Under efterkrigstiden, ungefär 1945-1980, blev inkomstfördelningen jämnare och jämnare i de rika länderna i Väst. Sverige var det mest radikala exemplet. Löneutjämningen berodde både på medveten politik och fackföreningars arbete - i Sverige med formeln solidarisk lönepolitik - och, enligt många analytiker, på att den teknologiska utvecklingen och konsumtionsmönstren gynnade en storindustriell utveckling i Väst som i dessa länder skapade en mängd semi-kvalificerade jobb och sänkte arbetslösheten för lågkvalificerade och semikvalificerade arbetare, vilket drev upp dessa relativt lågavlönade gruppers löner.
Sedan 1980 har trenden vänts: inkomstfördelningen har blivit ojämnare och ojämnare. Flera faktorer kan åberopas men viktigast är nog att den ökade kapitalrörligheten och hög industriell tillväxt i utvecklingsländer har utsatt arbetarklassen i Väst för hård lönekonkurrens, vilket gjort att dessa relativt lågavlönade gruppers löneutveckling sedan varit långsam*. Den teknologiska utvecklingen - industrirobotar o dyl - har också gjort det möjligt för kapitalet att ersätta arbetskraft med teknologi, vilket ytterligare ökar konkurrensen mot arbetskraften (även om den ökar den fortsatt anställda arbetskraftens produktivitet)**. En tredje faktor som många åberopar, även om jag inte är säker på det empiriska stödet här, är att arbetsgivarna agerat politiskt för att försvaga fackföreningar och arbetarklassens förmåga att försvara sin andel av nationalprodukten.
Det finns alltså en logik i de ökade ojämlikheterna: det går att förstå hur de uppstått. Inte desto mindre är den ökade ojämlikheten ett stort socialt och politiskt problem. Ojämlikheten kan i sig vara orättvis, och den kan också leda till utslagning och permantandet av en underklass som står utanför den mer produktiva arbetsmarknaden. Då kan ojämlikheten de facto bli kostsam för hela samhället, även om det är rationellt och lönsamt för enskilda företag att agera som de gör.
Ett land där det folkliga missnöjet med den stora ojämlikheten är uppenbart, är Tyskland. (Tyskland har förstås också den speciella omständigheten att landet enades för mindre än 20 år sedan och att östra Tyskland var och förblir betydligt mindre rikt än den västra delen.) Reallöneutvecklingen har för folkmajoriteten stått still eller till och med negativ de senaste tio åren, samtidigt som företagen gjort stora vinster. Missnöjet yttrar sig bland annat i den stora debatten om att införa en minimilön (Tyskland har hittills liksom Sverige modellen där minimilöner regleras i avtal istället för lag), och mer storskaligt i den vänstersväng som Tyskland går igenom sedan några år tillbaka. "Tidsandan", säger en politisk analytiker till Newsweek, "har definitivt skiftat till vänster"***. Enligt Newsweek säger idag ungefär hälften av tyskarna att socialism är en bra idé. Ett nytt vänsterparti har uppstått och det tyska socialdemokratiska partiet SPD går igenom en identitetskris över hur de ska hantera den förrepartiledaren högersossen Gerhard Schröders ("tredje vägen") impopulära nerskärningar i välfärdssystemen och trygghetssystemen****. Förtroendet för marknaden minskar och acceptansen för statens roll blir större*****. Från ett svenskt perspektiv är det också värt att notera att tyskarna, likt nästan alla folk, hyser mer rädsla för globaliseringen än vad svenskar gör (trots att den tyska exportekonomin går lysande i den globaliserade världen - men det är förstås inte alla tyskar som får njuta frukterna av det).
För några veckor sedan slöts i alla fall i Tyskland ett löneavtal för den offentliga sektorn som ger 8 procents löneökning över två år, och tidigare i år har tågförare fått 11 procent och stålarbetare 5,2 procent******. Det är första gången på flera år som tyskarna får ökade reallöner och deras köpkraft har fallit i 15 år, säger ordföranden för eurozonens finansministergrupp Jean-Claude Juncker, så nu är det okej att de får löneökningar. Men Juncker liksom övriga EU-politiker varnar andra länder för att följa det tyska exemplet med relativt bra löneökningar: det skulle leda till inflation, varnar man.
Ett tufft budskap. De senaste trettio årens ökade ojämlikhet i de rika länderna är en av dessa länders största politiska utmaningar: hur ska man kombinera tillväxt med jämlikhet. Det behövs nog nya strategier á la Rehn-Meidners originella efterkrigsmodell som syftade just att kombinera god reallöneutveckling (med låg inflation) och en relativt jämlik fördelning, med ekonomisk rationalitet och tillväxt.
----------------------------------------------------------
Die Zeit online tema underklassen, en mängd artiklar på detta tema:
http://www.zeit.de/themen/deutschland/unterschicht/index
*Detta kan formuleras i enkla ekonomisk-teoretiska termer som följer. I en stängd ekonomi A är resurser som det relativt är ont om, till exempel lågkvalificerad arbetskraft i en rik ekonomi med låg arbetslöshet, relativt gynnad. Om ekonomin öppnas och kapitalrörligheten ökar så att kapitalet får tillgängligt en stor mängd lågkvalificerad arbetskraft annorstädes (t ex i Kina) så blir den lågkvalificerade arbetskraften i ekonomi A plötsligt inte längre "scarce", eftersom den nu ingår i samma arbetsmarknad som lågkvalificerad arbetskraft i andra länder. Då blir dess avkastning och dess andel av nationalprodukten lägre, eftersom lönekonkurrensen skärps. Se Ronald Rogowski, "Trade, immigration, and cross-border investment", i Barry Weingast och Donald Wittman (red), The Oxford Handbook of Political Economy (Oxford U P, 2006).
**Om detta se t ex Bo Stråth, Mellan två fonder (Atlas, 1998).
***Stefan Theil, "Calculating to a fault", Newsweek 29 oktober 2007
****Jfr Brigitte Fehrle, "Doppelter Ernstfall", Die Zeit 13 september 2007
*****Se Heioko Geue, "Wie viel Staat darf's sein?", Die Zeit 8 november 2007
******Tony Barber, "EU ministers tell members not to emulate German wage deals", Financial Times 5-6 april 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar