Historisk inkomstojämlikhet i Afrika

 

Forskningen om historisk ekonomisk ojämlikhet har varit en boom-verksamhet på 2000-talet, med välkända bidrag som Piketty (2014) och Scheidel (2017). Också för afrikansk historia har motsvarande framsteg gjorts, konstaterar Ellen Hillbom, Jutta Bolt, Michiel de Haas och Federico Tadei i ett ganska nytt working paper:

"For Africa, scholars have highlighted the importance of taking a historical perspective to understand current regional variations, pointing especially at the colonial legacy of a ‘dual economy’ of high wages and low (agricultural) self-employed incomes (Cogneau et al. 2007; Van de Walle 2009). Yet, African inequality trajectories have featured only marginally in the global inequality literature, which has focused strongly on Europe, the United States, and parts of Asia (Simson and Savage 2020). This limits our knowledge of African inequality in the long-run and increases the danger of Eurocentric theorization of the drivers of inequality." (s. 2)

Vad de gör i sitt papper är att samla studier av hela inkomstfördelningar -- inte bara toppinkomsttagare, inte bara löntagare osv -- för att kunna diskutera de koloniala ursprungen för ojämlikheten i Afrika, och även kunna diskutera ojämlikhetens drivkrafter i ett sant globalt perspektiv. För att kunna få omfattande beräkningar av inkomsterna och deras fördelningar i afrikanska samhällen historiskt så behövs social tables-metoden där man delar in befolkningen i olika yrkesgrupper och beräknar en genomsnittlig inkomst för varje grupp. Den totala ojämlikheten är då ojämlikheten mellan grupperna, viktade efter deras storlek. Deras studie bygger på sex länder: Botswana, Ghana, Elfenbenskusten, Senegal, Kenya och Uganda.

Deras diskussion av teori börjar med Kuznets idé om växande ojämlikhet med industrialiseringen. Bortsett från några mindre regioner är SSA inte särskilt industrialiserat, så bara utifrån den teorin borde ojämlikheten vara låg. Piketty (2014) menar däremot att ojämlikheten drivs av kapitalavkastning och minskar genom beskattning, lönepolitik och transfereringar. Här invänder Hillbom et al:

"While some post-colonial states engaged in land distribution or implemented socialist policies to mitigate colonial legacies of inequality, sub-Saharan Africa never went through the post-war egalitarian regime that characterized Europe, the United States and parts of Asia and that is central to Piketty’s analysis of inequality reduction over the past century (Alveredo et al. 2018:42). The expansion of capitalism in Africa should therefore be reflected in rapidly rising inequality, especially in areas and eras of unfettered capitalist expansion. However, available evidence for the post-colonial era does not support such a position. Instead, though capitalism reigned since structural adjustments in the 1980s,  inequality since the 1980s has stagnated (Chancel et al. 2019: 21) or even declined (Simson and Savage 2020:7)." (s. 5)

Kanske har ojämlikheten istället minskat genom de chocker som Scheidel (2017) diskuterat: pandemier, krig och så vidare?

Milanovic (2018) utsträcker diskussionen om den industriella tidens ojämlikhet till förindustriell tid och menar att ojämlikheten fluktuerade, utan någon särskild korrelation med BNP-tillväxten, en poäng som även Alfani (2021) gör.

"Instead, Milanovic argues that episodes of pre-industrial inequality decline were,
in line with Scheidel (2017), driven by ‘malign’ forces, of which the 14th century Black Death is the most clearly pronounced example. At the same time, upswings in inequality were the outcome of commercial expansion processes, which enabled elites to convert power, wealth, and market access into income. Although 20th century Africa can hardly be called pre-industrial, non-industrial commercialisation processes, often taking place within the agricultural sector and in a colonial context, were a salient characteristic of economic development. Recent work has tentatively concluded that colonies tended to have among the highest levels of inequality, but they barely cover African cases (Alfani 2021; Milanovic 2018)." (s. 6)

I den afrikanska litteraturen var ojämlikhet viktigt för marxistisk forskning och underutvecklings-forskningen fram till 1980-talet, men har sedan i huvudsak övergivits till förmån för "growth fundamentals". I denna forskning står "dualismen" mellan den agrara och den icke-agrara sektorn i centrum, vilket Hillbom et al inte är helt nöjda med: "While helpful, the focus on dualism has
resulted in a rather generalized and static evaluation of African inequality under colonialism." (s. 6)

Hillbom et al föreslår ett analytiskt ramverk som syns i figur 1 ovan. De två primära drivkrafterna i modellen är exportoriented kommersialisering och koloniala institutioner. "We do not presume that ‘initial’ inequality in Africa was absent or universally low (cf. Bigsten 2018), but that commercialization increased the size of monetized economies and progressively enabled the conversion of wealth, resources and social relations into monetary income. " (s. 8) Med större inkomster och större möjlig ackumulation kunde ojämlikheten öka, men detta realiserades inte på ett ett-till-ett-sätt utan medierat genom samhällsstruktur, resurser och det koloniala systemet. Samhällsstrukturen vareirade starkt, t ex mellan starkt stratifierade samhällen med stort inslag av slavhandel som Sokoto-kalifatet i dagens Nigeria eller Ashanti i dagens Ghana till mer egalitära samhällsstrukturer. Vad gäller resurser så var de flesta samhällen i SSA land-abundant, alltså med mycket jord per person, vilket gjorde att många kunde försörja sig själva på jordbruk. Gentemot en låg men relativt trygg inkomst i självförsörjningsjordbruket står i den dualistiska modellen ett kapitalistiskt jordbruk för export, med högre men mer varierade inkomster. Graden av ojämlikhet med exporterna varierar dock per gröda, säger Hillbom et al:

"Because annual field crops such as groundnuts or cotton are labour intensive, require a short planning window and involve little to no capital investment (Tosh 1980), their commercialisation generated relatively little inequality (when using free labour). Meanwhile, where commercialisation was based on tree crops such as coffee and cocoa, there was more scope for income inequality generation. Such crops required an upfront labour investment of several years in ‘fixed capital’ (maturing trees) and once yielding, the returns to labour were substantially higher than for annual crops. Such conditions generated scope for large-scale plantations and the development of capitalist labour relations, based on a distinction between providers of capital and labour (Austin 2019). Livestock-based commercialisation was even more likely to result in increasing income inequality, since stock – widely considered a prime form of capital in African societies – only yields sustainable income once a specific herd size is reached (Bolt and Hillbom 2016). Finally, we expect commercialisation based on mineral extraction to involve the highest degree of income inequality, as returns were concentrated
among a small number of (mostly expatriate) individuals and firms who brought in specific skills and large amounts of capital." (s. 8-9)

Den tredje medierande variabeln är koloniatörernas närvaro: när den var större, och exploateringen av inhemska arbetare högre, som i Sydafrika eller Kenya, kan vi förvänta oss större ojämlikhet.

Från denna diskussion går de över till den historiska kontexten i de sex länderna. Tabell 1 sammanfattar dem på de enligt den teoretiska diskussionen relevanta variablerna.

Från detta går det till en diskusison av social tables-metoden. Amin (1966) byggde rudimentära social tables för Algeriet och Tunisien i den senkoloniala perioden, men Arne Bigsten (1987) var den förste att presentera mer utförliga ST, för Kenya 1914-1976. Bigsten fokuserade på lönearbetarna och skillnader mellan dem, och hade svårare för att analysera småbönderna, som han slog ihop i en residualkategori som omfattade tre fjärdedelar av den sysselsatta befolkningen. (s. 13) Bolt och Hillbom (2016) använde antropoligiska studier för att utforska inkomstojämlikheten i Botswana 1921-1974 och visade en ökande ojämlikhet drivet av mer ojämlikt ägd boskap. Aboagye och Bolt (2020) visade för Ghana 1891-1960 hur viktig exporten av kakao var för inkomsterna och deras ojämlikhet, medan Alfani och Tadei (2019) gjorde ST för Senegal och Elfenbenskusten 1939-1954. De Haas (2021) studerade Uganda 1925-1965 baserat på by-undersökningar och detaljerade regionala data.

Hur precisa social tables-baserade skattningar blir, beror på hur många grupper man har. Lindert och Williamsons (1982) klassiska studie av England och Wales 1677-1812 hade 19 kategorier, van Zanden (2003) hade 5 i Javas tidiga 1800-tal, Berry (1990) hade 9 till 12 för Peru 1870, och i de afrikanska studierna hade Bigsten 13 för Kenya, Bolt och Hillbom 8 för Botswana, Aboagye och Bolt 17 för Ghana, Alfani och Tadei 12 för Senegal och Elfenbenskusten, och de Haas 10 för Uganda. Hillbom et al gör ett intressant experiment där de "harmoniserar" tabuleringarna från de olika studierna och ser om det påverkar den jämförande bilden av ojämlikhet. Skillnaderna är inte jättestora, i alla fall inte i något land mer än 10 Gini-punkter. Överlag så är skillnaderna i hur tabuleringarna gjorts motiverade av respektive kontext, och "their heterogeneity, therefore, is no major concern for comparability. " (s. 21) Men för Kenya medför Bigstens ihopklumpning av en väldigt stor del av befolkningen i en självförsörjningsgrupp antagligen en underskattning av ojämlikheten.

De gör också en väldigt intressant jämförelse av den implicita levnadsstandarden i tabuleringsstudierna: vad för köpkraft hade en självförsörjande bonde, en stor del av befolkningen, enligt de olika studierna för de olika länderna? I diagram 5 jämför de hur många Allen-korgar (2100 kalorier) den självförsörjande bonden skulle ha råd med, inklusive penningvärdet av sin självförsörjningsproduktion, i de olika länderna.

 

referens

Ellen Hillbom, Jutta Bolt, Michiel de Haas och Federico Tadei (2021) "Measuring historical income inequality in Africa:  What can we learn from social tables?", African Economic History Working Paper Series, No. 63/2021.

Ekonomisk ojämlikhet i Latinamerika och Afrika 1650-1950

Afrika och Latinamerika är idag världens två ojämlikaste regioner, båda har koloniala förflutna, och båda har blommande forskning om historisk ojämlikhet, men de två litteraturerna är separata, inte i relation med varandra och lär sig inte av varandra. Detta menar ekonomisk-historikerna Stefania Galli (Göteborg), Dimitrios Theodoridis (Stockholm) och Klas Rönnbäck (Göteborg) i en intressant ny översiktsartikel.

Deras översikt spänner över 65 artiklar om inkomst-eller förmögenhetsojämlikhet* före 1950 och presenterar nya kvantitativa data om detta, varav 51 handlar om Latinamerika och 14 om Afrika.

Studierna om förmögenhetsojämlikhet handlar oftast om hushåll, och bygger framför allt på skattedata, folkräkningar och bouppteckningar. I skattedatat och folkräkningarna är rurala tillgångar bättre representerade än urbana. En del studier, t ex Gelman och Santilli (2003) om Argentina, Koby (2014) om Barbados och Galli och Rönnbäck (2020) om Sierra Leone fokuserar därför på landsbygden, medan t ex Fourie och van Fintel (2010) istället väljer att justera skattningarna för att korrigera för denna rurala bias. Ett annat återkommande problem i förmögenhetsstudierna är att många hushåll inte hade några förmögenheter alls, men att det är oklart hur pass representerade denna grupp är i källorna. (s. 7-8)

Bouppteckningar är en standardkälla i studier av Europa och Nordamerika och har använts en del i Latinamerika, men det finns bara en studie om bouppteckningar i Afrika -- Fourie och Green (2018) om Kap-kolonin. Bouppteckningarna kan ah en del problem som att finansiella tillgångar saknas, att en del tillgångar fjärmats innan bouppteckningen gjorts, och framför allt representationen av fattigare hushåll. Störst är detta problem i slavekonomier där slavar förbjöds att äga egendom och därmed inte heller finns boupptecknade i arkiven. Boupptecknings-studierna för Latinamerika bygger också på små samples, ett par hundra på sin höjd, vilket ställer frågan om hur representativa resultaten är för befolkningen i stort.

Bland studierna om inkomstojämlikhet är de vanligaste metoderna social tables, tabulerade skattedata eller Williamson-ration (arbetarlön/BNP per capita), av vilka social tables är vanligast. En del social tables-studier är grovt fördelade, med bara ett fåtal grupper, medan andra är mer finfördelade och detaljerade; problem kvarstår som att en viss grupp kan vara majoriteten av den arbetande befolkningen, och att spridningen inom grupper kan var stor (jfr Fourie och van Fintel 2011).

Diagram 1, som jag klistrat in överst i detta inlägg, visar Gini-beräkningarna för förmögenheter. Galli, Theodoridis och Rönnbäck börjar sin diskussion med att peka på att (a) nivåerna är rejält olika, från 0.51 i Sierra Leone till 0.95 i Córdoba-provinsen i Argentina, och (b) att estimaten för samma region kan variera rejält: de för Rio de Janeiro och Buenos Aires i mitten av 1800-talet kan variera 0,15-0,20 Gini-poäng. Vilket verkar problematiskt!

Figur 2, inklistrad nedan, visar inkomstojämlikheten. Spridningen här är större än för förmögenhetsojämlikheten, med Ginis mellan 0.19 i Mexiko på 1940-talet och 0.20 i Chile på 1920-talet och som högst 0.79 i Kapkolonin på 1700-talet. De tre studierna som handlar om 1700-talet, förutom om Kapkolonin en om koloniala Jamaica och en om koloniala Nueva España, finner alla extremt hög ojämlikhet, och föga förvånande högst i slavekonominerna Kapkolonin och Jamaica. De flesta inkomst-ojämlikhetsstudierna börjar dock i det sena 1800-talet och ger ett ganska heterogent intryck; Galli, Theodoridis och Rönnbäck citerar Milanovic som beskriver historiska ojämlikhetsskattningar som  ‘fragmentary and not fully comparable’.

Diagram 3 fortsätter att visa hur heterogena skattningarna är, genom att jämföra olika skattningar för fem latinamerikanska länder. Störst är skillnaderna för Brasilien där trenden visserligen är densamma i de tre studierna, med en mild ökning, men nivåerna är väldigt olika: från 0.6-0.7 i två studier till 0.2-0.3 i en, den av Astorga Junquera (2017). Författarna kommenterar att: "The estimates by Astorga Junquera suggest that Brazil at this time would have been among the most equal societies in human history, whereas the estimates by Fitzgerland and Bértola et al. would place Brazil among the most unequal societies." (s. 14) Men här går de inte in på den uppenbara förklaringen att Astorga Junquera bara bygger sina Gini-estimat på lönenivåer för tre grupper och ser kapitalinkomster som en residual; om man utesluter elitgrupper så är det självklart att ojämlikheten kommer se mindre ut. Exakt detta argument gör Diego Castañeda Garza och jag i den reviderade versionen av vårt papper om Mexiko 1895-1940: där visar vi precis hur mycket skillnad det gör när man inkluderar de mexikanska elitgrupperna hacendados i sin social table istället för att bara ha fyra grupper från arbetsgivare och managers i topp till rurala arbetare och hemarbetare i botten. Ginin ökar 1895 från 0.36 till 0.42 och 1940 från 0.36 till 0.50: en rejäl skillnad.

Trots problemen så menar Galli, Theodoridis och Rönnbäck att man kan dra några substantiella slutsatser från dessa latinamerikanska studier. Ett, ökande ojämlikhet över tid i Brasilien och Mexiko. Två, i Uruguay och Argentina ökande ojämlikhet under 1800-talet och minskande under 1900-talet. Tre, ett potentiellt tredje mönster kan vara att Chile hade en motsatt utveckling till det andra. Estimaten för Chile är dock väldigt olika och motstridiga; GTR menar dock att Rodríguez Webers (2014) skattningar är mest pålitliga eftersom de är mest detaljerade, med social tables med över 50 grupper. Han hittar en liten minskning under 1800-talet, från ungefär 0.55 år 1860 till 0.50 1900, och en liten ökning 1900-1950, upp till nästan 0.60. (s. 15) Också Colombia har starkt motstridiga resultat, där vilken trend som helst kan råda: ökande, minskande, eller stationär ojämlikhet.

För sex afrikanska länder där det finns Gini-koefficienter finns det tre olika mönster. Ett, i Botswana och Kenya ökar ojämlikheten under 1900-talet, från och med 1920-talet respektive 1910-talet. Två, i Elfenbenskusten och Senegal minskande ojämlikhet från 1930-talet. Tre, i Ghana och Uganda fluktuationer utan trend. (s. 15)

Från Gini-studierna övergår författarna till att diskutera toppinkomststudierna och därefter Williamson-ration. Från toppinkomststudierna finns det som jag kan se ingen särskilt slutsats; detsamma gäller Williamson-ration som bara finns studerad för Latinamerika (kanske pga bristen på trovärdiga BNP-estimat för de afrikanska länderna).

I slutsatserna menar Galli, Theodoridis och Rönnbäck att de som forskar om Latinamerika och de som forskar om Afrika borde gå i dialog med varann och lära av varann. T ex så kan forskningen om afrikansk ojämlikhet kanske låna in metodologin Williamson-ration från amerikanisterna, eller användningen av bouppteckningar. Vad gäller de substantiella resultaten är slutsatserna snarast en anti-slutsats: det finns inga enkla regulariteter och ingen enkel förklaring till variationerna mellan länder och över tid:

"we find very little support for the argument that Latin American and African countries shared a uniform experience in terms of inequality levels and trends, neither between nor within each continent. Furthermore, these estimates span a range from very low to very high inequality levels, suggesting that the picture is far more complex than often argued in the historiography. The results of this survey thus caution against monocausal explanatory models of inequality levels in the two regions." (s. 19)

För att kunna dra fastare slutsatser behövs det mer empiri, fler studier som kan överkomma den nuvarande fragmenterade situationen.

 

referens

Stefania Galli, Dimitrios Theodoridis och Klas Rönnbäck (2022) "Economic inequality in Latin America and Africa, 1650 to 1950: Can a comparison of historical trajectories help to understand underdevelopment?", Economic History of Developing Regions. Läs här.

fotnoter

* en intressant avgränsning är: "Due to length constraints, we will focus on studies that have examined inequality between individuals/households or between classes in a society. Studies of wage or income gaps (skilled/unskilled, female/male, urban/rural or between regions) or other aspects of inequality (e.g. human capital, anthropometrics) fall outside the scope of the present review. Although such studies help to shed light on specific aspects of socio-economic inequality, they are based on very different methodologies than those discussed in the present contribution and would merit reviews of their own." (s. 3)

Avkastningen på koloniala investeringar

Vad tjänade Väst på imperialismen? I mina inlägg om Patrick O'Briens artikel från 1988 om Storbritannen 1846-1914 och Andrew Porters polemik med Davis och Huttenbacks bok från 1986 om Storbritannien 1860-1912, har jag ganska utförligt diskuterat hur viktigt det är att separera vad och vilka man menar när man säger "Väst" som jag gjorde i det här fallet. Menar man Västvärldens ekonomier som helhet ("Europa blev rikt pga kolonialismen"), menar man Västvärldens stater/offentliga sektorer, eller menar man vissa sektorer inom Väst: vissa företag, samhällsskikt eller liknande? I detta inlägg kollar jag på några studier av vad företag och investerare tjänade på koloniala företag.

En fråga som man kan ställa är: förväntade investerare i Väst högre avkastning i kolonierna, vilket då lockade kapital dit? (Hobson menade att de gjorde det.) En annan fråga är: blev avkastningen faktiskt högre i kolonierna? Frans Buelens och Stefaan Marysse vid universitetet i Antwerpen ville med en artikel från 2009 bidra till diskussionen om "does Empire pay?" just på företagsnivån, något som de menar tidigare bara hade gjorts för det franska fallet. Metoden är att jämföra avkastningen på aktier i börsnoterade företag, mellan belgiska företag och de i Kongo. Över 200 koloniala företag i Kongo var börsnoterade i Bryssel. (s. 138)

Belgien var i slutet av 1800-talet ett relativt industrialiserat och rikt land och man skickade mycket kapital utomlands, fram till första världskriget framför allt till Ryssland. Däremot, menar Buelens och Marysse, så sökte belgiska företagare inte aktivt några kolonier; dtta stod kungen Leopold II (1835-1909) för. Kungen beundrade den holländska koloniseringen av Java efter 1860 och sökte en egen koloni, vilket 1884-85 blev Kongo. "Leopold II governed the Congo Free State as a true personal dictator, there being no democratic institutions at all to keep him in check. Eventually, he acquired nearly all of the land by declaring that all ‘free land’ belonged to the state. Soon afterwards, the exploitation of natural resources began." (s. 139) Ekonomin i The Congo Free State var dock mycket svag de första tio åren, med obefintlig infrastruktur, Efter 1892 monopoliserade Leopold II ekonomin och gav monopol till olika företag, inom gummi till två stycken: Anglo-Belgian Rubber Co. och Société Anversoise de Commerce au Congo, som gjorde stora profiter, särskilt efter 1896. I och med utvecklingen internationellt för bilar, cyklar och telefonkablar ökade efterfrågan på gummi kraftigt vilket förstås gynnade producenterna i Kongo. Även exporterna av elfenben och kopal ökade. 1906 höll gummiboomen på att ta slut, men då hade man upptäckt att Kongo också hade enorma resurser av mineraler. Allt fler belgiska företag gav sig in i detta; 1906, när det var klart att Katanga var en av de rikaste regionerna i världen för mineraler, så kom också de stora belgiska investment/holdingbolagen in i bilden, med Société Générale i ledningen. Leopold II allierade sig med de största bolagen för att dela upp vinsterna men släppte också in icke-belgiskt kapital. "The year 1906 marked the definite start of investments in the Congo by Belgian holding capitalism." (s. 141) Belgarna svarade nu också på den internationella kritiken mot Leopold genom att öka den statliga kontrollen och referera till Kongo som en "model colony". Vilket det kanse var om man definierar en "model colony" som en som främjar kolonisatörerna: belgarna byggde ett transportsystem (och samhällssystem) för exporter och utfallet var att "The Congo generated huge profits for the companies involved, which contrasted strongly with the general welfare level in the country: the African peasant sector was highly underdeveloped and wages were extremely low by Belgian standards, although there were differences in this respect between companies and between regions." (s. 142) På 1950-talet hade man större ambitioner, etablerade ett universitet och ville utveckla industri i Kongo. Inte desto mindre ökade missnöjet med kolonialismen och 1960 blev landet självständigt. Kapitalutflödet tillbaka till Belgien var massivt både just före självständigheten -- 1959: 11,2 miljarder BEF -- och just efteråt.

För att mäta företagens avkastning fokuserar Buelens och Marysse på aktiernas värdering. Vinstkvoten som andel av tillgångarna (equity) vore ett alternativ, men de menar att vinsternas beräkning ofta manipulerades, och att det före 1975 inte fanns någon gemensam standard för dessa räkenskaper i Belgien. (s. 145) De kollar bara på aktier men inte bara på värdet i sig utan också "total rate of return" som är summan av kapitalvinster och utdelningar över tid. "t gives us an annual rate of return over a certain time period, comparing the start value and the end value; it is independent from fluctuating yearly returns and thus referred to as the time-weighted rate of return. Rather small initial differences can result in great divergences over longer time periods. Take, for example, a real return of 6 per cent over a 20-year period; it will multiply the initial investment by 3.2. However, if the real return turns out to be 8 per cent, the initial investment will have multiplied by 4.6 after a 20-year period." (s. 146) Deras huvudsakliga beräkning är ett index för en investering av 100 BEF i kongolesiska aktier i början av en viss period, och så avkastningen för perioden.

Mellan 1889 och 1896 halverades värdet i kongolesiska aktier (bl.a. på grund av svårigheter i järnvägsbolaget), efter vilket det mångdubblades på några år till 1900. Boomen drevs framför allt av gummihandeln vilket inte bara gummiproducenterna utan också transportföretagen tjänade på. Mellan 1900 och första världskriget var de kongolesiska börskurserna ganska stabila varefter de tog fart igen under kriget. 1920-talet var en enorm boom, 30-talet svårare (väldigt lik utveckling för belgiska och kongolesiska bolag, se Figur 2 som jag klistrat in ovan), men 40- och 50-talen blev stora boomår igen före en krasch i samband med självständigheten. Som högst stod de kongolesiska kurserna 1955. Då var Kongo-bolagen värda 98,9 miljarder BEF vilket var 44 procent av det totala börsvärdet i Belgien. (s. 151)

Efter första världskriget blev inflationen till och från tämligen hög, och det blir viktigare att rensa inflationen från avkastningsberäkningarna. I reala termer så ser man fortfarande hur gynnsamma investeringar i Kongo var efter första världskriget och fram till att kolonialismen började rämna under 50-talets andra hälft: "If we look at the more significant period 1920–55, the real return on Congolese investments was 7.18, whereas the Belgian total return amounted to only 2.87. During the heyday of colonialism, Congolese stocks were extremely highly rewarding for investors." (s. 152) Däremot så var också volatiliteten högre för kongolesiska investeringar, inte minst eftersom Kongos ekonomi var så råvarudriven. Den höga avkastningen drevs framför allt av byggsekttorn och gruvorna; industrin hade också god avkastning, medan jordbrukssektorn och banker var på den lägre sidan. (s. 155-6)

Genom en jämförelse med de data som Dimson, Marsh och Staunton samlat i Triumph of the Optimists så kan Buelens och Marysse visa att avkastningen på kongolesiska investeringar var höga på en global nivå. Varför var avkastningen så hög just där? En anledning är att efterfrågan på råvaror återkommande var väldigt hög under perioden, inte minst under andra världskriget då efterfrågan på koppar gick i taket vilket gynnade Kongos exporter. En annan faktor var att 

"the totality of institutions was designed inthe interests of colonial capital. This had extreme consequences as far as labour was concerned. Indeed, the flourishing mining industry, crop cultivation, and the tropical products sector were highly lucrative as a result of the sometimes high demand for them as well as the harsh exploitation of the Congolese workforce.Very low, subsistence-level wages were paid. In 1928, annual wages of 500 BEF were not that unusual, whereas miners in Belgium would have earned around 12,400 BEF at the time. ..." (s. 159)

Tvångsarbete och kroppslig bestraffning av arbetarna förekom; Belgien accepterade inte ILO:s konvention om tvångsarbete, skriven 1930, förrän 1944. Fackföreningar var totalförbjudna och arbetare fick inte röra sig fritt inom Kongo.

"All this was part of the attempt to shape the colony in the interests of Belgium. At the same time, the capital structure was oligopolistic to the point of being monopolistic, skewing the balance in favour of profits." (s. 159)

Från början av koloniseringen exproprierade kolonisatörerna  människornas jord och delade ut den till belgiska och andra företag från Väst. (s. 159-160) Företagens kostnader för jord, resurser och arbete hölls alltså nere med våld, vilket i gengäld ökade vinsterna. I slutsatserna säger Buelens och Marysse att 

"From the above analysis it is quite clear that the private companies and investors gained a lot from colonial exploitation and that profitability was among the highest in the world economy, at least for companies in the mining sector, the ‘core’ sector of the colony. Companies were paying rather high dividends as well as accumulating huge reserves. Belgian Congolese companies used these reserves to
pursue a policy of almost complete self-financing, started especially after the great crisis of 1929 and continued during and after the Second World War. The bulk of the dividends left the Congo and returned to Belgium, as is apparent from the balance of payments." (s. 160-1)

"Cost of empire"-debatten löses dock inte med dessa kalkyler av den privata sektorns vinster. Var det så att staten tog kostnaderna och att de var så pass stora att Belgien som helhet inte tjänade på koloniseringen? Buelens och Marysse menar att så inte alls var fallet. Den belgiska staten betalade från början i princip ingenting för att "hålla ordning" i Kongo utan det finansierade Leopold II på andra sätt; också efter hans personliga styres slut var Kongo en billig affär för den belgiska staten, som tvärtom tog emot pengar från Kongo. (s. 161) Överlag var koloniseringen av Kongo en mycket profitabel affär för belgare, eller åtminstone ägare av belgiska företag, och fram till att "country risk" blev en realitet efter 1955.

J. Thomas Lindblad från universitetet i Leiden tog 1989 sig an den ekonomiska aspekten av Hollands expansion i Indonesien mellan 1870 och 1914. Han ger en intressant, rapp översikt över debatten om imperialismen: de senaste decennierna, säger han, har det varit standard att avfärda marxistiska förklaringar, och istället framhäva icke-ekonomiska sådana. På 1980-talet skedde en ny vändning när ekonomiska, men icke-marxistiska, förklaringar slog igenom med forskare som Cain och Price och Davis och Huttenback. Lindblad menar att en sådan icke-marxistisk ekonomisk förklaring kan användas för att förstå också Hollands agerande i Indonesien. Holland var inte med i "scramble for Africa" men hade en stor koloni sedan 1600-talets början i form av Indonesien. I Holland har det dock varit kontroversiellt att över huvud taget kalla det egna agerandet i Indonesiet på 1800-talet för imperialism, och Lindblad har en del diskussion om just den definitionsfrågan efter vilken han landar i att I-ordet ändå är användbart i det här fallet. Det holländska styret expanderade i de yttre pvovinserna, drivet både av privata pionjärer och den koloniala statens tjänstemän. Företagare intresserade av att odla tobak, driva tenn- och guldgruvor med flera verksamheter tryckte på för en strängare kontroll av områdena. 1897 upptäcktes olja vilket ytterligare tryckte på. De ökade kostnaderna gjorde att det traditionella överskottet för Nederländska Indien redan 1878 vändes i ett underskott (s. 13). Exporterna ökade mycket kraftigt från ungefär 1900: tobak, tenn, olja, gummi, kopra. (s. 18) Den koloniala staten expanderade för att (a) skapa ett "suitable business climate", (b) skapa en mer sammanhängande kolonial kontroll, och (c) förbättra transport-infrastrukturen. (s. 23)

De göteborgska ekonomisk-historikerna Klas Rönnbäck och Oskar Broberg tog i boken Capital and Colonialism: The Return on British Investments in Africa 1869–1969 från 2019 upp den stora frågan om avkastningen på den brittiska imperialismen i Afrika. De förklarar i inledningen att de inte tar upp helheten om de totala kostnaderna och vinsterna för kolonialmakterna, utan fokuserar på de privata vinsterna och förlusterna (s. 5). Närmare bestämt är det avkastningen på investeringar de kollar på. Denna påverkas av kolonialstaten på tre sätt: jordfördelning, arbetskraftspolitiken, och riskerna i finansiella investeringar. De två första faktorerna är välbekanta från Buelen och Marysses studie, och Rönnbäck och Broberg sammanför de två under rubriken "exploatering", som de definierar som "a form and a level of coercion imposed through colonial institutions beyond what would be considered ‘normal’ in a modern capitalist society." (s. 6) Den tredje faktorn är mer undflyende men handlar om hur den koloniala staten agerat för att säkra privata investeringar undan expropriering och liknande.

Rönnbäck och Brobergs huvudsakliga data är för bolag listade på Londonbörsen, inklusive 700 afrikanska bolag. De viktigaste kolonierna i datat är Sydafrika och Egypten, men där finns också bolag baserade i vad som idag är Ghana, Nigeria, Zambia och Zimbabwe.

Den tidigare forskningen har gjort en rad argument om vad som påverkar avkastningen på koloniala investeringar jämfört med investeringar hemmavid/i metropolen. Utifrån en förväntning om höga avkastningar på nya möjligheter kan man förvänta sig hög avkastning, liksom utifrån en marxistisk modell av kolonial exploatering. Men man kan också förvänta sig relativt låg avkastning beroende på en gentlemanly capitalism-attityd hos kolonialherrarna som inte maximerar avkastningen, eller att landrisker sänker lönsamheten. (s. 55-56) Herbert Frankel var en av de första att studera detta kvantitativt, 1967. Han jämförde avkastningen för sydafrikanska gruvbolag 1887-1965 med brittiska dito, och menade att den sydafrikanska lönsamhten inte var anmärkningsvärt hög. Katzenellenbogen (1975) invände, utifrån en jämförelse av aktieutdelningen på sydafrikanska och brittisaka gruvor, men R och B påpekar att de två studierna inte är jämförbara eftersom Frankel (antagligen) inkluderade både kapitalvinster och utdelningar, medan K bara räknade utdelningarna. Michael Edelstein gjorde i tre studier mellan 1970 och 1982 en influytelserik studie där han studerade total avkastning (rate of return), alltså både kapitalvinster och utdelningar, för 566 värdepapper listade av den engelska Investors' Monthly Manual. Han exkluderade av någon anledning gruvor, vilket, menar R och B utesluter i princip alla bolag i koloniala Afrika. Edelstein visade att avkastningen på utländska investeringar -- för en britt -- var högre än inhemska investeringar 1850 till 1914, även när man kontrollerar för risk. Edelstein skilde dock inte på koloniala investeringar och de i utlandet som inte var i kolonier. De mest citerade studierna är forskningen av Lance Davis och Robert Huttenback (1982, 1986, 1988). Deras metod beskrivs av R och B, inte helt imponerade, så här:

"The study is based on three different samples of companies merged together: one sample of 241 companies selected at random among companies traded on the London Stock Exchange, one non-random sample of 234 companies selected ‘because some portion of their original records exist and are available for analysis’, and one sample of seven British railway companies selected on unclear grounds and included ‘to gain a modicum of regional representation’ (Davis and Huttenback 1986, 81–82)." (s. 58)

Det mått på avkastning som D och H tog fram var idiosynkratiskt: företagens vinster relaterat till deras fysiska tillgångar. De beräknade alltså inte, som t ex Buelens och Marysse total avkastning (kapitalvinster+utdelningar). De viktade inte heller resultaten för de olika bolagen, utan använde ett oviktat genomsnitt. Slutsatsen blev att avkastningen på koloniala investeringar var högre på 1860- och 70-talen men inte senare. Kritiker har påpekat att samplens varierande sammansättning över tid kan innebära bias, och att samplen heller inte är representativa, eftersom de saknar i princip alla de stora, välkända, antagligen mest profitabla koloniala bolagen (Hopkins 1988; Porter 1988). Peter Svedberg (1982) studerade avkastningen på brittiska investeringar utomlands 1938-74 med data från Bank of England om kapitalstockar och inkomster från olika brittiskägda dotterbolag. Han fann att avkastningen var mycket högre i kolonier än i fattiga länder som inte var koloniserade. 

För den postkoloniala perioden studerade Jorion och Goetzmann (1999) avkastningen på investeringar på 39 börser runt om i världen. Deras data var dock obalanserat och saknade utdelningar.

Buelens och Marysse (2009) studerar 158 företag i Belgiska Kongo, och jämförde avkastningen med den i Belgien. I en uppföljarstudie studerade Buelens och Ewout Frankema (2015) avkastningen på jordbruk i Nederländska Indien med samma metodologi och hittade också där högre avkastning i kolonin, men också en högre risk.

I sin diskussion av behovet av mer forskning pekar R och B på att många studier haft relativt kort tidsperiod, vilket kan påverka beräkningarna på ett betydande sätt (vilket fallet Kongo 1955-60 visar). Många studier missar också Afrika, medan Buelens och Marysse bara studerar en koloni, nämligen Kongo. Dimson et al har bara med ett afrikanskt land: Sydafrika. Men Kongo och Afrika behöver inte vara representativa för Afrika i stort. Det finns också problem med selection bias: Edelstein uteslöt helt gruvorna som var den viktigaste branschen i koloniala Afrika, Davis och Huttenbacks sample är orepresentativt och problematiskt, Dimson et al har mest med ett fåtal långlivade företag, osv. (s. 64)

Rönnbäck och Brobergs eget dataset omfattar 100 år, från 1869 till 1969, med bolag i sex afrikanska kolonier: främst Sydafrika och Egypten, men också Ghana, Nigeria, Zambia och Zimbabwe. Deras källa är London Stock Exchange-listningar, så de har en diskussion om vilka bolag som listades där kontra andra sätt att investera i Afrika. (s. 71-2) Industri- och gruvbolag finansierade oftast sig genom börsen medan järnvägar i högre grad finansierades med obligationer och debentures, och jordbruksinvesteringar genom olistade bolag.

Avkastningen beräknas så här, där p är aktiepriset och d är utdelningarna:

Deflateringen sker för alla investeringar med den brittiska inflationen. Företagen som valts ut är de som var listade på börsen i London någon gång under perioden och som uppfyllde ett av följande fyra kriterier: (1) hade "Country of Incorporation" någonstans i Afrika. Detta ger 654 företag. (2) hade "Africa" eller "African" i bolagets namn. Detta gav ytterligare 15 bolag. (3) samma fast med afrikanska länder och regioner (t ex "Transvaal" eller "Tanganyika"). Detta gav ytterligare 23 bolag. (4) gruvbolag som främst var verksamma i Afrika söder om Sahara. Detta gav ytterligare 34 bolag. (s. 80). Totalt blir det 702 bolag och 135 548 bolag-månad-kombinationer. Diagrammet nedan visar databasens omfattning över tid, från 1869 till 1969.

Geografiskt sett så finns det bolag från 20 afrikanska länder, men för en rad av dem bara ett eller annat bolag. Länderna med mer data är Egypten (37 bolag), Ghana (42), Nigeria (62), Sydafrika (450), Zambia (12) och Zimbabwe (59). (s. 83)

I några av analyserna följer de Myints klassificering av kolonier som antingen settler colonies eller peasant colonies (s. 85-86). (Jfr diskussionen på bloggen här.)

Mängden investeringar i bolagen i databasen växer rejält över tid, från någon enstaka miljon pund 1869 till 200-300 miljoner (i 1868 års priser) ungefär 1900-14, lägre efter kriget (då Suezkanalens aktievärde kollapsade)  och på 20-talet, och från depressionen till 60-talets slut runt 300 miljoner £. På 30-talet bars de stora vinsterna inte minst av guldgruvor. (s. 102)

Avkastningen per år över hela perioden är i reala termer 8 procent (aritmetiskt medelvärde), men med väldigt stora variationer mellan åren. Några stora, kända företag hade mycket högre avkastning än så: Anglo-American Corporation of South Africa, De Beers Consolidated, och Consolidated African Selection Trust. (s. 107) Diagrammet nedan visar avkastningen per decennium, och visar de stora skillnaderna över tid. Avkastningen var väldigt hög på 1870- och 80-talen, usel på 1910-talet, mycket mager på 1940-talet, och mera måttlig (5-10 procent realt) de andra decennierna.

Regionalt uppdelat så är skillnaden stor mellan regionerna. Den reala avkastningen sett över hela perioden var 2,5 % i Nordafrika, 2,2 % i centrala och södra Afrika, och 6,2 % i Sydafrika, men -2,5 % i Östafrika och -0,1 % i Västafrika. (s. 110)

Så kommer de till frågan som jag är intresserad av här: hur stor var avkastningen jämfört med på investeringar därhemma, t ex i Storbritannien? De börjar med en jämförelse me Herbert Frankels studie från 60-talet. Frankel fann att avkastningen på guldgruvor i Sydafrika 1887-1965 var 5,2 procent per år, vilket är mycket högre än vad R och B finner: 2,6 procent per år. Frankels metod är ogenomskinlig, tyvärr, så det är inte helt tydligt vad som orsakar skillnaden. (s. 116) Korrelationen mellan deras serie och Frankels är i alla fall stark: 0,67. Också med Buelens och Marysse får de en bra korrelation med det företag, Tanganyika Concessions, som de har i sin databas och som var verksamt i Kongo.

referenser

Frans Buelens och Stefaan Marysse (2009) "Returns on investments during the colonial era: the case of the Belgian Congo", Economic History Review 62, S1, s. 135-166.

J. Thomas Lindblad (1989) "Economic Aspects of the Dutch Expansion in Indonesia, 1870-1914 ", Modern Asian Studies, 23 (1).

Klas Rönnbäck och Oskar Broberg (2019) Capital and Colonialism: The Return on British Investments in Africa 1869–1969. Palgrave Macmillan.

Imperialism i Västafrika på 1880-talet

 

flygbild över Lagos, år 1929. 

Foto från brittiska nationalarkivet, via Wikipedia.

 

Varför bestämde sig europeiska statsmakter ungefär 1880 för att ta formell politisk kontroll över områden i Afrika, alltså etablera regelrätta kolonier, när de i århundraden "their close commercial connexions with the era had been consistent with a policy of non-intervention?" (s. 580) Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framfördes en rad kriitska förklaringar som baserades på Marx, populariserad av Hobson, och utarbetades av Luxemburg och Lenin: profitkvoten i ett utvecklat industriellt samhälle föll, och efter hand behövde man exportera kapital för att pumpa upp profiterna, och även söka marknader för sina varor. Denna förklaring har på 1950- och 1960-talen mött stark kritik, konstaterar A.G. Hopkins 1968: Storbritannien investerade på 1800-talet mest utanför imperiet; där man investerade expanderade man inte alltid territoriellt (Nord- och Sydamerika i britternas fall); den mesta handeln var med länder utanför imperiet (jfr diskussionen i O'Brien 1986); och kapitalismen i Europa inträdde i monopolkapitalistiskt stadium först efter 1900, dvs efter att den imperialistiska expansionen skett.

Gallagher och Robinson framförde 1953 i artikeln "The Imperialism of Free Trade" i Economic History Review en ny förklaring. De menade att brittiska statsmän föredrog ett "informellt" styre och att denna modell först i slutet av 1800-talet fick så stora problem att man vände sig till direkt, formellt, imperialistiskt styre. I artikeln från 1953 diskuterades in Afrika särskilt, men 1961 återkom de till denna fråga med boken Africa and the Victorians. Här avfärdar de återigen den ekonomiska förklaringen till imperialismen. De menar att Västafrikas handel genomgick en depression på 1880- och 90-talen och därmed inte ekonomiskt motiverade den rena imperialismen; i stället var det geopolitiska motiv som avgjorde. Britterna hade i Suezkanalen en viktig väg mellan Indien-Fjärran Östern och Europa, och en politisk kris i Egypten 1882 gjorde att britterna ökade sin närvaro för att säkra transporterna. (I sig ett rätt ekonomiskt argument!?) Denna etablering förstörde det existernade samförståndet mellan Storbritannien och Frankrike om deras intressen och styren i Afrika; Frankrike började expandera i Afrika, och britterna och tyskarna svarade i samma stil i en "scramble for Africa".

Kritiker av Gallagher och Robinsons tes har menar att den imperialistiska uppdelningen hade börjat redan för 1882 och att den egyptiska krisen inte i sig orsakade den nya imperialistiska vågen, utan bara förstärkte den. Att Frankrikes uppdelning av Västafrika skulle ha orsakats av skeenden i Egypten skiftar också bördan bort från Frankrike och den franska imperialismen i sig. En tredje kritik är mer metodologisk: att Robinson och Gallagher fokuserade på vad de kallade "the 'official mind' of imperialism" vilket blir en high politics-redogörelse som missar skeenden som var mera lokala osv. Den fjärde kritiken är den som Hopkins ska utveckla i sin artikel. Den handlar om de ekonomiska motiven, hur man specificerar dem och hur man egentligen testar "det ekonomiska argumentet", eller rättare sagt förfinar det. Hopkins pekar på att när dammet lagt sig så hade britterna ändå - depression på 1880-talet eller ej - lagt händerna på Västafrikas två rikaste områden, Nigeria och Guldkusten. R och G förklarar annexeringen av dessa områden som två olika undantag -- expansionen uppför Niger som ett resultat av mäktiga handlarintressen som agerade,  annexeringen av Guldkusten som en effekt av Chamberlains landning på Colonial Office 1885. Men, säger Hopkins: hur många undantag behöver man hitta innan regeln "det var Egypten som drev händelserna" bryts? (s. 583)

Hopkins artikels empiriska bidrag är att undersöka de olika förklaringarna genom en fallstudie av Lagos. Lagos var ursprungligen en liten fiskeby som under första halvan av 1800-talet blev ett viktigt centrum för slavhandeln på västkusten. 1851 ockuperade britterna staden; tio år senare annexerade de formellt den och gjorde den till en koloni, uttryckligen för att trycka ned slavhandeln och gynna "legitim" handel. Detta handlade i början nästan bara om palmolja och palmkärnor. Palmoljan användes i Europa i tillverkningen av tvål, ljus och smörjmedel; palmkärnorna var fram till 1870-talet inte av intresse för exporten, men började då användas i tillverkningen av den nya produkten margarin, med resterna använda till foder. Själva handelssystemet var sig ganska likt även efter 1851 och de nya "palm-oil ruffians" tvekade inte att på sidan handla med slavar, om de kunde komma undan med det. (s. 584) Medan handeln var liknande, såg produktionen större förändringar: framställningen av palmolja med flera exportprodukter krävde nya arbetsinsatser.

1800-talets sista fjärdedel såg också en stor förändring för marknaden för palmolja. Upptäckten och exploateringen av stora oljefyndigheter och indiska, australiensiska och ryska produkters inträde på den globala marknaden ökade utbudet på oljor och fetter kraftigt vilket försvagade den västafrikanska palmoljans position. Palmkärnorna kompenserade delvis men användningen av dem hade inte fullt ut förfinats förrän efter 1900. Mellan 1881-85 och 1886-92 föll priset på ett ton palmolja från Lagos i Liverpool från £33 till £22 medan priset på palmkärnor föll med 20 procent. Med tanke på att palmolja och palmkärnor var 83 % av Lagos export, var dessa stora prisfall mycket allvarliga.

Samtidigt rådde stor politisk instabilitet i inlandet. Palmoljan och -kärnorna som exporterades genom Lagos producerades huvudsakligen av Yoruba-folken  i inlandet. Detta område påverkades i 1800-talets första hälft kraftigt av två händelser: Oyo-imperiets upplösning, och slavhandelns kraftiga tillväxt, som ledde till våldsamheter, militarisering och krigsföring. En mängd Yoruba-stater bildades med Ibadan som ledande, men ingen lyckades etablera hegemoni. Inbördeskrigen upphörde inte förrän 1893. Hopkins menar att militariseringen av samhället inte var så konstigt med tanke på slavhandelns mycket stakra effekter. Ibadan beskriver han som i sina tidiga år "simply as a large military camp" (s. 587), en kraftigt militariserad stat för vilken den främsta uppgiften var att skydda det jordbrukande folket från slavhandlarnas räder. När slavhandeln upphörde, bestod militariseringen av politiken. När palmindustrin behövde mer arbetskraft, var det inte utan ökat förslavande av folk från inlandet, för denna inhemska användning. Olikt slavhandeln som alltid var en storskalig affär, kunde dock också småbönder slå sig in på palmproduktionen och exportera palmens produkter. Hopkins menar att den militariserade politiska klassen reagerade på detta genom att beskatta småproducenterna oproportionerligt, och även försöka betvinga dem på andra sätt. (s. 589-590) I slutet av 1880-talet var priset på palmolja så lågt att produktionen inte längre var lönsam, och kakaoodlingen tog fart som en reaktion på detta.

