Hur relevant är Brenners kapitalismanalys för att förstå vår tid?

 

 

Det är en helt konventionell periodisering i ekonomisk historia att karakterisera 1950- och 60-talens höga ekonomiska tillväxt i västvärlden, fram till oljekrisen 1973, som "de gyllene åren", les trente glorieuses och liknande (den svenske historikern Göran Hägg kallade sin bok om perioden Välfärdsåren), och kontrastera denna period med en mer turbulent period med ojämn ekonomisk tillväxt från 1973 till 1990-talet. 

Om forskarna är ense om periodiseringen, så är de oense om förklaringarna till den lägre tillväxten decennierna efter 1973. En tankegång -- representerad t ex i Toniolo och Crafts lärobok från 1996, Economic Growth in Europe since 1945 eller hos den svenske nationalekonomen Assar Lindbeck, till exempel i Det svenska experimentet (1998) -- är i breda drag att politikerna "förkalkade" de avancerade ekonomierna med för höga skatter, ambitiösa välfärdssystem och starka fackföreningar. Tillsammans utgjorde dessa faktorer en hämsko på den entreprenöriella aktiviteten och därmed den ekonomiska tillväxten. 

En konkurrerande förklaring, företrädd t ex i ekonomisk-historikern Lennart Schöns lärobok En modern svensk ekonomisk historia (2000) och i någon mån i Barry Eichengreens The European Economy since 1945 (2007), är att det snarare handlar om ekonomisk strukturomvandling och omställningen, under ökad global konkurrens från framför allt de östasiatiska drakarna, till en tjänsteekonomi, med de konsekvenser för den uppmätta tillväxten som en sådan omställning har.

Dessa tolkningar har förstås båda med politik att göra: ens förståelse av den ekonomiska tillväxtens bestämningsfaktorer kommer, under förutsättning att man ser tillväxt som önskvärt, leda till reformförslag för den ekonomiska utvecklingen. En tredje tolkning som är djupt förbunden med politiken, och frågor om politisk strategi, är den amerikanske historikern och marxisten Robert Brenners. Så sent som 2023 utspelades i amerikanska tidskrifter som New Left Review och Jacobin en debatt inom den amerikanska vänstern om Brenners ekonomisk-politiska analys, hur rimlig den är, och vilka slutsatser man kan dra för vänsterpolitik utifrån detta. Debatten började med Brenners artikel med sociologen Dylan Riley, "Seven Theses on American Politics", i New Left Review, men det hela går i en anmärkningsvärt hög grad tillbaka på Brenners böcker om de industrialiserade ländernas ekonomi sedan 1945, The Boom and the Bubble (1998) och Economics of Global Turbulence (2006).

Brenner och Riley förankrar nämligen sin analys av USA:s politik idag (närmare bestämt: 2022) i en analys av ekonomin och politiken sedan 1945, schematiskt skissad förstås i artikeln, men tidigare utvecklad i Brenners böcker från 1998 och 2006. Brenner och Rileys analys börjar med politiken. De menar att under 1900-talet var de två US-amerikanska partierna förankrade i olika kapitalistiska koalitioner, som tilltalade vanligt folk (working-class voters) genom att utlova olika materiella framsteg. Dessa koalitioner gav upphov till stora valsegrar, åt båda hållen: Eisenhower 1956, Johnson 1964, Nixon 1972. Idag är marginalerna mindre och koalitionerna avskaffade: att vinna ett val "hinges on turnout and mobilization of a deeply but closely divided electorate." (s. 6) Denna politiska struktur reflekterar en ekonomisk struktur, menar de:

"This new electoral structure is related to the rise of a new regime of accumulation: let us call it political capitalism. Under political capitalism, raw political power, rather than productive investment, is the key determinant of the rate of return. This new form of accumulation is associated with a series of novel mechanisms of ‘politically constituted rip-off’. These include an escalating series of tax breaks, the privatization of public assets at bargain-basement prices, quantitative easing plus ultra-low interest rates, to promote stock-market speculation—and, crucially, massive state spending aimed directly at private industry, with trickledown effects for the broader population: Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips Acts and the Inflation Reduction Act. All these mechanisms of surplus extraction are openly and obviously political. They allow for returns, not on the basis of investment in plant, equipment, labour and inputs to produce use values, but rather on the basis of investments in politics." (s. 6-7)

Detta är ett väldigt stort påstående, men inte något som de genast backar upp. Istället går de vidare till att diskutera klassbegrepp och klassanalys, [1] och diskutera hur materiella klyftor gestaltas i USA:s politik. De menar att US-amerikanska politik präglas av en paradox: "while ubiquitously structured by class, it is marked by an almost complete absence of ‘class politics’." (s. 9) Man kan säga att det är två rätt olika saker som de gör i artikeln -- den ena handlar om att slå fast att USA har en ny ackumulationsregim, "politisk kapitalism", den andra handlar om politisk sociologi. I det senare fallet så menar de att arbetare i USA för politik framför allt som individer, inte utifrån klasstillhörighet eller klassidentitet. [2] Utifrån statistik om kapitalinkomster och ägande klassificerar de ungefär 2/3 av vuxna amerikaner som arbetare -- men en sådan klassificering har förstås inga omedelbara politiska konsekvenser, och de diskuterar också hur denna medieras av utbildning, ekonomisk sektor och "ras". (s. 13-16)

Den andra av sju teser som de förfäktar i artikeln är mer intressant för mina syften: "Bidenism offers Keynesianism without growth". De menar att Bidens ekonomiska politik var ambitiös -- hans Build Back Better-programförslag om $2.2 biljoner var mycket storskaligt och innehöll åtgärder om universell sjukförsäkring, familjeförsäkring, subsidier till barnomsorg med mer; det som faktiskt genomförde i form av Inflation Reduction Act (IRA) hamnade på $738 miljarder över tio år, inte på BBB:s nivå men ändå en stor och ambitiös satsning för solkraft, kärnkraft, elbilar, billigare mediciner, med mera. (s. 16-17) I ett historiskt US-amerikanskt perspektiv sticker Bidenomics som välfärdspolitik ut på två sätt: ett, att den inte föregåtts av någon arbetarklassaktivism, två, att den utspelades i en kontext av låg ekonomisk tillväxt. Bidens stora satsningar sprang istället, menar Brenner och Riley, ur Covid 19-erans stora paket. (s. 18-19)

Jag hade egentligen velat veta mer om hur covid-paketen enligt Brenner och Riley banade väg för eller ledde till Bidens mer generella expansionspolitik (något som Adam Tooze skrivit mer om i sin runa över Bidenomics, men de går vidare till den politiska sociologin. De visar att väljare utan college-utbildning är mer benägna att gilla Trump och ogilla Biden, och tvärtom för de med college-utbildning. De menar att detta inte speglar class dealignment, som Matthew Karp hävdat ("The Politics of a Second Gilded Age", Jacobin, 2021), utan att Republikanerna för en exkluderande klasspolitik för vita arbetare, medan Demokraterna för en klasspolitik för experter och högutbildade. [3] (s. 20-23) Det är inte heller så att Brenner och Rileys invändning mot Demokraternas valstrategi är "de måste prata mer om klass". Brenner och Riley menar tvärtom att Demokraternas styrka historiskt sällan eller aldrig byggt på ett direkt tilltal till arbetare som arbetare -- inte ens under New Deal -- utan istället bredare tilltal. Det tror de är vägen framåt även nu. (s. 25) De förnekar också att Demokraternas popularitetsproblem idag, 2023, skulle bero på att Biden varit alltför timid i sin ekonomiska politik: de menar som sagt att Bidens politik var expansiv på en historisk skala, åtminstone tillbaka till Lyndon B Johnson. Istället så menar de att: "The political problems Biden has faced in fact derive from the constraints of political capitalism as a system of accumulation." (s. 25) Här är de extremt pessimistiska: "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." (s. 26) Det här bygger på det påstående som jag citerat in extenso från början av texten, om att dagens "politiska kapitalism" har en i sig svag ekonomisk dynamik, och bygger på politiska överföringar för ackumulation -- vilket omöjliggör den typ av politiska ekonomi som de menar alltid underbyggt välfärdsstaten, höga vinster och höga investeringskvoter i industrin vilket finansierar välfärdsstaten. (s. 26)


Det första stora svaret på Brenner och Riley som jag hittat är den unge historikern Tim Barkers "Some Questions about Political Capitalism", publicerad i New Left Reviews vårnummer 2023. Barker refererar själv till att Matthew Karp redan svarat på B-R, men Karp fokuserar på den politiska sociologin, medan jag här fokuserar på den ekonomiska analysen, som också står i centrum för Barkers utmärkta text. Barker gör ett stort arbete med att reda ut begreppen, kategorierna och de historiska parallellerna; ovan har jag långt citerat Brenner-Rileys beskrivning av vad som sker under den politiska kapitalismen, hur ackumulationen sker, och Barker gör en välformulerad invändning mot just denna ihopklumpning:

"the article offers an astounding list of policies which count as ‘politically constituted rip-offs’. They include ‘ultra-low interest rates, Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips acts and the Inflation Reduction Act’, all of which are classified as ‘mechanisms of surplus extraction’. But is the class character of these interventions really so one-sided? You hardly need be an apologist for the present state of things to question whether all of these can be subsumed under the rubric of ‘politically engineered upward redistribution’—or to ask whether the government ever spends money to legitimate itself, or to buy votes from non-rich people, or to invest in the cheapest possible version of social reproduction. Barely mentioned in ‘Seven Theses’, and unintegrated into the theory in which all acts of fiscal and monetary policy are somehow automatically regressive, are the massive transfers to households during the Covid pandemic; nor is there any discussion of what happened in labour markets (and to wage growth) between 2018 and 2022, or any data presented on the course of wealth and income inequality in these years. Without this, the picture is partial at the least." (s. 39-40)

Detta ser jag som helt centralt: Riley och Brenner klumpar ihop ganska olika policies och företeelser från idag och påstår, utan att riktigt belägga och utveckla det -- se min frustration i anteckningarna ovan över att de så snabbt övergår till politisk sociologi -- att dessa företeelser tillsamans utgör något som vi kan kalla "politisk kapitalism". Man kan väl inte säga att Barker direkt motbevisar detta, och det tror jag inte riktigt är hans syfte heller (han beskriver artigt artikelns ärende som en öppen diskussion), men han visar åtminstone att Brenner och Riley inte belagt sitt centrala påstående om att vi lever i en tid av politisk kapitalism.

Relaterat till detta viktiga argument, så tar Barker också upp att de olika beståndsdelarna av dagens s.k. politiska kapitalism förstås också har historiska föregångare. Han citerar historikern Gabriel Kolko som 1965 kategoriserade det sena 1800-talets järnvägsekonomi som "politisk kapitalism", han citerar Erik Olin Wright som i Class, Crisis and the State (1978) ser "the progressive politicization of the accumulation process itself" som en av sin tids utmärkande drag, och tar upp tydliga exempel från USA:s efterkrigstid på hur politik och ekonomi intimt hängde ihop -- förstås. (s. 36-37) [4] Summa summarum så är det inte alls klart att politisk kapitalism är ett träffsäkert begrepp för vår tid -- eller att vår tids kapitalism skulle vara så mycket mer politisk än 1950-talets eller 1970-talets. [5]

En intressant fortsättning på grundargumentet om hur vår tids ekonomi är "politisk kapitalism" eller inte, är att Barker påvisar hur slarvigt Brenner och Riley faktiskt använder sitt centrala begrepp "surplus extraction", när de säger att olika skattesänkningar och räntepolicies utgör "surplus extraction", vilket de omöjligen kan göra enligt den marxistiska modell som Brenner och Riley också bekänner sig till. (s. 42-43) Barker gör också en djupdykning i frågan om penningpolitikens fördelningskonsekvenser, så klart i nollräntans tid och därefter också en stor diskussion i Sverige -- är det så att 2010-talets nollräntepolitik drev på ojämlikheten genom att höja priserna på bostäder och aktier? Brenner och Riley driver en sådan "hard money"-linje, likt Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson [8] eller ekonomijournalisten Andreas Cervenka:

"‘Seven Theses’ takes the position that ‘ultra-low interest rates’ are a ‘surplus extraction mechanism’, benefiting rich people through asset price inflation. Even leaving uncontested (for the moment) the idea that there is a straightforward relationship between easy money and stock prices, this view of central banking has severe analytical and political shortcomings. There is, first, the implication that ‘easy money’ is unnatural and that some other level of interest rates is more natural or would have distributional consequences which were either neutral or better for workers. This is more explicit in Brenner’s ‘Escalating Plunder’, which lamented that Fed intervention brought about one set of results ‘at a time when the real economy would otherwise have brought about the opposite result’, as if there were such a thing as a ‘real’ economy existing independently of financial conditions, conditions always heavily influenced by government policy. But the premise is still intact in the new article: otherwise, how to make sense of the idea of low rates as part of a new regime in which ‘political accumulation’ has replaced the market-driven outcomes of earlier decades? (Arguably, a similar ontology needs to be exorcised from the idea of asset-price inflation, which suggests there is a natural price where asset values should tend to rest.)" (s. 44)

Barker påpekar, helt korrekt, att det inte är så enkelt som att lågräntepolitiken självklart ökar ojämlikheten. Hög ränta kan öka ojämlikheten på åtminstone två sätt: direkt genom att öka avkastningen på räntebärande papper, som ägs framför allt av de välbärgade, och indirekt genom att öka arbetslösheten. [6]

Till sist, till den underliggande frågan om profitkvoterna. I slutet av sin artikel så säger Riley och Brenner, som jag citerat ovan, att "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." Detta bygger på deras analys att företagens vinster och investeringar i industrin är för låga idag, och att företagen därför är beroende av politiska överföringar -- vilket konkurrerar ut en kompenserande välfärdspolitik. Här går Barker in på något av ett generalangrepp på hela Brenners ekonomisk-historiska analys av ekonomin sedan 1945, som underligger artikeln med Riley. Barker börjar från början: varför är vinsterna nyckeln till investeringarna? Brenner, säger han, anför två mekanismer. Ett, att företagens intäkter är en viktig källa till finansiering av nya investeringar. Två, att vinstnivåerna ger signaler om hur lönsamma nya investeringar kommer vara: ‘companies have little choice but to regard the realized rate of profit as the best available indicator of the investment climate, the expected rate of profit.’ (cit. 46) Barker säger att de två mekanismerna i sig är rimliga, och att Keynes och Kalecki hade hållit med; hans kritik handlar inte om dessa utan om hur Brenner mäter vinster.

Brenners mått är profitkvoten, som är kvoten, för industrin eller för ekonomin som helhet, av vinsterna genom kapitalstocken. Detta är inte det rimliga måttet, säger Barker, för någon av mekanismerna. För den första, att finansiera ur tidigare vinster: "What matters is the ratio of the mass of profits to the cost of desired investments. Even leaving aside the question of credit, it is not clear how the ratio of profits to the capital stock could constitute the binding financial constraint." (s. 46) För den andra mekanismen, vinstnivån som signal: "Empirically, is there any evidence of a firm making an investment decision based on the economy-wide ratio of profits to the capital stock? Theoretically, why would the size of capital stock be the relevant denominator, rather than the ratio of returns to the cost of the new investment?" (s. 46-47)

Barker går vidare med att preliminärt ändå acceptera Brenners mått, och så utforska hur detta utvecklas över tid. Diagram 1 (ovan) visar profitkvoterna i USA 1948-2001, från Brenners bok. Utifrån den streckade linjen, vinstnivån i den privata ekonomin som helhet, så säger Barker att: "What jumps out is that no dramatic decline is really evident at all." (s. 47) Vinsterna hade en tillfällig topp under 1960-talets andra halva, och föll därifrån till mitten av 1980-talet, men sedan från dess till 2001 skedde en återhämtning tillbaka till de gyllene årens nivåer. För industrin står efterkrigstidens vinstnivåer ut mer, men, säger Barker, det är inte klart varför industrin ska premieras, givet att den idag står för 11 procent av förädlingsvärdet i USA:s ekonomi. (47-48) Barker reproducerar också vinstmåttet med egna beräkningar ur USA:s nationalräkenskaper för åren 1947-2022 och får också här fram mönstret att 1960-talets andra halva hade historiskt höga vinstnivåer, men att 1990-2000- och 2010-talen inte är särskilt olika 1950-talet. [7]

I den US-amerikanska vänstern, säger Barker, är det vanligt att bedöma politiska projekt idag i förhållande till Brenners analys av profitkvoter, och döma ut olika projekt utifrån detta: "det är inte som under de gyllene åren". Barker säger gentemot denna attityd, att det i så fall krävs tre saker: en förklaring av varför profitkvoten skulle vara den relevanta indikatorn, varför denna skulle mätas som vinsterna genom kapitalstocken, och hur och varför trenderna i Brenners tidsserier tillåter så drastiska politiska slutsatser. (s. 50) Barker verkar själv snarare luta åt att vinsterna inte alls är historiskt låga i USA, utan att problemet istället är att utväxlingen från vinster till investeringar är historiskt låg. Han anför ett diagram från nationalekonomen Thomas Philippon:

För att förklara denna slående utveckling refererar han till forskning av de keynesianska ekonomerna JW Mason och Engelbert Stockhammer (se också), och säger att den vanligaste förklaringen till diskrepansen mellan vinster och investeringar är att "the shareholder revolution since the 1980s has meant that activist shareholders possess both the desire and the capacity to enforce a low-investment, high-cash pay-out model onto corporate managers." (s. 51) Och det är faktiskt där som Barkers -- mycket konstruktiva -- polemik med Brenner och Riley slutar: "In sum: the Riley–Brenner theses on ‘political capitalism’ may be pointing towards real developments, but they still have a lot of questions to answer." (s. 51)

 

Nästa stora kritik av Brenners analys gick ännu mer in på den ekonomiska analysen av västvärldens ekonomiska historia sedan 1945. Denna gång var det Seth Ackerman som i september 2023 skrev en lång och mycket intressant text i Jacobin: "Robert Brenner's Unprofitable Theory of Global Stagnation". Ackerman går tillbaka till Brenners 1990-tal, redan före publikationen av Boom and the Bubble 1998, för att förklara sammankopplingen mellan politik och historieskrivning hos Brenner. Ackerman refererar ett föredrag som Brenner höll i mitten av 1990-talet för en marxistisk grupp, där han visade på nödvändigheten för revolutionärer att visa att det nuvarande systemet är ohållbart och innehåller kristendenser som inte kan övervinnas med reformism -- om det inte var så, så skulle ju reformistisk politik räcka till för att lösa problemen. [9] Här finns den underliggande anledningen, antyder Ackerman, till att Brenner så bestämt håller fast vid sin krisanalys, med fallande profitkvoter även när andra forskare och debattörer -- som Barker -- visar hur känsliga Brenners deskriptiva resultat är för specifika val av variabler och definitioner. 

Ackerman har en rätt utförlig doktrinhistorisk diskussion av kristeori som jag lämnar därhän här, [10] men mer intressant är när han kommer till 1960-70-talen och hur Nobuo Okishio och Anwar Shaikh teoretiserade frågan om profitkvoten. Hos Brenner finns det ju ett grundantagande att en ökande kapitalintensitet sänker profitkvoten, eftersom den mer avancerade ekonomin anhopar en större och större mängd föråldrat men inte skrotat realkapital som i sitt slitna stadium inte tjänar några vinster, eller bara dåliga vinster. Den enkla motfrågan mot denna typ av analys är: varför skulle kapitalister investera i realkapital som sänker deras egna vinster? Den ryske ekonomen Mikhail Tugan-Baranowsky ifrågasatte redan 1901 detta, och hävdade att kapiatlisterna om något skulle välja teknologier som ökade, inte sänkte, vinsterna. Okishio formaliserade i en artikel 1961 denna idé, vilket Shaikh i sin tur reagerade på under 1970-talet. Shaikh skildrade kapitalismens konkurrenssituation som “antagonistic by nature and turbulent in operation. It is the central regulating mechanism of capitalism and is as different from so-called perfect competition as war is from ballet.” Han modellerade att om tillgängliga nya teknologier typiskt sett kommer öka arbetsproduktiviteten och öka kapitalintensiteten, så kommer investeringarna faktiskt leda till en långsiktigt fallande tendens för profitkvoten. För Shaikh är en central mekanism att företagen konkurrerar med pris och sänkta kostnader:

"Okishio’s model has innovating capitalists adopting more efficient production methods for the purpose of reaping higher current profits by charging the same price as competitors while producing at lower cost. But for Shaikh, that ignores the inherently strategic and antagonistic nature of capitalist competition. Rather than sitting back and enjoying an augmented flow of profits at the old price, Shaikh’s innovating capitalist wields his newfound cost superiority as a bludgeon, pressing his advantage against rivals by mercilessly cutting the price below what his competitors can afford to charge. He has no choice but to act this way, according to Shaikh, because in the field of capitalist competition, “do unto others ere they do unto you” is the maxim of the game."

Ackerman invänder dock mot Shaikhs modell både på teoretiska och empiriska grunder. Teoretiskt: han påpekar att Shaikh använder kriget som modell för hur företag beter sig mot varann, men att faktiskt existerande stater faktiskt spenderar det mesta av sin tid i fred, inte i krig. Inte alltid för att de är uppfyllda av genuin välvilja mot varann, men kanske för att de inser hur kostsamma krig är, och hur osäkra utfallen är. Stater agerar alltså för att undvika krig, och i analogi med detta så menar Ackerman att företag också agerar strategiskt för att undvika den typ av vinstsänkande priskonkurrens som Shaikh menar är normen. Ackerman vänder sig här till något så intressant som managementlitteratur: först en bok, The Price Advantage, av tre McKinsey-konsulter, och sedan till den tyska priskonsulten Hermann Simons bok Confessions of the Pricing Man. Ackerman citerar McKinseyboken: “price wars rarely have any real winners — and few healthy survivors”, och därför så är det så att “the best-run companies go to almost any lengths to avoid price wars.” Simon ger samma bild, och ännu viktigare så säger Ackerman att bilden från denna managementlitteratur också för stöd av empirisk, nationalekonomisk forskning: en studie från 2014 analyserade försäljning av nästan en halv miljon produkter från fler än 50 000 företag och fann att produkt-tilltal (product appeal) och marknadsnischer, inte prisfördelar, avgjorde produkters framgång. En omfattande studie från 2011 gav samma bild: företag lägger stor möda på att differentiera sina produkter, just för att undvika den typen av priskonkurrens som är så central i Shaikhs modell.

Gentemot Brenners kristeori är Ackerman än mer kritisk än vad han är mot Shaikhs. I Brenners analys så innebar nya länders intåg på världsmarknaden på 1960-70-talen en global överkapacitet i industrin, fallande priser, och fallande profitabilitet vilket orsakade låga investeringar och stagnerande BNP-tillväxt. Men en rad kritiker, inklusive Shaikh i hans recension av Economics of Global Turbulence (2000), har påpekat att om priserna faller i industrin, så borde detta öka vinsterna i övriga sektorer i ekonomin, eftersom industrins outputpriser är (en viktig del av) de andra sektorernas inköpspriser. Detta nämner Brenner på ett ställe i sin bok, och säger då att fallande priser kan ha lett till för höga reallöner -- och lägger då alltså fram en lönetrycks-krisanalys á la Glyn och Sutcliffe, precis den typ av modell som han annars kritiserar. På andra ställen i boken säger han också tvärtom: det var prisfallet i industrin som orsakade vinstfallet i sektorn, vilket orsakade vinstfallet generellt. [11] Det finns alltså en inkonsekvens här.

Ackermans teoretiska kritik mot Brenners modell stannar inte där. Han menar att Brenners kristeori saknar en trovärdig mekanism för att länka vinsterna till stagnationen:

"On the one hand, he suggests that the cause of stagnation is underinvestment due to low profit rates. But at the same time, he claims low profit rates are brought on by overinvestment. One would think that years of underinvestment would eventually eliminate the excess capacity — or, alternatively, that never-ending overinvestment would be incompatible with stagnation. But in Brenner’s theory there is somehow always an economy-wide investment drought alongside continual excess capacity."

Ackerman menar att Brenner helt enkelt aldrig löser denna interna motsägelse i modellen. Han menar också att det helt enkelt är att måla med för bred pensel att säga att världsekonomin utmärkts av stagnation -- här klagar han också på att Brenner aldrig stringent definierar just begreppet "stagnation" -- sedan 1973. Han citerar Aaron Benanav ur ett försvar för Brenner-tesen i New Left Review, 2023: perioden sedan 1973 i världsekonomin som en “ever-worsening stagnation”, där “some countries . . . are able to achieve a recovery only at the expense of other countries”, och avfärdar denna beskrivning som "simply wrong". Belägget däremot är inte minst diagrammet nedan, med BNP-per-capita-tillväxten för 70 länder sedan 1870:

Ur diagrammet drar Ackerman fyra sammanfattande siffror: BNP-tillväxten under Brenners "long downturn", sedan 1973 (här: fram till 2018) har snittat 2,53 procent om året, medan den under de gyllene åren snittade 3,51 procent, och under belle epoque snittade 1,44 procent. Under hela perioden är snittet 2 procent om året, så perioden sedan 1973 har om något varit bättre än genomsnittet, och medan 1945-73 var ännu bättre, så var det en unik period, inte lämplig som jämförelse.

Efter att ha ifrågasatt om det över huvud taget finns någon "long downturn", går Ackerman vidare till att ifrågasätta också Brenners föreslagna orsak till denna (kanske icke-existerande) stagnation: profitkvoten. Intressant nog är det inte det konceptuella som Ackerman går in på här, utan statistiken: hur mäter vi kapitalstocken, som ju är nämnaren i profitkvoten? Nationalräkenskapernas beräkningar av den existerande kapitalstocken förenar historiska investeringar med estimerad förslitning av kapitalet (maskinerna, hyreshusen, affärsbyggnaderna, etc.), och denna förslitning tenderar att beräknas mycket oprecist. (Något som jag tidigare bloggat om i samband med diskussioner om löneandelar och kapitalandelar.) [12] Ackerman citerar här ett OECD-arbetspapper om hur olika länders statistiska byråer beräknar kapitalförslitningen, och visar att de gör på olika sätt, och att USA använder den mest konservativa beräkningsmodellen för förslitningen, vilket alltså innebär att den existerande kapitalstocken ser större ut, vilket i sin tur innebär att den av Brenner beräknade profitkvoten ser lägre ut.

Ett gäng nationalekonomer från USA:s Bureau of Labor Statistics och Bureau of Economic Analysis har till och med beräknat hur USA:s kapitalstock skulle se ut om man skulle använda en mer avancerad beräkningsmetod -- nämligen den som används i Kanada. I Kanada har Statistics Canada sedan mitten av 1980-talet bedrivit en surveyundersökning med företag, där de årligen samlar in information om hur maskiner slits ut, blir oanvändbara, och byts ut. När Ackerman applicerar den kanadensiska metoden på USA:s kapitalstock, och sedan beräknar profitkvoten på den nya kapitalstocken, så blir skillnaden i kvoten enorm jämfört med Brenners version:

(Ackerman visar motsvarande resultat med World Profitability Dashboard, en databas som drivs av marxistiska ekonomer vid University of Massachusetts, men det lämnar jag därhän.)

Enligt Ackerman så har alltså världsekonomin inte stagnerat sedan 1973, och vinsterna har inte haft någon kris i USA. Brenners modell faller då totalt. Ackerman avrundar sin artikel med att hävda -- inte lika välgrundat som det övriga i artikeln -- att moderna ekonomiska kriser inte beror på kapitalackumulation eller överkapacitet, utan på grund av problem med koordination i system med extremt avancerad samhällelig arbetsdelning, och som finns både i socialistiska och i kapitalistiska ekonomier.

fotnoter

[1] Här har de också en ganska utförlig exkurs om klassbegreppet och klassanalys, som är intressant i sig men inte relevant för analysen jag utforskar här. De definierar klass så här: "Social classes, in our view, are structural positions linked by relations of exploitation. The dominant class extracts labour effort from—that is to say: ‘exploits’—the subordinate class." (s. 7) Överföringen av "labour effort" sker på olika sätt i olika samhällen, säger de, och "the purpose of ‘class analysis’, in our view, is to identify the nerve centre of the entire social order with a view to its possible transcendence. It is not, therefore, pace the late brilliant Erik Olin Wright, a theory of ‘social stratification’, or a procedure designed to provide a social cartography of ‘life chances’. In fact, the categories of mainstream social science are far better at doing that than is class analysis." (s. 8)

[2] "Working-class politics in this sense [de refererar till ett citat från Rosa Luxemburg] has been a highly unusual occurrence in US history. There were only two brief spells of it in the twentieth century. The first, which ran from 1934 to 1937, saw the passage of the 1935 Wagner Act (gutted in 1948). The second, extending from the mid-60s to the early 1970s, brought the Voting Rights Act and the Great Society programmes. But these bouts of class politics quickly petered out." (s. 11)

[3] De definierar Demokraternas "actual constituency" som "that fraction of the working class dependent on credentials to increase the value of its labour power". (s. 25)

[4] Barker tar ett mycket intressant exempel från 1970-talet: "A 1971 article on ‘The Coming of the Managed Economy’, for example, quotes a Nixon adviser predicting that the us was going to become ‘an absolutely regulated economy’ in the 1980s: ‘Within ten years, fifty per cent of our industrial production will be controlled by the government.’ As the adviser pointed out, there was plenty of reason to think this way at the time: ‘Washington already calls the tune in housing, airlines, railroads and aircraft production.’ Think of the Penn Central bankruptcy and partial nationalization of the railroads, the Lockheed bailout, the various interventions into the airlines, the government’s assistance to ITT both at home and in Chile, and the remarkable level of interpenetration between the Nixon Administration and corporate interests. Not to mention a defence budget which had roughly equalled, or even exceeded, total fixed business investment for decades." (s. 37)

[5] Här invänder Barker också mot att Riley och Brenner bara tar upp feodalismen som historisk föregångare till politisk ackumulation. Utifrån ett citat som jämför lobbying med feodalism kommenterar han lakoniskt: "Surely there is something more recent than feudalism to which lobbying can be compared?" (s. 37)

[6] Han visar också på det lite udda i att B-R hävdar den anti-keynesianska linjen att statliga budgetunderskott varit en viktig drivkraft bakom inflationen.(s. 44)

[7] Jag förstår dock inte riktigt Barkers mått här. Rubriken säger att det är "Corporate Rate of Value Added to Stock of Fixed Assets, 1947–2022" vilket låter som att det skulle vara en kvot, förädlingsvärde/kapitalstocken, men måttet på y-axeln är miljoner dollars vilket låter som ett flöde, inte en kvot. (s. 49)

[8] Så här beskriver Svensson lågräntepolitiken i en ledare i SvD, "När staten skapar ojämlikhet" från 15 februari 2021: "Bostäder och aktier ökar och minskar i värde, och räntor blir högre eller lägre, så funkar det i en marknadsekonomi. Med Riksbankens ambition att hålla räntorna superlåga och till och med negativa, är det däremot statens beslut som i stor utsträckning påverkat priserna, kurserna och räntorna.
Detta har åtminstone sedan finanskrisen 2008 skett på ett sätt som gynnat de mer välbärgade, som har en stor del av sitt kapital i aktier och ägda bostäder. Det har samtidigt missgynnat exempelvis de många låginkomsttagare som har huvuddelen av sina sparade slantar på bankkonton, som idag ger noll eller någon futtig procent i ränta. En medveten statlig politik har därmed ökat de ekonomiska skillnaderna." Svensson bortser här så klart från räntans effekter på sysselsättningen.

[9] Ackerman citerar Brenner: “for revolutionaries, so much is riding on their contention that extended periods of crisis are built into capitalism.”

[10] Ackerman historiserar analysen av profit-squeeze-kriser, och menar i huvudsak att dessa före 1970-talet inte var någon särskilt central del av den marxistiska ekonomiska analysen; hos Rosa Luxemburg och Rudolf Hilferding i det tidiga 1900-talet bestod kapitalismens kriser oftare av underkonsumtion (hos Luxemburg) eller obalanser mellan sektorer (Hilferding), inte i allt för låga vinster, som ju givet lönernas status som huvudsaklig källa till konsumtion, snarast skulle leda till "överkonsumtion", snarare än underkonsumtion. I USA var Paul Mattick med sin Marx and Keynes: The Limits of the Mixed Economy (1969) central för att väcka liv i profit-squeeze-analysen, och fick en del genomslag under 1970-talet, genom bland andra David Yaffe. Ackerman visar också intressant hur skiljelinjen mellan Glyn-Sutcliffes lönepressanalys och den konkurrens-profit-squeeze-analys som idag associeras med Brenner, drogs redan i det tidiga 1970-talet, t ex genom Yaffes recension av Glyn och Sutcliffes bok i New Left Review 1973, och i hur Paul Sweezy försvarade sig mot Mattick och dennes efterföljare.

[11] Ackerman är väldigt kritisk mot denna inkonsekvens: "Thus, when it comes to the ultimate causes of “stagnation,” Brenner’s argument is a kind of Schrödinger’s cat of crisis theories: it’s a theory of excess competition when you’re looking at it and a wage-squeeze theory when you’re not. Like the cat, neither survives scrutiny." Han citerar också Shaikh här: "Shaikh was not alone in judging Brenner’s monograph “difficult to read” because “the arguments involved appear in different sections, are sometimes implicit rather than explicit, and can be contradictory.”"

[12] Jag har också skrivit om det t ex i samband med beräkningar av historiska nationalförmögenheter och mer om kapitalandelen av nationalinkomsten.

Mekanisering av jordbruket

 

mekaniserad bearbetning av jorden, från Vidya Vemireddy och Anjali Choudharys rapport  

"Mechanization in Agriculture: Assessment of skill development gap and adoption of labour-saving 

technologies", CENTRE FOR MANAGEMENT IN AGRICULTURE, Indian Institute of Management 

Ahmedabad, maj 2023.

I fattiga ekonomier arbetar en stor del av arbetskraften i jordbruket, i småskalig, arbetsintensiv produktion som ofta styrs av familjemedlemmar. Att mekanisera och professionalisera jordbruket är en central del av att bli ett rikt land. Nationalekonomerna Julieta Caunedo (Cornell) och Namrata Kala (MIT) börjar ett working paper med dessa grundläggande fakta.

Utifrån detta förstår vi att det är viktigt att studera mekanisering av jordbruket, och det är vad Caunedo och Kala gör i sitt paper. De gör ett experiment med mekanisering i Indien, och visar hur mekaniseringen påverkar olika variabler: efterfrågan på olika typer av arbetskraft (anställda vs obetalda familjearbetare), produktiviteten och familjernas val av arbete och fritid. 

Intressant nog så säger de med motiveringen att hyrmarknader för maskiner var centrala för mekaniseringen av de ekonomier som idag är rika, att de använder ett hyrmarknadsexperiment i sin egen forskning. De har samarbetat med ett företag i Indien som hyr ut jordbruksutrustning, och experimentet omfattar 7100 bönder i 190 byar i delstaten Karnataka. Bönderna fick vara med i ett lotteri där de kunde vinna pengar till hyrning, i en omfattning som skulle täcka 1/3 av arbetstimmarna i jordbrukssäsongen. Det är småbrukare vi talar om: median-gårdsstorleken är 2 acres (ungefär 1 hektar), och medelvärdet 3,3 acres. Bönderna odlar mest ris, bomull och majs.

 Bönderna som vann lotteriet var 30 procentenheter mer sannolika att hyra maskiner, vilket ökade mekaniseringen med 0,12 standardavvikelser. Mekaniseringen skedde helt och hållet i skedet när bönderna arbetar med jorden för att förbereda den för odling, alltså plogning och relaterat arbete. Detta minskade behovet av arbetare inte minst senare i processen, som kvinnors arbete med att rensa ogräs. (Den noggrannare plogningen minskar mängden ogräs.) Kvinnor påverkades alltså särskilt, och framför allt då daglönare under skörden, medan familjemedlemmars arbete frigjordes mer kontinuerligt över odlingssäsongen. Bönderna hade en starkt uppdelad arbetsfördelning, både mellan könen och mellan familjemedlemmar och anställda; 90 procent av det övervakande arbetet gjordes av män i familjen. Mekaniseringen ökade andelen anställdas arbete jämfört med familjemedlemmarnas, den frigjorde alltså tid inte minst för kvinnor i bondefamiljerna. Caunedo och Kala fann också en positiv effekt på bondefamiljernas inkomster, men effekten var svag.

Utöver experimentet i Indien så använder Caunedo och Kala också en strukturell modell. Hushållen har en mängd arbetskraft som beror på hur många de är i hushållet, och utöver det så väljer de att anställda folk om de behöver. Skuggpriset på hushållsmedlemmarnas tid beror på både hur många de är och ifall de också har en icke-jordbruks-aktivitet igång. Det övervakande arbetet görs av familjemedlemmar på grund av problem med moral hazard hos de anställda arbetarna. Resultaten av modellen säger att hushållens välfärd ökar med 7,6 procent av mekaniseringen, varav 1/3 beror på stigande inkomster, och 2/3 på ökad ledighet.

De säger att pappret relaterar till tre litteraturer. Ett, kausala belägg om mekaniseringens effekter, och vikten av att ha tillgång till hurmarknader. Kapitalintensitetens betydelse för produktiviteten i jordbruket har studerats i Caunedo och Keller (2021) och Chen (2020), men dessa har inte skattat elasticiteten för produktivitet mot mekanisering på mikronivå. Två, en litteratur om att kausalt skatta kapitalets marginalnytta i utvecklingsekonomier. Tre, studier av Acemoglu och Guerrieri (2008) och Alvaraz-Cuadrado et al (2017) har teoretiserat kapitalfördjupningens betydelse för jordbruket och strukturomvandlingen ut ur jordbruket, men inte studerat det empiriskt.

För mig är det intressant att tänka på det samtida indiska fallet i relation till svensk historia. Caunedo och Kala beräknar effekten av mekaniseringen på fyra sorters arbete: manliga familjearbetare, kvinnliga familjearbetare, manliga lönearbetare, och kvinnliga lönearbetare. Denna typ av uppdelning är nog rimlig också i en svensk kontext för sisådär hundra år sedan: vi hade en stor mängd obetalda familjearbetare i form av lantbrukarhustrur och lantbrukarnas hemmavarande vuxna barn, och detta fick inte betalt utan var en del av familjeekonomin, medan vi också hade en ganska stor grupp lönearbetare i jordbruket, framför allt på de större gårdarna. Excel-diagrammet som jag klistrat in ovan visar andelen som dessa två grupper, samt torpare och tjänare, utgjorde av alla sysselsatta vart tionde år 1870-1950. Vi ser att gruppen lönearbetare i jordbruket minskar från 14-16 procent 1870 och 1880 till runt 8 procent 1900-1950, medan gruppen familjearbetare minskar från 11-12 procent 1870 och 1890 till bara 4 procent år 1940. Det är alltså en omfattande minskning, samtidigt som en mekanisering av jordbruket pågår.

 

antal hästar och traktorer i svenskt jordbruk åren 1930-1980, från Harald A:son Moberg, Jordbruksmekanisering i Sverige under tre sekel (Stockholm, 1989)

 

referens

Julieta Caunedo och Namrata Kala (2022) "Mechanizing Agriculture", NBER Working Paper 29061, juli 2022 (reviderad version).

Jordbrukets utveckling och den ekonomiska tillväxten

 

illustration från Carl Johan Gadds bok Den agrara revolutionen, kapitel 26, 

"Jordbrukets begynnande mekanisering". Fritt tillgänglig här.

 

När jag undervisar om Sveriges ekonomiska historia så brukar jag föreläsa om den agrara revolutionen ca 1720-1850, när Sverige bröt sig ur den malthusianska fällan och befolkningen kunde öka (faktiskt fördubblas på 100 år) utan att den genomsnittliga levnadsstandarden försämrades. Jag säger då, med stöd i läroböcker bland annat av Lars Magnusson (Sveriges ekonomiska historia, 1996) och Carl-Johan Gadd (Den agrara revolutionen, 2001) att den agrara revolutionen var en förutsättning för industrialiseringen, som för dagens svenskar är mer omedelbart uppenbart intressant. Jag stöttar mig då bland annat på detta uttalande av Gadd:

"Västeuropas agrara revolution på 1700- och 1800-talen var viktig, bland annat då den var en förutsättning för industrialiseringen. Den allt högre produktiviteten inom jordbruket gjorde det möjligt att förse övriga samhällssektorer med livsmedel och arbetskraft. Delar av jordbrukarbefolkningen blev tämligen välbärgad och kunde utgöra en marknad för industriprodukter. Med ökad massproduktion inom industrin och därmed billigare industrivaror, drogs med tiden även de fattigare skikten av jordbrukarbefolkningen in i marknadsutbytet." (Gadd, Den agrara revolutionen, s. 12)

Ur det svenska ekonomisk-historiska perspektivet är det ganska självklart att den agrara utvecklingen är central för den industriella utvecklingen: genom att öka produktiviteten frigörs arbetskraft som blir tillgänglig för industrin, och när inkomsterna för bönder och andra i jordbruket stiger, växer marknaden för industriellt tillverkade varor.

 

Hos utvecklingsekonomerna är relationen mellan jordbrukets produktivitet och den ekonomiska utvecklingen mer av en öppen fråga. Detta snappar jag upp från Douglas Gollins introduktionskapitel "Agricultural Productivity and Economic Growth" i Handbook of Agricultural Economics, volym 4. Gollin lär mig om det "agro-pessimistiska" perspektivet som ser jordbruket som en sektor med låg produktivitet, som man inte ska satsa på; under vissa antaganden så är jordbrukstillväxt negativt för den ekonomiska tillväxten. Hur kan detta vara?

Gollins diskussion börjar med övergripande fakta. I hela världen är det ungefär 40 procent av de anställda som arbetar i jordbruket, och i fattiga länder är andelen högre, 65 procent i de länder som FN klassificerar som "least developed". (Om man ser separat på kvinnor så är andelen ännu högre.) Sett till andel av BNP så står jordbruket i många utvecklingsekonomier för 25-30 procent av BNP, och i en del fattiga länder i Afrika och Sydasien för mer än 40 procent. Både jordbrukets andel av sysselsättningen och av BNP är starkt negativt korrelerad med BNP per capita; diagrammet som jag klistrat in ovan illustrerar den förstnämnda av de två korrelationerna. Diagrammet ovan bygger på ett tvärsnitt av länder runt år 2000, men korrelationen håller också om man istället kollar på tidsserier från dagens rika länder. 

Att jordbrukets andel av sysselsättningen är så mycket större än andelen av BNP påvisar att produktiviteten är lägre i jordbruket än i den övriga ekonomin, och Gollin illustrerar detta vidare genom att jobba med makrodatat. Det är osannolikt att skillnaden beror på mätfel; levnadsstandarden i utvecklingsekonomier är typiskt lägre på landsbygden än i städerna, vilket syns i hushållssurveys såväl som antroprometriska studier av hälsotillstånd. (s. 3835) Däremot kan den lägre produktiviteten i jordbruket teoretiskt bero på en särskilt lågutbildad arbetskraft där, eller att företag i jordbruket är särskilt illa styrda, eller att klimatet arbetar emot jordbruket i fattiga länder.

Utöver produktiveten i sig är ett annat skäl att intressera sig för jordbruket, säger Gollin, att jordbruket helt enkelt står för befolkningens mat. Få utvecklingsekonomier, säger han, importerar mer än 10 procent av sina kalorier; i Uganda är andelen bara 2 procent. (s. 3835) [1] Den relativt lågproduktiva produktionen i jordbruket och importens lilla roll innebär att mat är dyrt i utvecklingsekonomier, och reallönen låg; arbetarna lägger en stor del av sina inkomster på mat. Utifrån dessa olika presenterade fakta konstaterar Gollin att:

"In a proximate sense, it is clear that a major cause of low incomes and slow growth in the developing world is the low level and the slow growth of agricultural productivity. This does not necessarily imply that agriculture should be targeted for remedial investments; after all, perhaps a better strategy is to import larger quantities of food or even to provide food aid on a more systematic basis. But it appears essential to look at developing economies in ways that disaggregate by sector." (s. 3836)

Specifikt så ställer situationen några frågor: "Why are so many people in the developing world “stuck” in the subsistence agricultural sector, using little improved technology and essentially unable to benefit from the division of labor? Given the income and productivity differences across sectors, why do we not observe more people migrating out of subsistence agriculture and moving to cities?" (s. 3837)

Denna idéhistoriska och analytiska bakgrund ger han till frågorna:

"As early as Adam Smith, economists recognized that economic growth is accompanied by a sectoral transformation that leads to the movement of labor and other resources out of agriculture and into other activities.4 The nature of this transition—and the direction of causation—have attracted much discussion and generated a surprising degree of controversy. For example, economic historians have debated whether or not agricultural productivity improvements preceded the Industrial Revolution, and development economists have argued over whether foreign assistance should give priority to agricultural development or industrial development. The stylized facts, however, are not in dispute. Kuznets (1966) initially documented the nature of the structural transformation in both time-series and cross-section data; other early empirical work includes Chenery and Syrquin (1975), Syrquin (1988), and similar studies that documented patterns of sectoral change within and across countries." (s. 3837)

Den tidiga utvecklingsekonomiska litteraturen, säger Gollin, gav två konkurrerande perspektiv på jordbrukets roll i utvecklingen. Lewis, Rosenstein-Rodan (1943) och Rostow såg den moderna ekonomiska tillväxten som ett resutltat av industrialiseringen. I detta rätt negativa perspektiv -- förutom Lewis (1955) så refererar Gollin till Fei och Ranis (1964) -- sågs "subsistence agriculture as a default source of employment and as a pool of reserve labor." (s. 3838) 

Det andra perspektivet var att likt TW Schultz (1953) se på "the food problem" som att många fattiga länder är i en situation av "high food drain", där inkomstnivån är så låg att en stor mängd av hushållsutgifterna går åt till mat, vilket gör att hushållen inte kan köpa särskilt mycket industrivaror. Schultz fick inflytande över en stor utvecklingslitteratur "which held that an agricultural surplus is a necessary condition for a country to begin the development process"; Gollin referaar här Johnston och Mellor (1961), Johnston (1970), Johnston och Kilby (1975) med flera. I denna diskussion utvecklades den så kallade Mellor-hypotesen, " a narrative model that outlined a set of general equilibrium impacts that were claimed to result from agricultural productivity growth": förbättrad levnadsstandard för bönderna och de fattiga på landsbygden, fallande matpriser, sänkta nominallöner i takt med priserna vilket ger sjunkande kostnader, ökad inhemsk efterfrågan på industrivaror, och ökad konkurrenskraft. Mellor (1995, 1996) har presenterat ramverket utförligt, men inte formaliserat modellen, menar Gollin.

På 1990-talet kom en stor litteratur med två-sektor-modeller. Bland dessa fanns en rad studier specifikt av strukturomvandlingen (Echevarira 1995, 1997; Kogel och Prskawetz 2001; osv). Andra har uttryckligen testat Harris och Todaros (1970) dualismmodell med arbetslöshet (Temple 2005, Vollrath 2004, 2008) eller med andra rigiditeter som hindrar marknaden från att cleara (Caselli och Coleman 2001). Enligt dessa modeller blir en viktig policyrekommendation att få bort rigiditeter som förhindrar strukturomvandlingen, alltså överföringen av arbetare och kapital från jordbruk till andra sektorer. 

En annan uppsättning tillväxtpapers, säger Gollin och refererar bl.a. till egna artiklar (2002, 2007), följer Schultz i att fokusera på att fattiga länder hindras i sin tillväxt process av att de måste binda upp en så stor del av arbetskraften och andra resurser i att producera mat: "These papers show that the transition to modern “Solow”-type growth can be slowed dramatically when countries must feed themselves." (s. 3846. Detta är ju för övrigt helt förenligt med Gadds och andra svenska historikers perspektiv på den agrara revolutionen i Sverige.) Helt i enlighet med Schultz (1964) argumenterar dessa papers för att en stor ökning av jordbruksproduktiviteten kan ha stora positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen; Gollin presenterar i sitt kapitel en modell över detta från Gollin, Parente och Rogerson (2002, AER P & P). I dessa modeller antar man en stängd ekonomi, där det alltså inte importeras mat utan ekonomin måste vara självförsörjande på mat. Matsuyama (1992) arbetar istället med en öppen ekonomi-modell med två sektorer, jordbruk och industri, och där ett land som koncentrerar sig på jordbruket kan utveckla en konkurrensfördel där, och så fastna i en sektor med låg potential för teknologiska framsteg, vilket på sikt blir en tillväxtfälla. Motsvarande så modellerar Hansen och Prescott ("Malthus to Solow", AER, 2002) en ekonomi med bara en sektor och visar hur ekonomin med högre produktivitet i "den traditionella sektorn", jordbruket, kan få en försenad övergång till en modern Solow-ekonomi och Solow-tillväxt.

Från dessa konkurrerande teoretiska modeller övergår Gollin till empiriska studier av konsekvenserna av jordbruksomvandling. Dessa har lidit av svårigheter att hitta en riktigt bra kausal design, säger han. Man har kanske studerat ett land som importerat en viss jordbruksteknik som fått stor effekt, och jämfört med länder som inte importerade tekniken samtidigt. Men då har man ju problemet med att landet som importerar tekniken skiljer sig åt från de andra länderna också på andra sätt. Gollin är inte heller övertygad av den sorts argument som jag använder när jag undervisar om den agrara revolutionen i Sverige:

"Supporters of agricultural development generally look at successful countries and argue that they have almost all experienced significant agricultural development. This is a specious argument. Almost by definition, any country that has developed has undergone a structural transformation that involves some growth in the agricultural sector. As a result, these countries appear to show a positive relationship between agricultural development and growth; but this relationship could be spurious." (s. 3848)

Här säger han i och för sig ingenting om ifall dessa "supporters" anger några kausala mekanismer, det gör ju Gadd, Magnusson och andra ekonomisk-historiker som jag bygger min undervisning i frågan på. Det verkar vara en enklare korrelations-slutsatsdragning som han opponerar sig emot, också när han refererar motståndare till jordbruksfokus som pekar på länder särskilt i Afrika söder om Sahara som satsat på jordbruksutveckling och inte fått några stora tillväxteffekter. (3849)

Från enkla före-och-efter-jämförelser går han över till studier som använder regressionsanalyser för en uppsättning länder, i tvärsnitt eller paneldata. På 1990-talet och 2000-talets första decennium kom det ett par sådana studier, som visar att BNP-tillväxten är positivt korrelerad med utvecklingen i jordbruket, men det är förstås regressioner som lider av endogenitetsproblem. Humphries och Knowles (1998) avänder därför klimatvariabler som förväntas påverka jordbruket, men inte andra sektorer, som instrumentvariabler för jordbruksutvecklingen och skattar också då en positiv "effekt" av jordbrukets utveckling. En annan approach har varit att använda Grangerkausalitetsmodeller för att utläsa effekten av jordbruket på den övriga ekonomin. Vanligare är att studera effekten av jordbrukets produktivitet på minskningar av graden fattigdom, som Datt och Ravaillon (1996), Thirtle et al (2001), Irz et al (2002) med flera studier. De flesta av dessa studier menar att jordbrukets utveckling har större positiv effektivitet på fattigdomsminskningen än vad andra ekonomiska variabler har; Mellor (2000, "Faster more equitable growth: The relation between growth in agriculture and poverty reduction", CAER II Discussion Paper) uttrycker denna hållning allra kraftigast, och karaktäriserades av Hasan och Quibria (2004) som "agricultural fundamentalism". Gollin sammanfattar den empiriska litteraturen baserad på regressioner som att den överlag stöttar idén att jordbruket är centralt för den ekonomiska utvecklingen, men att studierna metodologiskt inte är stringenta nog.

Från detta vänder han sig till en litteratur som använder en ganska annorlunda metod, growth accounting i Solows (1957) tradition. Jag är väldigt intresserad av denna litteratur och citerar därför långt: 

"Several papers in this literature argue that productivity growth has been higher in agriculture than in manufacturing. This result was obtained in Jorgenson, Gollop, and Fraumeni for the U.S. time series (1987) and Jorgenson and Gollop (1992); Jorgenson and Stiroh (2000) found a similar result for a more recent data period, with agriculture among the sectors with the highest TFP growth. Mundlak (2005) similarly finds that TFP growth accounts for essentially all of agriculture’s productivity growth in the period 1940–90 in the US.

Looking at a broader set of countries, including a number of developing countries, Martin and Mitra (2001) find that TFP growth in agriculture exceeds that in manufacturing. Bernard and Jones (1996) find that agricultural TFP growth is higher than nonagricultural TFP growth in a sample of 14 OECD countries for the period from 1970–1987.

In a recent study focusing on two rapidly growing large economies, Bosworth and Collins (2008) find that agricultural TFP growth has been a major source of economic growth for both India and China during the past 25 years, though not so important as industrial growth in China or growth in services in India. This study also notes the important role that has been played in both countries by sectoral reallocations of labor out of (low productivity) agriculture into higher productivity industry and services. The results of this paper are echoed to a large extent in Gulati et al. (2005), who find that China’s growth was heavily influenced by agricultural reforms, with strong accompanying effects on poverty reduction. Gulati and his coauthors argue that China has been more successful than India at reducing the poverty headcount, and they attribute this performance to the agricultural roots of Chinese reforms." (s. 3851)

Detta är ju superintressant! Gollin säger att det visserligen är en välkänd begränsning för growth accounting-litteraturen att den bara kan ange proximate orsaker till tillväxt: ökade faktorinputs (arbete, jord, kapital) eller totalfaktorproduktiviteten. Men ändå! En mer problematisk punkt är att tillväxtbokföringen kan missta verkan för orsak om en dynamisk sektor lockar arbetskraft ur den mindre produktiva sektorn, som då får högre arbetsproduktivitet genom större kapitalintensitet: då är orsakssambandet ju att sektor X påverkat sektor Y, men utfallet blir högre produktivitet i sektor Y. (Landon-Lane och Robertson 2003.)

En utveckling av denna litteratur är development accounting, eller levels accounting, som använder metoder från tillväxtbokföringen men också vill ta in skillnader mellan länder. Denna litteratur började med Klenow och Rodríguez-Clare (1997) och Hall och Jones (1999), med ensektormodeller, men från och emd Caselli (2005) i Handbook of Economic Growth så infördes också multisektormodeller, och Caselli fann att produktivitetsskillnader i just jordbruket var en mycket viktig orsak till skillnader i medelinkomst mellan fattiga och rika länder. Cordoba och Ripoll (2007) invände och menade att en stor del av skillnaden i output mellan sektorer förklaras av att urbana arbetare har mer humankapital, så är mer produktiva, än arbetare i den rurala sektorn. Restuccia, Yang och Zhu (2008) fortsatte på denna debatten och hävdade, med ett bygge på "business cycle accounting", att inputvaror i jordbruket -- jag antar att det är maskiner och så -- tenderar att vara relativt dyra i fattiga länder, vilket gör att de inte används så mycket, och att en alltför stor del av arbetskraften allokeras till jordbruket, vilket tyder på något slags rigiditeter som hejdar arbetskraftens rörlighet till mer produktiva sektorer. En rad forskare har fortsatt på diskussionerna om felallokering av arbetskraft, t ex Vollrath (2009) om "dual economy effects".

