Rehder 2006
Denna artikel är ett bidrag till litteraturen i den jämförande politiska ekonomin om institutionell förändring, såväl som ett bidrag till Rechtspolitologie och Wissenspolitologie. Rehder fokuserar här på institutionell omvandling i arbetsmarknadssystemet genom rättsprocessen:
"Eine wichtige Quelle institutionellenWandels liegt im Spannungsfeld zwischen Regeln und ihrer Anwendung. Eine Institution wird niemals reproduziert, sondern die Akteure müssen sie durch Deutungsleistungen erschließen. Juristen nehmen dabei eine Schlüsselstellung ein, weil sie Interpretationen über die Bedeutung und den Geltungsbereich einer Regel anbieten.Dabei ist die Möglichkeit des inkrementellen Wandels angelegt. Dies wird am Beispiel des Wandels im deutschen Tarifsystem gezeigt."Hon anför två skäl till att detta är viktigt. 1, empiriskt: den omvandling som sker; 1995-2003 så sjönk kollektivavtalens täckningsgrad i västra Tyskland med 7 procentenheter, och i östra delen av landet med 13 procentenheter. Fackföreningarna har tappat 20 procent av sina medlemmar. Och kollektivavtalen urholkas. Den tidigare forskningen om kollektivavtalssystemets omvandling -- av Dörre, Hassel m fl -- har fokuserat på företagsnivån och förhandlingarna, och inte beaktat rättssystemets betydelse. 2, teoretiskt: diskussionen om kollektivavtalssystemets omvandling är också en diskussion om institutionell omvandling; jfr t ex Streeck och Thelen (2005) (170). Även om de flesta tyska arbetstagare fortfarande omfattas av kollektivavtal, så kan dessa ändå urholkas; "innerhalb des formal relativ stabilen Systems in erheblichem Umfang flexibilisiert und liberalisiert wurde, wodurch die tarifvertraglichen Normen deutlich an Prägekraft verloren haben." (170) Streeck och Thelen (2005) menar att den smygande omvandlingen är regel, inte undantag; "eine ständig sprudelnde Quelle des Wandels liegt demnach in den Ungewissheiten der Produktion und Rezeption von Regeln." Rehder relaterar också till forskning inom Rechtspolitologie -- statsvetenskaplig forskning om juridik? -- som argumenterar mot rättspositivismen och ser spelreglerna som omstridda, och bestämda av maktförhållanden (172).
Avgörande för artikelns empiriska analys är att det i den tyska arbetsrätten finns tre lägen då det är okej med överenskommelser på företagsnivå. 1, på områden, t ex arbetsorganisation, som kollektivavtalen inte reglerar. 2, för att förbättra situationen för arbetstagarna, t ex med högre löner än vad kollektivavtalet säger. 3, när kollektivavtalspartierna "delegerar" till företagsnivån. Rehder menar att delegeringar blivit allt vanligare. Början på decentraliseringen var Leberkompromissen 1984, om arbetstidsförkortning i metallindustrin (174). Överenskommelsen var att den genomsnittliga arbetsveckan på företaget skulle vara 38,5 timmar, men att den för varje individ fick variera mellan 37 och 40 timmar. Sedan mitten av 80-talet och framför allt sedan 90-talet har så kallade "betriebliche Bündnisse für Arbeit" spridit ut sig. Idag har var tredje företag slutit ett sådant avtal, och hälften av alla storföretag. Det nya med de här avtalen är att de omfattar sådant som inte legat på företagsrådsnivå, utan på just kollektivavtalens nivå (174). En del av dessa avtalen innebär alltså att inte komplettera kollektivavtalen utan relativisera dem. Två viktiga rättsfall för att kodifiera denna verksamhet var fallen Viessman 1996 och Burda 1999. Burda handlade om arbetstidsförlängning på företaget från 35 timmar i veckan till 39, utan löneökning -- det ansågs fördelaktigare att behålla jobbet än att bli arbetslös (187).
