Kontingens

 

Franska nationalförsamlingen 4 augusti 1789, målning av Charles Monnet.

Nationalförsamlingen förklarade denna session att: "The National Assembly 

abolishes the feudal system entirely."

Från Wikipedia Commons.

I samhällsvetenskapliga förklaringsförsök används "contingency", som jag översätter som kontingens, som beteckning för utfall som undflyr teoretiska försök att förutsäga, utfall som undflyr de förväntade mönstren. Sociologen Ivan Ermakoff, professor vid University of Wisconsin-Madison, har en mycket fascinerande artikel på detta tema i American Journal of Sociology från 2015. Så här elegant introducerar Ermakoff sitt problem:

"The notion of contingency presents us with a quandary. We use it to designate what we do not know, what is outside the realm of an inquiry, or what eludes the grasp of an explanatory model (Carr 1963, p. 134; Gallie 1964, p. 92). In so doing, we make the notion a residual category: being outside of knowledge, outside of an inquiry, or outside of an explanatory model, contingency has no fixed place and no content proper. Its boundaries are indefinitely extensible. Whatever content it may have, it owes to the entity that makes it residual. It exists, so to speak, by proxy." (s. 64-65)

Detta är som jag uppfattar det den gängse definitionen av det kontingenta: residualen från prediktiva modeller, det undflyende. Men Ermakoff menar att "kontingens" används också på ett annat sätt: "to characterize processes and events that could have not been or could have been otherwise" (s. 65). Syftet med Ermakoffs artikel är att utreda de två motstridiga definitionerna, det kontingenta som en residual eller det kontingenta som en egenskap för vissa processer. Kan vi säga att en del processer är mer, andra mindre kontingenta? Ermakoff är inte nöjd med perspektivet som ser kontingens som slumpens verk:

"equating contingency with chance happenings without further ado is limiting in two respects. First, the claim of causal independence implies paying attention to disruptions exogenous to the system of action being considered. In the realm of social and historical phenomena, however, such a focus is too restrictive: in many instances, disruptive happenings are endogenous to the process that they contribute to derailing. If so, causal independence no longer applies. Second, the notion of chance happenings leaves open the question of how we should analyze the impact of disruptive happenings on collective outcomes. An exclusive focus on chance happenings moves the attention away from the identification of indeterminacy as a property intrinsic to processes and events." (s. 66)

Om vi ser obestämbarheten (indeterminacy) som en inneboende del av processerna, så kan vi också komma till individers betydelse på denna väg. Enskilda individers påverkan kan ses som exempel på hur "små" orsaker kan ha "stora" effekter. Ermakoff efterfrågar en systematisk analys av hur rollen för individens agens begränsas och bestäms, och han teoretiserar detta genom fyra typer av påverkan: pyramidal, pivotal, sequential, och epistemic. Så här definierar han dessa fyra:

"A pyramidal impact rests on the existence of a hierarchical system of power relations. Pivotal is the action that decisively shifts a balance of power. Sequential impact describes the alignment of individual stances on observed behavior. The impact is epistemic when it affects beliefs that actors presume they are sharing." (s. 66)

Ermakoff använder en analys av nattsessionen för Frankrikes Nationalförsamling 4 augusti 1789, där församlingen tog det legendariska beslutet att "avskaffa det feodala systemet", för att utveckla teorin. Artikelns bidrag är tre. (1) en kritisk diskussion och utvärdering av olika perspektiv på kontingens. (2) artikeln "engages the challenge posed by the presumption of indeterminate social and historical processes", utan att falla i fällan att helt enkelt avfärda utfall som slumpmässiga. (3) artikeln ger en typologi över individers påverkan -- "små" orsaker med "stora" utfall. (4) Artikeln utvecklar en metod för att analysera kedjor av kausalitet och slumpens roll i dessa. (5) en ny, teoretiskt grundad, analys av vad som hände i Nationalförsamlingen 4 augusti 1789.

Den första sektionen efter introduktionen diskuterar fyra "conceptual hints" för hur man kan analysera kontingens mera precist. Den första är "conjunctural causation", där utfall beror på olika konstellationer av orsaker, och en viss faktor alltså inte alltid ger samma utfall, beroende på andra faktorer (Abbott 2001; Hall 1999; Ragin 1987). Här är samhällelig kausalitet alltså nästan per definition kontingent, eftersom utfall beror på olika interaktioner (s. 71). Därmed blir definitionen också för bred för Ermakoff, eftersom alla processer i detta perspektiv är kontingenta. Den andra ledtråden är historisk tid, som i sin tur har två versioner: antingen en där historisk kontext och "environmental factors" mer allmänt spelar roll, en annan som mer specifikt fokuserar på sekvenser av händelser och hur ordningen av händelser spelar roll (Abbott 1983). Ermakoffs kritik mot denna konceptualisering är lik den mot "conjunctural causation", att den inte ger en tillräckligt systematisk analys av orsak och verkan, och kontingensens roll där i. Den tredje ledtråden är slump (chance): i samhälleliga processer kan det finnas helt lösryckta orsaker som inte alls är inblandade i någon endogen samhällelig process: från Gallie (1964) lånar Ermakoff exemplet med att den engelske kungen William III:s häst snavade över en gång grävd av en mullvad, vilket gjorde att kungen bröt ett ben, vilket gjorde att han fick lunginflammation och dog. Ingenting som William III eller någon av hans allierade eller politiska fiender hade gjort, bestämde var mullvaden grävde. Ermakoff menar dock att denna typ av rena slump är ovanlig, och tar ett kontra-exempel: att en soldat den 23 februari 1848 på Boulevard des Capucines i Paris, utanför Utrikesdepartementet, avlossade sitt gevär mot en folkmassa, varpå kravaller bröt ut vilket orsakade februarirevolutionen 1848. Ermakoff menar att även om det var den enskilde soldatens nervositet som fick honom att -- utan att ha blivit beordrad -- avlossa geväret, så gjorde kontexten det sannolikt att något skulle hända; skottet var så sett endogent till den övergripande processen. Vidare så menar han att även om slumpmässiga händelser sker hela tiden, så är vi inte intresserade av det i sig, utan av händelsernas effekter, och för att förstå dem måste vi se dem i de sociala processerna (Sewell 1996). Den fjärde ledtråden är mänsklig agens. Om människan har en fri vilja, kan inte historiens gång vara förutbestämd, är ett vanligt perspektiv. Ermakoff relativiserar detta: människan bestämmer inte fritt sina utfall, utan misslyckas ofta med vad han eller hon försöker: han tar som exempel (från Hall 1999) att om Englands kung Charles I inte hade varit så dålig på att sköta kronans affärer, så hade varken kronans budgetproblem eller kriget mot Skottland lett till revolution och republik. (s. 75) John R. Hall (Cultures of Inquiry, 1999) och andra har teoretiserat hur olika personer har olika kraft att påverka historien; Hall använder begreppet "effort" för att beteckna "variation in the strength of intentionality". Jag undrar dock om inte Ermakoffs avfärdande av individens agens som källa till kontingens, är rotat i samma strävan efter precision som avfärdandet av slumpen och "conjunctural causality".

Från denna kritisk diskussion går han vidare till ett mer positivt program om att analysera historiska processer som endogent kan generera obestämdhet och kontingens. Central här är frågan om hur vissa orsaker (händelser) får stora effekter -- och andra inte. En typ av effekt är den pyramidala: en liten grupp agerar bestämt, och får stora effekter. Som exempel (från Traugott 2002 och Sewell 2005) tar Ermakoff de stora effekterna av att Eugène Thomas, direktör för den franska statens verkstäder för att ge fattiga arbete, fick sparken i maj 1848. Att han blev avskedad ledde till stora protester och bidrog till junirevolten 1848. Den andra typen av effekt är pivotal, när ett fåtal individer "reconfigure a balance of forces between two camps". Från Leff (1969) lånar Ermakoff ett exempel: om inte två styrelsemedlemmar för det tyska nationella folkpartiet hade varit frånvarande från ett möte den 30 juni 1930 hade Hugenberg antagligen inte kunnat leda partiet till en allians med Hitler, och Hitler hade då inte kommit till makten som ledare för en parlamentarisk majoritet. En tredje typ av effekt är sequential: en händelse som "triggers a process of behavioral alignment" (s. 79). Detta är relaterat till  formella modeller av spridning av beteende: tröskelmodeller, kaskadmodeller, och vågmodeller. Som exempel tar Ermakoff den mycket stora effekten av att gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi den 10 december 2010 tände eld på sig själv i protest mot situationen i Tunisien. Efter bara tre veckor fick presidenten lämna landet. Den fjärde typen av stor effekt är epistemic, en påverkan på hur folk formar vad de vet och vad de tror. Som exempel tar Ermakoff när Slobodan Milosovic på en resa till Kosovo 1987, i egenskap av kommunistisk funktionär, inte tog avstånd mot nationalistiska uttryck, utan tvärtom uppmuntrade serbisk nationalism mot Kosovo.

I sin egen analys av den franska nationalförsamlingens "avskaffande av feodalismen" tar Ermakoff hänsyn till dynamiken över tid i sociala processer, och hur en individs agerande och uttalanden kan påverka andra personer och även öka osäkerheten om vad som kommer att hända -- en faktor som förstås i sig har implikationer för utvecklingen. Nationalförsamlingen möttes från den 5 maj 1789, tillkallade av Ludvig XIV på grund av nationens kris (ekonomisk och vidare), för första gången sedan 1614. Den 12 juli börjar upploppen i Paris, den 14 juli stormar folkmassorna Bastiljen, och under andra halvan av juli pågår bondeuppror på landsbygden. När nationalförsamlingen samlas i början av augusti är det alltså under svåra krisförhållanden i landet. Redan i början av session den 5 augusti talade två adelsmän för att införa jämlik beskattning (oberoende av stånd) och lätta feodala krav på bönderna. Redan i början talade alltså två aristokrater om reform; hur skulle detta tas emot? Osäkerhet rådde och olika politiker kunde alltså påverka förloppet. På förhand skulle man inte ha förväntat sig -- givet de sociala och politiska skiljaktigheterna -- att de tre stånden skulle ha samlats om att avskaffa feodalismen, men så hände, och olika historiker som Furet (1989) och Sewell (1985) har pekat på den 5 augusti 1789 som en avgörande händelse i den franska revolutionen. Ändå är orsakerna fortfarande gåtfulla, menar Ermakoff.

Därför lägger han fram sin analys i en Event Study Analysis. Han betonar hur överraskade politikerna själva blev över utvecklingen (s. 89-90). Figur 1 presenterar ESA:n grafiskt, med de olika delhändelserna presenterade steg för steg i kronologisk ordning, och med olika scenarios för hur diskussionen skulle kunna sluta. Scenario 1 är vad man började med, ett uttalande om att återskapa lag och ordning på landsbygden. Scenario 2 är att avskaffa feodala privilegier och skapa skattejämlikhet. Scenario 3 är konflikt, klyftor och polarisering. I sin analys betonar han betydelsen av nodala punkter och av obestämbarheten. Olika politikers reaktioner på andra politikers agerande (som i sin tur var reaktioner på andra politikers agerande) skapade nya händelsekedjor.

Ger analysen en positiv bestämning av kontingensens roll i processen? "The most reliable indicators of contingency are those that directly document this experience: indicators that show people seeking behavioral cues from others, waiting to see which sense of direction might emerge from this information, finding themselves in a quagmire when expectations remain indeterminate, or wavering if cues are inconsistent and contradictory." (s. 100) Ermakoff relaterar här till hur det Serbiska kommunistpartiets toppar reagerade på Milosevic nationalistiska utspel i april 1987, och den stora osäkerhet som rådde i SKP.

referens

Ivan Ermakoff (2015) "The Structure of Contingency", American Journal of Sociology 121 (1): 64-125.

De nederländska arbetsgivarnas ideologiska förändringar

Den holländska arbetsmarknadsforskaren Saskia Boumans börjar en ganska ny artikel effektivt: "We are currently witnessing the process of liberalisation of industrial relations in most democratic capitalist countries (Baccaro and Howell, 2017; Streeck, 2014)." Vilken roll spelar arbetsgivarorganisationerna i detta? Boumans menar att forskarna tillhör två olika skolor här. Den ena är "liberaliserarna" som menar att arbetsgivarna arbetat för att skära ner på välfärdsstaten (Baccaro och Howell 2017; Emmenegger 2019; Streeck 2014). Den andra är "coordinationists", framför allt Varieties of Capitalism-skolan, "argue that employers will defend – and have crafted – the institutions of the coordinated or liberal market economy because they depend on and have built their relationships around these institutions." (s. 1611) Man kan också inta olika mittenpositioner, som Kinderman (2017) som visar att de tyska arbetsgivarna varken vill avskaffa välfärdsstaten helt eller stöttar den som den är. Bulfone och Afonso (2019) visar att arbetsgivare kan försvara centraliserade löneförhandlingar och utsträckning av kollektivavtal, framför allt i länder med stor andel småföretag.

Boumans utgår från liberaliserar-skolan och Baccaro och Howells (2017, s. 178) argument om arbetsmarknadsliberalisering som ‘an expansion of [employers’] discretion at the firm level, unless constrained from doing so by the power of trade unions or the state’. Boumans vill dock ta in idéer och diskursiva faktorer som del-förklaringar till arbetsmarknadsförändringar.

"Ideas are here conceptualised as policy solutions and frames that ‘constrain the cognitive and normative range of solutions that policy makers are likely to consider, and constitute symbols and concepts that enable actors to construct frames with which to legitimize their policy proposals’ (Campbell, 1998: 398). Discourse is an interactive process of transmitting ideas in which text, context, structure and agency are all important (Schmidt, 2008)." (s. 1611)

Hon menar att genom "the strength and persuasiveness of the ideas and discourse of organised employers, they were able to use the neo-corporatist institutions to realise slow but incremental change (Streeck and Thelen, 2005)." (s. 1612) Öppen kamp behövdes inte. Och så här ramar hon också intressant sin fallstudie, Nederländerna: "The Netherlands is taken as a least-likely case study and is interesting for at least two reasons. First, even though the trade union movement has insufficient power resources to force employers to engage in collective bargaining, the majority of employers continue supporting and advancing collective bargaining in this traditionally neo-corporatist
country. Second, although most scholars describe the Dutch system of industrial relations as stable and robust, its outcomes have changed dramatically over time." (s. 1612)

Det diskursiva perspektivet "does not imply that interests and institutions do not matter; it explains how ideas frame problems, solutions and interests (McLaughlin and Wright, 2018)." (s. 1612) Boumans menar att VoC underskattar möjligheten till förändring genom att inte beakta diskursiv förändring, och att Baccaro och Howell visserligen medger att idéer spelar roll, men att de inte riktigt jobbar in den faktorn i sin analys.

"Scholars using an ideational approach look at the effects of ideas and offer causal explanations for institutional change (Béland, 2009; Schmidt, 2008). In this view, ideas shape how actors understand the world and guide their behaviour (Béland and Cox, 2011; Blyth, 2002). The struggle between different actors over ideas and discourse is essential in the policy-making process and deeply political, because actors use these as instruments in struggles, to (re)structure policy-making processes, to (re)define problems, to (de)legitimise solutions or to limit the number of options within policy-making
and institutions (Hall, 1993). Hauptmeier (2012) suggests that national institutions are shaped by the ideas that firm-level actors hold and Hauptmeier and Heery (2014) show that ideas on the design of the employment relation become more permanent once they are embedded within formal institutions. In that sense, ideas have transformative power for actors and for institutions." (s. 1613)

Liberalisering av arbetsmarknaderna har enligt Howell (2019) skett på fyra sätt: statens avregleringar; decentralisering och individualisering av avtalsförhandlingar; och av-kollektivisering av klass-organisationer. Enligt Baccaro och Howell (2017) har alla rika länder sett något steg åt detta håll, men på olika sätt och i olika hög grad. I Nederländerna var det i lägre grad, menar Boumans:

"The withdrawal of the state from the wage formation process in the 1980s, decentralised collective bargaining for state employees in the 1990s, and the process of organised decentralisation from the mid-1990s onwards, with higher-level actors granting negotiating powers to lower-level ones, are examples of decentralisation (Hellema and Van Lith, 2020; Ibsen and Keune, 2018). Labour market
deregulation occurred both through legislation and in collective agreements, leading to the individualisation of terms of employment that began in the 1980s and has continued (Kluijtmans and van der Heijden, 2011; Nagelkerke and Wilthagen, 2000). De-collectivisation can also be observed, with the trade union movement losing a considerable number of members since the mid-1970s, ‘yellow unions’ becoming more rominent, works councils gaining power, and the legally embedded advisory role of the bipartite Social and Economic Council deteriorating." (s. 1614)

Hon går vidare med att diskutera arbetsgivarnas roll i denna process. Den äldsta arbetsgivarorganisationen i Nederländerna är VNO-NCW som samlar exportorienterade, större företag och är starka på lobbying gentemot politiken, vilket också var skälet till att organisationen grundades 1899. MKB-Nederland organiserar mindre och mellanstora företag och sysslar med lobbyism, men också med tjänster till medlemsföretagen. Ingen av de två löneförhandlar. Den tredje organisationen är AWVN som löneförhandlar och sysslar med relaterade frågor som human resources management. Idag fungerar AWVN, tidigare en egen arbetsgivareorganisation, som VNO-NCW:s förhandlingsavdelning. (s. 1615) 

Som källor använder Boumans VNO-NCW och eller AWVN:s årliga förhandlingsdokument från 1976 till 2019, dokument som fungerar som instruktioner för medlemmarnas förhandlingar med facken.

"The documents reflect the world views of organised employers. They portray both abstract ideas about the needs of firms to prosper and their practical elaboration in terms of governance. As such they are well suited to analyse changes in ideas and policy positions. The documents are considered discursive texts; they are instrumental in realising the agenda of organised employers and thus communicate not only towards their own members, but also to other actors, like trade unions." (s. 1616)

Hon använder Bacchis (2009, 2012) foucauldianska approach som fokuserar på problematisering, hur en fråga eller praktik presenteras och definieras som ett problem. Analysen utfördes i två steg: först en detaljerad policyanalys med fokus på problemdefinitioner och föreslagna lösningar, sedan en applicering av dessa resultat på Howells fyra liberaliseringsprocesser. Boumans kodade materialet med MaxQDA-programmet för kvalitativ analys.

Resultaten sammanfattas i figur 1, som jag klistrat in ovan. 1976 till 1989 var arbetsgivarorganisationerna på defensiven och reagerade på fackens krav. Arbetsgivarna förnyade sitt tänkande om hur arbetsmarknaden och sysselsättningen skulle struktureras. 1990 till 2003 gick arbetsgivarna på offensiven och ställde krav utifrån analysen som utvecklats under den föregående perioden. Sedan 2004 utvecklade organisationerna få nya idéer, men skärpte sin individualiserings-agenda för hur lönebildningen ska fungera.

En huvudidé under hela perioden var att den privata sektorn är den enda källan till tillväxt och välstånd. De mötte på 70-talet en kontext av en mitten-vänster-regering som förde keynesiansk ekonomisk politik och starka fack som bidrog till alltför höga lönekostnader. Arbetsgivarnas analyser av problemen var inte så olika vad politiker gjorde, men deras förslag var ovanligare: "whereas policy-
makers mainly discussed solutions within a Keynesian economic framework, such as income levelling to stimulate economic growth, boosting the collectively subsidised non-profit sector, questioning the policy of full employment and legally enforcing productive investments (Van Doorn, 1978; WRR, 1977), employers argued for ‘a radical change in the policies on terms of employment’ (RBAc) and wanted a policy that ‘once again mobilises capital in the market sector’ (RBAe)." (s. 1617) År 1976 publicerade nio vd:ar ett öppet brev i en dagstidning och hävdade att politiken brydde sig för mycket om fördelning och för lite om produktionen. Arbetsgivarna vände sig ideologiskt mot staten under dessa år och förespråkade färre regleringar, också för att återskapa profitabiliteten i näringslivet. Också 1982, några veckor efter den legendariska Wassenaar-överenskommelsen, betonade arbetsgivarna detta: ‘The most important thing is that in the [Wassenaar Agreement], the trade union has recog-
nised that strengthening the competitiveness of companies and restoring their profitability are essential for a structural improvement in employment’ (cit. 1619). Arbetsgivarna fokuserade i slutet på 70-talet på att sänka minimilönen och minska arbetsgivaravgifterna; på 1980-talet betonade man också flexiblare tillgång till deltidsanställningar och liknande atypiska anställningar. Detta sammanföll efter 1982, när en mitten-höger-regering tillträdde, med regeringens agenda.

Under den andra perioden skiftade arbetsgivarnas fokus också till att decentralisera kollektivavtalen. Fr om Wassenaar 1982 närmade parterna sig en förståelse att staten skulle hålla sig utanför avtalsförhandlingarna. På 90-talet började arbetsgivarna också förespråka att kollektivavtalen skulle vara mindre detaljerade och mer decentraliserade. 1993 och 1997 slöt arbetsgivarna och facken avtal åt det hållet. (s. 1621)

I slutsatserna är Houmans tydlig: "the conclusion of Baccaro and Howell that organised employers have continuously pushed to liberalise labour market institutions is supported." (s. 1625) Liksom Hay (2002) argumenterar så påverkades de holländska arbetsgivarnas idéer av skiftande omständigheter, men Houmans menar också att de i grund och botten var ideologiskt övertyga om behovet av liberalisering och hade en "agenda, which is continually deepened in a coherent, fairly straight-
forward manner throughout the whole period under study." (s. 1625) Detta blir särskilt tydligt i frågor om arbetskraftskostnader och hur känsliga de blir i kristider. Den andra slutsatsen är att arbetsgivarna genom sin styrka och sina arguments övertygande kraft lyckades omvandla landets korporatistiska institutioner i den liberaliserande riktning de ville ha -- detta utan öppna konflikter (!? vad gjorde facken då?*) och utan att försöka montera ner institutionerna, som i Storbritannien. Holländska arbetsgivarorganisationer "were able to realise significant parts of their agenda in collective agreements" (s. 1626) Den tredje slutsatsen är att företaget, staten och arbetstagaren omdefinierats i den ideologiska förändringsprocessen sedan 1970-talet.

 

referens

Saskia Boumans, "Neoliberalisation of industrial relations: The ideational development of Dutch
employers’ organisations between 1976 and 2019", Economic and Industrial Democracy 2022, Vol. 43(4) 1610–1631.

fotnot

* I artikelns sista stycke konstaterar Houmans i en diskussion av artikelns begränsningar, just att hon här inte kollat på vad facken gjorde och hur de argumenterade. (s. 1627)

Kontext och kausala mekanismer

 

Statsvetarna Tulia G. Falleti och Julia F. Lynch citerar i början av en intressant artikel från 2009 en kollega: “even scholars who are quite comfortable with quantitative approaches often find that small-N research methods, with their attention to context, are indispensable for producing credible causal explanations.” Falleti och Lynchs artikel ägnas åt just frågan om hur man utvecklar trovärdiga kausala argument och mekanismer och hur detta hänger ihop med en "rich study of context". 

Ett sätt att tänka på detta är att tänka på kontexten som en fråga om "unit homogeneity": vi kan inte dra kausala slutsatser om äpplen från kvantitiva studier av päron, utan måste genom att studera kontexten försäkra oss om att land X är ett äpple snarare än ett päron; Falleti och Lynch tar exemplet med att valdeltagande inte kommer svara på ekonomisk tillväxt på samma sätt i länder med valfritt deltagande och i länder där valdeltagande mer eller mindre uppmuntras. 

Det är dock inte denna enklare dimension som de är intresserade av, utan hur kontexten spelar roll inte bara för korrelations-analyser utan också för "mechanismic ones" [1]. Vad är då en kausal mekanism? Det finns i forskningen ingen konsensus om detta; Mahoney (2001) menar sig kunna kartlägga 24 olika definitioner använda av sociologer, statsvetare och vetenskapsfilosofer de senaste 35 åren. Oftast, säger Falleti och Lynch, begreppsliggörs mekanismer i vilket falls som länkar mellan orsaker/oberoende variabler och utfall/beroende variabler. "They serve to open the black box of lawlike probability statements that simply state the concurrence or correlation of certain phenomena or events." (s. 1146) Men vad är egentligen skillnaden mellan en mekanism och en variabel? Vad är mekanismens ontologiska status? King, Keohane och Verba (1994) menar att “an emphasis on causal mechanisms makes intuitive sense: any coherent account of causality needs to specify how its effects are exerted”. Här är en mekanism egentligen identiskt med en "intervening variable". Mahoney (2001) dömer ut denna typ av definition av mekanism och menar att den faller tillbaka på "correlational assumptions". Falleti och Lynch håller med: 

"Whereas variables are observable attributes of the units of analysis—with values (nominal, ordinal, or numerical) and with sample and population distributions—mechanisms are relational concepts. They reside above and outside the units in question, and they explain the link between inputs and outputs. Mechanisms describe the relationships or the actions among the units of analysis or in the cases of study. Mechanisms tell us how things happen: how actors relate, how indi-viduals come to believe what they do or what they draw from past experiences, how policies and institutions endure or change, how outcomes that are inefficient become hard to reverse, and so on (for ontological definitions of causal mechanisms similar to ours see Bowen and McAdam et al., 2001; McAdam et al., 2008; Petersen, 1999)." (s. 1147) 

Falleti och Lunch håller med om att Mahoney om att kausala mekanismer inte kan reduceras till "intervening variables" men skiljer sig från Mahoney på en annan viktig punkt: ifall mekanismerna fungerar deterministiskt. Mahoney menar att en kausal mekanism är en  “entity that—when activated—generates an outcome of interest.” Detta är alltså deterministiskt: kausal mekanism X ger alltid utfall Y. Falleti och Lynch menar gentemot detta att mekanismen hänger ihop med en kontext och att man inte kan veta på förhand att utfall Y kommer uppstå bara för att en viss sorts mekanism är i spel.

Hedström och Swedberg (1998) ger ett exempel på hur individnivå-mekanismer fungerar som förklarande länkar mellan individers beteender och sociala utfall i tre olika sociologiska teorier. Den första teorin är Mertins självuppfyllande profetia. Den andra är att läkares positioner i professionella nätverk påverkar hur ett nytt läkemedel sprids. Den tredje är Granovetters (1978) tröskelteori om kollektivt beteende, att en individs beslut att delta eller inte ofta beror på hur många andra som redan bestämt sig för att delta. Hedström och Swedberg menar att det i grund och botten är samma individnivå-mekanism i spel i var och en av dessa tre teorier: en "belief-formation mechanism".

En mekanism är alltså enligt Falleti och Lynch ett " portable concept that describes how causation occurs". Men exakt hur "portable" mekanismen är, alltså i hur många olika kontexter som den fungerar i, varierar. Rationalitet, att individer förväntas agera för att maximera sin förväntade nytta, ses i princip som en universell mekanism. Andra mekanismer kan vara mer kontext-specifika. Tabell 1 listar en rad kausala mekanismer som teoretiserats i nyare verk i jämförande politik och metodologi:

Vissa av dessa mekanismer teoretiseras vara mer specifika, och kanske hemmahörande i en viss sorts process. [2] Falleti och Lynch håller inte med Elster (1998), Kitschelt (2003) och andra som har teoretiserat mekanismer på individ-nivån; Tabell 1 rangordnar mekanismerna efter vilken nivå de spelas ut på. [3] Däremot så håller de med Elster (1998) om att mekanismerna fungerar probabilitiskt, inte deterministiskt som hos Mahoney: de citerar Elster som menar att mekanismerna är “triggered under generally unknown conditions or with indeterminate consequences”. För F och L är det interaktionen mellan mekanism och kontext som genererar utfallet; samma mekanism kan i olika kontexter ge olika utfall. Detta illustreras i Figur 1, som jag klistrat in högst upp i detta inlägg.

Om mekanismens effekter beror på kontexten, blir en viktig fråga: vad är en kontext? Pawsons (2000) ser kontext som den kausala mekanismens "partner concept" och använder exemplet med krut som enligt sin kemi har förutsättningar att explodera, men bara gör det under vissa kontextuella förhållanden: att det inte är för fuktigt i luften, och att tillräckligt mycket krut finns på samma ställe. (s. 1152) Men hur översätter vi detta till samhälleligt liv?

"Drawing on Pawson (2000) and Bunge (1997), we define context broadly, as the relevant aspects of a setting (analytical, temporal, spatial, or institutional) in which a set of initial conditions leads (probabilistically) to an outcome of a defined scope and meaning via a specified causal mechanism or set of causal mechanisms. From this definition, it follows that a causal explanation requires the analyst to specify the operative causal mechanism and to delineate the relevant aspects of the surroundings—that is, those that allow the mechanism to produce the outcome. " (s. 1152)

Hur vet vi då vilken del av kontexten som är relevant? Blir inte detta godtyckligt och ger inte denna procedur forskarna "license to “explain” something by selecting, in an ad hoc way, the contextual factors that contribute to its occurrence?" (s. 1152) F och L erkänner att det är svårt och kräver omdöme men menar att det är en oundviklig del av all teoriorienterad forskning, som ändå måste erkänna sina analysers scope conditions.

En central del av kontexten är enligt Falleti och Lynch tidsfaktorn. Pierson (2004) har gjort ett centralt bidrag till en sådan diskussion. Han utskilde t ex sequencing, i vilken ordning händer, som en central kontextfaktor; Falleti (2005) har använt denna modell i en analys av regionalisering i latinamerikanska stater. En annan faktor som Pierson diskuterar är tempot i vilket saker händer och på vilken tidsskala. Falleti och Lynch fokuserar här på startpunkter, som är särskilt viktigt för historisk-institutionalister eftersom de ofta använder critical juncture och path dependence som begrepp för att förstå historisk kontinuitet och förändring. Inte helt olikt persistensstudier i nationalekonomi som implicit måste bestämma att om händelse X har persistens, så har allt som hände före X inte det. Och liksom persistensstudiernas kritiker har påpekat, så har inom den historiska institutionalismen på 00-talet argumentet gjorts just att omständigheterna kring ens critical juncture/händelse X måste utforskas noggrant (Mahoney 2000). F och L citerar Capoccia ochKeleman (2007): “Critical junctures are
characterized by a situation in which the ‘structural’ (that is, economic, cultural, ideological, organizational) influences on political action are significantly relaxed for a relatively short period”. Lieberman (2001) ger en bredare analys och typologi av startpunkter i historisk-institutionalistisk analys.

"Lieberman identifies four types of starting points: a change in the outcome (the origination of a new institution of interest or important changes in such institutions); an exogenous shock that changes the conditions in which the institution operates; and a change in some “rival independent variable” present
in the “background”." (s. 1155)

Kontexten kan dock ha "multiple layers". Lynch analyserar i sin bok om ålder och välfärdsstaten (2006) varför vissa välfärdsstater spenderar mer pengar på de äldre relativt till utgifter för de i arbetsför ålder eller barn. Lynch identifierar två critical junctures och tre lager: först den politiska arenan med partier och fack,  två socialpolitikens institutionella arena, och tre långsamma bakgrundsprocesser som befolkningens åldrande eller utvecklingen av pensionsförsäkringar i privat och offentlig sektor. Mycket av det viktiga sker genom vad Hacker (2004, 2005) kallar policy drift, en mekanism som länkar policy-utfall till interaktionen mellan kontextlager 1 och 2 samt kontextlager 3. (s. 1157) "If political contexts tend to be layered, with processes occurring at different speeds in different layers, and if some mechanisms are characterized by the interaction of separate layers, then periodization in historical analysis should be attuned to the start and end points (as well as to the tempo and duration) of multiple processes in multiple layers. Consider a causal process that begins at time tI (for input), with a change in the main institution of interest, as found in contextual layer L1 (see Figure 2). ..."

Det blir helt enkelt riktigt komplext: "dividing a historical narrative into periods based on the starting or ending point of a single causal process risks hiding from view precisely those interactions among layers moving at different speeds that can generate change over time." (s. 1158) [4] Till slut så blir det nästan vad historiker gör, fast mer stringent och med ett mer precist analytiskt språk.

I slutsatserna betonar de att kausala mekanismer är portabla mellan kontexter men att för att förstå den kausala mekanismen, så måste vi också förstå kontexten -- och som vi har sett kan det vara ett komplext arbete, om man ska göra kontexten rättvisa. De tar Falletis (2005) artikel om decentralisering i olika typer av stater i Latinamerika som exempel, och argumenterar för att använda teori för att "guide our decisions about what aspects of context are likely to be relevant to causal explanation" (s. 1161). Den sista slutsatssektionen inleds effektfullt:

"In this article we argue that causal mechanisms by themselves do not cause outcomes to occur; rather, the interaction between causal mechanisms and context does. We see causal mechanisms as being ontologically different from intervening variables. Whereas variables measure attributes of specific cases, causal mechanisms uncover the underlying social processes that connect inputs and outcomes. As such, causal mechanisms are distinct from both inputs and outputs; they are portable and so may operate in different contexts. But depending on the nature and attributes of those contexts, the same causal mechanism could result in different outcomes.
The role of context in producing the outcomes that interest us poses challenges to all scholars, not least those who employ comparative histori-cal methods. Small-N comparative historical research is singularly well-suited to uncovering causal mechanisms (Bowen and Petersen 1999; Hall 2003), especially when we recognize that most social contexts comprise multiple, potentially unsynchronized, potentially causally important layers. Under such circumstances, how we define context is crucial for the validity of comparative historical causal explanations. An important implication of our understanding of causal mechanisms is that one commonly used tool for periodizing, namely using a critical juncture in one or two layers of context to signal the right start- or end-point for the analytical job at hand, may thwart attempts to arrive at good causal explanations." (s. 1161)

referens
Tulia G. Falleti och Julia F. Lynch (2009) "Context and Causal Mechanisms in Political Analysis", Comparative Political Studies 42 (9). Läs här.

fotnoter
[1] Så här resonerar de om definitionen av en kausal mekanism: "Political scientists of all stripes routinely use causal mechanisms to open the black box between inputs and outcomes in the social processes under study. Yet despite the importance and ubiquity of causal mechanisms in political scientists’ causal theories, there is surprisingly little agreement on what they are or how they work. In the first section of this article, we define causal mechanisms as relatively abstract concepts or patterns of action that can travel from one specific instance, or “episode” (Tilly, 2001, p. 26), of causation to another and that explain how a hypothesized cause creates a particular outcome in a given context." (s. 1145) 

[2] I en fotnot refererar de till deras artikel i Qualitative Sociology 2008 för mer diskussion om relationen mellan mekanismer och processer. 

[3] De pekar på Ekiert och Hanson (2003), George och Bennett (2005) och McAdam et al (2001) som tidigare forskning som låter mekanismer operera på olika nivåer. 

[4] De utvecklar: "There are three crucial implications. First, critical junctures and other starting points that hone in on the initiation of a single I → M → O pathway may miss the causal impact of things that do not change at all, or do not change at the same time as the critical juncture. Second, interactions between layers may be as important in producing outcomes of interest as any single causal mechanism. Finally, comparison across cases may call for different periodization strategies to ensure analytical equivalence of contexts." (s. 1158)

Mahoney om kausalitet

 

James Mahoney sammanfattar Barrington Moores klassiska förklaring till varför 

vissa länder fick liberal demokrati och andra inte

 

James Mahoney, professor i statsvetenskap vid Northwestern-universitetet i Chicago, är en av de där stora statsvetarna som håller på med historiska studier, jämförande metoder och de stora frågorna: när han skriver en programmatisk artikel, då läser jag med intresse! Tidigare har jag här bloggat om hans i mitt tycke briljanta artikel från 2000 om kausala strategier i studier med kvalitativa metoder, och hans namn har också dykt upp i en rad inlägg: om ett symposium om process tracing, om Slater och Ziblatts artikel om den jämförande metoden, om Jørgen Møllers mycket stimulerande artikel om att läsa historien framlänges eller baklänges, om Capoccia och Ziblatts artikel om den historiska vändningen i demokratiseringsstudier, och om Mats Bladhs artikel om spårbundenhetsanalyser i ekonomisk historia.

2008 publicerade Mahoney en artikel med den inte särskilt blygsamma titeln "Toward a Unified Theory of Causality". Det enande i titeln syftar på ambitionen att bygga en bro mellan fall-orienterad small-N-forskning och population-orienterad forskning; enligt Mahoney så tenderar fallbaserad forskning att resonera om kausalitet i form av nödvändiga, tillräckliga etc orsaker, medan den kvantitiva forskningen förstår kausalitet som "mean causal effects". Kan man översätta det ena sättet att resonera till det andra och vice versa?

"How can causation be both a process that enables or generates specific outcomes in cases and a statistical likelihood that operates probabilistically within a population? A unified theory should
tell us why there is no contradiction here and why (and if) we need such seemingly different understandings of causation at the case level and the population level. It should in fact provide the tools for translating the kind of causal language that is used at the case level into the kind of causal lan-
guage that is used at the population level (and vice versa)." (s. 413-414)

Så här introducerar han sin teori om kausalitet:

"The theory for unification that I propose is reductionist—it assumes that causal effects at the population level manifest themselves only insofar as causal processes are operating in the individual cases. The population level does not exhibit any “emergent properties” that cannot be reduced to (i.e., explained in terms of) processes that occur in the individual cases. Causation at the population level is thus epiphenomenal; case-level causation is ontologically prior to population-level causation. Although to some this bottom-up approach will seem obvious, the more common approach to achieve unification has been top-down: Scholars try to understand causation at the level of the individual cases using ideas that apply to the population level. As we shall see, this approach is fraught with problems..." (s. 414) 

Bland frågorna som han lämnar åt sidan är temporalitet, kausala mekanismer, och överföring av kausala effekter över tid.

Från denna introducerande diskussion går han vidare med att diskutera de två traditionerna. Fall-orienterad forskning försöker förklara särskilda utfall i specifika fall, t ex (Luebbert 1991) varför Europas länder under mellankrigstiden byggde antingen liberaldemokratiska, socialdemokratiska eller fascistiska regimer under mellankrigstiden. Eller varför Korea och Taiwan men inte Syrien eller Turkiet fick stark ekonomisk utveckling decennierna efter 1945 (Waldner 1999). Hur fungerar de kausala argumenten i denna typ av studier? Mahoney säger att det kanske vanligaste sättet att definiera kausalitet på fall-nivån är att anta att den fungerar som kausalitet på befolkningsnivå: som sannolikheter. Då är en viktig faktor som vi hävdar har kausal kraft, en "probability raiser". Detta är problematiskt eftersom sannolikheter måste härledas från populationer och att "causes that increase the probability of a given outcome in a population need not increase the probability of that outcome in any particular case" (s. 415). För exempel menar många forskare att ekonomisk utveckling ökar sannolikheten för demokrati, eller demokratisk stabilitet, men i forskningen om Sydamerikas auktoritära regimer på 1960-70-talen ses ofta den ekonomiska utvecklingen något som bidrog till framväxten av sådana regimer. Mer filosofiskt så är ju utfallet för varje enskilt fall 1 eller 0 vad gäller t ex demokrati eller inte, och kan man då applicera frekventistisk analys om sannolikheten för 1 eller 0? Mer konkret tar Mahoney fallet med Indiens demokrati, som utifrån argument om att fattigdom, etnisk heterogenitet, ojämlikhet, starka regioner m m ska försvåra för demokrati. Indien-forskare har pekat på Kongresspartiet som en starkt sammanhållande kraft för demokrati, men i andra kontexter har sådana "mass-incorporating parties" tvärtom skapat stabilt auktoritära regimer (Huntington 1968).

"Interestingly, case-oriented researchers suggest that some of the very factors that made democracy in India so subjectively surprising also explain why the Congress Party promoted democracy. Thus, hierarchical social structures and ethnic divisions led the Congress Party to adopt a “rule-based internal functioning” in the course of the nationalist movement (Varshney, 1998). The presence of a heterogeneous society also encouraged elites to incorporate into the party middle and rich farmers—actors who occupied a strategic position between landed elites and landless workers. In turn, internal bureaucratic functioning and a broad accommodationist alliance meant that the Congress Party was well poised to lead a peaceful and sustainable transition to democracy with independence. " (s. 416)

Alltså: faktorer som probabilistiskt sett försvagar chanserna för demokrati, fungerade i det faktiska indiska fallet gynnsamt för demokrati! Utifrån detta menar Mahoney att fallorienterad forskning inte kan operera med en förståelse av orsaker som "probability raisers", utan att 

"we will do better to adopt an orientation grounded in the philosophy of logic. From this orientation, it is common to define cause in the individual case as a variable value that is necessary and/or sufficient for an outcome. The idea that causality should be viewed as specifically necessary causation follows a long tradition going back to Hume (Goertz, 2003; Lewis, 1986). The approach captures the intuition that a cause is something that—when counterfactually taken away under ceteris paribus conditions—fosters a different outcome. For instance, Moore (1966) famously quips “no bourgeoisie, no democracy” (p. 418) to highlight the idea that a strong and independent bourgeoisie was necessary for a path to democracy in early modern cases. More recently, Weyland (1998) argues that profound crises were necessary for leaders to initiate “shock” plans of economic adjustment in the contemporary developing world; Tarrow (1989) asserts that deep, visible structural cleavages and political opportunities have been necessary causes of historical protest cycles; and Amsden (1992) contends that a relatively equitable distribution of income has been necessary for successful late industrialization. In these examples, the author believes that, in the absence of the cause, the outcome of interest would not have happened." (s. 417)

