till gratis arbetskraft. Detta gav upphov till the Great Trek där en mängd Boers lämnade theCape och flyttade österut till Natal och norrut till Transvaal. På 1850-talet bestod det koloniala Sydafrika så i princip av två brittiska kolonier, Kapkolonin och Natal, och två självständiga Boer-republiker, Orange Free State och Transvaal. Detta fram till unionen 1910. Boer-republikerna byggdes erövring, plunring och rasism, och med Native Land Act 1913 förbjöds "afrikaner", som utgjorde 2/3 av befolkningen, att äga eller arrendera någon jord utanför de avgränsade områden -- 7 procent av jorden -- som gjorts till deras reservat.

Ofritt arbete var mycket utbrett på 1800-talet: antalet direkta slavar var relativt lågt 1834 men andra ofria regleringar användes i hög grad. (s. 53-54) I och med upptäckterna av diamanter och guld under 1800-talets sista tredjedel infördes också colour bars som begränsade vilka sektorer svarta arebtare fick arbeta i. Denna reglering avskaffades först 1987.

Dessa omständigheter väcker en rad frågor om levnadsstandarden i Sydafrika, konstaterar de Zwart.

"Austin and Bowden et al. have suggested that the processes sketched above led to greater inequality and low living standards for the majority of the population in settler colonies. Were real wages of coloured labourers indeed low (and not much above subsistence level) due to the proletarianisation process and institutional interventions in the labour market, or did the general land abundance and labour scarcity push real wages towards more favourable levels? In addition, can we expect European real wages in South Africa to be on a par with Europe, because large numbers of European immigrants came to South Africa during the 19th century (who would otherwise never have made the trip) (Allen 1994)? How did this develop over time? Did inequality between both groups of labourers decline or increase during this period? How did the expansion of economic activity after the mineral discoveries influence real wages?" (s. 54)

Dessa frågor svarar han på med hjälp av reallöner, med nyframtagna pris- och lönedata.

 

Referens

Pim de Zwart (2011) "South African Living Standards in Global Perspective, 1835–1910", Economic History of Developing Regions, 26:1, 49-74,

Mexikanska löner 1870-1910

Globaliseringsperioden ca 1870-1910 är mycket omdebatterad i ekonomisk-historisk forskning. I Mexiko är perioden kanske än mer diskuterat, eftersom konsekvenserna av Porfirio Díaz liberaliserande regim 1876-1911 är så ofta debatterade. Hur mycket fick Díaz igång den ekonomiska tillväxten, och hur fördelades frukterna av det ökade välståndet? Detta har diskuterats t ex av López-Alonso (2007) i hennes studie av kroppslängdens utveckling, och Challú och Gómez-Galvarriato (2015) i deras studie av lönernas utveckling.

Javier Arnaut vid Grönlands universitet (!) går i en artikel från 2018 tillbaka till frågan om löneutvecklingen under Diaz-perioden. Hos författare som Tannenbaum (1968), Gilly (1971), Knight (1986) och Nickel (1988) var stagnaerande eller fallande reallöner en central förklaring till det växande folkliga missnöjet med Diaz-regimen som ledde fram till revolutionen år 1910. Arnaut vill dock ifrågasätta ifall lönerna verkligen föll. BNP per capita ökade med 150 procent från 1870 till 1910 enligt Maddisons uppdaterade dataset. Historikern Fredrich Katz (1991) menade dock att tillväxten var koncentrerad till de norra delstaterna. Det finns också andra uppenbara obalanser i utvecklingen. År 1910, efter Diaz privatiseringar av allmänningar m m, ägde 835 familjer hela 95 procent av den odlade jorden i landet! (s.47) Var det en sådan ojämlikhet som tryckte ner levnadsstandarden för de peones som arbetade för de stora jordägarna, hacendados? Så var det enligt den "black legend" om de usla villkoren under Diaz som kritiska historiker vidarebefordrat. På 1980-talet kom dock motstridiga berättelser, associerade med New Economic History. John Coatsworth berättade i Growth Against Development (1981) om järnvägarnas betydelse för att främja ekonomisk tillväxt och integrera den nationella ekonomin. Sedan dess har Aurora Gómez-Galvarriato (1998, 2013) gjort viktiga studier av löneutvecklingen. I sin studie av en textilfabrik i Veracruz vid Golfen, i sydöstra delen av landet, visade hon att lönerna steg 1900-07 men föll med 18 procent 1907-10. Det är dock inte säkert att detta är representativt för landet i stort -- för den delen låg den mesta industrin i de norra delarna av landet.

Arnaut talar varmt för att använda regionala källor, för att kunna påvisa olika tendenser i olika delar av landet. (s. 48) Han använder priser på sex viktiga varor: majs, vete, kött, bönor, ris och socker.

Bilden överlag för hela landet är att nominallöner och priser gick ganska mycket i takt: på 1880-talet stod båda ganska stilla och efter 1890 ökade båda, så att reallönen fortsatte vara ganska konstant. Priserna ökade i ungefär samma takt i hela landet, eller åtminstone från och med 1895. Däremot var de på lite olika nivåer. De nordliga delarna av landet, och framför allt de vid Stilla Havet, hade höst priser från början och är stagnerade de 1885-95. Däremot ökade priserna i lågprisregioner i södern. Därför skedde under perioden en konvergens i regionala priser.

När de regionala löneserierna deflateras med matpriser från Mexico City så ser man att det är Gulf-regionen och Pacific North-regionen konsenvent hade högst löner. De norra delstaterna stack också upp. I botten fefann sig de centrala delstaterna och Pacific South. (Figur 4.) I Figur 5, som jag klistrat in nedan, deflateras istället de regionala lönerna med priser från respektive region. Då ser vi att det är delstaterna vid Golfen -- Veracruz, Campeche, Quintana Roo, and Yucatán -- som har klart högst löner. I dessa stater pågick under perioden en boom i henequen, en planta vars fibrer användes i textilindustrin (jfr Levy 2016). Därför ökade lönerna där, men priserna ökade inte lika mycket. Gruvindustrins löner var relativt höga, men priserna var också höga i nordstaterna där de flesta av gruvorna låg. (s. 57)




Arnaut finner ingen reallönekonvergens mellan regionerna under perioden (s. 55-58)

Förekomsten av debt peonage/bonded labor är en välkänd del av den mexikanska landsbygden under denna period (jfr Bauer 1979). Det förbjöds i konstitutionen 1857 men användes i praktiken ändå under Porfiriato, särskilt i regioner där jordbruket och de stora plantagerna boomade, som Yucatán. Knight (1986) och Katz (1991) har diskuterat regionala skillnader i ofritt arbete: i norr var det mesta arbetaet fritt, i centrum förhärskade "traditionell" debt peonagee i i södern var "a coercive and extractive debt peonage" vanligt. (s. 58) I södern ökade arbetsgivarna lönerna under perioden, och skärpte förtrycket av arbetarna, för att möta den ökade konkurrensen om arbetare.

Arnaut betonar i sina slutsatser att tolkningen om en revolution mer eller mindre orsakad av fallande levnadsstandard och reallöner, inte stämmer på ett kvantitativt plan. Det är dock en gåta som kvarstår: hur kunde reallönerna stå stilla, när BNP per capita ökade rejält över perioden 1876-1910? " where did all the fruits of economic growth go if Mexican laborers did not capture it in its entirety?" (s. 60)


Referens
Javier L. Arnaut (2018) "Mexican Real Wages Before the Revolution: A Reappraisal", Iberoamericana – Nordic Journal of Latin American and Caribbean Studies, 47(1), pp. 45–62,

Latinamerikanska löner, kolonialismen och den stora divergensen

När man diskuterar divergenser i världens ekonomiska utveckling -- varför är vissa regioner rika och andra fattiga? -- är jämförelsen mellan Nord- och Sydamerika en av de mest givna. Ekonomisk-historikerna Robert C. Allen, Tommy E. Murphy och Eric B. Schneider lovar i en artikel från 2012 att ge en "A Labor Market Approach" till denna fråga.

Förklaringarna till Nord- och Sydamerikas olika utveckling började med kulturella argument, som en variant av Webers fokus på protestantismen kontra katolicismen, eller ett antagande om att småbönderna i Sydamerika var ekonomiskt irrationella. Med hänvisning til Tawyey, Trevor-Roper, Blaut, Schultz, Berry och Cline m fl avfärdar Allen et al dessa argument rakt av. Institutionall argument är mer trovärdiga, säger de: North, Summerhill och Weingast menade att engelska institutioner av säker äganderätt och minimal stat gynnade utvecklingen i Nordamerika medan spanska institutioner söder om Rio Grande hämmade den. (Jfr Pincus och Robinson 2014 om den ärorika revolutionen.) Engerman och Sokoloff har framfört ett annat institutionellt argument, som utgår från geografin: klimattet i Karibien och Brasilien främjade sockerproduktion som utfördes på plantager med afrikanska slavar vilket gav ickeedmokratiskt styrda samhällen som gynnade eliterna och inte majoriteterna, oavsett om kolonin var engelsk, fransk, spansk eller portugisisk. (s. 864-5) Acemoglu, Johnson och Robinson (2001) ger en liknande institutionell förklaring.

Allen, Murphy och Schneider är inte nöjda med de existerande förklaringarna. Ett skäl är empiriskt: det finns inga bra mått på ekonomisk utveckling i Nordamerika föer mitten av 1700-talet eller Latinamerika före det sena 1800-talet. Angus Maddisons data kallar de "hopdiktade" (concocted). Enligt dessa data var Nordamerika något efter Latinamerika under den koloniala perioden, och klart fattigare än Europa. Enligt AJR, som baserar sitt resonemang på urbaniseringssiffror och några mycket skakiga skattningar om industrin från Bairoch, så var Latinamerika mycket rikare än Nord under den koloniala perioden och omsvängningen av denna relation skedde först runt 1800, i samband med industrialiseringen. Men, säger Allen et al, "The truth is that nobody knows when the Great Divergence occurred in the Americas, so explanations of that divergence drift across the centuries without an anchor" (s. 866) De är också missnöjda med de existerande förklaringarna på en teoretisk nivå, eftersom de menar att förklaringarna bortser från relativpriser på arbete, kapital och jord.

Det empiriska bidraget i artikeln är att ta fram reallöner för en rad städer från kolonisering till självständighet: Boston, Philadelphia, Chesapeake Bay, Mexico, Potosi och Bogota. Huvudresultatet är att Nordamerika på 1600-1700-talen var världens rikaste region, med en levnadsstandard åtminstone lika god som i de rikaste länderna i nordvästra Europa. Inkomstnivåerna bestämdes, menar de, av inkomsterna i kolonialmakterna, och av indianernas malthusianska demografi.

Metoden är Allens reallönemetod, med byggnadsarbetarlöner kombinerat med priserna på en korg av grundläggande konsumtionsvaror. De har löner från Massachusetts från kolonins grundande 1630, Philadeplhia från 1727, Maryland från 1662, och Mexiko från 1525, Bogota från 1635, och Potisi från 1677. Lönerna har överstatts till gram silver per dag. (s. 869f) För att mäta levnadsstandard jämför de dock lönerna med priserna på en varukorg. Precis konsumtion varierade -- arbetare i Yangtze-deltat åt ris och de i Mexiko majs -- men fattiga om i världen åt en kvasi-vegetarisk diet där de flesta kalorierna kom från det lokalt billigaste spannmålet (s. 872). Arbetare i södra England och Nederländerna var en privilegierad minoritet som åt vetebröd, nötkött och drack öl och t om hade råd med lyxvaror som te, kaffe och tavlor.* Allen et als varukorg för Amerika är vad gäller mat mycket enkel: 165 kilo majs, 20 kilo bönor och ärtor, 5 kilo kött, och 3 kilo smör per år. (s.873) Det dagliga intaget av kalorier är 1936. De antar att man arbetade 250 dagar om året, och betalade 5 procent av sin inkomst i hyra. (s. 875)




Enligt beräkningarna var Philadelphias arbetare på 1700-talet de mest välmående i hela världen. Också arbetarna i Maryland och Boston hade det mycket bra i ett globalt perspektiv. I rurala Mexiko var lönerna däremot katastrofalt låga på 1500-1600-talen -- så låga att en arbetare inte kunde försörja en familj på lönen. På 1700-talet kunde man däremot försörja sig där liksom i Potosi och Bogota.

Varför var reallönen så mycket högre i Nordamerika? Allen, Murphy och Schneider menar att det kan förklaras utifrån ett enkelt utbud- och efterfrågan-ramverk: "We can explain the difference within a simple supply and demand framework. The demand for labor in both continents depended on natural resources, technological efficiency, transportation costs, the ratio of export to import prices, and the quality of political institutions. Improvement in any of these factors raised the demand for labor. However, the long-run supply curve of labor was horizontal in the North and Latin American colonies because international migration and the Malthusian demography of the native population provided a
steady supply of labor to the colonies at the respective wage level. The first affected both continents, while the second was important only in Latin America. Therefore, increases in demand would not raise wages but instead increase the population and total GDP of the colony. The wage rate would not be affected and the increase in GDP per capita would be limited to the impact of a greater population on the value of land." (s. 879) Den enskilt viktigaste faktorn var internationell migration. De nordamerikanska kolonierna fick arbetare från England, så det krävdes en engelsk lönenivå (plus ersättning för ansträngningen) för att locka folk. De latinamerikanska kolonierna fick däremot arbetskraft från den iberiska halvön, där lönenivån bara var hälften så hög som i England.

Arbetsmarknaderna för fria arbetare och slavar överlappade inte, och påverkade inte varandras "lön", menar Allen et al. (s. 881-3) Tvångsarbetet i encomienda och liknande system var omfattande i Latinamerika och författarna resonerar också om förhållandet mellan detta och lönerna för fria arbetare (883-7). Vad som är konstigt är dock att de aldrig ifrågasätter hur användbart reallönen för en fri arbetare är som indikator på levnadsstandard i ett samhälle, när bara en liten del av människorna var fria arbetare, och desto fler var slavar eller ofria på annat sätt!? De verkar bara vilja gardera sig mot att det ofria arbetets parallella existens inte påverkar de uppmätta reallönerna, men min reflektion är snarare att denna existens relativiserar användbarheten av reallönerna som indikator.

Ändå så säger författarna: "The Great Divergence in the Americas was not sparked by the religion
or institutions of the conquerors, settler mortality, or geographically determined modes of production but was a product of initial differences in wages between North and Latin America. Over the long run in the colonial period, the growth of per capita income was determined by wages and (we suspect) profit rates in Britain and Spain where the colonies competed for labor and capital, and by the demography of the native population, which expanded in Latin America at similar wage levels to those which induced migration from Spain." (s. 887-8)

De ger Engerman och Sokoloff en poäng i att investeringar i humankapital var avglrande för den ekonomiska utvecklingen, men menar att Nord fick mer av detta än Syd pga löneskillnader snarare än pga "colonial geography and its corresponding mode of production." De ger också Habakkuk rätt i att höga löner stimulerade industrialiseringen i Nord men menar återigen att de höga lönerna berodde på de höga dito i ursprungslandet England, snarare än på förekomsten av gratis jord vid "the frontier" -- de förhållandena gällde också i Sydamerika, konstatrar de. (s.889)

Referens
Robert C. Allen, Tommy E. Murphy and Eric B. Schneider (2012) "The Colonial Origins of the Divergence in the Americas: A Labor Market Approach", The Journal of Economic History, Vol. 72, No. 4.

Fotnot
* Referenserna här är Allen, "Great Divergence" och Hersh och Voth, "Sweet Diversity".

Lönefördelning i Storbritanniens 1800-tal

R.V. Jacksons artikel är i princip en kommentar på Jeffrey Williamsons bok Did British Capitalism Increase Inequality? från 1985.Han börjar med att citera Williamsons klagomål på dataläget för löner på 1800-talet, och säger att Williamsons nya bidrag på den punkten är serier för tjänstemän i offentlig sektor. Med nya data kommer nya tolkningar säger Jackson, och refererar Williamsons tolkning:

The premium for skill, he argues, rose sharply from 1815 to a peak in mid-century and then declined to 1911 . Williamson sees this rise and fall in the skilled pay ratio as a crucial ingredient of similarly timed changes in overall economic inequality. On this argument, British inequality trends traced out a Kuznets curve, with inequality increasing during early industrialization and decreasing in the mature phase of industrial development. In the British case, however, the upswing of the Kuznets curve is said to have been delayed by the French wars and did not become evident until after 1815. Williamson emphasizes the novelty of his conclusion that major changes occurred in the structure of pay after i8I5. Historians of British wages, he writes, "may be stunned by the finding that occupational pay ratios seem to have driven earnings inequality across the nineteenth century". (s 561)

Den huvusakliga drivande kraften i Williamsons förklaring är att teknoligska utvecklingen ökade efterfrågan på skilled labour mer än på unskilled labour vilket ökade inkomstojämlikheten, och att skills supply sedan ökade i respons vilket sänkte ojämlikheten. "Throughout, Williamson argues that trends in the structure of pay were more a consequence of changes in the relative scarcity of skilled labour within the non-agricultural sector than a reflection of changes in the gap between agricultural and nonagricultural wage levels." (s 562)

Argumentet i Jacksons paper är att storyn som Williamson berättar inte stämmer överens med vad hans data visar, särskilt inte decennierna efter Napoleonkriget. Han menar att mycket av rörelserna i lönekvoter dessa decennier beror på vad som händer i två av Williamsons nya löneserier och att dessa två serier "are seriously flawed and should be abandoned".

Jackson börjar sin empiriska undersökning med tabell 1 som visas ovan och som visar att det som händer i lönefördelningen i Williamsons data, det händer med skilled public sector workers. Skilled/unskilled-ration inom industrin står däremot i princip stilla. Enligt Williamsons data så fyrdubblas advokaternas löner från 1815 till 1851. För perioden från 1851 till 1871 är det läkare och advokater som driver förändringen. (s 564) Jackson går tillbaka till Williamsons källa, en samtida offentlig publikation, och visar att data för 1797 till 1805 bara är för sex advokater och för fyra stycken därefter fram till 1827. (s 564f) Löneökningen till 1827 i Williamsons serie drivs av en enda person och beror i själva verket på att löneformen förändrades! Ökningen till 1835 drivs sedan av att Williamson då plockar in några advokater som tjänar väldigt mycket och som han tidigare exkluderat just av det skälet. Efter 1851 fortsätter Williamsons serie att överskatta advokaters inkomster. Läkarserien är 1755 till 1851 arméläkare, och skiftar 1851 till fängelseläkare, ca 20 stycken. Ökningen till 1871 drivs av att det året tillkommer ett par typer av läkare som tjänar mycket pengar och som inte var med 1851 eller tidigare år. (s 566)

Utifrån detta menar Jackson att Williamsons serier för advokater och läkare är kassa och inte bör användas. Williamsons andra medelklassserier bygger på större underlag och kan användas. Jackson presenterar nya löneojämlikhetsskattningar à la tabell 1 med de rensade data, och de visar då inte längre någon Kuznetskurva. Skilled/unskilled ratio ökat 1815 till 1835, minskar till 1861, ökar igen till 1881, och faller till 1911. Utanför jordbruket är serien trendlös 1815-51, ökar sedan till 1881 och faller därifrån till 1911. (s 567)

Referens

Jackson, R.V. (1987) "The structure of pay in 19th century Britain", Economic History Review.

Arbetarklassens levnadsstandard i USA 1820 till 1860

Enligt Weiss (1992) så steg reala per capita-inkomsten 1820–60 med 62 procent. Men steg arbetarnas inkomster lika mycket? Pessimister: Commons et al.1918; Ware 1924; Sullivan 1955; Hirsch 1978; Laurie 1980; Wilentz 1984; Ross 1985; Fogel 1989. Pessimisterna menar att pengalönerna inte steg i takt med priserna på 1830- och 50-talen vilket ledde till minskande reallöner och på 30-talet även en våg av strejker och arbetaragitation. Fogel (1989) menar att inflöde av invandrare i slutet av 40-talet och på 50-talet tillsammans med inflationens effekt (pga wage lag) ledde till en ”hidden depression” för arbetarna. Nyare forskning har med andra mått på levnadsstandard stöttat denna bild: Kiesling och Margo (1997) visar att poor relief ökade kraftigt på 1850-talet, och det verkar som att näringsintaget och dödligheten försämrades mellan 1820 och 1850 (Margo och Steckel 1983, Komlos 1987, Pope 1992).

Denna bok använder nya data och lägger fram ny tolkning. Sammanfattning i tre delar. (1) the long run: mellan 1820 och 1860 ökade reallönerna ungefär 1 procent om år, ungefär samma takt som output per arbetare. Så i genomsnitt, ”antebellum economic growth did ’trickle down’ to many in the working class.” (2) the short run: pessimisterna har rätt om vissa subperioder: reallönerna växte mindre från 1820- till 30-talet än vad man tidigare trodde, och under det sena 40-talet till mitten av 50-talet sjönk reallönerna. Detta orsakades av en blandning av nominella och reala chocker och orsakade delvis försämringen av näringsintaget, och i hög grad ökningen av pauperism på 50-talet. (3) ”the effectiveness of labor markets”: arbetsmarknaden anpassade sig hyfsat till ekonomiska förändringar.

Denna syntetiska tolkning bygger framför allt på två källor. Den första är löneuppgifter för civila anställda av USA:s armé i olika delar av landet. Den andra är Census of Social Statistics från 1850 och 1860.

Referens

Margo, Robert A (2000) "Introduction", i Margo (red.) Wages and Labor Markets in the United States, 1820-1860 (Chicago, IL: University of Chicago Press). Kapitlet kan laddas hem här.

Refererar bl a till:
Fogel, Robert W. 1989. Without consent or contract: The rise and fall of American slavery. New York: Norton.
Hirsch, Susan E. 1978. Roots ofthe American working class: The industrialization of crafts in Newark, 1800-1860. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.
Komlos, John. 1987. The height and weight of West Point cadets: Dietary change in antebellum America. Journal of Economic History 47 (December): 897-927.
Laurie, Bruce. 1980. Working people of Philadelphia, 1800-1850. Philadelphia: Temple University Press.
Margo, RobertA., and Richard Steckel. 1983. Heights of native born whites during the antebellum period. Journal of Economic History 43 (March): 167-74.
Pope, Clayne L. 1992. Adult mortality in America before 1900: A view from family histories. In Strategic factors in nineteenth century American economic history: A volume to honor Robert W. Fogel, ed. C . Goldin and H. Rockoff. Chicago: University of Chicago Press.
Ross, Steven. 1985. Workers on the edge: Work, leisure, and politics in industrializing Cincinnati, 1788-1890. New York: Columbia University Press.
Wilentz, Sean. 1984. Chants democratic: New York City and the rise of the working class, 1788-1850. New York: Oxford University Press.

Löner och kollektivavtal i Storbritannien 1855-1920

Tarley och Wilkinson börjar sitt paper med att konstatera att Phillips baserade sin berömda kurva på data från Storbritannien i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men inte beaktade den pågående institutionaliseringen av arbetsmarknaden under perioden och att de data som användes faktiskt i hög grad kom från fackförbund och arbetsgivarorganisationer. De pekar vidare på att Phillips och Lipsey (1960) är otydliga på punkten om kopplingen mellan priser och löner.

Prisutvecklingen mellan 1855 och 1920 är lätt att indela i tre faser: från 1855 till 1873 stabilitet, 1873 till 1895 fall, och 1895-1920 en ökning. De diskuterar också pengalönerna, produktiviteten, terms of trade, arbetslöshet och produktivitet. Reallönen kan öka på tre sätt: (1) om löneandelen ökar, (2) om terms of trade förbättras för sektorn som man kollar på, eller (3) om produktiviteten ökar. (s 3)

Variablerna sammanfattas periodvis i tabellen nedan:

Den mer originella delen av artiklen handlar dock om fackets roll för lönebildningen. Det fackliga medlemskapet dubblas mellan 1870 och 1905 med snabba ökningar som följs av minskningar på 1870-talet och 1889-93. Efter 1905 börjar antalet öka snabbare, dubblas till 1914 och dubblas igen till 1920. (s 9) 1897 var 75 procent av fackmedlemmarna verksamma i gruvor, bygg och tillverkningsindustrin, men under 1900-talets första fjärdedel ökade medlemsantalet mer i andra branscher, och branschkoncentrationen minskade. Samtidigt ökade också organiseringen av grupper av anställda som tidigare i låg grad varit med: unskilled workers, kvinnor, och tjänstemän. För fackets början på 1850-60-talen hade framför allt varit bland craft workers. På 1860-talet uppträdde för första gången joint boards of regulation för löner och andra arbetsvillkor. I slutet av 1800-talet var kollektivavtal vitt spridda i industrin, och nu inte bara för hantverkare (s 14). På 1890-talet blir också den statliga inblandningen större.

I slutsatserna återkommer T och W till de analytiska utgångspunkterna och menar att perioden före 1895 kan ses som den då "the institutional framework for determining the distribution of income between organised labour and capital was constructed" (s 21). Produktiviviteten växte och terms of trade var gynnsamma, så reallöneökningar hotade inte profitabiliteten. På 1890-talet blev det svårare att komma överens då produktivitetsökningstakten sjönk och terms of trade försämrades. Arbetsgivarnas motstånd till facklig organsisering och kollektivavtal ökade, och reallönerna sjönk (s 21). (Jfr att Phelps Brown och Hopkins 1950 såg sjunkande reallöner i en rad länder på 1890-talet, vilket också diskuteras av Riach 1996. Se också Feinstein 1990.) Likt Webbs ser T och W gräsrotsupproret i arbetarrörelsen i början av 1900-talet som en reaktion på de fallande reallönerna. (s 22)

Referens

Tarling, Roger och Frank Wilkinson (1982) "The movement of real wages and the development of collective bargaining in the U.K.: 1855-1920", Contributions to Political Economy.

Löne-pris-lagg under amerikanska inbördeskriget

Mitchell (1903) var den förste att lägga fram hypotesen att krigs-orsakad inflation urholkar löntagarnas reala inkomster eftersom pengalönerna inte anpassar sig lika snabbt som priserna. Keynes gav i How to Pay for the War (1940) denna "lag of wages behind prices" en central roll i sin förklaring av krigstidsfinanser. DeCanio och Mokyr hävdar i sitt paper från 1977 att även om de flesta empiriska testen av Mitchells wage lag-hypotes inte har fått resultat i enlighet med hypotesen, så har ingen kollat på det amerikanska inbördeskriget, och tidigare tester är "incomplete".

Krigstidsmobilisering -- i en ekonomi som är vid eller nära full sysselsättning av sina resurser -- en överföring av resurser från hushåll och privata sektorn till staten. Det kan ske genom skatter, konfiskering eller upplåning. Upplåning överför från privat sektor genom att tränga ut privata investeringar eller genom att orsaka inflation. Williamson (1974) har visat att den första mekanismen skedde under inbördeskriget, och inflationen var av olika orsaker också hög, 13 procent per år, som Lebergott (1964) har visat. Inflationen kan överföra resurser till staten på flera sätt (s 315f) men jag är bara intresserad av löneeffekten som diskuterats ovan. Kessel och Alchian (1959, 1960) har argumenterat mot Mitchells wage lag-hypotes för inbördeskriget och hävdat att reallönerna sänktes av reala effekter, som skattepolitiken, krigets störningar på ekonomin, och försämrade terms of trade. DeCanio och Mokyr (s 317) menar dock att både reala och monetära faktorer kan ha effekter, och invänder att Kessel och Alchian inte gjort något statistiskt test i frågan.

De kör 2SLS-regressioner med BNP, industrial output, terms of trade med mera som oberoende variabler. Lönedata kommer från Coelho och Shepherd (1974, 1976) för 1851-59 och från Lebergott (1960) för 1860-1900.  Deras huvudresultat är att, pace Kessel och Alchian, löne-pris-laggen stod för två tredjedelar av sänkningen av reallönen (s 327). Detta innebär en "rehabilitation of the ideas of Wesley Clair Mitchell, one of the first systematic quantitative economic historians". De håller med K och A om att reala faktorer bestämmer löner och vinster på längre sikt, men på kort sikt spelar inflationen en egen roll. (s 327) De konstaterar också att poängen om krig och inflation görs också i flera nyare texter om Napoleonkrigen i England (Deane 1969, Mathias 1969, Burnet 1969), och även i Flinns (1974) översiktsartikel.

Referens

DeCanio, Stephen J. och Joel Mokyr (1977) "Inflation and the Wage Lag during the American Civil War", Explorations in Economic History.

Lönetrender i USA 1800-1900

Stanley Lebergott börjar sitt paper med att ange tre orsaker till att löner på 1800-talet är intressant. Ett, stora förändringar skedde under denna period och med långa serier kan vi se på orsaker och effekter i dessa förändringar och i lönerna. Två, USA:s 1800-tal är för jämförelse med industrialiserande länder eller Sovjet mer intressant än vad USA:s 1900-tal är. Tre, USA uppvisade på 1800-talet en stor grad av statlig intervention i ekonomin (!) med tariffer, Henry Clays "American System" osv, vilket monterades ner i början av 1900-talet.

Han har en rätt utförlig men inte så systematisk beskrivning av 1800-talets arbetsmarknad och dess imperfekta konkurrens, samt hur slaveriet förändrar lönearbetets marknad. Vad gäller de tre krigen inbördeskriget, WW1 och WW2 konstaterar han att för Nord gäller att under inbördeskriget ökade priserna mycket mer än lönerna och tillväxten var hög efter 1865, vilket stämmer med Keynes idé (i Economic Consequences of the Peace) att "the cost-price spread was a basic source of economic growth", som också använts av Earl Hamilton. Men å andra sidan var tillväxten snabb också efter WW2 och under det kriget hade reallönerna ökat rejält. (s 457) I båda krigen gäller i alla fall, säger Lebergott, att lönerna laggar ett år efter priserna.

Mellan 1825 och 1870 ökade löneskillnaden mellan unskilled jordbruksarbetare och mer skilled arbetare kraftigt; L menar att "it is difficult to attribute this lower rate again to anything but the immigration of unskilled labor" (468).

Han säger, helt korrekt, att en av de mest intressanta grejerna med löner på 1800-talet är att man kan få insikter om hur arbetsgivare skiftar faktorproportioner och ökar kapitalintensiteten i respons på löneförändringar. Dock har han inte så bra heltäckande lönematerial och de övriga nödvändiga data så diskussionen blir fläckvis.

Lebergott diskuterar reallöner och jämför (s 488f) sina skattningar med Edward Budds (bloggat här), som utifrån löneserier, sysselsättning och Kings makrodata hävdat att löneandelen steg under 1800-talet.

Lebertgott diskuterar också branschvisa serier, men de är ett lapptäcke av serier från olika regioner och på olika aggregeringsnivåer.

Kommentatorn på pappret börjar sin kommentar: "Lebergott's paper inspires awe at what has been attempted, admiration for what has been achieved, and, it must be admitted, a bit of uneasines about some of the results." (s 498)

Min slutsats är att 1960 var dataläget för löner i USA på 1800-talet mycket bristfälligt.

Referenser 

Lebergott, Stanley (1960) "Wage Trends, 1800-1900"