Två olika perspektiv på institutionell omvandling: funktionalism, och maktteoretiskt. Från ett funktionalistiskt perspektiv så förändras institutioner när de inte fungerar längre, har blivit dysfunktionella. Det maktteoretiska perspektivet består bl a av forskare som följer Offe och Wiesenthal (1980), som Artus (2001). Streeck och Thelen (2005) kritiserar dagens teoretiseringar av institutionell förändring, inklusive de två nämnda, för att utgå från jämviktstillstånd -- i det funktionalistiska fallet, att institutionerna fyller vissa funktioner, och i det maktresursteoretiska fallet att de är kristalliseringar av maktförhållanden (178). De vill förskjuta perspektivet på institutioner från ett med "punctuated equilibria", jämviktstillstånd som alterneras i plötsliga förändringar, till ett perspektiv som betonar gradvisa och smygande förändringar. Detta passar Rehders empiriska fokus på arbetsrätten väl; lagarna skrivs sällan om men omtolkas desto oftare. Kollektivavtalslagen, Tarifvertragsgesetz, är från 1949 och bygger i hög grad på en Sinzheimers tänkande från 1916; det säger sig självt att denna lag har måst omtolkats när arbetsmarknaden har förändrats (179). Rehder pekar särskilt på att jurister och rättsvetare tolkar om lagen successivt; inom tysk arbetsrätt lyder ett talessätt att „Der Richter ist der eigentliche Herr des Arbeitsrechts“, alltså att domaren är arbetsrättens egentliga herre. Rehder för en teoretisk diskussion om vad arbetsrätten är, där detta är en nyckelpassage:
"Handlungsleitend ist die Prämisse, dass der einzelne Arbeitnehmer der Arbeitgeberseite strukturell unterlegen ist und deswegen den Schutz des kollektiven Handelns braucht, damit die Arbeitsmarktparteien auf gleicher Augenhöhe interagieren. Diese politische Grundidee wurde auch von der Rechtsprechung des Bundesverfassungsgerichtes bestätigt. Das TVG und das BetrVG sind also in ihrer jetzigen Form auf eine normative und arbeitnehmerfreundliche Grundordnung rückbezogen. Deutungskonflikte sind damit immer auch klassenbezogene Interessenkonflikte." (180)Alltså, det finns konflikter i arbetsrätten, klasskonflikter t o m, men samtidigt så är arbetsrätten ett juridiskt fält där experter, jurister bestämmer.
Efter Leberkompromissen 1984 så har enligt Rehder tolkningen av fördelaktighetsprincipen (Günstigkeitsprinzip) varit central för den smygande omvandlingen av tyska arbetsrelationer. Ett av de tillfällen som det är okej med företagsavtal på områden som annars regleras av kollektivavtalen är som vi har sett ovan när det lokala avtalet överträffar kollektivavtalet. Och i tider av massarbetslöshet sedan 1980-talet har argumentet framförts att jämfört med arbetslöshet så är sänkt lön fördelaktigt (181). En sådan tolkning hade tidigare inte fått stöd; fördelaktigheten ska bygga på en "objektiv gruppjämförelse" (objektiven Sachgruppenvergleichs) och frågan är om de arbetslösa är rätt grupp att jämföra med. Denna typ av strider om fördelaktighetsprincipen är mycket gammal, visar Rehder; redan på 20-talet hanterade arbetsdomstolen i Weimarrepubliken fall mycket lika dagens "Bündnisse für Arbeit". På 1980-talet återupplivades denna typ av förhandlingar under inflytande av USA:s concession bargaining, som importerades till Tyskland av USA-baserade multinationella företag. I och med recessionen 1993 blev detta till ett massfenomen. Klaus Adomeit var en av de arbetsrättare som i ljuset av concession bargaining ville omvärdera fördelaktighetsprincipen; han menade 1984 att erfarenheterna i USA visade att lönesänkningar i företag som gick dåligt kunde leda till att företagen återvann konkurrenskraft och efter ett tag kunde gå tillbaka till den tidigare lönenivån. Då skulle den inledande lönesänkningen kunna motiveras utifrån fördelaktighetsprincipen. Adomeit menade att "ekonomins lagar är starkare än våra arbetsrättsliga lagar, och vad som inte kan böjas, kommer att brytas". Adomeit var också en av de som importerade den US-amerikanska law and economics-skolan till Tyskland, en nyliberal forskningsinriktning som utgår från att "fria marknader" är bäst (183). Rehder menar att en diskurskoalition av jurister, ekonomer, Institut der Deutschen Wirtschaft (finansierat av arbetsgivarna) och den liberala pressen, framför allt FAZ, bildades kring detta. Denna diskurs gav legitimitet till enskilda företag som ville ingå företagsavtal med lönesänkningar (185). En mängd olika skäl angavs av företag som ville sänka lönerna: konjunkturnedgångar, hotande konkurs, privatiseringar, internationella tävlingar om produktionen (se Bispinck och Schulten 2003).
Decentraliseringen gör att arbetsgivarsidan i tjänstebranscher får samma fördelar mot de anställda som arbetsgivarna i branscher där man kan flytta produktionen utomlands:
"Es soll nicht bestritten werden, dass die Internationalisierung der Produktion eine Machtverschiebung zugunsten der Arbeitgeberseite bewirkt hat. Gleichwohl bleibt die Standortverlagerung für viele Unternehmen (insbesondere des Dienstleistungssektors) nur eine theoretische Option. Die eigentliche Machtressource der Arbeitgeberseite lag in der skizzierten rechtswissenschaftlichen Neuinterpretation. Sie hat einen Weg eröffnet, durch den die Liberalisierungsinteressen ohne Abwanderung ins Ausland und (vermeintlich) ohne gewerkschaftliche Zustimmung realisierbar wurden, d.h. ohne dass es notwendig gewesen wäre, das Tarifvertragsgesetz substantiell zu modifizieren." (188)Och för denna liberalisering av det tyska arbetsmarknadssystemet har det inte krävts något "sammanbrott", utan en gradvis förändring har räckt; här hänvisar Rehder till Thelen och Streecks forskning om institutionell omvandling (188f). Denna artikels bidrag till litteraturen om det tyska kollektivavtalssystemets inre och yttre erosion är att peka på betydelsen av juridiken och juristers omtolkningar som en maktresurs; "die juristische Deutungsinnovation hat den Befürwortern der Dezentralisierung eine zusätzliche und bisher wenig beachtete Machtressource zugespielt, die weit bedeutender ist als die Exit-Option der Internationalisierung." (189). Rehder är inte rädd för tillspetsade formuleringar och avslutar med att hävda att domaren idag inte bara är arbetsrättens herre, utan också herre över kollektivavtalen.
Rehder 2007
"While a major part of the US-American literature investigates the politics of judicial action and the politicization of the legal system, research on European courts confines itself to analyzing the effects of judicial action, often describing them in terms of juridifi cation. Based on a review of the existing literature, this paper suggests that European scholars ought to take crucial assumptions of the US-American research tradition more seriously."
"Law and Courts" är fjärde största sektionen inom APSA; inom ECPR finns det ingen separat sektion utan juridiken ingår i Standing Group on Regulatory Governance. Inom sociologin finns det däremot forskning om juridiska frågor, så Rehder menar att Alec Stones (1992) påstående att juridiken lämnats åt juristerna i Europa måste kvalificeras (8).
men i tidig tysk statsvetenskap spelade juridiken en viktig roll: Ernst Fraenkel (1927) analyserade Klassenjustiz effekter på demokratin och arbetarrörelsen i Weimarrepubliken, och Franz Neumann såg "judicial policy-making" som en av de drivande krafterna till den nazistiska staten (7f).
I USA ser en viktig forskningsinriktning på det juridiska agerandets politiska grundvalar. I denna typ av analys försvinner det juridiska systemets egenhet; Rehder citerar Galanter (1992):
"Legal argument incorporates more non-legal materials and adopts modes of analysis that are not so distinct from other discourses. Law firms become more like businesses; courts become more like other governmental bodies …; legal academics become more like other academics."Från detta perspektiv citerar hon också en viktig artikel av Martin Shapiro från 1964, där han skriver att "the core of Political Jurisprudence is a vision of courts as political agencies and judges as political actors". Men i europeisk forskning tenderar man att se på juridiken inte som en typ av politiskt agerande, utan som något som sker istället för politiskt agerande (10). I USA har däremot den politiska forskningen om juridik levt vidare, och fick på 1980-talet nya influenser från statsvetenskapliga skolor som den historiska institutionalismen och rational choice, två mycket olika teoretiska inriktningar som också tar olika former i den politisk-juridiska forskningen (13-16).
På 1980-talet började så smått juridisk-politisk forskning hända också i Europa, eller åtminstone på europeiska teman. Joseph Weiler, Geoffrey Garrett med flera forskade om EG-domstolen, och Koppen, Verougstraete m fl om nationella domstolar (17). De två inriktningarna möttes dock inte. Det var också de facto i många fall icke-européer som spelade viktiga roller; så började t ex Martin Shapiro och Alec Stone Sweet* skriva om Europa och exporterade då den institutionalistiska juridisk-politiska forskningen till kontinenten (17).**
I sina slutsatser gör Rehder tre poänger. Ett, även om det är sant att individuella domares enskilda åsikter tydliggörs mer i USA än i Europa och det därför är enklare att studera domstolarnas politik i USA, så kommer inte rättsutslag heller i Europa från ingenstans, utan föregås ofta av längre offentliga debatter. Dessa kan studeras och relateras till domarna (22). Två, detta angreppssätt kan anknyta till den europeiska forskningen om korporatism och liknande, som betonar vikten av organiserade intressen. Och tre, det är nödvändigt för europeiska forskare att ta itu med forskning i denna anda för att avmystifiera juridiken (23). "It would also be extremely useful to reveal that the development of legal doctrine and discourse (and therefore court decisions) can be analyzed as a political process of political interest intermediation."
Rehder 2009
I USA spelar juridiken en speciell roll i politiken, med vad Robert Kagan kallat "adversarial legalism", att politiska motståndarna möts i rättssalen och kämpar där***. I denna artikel menar Rehder att något liknande håller på att ske i Tysklands arbetsmarknadssystem. Detta som ett avsteg från den kontinentaleuropeiska traditionen av mer samarbete mellan olika intressegrupper. Rehder menar dock inte att det är någon enkel konvergens till den US-amerikanska modellen, utan snarare något tredje system som uppstår, en specifikt tysk adversarial legalism.
Daniel Kelemen (2006) har argumenterat att den europeiska integrationen och ekonomiska liberaliseringen förknippad med denna kommer att öka inslaget av AL i Europa (221). Mer marknadsliberala lösningar leder enligt Kelemen till mindre av ömsesidig förståelse och fler juridiska konflikter. Rehder håller med och menar att Kelemens mönster passar utvecklingen för Deutsche Bahn AG mycket väl. Före privatiseringen 1993 hade 50 procent av de anställda på DB status som Beamten, "public servants" på engelska, vilket i Tyskland innebär att ens anställningsförhållanden regleras av offentligrätt istället för arbetsrätt, att man har livstidsanställning, m m. Detta förändrades efter 1993, en mängd anställda sades upp, och företaget vann eftergifter från de anställda (222). Det största facket på DB accepterade dessa förändringar, men ett mindre yrkesfack har drivit rättsprocesser i protest. Detta är typiskt för vad som hänt sedan 1990-talet, med ett uppsving för yrkesfack som står utanför den stora konfederationen DGB och inte är solidariska med DGB-facken, t ex i lönepolitiken (224). Rehder menar att uppsplittringen i facksammansättningen i Tyskland gör att situationen närmar sig vad Kagan i ett annat sammanhang kallat hyperpluralism.
Rehders fallstudie i denna artikel är lokförarfacket, Gewerkschaft Deutscher Lokomotivfuehrer (GDL) (228). GDL har trilskats rejält på DB sedan 1993, både med arbetsgivarna och med de två andra facken på DB, ett DGB-fack och ett fack för Beamten. Inte minst har GDL konfliktat för att få sluta egna kollektivavtal utifrån sin egen lönepolitiska filosofi, som är mer marknadsvänlig och mindre inriktad på rättvisa än vad de andra fackens är (229).
Hur representativ är då denna fallstudie? Deutsche Bahn är trots allt ett mycket speciellt företag. Rehder anför tre skäl till att detta ändå spelar roll. Ett, yrkesfacken växer i Tyskland, och tenderar att vara (egoistiskt) militanta, så till exempel med sjukhusläkare, piloter och flygtrafikskontrollanter. Två, fack som ver.di har börjat importera US-amerikanska "revitalization"-strategier till Tyskland, och i denna överföring kan det också komma med adversarial legalism. Tre, i och med Schröderregeringens Hartz IV-reformer bröts den tyska traditionen av korporatistiska samförståndsinriktade reformer av välfärdsstaten (231). Hennes slutliga slutsats blir: "Whether adversarial legalism spreads into many other policy fields remains to be seen. Given that we can observe the fragmentation of political authority in many areas, it is unclear whether this style of policymaking will remain restricted to particular niches." (231)
Fotnot
*Stone Sweet företräder neofunktionalismen i den europeiska integrationens teori. Denna har, påpekar Rehder, framhävt att att framställa ett ämne som tekniskt snarare än politiskt har varit en av de mest framgångsrika strategierna för jurister som politiska aktörer.
**"The fact that many European courts function as “collegial enterprises” is conducive to the predominance of the institutionalist perspective (Kornhauser/Sager 1993: 1). While – as already mentioned – US-American Supreme Court judges are free to publish concurring or dissenting opinions in addition to the single opinion of the court, many judges in Europe are not allowed to do so. And even where individual votes are reported and diverging opinions are revealed, this is only rarely exploited as a resource (Stone 1994: 444–445)." (17)
***Kagans definition av AL bygger på fyra faktorer: (i) användande av rättsysstemet som en kanal för intressepolitik, (ii) därmed en stor juridisk roll i politiken, (iii) komplicerat både på lagstiftande och juridiska arenan att producera bindande beslut, eftersom (iv) intressegrupper har valet att byta arena för att uppnå "bättre" resultat i frågan (219).
"for historical reasons and due to their particular character, the labor courts often use the method of Interessenjurisprudenz, in which the judges try to balance the interests of the litigants (for the historical development of judicial methodology see Graf 1993, pp. 118–138). Sticking to legal doctrine and to the plain meaning of the statutes is insufficient because in many cases no statutes exist. The judges also try to determine what the interests of the litigants are and whether there might be a way of reconciling these interests to preserve social peace. This approach gives them a lot of room to maneuver, therefore the litigants have an incentive to advance their interests offensively in order to convince the judges" (226).
Kollektivavtal på tyska: Haustarifvertrag är företagsspecifikt, Flächentarifvertrag är ett branschavtal.
Referenser
Kelemen D (2006) Suing for Europe: Adversarial Legalism and European Governance. Comparative Political Studies 39 (1), 101–127.
Britta Rehder. 2006. "Recht und Politik beim Wandel des deutschen Flächentarifs. Juristen als politische Akteure im System der Arbeitsbeziehungen". Politische Vierteljahressschrift.
Britta Rehder. 2007. "What Is Political about Jurisprudence? Courts, Politics and Political Science in Europe and the United States". MPIfG Discussion Paper 07 / 5.
Britta Rehder. 2009. "“Adversarial legalism” in the German system of industrial relations?". Regulation and Governance.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar