Arbetskraften i det brittiska jordbruket 1850-1914

Vi brukar ibland tala om det gamla Sverige som "det gamla bondesamhället". 1750 var 80 % av hushållen på landsbygden ledda av en bonde, och 1850 var det 50 %.* Inte så i England. Robert Allen menar i klassikern Enclosure and the Yeoman (1992, s. 81-85) att "the family peasantry" i England gick ur tiden på 1700-talet; han pekar på att i 1700-talets slut så ägde "owner-occupier farmers" bara 10 procent av jorden. Denna tidsangivelse för böndernas försvinnande stämmer överens med Johnson (1909), Gray (1910) och Habakkuk (1965) men går emot F Thompson (1966, 1969) och Mingays (1968) tolkningar säger Allen som också pekar på att Robert Brenner (1976) menade att bönderna försvann redan på 1600-talet. Att familjejordbruken var en liten del av Storbritanniens agrara ekonomi på 1800-talet torde i vilket fall vara konsensuspositionen.

Socialhistorikern Alun Howkins var i sin artikel "Peasants, Servants and Labourers" i Agricultural History Review 1994 ute efter att polemisera med just detta perspektiv och treklassmodellen godsägare--arrendebonde--lantarbetare. Han menar att den brittiska historieskrivningen färgats oproportionerligt i denna riktning på två sätt. Det ena är ett ekonomisk-historiskt (i kontrast till socialhistoriskt eller kulturhistoriskt, antar jag) fokus på "tillväxt" och "omvandling" som premierar vad man ser som de mest dynamiska sektorerna och fokuserat på veteodlande regioner i syd och öst som lever upp till den modell man ser som förebildlig i brittisk ekonomisk utveckling. Det andra är en geografisk bias för England gentemot Wales, Irland och Skottland som kan ses som keltiska periferier och "undantag" till den huvudsakliga utvecklingsvägen.

Howkins börjar med att diskutera" the most problematic category - - the peasant" och konstaterar att bara idén om att England skulle ha haft ett "peasantry" är omdebatterad, förnekad t ex av Alan Macfarlane (1978). Howkins menar däremot med Mick Reed (i HWJ, 1984) att det fanns ett "peasantry" -- ska vi översätta det som "bönder"? -- i 1800-talets England. Reed definierar gruppen som de som hade mindre än 100 acres, dvs ungefär 40 hektar, och, med Howkins referat av Reed, 

"on the one hand 'do not hire labour, or who do not appropriate surplus value from hired labour', but on the other 'did not rely on selling their labour power, or at least not entirely nor predominantly'." (cit. 52)

Det senare ledet får man väl säga motsvarar vad vi i Sverige tänker som ett familjejordbruk, men man kan nog med Howkins resa invändningar mot det första ledet, där Howkins tycker att 40 hektar är en alltför hög gräns uppåt: "In many areas, especially of England, 100 acres could be a substantial holding employing several workers." Howkins föreslår istället 50 acres som gräns. Detta stämmer överens med Arthur Youngs observationer i det tidiga 1800-talet, då han menade att en gård av den storleken kunde försörja en familj med dess eget arbete, och stämmer hyfsat med Jeanette Neesons forskning om slutet av 1700- och början av 1800-talet.

En intressant poäng som Howkins gör i sin definition av peasantry är att själva ägandet av jorden inte står i centrum för honom, utan det är det brukandet som gör. I engelsk historieskrivning har man fokuserat kraftigt på ägandet eftersom man varit intresserade av kapitalackumulation i senmedeltida och förmoderna England; i andra länder som Irland, Frankrike och Spanien har man haft väldigt många arrendebönder men inte haft samma tvekan inför begrepp om "peasants" för att beskriva denna typ av jordbruk. (s. 52-53) 1880 var 71 procent av jordbruken (agricultural holdings) i England 50 acres eller mindre, vilket är en större andel än "the 'peasant' societies of Wales and Scotland" som hade 69 procent i denna kategori och anmärkningsvärt nära Irland som hade 77 procent. Om man däremot tittar på de mindre jordbrukens andel av jorden så är den förstås mindre, just eftersom mindre jordbruk per definition har mindre jord: 1907 ägdes bara 14 procent av jordbruksjorden i England på detta sätt, mot 23 procent i Wales och än mer på Irland. 

Var då de mindre gårdarna "peasant"? De var bara sällan helt inriktade på självförsörjningsproduktion, även om många ägnade en hög grad av produktionen till självförsörjning och liknande. Mest marknadsinriktad och kapitalintensiv var produktionen inom trädgårdsbruket och mjölkproduktionen. (s. 54) De flesta hushåll befann sig någonstans emellan extremerna helt marknadsinriktad--helt självförsörjande.

"E J T Collins' study of the woodland village of Tadely in Hampshire shows what he calls a dual economy of small farming and wage labour in the woodland trades, and a similar situation existed in other woodland areas of southern and central England, for example, the Forest of Wychwood in Oxfordshire and the High Weald of Kent and Surrey.  This dual economy was also, as Hall argues, a central part of the economy of 'peasant' Lincolnshire with many families following both labouring and artisan trades as well as holding land. But it must be stressed that these kinds of practices are widespread in many peasant societies. The 'classic' nineteenth-century peasantry of much of southem Europe was deeply implicated in market production." (s. 54)

Dessa familjejordbruk var en del av marknadsekonomin, men var inte profitorienterade, menar Howkins med Mick Reed, och "A precisely similar point is made by Hall in relation to Lincolnshire: 'The peasant's concern is not accumulation of capital, or business expansion, but preservation of the household economy'." (s. 54) TC Smout (1986) menar angående skotska Highlands och bönderna där att "they had their own ideology, which was that possession of land - - the tenure (not the ownership) of a croft - - was the highest good a man could desire" (cit. 54). En memoar från bondelivet i Leicestershire på 1920-talet visar hur en bondefru använde ägg för att 'settle minor debts with local people' och att man bytte varor och tjänster med varandra på ett informellt sätt: 'by such "scheming and skimping" we weathered the hard times' (cit. 55). Bland småbönderna var också en pendling mellan gården och lönearbete en ofta nödvändig strategi: t ex på High Weald i Sussex och Kent som hade många små gårdar in på 1880- och 90-talen, som var beroende av jordbrukarnas vana att tidvis arbeta på större gårdar närmre kusten och tjäna kontanter för att betala arrendet och köpa sådd, verktyg och kläder. På Irland var beroendet av denna strategi ännu större; där kom rapporter på 1890- och 1900-talen fram till att upp till 70 procent av familjeinkomsten bland småbrukare kunde komma från lönearbete i England. (s. 56) Howkins menar, med en för mig lite oklar metod, att det 1880 fanns ungefär 254 400 "peasant 'workers'" i England, 46 400 i Wales, 47 000 i Skottland och och 448 000 på Irland. "We thus have very approximately 795,800 peasants who worked the land plus their families. In total this accounted for a maximum of 20 per cent of cultivated land." (s. 57)

Den andra "marginal" gruppen som Howkins diskuterar är jordbrukets tjänstefolk (farm servants). Ann Kussmaul och andra har hävdat att denna grupp var på nedgång i England fråm 1830-talet och i princip var helt borta på 1870-talet. Howkins citerar Kussmauls klassiska Servants in Husbandry in Early Modern England från 1981:

"Service in husbandry did not evolve into a new form of labour. It collapsed. The increase in the size of farms and of the social position of farmers, the decline in the opportunities of the poor to be anything but wage labourers, and population increase all led to the near total substitution of the coeval institution, day-labouring." (cit. 58)

Howkins håller inte riktigt med, i alla fall inte i ett bredare brittiskt perspektiv. 1871 var 52 procent av alla anställda arbetare i Wales tjänare, och i Irland 60 procent. I England var andelen däremot bara 16 procent, vilket är mer i linje med Kussmauls argumentation. Howkins menar dock att Kussmauls arbete, liksom övrig forskning från Cambridge Group for the Study of Population, är biased till vissa områden och framför allt sydöstra England. (s. 57-58) Howkins menar också att Reeds arbete med originalpapprena för folkräkningen (i Wealden Sussex) visar att "the survival of farm service is often much higher than the printed census suggests" (s. 58). Howkins pekar också på bredare former av anställningar som "family hiring" där en hel familj anställdes på ett bräde för att göra tjänst på en gård i ett år, och också bo på gården -- inte helt olikt det svenska statarsystemet. (s. 59) Denna anställningsform motsvarar inte idén om de engelska daglönarna, säger Howkins som gör en grov uppskattning eller gissning att de fyra länderna på brittiska öarna hade ungefär 550 000 farm servants vid 1800-talets slut.

Efter att de 795 000 "peasants" som Howkins beräknat, och de 550 000 "farm servants", räknats bort återstår en stor grupp "who look much more like the 'classic' proletarians of much writing on British agricultural history" (s. 60). Howkins menar dock att dessa inte var så "rena" lönearbetare som man antar, att de intee bara fick lön i kontanter utan också en del i nature, och att en hel del av dem var migrantarbetare som rörde sig på de brittiska öarna. I vilket fall så var de, menar Howkins, inte majoriteten

"Taking the census definition, in 1871 there were 1,227,565 farm labourers in the British Isles. Against that figure there were, in the last quarter of the nineteenth century, 1,345,800 peasants and servants in British agriculture. By a narrow majority, those who worked the land of Britain, the object of our search, were not proletarianized and landless day labourers but peasants or servants." (s. 60)

I sina slutsatser säger Howkins att detta bara varit en första essä i ett större projekt att omtolka modern brittisk agrarhistoria. Han menar att med det bredare perspektivet på klasstrukturen på 1800-talet och början av 1900-talet som han lanserat här så kan man få nya perspektiv på den tidens sociala och politiska rörelser, och även ställa nya frågor om jordbruksproduktivitetens drivkrafter. Om produktiviteten inte drevs av rent proletariserade lönearbetare, så: "the whole validity of the 'English road', not only as an historical account of change, but also as a model for development, has to be challenged." (s. 62)

Howkins revisionistiska programförklaring fick flera repliker i Agricultural History Review. Richard Anthony replikerade året efter med artikeln "Farm Servant vs Agricultural Labourer, 1870-1914: A Commentary on Howkins" (läs här). Anthony fokuserar på det skotska låglandet som han menar är särskilt lämpligt för att diskutera Howkins tes eftersom "it contained a wide range of different types of agricultural structure, both in terms of farm size and product specialization, and because its hired labour force was dominated by farm servants." Anthony menar att Ian Carters Farmlife in Northeast Scotland, 1840-1914: The Poor Man's Country från 1979 är ett av de viktigaste bidragen till brittisk agrarhistoria från de senaste decennierna. Carter kartlagde nordöstra Skottlands "peasants" och tjänstefolk, och "the ensuing rise of capitalist 'muckle' farmers and the demise of the peasantry" vid 1800-talets slut. I nordöstra Skottland var samhället under 1800-talet ett bondesamhälle, men på det skotska låglandet däremot var gårdarna större och produktionen mer kapitalistisk. Anthony diskuterar den skiljelinje som Howkins vill dra mellan tjänare och lönearbetare, och menar att Howkins överdriver hur viktig denna skiljelinje är: bara för att tjänarna fick en del lön i natura snarare än i kontanter, så betyder det inte att de var mindre "landless proletarians" än vad daglönarna var. Också för den politisk-sociala agrarhistoria som Howkins vill skriva, blir sådana konstruerade skiljelinjer ett hinder snarare än ett bidrag, menar Anthony.

Stephen Caunce replikerade först 1997, med artikeln "Farm Servants and the Development of Capitalism in English Agriculture " (läs här). Han har en rätt rejäl invändning mot Howkins distinktion mellan tjänare och lönearbetare:

"in the late nineteenth century most British farm servants had no option but to sell their labour to get a living, and most had no prospect of ever achieving any significant alteration of that status. In that sense they were proletarians, and the undoubted difference between their long and legally binding contracts and those of ordinary labourers therefore has no automatic implications for the tripartite model." (s. 50)

Caunce artikel bygger framför allt på empiri från östra Yorkshire, som han tidigare forskat om, och han håller med Howkins om att det finns större regionala skillnader i Storbritannien än vad Kussmauls tes har antytt. Så jordbrukets tjänare var en långvarig grupp, precis som Howkins sa, men det betyder inte vad Howkins menade. Så kan man nog sammanfatta Caunces argument.

Också Gary Moses tog i sin artikel "Proletarian Labourers? East Riding Farm Servants C. 1850-75" (läs här) i AgHR 1999 tog upp denna tråd. Moses fokuserar på kopplingen mellan det socioekonomiska -- tjänstefolkets plats i klasstrukturen -- och det sociopolitiska -- hur agerade folk politiskt och hur berodde detta på deras sociala och ekonomiska status? Som till exempel i Hobsbawm och Rudés klassiska studie Captain Swing där de tolkar 1830-talets agrara upplopp som en reaktion på övergången till storskaligt kapitalistiskt jordbruk.** Moses menar att denna litteratur har två gemensamma antaganden:

"Firstly, that farm service was a traditional, pre-modern labour system which declined with the emergence of modern capitalist agriculture; in Kusmaul's words it was 'one the large reptiles of economic history, extraordinarily successful in its time, and driven rapidly to extinction when times changed'. Secondly, that the decline of farm service was an integral aspect of the destruction of the customary social relationships that had previously fettered class formation in rural society." (s. 80)

Här ser vi verkligen hur marxism (hos Hobsbawm) och moderniseringsteori går hand i hand i att förutsätta en linjär utveckling där ekonomi och det sociala korresponderar till varandra. Moses pekar på hur East Ridings historia bevisar det motsatta i fallet tjänandet: agrar modernisering och ökad produktivitet sammanföll med att man fortsatte använda tjänstefolk, contra Kussmaul. Moses håller däremot inte med Howkins om att tjänare är något annat än proletärer (s. 82-83). Tvärtom så uppfyller tjänarna i East Riding Charles Tillys (1984) kriterium för att vara proletär: "people who work for wages, using means of production over whose disposition they have little or no control" (cit. 84). Däremot implicerar inte detta på det sociala och politiska planet vad Howkins antar.

 

referens

Alun Howkins (1994) "Peasants, Servants and Labourers: The Marginal Workforce in British Agriculture, c 1870-1914", Agricultural History Review vol. 42. Läs här. 

fotnoter

* Vidare så visar Mats Morell i Jordbruket i industrisamhället (2001) att antalet bönder fortsatte öka mellan 1870 och 1940 medan andra grupper i jordbruket, framför allt torpare, minskade kraftigt och flyttade till industrin eller till Amerika. Se pdf här.

** Moses refererar i en fotnot till flera studier i denna tradition: "B. Reay, 'The last rising of the agricultural labourers. The battle of Bossenden Wood, 1838', History Workshop J., 26 (1988); Wells, 'Tolpuddle' and K. D. M. Snell, Annals of the Labouring Poor. Social change and agrarian England, 1660-1900 (1987) all associate the emergence of large scale cereal farming with a decline of living-in farm service, which, alongside other factors, promotes proletarianization, protest, and class consciousness amongst the rural poor." (fotnot 7, s. 80)

Proletariatet i 1600-talets Västmanland och vad det säger om svensk historia

Tillväxten av befolkningslager som inte äger någon jord utan måste (löne)arbeta för andra för att överleva, ett proletariat, associeras ganska allmänt med industrialiseringsprocessen eller kanske med den agrara revolutionen som föregick -- och kanske möjliggjorde -- den industriella. Den agrara revolutionen anses ha utspelats i Sverige ca 1750 till 1870, då landets befolkning i runda slängar fördubblades men bondebefolkningen växte mycket långsammare än den obesuttna befolkningen. Jonas Lindström, historiker vid Uppsala universitet, påpekar i inledningen till sin högintressanta artikel "Labouring poor in early modern Sweden?", att kopplingen mellan proletarisering och industrialism går tillbaka inte minst på Marx, och då framför allt kapitlet om "ursprunglig ackumulation" i Kapitalet band ett.

Här skulle jag vilja skjuta in en fundering. Analysen av proletarisering efter 1750 på svensk botten associeras ofta med Christer Winbergs klassiska avhandling från 1975*, och före honom med Gustav Sundbärgs befolkningsstatistik, presenterad i delar av Emigrationsutredningen vid 1900-talets början. Winbergs avhandling var marxistiskt färgad, men Sundbärg hörde, liksom Nils Wohlin som också gjorde viktiga bidrag till statistiken i Emigrationsutredningen, hemma någon helt annanstans på den ideologiska skalan. Enligt hans ungdomsvän och kollega som pionjär inom svensk statistik Isidor Flodström, som 1935 publicerade en vänskrift för Sundbärg, så tillhörde Sundbärg de partilösa fosterlandsvännerna, men det framgår också tydligt ur Flodströms skrift hur resonemang om raskaraktäristik låg nära dem båda vad gällde att förklara skillnader i beteende t ex demografiskt sett.** Oavsett hans politik så är Sundbärg givetvis en gigant i svensk historisk forskning, men jag tycker inte att det är alltför långsökt att hans konservativa samhällsuppfattning kan ha färgat hans syn också på svenskt 1600-1700-1800-tal, och faktiskt på samma sätt som för marxister: marxister och gammeldags konservativa kan ju ha det gemensamt att se ett harmoniskt patriarkaliskt samhälle före industrikapitalismens omvandling av samhället på 1800-talet.***

I vilket fall, tillbaka till Lindströms artikel. Han konstaterar att det är svårt att beräkna hur stor del av befolkningen i äldre historia som var obesutten****, men att de studier som finns antyder att det ändå, contra Marx, var en stor andel:

"Tilly estimated, for example, that the proportion of ‘proletarians’ in Europe increased from 30% in 1500 to 67% in 1800. In late 17th-century France, agricultural labourers could make up as much as 90% of a village’s population. In Brandenburg, small-holders accounted for 40% of the rural population in the early 1600s. According to Dyer, more than half of all households in rural England lived on holdings inadequate for the support of a family as early as around 1300, while Hindle reports that the proportion of ‘labourers’ in the English rural population increased from 20–30% in 1520 to 50% in 1650." (s. 403-404)

Framför allt "labouring poor" i tidigmoderna Europa har väckt stort intresse, säger Lindström, men i Sverige så tänker man oftast sig att arbetare (labourers) och småbrukare (smallholders) var av föga vikt före 1700-talet. "Research and overviews focus instead on the landed peasants (bönder), i.e. freeholders and tenants." (s. 404) När man väl kollar på jordlösa grupper så är det oftast i samband med att man undersöker omvälvningen efter 1750, säger Lindström och illustrerar detta med en tabell från Nils Wohlins undersöknng Den jordbruksidkande befolkningen där denne menar att år 1751 så var en femtedel av manliga heads of household i Sverige jordlösa, 1800 34 procent, och 1850 47 procent. (Motsvarande siffror för Västmanland: 25, 35 och 52 procent.) Carl-Johan Gadd har hävdat att de jordlösa utgjorde en mindre andel av befolkningen i tidigmoderna Sverige än i t ex Frankrike.

Utifrån det knapra kunskapsläget, så gör Lindström en explorativ undersökning som frågar: hur stor var den jordlösa befolkningen? Hur mycket varierade det över tid? Vilka var de? Angreppssättet är källpluralistiskt vilket är krävande, och fordrar i princip en snäv geografisk avgräsning. Lindström väljer att avgränsa sin undersökning till Västmanland på 1600-talet. Han motiverar valet av Västmanland med två skäl. Ett, Västmanland har ovanligt bra data för 1600-talet genom sina tidiga kyrkböcker. Två, Västmanland hade en blandad ekonomi, med skogar och gruvor i norr men stora åkrar i söder. "Thus, within Västmanland, the conditions for a group of labouring poor are likely to have been very varied. This allows for a nuanced analysis of this group." (s. 407) Särskilt ittar han på Snevringe härad och socknen Björskog, känd från hans avhandling. Lindström gör inget argument om att Västmanland representerar Sverige; Wohlins siffror visar att de obesuttna var en större andel av befolkningen här än i Sverige i stort efter 1750; kanske var så fallet också före 1750.

Först för han en väldigt intressant diskussion om möjliga förklaringar till varierande grad av proletarisering i agrara ekonomier. Kula menade att godsekonomin tvingade fram en arbetsdelning mellan bönder med plogar och dragdjur skötte jordbruket medan jordlösa/motsvarande torpare gjorde enklare arbeten såsom dikning eller skördearbetet. För Sverige visar Torbrands analys av arbetsorganisationen vid Johannishus ca 1730 ungefär en sådan uppdelning mellan bönder och torpare, och studier av järnbruk visar faktiskt också det. Rodney Hiltons modell fokuserar däremot på jordbruksarbetets säsongsvisa karaktär där fattiga var en flexibel arbetsreserv som användes i skördetid. Gentemot denna menar Lindström att Sveriges jordbruk inte var så spannmålsfokuserat utan snarare hade en blandning av djurhållning och spannmål. (s. 405-6) Både Kula och Hiltons förklaringar fokuserar på de jordlösas ekonomiska funktion: om denna var mindre i Sverige kan förstås gruppen varit mindre här. Men Norge, som hade ett liknande jordbruk, hade redan på 1600-talet en stor grupp husmenn, visar en nyare forskning i kontrast till en äldre (t ex Sogner 1976). En skillnad mellan Sverige och Norge är dock lagstiftningen. Gustav Vasa förbjöd 1540 daglöneri på landsbygden och tjänsthjonsstadgan från 1664 stadgade liknande att obesuttna skulle vara tvungna att vara helårsanställda som tjänare. Också uppdelning av gårdar, och etablerandet av torp på bondgårdar, reglerades. Elgeskog och Wohlin menar visserligen att regleringarna bara efterlevdes i begränsad utsträckning, men reglerna kan ändå ses som tecken på att antalet torpare och backstugusittare var litet före 1750. (T ex Rantanen 1997; Henrik Svensson 2002.)

De faktiska tal som finns antyder dock att det fanns rätt många semiproletära och proletära svenskar även före 1750. Wohlin pekar på att det stora antalet torp som fanns 1750 visar att man faktiskt hade etablerat torp, trots regelringarna. Friberg och Friberg har analyserat Tillberga socken i Västmanland år 1632 och klassificerar 21 av 65 hushåll som inhyseshushåll.

Den empiriska undersökningen börjar med en källdiskussion. "Tax registers", och då framför allt mantalslängder, och kyrkböckerna är de viktigaste demografiska källorna för Sverige före Tabellverkets uppkomst i 1700-talets mitt. Skattelistor finns i mängder men eftersom de skulle samla skattebasen, inte människorna, så uteslöts ofta de fattiga. Juttikala menar att det faktum att mantalslängderna från 1600-talet (Lindström översätter med poll tax records) inte listar särskilt många obesuttna hushåll inte betyder att sådana hushåll inte existerade, utan bara att källan är inkomplett. (s. 409) Den källa som däremot har bättre täckning för obesuttna hushåll, säger Lindström, är skatten på boskap som togs ut 1620 till 1641. Denna skatt skulle uttalat omfatta inte bara besuttna bönder utan också torpare och inhyses. Däremot så är täckningen sämre för obesuttna som inte ägde någon boskap: bara i 5 av 65 socknar som Lindström studerat inkluderas de fattiga som inte ens hade en ko eller så. Beräkningarna av andelen obesuttna baserat på boskapsskatten bör alltså ses som minimiberäkningar. De syns sockenvis i figur 1, för år 1640.

Bland de 5148 hushåll som Lindström identifierar i boskapsskatteregistret för år 1640, så var 26 procent jordlösa. För att kunna säga något om Sverige utanför Västmanland har Lindström kollat också på boskapsskatten i Uppland och Jönköpings län. I Uppland var 25 procent av hushållen obesuttna (med stor variation bland socknarna: från 6 till 49 procent) men i Jönköpings län bara 10 procent (med en variation från 0 till 40 procent). (s. 411)

Kyrkböckerna räknade folk, inte skattebasen, så är i teorin än ännu bättre källa för andelen obesuttna än vad boskapsskatten är, men å andra sidan finns kyrkböckerna sällan så långt tillbaka som 1600-talet. I Västerås stift, som inkluderar Västmanland, finns de dock. För Björskogs socken finsn husförhörslängder från 1643 och framåt. Detta år bodde en tredjedel av socknens 125 hushåll inte på en gård utan på ett torp eller på byns ägor. De jordlösa hushållen var mindre än de jordägande, så andelen av individerna i socknen som levde i ett jordlöst hushåll var bara 18 procent. (s. 412) I sockenlängder (vilket JL översätter som "parish register") från Berg socken för år 1640 listas 26 bönder med gårdar, 23 torpare och 24 soldater och 6 hantverkare. I Stora Rytterne 1641 utgjorde torpare, inhyses och soldater 58 procent av de listade. (s. 412) Alla dessa uppgifter tyder på att det fanns en "significant group of landless or semi-landless in Västmanland in the 1640s." (s. 413)

En jämförelse med Tabellverkets folkräkning för 1751 visar en svag ökning av antalet jordlösa i Västmanland sedan 1640. Lindström menar att ökningen framför allt skedde under 1600-talets andra hälft. Diagram 2, som jag klistrat in ovan, för Snevringe fögderis tre socknar visar andelen obesuttna hushåll för vart tolfte år, beräknat från mantalslängderna (förutom 1640 som är baserat på boskapslängderna). Lilla Rytterne var en godsdominerad socken, Munktorp hade gods men var mest en bondesocken, och Svedvi var en bondsocken med ett järnbruk. Dessa skillnader förklarar antagligen skillnaderna i graden av proletarisering, där Lilla Rytterne ligger över 50 procent från 1688 och framåt medan Munktorp och Skedvi under samma period ligger runt 30-40 procent. Befolkningen växte i Sverige på 1600-talet, säger Lindström med referens till Edvinsson (2015), och antagligen ledde detta också till proletarisering. 1600-talet såg också en tillväxt i gruvindustrin, som förstås krävde mer arbetskraft, från bönder (som kunde stå för transporter, men också leveranser av ved) men också från obesuttna. (s. 415) Att andelen obesuttna ökade mellan 1640 och slutet av 1600-talet stöttas också av kyrkböckerna från Berg, Björskog och Sura socknar på 1680-talet, då 50-65 procent av hushållen var torpare. (s. 415-6) Omvänt så menar Lindström att minskningen av andelen obesuttna efter 1690 har att göra med dåliga skördar och en minskning av befolkningen, det senare också i samband med det stora nordiska kriget 1700-1721. 

Det fanns alltså många obesuttna också före 1750. Kan man då säga att de, torparna och backstugusittarna, var ‘a small group of outcasts, halt and lame persons’, som Ahlberger menar i sin bok Konsumtionsrevolutionen, snarare en del av livscykeln (obesutten som ung, och som gammal på undantag, besutten i huvuddelen av livet) än en proletär klass?***** Bland de 480 obesuttna hushållen i Snevringes mantalslängder 1688, så inkluderade en femtedel en person som var beskriven som gammal eller oförmögen att arbeta. Men 80 procent av de obesuttna hushållen gjorde alltså inte det. I Björskogs sockens husförhörslängd från 1688 så finns också precisa åldersuppgifter för alla i socknen, och diagram 3 nedan visar ålderpyramiden detta år, uppdelad på män och kvinnor, och besuttna och obesuttna. Kvinnor utgjorde 52 procent av den besuttna befolkningen, men 62 procent av den obesuttna; av 38 inhyses var 30 kvinnor. Husförhörslängderna från Berg och Sura visar liknande köns-ratios, och att kvinnor -- som var i majoritet av befolkningen eftersom så många män dött i krigen -- var oproportionerligt proletariserade stämmer också med tidigare forskning, som Ahlbergers Vävarfolket (1988), Fiebranz Jord, linne eller träkol? (2002) och Winberg (1975).

Vad gäller klassammansättningen talar diagram 3 mot idén att proletarisering var en del av livscykeln, snarare än något permanent. En relativt liten andel av de i 20-årsåldern var obesuttna, och 40 procent av de i åldrarna 30 till 59 var obesuttna. (s. 418) Inte heller i Kolbäck eller Säby socknar får livscykelshypotesen stöd; där använder Lindström begravningsregister för 674 begravningar mellan 1687 och 1699 och av dessa var 304 personer eller 45 procent obesuttna. En majoritet i åldersgrupperna 35-44 och 55-64 var obesuttna, och nästan hälften i åldersgruppen 45-54. (s. 418)

I slutsatserna menar Lindström att även om Västmanland inte är representativt för Sverige som helhet -- jämförelsen med Jönköping visar att andelen obesuttna kunde variera rejält -- så talar undersökningen för en rejäl revision av en viktig del av svensk historieskrivning:

"the results of this study suggest that the history of the unlanded population in Sweden should be revisited and revised. It is a history that started long before 1750. It is not only a history of the transition to another economic regime, but also of continuity and variations within an older system." (s. 420)

Jag kunde inte hålla med mer, och tycker nästan att Lindström säljer in sina resultat för försiktigt! Antagandet om föga proletarisering före 1750 har ju varit så viktigt i ekonomisk historia och social historia, men i förlängningen också för den politiska historien, som har skrivits i så hög grad som en historia om relationen mellan bönder (underförstått befolkningen) och staten. Som Lindströms undersökning visar, så är varje likställande av bönder, dvs besuttna, och allmoge eller svensk befolkning i allmänhet på 1600-talet vilseledande. Det är dock inte den socialhistoriska eller politisk-historiska aspekten som Lindström lyfter fram i slutsatserna, utan snarare den ekonomisk-historiska:

"Their economic significance, in different socioeconomic contexts, needs to be further explored. The high proportions of live-in servants in the study area shows that the labour of crofters and lodgers was not a substitution for servant labour but existed alongside it. Still, the presence of these groups indicates the importance of casual labour and/or other forms of exchange relationships between different types of households in early modern Sweden. Recent research has emphasized the many ways in which households were entangled in networks across household borders as well as the prevalence of multi employment in the ways that most people made their living. This opens up a view of rural Sweden before the agricultural revolution that differs from the old conception of a peasant economy consisting of self-sufficient and discrete units of production and consumption. In order to learn more about this economy, we need to know more about how the unlanded population made a living and how they interacted with landed estates, ironworks, and the landed peasantry. This would affect the history of proletarianization in Sweden as well as our understanding of rural society in early modern Sweden more generally." (s. 420-421)

Amen!

Fotnoter

* Winberg (Folkökning och proletarisering, 1975, s. 16-17): befolkningen dubblades 1750-1850. Bondebefolkningen ökade med 110 procent, de obesuttna med mer än 300 procent. "detta proletariat [var] en nybildning sedan 1700-talets mitt. Det är denna process som i det följande kallas proletarisering."

** Isidor Flodström, Gustav Sundbärg och hans livsverk: En minnesskrift (Uppsala och Stockholm: Almqvist och Wiksell, 1935), s. 13 om fosterländskheten. Exempel på resonemang om "ras": s. 9, 17. 

*** Jfr Robert Allens polemik med Marxister och Tories som båda ser ökad ägandeojämlikhet som förutsättning för den agrara revolutionen i England, i Enclosure and the Yeoman (1992). 

**** Längre fram i artikeln, s. 408, för han en diskussion om begreppen "labouring poor" på engelska och obesutten på svenska. "While the English term stresses the group’s dependence on their labour, the Swedish word stresses their lack of land. On the other hand, the lack of land is exactly what made them dependent on their labour. They were, in other words, proletarians, or rather semi-proletarians. Few had no access to land at all. Wage work in early modern Europe often included different kinds of entitlements." (s. 408) Här för han också en diskussion om genomsnittlig storlek på torpen och deras sämre jord jämfört med bondgårdarna.

***** I Norge har Dyrvik funnit att husmenn-gruppen 1664-66 huvudsakligen var just unga eller gamla, medan Kongsrud för samma period men ett annat område, finner det motsatta. (s. 417)

Referens

Jonas Lindström (2019) "Labouring poor in early modern Sweden? Crofters and lodgers in Västmanland in the 17th century", Scandinavian Journal of History. Läs här.

Livslön och medelklassen vid 1900-talets mitt

I en artikel publicerad i tidskriften Scandia år 2013 studerar Orsi Husz en pressdebatt som pågick år 1950 under namnet "Rättvisa åt medelklassen". Svenska Dagbladet trumpetade i början av 1950 ut att "Industriarbetaren tjänar lika mycket som lektorn" och det sades i en annan artikel att ”Särskilt illa har därvid den intellektuella medelklassen råkat ut. Utan minsta överdrift kan sägas, att den i nuvarande läge hotas av allmän ekonomisk utarmning och proletarisering.” SvD:s sex artiklar gavs ut i bokform i 30 000 ex och ledde till debatt också i Vecko-Journalen, Ergo, Dagens Nyheter, Tiden med flera ställen. Debatten kom inte från ingenstans: tjänstemännen blev fler under perioden, universiteten höll på att byggas ut och regeringen förberedde en proposition om mer pengar till studenterna, och inkomstklyftorna krympte. Husz:

"Inkomstklyftorna minskade och även realinkomsterna för ett högre mellanskikt sjönk. Utbildning ledde inte längre automatiskt till en privilegierad ställning. En borgerlig livsstil med stor bostad, hembiträden och middagsbjudningar blev omöjlig att upprätthålla för vissa grupper som var vana vid eller strävade efter den sedan tidigare. Privatekonomiska problem diskuterades alltmer i dessa kretsar och sådana diskussioner framstår som ett sätt att bearbeta de sociala förändringarna. Ett utpräglat missnöje uttrycktes allt oftare i termer av medelklassproblem." (s. 90)

I debatten år 1950 refererades upprepade gånger till inkomsten en person i ett visst yrke kan förvänta sig över en livstid (som i bilden ovan för sjuksköterskan, yrkesarbetaren och grovarbetaren), alltså vad vi idag kallar "livslön" och som påverkas inte bara av ens årslön vid år t, utan också av hur lång tid det tar att utbilda sig, om yrket är tungt så att man får gå i pension tidigt, och så vidare. I diskussionen om vad som är en rimlig livslön talar tidningar som Vecko-Journalen om "värde" och "värdering" av olika yrken, klasser och människor. Genom detta kommer Husz in just på vad "värde" och "worth" betyder -- det ekonomiska värdet i kronor och ören, och kulturella värden och värdighet, till synes normativt och subjektivt (s. 93).

"Här har vi kommit till ett viktigt stridsämne inom moderna klassteorier, nämligen frågan om binära kontra enhetliga perspektiv på klass. Många samhällsforskare av i dag utgår ifrån att ekonomin och ekonomiska aktiviteter är kulturellt inbäddade. Det är också okontroversiellt att hävda att det har skett en förskjutning från ekonomi till kultur vad gäller klass, det vill säga att klass alltmer är en kulturell kategoriseringsgrund i stället för en huvudsakligen ekonomisk sådan. Färre är villiga att överge tudelningen ekonomi-kultur i studiet av klass. De klassiska klassteorierna (Karl Marx, Max Weber, i viss mån även Bourdieu) bygger alla på en binär uppfattning, även om förhållandet mellan ”objektiv” ekonomi och ”subjektiv” kultur skildras på sinsemellan helt olika sätt i de olika skolorna. Detta har utmanats av vissa forskare, dels inom feministisk forskning, dels inom det forskningsfält som kallas för ”cultural economy”, kulturell ekonomi. Beverley Skeggs, som representerar feministisk kulturforskning, suddar bort skiljelinjen mellan kultur och ekonomi genom att i sina klassanalyser – förlagda i dagens Storbritannien – hävda att kultur i dag ofta betraktas som en egendom hos människor i olika klasser och kan exploateras eller användas som en resurs, både i en symbolisk och en faktisk ekonomi. Kultur använder hon i bred betydelse där känslor, dispositioner och habitus inkluderas. På så sätt skulle man, något överdrivet, kunna säga att i den svenska debatten 1950 används medelklassens känslor av oförrätt och förbittring som en resurs i ekonomiskt vinningssyfte. Men det är inte detta spår om hur kultur omvandlas till ekonomi som jag kommer att följa här. I denna artikel visar jag i stället, med avstamp i det kulturekonomiska forskningsfältet, hur ekonomin fungerar som en kulturell resurs, eller snarare att de ekonomiska beräkningarna som användes i 1950-talets debatt samtidigt bör förstås som kulturella uttryck för klass." (s. 93f)

Husz använder begreppet "värde" som handlar om båda sidorna av klassamhället, det till synes objektiva (inkomster, pengar) och det till synes subjektiva (värderingar, självbild), för att bryta upp just den binära uppdelningen av två sorters klassbegrepp.

"I det följande låter jag således analysen av medelklassdebatten styras av den enkla men högst klargörande frågan: vad räknades? Vad betyder de ekonomiska kalkylerna? Jag vill visa att det som framstår som ”rena ekonomiska kalkyler” av medelklassens livsinkomster och budgetar också är beräkningar av livsvärden, värdighet och ”livskvalitet”. Hur rättfärdigades de ekonomiska kraven? Vad ansågs vara av värde och hur jämförde och sammanjämkade man i praktiken olika slags värden? Och till slut: hur artikulerades klass i denna sammansmältning av det materiella och det kulturella?" (s. 95)

SvD:s artikelserie var pikant nog (men Husz gör ingen sak av det) skriven av en adelsman, av ätten Natt och Dag. Den skrevs som ett samtal mellan de båda 30-åriga herrarna Prakticus -- outbildad, med en årsinkomst om 7500 kr -- och Akademicus, en högutbildad man med 12 000 kr om året. Prakticus "valde" att börja arbeta som 15-åring: först som springpojke, sedan som en lärling vid industrin. Detta medan Akademicus gick gymnasiet och universitetet, det första finansierat av föräldrarna, det andra av studielån. I det tänkta nuet betalar A 1000 kr mer i skatt, och till det kommer räntor och avbetalning på studielånet samt en del "nödvändiga" utgifter för privat försäkring och böcker. Den följande artikeln komplicerade beräkningarna genom att anta ett livscykelperspektiv: inte bara inkomsterna fram till 30 års ålder, utan över hela livet. SvD använde för detta beräkningar som en statistikprofessor i Lund, Carl Erik Quensel, hade gjort för Sveriges yngre akademikers centralorganisation 1944. Med lite siffertrix, inte minst hur man räknade på kostnaderna för åren som student, fick SvD det till att en spårvägsman som började arbeta vid 15 års ålder fick samma livsinkomst som en underläkare. Tiden räknade om med bruttolöner istället för efter skatt, med hänsyn till tjänstemäns högre pensioner, med andra antaganden om kostnader under studieåren, med mera, och fick inte alls samma resultat. Statistikern Sven Moberg presenterade i sin tur en helt annan beräkning med faktiska (men redan inaktuella) löner istället för projicerade löner som Quensel hade använt, och fick också fram högre livslöner för akademikerna. (s. 101)

Vännerna av större löneskillnader hade en rad mer eller mindre långsökta argument. I övre medelklassens Vecko-Journalen och Uppsalastudenternas Ergo hävdades det att akademiker var idealister men att om relativlönerna fortsatte falla skulle rekryteringsbasen bli alltför snäv, trots att de akademiska yrkena i sig hade högre status och var mer attraktiva än arbetaryrkena; Alf Ahlberg och andra menade att man måste räkna med att medelklassen har större fasta utgifter för bostad, tjänare, böcker och annat som hör medelklassens livsstil till och att löneskillnaderna mellan medelklass och arbetare därför borde vara större. (s. 104-5)

Vilka var det då som var den tänkta medelklassen i 1950 års debatt? Socialgrupperna I, II och III kallades hos Svenska Gallupinstitutet ”bättre situerade”, ”medelklass” och ”arbetare”. I debatten 1950 definierades aldrig klass men i de fortsatta debatterna rörde man däremot just vid frågor som relationen mellan "socialgrupp" och "social klass".

 

Medelklassen associerades i dess egna organ, framför allt Vecko-Journalen, med kultur och reflektion, medan arbetarklassen sågs som krasst materialistisk och ute efter snabba pengar, människor som "hellre väljer att snabbt skaffa sig relativt stora omedelbara löneinkomster framför att engagera sig i ett mödosamt studiearbete med låg avkastning både nu och på framtiden." (cit. 110) Husz påpekar att SvD talade om medelklassen som 44 procent av befolkningen, men samtidigt pekade på akademisk utbildning som det mest utmärkande för denna grupp -- men det var bara 1,25 procent av befolkningen mellan 25 och 65 år som hade universitetsutbildning. (s. 111)

Medelklassens vänner och företrädare var inkonsekventa eller inte helt intellektuellt hederliga också på andra punkter. Det sätt som de arbetar med en dubbel bokföring -- medelklassen förtjänar si och så, medan arbetarklassen förtjänar och har att räkna med något mycket mindre -- är väldigt slående, t ex i detta anförande ur Vecko-Journalen om hur orättvist det är att inte löneskillnaderna är större:

"I ett villasamhälle utanför Stockholm bor en lektor, gift och med fyra barn. Hans hustru är lärarinna även hon. Han är i den åldern och har det antalet tjänsteår att han hamnat i högsta löneklassen. Då också hon kommit högt på löneskalan, har de en sammanlagd årsinkomst på 30.000 kronor. Ytligt sett har de det alltså lysande ställt. I själva verket lever de sämre än sina grannar, en arbetarfamilj som genom husfaderns och äldste sonens yrkesarbete kommer upp i en samlad familjeinkomst på något mer än tredje delen av lektorns. Frånsedd bostaden som är större och bättre inredd i lektorsfamiljen än i arbetarfamiljen, står standarden i den förra ett trappsteg under den senares. Lektorsfamiljen äter sämre, klär sig sämre, gör av med mindre sprit, mindre tobak, går mindre ofta på bio, har inte råd att hålla barnen med lika fina cyklar och har inte råd till de semesterresor, som grannfamiljen kan kosta på sig. Varför? Därför att
lektorsfamiljen per år har:
10.000 kronor i skatt
3.000 kronor i studieskulder och försäkringar betingade av skulderna
7.000 kronor i utgift till två hembiträden
3.000 kronor i utgift för huset, i stället för de 2000 som arbetarfamiljen betalar och lektorsfamiljen gärna skulle ha nöjt sig med om den fått,
1.000 kronor i utgifter för oumbärlig facklitteratur och tidskriftslitteratur för båda makarna, som är lärare i skilda ämnen." (s. 112)

Att de två hembiträdena är en nödvändig utgift för lektorn, men inte kommer på tal för arbetarfamiljen, samtidigt som förekomsten av två hembiträden i lektorsfamiljen bara räknas på kostnadssidan och inte på något sätt som en bättre levnadsstandard, exemplifierar just de dubbla måttstockarna. Likaså var det självklart att lektorsfamiljen skulle bo större och ha tillgång till litteratur och tidskrifter, liksom SvD hävdade att medelklassen måste ha bättre kläder än vad arbetarna kan ha. Som Husz konstaterar:

"De ”oumbärliga” utgifterna räknades som självklarheter och inte som tecken på en faktiskt högre levnadsstandard hos medelklassen. Det var först efter att dessa utgifter var betalda som man började jämföra arbetarnas och medelklassens ekonomiska situation. I medelklassartiklarnas skildringar hade arbetarna inga motsvarande ”nödvändiga” utgifter." (s. 113)

I sina slutsatser menar Husz att 1950 års medelklassdebatt kan ses som en "artikulation av klass i skarven mellan det gamla borgerliga samhället och den nya välfärdsstaten." (s. 114) Hon menar att sammanblandningen mellan kultur/värderingar och ekonomi/inkomster i 1950 års debatt också illustrerar problemet med "en binär klassanalys som skiljer mellan objektiv ekonomi och subjektiv kultur och därigenom riskerar att överta en förment naturaliserad dåtida diskurs." (s. 115) Som jag läser henne så menar hon att eftersom den tidens aktörer själva blandade ihop kultur och ekonomi, och smugglade in värderingsfrågor och kulturella antaganden i förment objektiva ekonomiska argument och analyser, så bör inte den efterkommande historikern klistra på etiketten "ekonomi" på sådana uttryck och se dem som något separat från kulturen.

Referens
Orsi Husz (2013) "Att räkna värdighet: Privatekonomi och medelklasskultur vid mitten av 1900-talet" (pdf), Scandia 87-121.

Klasskonflikt i politiken i de rika länderna

Vilken roll spelar klasskillnader, och mer specifikt konflikter mellan klasser, i dagens politiska system i välfärdskapitalistiska länder? Denna fråga adresserar sociologerna Jonas Edlund, professor i Umeå, och Arvid Lindh, forskare vid SOFI i Stockholm, i artikeln "The democratic class struggle revisited" från 2015.

De skiljer på två sorters konflikt, och definierar dem så här:

"The concept of social conflict refers to tensions and antagonism between social categories located at different levels in the socio-economic hierarchy outside parliamentary politics, for example, class conflicts played out primarily at the site of production or more or less violently in the streets. The concept of political conflict refers to class struggles that are mainly institutionalized within parliamentary politics and resolved in a ‘‘peaceful’’ way through the implementation of redistributive welfare state policies." (s. 312)

De utgår från Walter Korpis analys i hans bok Den demokratiska klasskampen från 1981. Korpi argumenterade att i avancerade välfärdsstater flyttade klasskonflikter över från mindre institutionaliserade, sociala konflikter till formella politiska konflikter. Korpi har därefter framför allt studerat detta på den institutionaliserade nivån, med fokus på politiska partier och stora organisationer som fackförbund. Edlund och Lindh går över till en individ-nivå och studerar hypotesen baserat på individ-survey-data från International Social Survey Program (ISSP) för 1999 och 2009 från 20 länder. Där definierar de social konflikt som folks uppsattnint om hur svåra de klassrelaterade sociala konflikterna i samhället är, och politisk konflikt som klasskillnader i preferenser för omfördelningspolitik. Med dessa definitioner är social konflikt mindre vanligt i omfördelande välfärdsstater, och politisk konflikt mera vanligt, just som Korpi argumenterade.

Den teoretiska bakgrunden är en diskussion om hur viktigt klass, och klasskillnader, är för politiken i välfärdskapitalistiska länder sedan 1990-talet. Gentemot forskare som Korpi som argumenterat att klass fortfarande är viktigt, trädde framför allt på 1990- och 2000-talen forskare fram som menade att klass inte längre var särskilt viktigt. Inglehart talade om postmaterialistiska värderingar*, Pierson (1996) om att välfärdsstaten skapat sina egna intressegrupper, och Pakulski och Waters om "the death of class", att de materiella skillnaderna mellan klasserna blivit så små att de inte längre kan strukturera politiken och dess ideologiska motsättningar. Mot detta står analyser som Korpi och Palme (1998) och le Grand och Tåhlin (2013). Klasskillnader i politiken har studerats framför allt som betydelsen av klasstillhörighet för ens partival (som Evans 1999) och betydelsen av klasstillhörighet för ens policy-preferenser (som Svallfors 1999). Edlund och Lindh väljer som sagt att studera den andra dimensionen, kopplingen mellan klass och policy-preferenser.**

För att mäta folks uppfattning om de sociala konflikternas styrka i samhället använder de ISSP-frågor om "how much conflict is there between..." (a) fattiga och rika, (b) arbetarklassen och medelklassen, (c) management och arbetare, (d) "people at the top of society and people at the bottom". Den politiska konfliktdimensionen mäts med klasskillnaden i hur folk med olika klasstillhörighet svarar på frågan "It is the responsibility of the government to reduce differences in income between people with high incomes and those with low incomes." (s. 317)

Metoden är multilevel-analys där de tar hänsyn både till individers egenskaper och samhället där de lever -- skatter som andel av BNP, sociala utgifter som andel av BNP, och hur mycket staten omfördelar inkomster (från Wang och Caminada 2011) som intressanta variabler, och BNP/capita som kontrollvariabel. Resultaten visar att folk i länder med större välfärdsstat och mindre inkomstojämlikhet uppfattar de sociala konflikterna i samhället som mindre svåra, och att länder med större välfärdsstater har större klasskillnader i preferenser för omfördelning.

Den teoretiska slutsatsen är: "this article offers some support for the claim that the encompassing welfare state can be understood as a manifestation of a successful large-scale societal compromise between partly conflicting interests rooted in social structure." (s. 324)

 

Referens

Jonas Edlund och Arvid Lindh (2015) "The democratic class struggle revisited: The welfare state, social cohesion and political conflict", Acta Sociologica 58 (4): 311-328.

Fotnot

* Det är en otrolig "end of history"-vibe att Inglehart 1990 menade att välfärdsstaten redan hade ‘‘succeeded in alleviating those problems it can most readily solve’’. Citerad av Edlund och Lindh s. 315.

** De har en tydlig argumentation för varför det måttet är mer relevant här. I den diskussionen har de också detta intressanta teoretiska resonemang:

"welfare policy arrangements can be conceptualized as institutionalized compromises/conflicts between different social groups or collective actors (Korpi, 2001). Once a particular institution has been created, the central political actors involved in the process – defined here in a broad sense – can be characterized as institutional translators. These institutional translators are important for underpinning collective memories and worldviews among citizens (Rothstein, 2000). "

Rothstein-referensen är till en artikel i Journal of Theoretical Politics år 2000.

Skiftena och jordbruksproletariatet i England

För folk intresserade av modern historia i allmänhet och social och ekonomisk synnerhet är skiftesrörelserna och Storbritanniens "the enclosures" antagligen välkända referenspunkter. Inte minst för de som läst Marx eller hört om hans historieskrivning: Marx betonade i Kapitalet starkt skiftenas betydelse för att skapa ett jordlöst proletariat i England, som utgjorde det arbetskraftsutbud som de framväxande industrikapitalisterna behövde. Inom ekonomisk-historisk forskning är dock the enclosures effekter både på jordbrukets produktivitet och på klasstrukturen mycket kontroversiella. Cambridge-historikern Leigh Shaw-Taylor förklarar tydligt i abstract till sin artikel "Parliamentary Enclosure and the Emergence of an English Agricultural Proletariat" från 2001:

"It has often been argued that parliamentary enclosure decisively increased the wage dependence of English agricultural laborers, primarily by extinguishing their rights to keep cows on common land. Yet the extent to which laborers had in fact enjoyed common pasture rights has never been demonstrated. This article fills that gap, by documenting the extent of laborers' common rights for ten settlements in the south and east Midlands. It finds that most laborers in these villages did not have common rights prior to enclosure and cannot, therefore, have been proletarianized by their loss."

Mellan 1700 och 1850 genomfördes 5000 enclosure acts, vilket motsvarar hälften av landets ungefär 10 000 socknar. Från delad äganderätt gick man över till helt privat äganderätt, var för sig. Shaw-Taylor härrör debatten om reformens effekter på klasstrukturen till JL och Barbara Hammonds The Village Labourer (1911). Enligt paret Hammond ledde enclosures (begreppet motsvarar inte precis svenskans skifte, så jag använder det engelska ordet) till en landsbygd med å ena sidan kapitalistiska bönder, å andra sidan löneberoende proletärer. "Before enclosure the cottagar was a labourer with land, after enclosure he was a labourer without land." Clapham (An Economic History of Modern Britain, 1926), Chambers (1940, 1953) och Chambers och Mingay (The Agricultural Revolution 1750-1880, 1966) har polemiserat mot denna analys och hävdat att de flesta "laborers" inte heller före enclosures hade några "rights to common". Nyligen har Jeanette Neeson (Commoners: Commin Right, Enclosure and Social Change in England, 1700-1820, 1993) kritiserat revisionisterna och försvarat Hammonds analys. Neeson studerar enclosures effekter på alla lägre klasser -- småbönder, rurala hantverkare, och arbetare. Shaw-Taylor fokuserar däremot på effekterna på arbetarna specifikt. Han menar nu att Allens analys i Enclosure and the Yeoman (1992) är allmänt accepterad: t o m före enclosures dominerades det engelska jordbruket av kapitalistiska storbönder. Men, säger S-T, om de flesta i arbetskraften ännu inte var fullt proletära hämmade detta denna typ av jordbruksexpansion. (s 641) Hans artikels bidrag är därför att studera i fall arbetare hade tillgång till allmänningarna (för att hålla kor, hämta ved osv) före enclosures, för att se ifall enclosures proletariserade dem.

Shaw-Taylor kritiserar metodologin och  datan som används för analysen om de lägre klassernas tillgång till allmänningarna. Först på 1990-talet kom forskningen förbi vad Hammond hade gjort. Jane Humphries ("Enclosures, common rights, and women", Journal of Economic History, 1990) skattade det årliga värdet av en allmänningskos produktion i det sena 1700-talet till 7 till 9 pund, vilket motsvarar hälften av en manliga arbetares lön under perioden. Hon menade att det mest var kvinnor och barn som tog hand om korna på allmänningen och att enclosures därför ökade familjernas beroende av mannens lön. (s 644) Också Neeson (1993) har fört fram kunskapen om användningen av allmänningarna. S-T menar dock att Neesons egna data visar att bara hälften av hushållen i de oskiftade byarna hade rätt att ha kor på allmänningen. (s 646f)

Shaw-Taylors empiri kommer från hans doktorsavhandling (Cambridge, 1994). Han har tagit fram yrkestitlar på de som hade rätt att använda allmänningarna, i sex fallstudier som handlar om åtta boplatser i Buckinghamshire och Northamptonshire, samt två kompkletterande fallstudier från Cambridgeshire och Hertfordshire. Han använder också data från Dennis Mills studie av Melbourne i Cambridgeshire. (s 647)


Hans huvudsakliga empiriska slutsats blir: "Most laboring households in the arable lowlands of southern and eastern England were not proletarianized by parliamentary enclosure, for the simple reason that they were throughly proletarian already. Parliamentary enclosure did not, therefore, represent the last decisive stage in the development of agrarian capitalism. Capitalist farmers adn proletarian laborers dominated English agriculture before parliamentary enclosure." (s 659) Jag tycker dock att hans starka slutsats utifrån hans empiriska underlag är tveksam. Hans undersökning rör trots allt bara laborers och det är väl inte så konstigt om denna grupp var proletär redan -- mer intressant vore väl att undersöka semi-proletära grupper som cottagers/torpare och även hantverkare. Det torde vara där som det fanns ett utrymme för en proletariserande effekt av enclosures.

Referens

Leigh Shaw-Taylor (2001) "Parliamentary Enclosure and the Emergence of an English Agricultural Proletariat", The Journal of Economic History, Vol. 61, No. 3 (Sep., 2001), pp. 640-662

Junkrarna i tysk historia

det tyska riket 1871-1918, karta från wikipedia

Var det de gamla agrara eliternas dominans över det tyska samhället decennierna runt 1900 -- när implicit en liberal borgerlighet tog över styret i länder som Storbritannien eller USA -- som satte Tyskland på en särskild väg i moderniteten, en "Sonderweg" som ledde till den nazistiska katastrofen? Detta var en mycket inflytelserik tes i tysk socialhistoria på 1970- och 80-talen, associerad med namn som Hans-Ulrich Wehler. Mot denna Sonderweg-tes om de förindustriella eliternas fortsatta dominans argumenterade på 1980-talet bland andra Geoff Eley och David Blackbourn i deras briljanta polemik The Peculiarities of German History (1984). Eley och Blackbourn ifrågasatte bland annat att borgerlig dominans obligatoriskt skulle leda till demokrati, och ifall den preussiska adeln verkligen dominerade det tyska samhället under 1900-talets första hälft. Den amerikanska historikern och Tysklandsexperten Shelley Baranowski påpekar i ett debattinlägg från  1987 att Sonderweg-argumentet i hög grad bygger på kontinuitet medan Eley och Blackbourn tvärtom betonar tillfälligheter eller "contingency". Eleys titel på en artikel i tidskriften Politics and Society från 1983 säger en del: "What produces fascism: preindustrial traditions or the crisis of a capitalist state".

Baranowski vill dock revidera revisionisterna. Hon menar att de agrara eliterna ändå var väldigt mäktiga i Tyskland ca 1890-1933:

"Despite the challenges of advancing capitalism and the encroachment of mass politics, the corporate influence of East Elbian estate agriculture remained formidable until 1945. Until 19I8, when the Kaiserreich collapsed, Prussia's supremacy in the imperial constitution, the independence of the emperor, army and bureaucracy from parliamentary control, gerrymandering advantageous to rural districts and the Prussian three-class franchise combined to award agrarian elites disproportionate political weight. Even after military defeat and revolution prohibited the survival of that protection, the landed interest assured its place at the top of Weimar political agendas by its diffuse, if declining, status in the army and administration, its relentless interest representation and, after 1925, its leverage upon the presidency. Although the Third Reich restricted its autonomy, and even eliminated many of its leaders after the 20 July I944 plot against Hitler, estate agriculturer eachedi ts terminuso nly with Soviet land reform."
In the realm of popular politics, the landed interest's ceaseless demands for subsidies and tariffs which the unending economic problems of East Elbia provoked, its demagoguery directed especially to farmworkers and peasants, and its frenetic hostility toward socialism, liberalism, urbanism, exportcapitalism and parliamentarism, significantly abetted the explosion of right radicalism in the years before the First World War and during the final hours of the Weimar Republic. Agrarian belligerence stalked the corridors of power at critical moments; with the Kaiser's entourage and military high command near the outbreak of war in 19I4, and around President Hindenburg as the Weimar Republic collapsed. (s 287)

Baranowski menar också att den kulturella och sociala prestige som fanns kring det adliga stärkte junkrarnas position.

Referens

Shelley Baranowski (1987) "Continuity and Contingency: Agrarian Elites, Conservative Institutions and East Elbia in Modern German History", Social History, Vol. 12, No. 3 (Oct., 1987), pp. 285-308. 

* * * Richard Evans recenserar Baranowskis bok Nazi Empire: Colonialism and Imperialism from Bismarck to Hitler (2010) i LRB här.

Agrara arbetarklasser i USA-Södern och södra Italien, 1861-65

 

fyra generationer av en slavfamilj i South Carolina, fotograferade 1862. foto från Wikipedia

"Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues."

I ett historiskt perspektiv, hur kan slavarna i USA:s sydstater och jordbruksarbetarna i södra Italien under 1800-talets andra hälft jämföras och ses tillsammans som exempel på jordbruks-arbetarklasser eller exploaterade klasser? Hur kan vi se på antebellum-Sydstaterna och södra Italien i ett jämförande perspektiv? Dessa frågor reser historikern Enrico dal Lago, italiensk men verksam i Galway på Irland, i en artikel från 2005. Han menar att få tidigare jämfört just slavarna i USA och jordbruksarbetare annanstans men pekar dock på två klassiska studier: CLR James The Black Jacobins från 1938, och Eugene D Genoveses From Rebellion to Revolution: American Negro Slave Revolts in the Making of the Atlantic World (1979). För studier av dessa samhällen mer generellt pekar han på Peter Kolchins A Sphinx on the American Land: The 19th Century South in Comparative Perspective (2003) och sin egen bok Agrarian Elites: American Slaveholders and Southern Italian Landowners, 1815-1861 (2005). (Annanstans i artikeln refereras också Enrico Dal Lago och Rick Halpern (red) The American South and the Italian Mezzogiorno: Essays in Comparative History från 2002.) Han hävdar också att jämförande arbetarhistoria fokuserat mer på urbana arbetarklasser än på rurala (s 407).

1860-talet är intressant att jämföra, säger dal Lago, eftersom det såg slavuppror i Södern och "brigandage" i södra Italien: "'Brigandage'--from 'brigand' (outlaw)-is a term used to describe both general rural unrest and the particular 1860s' episodes of rural unrest in southern Italy". Många slavar i Södern på 1860-talet gjorde uppror mot sina ägare och många gick med i Nordstaternas armé för att bekämpa sina tidigare herrar. Det fanns ett "frö" till klassmedvetande för jordlösa afrikan-amerikanska lantarbetare här. (Ref Steven Hahns A Nation Under Our Feet: Black Political Struggle in the Rural South from Slavery to the Great Migration från 2003.)  I Italien deltog många lantarbetare i gerillakrig mot "an Italian army that mostly protected the landlords". (s 404) Det man stred om var framför allt ägandet av jorden: både tidigare gemensam jord som jordägarna ville privatisera och ta själva, och att lantarbetar-gerillorna ville ta jord av ägarna. Marxistiska historiker har kallat det för "bondekrig" (s 411). I mitten av artikel har han gömt den jämförande karaktäristik som jag tror är grunden till artikeln: "Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues." (s 412) Både slavarna i Sydstaterna och lantarbetarna i Mezzogiorno ville ha delat ägande av jorden. Dal Lago säger att efter 1860-talet så fick de afrikansk-amerikanska arbetarna och kunde börja delta i politiken medan detsamma inte gällde de italienska lantarbetarna som fick rösträtt först 1912-13, och menar att detta har implikationer för deras klassformering, lite oklart på vilket sätt (s 406).

Dal Lagos teoretiska perspektiv kommer från EP Thompsons klassanalys. Han menar att "interests, social experiences, traditions, and value-system" var de viktiga faktorerna som föll samman de afrikansk-amerikanska och italienska lantarbetarna i varsin klass. (s 407) Och han åberopar Barrington Moore Jr:s argument från 1967 att "a large rural proletariat of landless labor is a potential source of insurrection and revolution".

Han refererar en stor mängd studier om hur slavarna går över till att vara proletärer: arbeten bl a av Eric Foner (1983, 1988) och Barbara Fields (1985) (s 409f) Steven Hahn (2002) använder begreppet "latifundist" -- från italienska latifundia, storgods -- för att beskriva arbetsrelationerna på Sydstatsplantagerna efter befrielsen. Dal Lago säger att latifondi "resembled southern plantations, in that they served as the basis of the power of the regional landed elite" (s 410). Också lantarbetarna i södra Italien var proletärer, livegenskapen avskaffades i Mezzogiorno av det Napoleonska styret 1806. "Left with no means to buy land or continue to use common resources, many peasants became landless tenants, day laborers, or sharecroppers, and continued to be exploted by their former masters through usurious contractual practices." (411)

År 1861 bildas två nya stater: Confederate States of America, och det italienska kungariket. Kungariket uppstår genom en politisk-militär operation som enar landet under huset Savoy från den norra regionen Piedmont; i Södern avsätts dynastin Bourbon som regerat där sedan 1734. I USA resulterar detta givetvis i inbördeskrig, men även i Italien startar ett mindre känt inbördeskrig där krafter lojala med Bourbondynastin formar gerillor som bekämpar Piedmontstaten. Dal Lago har en del inte så intressant skildring av själva kriget, och övergår därefter till en rätt utförlig diskussion som är lite löst fokuserad på frågan ifall jordreform stod på agendan i något av inbördeskrigen och vad slavarna/proletärerna kunde hoppas på för utfall (s 419ff). I Italien handlar det bland annat om Garibaldis turné i södra delen av landet 1862 för att rekrytera soldater för att erövra Rom från påven; hade detta projekt lyckats, säger Dal Lago, hade mer av en "social revolution" med jordreform kunnat genomföras. Nu blev dock Garibaldis armé stoppad i Kalabrien av den italienska armén, och undantagstillstånd infördes i södern. (s 427) Därmed militariseras striderna mot briganderna och dessa bekämpas mer brutalt. I februari 1864 är hela 116 000 soldater, nästan halva italienska armén, insatta för att bekämpa Mezzogiornos brigander. (s 428f)

Dal Lago menar att överlag så var Sydstats-slavarnas attityd till ekonomisk reform -- när de väl fått löften om politisk-juridisk frihet -- mer moderata än de syditalienska lantarbetarna (s  429). Dock misslyckades båda att få en jordreform, och han menar att detta bidrog till att båda grupperna utvandrade i stor skala efteråt: i det italienska fallet, från ca 1880 till ca 1914, och i USA framför allt efter 1914 då väldigt många afrikan-amerikaner flyttade från Södern till industristäderna i Nord. I USA fanns det en möjlighet till jordreform med den s k "Radical Reconstruction", men den misslyckades, och i Italien var de inte ens nära en sådan reform. Inte förrän efter andra världskriget blev en jordreform möjlig i Italien menar han: då ockuperades hundratals latifondi av arbetare med medverkan av fackföreningar. Han menar också att avsaknaden av jordreform efter 1860 skadade klassformeringen av ett "peasantry" i Italien men det tycker jag är ett svårbegripligt argument: att fortsätta vara proletärer, med ett naturligt gemensamt reform-mål i jordreform, borde väl snarare gynna klassformeringen? (s 432) Istället, säger han, emigrerade de jordlösa, inte minst till samma industristäder i norra USA som afrikan-amerikanerna från Södern flyttade till.

Jag är lite besviken på artikeln: anslaget att jämföra dessa två väldigt ojämlika rurala samhällen, som än in i vår tid utmärker sig väldigt tydligt jämfört med de norra delarna av sina länder som mer ojämlika och fattiga, tycker jag väldigt mycket om, men jag tycker inte att han gör så mycket med det.

Referenser

Enrico dal Lago, "'States of Rebellion': Civil War, Rural Unrest, and the Agrarian Question in the American South and the Italian Mezzogiorno, 1861-1865", Comparative Studies in Society and History, Vol. 47, No. 2 (Apr., 2005), pp. 403-432

Adel och herrgårdar i Norden

 Herrgårds-konst, från Carolina Browns artikel i det diskuterade specialnumret av Historisk Tidskrift för Finland

Vilken roll hade adeln i samhällets omvandling/"modernisering" ca 1700-1900, i övergången till ett kapitalistiskt industrisamhälle? Eric Hobsbawm (1978) företräder i sin Age of Revolution en till banaliteten förenklad historiematerialistisk syn då han hävdar att adeln åren kring 1830 ersätts av borgarklassen som den ledande klassen i samhället. Adeln ses i detta perspektiv som snarast en anakronism under 1800-talets andra hälft, med mindre betydelse för samhällets utveckling. Arno Mayer kom 1981 med ett mäktigt svar mot denna analys i sin The Persistence of the Old Regime, där han utifrån en omfattande litteraturstudie -- dock knappast med någon systematisk bevisföring -- hävdade att adeln i Västeuropa befann sig vid samhällets styrspakar ända till första världskrigets katastrofala omvälvningar på 1910-talet.

Vad kan man säga om detta i Norden? Var adeln relativt stark eller relativt svag här? Det är frågor som jag har intresserat mig för på sistone. Historisk Tidskrift för Finland hade 2013 ett temanummer om "herrgårdar och herrgårdsägare" som bidrar med några bitar till detta pussel, från det mer kulturhistoriska snarare än ekonomisk-historiska hållet. Redaktörerna Henrika Tandefelt och Maria Vainio-Kurtakko ger i sin inledning en ymnig översikt över den historiska forskningen om herrgårdar i Norden, från självbiografier av adelskvinnor och -män till släktforskning till coffee table-liknande översikter till mer specialiserad akademisk forskning. Mycket av den forskning de refererar är snarast kulturhistorisk, konsthistorisk och etnologisk, men de kommer också in på forskning som är mer relevant för mina syften. De skriver:

"Det under 1990-talet växande intresset inom historieforskningen för eliter och makt – vilket också innebar ett ökat intresse för adeln – berikade också herrgårdarnas historia med flera intressanta böcker och doktorsavhandlingar. Det handlar om frågeställningar kring eliternas maktutövning, medel och nätverk, manligt och kvinnligt aktörskap samt positionering och manifestation med bl.a. herrgården som kontext. Mirkka Lappalainen beskriver i Släkten, makten, staten. Creutzarna i Sverige och Finland under 1600-talet (2005, svenska översättningen 2007) adelns makt som en del av den centraliserade statens tillkomst och utveckling, och studerar släkten Creutz på 1500- och 1600-talen som ett konkret exempel. Johanna Ilmakunnas avhandling om familjen von Fersen i 1700-talets Sverige, Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2011, svensk översättning 2012), studerar familjens och enskilda aktörers livsstil, positionering och strategier utgående från ekonomi, inkomster, investeringar och konsumtion. Både hos Lappalainen och hos Ilmakunnas är herrgården och godset en viktig komponent i enskilda personers och släkters makt- och förmögenhetsstrategier. Samma frågor är centrala också i Anu Lahtinens undersökning Anpassning, förhandling, motstånd. Kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470–1620 (2007, svensk översättning 2009) som sätter fokus på kvinnligt aktörskap i släkt- och godskontexten. Hon undersöker särskilt kvinnors möjligheter – och begränsningar – som medlemmar av släktnätverk och studerar också ett antal kvinnliga godsägare.
Kirsi Vainio-Korhonen har i sina böcker om Sophie Creutz (2008, svensk översättning 2011) och Sofie Munsterhjelm (2012) – varav den senare boken recenseras i detta nummer av HTF – fört de här frågorna till 1700- och 1800-talet. I Finland har man ännu inte inlett arbetet med ett nytt översiktsverk över de finländska herrgårdarnas historia med nya infallsvinklar som eliter, makt, konsumtion och statusmanifestation. I Danmark utkom under 2004–2006 verket Herregården: menneske, samfund, landskab, bygninger i fyra delar. I Sverige pågår under ledning av Göran Ulväng och Rebecka Millhagen Adelswärd arbetet med ett mindre storskaligt verk med ambitionen att presentera herrgårdens historia i Sverige för 2000-talet. I Finland är däremot ett översiktsverk över adelns historia i Finland under arbete och detta verk kommer att lyfta fram adelns och adelskulturens visuella och materiella ramar, med herrgården som central plats." (s 128f)

Att döma av denna översikt handlar den mesta senare forskningen snarast om 1500-1600-1700-talen, alltså lite tidigare än min inriktning -- men det är såklart också relevant.

Specialnumrets artiklar behandlar en mängd aspekter av herrgårdar. Kasper Kepsus artikel diskuterar gods i Ingermanland på 1600-talet med fokus på förvältare och inspektorer och relationen mellan godsherre och allmoge. Johanna Ilmakunna diskuterar utifrån två ungdomliga adelsdagböcker från 1700-talet arbetsdelningen på herrgården. Konsthistorikern Carolina Brown analyserar konsten på friherre FB Rosenhanes herrgård Tista från 1766. Etnologen Marie Steinrud diskuterar brukspatronen R Tersmedens Ramsnäs bruk i Västmanland. Redaktörerna Vainio-Kurtakko och Tandefelt studerar friherre VM von Born när han tar över herrgården Sarvlaks i östra Finland under 1800-talets andra hälft. Ekonomisk-historikern Göran Ulväng från Uppsala universitet studerar gårdsägande i Uppland från 1700-talets slut till 1900-talets början utifrån hans egna databas över herrgårdar och ståndsgårdar i Uppsala län. (Se också hans databas Svenska herrgårdar, ett mycket spännande projekt!)

Ulvängs anslag i sin artikel är mycket relevant för det som jag är intresserad av; han börjar sin artikel så här:

"Det är väl känt att adelns innehav av jord minskade i Europa från 1700-talet och framåt till förmån för ofrälse grupper. Vidgad handel och växande statsförvaltningar liksom ökad efterfrågan på jordbruksprodukter skapade förmögenheter hos borgare, tjänstemän och bönder som började förvärva adelsjord. För svensk del var närmare hälften av adelns jord i ofrälse händer vid 1800-talets slut. Den här uppsatsen kommer delvis att ifrågasätta detta förlopp genom en studie av herrgårdar och gods i Uppsala län i Sverige. Jag kan visa att frälsejorden visserligen till stora delar övergick i ofrälse händer, i många fall till bönder, men godsägarna förvärvade i dess ställe skattejord, bondejord, varför godsens storlek inte minskade påtagligt." (s 287)

Så här refererar Ulväng vad vi vet om de svenska herrgårdarna och godsen under "den agrara revolutionen" efter ca 1750, utifrån forskning av Mats Olsson, Ulf Jonsson och Ulväng själv:

"Mot bakgrund av den stigande efterfrågan på främst spannmål under 1700-talets andra hälft intensifierades nyodlandet. Man började inkorporera frälsehemman som låg i herrgårdarnas närhet med huvudgården, varigenom huvudgårdarnas areal växte och arrendeböndernas arbetsbörda för godsets gårdsdrift ökade. En del godsägare skapade särskilda plattgårdar genom sammanslagningar av flera hemman. Anställda statarfamiljer ersatte böndernas dagsverken. Mellan åren 1820 och 1850, med missväxter och dåliga konjunkturer samt arbetskraftens stigande löner, intensifierades övergången till domändrift (huvudgårdsdrift/egendrift/stordrift). Domändrift fick störst genomslag på herrgårdar med små gods i slättbygder, där det vid 1800-talets slut knappt fanns några arrendebönder kvar överhuvudtaget. Endast på herrgårdar med mycket stora och spridda godsinnehav, eller på sådana som var belägna i skogs- och mellanbygder där stordriftsfördelarna var begränsade, levde arrendebondesystemet kvar vid sidan av domändrift. Räntan omvandlades emellertid vanligen till penningarrenden.

Genom den vidgade domändriften underlättades möjligheterna för mekanisering och övergång till cirkulationsbruk, vilket ökade produktionen än mer. I takt med att samhället industrialiserades blev herrgårdarna stora leverantörer av spannmål, mjölk, smör och trävaror." (288f)

Han refererar Sten Carlsson (1949) som visar att ungefär hällften av frälsejorden vid 1800-talets mitt hade övergått i ofrälses händer, vilket Carlsson tolkade som en deklassering av adeln. Sedan 1723 hade ofrälse ståndspersoner fått köpa frälsejord och sedan 1789 gällde detta för alla ofrälse; "i och med detta upphörde i princip adelns skatteprivilegium" (s 289).

Referens

Henrika Tandefelt och Maria Vainio-Kurtakko, "Inledning: Herrgårdens många skepnader. Den finländska herrgårdsforskningens traditioner", Historisk Tidskrift för Finland, 2013.

Klassformering på 1800-talet

Bild från Wikipedias sida "upper middle class", med bildtexten: "The American upper middle class consists mostly of salaried white collar professionals." 

 

Kocka 1980

Legendaren Jürgen Kocka börjar denna artikel md att konstatera att på 1960-70-talen var social rörlighet socialhistorikernas favoritämne, framför allt i Nordamerika (s 7). I denna "nya socialhistoria" var fokus på datakrävande, kvantitativa studier, "laborious monographs" (s 7). Exempel på detta är Thernstroms (1973) studie av Boston 1880-1970, Katz (1975) om den kanadensiska staden Hamilton i mitten av 1800-talet, paret Griffen (1978) om Poughkeepsie under samma period, och, ett ovanligt tyskt exempel, Crew (1979) om Bochum 1860-1914. (Jfr Söderberg om klass i stadshistoria.) Dessa studier, säger Kocka, är i allmänhet inte så intresserade av klassteori. Syftet med denna artikel är att integrera studierna av social rörlighet med arbetarhistoria. (s 98) Utifrån en lång och kritisk fotnot så utläser jag att Kocka också vill ha in den kvantitativa approachen från "new social history" i arbetarhistoria; han är starkt kritisk mot en approach i den senare där

"concern for the reconstrtuction of workers' perceptions, experiences, and cultures seems to nourish (and be nourished by) a strange anti quantitative and even-which is of course a different thing-an anti-analytical mood, which cannot be expected to be favourable for the study of social mobility. One reads lamentations about the 'cold, abstracting view' which social historians allegedly have when they deal with the labouring poor- about too much 'distance' between the researcher and the concrete experience of human beings who are said to be de-personalized by 'objective' histoncal analysis. Rather we are called up to 'reconstruct plebejan and proletarian everyday reality' (Alltagswirklichkeit) 'from below'; the main instrument to do this job seems to be sympathy." (s 98, n3)

E.P. Thompson åberopas ofta av dessa forskare, säger K, och även om han inte går riktigt så långt så har han ändå sådana tendenser i t ex sitt efterord från 1968 till Making of the English Working Class. Bättre menar Kocka att han är i  Poverty of Theory-boken s 229-242.

Kockas översikt över forskning om social rörlighet under industrialiseringen kan starkt förkortas så här: första vågen av forskare hävdade att såväl geografisk som social rörlighet var mycket stor. Mot dessa argumenterade därefter "pessimister" som menade att sociala rörligheten var lägre. Därefter kom en tredje analys där rörligheten är stor men inte nödvändigt vis uppåt (s 99). Den nya synen hänger ihop med analysen av "protoindustrialisering" (s 100, ref Kriedte et al 1977 och Sewell 1980 om Frankrike). Kocka går därefter över till att återge några nya forskningsresultat som han och kollegor har publicerat på tyska, med lokala studier av social rörlighet på tre platser i Westfalen på 1800-talet: en stor protoindustriell by dit den industriella revolutionen inte riktigt kom, en protoindustriell by som upplevde ind rev, och staden Bielefeld som hade kommersiell och administrativ tradition och även fick fabriker. En slutsats är att den industriella revolutionens effekter på den sociala rörligheten var mycket olika på landet och i staden. En annan poäng är det svåra i att mäte social rörlighet på den tiden, eftersom (a) klassificeringen av yrken till klasser som man kan röra sig "uppåt" eller "neråt" från är aldrig oproblematisk, och (b) vi har föga kunskap om hur klassresenärerna själva upplevde och värderade sin sociala rörlighet. Utan att veta mer om deras mål och preferenser är det svårt att veta om vi ska värdera deras rörlighet som vinster eller förluster (s 103). Kocka säger i alla fall att jordbruksarbetarna i Westfalen hade det riktigt jävligt och snabbt lämnade jordbruket när de fick chansen, så man kan dra slutsatsen att de var lägst i klasschemat.

Därefter går Kocka över till en annan aspekt av relationen mellan social rörlighet och klass: hur social rörlighet spelade roll i klassformeringen (s 104ff). Så här definierar han klassformering:

"the complicated process in which 'economic classes' (multitudes of families and individuals who, due to a common economic position, share structural presuppositions of manifest interests--in other words: latent interests-- in contrast to other latent interests, but nothing else) are transformed into 'social classes', i.e. social groups of families and individuals who, in addition to sharing a common economic position and common latent interests, share a collective identity as members of the class (including common experiences, mutual communication, common symbols, some sort of class consciousness and solidarity), and who form common organizations and develop the propensity for collective action, in contrast to, and conflict with, other classes and, perhaps, the state." (s 104)

Hans klassbegrepp har alltså tre dimensioner (jfr Söderberg.): ekonomisk klass, social klass, och "class in action". (Jfr s 115, även för kritik av EP Thompsons otydlighet om den ekonomiska basen för klasserna i hans bok om den engelska arbetarklassen.) Klasser är relationer, inte ting, och processer, inte saker (s 105). Relationerna mellan de tre dimensionerna är inte unikausala och går inte i en viss kronologi utan det är historikern som måste reda ut hur de såg ut i olika fall (s 105). Han diskuterar också hur andra sociala identiteter kan överskugga klass: nation, yrkesidentitet osv. Vilka identiteter som är relativt viktigare under olika tider och för olika grupper är en empirisk fråga (s 106). För arbetarhistoria ställer K utifrån detta två frågor. 1, blir grupper inom arbetarklassen mer eller mindre lika varandra under olika perioder? 2, hur viktig är "klasslinjen", "the outer boundery of the working class, in structuring social reality?" (s 107) Identifierar arbetare sig som "common people" eller "arbetare"? Approachen är abstrakt och formell säger K och går över till en exemplifiering, med den östtyske historikern Helmut Zwahrs studie av arbetarklassformering i Leipzig 1830--70, Zur Konstituering des Proletariat als Klasse (1978). Zwahr använder kvantativ metod och arkivuppgifter från stadens och kyrkans arkiv för att diskutera social rörlighet, klasshomogenitet i valet av gudföräldrar för barnen osv. Kocka återkommer också här till den egna studien av tre platser i Westfalen. Han tar upp en rad olika faktorer som är svårt att sammanfatta, men en intressant poäng är i alla fall att han lyfter fram att på 1830-40-talen började tyska arbetare använda ordet "Arbeiter" om sig själva, istället för yrkesspecifika titeln (s 112). Efter 1848 blir begreppet också mer specifikt då det bara används för underordnade arbetare, och inte längre för hantverksmästare. (Referensen är till W Conzes artikel "Arbeiter" i den stora antologin Geschichtliche Grundbegriffe, vol 1, 1972.)

I nästa sektion konstaterar Kocka att i den engelska forskningen så är frågan om "arbetararistokratin" stor och historikerna menar att avståndet mellan denna och övriga arbetare inte minskade före 1914 utan tvärtom kanske ökade (Foster 1974 Class Struggle and the Industrial Revolution, Gray Labour Aristorcacy, Crossick An Artisan Elite in Victorian Society; Hobsbawm ger en översikt i "The Aristocracy of Labour Reconsidered".) Tyska studier, såsom Zwahrs av Leipzig och Kockas av Westfalen, har inte funnit någon sådan viktig gräns inom arbetarklassen: där framstår istället skillnaden gentemot de lägre tjänstemännen som mycket viktigare, och växande i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. (s 114)

In Germany the debate on the 'labour aristocracy' was always much weaker, the debate on the issue of the white collar employees (Angestelltenfrage) much stronger than in Britain. Probably a rather clear distinction between blue collar workers (Arbeiter) and white collar employees (Angestetlte) developed earlier in Germany than in Britain while the gulf between an upper stratum of highly skilled manual workers and the rest of the (manual) working class was less manifest in Germany than in Britain. Comparisons of the social vocabulary and the union structures would seem to support this." (s 114)

I slutet av artikeln (s 114-117) återkommer Kocka till definitionen av arbetarklass, och en diskussion av att arbete på 1800-talet inte var "rent" lönearbete. Han anger att han inkluderar lägre tjänstemän i arbetarklassen, men inte hantverksmästare; dessa hävdar han var tydligt motsatta lärlingar och hantverkare redan på 1840-talet, och att detta manifesterade sig bland annat i revolutionen 1848, arbetarrörelsens splittring  i tidiga 1860-talet och strejkvågen i tidiga 1870-talet (s 117). Referenserna här är Meuschs Die Handwerkerbewegung von 1848-1949 (1949) och kapitlet "The break between masters and men" i Volkovs The Rise of Popular Anti-modernism in Germany: The Urban Master Artisans 1873--1896 (1978). Splittringen mellan mästare och gesäller var tidigare och tydligare i Tyskland än i Storbritannien.

Breuilly 1987

Denna artikel av den engelske Tysklandsforskaren John Breuilly fokuserar på den viktigaste västtyske och den viktigaste östtyske forskaren om tysk arbetarhistoria: Jürgen Kocka och Hartmut Zwahr. De två har det gemensamt att de båda vill använda begrepp om klass och teori om klass och samhälle i arbetarhistorisk forskning. Zwahr attackerar historikerna associerade med Werner Conze och publikationsserien "Industrielle Welt"; Zwahr menar att de bara studerar industrialismen, inte kapitalismen, och bara yrken, inte arbetarklassen. (s 534) Vidare så säger Zwahr att de studerar arbetarklass och borgerlighet separat istället för som två delar av samma hierarkiska samhälle (s 535). Likaledes kritiserar den östtyske arbetarhistorikern Kuczynski i en recension av Thompsons The Making of the English Working Class Thompson för att bara studera arbetarklassen och inte borgerligheten. Detta leder enligt Kuczynski antingen till en ensidigt subjektiv forskning, eller till att den enda strukturen man studerar är interna skillnader i arbetarklassen (s 535). Kocka är också kritisk till ett ensidigt fokus på interna skillnader, och riktar sin kritik framför allt mot "vardagshistoriker" och berättande mikrohistoria om subjektiva erfarenheter (s 536). Kocka och Zwahr menar att arbetarklasshistoria måste inkludera ekonomiska strukturer och studera klass både som ett ekonomiskt och socialt fenomen och som agerande grupper. (s 536)

Breuillys artikel är publicerad i sektionen "Forschungsbereiche und Rezensionen" och är en slags forskningsöversikt över tysk arbetarhistoria med fokus på Zwahr och Kocka. Han recenserar en antologi redigerad av Zwahr, och menar att det är Zwahrs egna kapitel som är överlägset bäst och att antologin visar hur isolerad Z är i östtysk arbetarhistoria (s 537). Hos de övriga författarna klagar han bland annat på att de -- förutom Kuczynski -- har dålig koll på andra länder (s 540), och att ingen studerar urban industri (540). Zwahrs största styrka är analysen av arbetarklassens sociala framväxt (halvt demografiskt), medan han har svagheter vad gäller arbetarkultur och även politik och ideologi, där Zwahr är hämmad av DDR-diktaturen och dess propaganda att det finns en "korrekt" arbetarklassideologi, marxismen (543). Breuilly återkommer också till denna brist i sina slutsatser, där han konstaterar att de arbetarhistoriker i DDR som sysslar med rural industri i äldre tid, där inte socialismen fanns som rörelse, inte behöver möta denna politiska komplikation som Zwahr gör (s 551).

Vad gäller Kocka så hävdar Breuilly att dennes underliggande intresse är att förstå framväxten av en politisk arbetarrörelse, som står för frihet demokrati och frigörelse (s 544). Kocka studerar endast kroppsarbetare vilket gör att han missar delar av arbetarklassen såsom kvinnliga kontorsarbetare (s 544f). Kocka hävdar att den sociala rörligheten iinte ökade under 1800-talet medan rörligheten mellan yrken inom arbetarklassen ökade, vilket sammantaget gjorde att "klasslinjen" som skiljelinje ökade i betydelse. (s 545, referens till Kockas Lohnarbeit und Klassenbildung, 1983) Breuilly menar dock att det empiriska underlaget för denna slutsats är bristfälligt. En styrka med Kocka jämfört med Zwahr är att han beaktar arbetarkultur och familjen som plats för klassmedvetande. Han gör också några poänger om språk och klassidentitet, som begreppet "Arbeiter", som kom att beteckna alla arbetare, inte som engelskans "labourer" bara de unskilled och casually employed ( s 547). Kocka visar också att termen "Handwerker" kommer att i Tyskland bara användas om mästare, medan engelskans "craftsman" och "artisan" användes både för mästare och gesäller. "All these points fit in well with kocka's general argument about the growing importance of the wage-labour/working class equation." (547) Breuilly anmärker att också begreppen "Arbeitsnehmer" och "Arbeitsgeber" vore intressanta att analysera; när han lärde sig tyska trodde han först att de orden hade sina motsatta betydelser, med tanke på att man kan säga att arbetaren "ger" sitt arbete till den som anställer honom eller henne. (547) Breuilly säger också att Kockas analys -- till skillnad från s k Begriffsgeschichte -- har styrkan att relatera språket till den objektiva verkligheten. Vad gäller politisk verksamhet fäster Kocka stor vikt för Tysklands del vid perioden 1860--75. (s 548) Han för också en diskussion om vilka arbetargrupper som är mest benägna att organisera sig politiskt. Han hävdar att det är hantverkargrupper som are "subjected increasingly to wage-labour conditions, whther in the workshop, the factory, or the building site" (549). Kocka fäster också vikt vid statens roll i klassformering. I sina slutsatser säger Breuilly att Kocka likt Zwahr i öst har få efterföljare i BRD, och att en anledning kanske är den motsatta till Zwahr: bristen på determinism i Kockas analysschema, där klass kan sönderfalla i en rad olika vagt relaterade fenomen. Hans slutsats är i vilket fall att både Zwahr och Kocka är förebildliga för historiker.

Spohn 1990
Spohns ganska konstiga och pretentiösa essä är framför allt en argumentation för ett E.P. Thompsonskt förhållningssätt till arbetarhistoria, i polemik med marx-weberska modeller som hos Jürgen Kocka. Spohn börjar med att konstatera att arbetarhistoria har vuxit snabbt de senaste tre decennierna (dvs 60-70-80-talen) och att forskningen breddats så att den inte längre mest handlar om arbetarrörelsens politik utan nu lika mycket om ekonomiska, sociala och kulturella aspekter av arbetarklasshistoria. Spohn ser nu på 1980-talet t o m en konvergens mellan jämförande socialhistoria, statsvetenskap och historisk sociologi.

Ett ev de mest ambitiösa forskningsprojekten i denna riktning är antologin redigerad av Ira Katznelson och Aristide Zolberg, Working-Class Formation: 19th Century Patterns in Western Europe and the United States (1986). Jürgen Kocka deltar i denna antologi med ett kapitel om Tyskland och den teoretiska och metodologiska approchen bygger dels på E.P. Thompson kulturmarxistiska perspektiv, dels på Kockas Marx-Weberska perspektiv. (s 76) Enkelt uttryckt är går denna artikel av Spohn ut på att gnälla på att det är för mycket Kocka och för lite Thompson däri. Det han hävdar att de missar är två saker:

"They essentially neglect two cultural-Marxist premises. First, working-class formation cannot be conceived as a direct response of working people to the economic contradictions of capitalism alone, but must be viewed as collective action of the working class that is motivated by the culturally structured experience of the injustice of the social order. Second, working-class formation happens in constant interaction with other classes, the state, and society, not only in structural terms of power, but also in cultural terms of legitimacy." (s 77)

I grund och botten är det alltså kulturella-moraliska aspekter av klass som Spohn hävdar att Kocka och hans följare missar.

Han redogör för Katznelson-Zolbergs approach. Den har fyra nivåer av klassfomering: (1) kapitalistisk ekonomisk struktur. (2) ways of social life. (3) cultural dispositions. (4) collective political actions. Detta liknar Kockas, fast punkterna 2 och 3 hos honom är sammanslagna. Inget deterministiskt förhållande råder mellan de fyra; K-Z kritiserar den gamla marxska klass i sig - klass för sig-modellen. Spohns kritik -- som inte är övertygande utan mest framstår som gnäll -- är dock att han tycker att det fortfarande är för ekonomiskt deterministiskt och för strukturellt (s 78f). Så här förklarar han sin idol Thompsons approach:

"Thompson also analyzes, albeit with a differing emphasis, all four levels of working-class formation in England in its initial phase from 1792 to 1832: the economic situation of working people, their ways of life, their dispositions and culture, as well as their political orientations and actions. Correspondingly, Thompson also presupposes a holistic class notion that differentiates between various dimensions of class. The crucial point, however, is that he analyzes these dimensions not as structural levels, but from the perspective of how these structures are experienced by working people and how they act collectively within these experienced structures in class ways. And both experience and agency are culturally mediated." (s 81)

T börjar inte med proletarisering utan med "poltiical and cultural plebeian traditions", som ledde till klassidentitet. (s 81) Spohn hävdar att "culture should not be reduced to one structural level. Instead, it should be conceptualized as constitutive for both the process of workingclass formation and its mutual interaction with its institutional environment." (s 83) Vilket framstår som lika reducerande och dumt som den ortodoxa materialism som Thompson, Kocka m fl tagit avstånd ifrån. Kulturens primat i stället för ekonomins -- på vilket sätt blir det bättre? Detta återkommer också i Spohns kritik av Kocka där han klagar på att hos Kocka blir det moralisk-kulturella "bara" en nivå av klassformering istället för "constitutive for it". (s 84)

Han har en intressant redogörelse för Zolbergs jämförelse mellan arbetarklassen i Tyskland och Storbritannien på 1800-talet:

"According to Zolberg, the British pattern of working-class formation in the second half of the nineteenth century was characterized by a specific combination of a militant class identity on the cultural level and a moderate 'lib-lab' orientation on the political one. In contrast, the German pattern showed a more moderate class identity at the cultural level together with an overarching class organization on the political one, limited only by the influence of the Catholic church." (s 86)

Och Zolbergs förklaring till skillnaden:

"First, the long organic process of capitalist industrialization in Britain created a growing working-class identity based predominantly on a radical craft union tradition of independent artisans; whereas in the German case the belated but rapid and crisis-prone process of capitalist industrialization moved the guild tradition of artisans and the foundation of industrial unions closer together promoting a more comprehensive working-class identity. Second, in the British case the gradual extensions of workers’ rights, supported by a strong and confident middle class, integrated the working class into the liberal political system; whereas in Germany the repressive authoritarian state, accompanied by a weak middle-class liberalism, provoked the working people to move toward a fundamentalist-Marxist opposition, albeit based on a moderate-reformist program. Finally, in the German case religion played an important role in setting limits to a socialist working-class identity." (s 86f)

Spohn är här kritisk mot en för onyanserad analys av religionens roll, och mot en brist på analys av kapitalismens legitimitet i de två samhällena (s 87). Det som Spohn eftersöker här verkar dock vara exakt det som Zolberg enligt redovisningen redan gjort. (s 88)

Archer och Blau 1993
Detta är en artikel i Annual Review of Sociology så en forskningsöversikt, i detta fallet om medelklassens formering i USA på 1800-talet. Den är egentligen inte särskilt kul, vilket kanske beror på att forskningsläget var ganska dåligt, eller på att presentationen är svag här. De framställer i alla fall inte forskningen som så kul; i början säger de att makrosociologi använt en tvåklassmodell (arbetare+kapitalister) där det inte funnits någon medelklass, medan socialhistoriker fokuserat på specifika årtionden och yrkesgrupper och inte heller de forskat om någon medelklass. (s 17) Archer och Blau argumenterar för att det faktiskt fanns en medelklass på 1800-talet, om än heterogen, så då är det ju lite trist att perspektiven de lyfter fram är negativa på den punkten.. Deras översikt över makrosociologisk teori är riktigt konstig: de hävdar att de två teorier som applicerats på klass i USA:s 1800-tal är postindustrialism (!) och marxism och att båda hävdat att medelklassen var på väg att försvinna i ett polariserande klassamhälle! (s 19) Så alla marxistiska socialhistoriker i USA har alltså varit kautskyaner? (Jfr Burris 1986.) Det låter osannolikt, och jag begriper inte riktigt varför Archer och Blau väljer att över huvud taget presentera så irrelevanta perspektiv. För sedan säger de att det finns en hel radda historisk forskning som visar att småborgerligheten inte alls var på väg att försvinna (Bechhofer och Elliot 1985, Blackbourn 1985, Bland et al 1978, Clegg et al 1986, osv); varför inte då i stället diskutera de teoretiska och analytiska perspektiven där? (s 20)

Mer intressant blir det när de går vidare till att diskutera fyra litteraturer om medelklassen på 1800-talet, fyra litteraturer om varsitt "occupational stratum". Den första fokuserar på hantverkare (artisans) i 1800-talets första hälft (Blumin 1989, Dawley 1976, Griffen och Griffen 1978, Hirsch 1978, Wilentz 1984, m fl). Den andra kollar på den "gamla medelklassen", entreprenörer inom försäljning (Bruchey 1980, DEcker 1978). Den tredje kollar på "nya" "nonmanual wage-earning middle class of clerical, technical, and managerial workers which emerged at the end of the nineteenth century (Bell 1973, Blumberg 1980, Braverman 1974, Dahrendorf 1959, Giddens 1979, Kaelbe 1981, Kocka 1980, Whyte 1956, Wright 1979)." (s 21). Den fjärde kollar på småborgerligheten, "lower middle class of petty business owners, which persisted throughout the nineteenth century" (Bluestone 1991, Bechhofer och Eliot 1985, osv). Jag tycker att det är lite otydligt vad som är skillnaden mellan grupp 2 och grupp 4... Archer och Blaus argument är i alla fall: "We argue here that these occupational strata do not compose distinct middle classes or entities, but rather reveal a middle class characterized by heterogeneity and a historically shifting social composition." (s 21) Bara Blumin (1989) har studerat när ett medelklass-klassmedvetande utvecklades; han  hävdar att det skedde 1830-60 då den gamla "middling sorts" blev till en "medelklass". (s 22)

De diskuterar "ny socialhistoria", och börjar med kvantitativa community studies, och för- och nackdelar med denna approach. (s 23) De konstaterar att perspektivet utifrån denna kan bli fragmenterat. (s 24) De diskuterar också litteratur om geografisk rörlighet, boendesegregation och "suburbanization". (s 25f) Nästa ämne är entreprenörer och lönearbetares roll i medelklassen och med referens till Blumin (1989) säger de att distinktionen mellan "manual" och "non-manual" arbete blev viktigare på 1800-talet. (s 26) Tjänstemännen blev viktigare i medelklassen (jfr s 29)medan hantverkarna ofta deklasserades:

"If artisans were dominant in defining the "middling sorts" in the first part of the century, then their decline is central to understanding subsequent middle-class formation. A large literature exists on the proletarianizationo f artisans.T he preponderanceo f historicale vidence suggests that work opportunities in traditional craft occupations were dwindling throughout the nineteenth century. With industrialization, much of artisans' work could be mechanized or parceled out to less-skilled workers. Even when they remained self-employed as master craftsmen, the content, skill level, and relative socioeconomic rewards of skilled work declined in many industries (Blumin 1989, Hirsch 1978, Katz 1975, Bruchey 1980, Griffen & Griffen 1978). Artisan-proprietorws ho maintainedt heir status as master craftsmen in the early industrial period remained at a greater risk than retailers and nonmanual business owners of falling into the manual working class (Archer 1993). Master artisans who became skilled laborers experienced an employment status shift which most likely constituted downward mobility in income, social status, and work autonomy (Blumin 1989)." (s 27)

Efter att ha diskuterat medelklassens skiftande sammansättnign diskuterar de medelklassens ideologi och kultur; de hävdar att trots mångfalden i denna klass, så växte ändå en homogen ideologi fram. De beskriver denna med begrepp som "deep-rooted commitment to simplicity in American life" (som gjorde det relativt enkelt att kulturellt sett smälta in i medelklassen), "distrust of elite traditions", "drive for refinement in the years after the Civil War" (s 31), "spirit of volonteerism" (s 32) och att "consumerism became a means of status competititon and a therapeutic quest for self-fulfillment and gratification" (s 32). Bland arenorna för medelklasskultur radar de upp "the department store, vaudeville, public theaters, newspapers, new forms of city transit, city parks, spectator sports, city festivals, traveling exhibits, and, later, the cinema" (s 33). Överproduktionen av och tillgängligheten till billiga kläder och "housewares" blev viktigt för manifestationen av medelklassidentitet. Vad gäller medelklassvärderingar radar de upp:

"individualism and achievement, privacy, familism, consumerism, and conventionality (Bell 1976, Bellah et al, 1985, Gans 1988). Interestingly, scholars of the nineteenth-centurym iddle class (for example, Williams 1961) stress instead the importance of growing tolerance, and equalitarian and collectivist values." (s 34)

Och så här sammanfattar de till slut artikeln:

"The thesis argued here is that the social composition of the middle class varied over time. Skilled artisans and merchants comprised the earliest middle class. Over the course of the century, small business owners such as retailers and the petite bourgeoisie played a more important role, and at the end of the century, with the development of managerial capitalism, the middle class encompassed a more diverse grouping that included clerical, technical, and managerial workers as well as entrepreneurs and retailers. Because of both high rates of geographic mobility, which fostered interoccupational and inter-ethnic contact, and improving economic conditions and upward mobility, a distinctive middle-class culture emerged, evident in social institutions such as schools, newspapers, leisure activities, and the family. These social institutions helped to shape-and were shaped by-codes of etiquette, public behavior, manners, and distinctive middle-class values. The importance of these institutions and the new urban culture for modulating the great differences among occupational, ethnic, and religious groups should not be underestimated." (s 35f)

Barry 1994

Detta är en mäktig kvadrupelrecension på 14 sidor, där den tidigmoderne historikern Jonathan Barry, som forskat om medelklassen/"the middling sorts" ca 1500-1800, recenserar fyra böcker om medelklassen på 1800-talet: P.M. Pilbeams The Middle Classes in Europe 1789--1914: France, Germany, Italy and Russia (1990); T. Koditscheks Class Formation and Urban Industrial Society: Bradford 1750--1850 (1990); R.J. Morris Class, Sect and Party: The Making of the British Middle Class, Leeds, 1820--1850 (1990); och S.M. Blumins The Emergence of the Middle Class: Social Experience in the American City, 1760--1900 (1990). Barry börjar med att konstatera just att alla fyra böcker fokuserar på 1800-talet, och att han vill diskutera deras påståenden om "emergence", "formation" och "making" av medelklassen under detta århundrade, och etablera en saknad dialog mellan socialhistoriker för perioden före 1780, och modernhistorikerna. (s 194)

Den största skillnaden i perspektiv bland de fyra är mellan Pilbeam och Koditschek. För Koditschek är klassformering på 1800-talet i första hand en fråga om urbanisering och industrialisering med företagare och arbetare i städer som Bradford. Pilbeam placerar däremot i sin studie staten i centrum, med ljus på

"the professional, bureaucratic and military com- ponents of the middle classes and on their educational and political aspirations. The diversity of experience across four countries, and of different groups within each middle class, lies at the heart of Pilbeam's message, and this diversity is seen to rest more on political than on economic conditions. Her work is thus consistently revisionist, drawing deeply on the critique of Marxist interpretations of the French Revolution as a bourgeois revolution; central to much of her book is the notion of a division between upper and lower middle classes. The upper middle classes formed part of an elite of notables having more in common with the landed classes than with their inferiors, and it is on this upward relationship that her interests focus. The lower middle classes are discussed mainly in order to illustrate the gulf between them and the middle classes proper, rather than as a group in their own right or in relation to those above or below them.
By contrast, Koditschek's concern is almost exclusively with the dialectic between the middle and working class, in which each helped to form the other. It offers a sustained and in many ways magnificent post-revisionist defence of both Marx and, to a large extent, E. P. Thompson. Yet Koditschek differs from Thompson not only in his emphasis on the need to understand the middle classes as well as the working classes, but also in playing down the role of the state in class relations." (s 195)

Enligt Koditschek är moderna konjunkturcykler nödvändiga för utvecklandet av ett modernt medelklass-klassmedvetande, och medelklassmedvetandet under det viktorianska perioden är därför i hans story utpräglat industriellt, med föga koppling tillbaka till tidigare medelklassideologier (s 197). Barry är implicit kritisk mot detta och mer uttalat kritisk mot att Koditschek med sitt fokus på klasskonflikt som generatorn för klassmedvetande missar kopplingarna tillbaka såväl som den lägre medelklassen. Paradoxalt nog, säger Barry, stödjer därför implicit Pilbeam och Koditscheks i övrigt väldigt olika perspektiv samma syn på tidigmoderna klasstrukturen, nämligen en tvåklassmodell där den övre borgerligheten ses som en del av eliten och den lägre medelklassen ignoreras (s 198).

Böckerna av R.J. Morris och S. Blumin är bättre på att visa hur övre och lägre medelklass interagerade, och hur de var kopplade till tidigare skeenden. Morris studerar Leeds 1820 till 1850 och är enig med Koditschek om att dessa var centrala decennier i "the making of the British middle class", men likt Pilbeam fokuserar han på politik, inte ekonomi. I Morris story leds medelklassen av "merchants and professional men", inte av industrialister, och han ifrågasätter hur viktigt laissez faire-individualism var för medelklassideologi. Som hans titel säger så är "sect and party" med lika mycket som klass i hans framställning och hans story om växande enhet mellan övre och lägre medelklass handlar mycket om deltagandet i frivilligorganisationer (s 198). Hans klassperspektiv handlar mer om distinktion genom konsumtion än om kamp om produktionsmedlen (s 199). Barry är dock inte övertygad om Morris argument att frivilligorganisationerna växte till sig rejält efter 1820 (efter att ha startat runt 1780); han pekar på liknande organisationer tillbaka till 1600-1700-talen, och de är då kanske snarare ett cykliskt än ett linjärt fenomen (s 199f)

Blumins studerar övergången från "middling sort" till medelklass i städer i USA. Barry menar att hans bok är bra på (1) relationen mellan "manual" och "non-manual" arbete, och (2) "changing social space of the city"; Blumin är intresserad av den förortsboende medelklassens framväxt (s 201). Enligt Blumin saknade "the middling sorts" klassmedvetande före 1800 eftersom de identifierade sig med sitt yrke, inte någon klass. Under 1800-talet blir tjänstemännen (non-manual workers) med högre löner och större karriärmöjligheter än arbetarna allt fler och viktigare som komponent av medelklassen (s 202). Barry ifrågasätter några av Blumins kategoriseringar av medelklassen, som Barry menar är specifika för nordöstra USA som Blumin studerar. En sådan sak är Blumins argument om den förändrande sociogeografin i städerna; han hävdar att medelklass och arbetarklass blir mer åtskilda under perioden, också vad gäller lägenhet mot gatan--lägenhet mot gården och liknande skillnader. Detta hade redan skett i Storbritanniens städer 1820, säger Barry (s 204). Vidare så säger Blumin att den merkantila eliten är en separat grupp utanför medelklassen, och i de städer som han studerar fanns ingen jordägande elit. Detta säger Barry är typiskt för nordöstra USA men inte giltigt för södra USA eller Europa. Ett tredje problem är Blumins argument att den medelklass som han studerar höll på att vittra bort redan 1880, framför allt genom proletarisering av tjänstemannayrken, men att dess ideologi hade segrat i USA (s 205f). Denna ideologiska seger uppnåddes inte genom klassmässig organisering, säger Blumin, utan på annan väg; detta är analogt, påpekar Barry, till tesen om borgerlighetens särskilt svaga ställning i Tyskland (Blackbourn och Eley, The Peculiarities of German History, 1984) och Earles tes (Making of the English Middle Class) om att politiskt engagemang i Londons bourgeoisie i det tidiga 1700-talet ("Augustan England") sågs som antitetiskt till medelklassvärderingar. "Once again, therefore, we are brought back to the problem of the political expression of class interests." (s 206)

I sina slutsatser argumenterar Barry för att synen att medelklassen "uppstår" runt 1800 bör överges tillförmån för ett perspektiv som inkluderar kontinuitet och cykliska förändringar (s 208).

Referenser

Archer och Blau (1993) "Class formation in 19th century America: the case of the middle class", Annual Review of Sociology.

Barry, John (1994) "Review article: The making of the middle class?", Past and Present.

Breuilly, John (1987) "The making of the German working class", Archiv für Sozialgeschichte.

Kocka, Jürgen (1980) "The study of social mobility and the formation of the working class", Le Mouvement social.

Spohn, Wilfried (1990) "Toward a historical sociology of working-class formation", Critical Sociology.