En annorlunda approach är att använda allmänna jämviktsmodeller, computable general equilibrium models. [2] En standard CGE-modell för jordbruket presenteras i ett working paper från FN-affilierade The International Food Policy Research Institute skrivet av Hans Löfgren, Rebecca Lee Harris och Sherman Robinson. Så här diskuterar Gollin för- och nackdelarna med denna approach:

"Models of this kind offer the advantages of clean causal identification—at least relative to the econometric approaches described earlier. However, CGE models depend fundamentally on the underlying elasticity estimates, functional specifications, and coefficients. For this reason, their results are sometimes accused of lacking transparency. Nevertheless, a number of CGE models have been developed that offer the best available estimates of specific productivity improvements—for example, for the introduction of improved sweet potatoes in Uganda." (s. 3854)

Ännu en inriktning i forskningen är mer historisk, och handlar om frågan som jag började blogginlägget med: jordbrukets betydelse eller ej för den industriella revolutionen i Europa. Crafts (1985) citeras som exempel på en analys som sätter just den förbättrade jordbruksproduktiviteten före den industriella revolutionen och menar att sambandet är kausalt; Gollin tar också upp Bezemer och Headeys artikel i World Development 2008 som exempel. Det motsatta perspektivet säger att Storbritannien inte hade särskilt hög produktivitet i jordbruket på 1700-talet, jämfört med övriga Europa, och att utvecklingen i jordbruket därför inte kan förklara varför den industriella revolutionen började just i Storbritannien. Dercon (2009) presenterar detta perspektiv, som bygger på ekonomisk-historisk forskning bland annat av Allen (1999) och Clark (1998, 2002). Gollin motiverar historikens betydelse för nutida debatter så här:

"Although this debate focuses on events that took place several centuries ago, the implications for current thinking about agricultural development could be significant. If agricultural productivity growth was not an essential part of the Industrial Revolution, perhaps it is even less necessary for today’s developing economies, which after all have access to robust international markets for most agricultural goods." (s. 3856)

Han pekar dock på att det egentligen inte är någon av forskarna i den ekonomisk-historiska debatten som hävdar att jordbrukets produktivitet inte spelade någon roll alls för den industriella revolutionen. Frågan är bara hur mycket och när.

Från dessa diskussioner går Gollin över till diskussionen om "agro-pessimismen", alltså hållningen att jordbruket kanske inte var så avgörande. Alice Amsden (1989) hävdar till exempel att Korea industrialiserades utan någon föregående jordbruksrevolution, och motsvarande argument har gjorts också i Kina, eller i vilket fall att jordbruket bara spelade en mindre roll, tidigt i tillväxtprocessen. Dercon (2009) menar att kausaliteen kan vara omvänd (lite som i Allens analys i Enclosure and the Yeoman): det är den ekonomiska tillväxten i andra sektorer som effektiviserar jordbruket, inte tvärtom. Att stötta det småskaliga jordbruket kan vara att stötta den mest produktiva sektorn i hela ekonomin, säger Dercon: det är bättre att främja de mer specialiserade och produktiva exportsektorerna istället. Åtminstone för länder med kust och hamnar menar han att import av mat, och intern migration från landsbygden till städerna, är ett fullgott alternativ till att satsa på det inhemska jordbruket. Detta stämmer också överens med Paul Colliers (2008) argument att biståndspolitiken delvis präglats av en "romantisk populism" som har ett rosigt perspektiv på småskaligt jordbruk, ett perspektiv som leder fel.

För att sätta ihop debatten mellan Mellor-hypotesen och agro-pessimismen lägger Gollin fram en enkel modell (en "heuristic device"), baserad på Gollin och Rogerson (2009). Varje individ i ekonomin har en smak för två sorts varor:

u(a-ã) + v (m + ~m)

där u är smaken för jordbruksvaror och v den för industrivaror. Både u och v är positiva värden, liksom ã och ~m. Detta gör att inkomstelasticiteten för jordbruksvaror är <1 och den för industrivaror >1. Industrivaran produceras:

m = A_m * n_m

där n_m är antal arbetare i industrin. Jordbruksvaran produceras:

a = A_a * L^θ * n_a^1-θ

där n_a är mängden arbetare i jordbruket och L är jorden.

Ekonomin producerar tillräckligt mycket a så att varje konsument har åtminstone _a. "We assume that land ownership is equally distributed across the population." Det optimala mängden arbetare i jordbruket är:

n_a = [ _a / A_a ]^1/(1-θ)

Gollin förklarar:

"The key implication of this model is that in a closed economy in which food is a necessity, there is a powerful negative relationship between agricultural TFP and employment in agriculture. In particular, a 1% decrease in agricultural TFP A_a will lead to an even larger percentage increase in employment in agriculture, equal to 1/1(1-θ)." (s. 3859)

Modellen driver hem en enkel men viktig poäng: andelen anställda i jordbruket, och jordbrukets arbetsproduktivitet, kommer vara starkt negativt korrelerade, så länge inte det är en öppen ekonomi med ett viktigt inslag av export av jordbruksvaror. Förutsättningarna för handel, t ex infrastrukturen och transportkostnaderna, kommer alltså också vara viktiga. Detta visar att det agro-pessimistiska argumentet har en poäng förutsatt att landet är en öppen ekonomi med kapacitet att importera tillräckligt mycket mat för att försörja en befolkning som arbetar utanför jordbruket. (s. 3860) Här kan vi väl konstatera, om man går tillbaka till fallet Sverige ca 1750-1850, att de förutsättningarna helt enkelt inte fanns då, eftersom det inte fanns någon stort utbud av mat att importera. Däremot kan importen till exempel av billigt kanadensiskt bacon och av spannmål från Ryssland, Kanada och USA absolut ha spelat en roll för industrialiseringsprocessen ca 1880-1914. Gollin säger också i sina slutsatser att agro-pessimismen helt enkelt inte kan vara relevant för alla u-länder idag, inte till exempel för Kongo där den inhemska matproduktionen kommer fortsätta vara viktig. Det sista Gollin säger i översiktsartikeln är att jordbruket kommer fortsätta vara viktigt för utvecklingsekonomin, och att det också för med sig en särskild roll för staten eftersom både växtförädling och transportinfrastruktur är verksamheter av public goods-karaktär, där den samhälleliga avkastningen är större än den privata, och som alltså kräver offentliga investeringar.

Utifrån Gollins översiktskapitel så tänker jag att jag med gott samvete kan fortsätta berätta för studenterna om hur nödvändig den agrara revolutionen var för Sveriges industrialisering. På den tiden fanns inte möjligheten att exportera mat i tillräckligt hög grad för att försörja befolkningen, så för att möjliggöra arbetsdelningen som industrialiseringen innebär, var en kraftigt expanderad jordbruksproduktivitet nödvändig.

referenser

Douglas Gollin (2010), "Agricultural Productivity and Economic Growth", i Handbook of Agricultural Economics, Volume 4, red. Prabhu Pingali och Robert Evenson. Amsterdam: Elsevier.

fotnoter

[1] Här blir jag lite förvånad, bara för att när Rysslands krig i Ukraina började så varnades det en del för att det fanns fattiga länder i Afrika som var beroende av import av ukrainskt vete, och att utbudschocken orsakad av kriget skulle orsaka stora prisökningar och kanske t o m svält i länder som Tanzania. Jag hittar också en studie från Kiel-institutet från förra året som säger ungefär det: importerna är ganska små överlag, men koncentrerade till viktiga varor som spannmål, och därför kan kriget ändå ha stora effekter på konsumenter i Afrika söder om Sahara.

[2] Här hänvisar Gollin också till Handbook of Agricultural Economics vol 2a, sektion 4. Där finns relevanta kapitel av Thomas W. Hertel, Maurice Schiff och Alberto Valdés, Pier Giorgio Ardeni och John Freebairn, och av C. Peter Timmer.

Det tyska exportöverskottets politiska ekonomi

 

ledare i The Economist, juli 2017

 

En av 2000-talets ekonomisk-politiska återkommande diskussioner, ett av de återkommande narrativen, är den om obalanserna i världsekonomin: USA som konsumtionsledaren som varje år importerar mer än man exporterar, och Tyskland och Kina som de omvända, exportledarna som konsekvent konsumerar mindre än man producerar, importerar mindre än man exporterar. Stolta tyskar som ser detta som ett adelsmärke kan referera till sig själva som Exportweltmeister, "världsmästare i att exportera", medan kritiska debattörer istället ser obalanserna som ett politisk-ekonomisk problem. [1]

Vi kan här se till exempel på ledaren från The Economist som jag länkat till i toppen av inlägget. Tidskriften presenterade att den privata konsumtionen i Tyskland sjunkit till 54 procent av BNP, att jämföra med 69 procent i USA och 65 procent i Storbritannien, att handelsöverskottet var runt 8 procent av BNP, och att mindre länder som Sverige, Schweiz, Danmark och Nederländerna följt en liknande väg. Varför var då detta ett problem, enligt The Economist? Jo, eftersom det "puts unreasonable strain on the global trading system. To offset such surpluses and sustain enough aggregate demand to keep people in work, the rest of the world must borrow and spend with equal abandon." Här pekade Economist på 2008-kriserna i länder som Italien, Grekland och Spanien som exempel på hur det kan gå. [2]

 

diagram från Wade Jacobys artikel

 

 diagram från Statistiska Centralbyrån.

 

diagram som jag har gjort med statistik om betalningsbalans och BNP från SCB
 

Statsvetaren Wade Jacoby, tragiskt bortgången 2020 men före det aktiv vid Brigham Young-universitetet, presenterade 2020 i en artikel i German Politics en mer systematisk analys av situationen. Young presenterar sin artikel som att den gör två bidrag. Det första är konstruktivitiskt och handlar om den tyska politiska elitens retorik om handelsöverskottet. Det andra är materialistiskt-institutionellt och handlar om den inhemska politiska underbyggnaden för det bestående överskottet. (s. 499)

Jacoby menar att det stora överskottet är en historia som börjar 2003 -- se diagrammet ovan som visar att åren 1999, 2000 och 2001 var något mycket annorlunda. Detta är, säger han, ett argument mot analysen att det tyska överskottet helt enkelt handlar om att de gör så bra produkter, som folk vill köpa. Kvaliteten på tyska bilar och verktyg var hög också på 1990-talet, men överskottet som procent av BNP var inte i närheten av nivåerna som man haft sedan 2003. (s. 502) [3] Det är ganska tydligt att Jacoby var frustrerad över nivån på den tyska ekonomisk-politiska debatten. [4] Han menar att försvaret för de tyska överskotten kombinerar två tillsammans oförenliga argument: dels att den tyska ekonomin bara är som vilken annan avancerad ekonomi som helst, dels att den tyska ekonomin är unik. Vad gäller normalitet anför tyska politiker och experter faktorer som den åldrande befolkningen som en faktor bakom det höga sparandet och låga konsumtionen. (s. 504) I teorin skulle ett beständigt överskott i betalningsbalansen som det tyska leda till ett inflöde av valuta som skulle höja värdet på den tyska valutan och därmed göra importer mer lockande och export svårare, och så börja jämna ut handelsbalansen. Men Tyskland är medlem i EMU och där dominerar andra faktorer prissättningen på euron, vilket sätter den utjämningsmekanismen ur spel. (s. 505)

Jacoby angriper också två vanliga förvirrande grepp i den tyska debatten. Det ena är att jämföra statens budget med ett hushåll. Det mest berömda exemplet är Merkels återkommande användning av den "schwabiska hemmafrun" som en sparsam förebild för alla politiker i perioden efter eurokrisen. [5] Här säger Jacoby att stater inte lånar på samma sätt som hushåll, inte betalar av på samma sätt, och inte heller behöver betala av hela skulden, olikt hushåll. Flera av de länder som hamnade i störst ekonomiska problem efter 2008 hade i själva verket haft en stringent budgetpolitik före 2008; det var snarare kostnaderna för att hantera den privata sektorns kris som drev upp statsskulderna, än att det var den offentliga sektorn som handskats med underskott på längre sikt. Den andra retoriska strategin som Jacoby angriper är att förväxla en nationell ekonomis konkurrenskraft och ett företags dito. Här hänvisar Jacoby till Heiner Flassbeck och Costas Lapavitsas (2016) analys av sambandet mellan tysk löneåterhållsamhet och eurokrisen [6], men hans huvudsakliga argument är att exportboomen inte är så mycket en fråga om kvaliteten på tyska produkter -- återigen, så var ju kvaliteten hög redan innan år 2003 -- utan om andra makroekonomiska flöden och bestämningsfaktorer. (s. 506)

Jacobys artikel går så över till det andra bidraget, den materiella analysen. Här bygger han på en existerande post-2008-litteratur om globala obalanser:

"this alternative view holds that Germany’s disruptive policies are best appreciated through the light of capital flows and not, as in the competitiveness debate, through trade (current account) flows (Pettis 2013; Austin 2016). This perspective sees trade surpluses not as the result of cost control and great products alone but the necessary complement of capital outflows, whose causal weight can ‘dominate’ the trade balance in the age of financial globalisation. Trade surpluses are not a sign of a country ‘winning,’ as the annual celebratory Exportweltmeister stories in Bild often imply. They are, instead, often a sign of major mismatches in a country’s savings and investment rates." (s. 506)

Mellan 2003 och 2017 ökade Tysklands sparande som del av BNP från 21 till 28 procent, säger Jacoby. I världsekonomin som helhet måste sparande och investeringar vara lika, så när ett land sparar mer än det investerar, så måste ett annat investera mer än det sparar, genom kapitalimport från länderna med sparandeöverskott. [7] Jacoby menar att ett lands handelsöverskott helt enkelt kan ses som en spegling av landets "investeringsunderskott", och han förklarar den tyska inhemska förskjutningen med policies som man genomförde på 2000-talet. Löneandelen av nationalinkomsten har fallit, och man har genomfört mer regressiva socialförsäkringsavgifter, lägre bolagsbeskattning sedan 2005, och ökade konsumtionsskatter sedan 2007. "All these measures pushed down household shares of national income and thus pushed up national savings rates, primarily in the form of business profits and government surpluses." (s. 508) Samtidigt var den offentliga sektorns investeringar relativt låga och den globaliserade finanssektorn såg till att kapitalet kunde flöda utomlands, inte minst inom eurozonen. Så här sammanfattar Jacoby (fördelarna med) sin approach:

"Here, capital flows are made the dog and trade flows the tail that gets wagged. High-quality products are demoted as the central factor explaining German export success. And low German wages become problematic not primarily because they ‘undercut’ other states but because they are part of a whole range of policies that, together, depress German consumption and imports and, instead, rely on demand from other states. " (s. 508)

Han visar hur profitabiliteten i företagen haft en stark ökning sedan det tidiga 00-talet, samtidigt som investeringarna inte ökat i takt med detta. (s. 509-510) Han går också in i en ganska sträng polemik med hur tyska nationalekonomer och inte minst ekonomerna på Bundesbank analyserat dessa makroskeenden och enligt Jacoby legitimerat en ohållbar ekonomisk politik-mix.

I slutsatserna lägger Jacoby också fram sina egna policylösningar på problemet.

"Key priorities include boosting the incomes (and, hence consumption) of lower income classes. In addition, the government urgently needs to 1) reduce taxes on labour and consumption (such as value-added tax), 2) raise public investment from the low end of the OECD to the higher end, and 3) reduce soaring savings rates or improve the investment climate for firms. Special investment funds—such as that already envisioned for transportation—might also be established for schools and hospitals. After all, nearly 60% of respondents in a survey of German business noted negative effects from inadequate
road or rail infrastructure (Bardt et al. 2014). Minimum pensions could be established. Deeper investments in refugee training, housing, and medical care could be prioritised. Germany could take the lead in European-wide initiatives in defence, refugee integration, border protection, and research and development." (s. 513)

Hans tilltal är också ovanligt policytillvänt, och till policymakers i ett visst land, för att vara en akademisk artikel, och kanske är det typiskt för en area studies-tidskrift som German Politics att det just går att skriva en intervention av denna mycket intressanta typ, där han nästan direkt apostroferar "German elites" för att diskutera vad de borde göra, och vilka -- faktiska och påhittade -- begränsningar som hämmar dem.

referens

Wade Jacoby (2020) "Surplus Germany", German Politics 29: 498-521. Del av ett specialnummer om tyska obalanser.

fotnoter

[1] För ett exempel på en nationalekonomisk analys som försvarar de tyska överskotten mot kritikerna, se Gabriel Felbermayr, Clemens Fuest, Timo Wollmershäuser (2017) "The German Current Account Surplus: Where Does It Come From, Is It Harmful and Should Germany Do Something about It?", working paper, ifo Institute, Munich, 2017.

[2] En intressant anmärkning är att det tyska överskottet enligt Economist framför allt beror på överdriven löneåterhållsamhet i avtalsförhandlingarna. Denna förklaring skiljer sig något från Jacobys. 

[3] Jacoby citerar den socialdemokratiske utrikesministern Sigmar Gabriel som på sin första dag på jobbet sa till US-amerikaner oroade över handelsobalanserna, att de behövde "build better cars". Citat från s. 502.

[4] I slutsatserna beskriver han de ekonomisk-politiska eliternas situation så här: "To be sure, one can be sympathetic to the predicament of German elites. Their challenges are very real. They live in an echo chamber with few alternative voices and no
real debate on economic policy and thus little electoral incentive to understand and address these issues." (s. 514)

[5] För en starkt kritisk analys av denna typ av retorik och politik gentemot eurokrisen, se Adam Tooze, Crashed (2013), s. 105-107. Det var credit-fueled booms som drev handels- och fiskala imbalanser, inte tvärtom, säger Tooze i ett argument i helt samma anda som Jacobys.

[6] Här finns det också en hel intressant debatt mellan Flassbeck-Lapavitsas å ena sidan, och postkeynesianen Servaas Storm å andra sidan. Se Storms artikel "German Wage Moderation and the Eurozone Crisis: A Critical Analysis", Flassbeck och Lapavitsas replik, och Storms replik på repliken. I korthet så kritiserar Storm Flassbeck och Lapavitsas för att fokusera för mycket på löneutvecklingen som bestämningsfaktorn bakom handels- och betalningsbalanser, och underskatta den finansiella sektorns betydelse.

[7] Jag är inte helt klar över mekanismerna här. Jacoby beskriver det så här: "The inflows, if not used productively, generate problems for receiving countries. How? Since savings must, again by definition, match investment, those inflows that aren’t invested drive down savings in the receiving country through two main mechanisms: either an (unsustainable) consumption boom or an (unfortunately quite sustainable) increase in unemployment. Consumption mechanically decreases savings by increasing debt; unemployment causes savings to shrink as people live off past earnings. Of course, German capital flows are not the only contributor to consumption booms and unemployment in Southern Europe or the United States. The problem is that the German debate rarely acknowledges how disruptive they can be." (s. 507) Men som sagt är mekanismerna inte glasklara för mig.