Detta är alltså nödvändig kausalitet: utan X, inget Y. Mahoney menar dock att denna approach missar möjligheten till tillräcklig kausalitet: om X, så också Y. En litteratur tillbaka till Hume menar att med nödvändig kausalitet kan man ta bort X och ändå få Y och då hade X ingen kraft i fallet, och vill istället definiera en orsak som något tillräckligt. Goldhagen (1997) menar till exempel att en tysk kultur av militant antisemitisk räckte för att motivera 1930-40-talets tyskar att mörda judar; nazismen och Hitler behövdes strikt talat inte för att ge upphov till det katastrofala utfallet. Mahoney menar dock att vi behöver ett mer finfördelat språk om kausalitet: det finns fler typer av orsaker än nödvändiga eller tillräckliga. Mackie (1965) introducerade förkortningen INUS: “the so-called cause is, and is known to be, an insufficient but necessary part of a condition which is itself unnecessary but sufficient for the result”. Exemplet är att en byggnad kan brinna ner (Y) antingen på grund av ett elfel (A) kombinerad med träväggar (B) eller på grund av bensin (C) förenat med en eldstad (D). Då kan vi skriva att Y = (A & B) v (C & D) där & står för logikens "och", v står för logikens "eller", och = står för tillräcklighet. "There is no necessary cause for the outcome; instead, alternative combinations are each sufficient." (s. 418) Barrington Moores (1966) analys av den liberala demokratins sociala ursprung är ett exempel på ett INUS-argument; Moore menar att antingen så får man liberal demokrati för att man har en stark borgerlighet allierad med aristokratiska eliter, eller en stark borgerlighet och en svag aristokrati. "Although a strong bourgeoisie is a necessary cause, the bourgeois–aristocratic alliance cause and the weak aristocracy cause are INUS causes." (s. 418) Detta kan man formulera som:

Y = X & (A v B)

där Y är liberal demokrati, X är en stark borgerlighet, A är en allians mellan borgerlighet och aristokrati, och B är en svag aristokrati. Varken A eller B är nödvändig eller, ensamma, tillräckliga, men de är INUS-orsaker i kombination med X. En mängd studier anvädner Qualitative Comparative Analysis (QCA) i dikotoma eller fuzzy set-versioner för att utforska den typen av förklaringar. (Jag har bloggat om QCA-forskning t ex i ett försök att förklara varför vissa länder införde kvinnlig rösträtt före andra länder.)

En alternativ version av "combinatorial cause" är SUIN-orsaker. En SUIN-orsak är en "sufficient but unnecessary part of a factor that is insufficient but necessary for an outcome (Mahoney, Kimball, and Koivu, 2007)." Här blir jag lite snurrig, så för tydlighetens skull citerar jag utförligt Mahoneys förklaring:

"Here the constitutive attributes of a necessary cause are treated as causes themselves. For example, a well-known theory holds that nondemocracy (i.e., a nondemocratic dyad) is necessary for war. There are various attributes that by themselves would constitute nondemocracy, including fraudulent elections, high levels of repression, and severe suffrage exclusions. By virtue of constituting nondemocracy all by themselves, each of these conditions is a SUIN cause of war. Fraudulent elections, repression, and suffrage exclusions are neither necessary nor sufficient for war, but rather factors that can constitute nondemocracy, which in turn is necessary for war." (s. 419)

I Moores analys var, som sagt, en borglig-aristokratisk allians och en svag aristokrati INUS-orsaker. Om Moore hade sett dem som delar av en tredje faktor, en politiskt underordnad aristokrati, hade de varit SUIN-orsaker: delar av en nödvändig orsak. Detta kan skrivas som:

Y = X & Z; Z = A v B

där Y är ett demokratiskt utfall, X en stark borgerlighet, Z en politiskt underordnad aristokrati, A en allians mellan borgerlighet och aristokrati, och B en svag aristokrati.

Sammanfattningsvis säger Mahoney att fem sorters orsaker används i fallorienterad forskning. En orsak kan vara:

1. nödvändig men inte tillräcklig
2. tillräcklig men inte nödvändig
3. nödvändig och tillräcklig
4. INUS 
5. SUIN

Om vi omfamnar en sådan förståelse av kausalitet, så lever vi i en deterministisk social värld: det finns förklaringar för varje utfall, och om forskarens förklaringar är ofullständiga och oklara så beror det på begränsningar i teorier, modeller, mått och data. (s. 420) Mot ett deterministiskt perspektiv står ett probabilistiskt.

Från detta går Mahoney vidare till den populationsorienterade forskningsdesignen. Där vill forskare inte förklara utfallet i specifika fall, utan generella effekter i olika populationer: vad har presidentialism för effekt på demokratisk konsolidering? (Cheibub 2007) Eller: i vilken utsträckning förklarar globaliseringen inkomstojämlikheten? (Garrett 1998) Designen liknar experimentell forskning och handlar mer om att skatta effekten av X på Y, än att förklara all variation i Y. King, Keohane och Verbas (1994, s. 76-81) berömda diskussion om "genomsnittlig kausal effekt" (β) är typisk för denna approach.

referens

James Mahoney (2008) "Toward a Unified Theory of Causality", Comparative Political Studies 41 (4/5), 412-436.

Den jämförande metoden i statsvetenskap

Statsvetarna Dan Slater och Daniel Ziblatt skrev 2013 en artikel om krisen för metoden "the controlled comparison", som definieras som en metod "in which a researcher strategically selects cases for analysis that either exhibit contrasting outcomes despite their many otherwise similar characteristics, or similar outcomes despite their many otherwise contrasting characteristics." Slater och Ziblatt menar att metoden tar en central plats i statsvetenskaplig forskning om stora frågor som demokratins och diktaturens ursprung, ex-spanska koloniers olika utveckling i Latinamerika, varför Indien men inte Pakistan blev en demokrati, och så vidare.

Men idag, säger de, möter metoden stark kritik från två håll. " First, they have been criticized by quantitatively oriented scholars, quite fairly at times, as insufficiently rigorous or for requiring such restrictive epistemological assumptions that they do not justify their authors’ grandest ambitions of generalizability (Geddes, 2003; King, Keohane, & Verba, 1994; Sekhon, 2004)." För det andra har metoden kritiserats av en ny generation kvalitativa metodologer. " These critiques fit within an emergent “multi-method turn” in comparative politics that entails growing endorsement among both qualitative and quantitatively oriented scholars for a particular methodological formula: Deep studies of particular country cases for purposes of establishing “internal validity,” combined with broader large-N analysis to ensure “external validity.”" (s. 1303)

Slater och Ziblatt vill inte avfärda multi method-tillvägagångssättet, men vill försvara den jämförande studien. De menar att en del kritik mot metoden helt enkelt är orättvis, som när George och Bennett (2004) menar att den jämförande metoden bara visar korrelationer för ett par fall, "without reference to the rich narrative and process tracing that in practice always accompanies the best work in this tradition. Hence they mistakenly consider process tracing an “alternative” to controlled comparisons rather than one of its defining features. According to this caricatured but commonly held view, controlled comparisons are nothing more than a weak form of statistical inference—a view Lijphart effectively debunked back in 1975—rather than  a distinctive method with distinct advantages." (s. 1305) Också Tarrows (2010) kvalificerade försvar för vad han kallar "paired comparisons" menar att den jämförande studien är sämre på extern och intern validitet än vad multi-method-studien är; S och Z menar att detta beror på att Tarrow antar att den jämförande studien bygger på icke-representativ sampling, utan att diskutera hur man kan göra sin sampling systematiskt för att kunna dra generella slutsatser.

Efter inledningen börjar den substantiella diskussionen med ämnet metod vs intern och extern validitet. De citerar Gerring som definierar dessa centrala begrepp:

"Internal validity refers to the correctness of a hypothesis with respect to the sample (the cases actually studied by the researcher). External validity refers to the correctness of a hypothesis with respect to the population of an inference (cases not studied). The key element of external validity thus rests upon the representativeness of the sample" (cit. s. 1305)

De menar dock att litteraturen i jämförande politik också använder en annan implicit definition: håller ditt argument som du gjort i en studie av land X, också för land Y?

"Hence when we say in this essay that a hypothesis enjoys external validity, we mean both that it holds true in more than one country case, and that the additional country case(s) played no role in helping to generate the hypothesis in question. By this understanding, when a hypothesis generated in part through the study of empirics from a single-country case study proves valid in any other country case study, it enjoys at least some degree of external validity. To be sure, subnational evidence can often establish the external validity of a hypothesis in its standard sense, without requiring cross-national evidence. Yet external validity as discussed here requires both that an argument prove valid in multiple countries (i.e., the colloquial comparativist understanding) and that at least some of those cases have “out-of-sample” status (i.e., the standard definition of external validity)." (s. 1306)

Det är en gammal diskussion i jämförande politik att det finns en motsättning mellan intern validitet -- att göra detaljerad rättvisa åt det enskilda fallet, och ta in komplex kausalitet -- och extern validitet -- att göra generella argument som kan testas annanstans.

"In their depiction of qualitative and quantitative research as “a tale of two cultures,” Mahoney and Goertz (2006) conclude that researchers in these two traditions harbor distinctive explanatory goals. Although “quantitative researchers” aim to estimate the average causal effect of variables across a wide population of cases, “qualitative scholars” hope to “explain individual cases.” Similarly, Gerring suggests that internal validity is a characteristic strength of qualitative analysis, whereas quantitative analysis is ideally suited for external validity. " (s. 1306)

Slater och Ziblatt håller inte alls med om detta. Tvärtom så menar de att det ibland är kvantitativ forskning som bäst ger rättvisa åt ett enskilt fall, och small-N-jämförelser som ger bäst extern validitet. För att utveckla detta argument börjar de med att diskutera den bok "that, more than any other, marked the shift in comparative politics toward studies combining multiple methods in the intensive study of a single country: Putnam’s (1993) Making Democracy Work." Putnam använde kvantitativ metod för intern validitet, för att visa att det var socialt kapital, inte t ex ekonomisk modernisering, som drev kvaliteten i statsapparaten i Italien. Han använde "controlled comparison" mellan två enheter, södra och norra Italien, för att att få extern validitet.

"By working subnationally and quantitatively, Putnam controls for a wide array of national-level factors (e.g., Catholicism, parliamentarism, fascist legacies) that could plausibly influence government performance in the Italian context. Even more important for purposes of portability,6 Putnam broadly compares two parts of Italy whose variation in outcomes is so vast that it approximates the full range of variation in industrialized democracies; in other words, northern Italy is nearly as well run as any country or subnational region in the OECD, whereas southern Italy is among the worst managed. With no quantitative finding in Putnam’s book providing any information on social capital and government performance beyond Italy’s shores, it is above all his controlled comparison—with its combination of sophisticated theoretical argumentation, meticulous control over alternative explanations, and representative range of empirical variation—that best explains the portability of Making Democracy Work. Putnam’s quantitative analysis convinces us that social capital shapes government performance in Italy (internal validity), whereas his qualitative ontrolled comparison raises the tantalizing prospect that his explanation for dramatic variation across Italian regions might shed light on the similarly dramatic variation in government performance that we witness around the world (external validity)—as indeed it has, though hardly without challenge or refinement (Tarrow, 1996; Tsai, 2007; Varshney, 2002)." (s. 1308-1309)

Också Wilkinsons argument att muslimer i Indien är säkrast från anti-muslimska upplopp i regioner där de är en viktig grupp väljare, eftersom politiker där kommer använda polisen för att skydda viktiga väljargrupper, görs helt med kvantitativ metod. [1] I sitt slutkapitel säkrar han sin studies externa validitet genom  "in-depth analysis of three cases strategically chosen for their variation in theoretically relevant factors besides electoral incentives (Romania, Malaysia, and Ireland)" och användning av Mills "method of agreement". (s. 1309) Liknande gör Posner (2006) i sin studie av institutioner av etnisk politik, där han i huvudsak gör en kvantitativ analys av variationer inom Zambia, och i slutet tillägger en kvalitativ jämförelse med andra afrikanska länder för att påvisa resultatens externa validitet. Kalyvas (2006) övertygar i sin studie av inbördeskriget i Grekland om hur inbördeskrig fungerar, genom sitt "sophisticated theoretical framework and
case material drawn from other countries".

För att visa att ens argument har extern validitet, måste man alltid göra "'out of sample' tests", antingen kvalitativa eller kvantitativa. De presenterar tre kriterier för hur man får extern validitet. Det första är att "the guiding research puzzle and reported findings should always be expressed in terms of general variables or mechanisms, not terms that are completely context specific." Här relaterar de till Przeworski och Teunes (in)famösa argument att jämförande studier bör "eliminate proper names" och menar gentemot Mahoney och Goertz att medan kvalitativa forskare är intresserade av sina fall, så är de inte bara intresserade av sina fall. Det andra kriteriet är att fånga "representativ variation". "In our view, outstanding comparative work is more often driven by a desire to explain puzzling variation in outcomes than particular cases per se." (s. 1311) Det är mer sannolikt att man får "externally valid findings when the variation in the sample broadly mirrors variation in some broader and explicitly defined population of cases." (s. 1312) Tvärtom den ofta upprepade regeln att man inte ska välja fall utifrån deras värde på den beroende variabeln, så menar S och Z att "strategically choosing cases in search of representative variation can be one effective way to avoid the trap of selection bias." (s. 1312) Men hur kan man då veta att ens sample av fall har en variation som "largely mirrors the broader population"? Här gäller det att använda tidigare forskning och särskilt när utfallen är ordinal eller nominal så kan man identifiera utfallens "typologiska representativitet". Det gäller t ex Barrington Moores typologi av utfallen kommunism, fascism eller demokrati, eller Ertmans utfall byråkratisk eller patrimonial statsformation, eller Ziblatts federala eller unitära stat. Om man forskar om något som inte är så utforskat som dessa teman, så blir det något mer komplext. "Here one can begin by conducting the kind of “brush–clearing” cross-national statistical analysis Lieberman (2005) proposes as a first step of a “nested research design” to locate individual cases in a broader universe. With this model, one can supplement and situate one’s case-specific knowledge by analyzing descriptive statistics on a broader set of cases to identify the full range of actual outcomes within a population. Once the researcher has identified the relevant variation of outcomes as well as the “scope conditions” for testing a theory, she or he can proceed with a case-selection strategy that aims at representative variation." (s. 1312-1313)
Variation är det ena bladet på den kontrollerade jämförelsens sax, och kontroll är det andra bladet. Här har bokstavliga läsningar av Mills difference- och agreement-metoder fått det att se svårare ut än vad det är: "In our view, controlled comparisons need not meet the standard of “natural experiments,” but they do require intense theoretical engagement to generate external validity." De kallar denna approach "folk Bayesian". De kommer tillbaka till sin polemik mot idén att bara kvantitativ analys av large-N samples kan ge extern validitet:

"In a political world marked by equifinality and multiple causation, probabilistic statistical significance simply cannot serve as the solitary viable standard for external validity. If an argument deriving from a controlled comparison is stated in terms of general variables and can be shown to shed explanatory light on specific cases outside the original sample, then the original argument can be said to enjoy external validity." (s. 1314) [2]

Från detta går de till att visa sitt arguments relevans i ett särskilt fall: Gregory Luebberts klassiska bok Liberalism, Fascism, or Social Democracy från 1991.

"In a single class-coalitional framework, Luebbert sets out to explain why liberal democracy survived in three interwar European cases (Britain, France, and Switzerland), while transforming into social democracy in four (Denmark, the Netherlands, Norway, and Sweden) and collapsing into fascism in three others (Germany, Italy, and Spain)." (s. 1315)

referens
Dan Slater and Daniel Ziblatt (2013) "The Enduring Indispensability of the Controlled Comparison", Comparative Political Studies 46(10) 1301–1327

fotnoter
[1] Likt Putnam hänvisar Wilkinson till att variationen inom landet är stor: "Gujarat experiences levels of violence that rival those of highly violent nation-states, whereas Tamil Nadu is as peaceful as highly stable nation-states, capturing a range of variation in Wilkinson’s sample that broadly mirrors variation in the global population." (s. 1309)
[2] De tar ett intressant exempel: "In our view, such cross-national tests do not produce external validity; they confirm it. For instance, in recent work on oil wealth and authoritarian breakdown, Smith’s (2007) original argument derived from a controlled Indonesia–Iran comparison proved to hold true in a quantitative test of 107 developing countries over a 40-year period. This test did not _make_ Smith’s argument externally valid, but rather _showed_ that his immaculately crafted controlled comparison had produced externally valid findings before a single regression analysis was run." (s. 1313-1314)

Idéers betydelse i arbetsmarknadsförändring

Colm McLaughlin och Chris F. Wright börjar en artikel från 2018 om idéers betydelse i arbetsmarknaders förändring på ett effektivt sätt:

"The process of policy change is necessarily a political one involving the struggle over different ideas. While this is acknowledged within comparative politics and political economy scholarship (B
eland 2009; Carstensen and Schmidt 2016; Prasad 2006; Rodrik 2014), comparative industrial relations scholarship has tended to overlook the dynamic and ideational nature of the policy process. Accounts utilizing the Varieties of Capitalism framework (e.g., Frege and Godard 2014; Goergen et al. 2012; Wailes, Ramia, and Lansbury 2003), which has been the dominant frame of reference in comparative industrial relations scholarship (Bamber et al. 2016; Gould, Barry, and Wilkinson 2016), focus mainly on the roles of institutional legacies or competition between actors representing different economically derived interests to explain certain national-level policy trajectories."

McLaughlin och Wright studerar fyra arbetsmarknader som alla klassificeras som "liberala marknadsekonomier", LMEs, i Varieties of Capitalism-ramverket: Nya Zeeland, Australien, Storbritannien och Irland. De menar att Baccaro och Howell (2017, jfr tidigare paper här), Howell och Givan (2011) och Streeck (2009) har visat en trend av liberalisering, medan Kathleen Thelen (2014) talat om "varieties of liberalization", att det finns liknande trender men att de ändå skiljer sig mellan länder. Dessa forskar om vad som i VoC klassificeras som koordinerade marknadsekonomier, CMEs, men McLauglin och Wright forskar istället om LMEs. De ramar in detta i förhållande till en av allat att döma väldigt intressant studie av LMEs

"The comparative literature has tacitly assumed a convergence to a neoliberal model amongst liberal market economies (LMEs), whose role in the literature has essentially served as a comparator for analyzing the extent of change in CMEs at various stages of liberalization. Colvin and Darbishire’s (2013) examination of changes in the industrial relations systems of six Anglo-American countries supports this view in relation to LMEs. They argue that since the 1980s these countries have moved away from distinct industrial relations systems and converged around a single “Anglo-American” institutional model. In this model, wage determination has been decentralized to the workplace level with relatively minimal influence of wider institutional forces aside from basic statutory protections. Colvin and Darbishire (2013: 1072) propose various factors to explain this convergence in these countries, including “policy learning” and “the spread of neoliberal ideas.” However, the processes through which and the extent to which these ideas were implemented, or resisted, are left unexplained." (s. 569)

Det empiriska bidraget i McLaughlin och Wrights artikel är alltså att ge nya, mer nyanserade perspektiv på liberalisering av arbetsmarknader i LMEs, och det teoretiska bidraget är att fördjupa förståelsen av idéers betydelse i arbetsmarknadsförändring. Intressant nog så refererar de en "state of the art"-surveyartikel i samma tidskrift, Industrial Relations, år 2012, som vad gällde trender i samtida institutionell analys och industrial relations, menade att det var institutionella och intresse-baserade ratioanl-choice förklaringar som var centrala, medan "ideas and ideational processes were given limited attention." (s. 570) De bygger på en litteratur i jämförande politik och jämförande politisk ekonomi (Béland 2009; Carstensen och Schmidt 2016; Schmidt 2002, 2008). Hauptmeier och
Heery (2014: 2473) säger att idéer har kausal kraft och är  “a potent force guiding the regulation of the employment relationship.” 

"We adopt a broad definition of ideas, one that includes policy proposals, paradigms, and ideals; the ideology and normative beliefs underpinning them about the way the world works; and the discourse—or “battle of ideas”—that is utilized to legitimate or resist them (B
eland 2009; Hauptmeier and Heery 2014; Schmidt 2002). This approach does not deny the influence of institutions, nor the power of markets and economic interests, but rather emphasizes the role of ideas and how they contribute to the dynamism and contestation of the industrial relations policy process. " (s. 570)

I teori-sektionen diskuterar de VoC:s välkända problem med dynamik och förändring bortom plötsliga "critical junctures", och går vidare med intresse- och klassbaserade approacher. Gentemot dessa påpekar de att: 

"interests are not predetermined; they are complex, multiple, and fragmented. As Meardi (2011: 336) suggests, interests need to be “recognized, defined and expressed—which are three particularly complex processes in the case of collective interests.” Interests are influenced by institutions, but they
are also shaped by ideas. Hyman (2001) and Edwards (1986) have long argued for a greater focus on the discursive nature of power in understanding interests." (s. 570)

Forskningen om idéer i industrial relations har alltså vuxit till sig,  till exempel med forskning om hur fackförbund använder idéer för att forma intressen och kollektiva identiteter som en del av politiska strider (L
evesque and Murray 2010; McLaughlin and Bridgman 2017). Hauptmeier (2012) visar att arbetsplatsaktörers strategier inte är förutbestämda av nationella institutioner utan varierar; Hauptmeier och Heery (2014) ger också en översikt över idéernas betydelse. Men McLaughlin och Wright menar att det finns en brist på empirisk forskning om idéerna.

Idéer används alltid för att uppnå politisk förändring: Béland (2009) menar att aktörer inte når politisk framgång genom att säga rakt ut att de vill gynna sina egna intressen, utan de behöver klä detta i ett språk om allmännytta och det allmänna intresset; Visser (2001) pekar liknande på att policymakers som avreglerat arbetsmarknader och försvagat facket gör det i namnet av ekonomisk tillväxt.

Idéer och institutioner står i ett samspel; McLaughlin och Wright menar att VoC utgår från att LMEs inte bara har liberala institutioner utan också idéer om att liberala institutioner är bäst. "The extent to which unions are seen as legitimate representatives of workers is partly a reflection of prevailing institutional structures (Culpepper and Regan 2014), but those structures also reflect dominant ideas (Ackers and Payne 1998)." De bygger också vidare på Vivien Schmidts arbete med "diskursiv institutionalism" på ett väldigt intressant sätt:

"Policy reform can be implemented more easily if the ideas underpinning it are perceived as readily compatible with an existing policy legacy. As such, ideas that do not easily fit with a policy legacy may struggle to gain resonance, because actors will find it more difficult to develop a discourse or narrative to convince policymakers and the broader public for why a particular reform is appropriate or necessary. This does not necessarily mean that policy trajectories will be path dependent, but rather that the presence of a particular legacy will make it easier for policy entrepreneurs to construct a narrative for policy change that is coherent, persuasive, and ultimately successful (see also Schmidt and Radaelli 2004). Carstensen and Schmidt (2016) develop this further in explaining the role of ideational power embedded in institutional structures. Part of the reason new ideas may fit, or not, is because institutions contain within them ideas entrenched from earlier historical periods. These ideas were not only influential in forming institutions, but continue to influence actors’ beliefs and deeply held assumptions about how the world works. Under certain circumstances new ideas might transform existing institutions and assumptions, and they in turn become entrenched and hegemonic." (s. 573)

Metod-delen börjar lustigt nog med att de säger att artikeln bygger på flera tidigare forskningsprojekt om arbetsmarknaden i NZ, Australien, Storbritannien och Irland, med lite olika fokus på olika aktörer och olika delar av policyprocessen, men "all related directly to the central focus of this paper, namely the factors contributing to and the processes underpinning liberalization of industrial relations poli-
cies in these four countries." (s. 574) Metoden är en small-N, most-similar-case-jämförelse med process tracing. För att öppna policymakinens "svarta låda" använder de 140 semi-strukturerade elit-intervjuer gjorda mellan 1996 och 2017. Intervjuerna gjordes oftast på plats, men ibland över telefon eller Skype; de flesta intervjuerna höll på i 30-60 minuter. De har kodat intervjuerna med ett program för det.

Empiri-sektionen börjar med Nya Zeeland. Reformerna i 1991 års Employment Contracts Act (ECA) har beskrivits som“the most radical withdrawal of the state from labor market regulation in the developed world”. Genom ECA institutionaliserades decentraliserade och individualiserade löneförhandlingar, och förstärkte (ingrained) en ny diskurs om arbetsmarknaden, lett av New Zealand Employers’ Federation (NZEF) och New Zealand Business Roundtable (NZBR). "These organizations marshaled policy legacies relating to the adversarial nature of the wage bargaining system and the negative public image of trade unions and juxtaposed these against a positive and individualistic policy paradigm. " (s. 576) ECA genomfördes av en borgerlig regering, men Labour regerade 1999-2008 och kunde inte reformera tillbaka: "The Labour-led government was operating in the shadow of the ECA, which had deeply embedded neoliberal ideas among employers and much of the wider public." (s. 576) Arbetsmarknadsregimen före ECA baserades på en pluralistisk förståelse där facken företrädde arbetstagarna; i kontrast till detta genomförde ECA vad McL och W kallar en nyliberal förståelse av arbetsmarknaden med en "effektiv arbetsmarknad" som mål och anställningskontraktet i centrum. Facken hade inte längre någon särskild roll utan de anställda kunde företrädas av vilken "bargaining agent" som helst. Fackens rekrytering försvårades, och arbetsgivarna befriades från alla krav på att förhandla med de anställdas utsedda representant. Från en situation där 59 procent av anställda täcktes av kollektivavtal och 49 procent var med i facket gick man på fem år till 25 procents kollektivavtalstäckning och 27 procent medlemmar i facket. Labour genomförde 2000 Employment Relations Act som bland annat ga facken rätt att besöka arbetsplatser och att strejka för att få kollektivavtal omfattande flera företag; de fick också ensamrätt på att företräda arbetstagare i löneförhandlingar. De decentraliserade löneförhandlingarna fortsatte dock och facken var missnöjda.

Hur kan man då förklara den stora förändringen 1991 och att den inte omvänts av senare regeringar? McL och W citerar en chef som uttalar en helt vanlig arbetsgivarkritik mot mer centraliserade kollektiva förhandlingar: “pay had nothing to do with competitiveness, performance or contribution to the business”. Wailes, Ramia, and Lansbury (2003) menar att arbetsgivarna var enade om att decentralisera, utifrån sina rationella intressen, men McL och W menar att det var mer komplicerat än så, att det fanns arbetsgivare som såg det existerande systemet som smidigt, och att den mer nyliberala falangen behövde vinna en debatt för att kunna få igenom ECA. De menar att Nya Zeeland på 1980-talet hade "adverserial" relationer mellan fack och arbetsgivare, och att under decenniet hayekianska frimarknadsidéer slog igenom, också med en kritik om att förhandlingar mellan fack och arbetsgivarorganisationer sänkte effektiviteten. (s. 579-580) Att National Party gick i den nyliberala riktningen stärkte också motsvarande inriktning bland arbetsgivarna, kanske inte helt olikt hur SAF och Moderaterna ömsesidigt påverkade varandra på 1970-80-talen. Omvänt så blev facken defensiva och trycktes tillbaka i sin taktik och vad de vågade kampanja för.

På 2000-talet närmade sig arbetsgivarna och facken varandra, eller fick vänligare relationer, men det var på arbetsgivarnas terräng, utifrån deras ideologiska landvinningar, menar McLaughlin och Wright.

"Business New Zealand argued prior to the 2008 general election that more centralized bargaining would lead to a return of the “economic destruction” of the 1970s. There was no acknowledgment that the context had changed and that negotiation “might be more sophisticated . . . [and] reasonably connected with enterprise and industry competitiveness” (interview, union official, 2005). As a senior civil servant noted, while relationships between unions and employers at the national level had improved, “ideology is still driving the debate” (interview, 2005)."

Utifrån detta menar McL och W att idéer är "central to understanding the liberalization of industrial relations in New Zealand" och varför Labour-regeringar på 1990- och 2000-talen inte gjort reformer som förändrar 1991 års reform i grunden. Det var arbetsgivarnas idékampanj som var drivande i grunden, menar McL och W, och man kan väl egentligen inte dra slutsatsen att det var idéer i sig som förändrade den nya zeeländska arbetsmarknaden, utan snarare så framstår det som att det var arbetsgivarna som gjorde det (utifrån sina intressen), med idéer som argument och analys. (s. 581-582)

Asutraliens arbetsmarknad har gått igenom en rad reformperioder sedan 1980-talet. I det tidiga 1980-talet fanns en bred enighet, inklusive bland facken, om att det okoordinerade förhandlingssystemet lett till löneinflation, hög arbetslöshet. och ekonomisk instabilitet. (Inte helt olikt Calmfors-Driffill-hypotesen.) 1983 skapades därför ett tripartistiskt  Prices and Incomes Accord där facken lovade löneåterhållsamhet i utbyte mot "social wage"-fördelar som sjukvårdsutvidnging och progressiv beskattning. McLaughlin och Wright ser detta som en liberalisering, men också med socialdemokratiska inslag. The Accord upphörde 1996 när han mitten-höger-koalitionsregering valdes, ledd av John Howard som försökte skifta Australiens arbetsmarknasmodell till en mer nyliberal modell och, med Howards egna ord, avskaffa “the union monopoly over the bargaining processes in our industrial relations system”  (s. 583). Denna konfliktsökande nyliberalism stod i bjärt kontrast till landets arbetsmarknadsmodell fram till dess men fick under 1990-talet inflytande bland frimarknads-tankesmedjor och en mindre grupp av arbetsgivare. Howard-regeringen drev igenom Workplace Relations Act som "sought to enhance managerial prerogative, weaken involvement of unions and government tribunals in the bargaining process, and encourage employers and employees to enter into individual contracts known as Australian Workplace Agreements (AWAs) " (s. 583) Här hölls dock radikalismen tillbaka av de mindre partierna i kolaitionen, och när Koalitionen vann en större majoritet 2004 genomfördes en radikalare "Work Choices"-lagstiftning utan de mindre partierna. "Work Choices removed the No Disadvantage Test, which specified that workers on individual contracts could be no worse off than under the relevant award, and severely restricted union activity and involvement in wage setting and negotiations. " (s. 584) Rgeringens mål var att bygga ner arbetsmarknadsinstitutionerna och att lamslå fackföreningsrörlsen. Detta lyckades inte, och Rudd-Gillard-regeringen 2007-13 avskaffade flera delar av Howardregeringens reformer, bland annat genom Fair Work Act 2009 som avskaffade de enskilda kontrakten, AWAs. " In contrast to the neoliberal ideas underpinning Work Choices, the Fair Work Act embodied a pluralist idea that
industrial relations policy can achieve both efficiency and fairness, rather than one or the other." (s. 584) Turnbull-regeringen har behållt FWA, och "the key features of the industrial relations system have been maintained", i kontrast till Nya Zeeland.

Vad gäller förklaringar så menar McLaughlin och Wright att på 1980-talet så såg många en liberaliserad arbetsmarknad som en nödvändig uppföljning till avregleringar av finanssektorn och produktmarknader. VD:n för en arbetsgivarorganisation förklararde i en intervju 2012:

"The business community that was trade-exposed was grabbing hold of these new market realities that they were confronting and saying that a centralized system is not compatible with the nature of their operation . . .. The economic reality forces governments to recognize there are certain policy frameworks that need to apply to the labor market. You can’t put square pegs in round holes. You can’t have, effectively, an open functioning economy, but a closed, centrally controlled labor market. (interview, 2012)" (s. 585)

Facken gick till viss del med på detta och kunde också genom krompromisser få med en del saker som de ville ha, så länge som Hawke och Keatings Labor-regeringar satt. När Howard tillträdde bröts dock fackens tillgång till regeringen.

"According to a Howard government minister, one particular phase of reforms aimed at increasing labor-market flexibility was introduced because “essentially we were being pressured by business” (interview, Liberal government minister, 2008). Employer association officials confirmed this: “business was instrumental in helping to bring [that] about” (interview, 2008)."( s. 585)

Däremot menar arbetsgivarna att Koalitionsregeringarna efter ett tag slutade lyssna på arbetsgivarna och drevs för mycket av ideologi och att Howard genom att genomdriva Work Choices underminerade sin egen popularitet. Facken håller med om den analysen, och menar att det var lätt att kampanja mot Work Choices med egalitära argument som hade ett fäste i Australien. (s. 586) Rudd-Gillard-regeringen genomförde inte alla reformer som facken ille ha och omvände inte allt som Howard-regeringen genomfört; "the Australian industrial relations framework retains many of the characteristics of an LME model: decentralized wage determination underpinned by statutory individual rights and restrictions on union activity including the ability to take coordinated industrial action. " (s. 587) I det australiensiska fallet menar McL och W att idéer är viktiga för att förstå varför Howard-regeringen misslyckades med att nyliberalisera Australiens arbetsmarkandssysstem, och för " the subsequent strengthening of institutions and worker protections under the Fair Work Act." För det senare var det centralt att facken kunde bygga ett positivt narrativ kring idén att "the collective institutions central to Australia’s industrial relations policy legacy remained critical for sustaining fairness at work" (s. 587).

Storbritannien blev en LME först under Thatcher-regeringen. Däremot har senare regeringar -- Blair, Brown, Cameron m fl -- inte gjort något för att ändra tillbaka. Före 1979 hade man bransch-förhandlingar och under krisen ett försök till en statlig inkomstpolitik genom Social Contract mellan LAbour-regeringen och TUC. Detta kollapsade med "winter of discontent" 1978-79 när den offeltiga sektorns fack gick på strejk för att återställa relativlöner som de tappat genom löneåterhållsamheten i Social Contract. "Hay argues that the winter of discontent was largely a “manufactured crisis . . . of an overloaded state held to ransom by the trade unions” and that this construction of events as a crisis
facilitated the implementation of new neoliberal ideas (Hay 2009: 545)." (s. 588) Thatcher och hennes allierade skapade ett narrativ om att krisen sprang ur ett arbetsmarknadssystem med ostyrbara fack som bidragit till economic malaise. Bland reformerna som Thatcher och Major.regeringarna genomförde finns förbud mot second indsutrial action och closed shop, hemliga omröstningar för strejker, och uppbrytning av kollektivavtalsförhandlingar för flera företag eller flera branscher. New Labour-regeringarna efter 1997 återställde inte det äldre systemet. En facklig representant menar att New Labour studerade USA för mycket och inte tänkte tillräckligt mycket på kontinentaleuropas modeller och möjligan mer långsiktighet:

"New Labour paid far too much attention to what was going on in the United States and not enough to . . . European countries [with] a similar industrial structure and a similar collective bargaining structure to our own. (interview, 2011)" (s. 589)

Vad gäller idéernas roll i förändringen

"Influenced by Hayekian ideas, the Thatcher government used the negative public perceptions of industrial unrest following the winter of discontent and emblematic disputes such as the 1984–1985 Miner’s Strike to portray “monopolist” unions as “a coercive restraint upon the market” and freedom of contract, and even as “the enemy within” (Wedderburn 1989: 8, 33). Dialogue between unions and government also ceased under the Conservatives, which effectively ended unions’ capacity to influence industrial relations policy. “[From] 1979 . . . trade union leaders never crossed the threshold of government departments,” according to a senior union official (interview, 2011).
This situation changed with Blair’s election in 1997 when unions were able to utilize their political relationships to gain greater access to policymakers.
However, New Labour “wanted to differentiate themselves from past Labour governments, and one way to do that is to place some distance between [themselves] and the unions,” in the words of another senior union official (interview, 2011). Blair told unions that they would not be given a “special or privileged place within the Labour Party” (Taylor 2001: 245). "

Thatcher och Major-regeringarna lyckades etablera en negativ bild kring facken och kollektiva förhandlingar och detta höll i sig: " Blair saw unions as an electoral liability, as the relic of an antiquated system of industrial relations, and as a potential hindrance on the UK’s economic model underpinned by LME principles." (s. 591) "By contrast, New Labour gave business groups consider-
able opportunity to influence policy. According to a representative of the British Chambers of Commerce, New Labour “was very keen to listen to business on lots of different issues because it wanted to show that it was a new political party which was not heavily tied to the unions on lots of issues. So therefore I think business has been quite fortunate in being able to benefit from that” (interview, 2007)." (s. 592) Förutom de olika allianserna såg New Labour kontinentaleuropeiska CME-arrangemang som skadliga för ekonomin. "Ideas are thus important for explaining the entrenchment of liberal market industrial relations policies in the UK and why the Blair and Brown governments refused to challenge these. " (s. 592) Här refererar McLaughlin och Wright till forskning av Peter Hall (1993), Colin Hay (1996) och Chris Howell (2005) om hur de ekonomiska idéerna förändrades i Storbritannien på 1980-90-talen. New Labour hade så stor parlamentarisk majoritet att de kunde ha förändrat arbetsmarknadens spelregler igen, men de avstod eftersom de övertygats av Thatcher-epokens reformer.

Jag skippar diskussionen av det irländska fallet och går rakt på slutsatserna. Denna sektion ramas in så här:

"Liberal market policies were never fully embraced in Ireland and partially reversed in Australia. In the UK and New Zealand, industrial relations liberalization was comprehensive to the point of entrenchment. The role of interests and institutions are important for explaining these different trajectories, but so too are ideas. We identified earlier three key factors—the construction of ideas, the battle of ideas, and the interaction of ideas and institutions—that are relevant to understanding the role of ideas in explaining policy change. We consider each of these in turn here." (s. 601)

Den första aspekten, byggnaden av idéer, börjar med nyliberalernas kampanj i Nya Zeeland på 1980-talet för att landets förhandlingssystem höll ekonomin tillbaka. Tories i Storbritannien gjorde liknande argument på 1970-80-talen, och New Labour övertygades om detta. Facken i båda länderna försökte stå emot och istället presentera ett narrativ om att  socialt partnerskap och förhandlingar hjälpte samhället hantera problem med ojämlikhet och fragmentering. I Australien lyckades facken kontra Howard-regeringens projekt att sänka facken med ett mot-narrativ om "fairness". Irland är ett annorlunda fall i det att idéer om radikala arbetsmarknads-avregleringar inte fick så mycket genomslag.

Vad gäller den andra aspekten, "there was evidence of a “battle of ideas,” in which ideas were used as discursive weapons to bring about or prevent reform (Blyth 2001; Campbell 1998; Schmidt 2002)." Konservativa regeringar i NZ, Storbritannien och Australien gick på offensiven för reformer, och för alla dessa var "policy-entreprenörer" (Béland 2009, Rodrik 2014) viktiga. I NZ ledde arbetsgivarnas organisation och Business Roundtable. I Storbritannien använde Tories Hayeks idéer för att legitimera attacker på facken, "which were portrayed as monopolists and even enemies to the national interest." (s. 602) I NZ och Storbritannien nådde de nyliberala reformatorerna stora framgångar, men i Australien blev offensiven mindre lyckad, bland annat eftersom arbetsgivarna inte var helt eniga, och eftersom facken var framgångsrika som policy-entreprenörer, bland annat med kampanjen "Your Rights at Work" 2007. Men man måste väl få säga att detta är tautologiska förklaringar? Alltså att arbetsgivarnas offensiv i Australien t ex var mindre framgångsrik eftersom fackens motoffensiv var framgångsrik? Jag kan inte säga att jag tycker att man kan dra slutsatser om idéers kausala effekter av dessa jämförelser. För det hade det väl behövts någon slags gemensam måttstock för att bedöma idéernas roll. McLaughlin och Wright talar inte heller så mycket om idéernas oberoende kausala roll, utan menar t ex att nyliberala idéer fick större genomslag i NZ och Storbritannien eftersom de där blev upptagna av stora centrala aktörer som det stora konservativa partiet och den stora arbetsgivarorganisationen. Men det är väl också tautologiskt? Alltså: om inflytelserika aktörer vill xså är det mer sannolikt att x händer, än om mindre inflytelserika aktörer vill x?

I NZ och Storbritannien lyckades reformatorerna omvandla institutionerna genom att förklara ekonomiska misslyckanden med institutionernas existens. I Australien lyckades mot-reformatorerna anspela på positiva utfall som ett resultat av institutionerna och på så sätt försvara dem. (s. 604)

Bland artikelns slutsatser finns: "Our findings support arguments that there is a common—if uneven (Thelen 2014)—trajectory toward liberalization (Baccaro and Howell 2017), including among the four LMEs examined." (s. 605) För att förklara variationerna, menar de, kan man inte bara beakta intressen och instittutioner, utan måste också kolla på idéerna och bland annat begreppen om “positive legacies” och “negative legacies”. De medger dock ungefär den svaghet som jag pekat på ovan, det svåra i att faktiskt urskilja idéernas självständiga betydelse: "We acknowledge the challenge of fully disentangling the respective influence of ideas, institutions, and interests, as these explanatory factors act in similar directions across the four case studies." (s. 605)

referens

Colm McLaughlin och Chris F. Wright (2018) "The Role of Ideas in Understanding Industrial
Relations Policy Change in Liberal Market Economies", Industrial Relations vol. 57 no. 4. Läs här.