I Lagos fanns det på 1880-talet bara runt ett dussin europeiska handelsföretag, och det var dessa som kontrollerade den största delen av importerna och exporterna. De drabbades hårt av prisfallet på palmprodukter på 1880-talet, och kompenserade genom att försöka tjäna mer pengar på import till Lagos. Samtidigt mötte de också ökad konkurrens i denna bransch, med nya etablissemang som såg möjligheter bland annat relaterat till ångskeppens effektivare frakter. Konflikterna mellan olika handelsföretag, och mellan handelsföretag och producenter, blev svåra under dessa tuffa tider. (s. 595)

På 1890-talet, säger Hopkins, ledde de ekonomiska problemen i Lagos till politiska påtryckningar: på kolonialmakten Storbritannien, för mer stöd till de köpmän som gjort vinster under de goda åren vilket låtit laissez-faire-imperialismen löpa sitt spel, men som nu tyckte att vinsterna var för små, och begärde stöd. Detta var inte vad centralmakten hade räknat med:

"Abroad as well as at home the aim was minimum government at minimum expense, and in this context the acquisition of Lagos was seen as an end rather than as a beginning." (s. 596)

Men 1884 bildades avdelningen för handel med Afrika inom Londons Handelskammare, såväl som inom Liverpools dito.  Också i Manchester började textilintressen tala i försvar för sina afrikanska affärsintressen, och 1892 gjorde 100 handels- och industribolag ett upprop om större representation för de afrikanska företagen. (s. 597) Handelskamrarna, säger Hopkins, representerar den "unofficial mind of imperialism" som Gallagher och Robinson inte riktigt plockar upp, och när man ser på deras politiska aktivitet ser man hur de såg krigen inlands som störningar mot deras utbudskedjor, och argumenterade gentemot den brittiska makten att Yoruba-staterna, särskilt Egba och Ijebu, använde sin politiska makt för att förskjuta kostnaderna för nedgången i handeln till de utländska handlarna i Lagos. (Ha! Ironin är stark.) De brittiska intressena i Lagos ville därför att den brittiska staten skulle gripa in och skapa en ny politisk ordning i inlandet, slå mot Yoruba-staterna, bygga bättre ranpsorter, och skapa ett frihandelsområde. "The nature of these demands was very largely responsible for determining the shape of the colonial economies which were created in British West Africa shortly after the turn of the century." (s. 599)

I slutet av 1880-talet var de olika motiven för brittisk intervention alla på plats. De mer omedelbart utlösande faktorerna för interventionen var två: fransmännens ökade aktivitet väster om Lagos (1883 annekterade de Porto Novo 50 miles väster om stan, och 1886 och 1887 gjorde de nya annekteringar ännu närmre, vilket för britterna i Lagos väckte oron att fransmännen skulle ta över handeln med inlandet), och en eskalering av relationen med Yoruba-staterna. 1893 gick britterna, vars dåvarande statsminister Lord Salisbury redan i början av 1892 "was troubled by the 'agitation of the commercial classes'" i frågan om Lagos, in med trupp och erövrade delar av inlandet, delar av det som kom bli att kolonin Nigeria. (s. 602)

Vad säger då allt detta om Robinson och Gallaghers förklaring av den brittiska imperialismen i Afrika? Så här sammanfattar Hopkins sitt argument:

"As an explanation of imperialism, the argument put forward by Robinson and Gallagher has limitations, for it treats the Egyptian crisis as a cause rather than as a symptom, it underplays economic motives, and it fails to deal adequately with those "exceptional" cases where Great Britain did acquire colonies in West Africa. The theories of Hobson and Lenin, in spite of their weaknesses, still retain considerable value because they draw attention both to the global nature of imperialism and to the importance of economic factors. In the case of Lagos, the main reason why Britain decided to move into the interior was because the officials and politicians who were responsible for shaping colonial policy gave way to commercial pressure groups and to the local administration, both of which favoured expansion in order to solve the economic problems which had arisen out of the, growth of legitimate commerce and which had become acute in the 1880s." (s. 603)

Han medger att Lagos/Nigeria bara är en fallstudie, och för ett intressant resonemang om hur man skulle kunna utveckla analysen med fler studier, t ex genom att se på den konkreta ekonomin som fanns lokalt i olika delar av Afrika som blev koloniserade: det finns anledning att tro på skillnader i kolonialismens konkreta drivkrafter och funktionssätt beroende på om det är ett område med en historia av slavhandel eller ej, om man exporterade stapelvaror eller ej, och så vidare. Hopkins menar att Afrikastudier influerats av strukturfunktionalism medan han själv är inspirerad av Ralf Dahrendorfs (!) konfliktperspektiv i en artikel från 1958, och att jordbruksdepressionen på 1880-talet (som jag är skeptisk emot som begrepp) kan ha spelat en större roll för imperialismen än vad man trott. (s. 605)

Referens

A.G. Hopkins (1968) "Economic Imperialism in West Africa: Lagos, 1880-1892", Economic History Review New Series 21 (3): 580-606.

Brittiska företag i Ghana och Nigeria efter kolonialismen

Ghana blev självständigt från Storbritannien 1957, och Nigeria 1960. Under kolonialtiden hade brittiska företag drivit många verksamheter i dessa länder. Hur förändrades omständigheterna för dessa företags affärsverksamhet i och med självständigheten, och hur anpassade sig företagen? Näringslivshistorikern Stephanie Decker menar i en artikel från 2008 att 60-talet fortfarande präglades av optimism för dessa företag, men att 1970-talet blev en annorlunda period, med skarpare fördelningspolitisk konflikt inom de postkoloniala staterna, och med en växande kritik mot multinationella företag från forskare som Walter Rodney (How Europe Underdeveloped Africa, 1972) och Stephen Hymer som konverterade till marxismen. 

Decker studerade i sin doktorsavhandling, försvarad 2006, fem brittiska företag i de västafrikanska kolonierna: handelsbolagen United Africa Company (också med tillverkningsindustri) och John Holt and Co., bankerna Barclays Bank och Bank of West Africa, och gruvgolaget Ashanti Goldfields Corporation. Hon valde bort att studera oljebolag eftersom de etablerade sig i Västafrika först efter självständigheten och då bara i östra Nigeria, och dessutom behandlades särskilt av staten.

Det finns en stor mängd postkoloniala stater i Afrika och det är svårt att säga att två av dem är representativa för alla de andra, säger Decker, men Ghana och Nigeria var 2 av de 4 länder som utförde majoriteten av förstatligandena av koloniala tillgångar, och de är intressanta att jämföra pga sina likheter och skillnader: båda koloniserade av britterna, Ghana rikare från början, Nigeria rikare efter hand när oljan upptäcktes, Ghana med ett experiment med afrosocialism under sin första president Kwame Nkrumah och några senare ledare, Nigeria mer konsekvent marknadsinriktat, och till slut Nigeria med mer och Ghana med mindre etniska motsättningar internt (s. 605).

Decker refererar till 1950- och 60-talen som "a time period of extraordinary prosperity in Africa" och menar att brittiska företag under dessa år delvis lyckades nå konsensus med regeringarna om "the nature of economic development" (s. 606) Efter politiska kraschlandningar i både Nigeria och Ghana 1966 blev det svårare med sådant samförstånd, och "The 1970s turned out to be a decade of widespread expropriations in the developing world, yet in Africa they usually took the form of indigenization rather than nationalizations." (s. 606) Indigenization betyder att regeringen stipulerade att en viss % av företagets ägande skulle övergå i inhemska händer genom försäljning; ett betydligt mjukare policyinstrument än förstatligande, som var ovanligt utanför Ghanas timmerindustri och Nigerias finans- och oljesektorer. "Hence, although the 1970s were widely interpreted as a time period of severe challenge to the ownership and control of multinationals in less developed countries, most companies managed to mitigate its effects in Africa quite well." (s. 606)

Decker menar att hennes avhandling talar till tre debatter inom historisk och samhällsvetenskaplig forskning: (1) företagens roll under avkoloniseringen, en debatt inom imperiehistorien, (2) utvecklingsstudier, och (3) debatten om ekonomisk nationalism, förstatliganden och "politisk risk" för multinationella företag på 1970-80-talen. Den första debatten har förts genom en rad studier av Sarah E. Stockwell om Guldkusten/Ghana, Robert L. Tignor om Egypten, Nigeria och Kenya, Nicholas J. White om Malaysia, och Larry J. Butler om Zambia. White sammanfattade 2000 i en översiktsartikel konsensus i den nyare litteraturen som att företagen faktiskt inte hade särskilt mycket makt över politiken i avkoloniseringsfasen, och att företagarna och kolonialherrarna saknade en gemensam tolkning av "development and decolonization issues". (Det verkar visserligen finnas undantag till detta: Butler pekar på Sir Ronald Prain, ordfrande för Rhodesian Selection Trust, som en avgörande aktör i avkoloniseringen av Nordrhodesia/Zambia, och Tignor visar på olika mönster av ekonomisk politik i Egypten, Kenya och Nigeria.) Decker går i polemik med denna tolkning och menar att även om det fanns företagsledare som rakt av motsatte sig avkoloniseringen -- som Edward Spear på Ashanti Goldfields i Ghana -- så var de flesta i samförstånd med avkoloniseringens nödvändighet, och kunde också anpassa sig till det nya, postkoloniala tillståndet och bygga allianser bland de nya makthavarna.

David Fieldhouse (Black Africa 1945-1980, 1986; Merchant Capital and Economic Decolonisation, 1994) och Stephen Kobrin (ISQ, 1984) har hävdat att exproprieringarna på 1970-talet var en försenad avkolonisering och en förstärkning av de postkoloniala staterna på de multinationella företagens bekostnad. Decker menar snarare att "it was rather an attempt to gain  greater leverage on management and access to their revenue" (s. 609); att det sällan handlade om rena förstatliganden, oftare om förhandlade, kompromissande reformer. Decker menar att de företagare som förlorade allt genom reformerna i Ghana och Nigeria inte var de västerländska MNCs, utan snarare små och mellanstora företag som drevs av företagare från andra afrikanska länder eller från Libanon (s. 611). De stora multinationella företagen hade såpass mycket makt i samhället och dess styrande koalitioner (Decker refererar här till Robert Bates, Markets and States in Tropical Africa, 1981), att de kunde gardera sig mot alltför radikala reformer -- denna makt saknade de mindre, mer isolerade entreprenörerna från minoritetsgrupper.

referens

Stephanie Decker (2008) "Building Up Goodwill: British Business, Development and Economic Nationalism in Ghana and Nigeria, 1945—1977", Enterprise and Society.

Skatter och institutioner i brittiska kolonier

Är det nödvändigt med "bra institutioner" eller "good governance" för att få en bra ekonomisk utveckling? Det menar en stor forskning från de senaste 20-30 åren i den ny-institutionella skolan och med inflytelserika teoriutvecklare som AJR 2001. Då blir det intressant också från ett ekonomiskt perspektiv varför vissa samhällen blir styrda på ett bättre och andra på ett sämre sätt.

Statsvetaren Rasmus Broms börjar en artikel från 2017 med ungefär detta litteraturläge, och fortsättningen: de flesta menar att institutioner förändras långsamt, präglas av path dependence, och att kolonialismen lett till dåliga institutioner på många ställen. Hans teoretiska diskussion börjar med AJR 2001 och att det finns några motsättningar i derasteori. AJR nämner höga skattenivåer som en indikator på extraktiva institutioner i kolonierna, men Frankema (2010) finner att bosättar-dödlighet -- den centrala oberoende variabeln i AJR 2001 -- är negativt korrelerad med skattenivåerna i brittiska kolonier. "This puts the underpinnings of AJR’s theory into question, calling for a more nuanced view of extraction and institutions.", säger Broms, och pekar på att Chaudhry (1997) också talade om "extractive institutions" men att höga skatter där var en förutsättning för en kompetent och kvalitativ administration, och alltså något positivt för ekonomisk utveckling. Slater (2012) förklarar också de lyckade statsbyggnadsprocesserna i Singapore och Malaysia med starka extraktiva institutioner från den koloniala epoken.*

I den europeiska historisk-sociologiska litteraturen har den effektiva beskattningens framväxt associerats med militärstaten av forskare som Michael Mann och Charles Tilly.

"The argument can be summarized as such: to increase domestic revenue collection, mainly in the form of taxes, rulers needed to strike bargains with the prospective and existing revenue base over the extent and methods of revenue extraction. This process of bargaining is considered a significant impetus for spurring responsiveness, popular mobilization and accountability (Levi, 1988)." (s. 270)

Nyare empirisk forskning har kollat på skattesystemets relation till bra institutioner och hittat att institutionerna blev bättre historiskt sett med högre skatter: Baskaran och Bigsten (2013), Prichard och Leonard (2010), Ross (2004), Mahon (2005).

"Although the literature tends to overlook the difference between the bargain- and capacity building-centric mechanisms for government quality generation, recent works emphasize an inherent tension between the sequencing arguments inherent to these stances. Boucoyannis (2015), focusing on Medieval England, and D’Arcy and Nistotskaya (2016) employing a cross country-approach, use historical evidence to give credence to the notion that capacity building tends to precede bargaining in successful cases of institution building. This is supported in research showing that taxation spurs contemporary citizens of developing states to monitor and take a more active interest in politics (Broms, 2015; Paler, 2013), regardless of whether they have agreed to being taxed in the first place. While neither of these studies refutes the potentially beneficial effects from revenue bargains on government quality, they indicate that the initial impetus for the process to come about is more likely to start with the strengthening of capacity that tends to derive from efforts to raise revenue." (s. 270)

Broms artikel buidrar därför med en historisk studie av beskattningens utveckling i brittiska kolonier. Idealiskt sett skulle man ha haft data för alla kolonier men i brist på det ger brittiska kolonier både ett stort antal och stor variation i typen av land och typen av kolonial modell. Samtidigt så låter den begränsningen en så att säga kontrollera för kolonisatören -- om nu Spanien, Storbritannien och andra kolonisatörer hade olika effekter på sina kolonier. Samplet inkluderar 13 afrikanska kolonier, 3 i "Neo-Europe" (Australien, Kanada och NZ), en i medelhavet (Cypern), 6 i Karibien, och 6 i Stillahavsregionen och Asien. Broms har en intressant diskussion om forskning om införandet av penga-skatter i olika brittiska kolonier (s. 271-272)

Den empiriska analysen börjar med ett diagram som visar (den positiva) korrelationen mellan beskattning per capita år 1925 med statlig kvalitet idag (1996-2012), se ovan. Datat på beskattningen kommer från Ewout Frankema (2010) och bygger inte på det vanliga måttet skatter som andel av BNP -- eftersom pålitliga BNP-skattningar ofta fattas för kolonierna -- utan den årliga genomsnittliga skattesumman som multipel av den genomsnittliga urbana arbetarens daglön. (s. 272) Detta mått finns för 1911, 1925 och 1937, alla från perioden som kallas "the heyday of colonialism".

I regressionsanalyserna kontrollerar Broms för en rad andra faktorer: BNP/capita för år 1950 (från Bolt och van Zanden 2014); andelen européer i befolkningen i slutet av den koloniala perioden; ett mått på customary law som ska fånga graden av indirekt styre från kolonisatörernas sida; hur länge landet var koloniserat av britterna (längre period förväntas ha positiv effekt på utvecklingen, kanske eftersom de geografiskt mest gynnsamma områdena erövrades först); och hur mycket pengar kolonin skickade tillbaka till metropolen Storbritannien 1925. Av faktorer som föregick kolonialismen kontrollerar han för hur länge staten har funnits (förväntas ha en positiv effekt); befolkningstätheten (som förväntas ha en positiv effekt enligt Herbst 2000 m fl, men negativ effekt av AJR 2001); och etnisk heterogenitet från Alesina.

Resultaten talar för att en högre skattekvot under kolonialismen har varit positivt för utvecklingen. "While AJR’s notion that a society based on narrow elite-based coalitions preying on the masses is an unfortunate and undesirable state of affairs, both morally and from a state building perspective, institutions for revenue extraction themselves can, through their bargaining-inducing and state capacity-raising effects, have beneficial long-term consequences for government quality." (s. 277) Därför måste fiskal sociologi spela en större roll i studierna av ekonomisk och politisk utveckling i koloniala och postkoloniala länder.

Referens

Rasmus Broms (2017) "Colonial Revenue Extraction and Modern Day Government Quality in the British Empire", World Development 90: 269-280. 

fotnot

* These claims have garnered broad support elsewhere. Historical studies have demonstrated that the quest for extracting revenues can work as a potent agent of institutional development and state building. Several scholars (Bates & Lien, 1985; Levi, 1988; Mann, 1993; Olson, 1993; Schumpeter, 1991[1918]; Tilly, 1992) have laid out a convincing narrative of state-, nation-, and institution building, through the means of revenue extraction in general, and taxation in particular. This field is usually referred to as ‘‘fiscal sociology” (Campbell, 1993). The basis of this underlying argument is drawn from the study of the countries of early modern Europe, shortly before these states themselves embarked on their colonizing missions across the globe." (s. 270)

Reallöner i Sydafrika 1835-1910

Under 2000-talet har en stor forskningsdiskussion i nationalekonomi och ekonomisk historia handlat om de olika utvecklingarna för länder som tidigare varit europeiska kolonier. Det mest kända argumentet är antagligen Acemoglu-Johnson-Robinsons tes från 2002 om en "reversal of fortune": de områden som kom att bli kolonier och som var rikast för 500 år sedan -- Jamaica, Haiti -- är de som är fattigast idag, och tvärtom -- Kanada, Australien. Detta på grund av en "institutional reversal": i områden som var relativt förmögna och tätbefolkade etablerade européerna en minimal närvaro för maximal exploatering, men i fattigare och mindre tätbefolkade områden bosatte sig européerna själva, och skapade rimligare institutioner, eftersom de själva var tvungna att leva med dem. i AJR:s reversal of fortune-undersökning är 23 av 64 undersökta länder från Afrika söder om Sahara.

Ekonomisk-historikern Pim de Zwart går in i diskussionen i en artikel från 2011 med att undersöka levnadsstandarden i Sydafrika 1835-1910. Han menar att för att förstå skillnader i länder i SSA så måste man skilja på tre typer av kolonier: settler colonies, concession colonies och peasant colonies. Gareth Austin (2008) menar att tvärtemot AJR:s argument så var i SSA just settler colonies, dit européer flyttade i större antal, de mest ojämlika, eftersom dessa bosättare helt enkelt stal eller tilldelades jorden. Bowden, Chiripanhura and Mosley (2008) finner också i sin undersökning att det var bosättarkolonierna som hade den värsta ojämlikheten och sämsta fattigdomsutvecklingen sedan 1920-talet. Vad gäller kroppslängd, ett annat mått på levnadsstandard, finner Moradi (2008) att utvecklingen var relativt bra i bosättarkolonin Kenya under kolonialismens 1900-tal. Bristen på konsensus är en indikator på det problematiska läget vad gäller brist på data, säger de Zwart.

Därför tar han fram löner -- för olika typer av arbetare -- och priser för Afrikas främsta bosättarkoloni, Sydafrika, 1835 till 1910. Reallönerna beräknas på samma sätt -- Allen-korgar -- som i debatten om "the great divergence" vilket gör att de sydafrikanska lönerna kan sättas in i ett jämförbart globalt perspektiv.

Kapkolonin grundades 1652 som en station för det holländska Östindiska kompaniets (VOC) skepp på vägen till Indien. Under kolonins första århundrade uppmuntrades emigration dit och den europeiska befolkningen växte till 1300-1700 personer. Efter 1717 uppmuntrades inte längre emigration men befolkningen bäxte ändå till runt 22 000 i slutet av 1700-talet genom hög fertilitet och stora familjer. Den ekonomiska tillväxten var däremot begränsad fram till 1800-talet. Bönderna på the Cape hade ju inte mycket avsättningsmarknad annat än skeppen som stannade då och då. Därför avvek en del av dem inåt landet för att bli självförsörjande pastoralister. När de flyttade på sig hamnade dessa Trekboers i konflikt med folken som bodde där, Khoisan och Xhosa, som ofta berövades på sina djur och sin jord. En bosättarekonomi skapades där jordtillgången var ymnig men brist på arbete och kapital rådde. VOC skapade ett system med "loan farms" med extremt förmånliga förhållanden för arrendatorer som gick gårdar med i snitt 6000 acres (en acre är 0,4 hektar) vilket var 40 gånger större än det typiska familjejordbruket i USA om 160 acres/tunnland.

Att britterna tog över Kapkolonin i början av 1800-talet förändrade på vissa sätt förutsättningarna för bosättarna, inte minst genom att slaveriets avskaffande 1834 berövade dem tillgången till gratis arbetskraft. Detta gav upphov till the Great Trek där en mängd Boers lämnade theCape och flyttade österut till Natal och norrut till Transvaal. På 1850-talet bestod det koloniala Sydafrika så i princip av två brittiska kolonier, Kapkolonin och Natal, och två självständiga Boer-republiker, Orange Free State och Transvaal. Detta fram till unionen 1910. Boer-republikerna byggdes erövring, plunring och rasism, och med Native Land Act 1913 förbjöds "afrikaner", som utgjorde 2/3 av befolkningen, att äga eller arrendera någon jord utanför de avgränsade områden -- 7 procent av jorden -- som gjorts till deras reservat.

Ofritt arbete var mycket utbrett på 1800-talet: antalet direkta slavar var relativt lågt 1834 men andra ofria regleringar användes i hög grad. (s. 53-54) I och med upptäckterna av diamanter och guld under 1800-talets sista tredjedel infördes också colour bars som begränsade vilka sektorer svarta arebtare fick arbeta i. Denna reglering avskaffades först 1987.

Dessa omständigheter väcker en rad frågor om levnadsstandarden i Sydafrika, konstaterar de Zwart.

"Austin and Bowden et al. have suggested that the processes sketched above led to greater inequality and low living standards for the majority of the population in settler colonies. Were real wages of coloured labourers indeed low (and not much above subsistence level) due to the proletarianisation process and institutional interventions in the labour market, or did the general land abundance and labour scarcity push real wages towards more favourable levels? In addition, can we expect European real wages in South Africa to be on a par with Europe, because large numbers of European immigrants came to South Africa during the 19th century (who would otherwise never have made the trip) (Allen 1994)? How did this develop over time? Did inequality between both groups of labourers decline or increase during this period? How did the expansion of economic activity after the mineral discoveries influence real wages?" (s. 54)

Dessa frågor svarar han på med hjälp av reallöner, med nyframtagna pris- och lönedata.

 

Referens

Pim de Zwart (2011) "South African Living Standards in Global Perspective, 1835–1910", Economic History of Developing Regions, 26:1, 49-74,

Levnadsstandarden i brittiska Afrika 1880-1965

Afrika söder om Sahara är världens fattigaste region, vad gäller BNP per capita, livslängd och andra indikatorer. Hur länge har det varit så? Beror det på historiskt existerande strukturella hinder mot ekonomisk utveckling som negativa geografiska och demografiska förutsättningar, kolonialismens utsugning, och slavhandeln Men före 1950, säger ekonomisk-historikerna.Ewout Frankema och Marlous van Waijenburg i en artikel från 2012, har vi inga skattningar av BNP per capita för de här länderna.

För att ge ny information för perioden före 1950 så tar de fram reallöner från den urbana sektorn i nio brittiska kolonier i Afrika från den koloniala epoken, ungefär 1880 till 1965. De menar att reallöner ger en annan typ av information om levnadsstandard än vad BNP per capita gör: reallönerna för afrikanska arbetare säger mer om deras levnadsstandard än vad BNP gör, som också tar upp effekter av europeiska bosättares levnadsstandard, och asiatiska handlares. Tidigare har S Bowden, B Chiripanhura och P Mosley mätt rurala reallöner för Ghana, Uganda, Kenya, Zimbabwe och Sydafrika på 1900-talet; Frankema och van Waijenburgs data handlar om delvis annorlunda länder, går längre tillbaka i tid (1880) och har mått för varje år istället för en gång per decennium. De handlar också om urbana arbetare istället för rurala, och inkluderar värdet av i natura-delar av lönerna. F och vW säger också att det finns en metodologisk poäng i deras studie: att lägga fram reallöner för varje år istället för att syssla med en "compression of history" och förklara BNP per capita idag med någon variabel från för fyrahundra år sedan.

I litteraturöversikten börjar de med David Bloom och Jeffrey Sachs argument att Afrika söder om Sahara blev fattigt på grund av tropiska sjukdomar (särskilt malaria), känsliga ekosystem och dåliga naturliga förutsättningar för transporter. Robert Allen i sin (utmärkta) lärobok Global Economic History håller med och menar att av dessa skäl var SSA den fattigaste delen av världen år 1500, och är det än idag. Institutionella forskare som AJR 2001 har argumenterat att geografins negativa effekt filtrerats genom kolonisatörers val av vilka institutioner man skapade. Nathan Nunn har gentemot detta argumenterat att kolonialismens effekt var relativt liten på lång sikt eftersom kolonialismen inte höll i sig så länge; de fem århundradena före av slavhandel är enligt Nunn viktigare. F och vW invänder mot den "compression of history" som denna forskning står för, och menar att vi måste ta fram mer faktisk information om afrikanska ekonomier före 1950. Mot förklaringarna av fattigdom idag som fokuserar på väldigt långsiktiga förklaringar kan man också ställa ett "lost decades"-perspektiv som förespråkats av t ex Robert Bates, John Coatsworth och Jeffrey Williamson. Dessa har pekat på att Latinamerikas ekonomier under avkoloniseringsperioden 1820-70 gick igenom ekonomiskt svåra decennier, och att afrikanska länder efter avkoloniseringen på 1960-talet upplevt något motsvarande.

Datat som Frankema och van Waijenburg tagit fram är löner och varupriser för nio städer i nio brittiska kolonier. Från västra Afrika, Bathurst i Gambia, Accra i Guldkusten, Lagos i Nigeria och Freetown i Sierra Leone. I östra Afrika, Nairobi i Kenya, Zomba i Nyasaland, Dar es Salaam i Tanganyika, Kampaa i Uganda och Port Louis på Mauritius. För att räkna om pengalöner till reallöner använder de Robert Allens "bare-bones subsistence basket". Korgen ger det dagliga minimum på 1940 kalorier och 43 gram protein vilket knappt gör att en man med ett tungt arbete klarar sig. Den stora varan i korgen är majs, som man förväntar konsumera 185 kilo om året; därtill kommer 3 kilo kött, 2 kilo socker och inte särskilt mycket mer. Frankema och van Waijenburg tar dock höjd för att folk beroende på prisförändringar bytte till den staple crop som för tillfället var billigast -- ris, kassava, sötpotatis, och så vidare. (s. 905f) Majsen var den energirikaste av stapelvarorna och därför ofta rätt val att odla eller köpa men det finns regionala undentag: på Mauritius gav ris lika billiga kalorier som majs, och i Uganda kassava och millet.

För att konvertera daglöner till årsinkomster räknar F och vW med Allens antaganden om 52 arbetsveckor med 6 arbetsdagar i veckan, totalt 312 arbetsdagar om året. (s. 908) Tabell 3, inklistrad ovan, visar resulterande reallöneberäkningar. Bathurst och Accra har överlag de högsta reallönerna och städerna i västra Afrika har högre löner än de i östra. 

I sin tolkning säger F och vW att reallönerna ökade mest där man hade hög land-till-arbete-ratio och tillgång till jord. Detta förklarar dock inte skillnaden mellan västra och östra Afrika: 1900-1940 var den genomsnittliga reallönen, räknad i Allen-korgar, 2.7 i västra men 1.4 i östra Afrika. Detta beror inte på högre priser i öst utan på högre pengalöner i väst.

När de sätter in  de afrikanska reallöneserierna i ett globalt perspektiv -- jämför med Beijing, Kyoto, London, Amsterdam m m menar de att: "In sum, we find little evidence that suggests that four generations  of African urban wage workers in the colonial period were trapped  into persistent, structural poverty. Welfare improvements were certainly  not confined to specific regions in British Africa or brief periods  of time (such as 1945-1960)." (s. 913) Reallönerna i västra Afrika och på Mauritius var överraskande höga, två-tre gånger högre än i de stora östasiatiska städerna. I östra Afrika var reallönerna snarare i nivå med östasiatiska städer; gapet mellan västra och östra Afrika var "remarkably persistent" över tid. (s. 921) Fallet Kenya visar att ojämlikheten inte bara berodde på varierande grad av kommersialisering utan också på olika konstellationer av ojämlikhet mellan grupper, som europeiska settlers och asiatiska migranter.

Referens

Ewout Frankema and Marlous van Waijenburg  (2012) "Structural Impediments to African Growth? New Evidence from Real Wages in British Africa, 1880-1965", The Journal of Economic History 72 (4): 895-926.