onsdag 16 januari 2013

Gör ökad inkomstojämlikhet att partier går högerut?

Erling Barth, Henning Finseraas och Karl-Ove Moene från Institutet för socialforskning i Oslo har ett nytt och väldigt intressant papper ute på temat: gör ökad inkomstojämlikhet att partier går högerut? De för fram ett politisk förstärkning-argument (political reinforcement hypothesis) där ökad ojämlikhet gör att politiken går högerut, vilket ytterligare ökar ojämlikheten. Med detta bidrar de till vad de kallar "a small literature that argue against the conventional conclusion, but insists on the use of conventional tools and approaches (Benabou, 2000; Barth and Moene, 2012; Iversen and Soskice, 2001; Moene and Wallerstein, 2001; Lindert, 2004)". Det går alltså emot Meltzer-Richard-idén att ökad ojämlikhet leder till att omfördelningen ökar vilket leder till att ojämlikheten hamnar tillbaka på någon slags jämviktsnivå.

Kanalen för hur en ökning av ojämlikheten här påverkar omfördelningen/välfärdsstatens generositet är vänsterpartiers agerande. MacRae (2004) har hävdat att en ökning av ojämlikheten minskar välfärdsstatens generositet genom att medianväljaren känner sig mer olik låginkomsttagare och de fattiga och därför får mindre sympati för dem. Och Pontusson och Rueda (2010) har hävdat att den kausala kanalen är att den ökade ojämlikheten minskar det politiska valdeltagandet framför allt bland låginkomsttagare, vilket försvagar deras politiska röst.

Den kausala kanalen i Barth, Finseraas och Moenes (BFM) analys är annorlunda, och jag är mindre bekväm med den än med MacRaes och Pontusson och Ruedas resonemang. BFM menar att när en ökning av ojämlikheten med en given inkomstnivå betyder sjunkande inkomstnivåer för de under medianen, så kommer dessa vilja ha mindre välfärdsstat eftersom de inte känner att de har råd med skatterna (2f). En prediktion till synes motsatt forskningen (t ex Rehm, Hacker och Schlesinger 2012) som visar att låginkomsttagare vill ha större välfärdsstat än vad höginkomsttagare vill ha. Men BFM menar att det är skillnad på förändringar mellan klasser och förändringar inom klasser.
De använder en massa matte och gör en del i mitt tycke diskutabla antaganden. Inte minst detta:
"people tend to vote more to the left when society can better afford a more generous welfare policy, but irrespective of whether higher affluence comes within own income class or only within other income classes. The mirror image, of course, is that an economic decline in society or within own class erodes the political support for the left's welfare generosity." (10)
Det är för mig ett svårt antagande. Bygger verkligen folks attityder till välfärdsstaten på om de tror att landet "har råd" med den? Det tror jag bara är giltigt i vissa lägen och för vissa välfärdsprogram -- t ex pensioner när befolkningen åldras.

Hypotes 2 är:
i) As long as party ideals remain unchanged a mean preserving overall increase in earnings inequality leads each party to o er a less generous welfare policy in their programs. ii) If the party ideals reflect the interests of the core group of each party the adjustments of ideals reinforce the effect of inequality on the welfare policy of the left party, while it moderates the effects on the welfare policy of the right party." (14)

De delar in partier i två typer, höger och vänster, och modellerar med spelteori hur partierna beter sig beroende på om idealister eller opportunister dominerar inom partiet*. Variabeln för partiernas beteende välfärdspolitiskt bygger på två variabler från Comparative Manifestos Project, som har kodat en massa valmanifest. (Tidigare bloggat om studier på CMP-data: Finseraas 2010, Elff 2010, MacRae 2004 kap 3.) Det handlar om en variabel för positiva omnämnanden av välfärdsstaten, och en om negativa omnämnanden**. BFM följer Lowe et al (2011) i att skapa ett mått som är antalet positiva omnämnanden minus antalet negativa omnämnanden (19). De delar in partierna i ett vänsterblock och ett högerblock och kollar på genomsnittliga välfärdsstatsvärdet i respektive block. De testar att valprogrammen verkligen spelar roll, inte bara är kosmetika, genom att kolla att de korrelerar med sedan genomförd politik, i form av Scruggs socialförsäkringsdata (23, tabell 2). Deras resultat stämmer överens med Stokes (1999) som skriver att "most studies do find a substantial consistency between campaigns or pre-election manifestos, on the one hand, and government policy, on the other". Och de menar att Pontusson och Rueda (2010) är den enda tidigare studien som relaterar inkomstojämlikhet till CMP-data. Perspektiven är lite annorlunda; Pontusson och Rueda visade med toppercentilandelar som  mått på inkomstojämlikhet att vänsterpartier rör sig högerut när ojämlikheten ökar, ifall inte valdeltagandet är högt. BFM ändrar på specifikationen -- inkluderar en tidstrend -- och får då andra resultat (25, 44). De förkastar att använda den kontroversiella variabeln sociala utgifter som procent av BNP som beroende variabel: "Outcome measures are contaminated by a host of other factors, including changes in unemployment, income and other parts of public budgets." (5)


Ojämlikhetsvariabeln är 90-10 relationen i lönespridningen från OECD; i ett appendix redovisar de också resultat när 90-50 eller 50-10 används. De kör regressioner där vänster- respektive högerblockets inställning till välfärdspolitik är beroende variabel och inkomstojämlikheten är med bland de oberoende variablerna. Resultaten syns i tabell 1 nedan.


Som synes är ökad löneojämlikhet associerad med en flytt högerut för vänsterpartier. Högerpartierna verkar däremot inte påverkas. Författarnas diskussion förhållandet mellan variablerna här är intressant. De vill inte säga att det är ett kausalt förhållande, för för kausalitet ska de använda instrumentvariabler eftersom löneojämlikheten kan ses som endogen till välfärdspolitkken (mer generös välfärdspolitik höjer reservationslönen vilket minskar ojämlikheten). Därför ska de statistiskt signifikanta relationerna i tabellen tolkas som korrelationer. Men de glider snyggt i sina formuleringar för att ändå få det att låta bra: "The size of the coefficient in column 2 suggests that a one standard deviation increase in the 90-10 ratio implies a rightward shift in the left bloc's position amounting to a shift of two thirds of a standard deviation of the dependent variable" (20, min kursivering). "Implicerar" -- det är snyggt. Det är förvisso inte att säga att den ökade löneojämlikheten orsakar partiförändringarna, men är ändå snyggare än att säga "korrelerar med".

De gör en god uppsättning av robustness checks i bemärkelsen inkluderandet av nya kontrollvariabler. (1) De inkluderar vänsterregering eftersom Pontusson, Rueda och Way (2002) menar att sådan minskar löneojämlikheten. (2) Inkluderar nuvarande välfärdsstatsgenerositet eftersom Barth och Moene (2011) menar att sådan minskar löneojämlikheten och Wilensky (2002) menar att smaken för växande välfärdsstat mättas när välfärdsstaten redan är stor. (3) Inkluderar arbetslösheten eftersom den kan både öka efterfrågan på välfärdspolitik och öka löneojämlikheten. (4) Inkluderar invandring eftersom den enligt Alesina och Glaeser (2004) minskar stödet för välfärdsstaten och även kan påverka löneojämlikheten. (5) Inkluderar valdeltagandet eftersom det enligt Pontusson och Rueda (2010) påverkar ifall vänsterpartier går högerut eller inte. Resultaten håller. De gör också metodologiska robustness checks, genom att droppa outliers, jackknifing, inkludera en laggad beroende variabel, och använda ett annat index för partiers höger-vänster-position, Cusack-Engelhardts (2002), som beroende variabel (29). De använder också Benoit, Laver och Mikhaylovs (2009) osäkerhetsskattningar utifrån CMP-data som beroende variabel. Resultaten håller.

För att undersöka kausalitet går BFM som sagt vidare med en instrumentvariabelregression, eftersom välfärdsstatsgenerositeten/välfärdspolitiska ambitioner kan påverka löneojämlikheten vilket gör att det finns ett potentiellt problem med omvänd kausalitet i regressionerna i tabell 1. De menar att givet en viss facklig anslutningsgrad så påverkar kollektivavtalens täckningsgrad och antalet fackliga konfederationer i landet löneojämlikheten men inte välfärdspolitikens ambitioner (26). Fackens påverkan på politiken går genom anslutningsgrad och därmed förknippad mobilisering av politiskt deltagande, menar de. De kör i ett appendix regressioner där kollektivavtalens täckningsgrad och antalet konfederationer får bestämma sannolikhet för sociala pakter samt graden av korporatism. Ingen signifikant effekt finns och därför menar de att dessa variabler -- givet graden av facklig anslutning -- kan användas som instrumentvariabler, att de påverkar löneojämlikheten men inte välfärdspolitiken (27).

Papprets slutsatsdel börjar:
"Our paper shows that left parties actually curb the welfare state when a generous welfare spending is most needed. As inequality goes up the manifested welfare policy of the left tends to become less redistributive." (30) 

Fotnoter
*Så här beter sig partier i modellen: "Members of each party play a cooperative bargaining game where idealists find it costly to deviate from the party ideology, while opportunists fi nd it necessary to deviate to win elections. In deciding the new platform party members have one eye on party ideology and one eye on how the platform can attract voters. In the rivalry for voters party members play a non-cooperative game with the opposing party bloc." (4, jfr 11f)
**"The variable 'Welfare State Expansion' is described as 'Favorable mentions of need to introduce, maintain or expand any social service or social security scheme; support for social services such as health service or social housing', while 'Welfare State Limitation' refers to favorable mentions of 'Limiting expenditure on social services or social security; otherwise as ['Welfare State Expansion'], but negative"

Referenser
Erling Barth, Henning Finseraas, och Karl Ove Moene. 2012. "Political Reinforcement: How Rising Inequality Curbs Manifested Welfare Generosity". Stencil, Universitetet i Oslo.
Benoit, Kenneth, Michael Laver and Slava Mikhaylov. 2009. "Treating Words as Data with Error: Uncertainty in Text Statements of Policy Positions." American Journal of Political Science 53(2): 495-513.
Cusack, Thomas R. and Lutz Engelhardt. 2002. "The PGL File Collection: File Structures and Procedures." Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung.
Lowe, Will, Kenneth Benoit, Slava Mikhaylov and Michael Laver. 2011. "Scaling Policy Preferences from Coded Political Texts." Legislative Studies Quarterly 36(1):123-155.
Stokes, Susan C. 1999. "Political Parties and Democracy." Annual Review of Political Science 2(1):243-267

Inga kommentarer: