I samhällsvetenskapliga förklaringsförsök används "contingency", som jag översätter som kontingens, som beteckning för utfall som undflyr teoretiska försök att förutsäga, utfall som undflyr de förväntade mönstren. Sociologen Ivan Ermakoff, professor vid University of Wisconsin-Madison, har en mycket fascinerande artikel på detta tema i American Journal of Sociology från 2015. Så här elegant introducerar Ermakoff sitt problem:
"The notion of contingency presents us with a quandary. We use it to designate what we do not know, what is outside the realm of an inquiry, or what eludes the grasp of an explanatory model (Carr 1963, p. 134; Gallie 1964, p. 92). In so doing, we make the notion a residual category: being outside of knowledge, outside of an inquiry, or outside of an explanatory model, contingency has no fixed place and no content proper. Its boundaries are indefinitely extensible. Whatever content it may have, it owes to the entity that makes it residual. It exists, so to speak, by proxy." (s. 64-65)Detta är som jag uppfattar det den gängse definitionen av det kontingenta: residualen från prediktiva modeller, det undflyende. Men Ermakoff menar att "kontingens" används också på ett annat sätt: "to characterize processes and events that could have not been or could have been otherwise" (s. 65). Syftet med Ermakoffs artikel är att utreda de två motstridiga definitionerna, det kontingenta som en residual eller det kontingenta som en egenskap för vissa processer. Kan vi säga att en del processer är mer, andra mindre kontingenta? Ermakoff är inte nöjd med perspektivet som ser kontingens som slumpens verk:
"equating contingency with chance happenings without further ado is limiting in two respects. First, the claim of causal independence implies paying attention to disruptions exogenous to the system of action being considered. In the realm of social and historical phenomena, however, such a focus is too restrictive: in many instances, disruptive happenings are endogenous to the process that they contribute to derailing. If so, causal independence no longer applies. Second, the notion of chance happenings leaves open the question of how we should analyze the impact of disruptive happenings on collective outcomes. An exclusive focus on chance happenings moves the attention away from the identification of indeterminacy as a property intrinsic to processes and events." (s. 66)
Om vi ser obestämbarheten (indeterminacy) som en inneboende del av processerna, så kan vi också komma till individers betydelse på denna väg. Enskilda individers påverkan kan ses som exempel på hur "små" orsaker kan ha "stora" effekter. Ermakoff efterfrågar en systematisk analys av hur rollen för individens agens begränsas och bestäms, och han teoretiserar detta genom fyra typer av påverkan: pyramidal, pivotal, sequential, och epistemic. Så här definierar han dessa fyra:
"A pyramidal impact rests on the existence of a hierarchical system of power relations. Pivotal is the action that decisively shifts a balance of power. Sequential impact describes the alignment of individual stances on observed behavior. The impact is epistemic when it affects beliefs that actors presume they are sharing." (s. 66)
Ermakoff använder en analys av nattsessionen för Frankrikes Nationalförsamling 4 augusti 1789, där församlingen tog det legendariska beslutet att "avskaffa det feodala systemet", för att utveckla teorin. Artikelns bidrag är tre. (1) en kritisk diskussion och utvärdering av olika perspektiv på kontingens. (2) artikeln "engages the challenge posed by the presumption of indeterminate social and historical processes", utan att falla i fällan att helt enkelt avfärda utfall som slumpmässiga. (3) artikeln ger en typologi över individers påverkan -- "små" orsaker med "stora" utfall. (4) Artikeln utvecklar en metod för att analysera kedjor av kausalitet och slumpens roll i dessa. (5) en ny, teoretiskt grundad, analys av vad som hände i Nationalförsamlingen 4 augusti 1789.
Den första sektionen efter introduktionen diskuterar fyra "conceptual hints" för hur man kan analysera kontingens mera precist. Den första är "conjunctural causation", där utfall beror på olika konstellationer av orsaker, och en viss faktor alltså inte alltid ger samma utfall, beroende på andra faktorer (Abbott 2001; Hall 1999; Ragin 1987). Här är samhällelig kausalitet alltså nästan per definition kontingent, eftersom utfall beror på olika interaktioner (s. 71). Därmed blir definitionen också för bred för Ermakoff, eftersom alla processer i detta perspektiv är kontingenta. Den andra ledtråden är historisk tid, som i sin tur har två versioner: antingen en där historisk kontext och "environmental factors" mer allmänt spelar roll, en annan som mer specifikt fokuserar på sekvenser av händelser och hur ordningen av händelser spelar roll (Abbott 1983). Ermakoffs kritik mot denna konceptualisering är lik den mot "conjunctural causation", att den inte ger en tillräckligt systematisk analys av orsak och verkan, och kontingensens roll där i. Den tredje ledtråden är slump (chance): i samhälleliga processer kan det finnas helt lösryckta orsaker som inte alls är inblandade i någon endogen samhällelig process: från Gallie (1964) lånar Ermakoff exemplet med att den engelske kungen William III:s häst snavade över en gång grävd av en mullvad, vilket gjorde att kungen bröt ett ben, vilket gjorde att han fick lunginflammation och dog. Ingenting som William III eller någon av hans allierade eller politiska fiender hade gjort, bestämde var mullvaden grävde. Ermakoff menar dock att denna typ av rena slump är ovanlig, och tar ett kontra-exempel: att en soldat den 23 februari 1848 på Boulevard des Capucines i Paris, utanför Utrikesdepartementet, avlossade sitt gevär mot en folkmassa, varpå kravaller bröt ut vilket orsakade februarirevolutionen 1848. Ermakoff menar att även om det var den enskilde soldatens nervositet som fick honom att -- utan att ha blivit beordrad -- avlossa geväret, så gjorde kontexten det sannolikt att något skulle hända; skottet var så sett endogent till den övergripande processen. Vidare så menar han att även om slumpmässiga händelser sker hela tiden, så är vi inte intresserade av det i sig, utan av händelsernas effekter, och för att förstå dem måste vi se dem i de sociala processerna (Sewell 1996). Den fjärde ledtråden är mänsklig agens. Om människan har en fri vilja, kan inte historiens gång vara förutbestämd, är ett vanligt perspektiv. Ermakoff relativiserar detta: människan bestämmer inte fritt sina utfall, utan misslyckas ofta med vad han eller hon försöker: han tar som exempel (från Hall 1999) att om Englands kung Charles I inte hade varit så dålig på att sköta kronans affärer, så hade varken kronans budgetproblem eller kriget mot Skottland lett till revolution och republik. (s. 75) John R. Hall (Cultures of Inquiry, 1999) och andra har teoretiserat hur olika personer har olika kraft att påverka historien; Hall använder begreppet "effort" för att beteckna "variation in the strength of intentionality". Jag undrar dock om inte Ermakoffs avfärdande av individens agens som källa till kontingens, är rotat i samma strävan efter precision som avfärdandet av slumpen och "conjunctural causality".
Från denna kritisk diskussion går han vidare till ett mer positivt program om att analysera historiska processer som endogent kan generera obestämdhet och kontingens. Central här är frågan om hur vissa orsaker (händelser) får stora effekter -- och andra inte. En typ av effekt är den pyramidala: en liten grupp agerar bestämt, och får stora effekter. Som exempel (från Traugott 2002 och Sewell 2005) tar Ermakoff de stora effekterna av att Eugène Thomas, direktör för den franska statens verkstäder för att ge fattiga arbete, fick sparken i maj 1848. Att han blev avskedad ledde till stora protester och bidrog till junirevolten 1848. Den andra typen av effekt är pivotal, när ett fåtal individer "reconfigure a balance of forces between two camps". Från Leff (1969) lånar Ermakoff ett exempel: om inte två styrelsemedlemmar för det tyska nationella folkpartiet hade varit frånvarande från ett möte den 30 juni 1930 hade Hugenberg antagligen inte kunnat leda partiet till en allians med Hitler, och Hitler hade då inte kommit till makten som ledare för en parlamentarisk majoritet. En tredje typ av effekt är sequential: en händelse som "triggers a process of behavioral alignment" (s. 79). Detta är relaterat till formella modeller av spridning av beteende: tröskelmodeller, kaskadmodeller, och vågmodeller. Som exempel tar Ermakoff den mycket stora effekten av att gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi den 10 december 2010 tände eld på sig själv i protest mot situationen i Tunisien. Efter bara tre veckor fick presidenten lämna landet. Den fjärde typen av stor effekt är epistemic, en påverkan på hur folk formar vad de vet och vad de tror. Som exempel tar Ermakoff när Slobodan Milosovic på en resa till Kosovo 1987, i egenskap av kommunistisk funktionär, inte tog avstånd mot nationalistiska uttryck, utan tvärtom uppmuntrade serbisk nationalism mot Kosovo.
I sin egen analys av den franska nationalförsamlingens "avskaffande av feodalismen" tar Ermakoff hänsyn till dynamiken över tid i sociala processer, och hur en individs agerande och uttalanden kan påverka andra personer och även öka osäkerheten om vad som kommer att hända -- en faktor som förstås i sig har implikationer för utvecklingen. Nationalförsamlingen möttes från den 5 maj 1789, tillkallade av Ludvig XIV på grund av nationens kris (ekonomisk och vidare), för första gången sedan 1614. Den 12 juli börjar upploppen i Paris, den 14 juli stormar folkmassorna Bastiljen, och under andra halvan av juli pågår bondeuppror på landsbygden. När nationalförsamlingen samlas i början av augusti är det alltså under svåra krisförhållanden i landet. Redan i början av session den 5 augusti talade två adelsmän för att införa jämlik beskattning (oberoende av stånd) och lätta feodala krav på bönderna. Redan i början talade alltså två aristokrater om reform; hur skulle detta tas emot? Osäkerhet rådde och olika politiker kunde alltså påverka förloppet. På förhand skulle man inte ha förväntat sig -- givet de sociala och politiska skiljaktigheterna -- att de tre stånden skulle ha samlats om att avskaffa feodalismen, men så hände, och olika historiker som Furet (1989) och Sewell (1985) har pekat på den 5 augusti 1789 som en avgörande händelse i den franska revolutionen. Ändå är orsakerna fortfarande gåtfulla, menar Ermakoff.
Därför lägger han fram sin analys i en Event Study Analysis. Han betonar hur överraskade politikerna själva blev över utvecklingen (s. 89-90). Figur 1 presenterar ESA:n grafiskt, med de olika delhändelserna presenterade steg för steg i kronologisk ordning, och med olika scenarios för hur diskussionen skulle kunna sluta. Scenario 1 är vad man började med, ett uttalande om att återskapa lag och ordning på landsbygden. Scenario 2 är att avskaffa feodala privilegier och skapa skattejämlikhet. Scenario 3 är konflikt, klyftor och polarisering. I sin analys betonar han betydelsen av nodala punkter och av obestämbarheten. Olika politikers reaktioner på andra politikers agerande (som i sin tur var reaktioner på andra politikers agerande) skapade nya händelsekedjor.
Ger analysen en positiv bestämning av kontingensens roll i processen? "The most reliable indicators of contingency are those that directly document this experience: indicators that show people seeking behavioral cues from others, waiting to see which sense of direction might emerge from this information, finding themselves in a quagmire when expectations remain indeterminate, or wavering if cues are inconsistent and contradictory." (s. 100) Ermakoff relaterar här till hur det Serbiska kommunistpartiets toppar reagerade på Milosevic nationalistiska utspel i april 1987, och den stora osäkerhet som rådde i SKP.
referens
Ivan Ermakoff (2015) "The Structure of Contingency", American Journal of Sociology 121 (1): 64-125.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar