onsdag 18 juni 2008

Jobbtillväxt i Europa

1990-talet var ett höjdardecennium för USA:s ekonomi*. Debattörer talade om "the great job machine" samtidigt som Europas och Japans ekonomier stagnerade med ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och låg tillväxt. I USA växte "den nya ekonomin" fram kring informationsteknologin**. I Europa användes begreppet "eurosclerosis" för att beskriva "förstelnade" "överreglerade" europeiska ekonomier som ansågs tyngas av välfärdsstater och starka fackföreningar. I Sverige formulerades en sådan nyliberal hållning av Ingemar Ståhl och Kurt Wickman i böckerna Suedosclerosis 1 & 2, båda utgivna av Timbro.

Men under 2000-talet har utvecklingen skiftat spår på ett viktigt sätt. Japans ekonomi har knappast kommit tillbaka än från 90-talsrecessionen, men Europa har kommit tillbaka. Sverige har nu för tiden högre tillväxt än vad USA har, och Stefan Theil konstaterar i senaste numret av Newsweek att Europa skapat fler jobb än vad USA har de senaste tio åren. Theil skriver:
"Flashback to Western Europe, circa 1994. it's the era of 'Eurosclerosis'—a chronic malaise of anemic growth, high unemployment and a political class in deep denial about the continent's problems. The EU's official jobless rate was 10.5 percent, versus only 6.1 percent in the United States and 2.9 percent in Japan. The "official" numbers didn't even include tens of millions of Europeans who'd dropped out of the work force altogether, or were sloshing around in the continent's vast labyrinth of government make-work and often useless re-education programs. In its 1994 Jobs Report, an alarmed OECD warned that Europe's mass unemployment threatened to 'unravel the social fabric [and undermine] the authority of the democratic system.'
You'd have been called insane then to predict that one day Europe would create jobs far faster than America and be close to eliminating mass unemployment. Yet thanks to what Allianz chief economist Michael Heise calls Europe's 'jobs miracle,' that is precisely what's been happening. As a result of a decade of labor reform, wage moderation and booming markets for its products, the EU has created 17 million jobs since 2000, outpacing the United States over the same period."***

Jag hade tänkt innan att skriva om en artikel av Tito Boeri som handlar om samma sak - att Europas ekonomier går bra och att det i hög grad beror på genomförda ekonomiska reformer som dock kan väcka missnöje - på Vox, "The paradox of disappearing European employment" från 23 april. Theil bygger nog en del på Boeri, som också intervjuas i Newsweek-texten.

Det är också värt att notera att Andreas Bergh framför motsvarande analys för svenska förhållanden. Den enklaste formuleringen är blogginlägget "Vad hände med Sverige-dissarna?" från 23 mars.

"Tillväxt i real BNP, 1997-2006
Sverige 2.8 %
USA 2.7 %
EU15 2.1 %
Källa: Nuteks sammanställning av Eurostat-statistik.
Nu börjar det bli *väldigt* svårt för de som vill svartmåla Sverige att
bortförklara Sveriges goda tillväxt med återhämtning efter krisen 1991-93.
Samtidigt är det allt fler som (liksom jag) menar att Sveriges goda tillväxt är
resultatet av lyckade reformer."


---

Relaterade tidigare artiklar här på bloggen: "Working poor i Europa", 29 maj; "Högervåg i Europa?", 8 maj; "DN om OECD om de svenska skatterna", 5 maj; "Keynesianismen dog aldrig - och politiska konsekvenser av historieskrivning", 27 april; "Tysk löneutveckling", 18 april.

---
*I alla fall i debatten. Robert Brenner ifrågasätter hur bra 90-talet egentligen var med avseende på produktivitetsutveckling, BNP och sysselsättning i The Economics of Global Turbulence (Verso, 2006). Men han är å andra sidan marxist och de brukar ha en negativ bias...
**En bra analys av de teknologiska aspekterna av USA-ekonomins 1990-tal ges i Charles Edquist, Leif Hommen och Maureen McKelvey, Skapar innovationer jobb? Produktinnovationer och processinnovationer i den kunskapsbaserade ekonomin (SNS förlag, 2002).
***Stefan Theil, "Europeans go back to work", Newsweek 23 juni

torsdag 5 juni 2008

Frihandelsfetischism

Vad är grejen med att svenska borgerliga politiker och debattörer förhåller sig så fetischistiskt till begreppet "frihandel"? (Begreppet, som i sig är djupt ideologiskt färgat.)

SvD frågar idag (5 juni, s 8) angående svenska partiledare om vad de tycker om att Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat.

Maud Olofsson: "Jag hade gärna sett en kvinna i Vita Huset, men oavsett vem amerikanarna väljer i höst är det viktigaste för Sverige att den personen står upp för frihandel och tar globalt ansvar för klimatet."

Jan Björklund: "Ett stort steg för USA att utse en afroamerikan som presidentkandidat, men han har en hel del kvar att bevisa när det gäller frihandel och utrikespolitik."

Moderaten Gunnar Hökmark kallade häromveckan i SvD motstånd mot frihandel "hotet mot mänskligheten". (Se inlägg på bloggen Ekonomikommentarer om det.)

Jag blir matt.

Just begreppet: "frihandel". Så simpelt, så förenklande, så totalt anti-intellektuellt och ohederligt använt. (Låt mig återkomma till detta för att utveckla resonemanget, senare.) Jag är inte protektionist (principiellt) på något sätt. Tvärtom. Jag har ju också här på bloggen skrivit om Mancur Olsons hypotes om att den svenska välfärdsstatens omfördelningar är ekonomiskt rationella eftersom den förenar välfärdssystem med öppenhet för handel. Men det slappa, intellektuellt ohederliga användandet av begreppet "frihandel" som Olofsson, Hökmark et consortes sysslar med får mig att vilja spy.

---

Dani Rodrik skriver i artikeln "The Global Governance of Trade as if Development Really Mattered",
"there is no convincing evidence that trade liberalization is predictably associated with subsequent economic growth /.../ a leadership committed to development and standing behind a coherent growth strategy counts for a lot more than trade liberalization /.../ integration with the world economy is an outcome, and not a prerequisite, of a successful growth strategy." (i One Economics Many Recipes, Princeton UP 2007, s 217)

Maud Olofsson och liknande "frihandel"-fetischister gillar - t ex i den nuvarande matkrisen - att måla upp handelshinder (tariffer, tullar etc) som konsekvenser av public choice-berättelser, alltså att mäktiga intressegrupper tvingar fram handelshinder. Men i realiteten är, logiskt nog, borttagandet av handelshinder lika mycket resultat av intressegruppers lobbying som protektionism är... (Se t ex Jeffry Frieden, "Sectoral Conflict and Foreign Economic Policy, 1914-1940", i International Organization vinternumret 1988.)

Handel skapar inte rikedom. Produktion skapar rikedom.