Utveckling inom Barrington Moore-traditionen inom demokratiseringsstudier

En av de bästa akademiska textgenrerna är den majestätiska review essay:en, alltså den långa, diskuterande texten som tar sig an stora frågor baserat på de nyaste böckerna inom fältet. Statsvetaren Killian Clarke, verksam vid Georgetown-universitetet, publicerade 2017 just en sådan text, 35 sidor lång, i World Politics. Temat är utvecklingen inom vad man på engelska kallar social forces-paradigmet inom demokratiseringsstudier, vad jag här, på grund av bristen på bra översättning av "social forces", kallar Barrington Moore-traditionen.

Moore etablerade med sin Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) den tradition som för att förklara varför vissa länder är demokratier och andra diktaturer, söker förklaringen i samhällets sociala klyftor. Moore fokuserade på klasskillnader och framför allt på fyra grupper: de stora jordägarna, småbönderna och lantarbetarna, den urbana borgerligheten, och industriarbetarna. [1]

Ämnet för Clarkes review essay är hur väl denna förklaringsmodell, som framför allt använts i forskning om Europa och Latinamerika, fungerar för att studera fattigare länder idag. De tre böcker som han utgår ifrån är Dan Slaters Ordering Power: Contentious Politics and Authoritarian Leviathans in Southeast Asia (2010), Maya Tudors The Promise of Power: The Origins of Democracy in India and Autocracy in Pakistan (2013), och Catherine Boones Property and Political Order in Africa: Land Rights and the Structure of Politics (2014). (Alla tre är statsvetare och professorer: Slater  vid University of Michigan, Tudor i Oxford, och Boone vid LSE.)

Den första omgången av revisioner av Barrington Moores paradigm, säger Clarke, kom med forskare som Deborah Yashar (Demanding Democracy: Reform and Reaction in Costa Rica and Guatemala, 1870s–1950s, 1997), Elisabeth Wood (Forging Democracy from Below: Insurgent Transitions in South Africa and El Salvador, 2000) James Mahoney (The Legacies of Liberalism: Path Dependence and Political Regimes in Central America, 2001) och Eva Bellin (Stalled Democracy: Capital, Labor, and the Paradox of State-Sponsored Development, 2002). De pekade på att Moore och hans tidiga efterföljare var överdrivet strukturalistiska och alltför benägna att läsa preferensen och beteenden rakt av från materiella förhållanden. Vidare så menade de att analyserna av de politiska regimernas ursprung behövde ett större element av kontingens och en förståelse av kontextberoende intressen och identiteter.

En annan inriktning av kritiken mot Moore-traditionen är att den underskattar betydelsen av politiska institutioner. Denna kritik började redan med Theda Skocpols utförliga kritik av Moores bok som publicerades 1973, och på 2000-talet har en rad studier (Capoccia 2005; Berman 2006; Ertman 2010; Hanson 2010; Ahmed 2013; Ziblatt 2017) fokuserat specifikt på de politiska partiernas betydelse. När man släpper Moores förenklande antagande att varje parti representerar ett visst klassintresse, så blir ju partier mer intressanta som aktörer i sig själva, och inte bara som reflektion av de materiella förhållandena.

De två kritikinriktningarna har alltså breddat Moore-traditionen genom att föra in mer agens och kontingens, och genom att föra in de politiska institutionerna, framför allt staten och partierna. Men klass står fortfarande i centrum som drivkraft. Varför det? Här går Clarke till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiker Capitalist Development and Democracy från 1992, en av de enskilt viktigaste studierna i traditionen efter Moore, och som gör det mest utvecklade argumentet just för klass som “a master key to understanding the social structuring of interests and power in society.” Ett kapitel i boken ägnas åt att försvara just detta påstående. Medan Moore mer antog att klass var centralt, så teoretiserar RHSS det på ett mycket mer sofistikerat sätt. Framför allt så diskuterar de två viktiga problem med klassanalysen: boundary-problemet och resonence-problemet. Det första handlar om varför klass ska vara en så viktig identitet och något som folk verkligen agerar utifrån. RHSS talar här om hur en samhällsklass avgränsas på två sätt: vad gäller mobilitet, och vad gäller interaktion. "Mobility closure means that members of a social class cannot easily move socially beyond their class boundaries, and interaction closure means that social interactions are largely confined within these boundaries." (s. 576) Det andra problemet, resonans-problemet, handlar om varför just klass-identiteten ska vara viktig för folk, och inte andra identiteter som bygger på kön, etnicitet, ålder, region eller något annat. RHSS blir här, säger Clarke, konstruktivister; han citerar ur deras bok:

"This objective conception of class must be complemented by an analysis of the subjective mentality, ideas, and dispositions found among members of a class and, equally important, by an analysis of the conditions of collective organization and action on the basis of class position. neither class consciousness nor class organization and collective action follow with any simple necessity from class position." (cit. 576) 

Denna modell är något som väldigt många forskare i litteraturen om politiska regimen skulle kunna komma överens om; man kan också se det som att perspektivet går tillbaka på Max Webers distinktion mellan en klass, som definieras av en delad ekonomisk situation, och en statusgrupp, som definieras av gemensamma kulturella identiteter, vanor och livsstilar. Clarke menar dock att medan den konstruktivitistiska hållningen är rimlig och mainstream, så är den svårförenlig med att särskilt vilja hävda "a theoretical adherence to class as the universally relevant social cleavage for social forces research" (s. 578). Jag kan visserligen tycka att han överdriver svårigheten här: RHSS ville ju uttalat förklara införandet av allmän rösträtt, och med tanke på hur många icke-demokratiska system (t ex Sverige före 1909) som delvis definierat de politiska rättigheterna och rösträtten utifrån ens inkomst och förmögenhet, så finns det ju ändå skäl att tro att klass kommer vara en central skiljelinje i sådana situationer.

Från RHSS och Moore-traditionens kärna går han till en forskningslitteratur som mestadels pågått vid sidan av sociala krafter-paradigmet: forskningen om politiska regimer i postkoloniala länder utanför Europa och Amerika. Här har fler forskare fokuserat på statsformationens institutionella tradition (Bunce 1999; Pepinsky 200), eller vikten av hegemoniska partier och odemokratiska val (Lust-Okar 2005; Gandhi och Przeworski 2007; Levitsky och Way 2010), eller koloniala arv, eller problem med "resursförbannelsen". Det finns också en mängd studier av politiska regimer i fattiga länder som använder statistisk metod och inte studerar särskilda länder och processer, och sällan bygger på sociala krafter-paradigmet.

Utifrån detta forskningsläge är Slaters, Tudors och Boones böcker desto mer nydanande, säger Clarke. Slaters syfte med sin bok är att förklara de mycket olika politiska regimer som råder i sju sydostasiatiska länder: "durable authoritarian domination in Malaysia and Singapore; regime fragmentation in the Philippines, South Vietnam, and Thailand; and militarization in Burma and Indonesia." (s. 579) Förklaringen utgår från den critical juncture som var slutet av andra världskriget och den japanska imperialismens fall i regionen, som utlöste ett tumultuöst decennium. Så här sammanfattar Clarke essensen av Slaters jämförelse av de sju länderna:

"The contours of that upheaval, specifically the nature and degree of contentious politics, shaped the way elites in each case came together to form coalitions, which in turn explains the heterogeneity in regime outcomes. Where state officials, business elites, members of the middle class, and communal leaders faced threatening and endemic challenges from below, they banded together in what Slater calls “protection pacts,” which formed the basis for the strong institutions that supported long-term authoritarian durability. Where these challenges were perceived to be less threatening or less enduring, elite cohesion was weaker, and regimes ended up with poorly consolidated authoritarian institutions. " (s. 580) 

Vad var det då som gjorde att de folkliga upproren var mer hotfulla i vissa länder än i andra? Här fokuserar Slater på hur klassklyftorna sammanföll med (eller korsade) andra sociala klyftor, framför allt etnicitet. I Malaysia och Singapore så överlappade etniska och klasslinjer, och radikala kinesisiska arbetare organiserade sig och gjorde uppror, vilket svetsade ihop eliten och skapade hårda auktoritära regimer med stöd i Malayeliterna. I Filippinerna, Sydvietnam och Thailand däremot byggde den socialistiska mobiliseringen "bara" på klass och blev därför mindre hotfull för eliterna. I Indonesien och Burma var klass inte ens den avgörande politiska skiljelinjen, utan det var i stället region, och när separatistiska gerillor beväpnade sig ledde det till statlig-militär repression mot dessa gerillor, men också till en svagare och mer fragmenterad stat i övrigt. Så Slaters analys breddar perspektiven på vilka de avgörande sociala klyftorna är, men utgår samtidigt från att de sociala klyftorna, däribland klass, finns, i strukturalistisk anda.

Mary Tudors bok syftar att förklara varför Indien utvecklat en stabil demokrati medan Pakistan i decennier haft instabila auktoritära regeringar.

"In The Promise of Power, she argues that the type of class coalition and level of institutional strength behind each country’s founding political party explains the divergence. in india, the congress Party was built by a multiethnic coalition of middle-class elites in alliance with small rural landholders, and the coherence of these groups’ class interests facilitated the emergence of a strong party espousing an inclusive and programmatic nationalist ideology. in contrast, Pakistan’s Muslim league was based on a coalition of strange bedfellows: aristocratic Punjabi landholders and Bengali peasants. despite having no material or redistributive interests in common, these groups came together over their shared identity as muslims and their perceived marginalization by the increasingly hindu-oriented and -dominated congress Party. They joined forces to push for an independent muslim Pakistani nation, and in so doing formed a coalition of convenience that held until the point of independence. But because the material interests of these groups were so opposed—Bengali peasants demanded economic redistribution programs that would have undermined the Punjabi aristocrats’ wealth and power—the coalition fell apart shortly after independence, leaving Pakistan with the muslim league, a poorly institutionalized and weak ruling party espousing a vague and incoherent form of religious nationalism. it did not take long for this founding party to be pushed aside in a military coup." (s. 581-582)

Här kommer vi alltså till den andra kritikpunkten mot sociala krafter-paradigmet som diskuterats ovan: hur det underskattar de politiska institutionerna, här de politiska partierna. Så sett, säger Clarke, är Slater och Tudors teoretiska argument olika: Slater vill föra in andra sociala skiljelinjer än klass i social forces-paradigmet; Tudor arbetar fortfarande med klass som den viktigaste grupptillhörigheten, men att den politiskt är medierad genom partipolitiken. [2] Här invänder Clarke att också andra identiteter är centrala för att förstå den politiska utvecklingen i Indien och Pakistan: inte minst konflikter mellan muslimer och hinduer; han tar också material från Tudors bok för att argumentera mot hennes teoretiska argument, inte minst vikten av den 1906 grundade Muslim League i britternas United Provinces i vad som idag är norra Indien. ML ansåg sig försvara den muslimska minoriteten i dessa områden, och började efter valen 1937 bygga en bredare koalition som inkluderade aristokratiska jordägare, religiösa ledare, och en populistisk rörelse av studenter och småbönder i Bengalen. Ambitionen att bygga en bred klassallians var alltså inte helt olik vad Kongresspartiet gjorde ungefär samtidigt, men ML misslyckades där Kongresspartiet lyckades. (s. 585)

Catherine Boones bok är annorlunda än Slater och Tudors i det att hon forskar mer om det första steget i Moores analytiska modell: de klassklyftor som strukturerar politiken, snarare än det andra steget, hur klassklyftorna mobiliseras och medieras av institutioner. I Afrika har tillgången till jord historiskt sett varit stor men i modern tid har snabb befolkningsökning ökat konkurrensen om jord och enligt Boone har de politiska konfliktlinjerna formats av de jordanvändningsregimer (land tenure regimes) som funnits på plats. Dessa är också regimer som skiljer sig från de som funnits i Västeuropa och Latinamerika, kanonisk mark för Moore-traditionen; i Afrika har man inte i genomsnitt haft lika stark uppdelning godsägare--peasant, utan oftare haft varianter av neocustomary regimes. [3] I ett kapitel analyserar hon Kisii-regionen i Kenya där släkten varit den kontrollerande enheten för jorden och olika familjemedlemmar -- kvinnor, unga, adopterade -- kan missgynnas av släktens patriark. På grund av detta ägandemönster, argumenterar Boone, har regionen haft stor utmigration och ett splittrat väljarmönster, inte ett mönster som följer etniska grupplinjer som stereotypa analyser av Afrika skulle säga. Ett annat kapitel handlar om hur jordägandet formade inbördeskriget i Rwanda:

"The rwandan state after independence maintained top-down, unmediated authority over land allocations, and sought to effect a variety of rural-to-rural migrations to manage population pressure on land and maintain the domains of those connected to the political elite. When hutus took control of the state with the coup of 1959 and abolished the Tutsi monarchy, they expropriated land from and expelled Tutsi landlords, parceling out those plots to hutu small farmers and tenants from other parts of the country. These migrants were subsequently beholden to state officials for their continued protection and access to land, which heightened their stakes in maintaining the political status quo. The dependency relationship also gave state officials direct levers of influence over farmers and peasants in these regions. Boone compellingly argues that these dependency dynamics are critical to explaining variations in regional patterns of violence during the genocide: “The areas of heaviest killing in the early days of the genocide were the areas that had been settled under the aegis and guiding hand of the postcolonial state”." (s. 588)

Här ser vi hur Boone går tillbaka till Moore på ett originellt sätt, genom att verkligen sätta jordägandet och jordanvändningen i centrum och analysera hur politiska konflikter utlösta av chocker medieras av jordägandet. Boone lägger fram denna tolkning i polemik med vad hon ser som en överdrivet etnifierad tolkningsram som används i studier av politiken i Afrika söder om Sahara; ironiskt nog (eller så är det inte ironiskt) så kan man ju rikta samma kritik mot förklaringar som fokuserar på etniska skiljelinjer som mot förklaringar som fokuserar klasslinjer: varför blir just denna identitet politiskt viktig? Boone menar också att etnisk politik-forskarna underskattat hur mycket klasslinjer ligger bakom att etniska linjer politiseras.

I sina slutsatser så säger Clarke så här angående klassanalysens fortsatta betydelse i sociala krafter-paradigmet:

"Undoubtedly, class analysis will remain central to the paradigm; many cases can and should continue to be analyzed by studying the contests between different social classes. But class conflict is not the only form of political struggle that shapes regime trajectories. To the extent that new political institutions and regime structures affect the distribution of power across all manner of groups in society, we should anticipate that multiple cleavages will be activated during the highly charged moments of regime formation and transformation." (s. 591) 

Med sådan öppenhet kan paradigmet vara högst användbart också i studier av helt andra regioner än de vanliga, som Mellanöstern där många politiska analyser utgår från att språk, religion och andra primordial faktorer är viktigare politiska skiljelinjer än vad klass är. Det kommer då handla om en breddad variant av paradigmet, där man inte tar för givet att klass är viktigast, men undersöker klasslinjen jämte geografi, religion och andra faktorer, och tar in institutionernas betydelse. Då behövs mer sofistikerade analytiska metoder än vad Moore använde, säger Clarke:

"Considering a wider array of potential actors will likely require careful empirical detective work and inductive analysis of the cases under consideration. Scholars may therefore want to take what Giovanni Capoccia and Daniel Ziblatt have called an “episode-centric” approach to research. Such an approach privileges analysis of critical junctures in which contingent decisions taken by key actors can produce long-run institutional trajectories. By homing in on these junctures, scholars may be able to better identify the full array of actors (both class and nonclass) relevant to a particular moment of change. in so doing, they might proceed in two steps. First, they may study the historical conditions antecedent to the critical juncture that have made certain identities politically resonant. This type of analysis might look something like Boone’s book, examining how social change (both material and nonmaterial), when refracted through particular historical institutions, makes certain cleavages more resonant than others. of course, as noted above, it is a tall order to expect scholars to conduct an equally rigorous examination of both antecedent conditions and the critical juncture itself—in other words, to spend the same time and effort on each of moore’s two steps. a more cursory analysis of the antecedent period may, therefore, be appropriate." (s. 594) 

I en sådan "episod-centrisk" analys kan man också få fatt på hur viktiga aktörer som Kongresspartiet i Indien kan överskrida klasslinjer och omforma hur klass blir till politik.

 

referens

Killian Clarke (2017) "Social Forces and Regime Change: Beyond Class Analysis", World Politics, 69 (3): 569-602

fotnoter

[1] I en historiografisk sektion så delar Clarke (s. 572-573) in forskningen om politiska regimer i tre huvudsakliga teoretiska inriktningar: övergångsstudier, den strukturella skolan, och social forces-paradigmet. 

[2] Clarke (s. 583) ger ett intressant långt citat från Tudor om varför hon sätter klass i centrum för analysen: "This study suggests that classes, as opposed to status groups, are more likely to influence political outcomes when a society is undergoing major economic changes, as was typical of colonial societies. class tends to become a more important determinant of political action in a society undergoing big economic changes because changes in the economic structure of society—typically toward greater industrialization, urbanization, and international integration—are often accompanied by changes in social structure and in political institutions that had heretofore reflected the status quo."

[3] Så här sammanfattar Clarke (s. 590) Boones jämförelse på denna punkt: "Boone explains that her study was motivated in part by “africa’s bad fit with models of rural class structure that are familiar from the study of europe and the new World” (p. 61). in 
africa, land is less systematically structured along the lines of vertical landlord-peasant ties, and the systems that govern it have not evolved in the ways predicted by new institutional economic theory, that is, from customary regimes to systems based on private property. rather neocustomary regimes have endured throughout the continent, and the social tensions emerging from the decreasing abundance of land have been managed by ethnic notables or chiefs empowered by the state." 

Kontingens

 

Franska nationalförsamlingen 4 augusti 1789, målning av Charles Monnet.

Nationalförsamlingen förklarade denna session att: "The National Assembly 

abolishes the feudal system entirely."

Från Wikipedia Commons.

I samhällsvetenskapliga förklaringsförsök används "contingency", som jag översätter som kontingens, som beteckning för utfall som undflyr teoretiska försök att förutsäga, utfall som undflyr de förväntade mönstren. Sociologen Ivan Ermakoff, professor vid University of Wisconsin-Madison, har en mycket fascinerande artikel på detta tema i American Journal of Sociology från 2015. Så här elegant introducerar Ermakoff sitt problem:

"The notion of contingency presents us with a quandary. We use it to designate what we do not know, what is outside the realm of an inquiry, or what eludes the grasp of an explanatory model (Carr 1963, p. 134; Gallie 1964, p. 92). In so doing, we make the notion a residual category: being outside of knowledge, outside of an inquiry, or outside of an explanatory model, contingency has no fixed place and no content proper. Its boundaries are indefinitely extensible. Whatever content it may have, it owes to the entity that makes it residual. It exists, so to speak, by proxy." (s. 64-65)

Detta är som jag uppfattar det den gängse definitionen av det kontingenta: residualen från prediktiva modeller, det undflyende. Men Ermakoff menar att "kontingens" används också på ett annat sätt: "to characterize processes and events that could have not been or could have been otherwise" (s. 65). Syftet med Ermakoffs artikel är att utreda de två motstridiga definitionerna, det kontingenta som en residual eller det kontingenta som en egenskap för vissa processer. Kan vi säga att en del processer är mer, andra mindre kontingenta? Ermakoff är inte nöjd med perspektivet som ser kontingens som slumpens verk:

"equating contingency with chance happenings without further ado is limiting in two respects. First, the claim of causal independence implies paying attention to disruptions exogenous to the system of action being considered. In the realm of social and historical phenomena, however, such a focus is too restrictive: in many instances, disruptive happenings are endogenous to the process that they contribute to derailing. If so, causal independence no longer applies. Second, the notion of chance happenings leaves open the question of how we should analyze the impact of disruptive happenings on collective outcomes. An exclusive focus on chance happenings moves the attention away from the identification of indeterminacy as a property intrinsic to processes and events." (s. 66)

Om vi ser obestämbarheten (indeterminacy) som en inneboende del av processerna, så kan vi också komma till individers betydelse på denna väg. Enskilda individers påverkan kan ses som exempel på hur "små" orsaker kan ha "stora" effekter. Ermakoff efterfrågar en systematisk analys av hur rollen för individens agens begränsas och bestäms, och han teoretiserar detta genom fyra typer av påverkan: pyramidal, pivotal, sequential, och epistemic. Så här definierar han dessa fyra:

"A pyramidal impact rests on the existence of a hierarchical system of power relations. Pivotal is the action that decisively shifts a balance of power. Sequential impact describes the alignment of individual stances on observed behavior. The impact is epistemic when it affects beliefs that actors presume they are sharing." (s. 66)

Ermakoff använder en analys av nattsessionen för Frankrikes Nationalförsamling 4 augusti 1789, där församlingen tog det legendariska beslutet att "avskaffa det feodala systemet", för att utveckla teorin. Artikelns bidrag är tre. (1) en kritisk diskussion och utvärdering av olika perspektiv på kontingens. (2) artikeln "engages the challenge posed by the presumption of indeterminate social and historical processes", utan att falla i fällan att helt enkelt avfärda utfall som slumpmässiga. (3) artikeln ger en typologi över individers påverkan -- "små" orsaker med "stora" utfall. (4) Artikeln utvecklar en metod för att analysera kedjor av kausalitet och slumpens roll i dessa. (5) en ny, teoretiskt grundad, analys av vad som hände i Nationalförsamlingen 4 augusti 1789.

Den första sektionen efter introduktionen diskuterar fyra "conceptual hints" för hur man kan analysera kontingens mera precist. Den första är "conjunctural causation", där utfall beror på olika konstellationer av orsaker, och en viss faktor alltså inte alltid ger samma utfall, beroende på andra faktorer (Abbott 2001; Hall 1999; Ragin 1987). Här är samhällelig kausalitet alltså nästan per definition kontingent, eftersom utfall beror på olika interaktioner (s. 71). Därmed blir definitionen också för bred för Ermakoff, eftersom alla processer i detta perspektiv är kontingenta. Den andra ledtråden är historisk tid, som i sin tur har två versioner: antingen en där historisk kontext och "environmental factors" mer allmänt spelar roll, en annan som mer specifikt fokuserar på sekvenser av händelser och hur ordningen av händelser spelar roll (Abbott 1983). Ermakoffs kritik mot denna konceptualisering är lik den mot "conjunctural causation", att den inte ger en tillräckligt systematisk analys av orsak och verkan, och kontingensens roll där i. Den tredje ledtråden är slump (chance): i samhälleliga processer kan det finnas helt lösryckta orsaker som inte alls är inblandade i någon endogen samhällelig process: från Gallie (1964) lånar Ermakoff exemplet med att den engelske kungen William III:s häst snavade över en gång grävd av en mullvad, vilket gjorde att kungen bröt ett ben, vilket gjorde att han fick lunginflammation och dog. Ingenting som William III eller någon av hans allierade eller politiska fiender hade gjort, bestämde var mullvaden grävde. Ermakoff menar dock att denna typ av rena slump är ovanlig, och tar ett kontra-exempel: att en soldat den 23 februari 1848 på Boulevard des Capucines i Paris, utanför Utrikesdepartementet, avlossade sitt gevär mot en folkmassa, varpå kravaller bröt ut vilket orsakade februarirevolutionen 1848. Ermakoff menar att även om det var den enskilde soldatens nervositet som fick honom att -- utan att ha blivit beordrad -- avlossa geväret, så gjorde kontexten det sannolikt att något skulle hända; skottet var så sett endogent till den övergripande processen. Vidare så menar han att även om slumpmässiga händelser sker hela tiden, så är vi inte intresserade av det i sig, utan av händelsernas effekter, och för att förstå dem måste vi se dem i de sociala processerna (Sewell 1996). Den fjärde ledtråden är mänsklig agens. Om människan har en fri vilja, kan inte historiens gång vara förutbestämd, är ett vanligt perspektiv. Ermakoff relativiserar detta: människan bestämmer inte fritt sina utfall, utan misslyckas ofta med vad han eller hon försöker: han tar som exempel (från Hall 1999) att om Englands kung Charles I inte hade varit så dålig på att sköta kronans affärer, så hade varken kronans budgetproblem eller kriget mot Skottland lett till revolution och republik. (s. 75) John R. Hall (Cultures of Inquiry, 1999) och andra har teoretiserat hur olika personer har olika kraft att påverka historien; Hall använder begreppet "effort" för att beteckna "variation in the strength of intentionality". Jag undrar dock om inte Ermakoffs avfärdande av individens agens som källa till kontingens, är rotat i samma strävan efter precision som avfärdandet av slumpen och "conjunctural causality".

Från denna kritisk diskussion går han vidare till ett mer positivt program om att analysera historiska processer som endogent kan generera obestämdhet och kontingens. Central här är frågan om hur vissa orsaker (händelser) får stora effekter -- och andra inte. En typ av effekt är den pyramidala: en liten grupp agerar bestämt, och får stora effekter. Som exempel (från Traugott 2002 och Sewell 2005) tar Ermakoff de stora effekterna av att Eugène Thomas, direktör för den franska statens verkstäder för att ge fattiga arbete, fick sparken i maj 1848. Att han blev avskedad ledde till stora protester och bidrog till junirevolten 1848. Den andra typen av effekt är pivotal, när ett fåtal individer "reconfigure a balance of forces between two camps". Från Leff (1969) lånar Ermakoff ett exempel: om inte två styrelsemedlemmar för det tyska nationella folkpartiet hade varit frånvarande från ett möte den 30 juni 1930 hade Hugenberg antagligen inte kunnat leda partiet till en allians med Hitler, och Hitler hade då inte kommit till makten som ledare för en parlamentarisk majoritet. En tredje typ av effekt är sequential: en händelse som "triggers a process of behavioral alignment" (s. 79). Detta är relaterat till  formella modeller av spridning av beteende: tröskelmodeller, kaskadmodeller, och vågmodeller. Som exempel tar Ermakoff den mycket stora effekten av att gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi den 10 december 2010 tände eld på sig själv i protest mot situationen i Tunisien. Efter bara tre veckor fick presidenten lämna landet. Den fjärde typen av stor effekt är epistemic, en påverkan på hur folk formar vad de vet och vad de tror. Som exempel tar Ermakoff när Slobodan Milosovic på en resa till Kosovo 1987, i egenskap av kommunistisk funktionär, inte tog avstånd mot nationalistiska uttryck, utan tvärtom uppmuntrade serbisk nationalism mot Kosovo.

I sin egen analys av den franska nationalförsamlingens "avskaffande av feodalismen" tar Ermakoff hänsyn till dynamiken över tid i sociala processer, och hur en individs agerande och uttalanden kan påverka andra personer och även öka osäkerheten om vad som kommer att hända -- en faktor som förstås i sig har implikationer för utvecklingen. Nationalförsamlingen möttes från den 5 maj 1789, tillkallade av Ludvig XIV på grund av nationens kris (ekonomisk och vidare), för första gången sedan 1614. Den 12 juli börjar upploppen i Paris, den 14 juli stormar folkmassorna Bastiljen, och under andra halvan av juli pågår bondeuppror på landsbygden. När nationalförsamlingen samlas i början av augusti är det alltså under svåra krisförhållanden i landet. Redan i början av session den 5 augusti talade två adelsmän för att införa jämlik beskattning (oberoende av stånd) och lätta feodala krav på bönderna. Redan i början talade alltså två aristokrater om reform; hur skulle detta tas emot? Osäkerhet rådde och olika politiker kunde alltså påverka förloppet. På förhand skulle man inte ha förväntat sig -- givet de sociala och politiska skiljaktigheterna -- att de tre stånden skulle ha samlats om att avskaffa feodalismen, men så hände, och olika historiker som Furet (1989) och Sewell (1985) har pekat på den 5 augusti 1789 som en avgörande händelse i den franska revolutionen. Ändå är orsakerna fortfarande gåtfulla, menar Ermakoff.

Därför lägger han fram sin analys i en Event Study Analysis. Han betonar hur överraskade politikerna själva blev över utvecklingen (s. 89-90). Figur 1 presenterar ESA:n grafiskt, med de olika delhändelserna presenterade steg för steg i kronologisk ordning, och med olika scenarios för hur diskussionen skulle kunna sluta. Scenario 1 är vad man började med, ett uttalande om att återskapa lag och ordning på landsbygden. Scenario 2 är att avskaffa feodala privilegier och skapa skattejämlikhet. Scenario 3 är konflikt, klyftor och polarisering. I sin analys betonar han betydelsen av nodala punkter och av obestämbarheten. Olika politikers reaktioner på andra politikers agerande (som i sin tur var reaktioner på andra politikers agerande) skapade nya händelsekedjor.

Ger analysen en positiv bestämning av kontingensens roll i processen? "The most reliable indicators of contingency are those that directly document this experience: indicators that show people seeking behavioral cues from others, waiting to see which sense of direction might emerge from this information, finding themselves in a quagmire when expectations remain indeterminate, or wavering if cues are inconsistent and contradictory." (s. 100) Ermakoff relaterar här till hur det Serbiska kommunistpartiets toppar reagerade på Milosevic nationalistiska utspel i april 1987, och den stora osäkerhet som rådde i SKP.

referens

Ivan Ermakoff (2015) "The Structure of Contingency", American Journal of Sociology 121 (1): 64-125.