torsdag 17 januari 2013

Kuznetskurvan: nyare diskussioner

En av de verkligt stora och inflytelserika generaliseringarna i samhällsvetenskapen är den så kallade Kuznetskurvan. Nationalekonomen Simon Kuznets, pionjär inom makroekonomisk forskning och forskning om inkomstfördelning, presenterade i sin "presidential address" som ordförande för American Association 1954 idén att inkomstojämlikheten i ett land som går från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi först ökar -- eftersom inkomsterna är högre och mer spridda i industrisektorn än i jordbrukssektorn där nästan alla är ungefär lika fattiga -- och sedan minskar, när industrisamhället mognar, få är kvar som fattiga jordbrukare, och de fattiga stadsbornas ställning i samhället stärks. Kuznets hypotes om vad han själv kallade en "long swing" formulerades som en "kurva", ett upp-och-ner-vänt U där inkomstojämlikheten skulle först öka och sedan minska i takt med den "ekonomiska utvecklingen", och har mer eller mindre troget till vad Kuznets menade använts i otaliga studier av förhållandet mellan ekonomisk utveckling och inkomstojämlikhet. Dessutom har kurvan översatts till andra frågor och man talar om en "environmental Kuznets curve" -- att miljöföroreningarna föregivet först ökar och sedan minskar i ett rikt land --, en "trade openness Kuznets curve" och liknande. I detta blogginlägg presenterar jag Kuznets paper från 1955 och fyra nya papers som på olika sätt arbetar influerade av Kuznets.


Kuznets 1955
Tonen i Kuznets paper är ödmjuk och mycket sympatisk. Bland annat så säger han (s 26) att "The paper is perhaps 5 per cent empirical information and 95 per cent speculation". Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket inkomstfördelningsdata på den tiden -- Kuznets själv var en viktig initiativtagare till att börja samla in relevant och jämför statistik. I detta tidiga papper utgår han från data för tre industrialiserade länder, USA, England och Tyskland. Hans  enkla sammanfattning av den tillgängliga statistiken är att  inkomstojämlikheten minskat sedan 1920-talet, men började kanske minska redan innan WW1 (s 4). Allting är prefisc-data (s 5. I USA  hade 1929 de lägsta två kvintilerna 13,5 procent av de totala inkomsterna; snittet av 1944, 1946, 1947 och 1950 var 18 procent. Motsvarande rörelse för topp 5 procenten från 31 till 20 procent (s 4) I England hade topp 5 procenten 1880 46 procent av de totala inkomsterna, 1910 43 procent, 1929 33 procent, 1938 31 procent, 1947 24 procent. En rejäl minskning från 1880 till 1947 alltså. I Preussen drog toppkvintilen 1875 in 48 procent av de totala inkomsterna, och 1913 50 procent; mer eller mindre oförändrat, och etta gällde också Sachsen där motsvarande siffror var 56,5 och 54,5 procent. I Tyskland minskade ojämlikheten mellan 1913 och 20-talet, men ökade igen under 30-talets depression.

Kuznets menar (s 7) att det är  förvånande att inkomstojämlikheten minskar, med tanke på hur koncentrerat sparandet (och kapitalformationen) är till toppinkomstgrupperna.

Hans berömda kurva börjar så här (s 7f). Han gör två poänger om industrialisering och urbanisering: (1) genomsnittlig inkomst i industrisektorn är högre än den i agrara sektorn, och (2) inkomstspridningen är större i industrisektorn. Så industrialisering bör öka inkomstojämlikheten, till en början i alla fall. Men sedan dyker det upp faktorer som börjar minska ojämlikheten igen:
"One group of factors counteracting the cumulative effect of concentration of savings upon upper-income shares is legislative interference and 'political' decisions. These may be aimed at limiting the cumulation of property directly through inheritance taxes and other explicit capital levies. They may produce similar effects indirectly, e.g., by government-permitted or -induced inflation which reduces the economic value of accumulated wealth stored in fixed-price securities or other properties not fully responsive to price changes; or by legal restriction of the yield on accumulated property, as happened recently in the form of rent controls or of artificially low long-term interest rates maintained by the government to protect the market for its own bonds." (9)
Kuznets konstaterar att denna politiska faktor ligger bortom detta papers syften, men det är värt att notera att omfördelningen reflekterar samhällets syn på "the long-term utility of wide income inequalities" (9; K har ett rätt byråkratiskt språk..). Han tar upp 3 andra faktorer som minskar inkomstkoncentrationen: 1, de rika skaffar färre barn, så eliten som var topp fem procenten 1880 utgör idag kanske bara 2,5 procent av befolkningen. 2, teknologisk dynamism gör att kapital som var mycket värt för en generation sedan ofta inte är det idag. 3, toppinkomsttagarnas arbetsinkomster kommer av "individual excellence", och eftersom de redan tjänar väldigt mycket så har de mindre incitament att jobba hårdare och så höja sina inkomster än mer, än vad arbetstagare med mer normala inkomster har (10).

Den faktor som mest av allt måste ha varit motvikten till den ökning av inkomstojämlikheten som orsakades av industrialiseringen, är tillväxten i icke-jordbruk-låginkomstgruppens inkomster (17). När de urbana arbetargrupperna rotade sig i staden så blev de "more able to take advantage of the possibilities of city life in preparation for the economic struggle". Och:
"in democratic societies the growing political power of the urban lower-income groups led to a variety of protective and supporting legislation, much of it aimed to counteract the worst effects of rapid industrialization and urbanization and to support the claims of the broad masses for more adequate shares of the growing income of the country" (17)
Ordet kurva eller "curve" används aldrig i denna klassiska artikel. Han formulerar sig istället om en "long swing":
"One might thus assume a long swing in the inequality characterizing the secular income structure: widening in the early phases of economic growth when the transition from the pre-industrial to the industrial civilization was most rapid; becoming stabilized for a while; and then narrowing in the later phases." (18)
Progressiva inkomstskatter och "government benefits" bör ha accentuerat minskningen av inkomstojämlikheten, menar han.

Kuznets placerar in sina tre länder i denna "long swing": England ca 1780-1850 ökande ojämlikhet och efter 1875 minskande; USA ca 1840 till 1890, med särskild fart efter 1870, ökande ojämlikhet och efter WW1 minskande; och Tyskland ökande ojämlikhet ca 1840-1890 och minskning efter WW1 (s 19).

Jag konstaterade ovan att Kuznetskurvan appliceras också på andra områden än förhållandet mellan ekonomisk utveckling och inkomstojämlikhet. Redan Kuznets spekulerade i detta: speglar den "long swing" som här skildras andra långa svängningar? T ex i utrikeshandel som procent av BNP eller i statlig intervention i ekonomin; "there must have been a phase of increasing freedom of market forces, giving way to greater intervention by government" (20). Det är anmärkningsvärt hur Polanyiskt det senare låter! Kuznets spekulerar också i att det kanske också finns motsvarande svängningar i kapitalformation och i demografi.

Data för Ceylon, Indien och Puerto Rico runt 1950 visar att inkomstfördelningen där är mer ojämlik än i Tyskland, USA och England samma period (20), och Kuznets spekulerar (24f): kommer dagens utvecklingsländer gå igenom samma svängningar, dvs att en ökning av inkomstojämlikheten är att vänta sig framöver?

I slutsatserna diskuterar Kuznets behovet av mer och bättre data, och ger intressanta exempel på två skolor -- de klassiska ekonomerna och marxismen -- som han menar har övergeneraliserat utifrån statistik för en viss period:
"It has repeatedly been observed that the grand dynamic economics of the classical school of the late 18th and early 19th centuries was a generalization, the main empirical contents of which were the observed developments during half to three quarters of a century in England, the mother country of that school; and that it bore many of the limitations which the brevity and exceptional character of that period and that place naturally imposed upon the theoretical structure. It is also possible that much of Marxian economics may be an overgeneralization of imperfectly understood trends in England during the first half of the 19th century when income inequality may have widened; and that extrapolations of these trends (e.g., increasing misery of the working classes, polarization of society, etc.) proved wrong because due regard was not given to the possible effects upon the economic and social structure of technological changes, extension of the economic system to much of the then unoccupied world, and the very structure of human wants." (27)
Poängen om marxismen kan man relatera till t ex Robert Allens resonemang om "Engels' Pause", den period i mitten av 1800-talet då löneandelen minskade i Storbritannien och Engels skrev sin bok om de arbetande klassernas läge i England. Intressant nog så avslutar Kuznets sin artikel med att hävda att vidare forskning om inkomstfördelning och ekonomisk tillväxt "necessarily calls for a shift from market economics to political and social economy" (28).


Moran 2005
Sociologen Timothy Patrick Moran ger i denna artikel en intressant översikt över Kuznetskurvans varierande liv och öden efter att Kuznets formulerat idén 1955. Som vi har sett ovan så presenterade Kuznets från början idén med stor ödmjukhet och försiktighet, men dessa dygder kom inte helt att bestå i Kuznetskurvediskussionen; så skrev en forskare 1977, när Kuznetskurvans ställning var som starkast, att den var "some sort of 'iron law' of development" (cit 210). Moran har en lite halvhjärtad vetenskapsteoretisk diskussion och tar bland annat upp Latour och Woolgar (1986) som hävdar att förgivettagna "faktum" skapas genom "delection of modalities", att begränsningar om tid, kontext och liknande tas bort eller glöms bort (214); Kuznetskurvan är ett bra exempel på en sådan process. När Kuznets formulerade den handlade den om övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och formulerades med försiktighet, men det där avtog med tiden.

På 60-talet kom de första kvantitativa studierna av Kuznetshypotesen -- Kravis (1960), Oshina (1962), Cutright (1967). De använde tvärsnittsdata (215) och visade att de rika länderna hade lägst ojämlikhet och mellaninkomstländerna hade högst. Därför stöd för Kuznetshypotesen. Teoretiskt byggde den utvecklingsekonomiska diskussionen om Kuznetskurvan under denna tid på en kombination av kurvan med Lewis (1954) dualism, matematiskt utvecklad av Fei och Ranis (1964). Byggde på att bara höginkomsttagare sparar, vilket gör att kapitalformation och tillväxt kräver ojämlikhet (217). Kalecki (1942): "workers spend what they earn and capitalists earn what they spend". Lewis (1976): "development must be inegalitarian". Kuznetskurvan och Lewismodellen blev tillsammans dogm i utvecklingsekonomin på 1970-talet (218).

Men samtidigt så pågick en rörelse bort från detta tänkande. Fishlow (1972, 1973) visade i en inflytelserik studie att Brasiliens tillväxtmirakel varit så ojämlikt att de fattiga faktiskt fått lägre inkomster av det, och Bardham (1973) visade samma sak för Indien. När Robert McNamara blev chef för Världsbanken så omorienterade de sin filosofi och ökade prioriteten för fattigdomsbekämpning; det första uttrycket för detta var skriften Redistribution with Growth från 1974. Under 1980-talet bröt konsensus ner när både nyliberaler och vänsterekonomer från beroendeskolan och världssystemskolan bröt sig loss (223). 1990 beskrev Jeffrey Sachs utvecklingsekonomin som en "ruin i det intellektuella landskapet".

På 1980-talet visade också nya studier med paneldata att Kuznetskurvans starka stöd i tvärsnittsdata inte fanns i panelerna (224). Två intressanta teoretiska argument om hur slutsatser från tvärsnittsdata kan vara vilseledande om man är intresserad av dynamik:
"As Gagliani (1987:323) explains, 'The available cross-sectional scatter might perfectly fit an increasing 45° line while each country is silently moving along a 45° decreasing one.' Or as Tilly (1984:35) argues more broadly, 'There is no logical connection between the sequence of change ... followed by individual countries and the differences that show up in cross-section.'" (225)
Detta kan jämföras med diskussionen om relationen mellan välfärdsstatens storlek och inkomstfördelningen, som också har ett problem med att relationen ser olika ut beroende om man tittar på tvärsnittsdata eller på utveckling över tid. I Kuznetskurvadiskussionen uppstod också en diskussion om det inte i själva verket var fallet att det fanns olika typer av ekonomier, med olika kombinationer av BNP/capita och inkomstfördelning, vilket i enkla tvärsnittsregressioner fick det att se ut som ett fint kurvilinjärt samband. Papanek (1987) föreslog t ex att det fanns fyra grupper: rika länder, Östeuropa, råvaruexportörer, och övriga utvecklingsländer. På 70- och 80-talen visade också studier av Fei (1979) med flera att t ex Taiwan lyckades förena hög tillväxt med relativt jämn inkomstfördelning (228). Ännu en utmaning för Kuznetskurvan från och med 1980-talet är att inkomstojämlikheten i de rika länderna då började öka igen, i vad Bluestone och Harrison (1982) kallade "the great U-turn".

Hur är då situationen för Kuznetskurvan idag? Moran visar att rätt stor oenighet råder, från Dani Rodriks (1998) "the Kuznets curve is fiction" till ekonometriska studier som hävdar sig finna det klassiska uppochnervända U:et i data. Deininger och Squire (1998) får den att försvinna helt enkelt genom att inkludera land-fixed effects. Överlag verkar de flesta forskare mena att kurvan empiriskt sett faktiskt inte finns; utvecklingarna inom länder stämmer inte överens med den enkla formuleringen av en korrelation mellan ekonomisk utveckling och ojämlikhet.

Men Kuznets teori var, säger Moran, mer historiskt grundad och sociologiskt sofistikerad än vad många appliceringar av kurvan varit (232f). Som vi har sett ovan så betonade han hur sociala konsekvenser av industrialisering och urbanisering i sin tur påverkar inkomstfördelningen; U:et förväntades inte uppstå mekaniskt. Det kan alltså finnas fall med kuznetzianska processer utan kuznetsianska kurvor (234). Lindert och Williamson (1985) och Söderberg (1991) har också med långsiktiga historiska data påvisat Kuznetskurvor i USA, Storbritannien och Sverige. I vissa fall tycks Kuznetshypotesen alltså passa med fakta. Och Kuznets själv formulerade alltid hypotesen försiktigt. Williamson (1991) konstaterar:
"Lavish attention to the Kuznets curve has tended to deflect our attention away from assessing the distributional impact of each country's idiosyncratic policies and institutions... [that account] for historical departures from the Kuznets curve. The issue is not so much whether the Kuznets curve exists in history, but rather to understand the forces which account for its presence or absence." (234)
Jag tror inte att det är för mycket att säga att det är den extrema enkelheten i att köra regressioner på BNP/capita och inkomstfördelningsmått som gjort att så många slappa, oteoretiska applikationer av Kuznetshypotesen gjorts.


Angeles 2010
Angeles konstaterar att tidiga studier med tvärsnittsdata fann stöd för K-hypotesen, men senare studier med paneldata alt separata land-för-land-regressioner har inte gjort det (463f). Han menar, fullt rimligt, att paneldata är det lämpligare sättet att testa hypotesen, eftersom Kuznets formulerade den som en hypotes om utvecklingen i dynamiska ekonomier, såsom England, USA och Tyskland från 1800-talets mitt till 1900-talets mitt.

Det ovanliga med Angeles studie av Kuznetshypotesen är att den inte baseras på relationen mellan BNP/capita, som är det vanliga måttet på "ekonomisk utveckling" i de här sammanhangen, och ojämlikhet utan använder andelen sysselsatta i jordbruket som mått på utveckling. Vilket är rimligt: Kuznets (1955) använde ju övergången från jordbruksekonomi till industriell ekonomi som sitt scenario. Därför stämmer Angeles oberoende variabel bättre överens med den mekanism som Kuznets beskrev, än vad BNP/capita gör.

Så här förklarar Angeles hur industrialiseringen förväntas först öka och sedan minska ojämlikheten:
"The initial and final stages of the process would be characterized by a low level of inequality: everybody is a poor rural laborer before development begins while everybody is an urban worker when the process finishes. The intermediate stages would be characterized by higher inequality due to the difference between urban workers and farm labourers." (464)
Den oberoende variabeln är andelen av de sysselsatta som är verksamma utanför jordbrukssektorn. Detta mått kommer från Världsbankens World Development Indicators och finns för perioden 1980-2005. Ett alternativt mått som finns tillbaka till 1960 och för fler länder är urbanisering, som ju Kuznets också diskuterade. Dessa data kommer också från Världsbanken. De oberoende variablerna inkluderas rakt upp och ner och kvadrerade, för att fånga det hypotetiska kurvilinjära förhållandet med inkomstojämlikheten. Den beroende variabeln kommer från datasetet World Income Inequality Database 2.0 från World Institute for Development Economics Research (UNU-WIDER). Där finns data från Deininger och Squire (1996), Världsbanken och andra källor, totalt över 4000 datapunkter med ginikoefficienter (465).

Angeles använder två olika ekonometriska strategier. Den första är att poola alla länder ihop och köra panelregressioner. Då utgår man från att samma mekanism är verksam i alla länder. Här använder Angeles fixed effects inte bara för länder utan också för datakälla, eftersom de kan ha haft olika metodologier etc när data togs fram. Den andra strategin är att köra separata regressioner på olika länder

I panelregressionen med alla länder inkluderade och med land-fixed effects får Angeles de förväntade resultaten: negativ koefficient för andelen sysselsatta utanför jordbruket och positiv för densamma kvadrerad, och båda koefficienterna är statistiskt signifikanta. Med urbanisering som förklarande variabel blir denna inte signifikant. När han kör regressioner på individuella länder så får han nollresultat: i vissa länder verkar det finnas en U-kurva som förväntat, i andra en uppochnervänd U-kurva (469).

Angeles slutsats är kort, koncis och tydlig:
"We conclude that neither employment outside agriculture, nor the related measure of urban population, are related to inequality in any systematic way, contradicting the existence of a Kuznets’ curve as an empirical regularity." (473)

Huang Lin och Yeh 2012
Huang Lin och Yeh följer Lind och Mehlum (2010) i att hävda att BNP/c och BNP/c kvadrerad är det lämpliga sättet att testa för Kuznetskurvor; de menar att den kvadrerade termen fuskar. De hävdar att ett bättre test är att bestämma en punkt i utvecklingen till vänster om vilken ojämlikheten ökar med mer BNP och till höger om vilken ojämlikheten minskar med mer BNP.

Deras beroende variabel är (loggade) andelen av inkomsterna som går till toppdecilen, toppercentilen och topp 5 %, i USA 1917-2007. Data kommer från Atkinson, Piketty och Saez databas. Den oberoende variabeln är loggad PPP-BNP per capita från Penn World Table.

De kör unit root-tester och får fram att ojämlikhetsvariablerna är icke-stationära om man inte använder strukturella brott, men stationära om man använder sådana. De kör regressioner med Mann-Whitney-U test och grejer och visar (no shit, Sherlock) att i USA 1917-2007 är relationen BNP/capita och ojämlikhet U-formad, inte uppochnervänt U-formad som Kuznetshypotesen säger. Detta resultat är häpnadsväckande banalt; med tanke på att det räcker att titta på ett diagram -- och de här är välbekanta -- över toppercentilens andel i USA under 1900-talet för att se att ojämlikheten först minskat och sedan ökat under perioden. Som ett test på Kuznetshypotesen kan jag absolut inte ta resultatet på allvar, med tanke på att Kuznets resonemang handlade om övergången från en jordbruksekonomi till en industrialiserad ekonomi, något som snarare skedde före 1917 i USA än under perioden 1917-2007. Jag antar att redaktören för tidskriften -- Applied Economic Letters -- helt enkelt gillade metoden de använder.


Lee, Kim och Shim 2011
Ett väldigt mycket mer substantiellt paper är Cheol-Sung Lee, Young-Bum Kim, and Jae-Mahn Shims "The Limit of Equality Projects" från American Sociological Review 2011*.

De börjar med att konstatera att det finns två stora litteraturer om inkomstfördelningen i rika länder. Den ena är den maktresursteoretiska litteraturen som visar att vänsterregeringar, starka fackföreningar och centraliserade löneförhandlingar minskar inkomstojämlikheten. Som exempel på sådan forskning nämner de bla, för att ta exempel som jag bloggat om, Korpi och Palme (1998), David Bradys forskning och Rueda och Pontussons forskning. Den andra är litteraturen om globalisering, som oftast menar att globaliseringen ökar ojämlikheten i rika länder. Som exempel nämns bl a Alderson och Nielsen (2002). Det nya med LKS approach är ett fokus på välfärdsstatens egen dynamik kan ha vänt till ökad ojämlikhet. De menar att den tidigare forskningen
"fail to detect or explain the increase in income inequality during the past few decades in advanced industrial countries in the context of the contradictions generated by the welfare state itself in its interaction with deep structural changes. We propose an explanatory model that emphasizes the roles of domestic sectoral conflicts and structural imbalance between sectors in limiting a traditional component of left-wing governance: the egalitarian effects of public sector employment." (101)
De hävdar med referens till den gamle marxisten James O'Connor (1977) att det finns en strukturell motsättning mellan den offentliga sektorn/välfärdsstaten och den privata sektorn.

Den offentliga sektorn minskar inkomstojämlikheten genom två mekanismer: den öka jobbmöjligheterna för arbetsmarknadens outsiders, och har kollektivavtal och "generous pay scales" (101f). Dessutom så minskar den offentliga sektorn inkomstojämlikheten indirekt, genom sina effekter på humankapitalformationen genom förskolor, skolor, arbetsmarknadsutbildningar och liknande.

Lee, Kim och Shin menar att under efterkrigstiden -- i andra sammanhang kallas perioden ofta "de gyllene åren", se t ex Eichengreen och Iversen 1999, Marglin och Schor 1990 -- så kom fackförbund och arbetsgivare i privat sektor och offentlig sektor överens med varann**. Produktivitetsskillnaden var inte för stor, och koordinerade löneförhandlingar med löneåterhållsamhet gällde (enligt LKS; det finns empiriska anledningar till att vara skeptisk mot detta stylized fact, se Hatton och Boyer 2005, Svanlund 2010 och Molinder 2012).


Under 1970- och 80-talen i de anglosaxiska länderna och 1990-talet i t ex de nordiska länderna uppstod dock allt större slitningar mellan privat och offentlig sektor (för svensk del är Elvander 1988 en briljant exposé över detta***). Motsättningarna har tre grundvalar. Ett, Baumols sjuka och de skilda produktivitetsutvecklingarna i industri och tjänstesektor. Två, de offentliga fackens ökade styrka (jfr Traxler och Brandl 2010). Kombinationer av starka fack och vänligt inställda vänsterregeringar som yttersta arbetsgivare ledde enligt LKS till för höga löneökningar i offentlig sektor, relaterat till produktiviteten (103f). Tre, den offentliga sektorns fack är inte utsatta för global konkurrens, och därför, menar LKS med referens till Garrett och Way (2000), så har de större utrymme för lönemilitans än vad facken i den exporterande sektorn har. De ökade motsättningarna minskade solidariteten inom arbetarklassen och öppnade för allianser över klassgränserna inom branscher****. Facken inom den privata sektorn kan tröttna på alliansen mellan offentliga sektorns fack och regeringen, och lessna på att höjda skatter alternativt högre inflation betalar de offentliganställdas högre löner. Den privata sektorns fack blir då mer benägna att lämna centraliserade löneförhandlingar; LKS tar svenska Metall 1983 som exempel, med referens till Iversen (1996) och Pontusson och Swenson (1997). I figur 1 ovan befinner vi oss nu i steg 2.

I steg 3 ökar inkomstojämlikheten. Det växande produktivitetsgapet nollställer den offentliga sektorns utjämnande roll, enligt LKS (105). Den stora offentliga sektorn ökar arbetslösheten genom inte kunna absorbera de som förlorat jobbet i industrin, eftersom de tidigare industrianställda á la Varieties of Capitalism har specific skills. Den högproduktiva industrin -- både arbetsgivare och fack -- kommer att föredra branschförhandlingar eller företagsvisa förhandlingar för att kunna fullt ut dra nytta av sin höga produktivitet.

Den beroende variabeln i den ekonometriska undersökningen är ginikoefficient i disponibel hushållsinkomst. Lönespridning, som är en ofta använd variabel, räcker inte eftersom denna inte har med effekterna av arbetslöshet, undersysselsättning, kapitalinkomster samt välfärdsstatens direkta effekter på fördelningen (106). Ginin kommer från UNU-WIDER:s World Income Inequality Dataset, WIID. Variabeln offentligsektorsysselsättning är andelen av 15-64-åringar som är anställda i offentlig sektor, från OECD, kompletterat med data från Scharpf och Schmidt (2000). Sektorsproduktivitet definieras som value added i sektorn relaterat till antalet anställda där. Dessa data kommer från OECD-STAN.

Utifrån Kuznets (1955) och Alderson har de andelen anställda i jordbruket som kontrollvariabel, och sektordualism definierat som andelen av arbetskraften som är i jordbruket minus jordbrukets andel av BNP; detta fångar skillnaden i inkomster mellan sektorer och förväntas öka inkomstojämlikheten (108). Andelen av arbetskraften som är i finanssektorn förväntas öka ojämlikheten. Data kommer från OECD. Arbetslösheten förväntas också öka ojämlikheten och kommer från OECD. Kvinnligt arbetskraftsdeltagande har enligt Gottschalk och Smeeding (1997) en positiv effekt på inkomstojämlikheten i USA, men enligt Rueda och Pontusson en negativ effekt. Data kommer från Huber et al (2004) och OECD. De kontrollerar för vänsterpartiers och kristdemokratiska partiers andel av regeringsplatserna; båda dessa förväntas minska inkomstojämlikheten. Data kommer från Swank (2009). Scruggs (2003) welfare generosity benefit index (se bloggen här, här)förväntas minska inkomstojämlikheten. Detsamma förväntas om facklig anslutningsgrad, som hämtas från Golden och Wallerstein (2006) och Visser (2006). De fyra politiska kontrollvariablerna är starkt korrelerade med varandra och med den huvudsakliga oberoende variabeln offentliga sektorns storlek (korrelationerna redovisas för en gångs skull, i ett appendix) så de är med i olika regressioner. De kontrollerar för fyra mått på globalisering: nettomigration, utgående FDI, importer från länder i Syd*****, och kapitalmarknadsöppenhet. Alla förväntas öka ojämlikheten.

Deras dataset är ett obalanserat paneldataset med 239 observationer för 16 länder 1971-2003. De diskuterar ifall random effects eller fixed effects för länderna är bättre, och menar att eftersom deras argument om offentliga sektorns expansion bygger på saker som händer inom länder, så är FE bättre (110). Resultat med RE-modeller redovisas i ett online-appendix.

De kör regressioner med andel anställda i offentlig sektor, produktivitetsgapet, och tidsdummies. Överlag minskar anställda i offentlig sektor inkomstojämlikheten. Men när de börjar dela upp samplet så tappar variabeln sin effekt i den senare delen av samplet. När de har med en interaktion mellan offentlig sektor och produktivitetsgap får denna en positiv och statistiskt signifikant koefficient (dvs är associerad med ökad ojämlikhet) medan de två underliggande variablerna får negativa koefficienter. Detta tolkar LKS som stöd för hypotesen att det är konflikter mellan sektorer utifrån divergerande produktivitet som gör att den offentliga sektorn tappar sin utjämnande roll (114). I figur 3 nedan redovisas effekten av interaktionen (de hänvisar till Brambor, Clark och Golder 2006):


De går vidare med robustness checks, modeller med kontrollvariabler. Kumulativ vänsterregering får ingen statistiskt signifikant effekt -- det uppstår problem med multikollinearitet här -- vilket LKS tolkar som att vänsterregeringars minskning av ojämlikheten mest sker genom kanalen anställningar i offentlig sektor. Scruggs dekommodifieringsindex får däremot den förväntade negativa och signifikanta effekten. (Men facklig anslutningsgrad inte.) Överlag så är effekterna av offentlig sektor och produktivitetsgap robusta.
"By focusing on deep structural changes in an economy and their interaction with traditional class politics, we substantiate our claim that an increasing inter-sectoral productivity difference alters the negative relationship between public-sector expansion and income inequality."(117)
De menar att även om anställningar i offentlig sektor tappat något av sin kraft som omfördelningspolitik så är fortfarande politik och välfärdsstaten de viktigaste faktorerna för minskningar av ojämlikheten. Vänsterpartier kommer i högre grad rikta in sig på "non-insurance assistance program" och "job training", spekulerar Lee, Kim och Shim. (Jfr Hicks 2009.) De vill heller inte döma ut den offentliga sektorns expansion: den har ökat jämställdheten mellan könen och förbättrat humankapitalet, och är fortfarande "a vital policy alternative" för att uppnå "a high-employment and high-equality society". Med de stora påstående i slutsatserna så känns det nästan som att de backar lite från sina egna resultat och argumentet som tidigare lagts fram, om att effekten av den offentliga sektorn avtagit så himla mycket och kanske t o m helt försvunnit. Men ett intressant argument är det, och väl grundat i historien om 1970- 80- och 90-talen, en historia som inte minst bygger på det svenska fallet såsom analyserat av Pontusson, Swenson, Iversen, Ahlén (1989) med flera.


Fotnot
*5-årig impact factor för Applied Economic Letters är 0,340; för American Sociological Review 5,777.
**"Private-sector unions, especially in manufacturing sectors, will likely remain in the solidaristic wagesetting arrangement as long as productivity gaps between public and private sectors are low, because the unions can reduce wage gaps in and between sectors through coordinated wage bargaining. In addition, privatesector employers prefer to remain in coordinated wage bargaining, provided (1) their competitive advantage is substantially guaranteed by wage restraint and (2) sound macro-economic environments provide them with a satisfactory level of demand. Public-sector workers prefer to remain with coordinated wage bargaining because governments guarantee them relatively higher wages and fringe benefits than the free market could provide." (102)
*** "For example, in Sweden until the mid-1960s, Tjänstemännens Centralorganisation-Swedish Confederation of Professional Employees (TCO) and Sverigers Akademikes Centraloganisation-Swedish Confederation of Professional Association (SACO) accepted the rate of wage increase determined by bargaining between Landsorganisationen-Swedish Trade Union Confederation (LO) and Svenska arbetsgivarefo¨reningen-Swedish Employer Association (SAF) as the reference point for their own rate of wage increase (Gourevitch et al. 1984)." (118n)
****"In the early 1970s in Sweden, for example, white-collar unions, including public-sector unions, formed an organization for independent wage bargaining (Flucher 1991) that paved the way toward decentralized wage bargaining in the 1980s and 1990s." (104)
*****Definieras som importer från länder "other than the 23 advanced industrial countries". Data kommer från OECD:s International Trade by Commodities Statistics. Industriimporter definieras som grupperna 5, 6, 7 och 8 i Standard International Trade Classification (Revision 2).

Referenser
Ahle´n, Kristina. 1989. ‘‘Swedish Collective Bargaining Under Pressure: Inter-Union Rivalry and Income Policies.’’ British Journal of Industrial Relations 27:330–46.
Luis Angeles. 2010. "An alternative test of Kuznets’ hypothesis". Journal of Economic Inequality.
Brambor, Thomas, William Roberts Clark, and Matt Golder. 2006. ‘‘Understanding Interaction Models: Improving Empirical Analyses.’’ Political Analysis 14:63–82.
Flucher, James. 1991. Labor Movements, Employers, and the State: Conflict and Co-operation in Britain and Sweden. Oxford: Clarendon Press.
Ho-Chuan (River) Huang , Yi-Chen Lin och Chih-Chuan Yeh. 2012. An appropriate test of the Kuznets hypothesis, Applied Economics Letters, 19:1, 47-51
Simon Kuznets. 1955. "Economic growth and income inequality". American Economic Review.
Cheol-Sung Lee, Young-Bum Kim, and Jae-Mahn Shim. 2011. "The Limit of Equality Projects: Public-Sector Expansion, Sectoral Conflicts, and Income Inequality in Postindustrial Economies". American Sociological Review.
Nils Elvander. 1988. Den svenska modellen. Stockholm: Allmänna förlaget.
Lind, J. T. and Mehlum, H. (2010) With or without U? The appropriate test for a U-shaped relationship, Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 72, 109–18.
Timothy Patrick Moran. 2005. "Kuznets's Inverted U-Curve Hypothesis: The Rise, Demise, and Continued Relevance of a Socioeconomic Law". Sociological Forum, Vol. 20, No. 2.

Inga kommentarer: