Richardson 1979
Richardson recenserar G.S. Bain och F. Elsbeikhs bok Union Growth and the Business Cycle. Bain och Elsbeikh behandlar med ekonometrisk metod -- nytt och spännande i arbetsmarknadsforskningen vid den tiden -- den fackliga anslutningsgradens utveckling i USA, Austrialien, Storbritannien och Sverige.
Fokus är på att förklara år-till-år-variationer och förklara dem med faktorer som inflation, nominallöneförändringar, arbetslöshet och storleken på arbetskraften. Bain och Elsbeikh menar att de med dessa variabler förklarar det mesta av variationen i anslutningsgrad, medan Richardson är mer skeptisk. Han menar att den teoretiska analysen i boken är "ytlig och ad hoc". Ett exempel är Bain och Elsbeikhs argument om varför inflation och förändringar i facklig anslutningsgrad ska vara positivt korrelerade. De hävdar att det beror på att a) högre inflation urholkar reallönerna vilket gör att arbetarna måste organisera sig för att höja lönerna, och b) inflation kan vara ett tecken på att det går bra för företagen, så att de blir mer benägna att godta facklig organisering. Richardsons invändingar är bra: för det första, om arbetarna tror att facklig organisering kan höja deras löner, varför väntar de då till tider med hög inflation för att gå med i facket? Och om företagen förlorar på facklig anslutning, skulle de verkligen vara mer benägna att gå med på sådan bara för att det är högkonjunktur? Richardson menar att Bain och Elsbeikh underskattar dubbeltydigheten i relationerna mellan dessa makrovariabler, och att deras analys därför blir "arbitrary and unconvincing". Också de andra variablerna problematiserar Richardson på liknande sätt. Vad gäller nominallöner så utgår Bain och Elsbeikh från att ökningar av dem gör att de anställda tänker att ökningarna är tack vare facket, och därför blir mer benägna att gå med i facket. Återigen är Richardsons invändning enkel och effektiv: om nu de anställda tror att de får högre löner av att gå med i facket, varför skulle de då vänta till högkonjunkturen för att gå med?
Nästa invändning är också den tung: Bain och Elsbeikh utgår ifrån att den fackliga anslutningsgraden bara är beroende variabel, alltså påverkas av makrovariablerna, men inte själv har en effekt på dem. Detta är ett djupt problematiskt antagande. Ännu ett stort problem är att B och E inte har med mått på arbetskraftens sammansättning -- offentlig och privat sektor, arbetare och tjänstemän, män och kvinnor osv. De säger att de bara vill undersöka tillväxt i fackföreningar, inte deras komposition, men med tanke på att benägenheten att organisera sig skiljer sig åt mellan sektorer osv så blir det problematiskt att inte kontrollera för detta.
Richardson uttrycker också viss skepsis om det statistiska materialet som används i B och E:s analyser, och som de tydligen inte diskuterar särskilt mycket (boken är f ö kort, ca 150 sidor). För Englands del så kör B och E regressioner på 1893 till 1970 men det finns tydligen inte -- eller fanns i alla fall inte 1979 -- skattningar av arbetskraftens storlek före 1945 mer än vid folkräkningarna vart tionde år, så däremellan har denna storlek interpolerats, vilket förstås gör att skattningarna av den fackliga anslutningsgraden är skakiga (281).
Bain och Elsheikh 1982
B och E menar att väldigt lite har gjorts ekonometriskt på facklig anslutningsgrad branschvis. De har själva gjort en tvärsnittstudie av branscher i Storbritannien 1951, 1961 och 1971, men Hines är den enda som har gjort en studie av utvecklingen över tid inom branscher, för tolv branscher 1948-1962. De utgår från deras egna modell från boken från 1977, med följande förklarande variabler: nivå och förändring i arbetslösheten, föregående årets fackliga anslutningsgrad, inflation och nominallöneförändring (för arbetare).
De längsta sammanhängande perioderna för vilka de har data för alla sina variabler är 1926-38 och 1948-74. Då är det för 20 branscher (35). De tycker att de två delarna av datasetet är för korta för att köra separata regressioner, så de klumpar ihop dem och inkluderar en perioddummy och låter både intercept och slope variera mellan de två perioderna. De kör OLS-regressioner. När Durbin-Watson-testet visar att autokorrelation föreligger kör de Cochrane-Urcutt iterative procedure (CORC). De menar att resultaten är bra, att de förklarar från 24 procent (i tryckeribranschen) till 80 procent (i kolgruvor samt järnvägar) av rörelserna i löner (38). De hävdar i sina slutsatser (39f) att pappret visar att Bain-Elsheikh-modellen håller inte bara på aggregerade data, utan också på sektorsnivå. De möter dock inte, och har inte rättat till, något av de argument som Richardson 1979 framförde mot deras modell
Booth 1983
Booth börjar sin artikel med att hävda att det finns tre orsaker att intressera sig för fackföreningsrörelsens tillväxt. Ett, den fackliga anslutningsgraden är en bra indikator på rörelsens styrka; "The greater the degree of unionisation, the greater the control of the workforce by the unions and the more effective their monopoly strength backed by the threat of labour withdrawal." Två, högre facklig anslutning minskar lönespridningen. Och tre, även om den fackliga anslutningsgraden har ökat över tid i Storbritannien (illustreras med diagrammet nedan), så har de kortsiktiga variationerna över tid varit stora, varför? (Jag kan tycka att hon blandar äpplen och päron här, men strunt samma.)
Hennes motivation 3 lägger förstås upp för att pappret ska handla om kortsiktiga variationer i facklig anslutning, liksom Bain-Elsheikh-modellen. Den kritiske läsaren invänder kanske att när man tittar på diagrammet över den fackliga anslutningsgraden 1895-1980 så är det inte år-till-år-förändringarna som man blir mest nyfiken på, utan snarare de episodiska skiftena; perioden verkar kunna delas in i fem sub-perioder, en ca 1900-1920 då facket stärks kraftigt, en 1920-30 med medlemsras, sedan en ny stärkning ca 1935-1950, en stagnation 1950-70 och sedan en ny ökning under 1970-talet. Dessa mer långsiktiga variationer ser betydligt mer intressanta ut än år-till-år-förändringarna, men liksom Bain och Elsheikh så begränsas Booths möjligheter av tidsserieekonometrins utvecklingsstadium.
Booths konjunkturcykelmodell om facklig anslutning är i princip samma som Bain-Elsheikhs. I goda tider när inflationen är hög förväntas facket stärkas, och i tider med arbetslöshet och/eller deflation förväntas facket försvagas (378f). Konjunkturcykelvariablerna har antagits, med undantag i Hines (1964) och Ashenfelter och Pencavel (1969) att inte påverkas av den fackliga anslutningsgraden (379f).
Booth menar att den fackliga anslutningsgraden som variabel bör begränsas så att den inte får anta värden under 0 eller över 100. Hon omformulerar den och logaritmerar den. Booth uppdaterar Bain-Elsheikh-modellen genom att utifrån Hendry och Mizon (1978) modellera ett jämviktstillstånd mellan variablerna. Datasetet är Bain och Elsheikhs. I några regressioner lägger hon till politiska dummyvariabler, för krigsår samt för "periods of strong pro-union feeling" som Attleeregeringen 1945-51. Dessa får dock inte några signifikanta effekter. Booth är mer avancerad ekonometrisk än vad Bain och Elsheikh var och tar upp problemet med omvänd kausalitet i förhållandet inflation och facklig anslutning. För att undkomma sådan kör hon en instrumentvariabelregression där importprisinflation används som instrument för inflation (383f). Hon Chowtestar för strukturella brott 1922, 1933 och 1945 och hittar liksom Bain och Elsheikh i deras bok ett brott i början av 20-talet (385).
Resultaten är att när inflationen ökar så ökar den fackliga anslutningsgraden, och när arbetslösheten ökar så förlorar facket medlemmar. Resultaten är med andra ord mycket lika Bain och Elsheikhs även om metoden förbättrats avsevärt; Booth pekar på att det nu är teorin som måste utvecklas, eftersom konjunkturcykelsteorin bara förklarar kortsiktiga, inte långsiktiga förändringar (386).
Disney 1990
Från Booths artikel, publicerad 1983, till Disneys artikel från 1990 förändras förstås hela situationen för fackföreningsrörelsen i Storbritannien. I Booths diagram 1 med data fram till 1980 så ser vi att den fackliga anslutningsgraden år 1980 i landet var högre än någonsin förr. Disneys artikel kommer efter ett decennium av Thatcherregering och ett snabbt fall i den fackliga anslutningsgraden, enligt hans data från 58 procent år 1980 till 50 procent år 1984. Hur ser då frågan om facklig anslutningsgrad ut för Disney?
Vid det här laget har både Kelly och Richardson (1989) och Booth (1989), som omvärderar sin egen modell från 1983, kommit fram till att konjunkturcykelsmodellen inte räcker till. Både Booth och Metcalf (1989) menar att det samhälleliga klimatet spelar roll, medan Freeman och Pelletier (1990) menar att förändringarna i arbetsrättslig lagstiftning under 80-talet förklarar mycket av minskningen. Disney vill däremot slå ett slag för konjunkturcykelsmodellen, i en uppdaterad variant; han hävdar att tidigare varianter varit felspecifierade.
Han för fram den nödvändiga kritiken, som dykt upp under 1980-talet, att man måste kunna modellera både cykler och trender, att det inte räcker med att förklara år-till-år-förändringar. "It might be argued, for example, that cyclical fluctuations in macroeconomic variables explain fluctuations in trade union density around some moving average, but that the latter itself Is explained by quite different factors." (167) I denna anda så har Borland och Ouliaris (1989) med kointegrationsmetodologi, som utvecklades under 80-talet av framför allt Granger och Engle (som fick nobelpriset i ekonomi 2003 för detta), modellerat den fackliga anslutningsgraden i Australien och visat att den på sikt framför allt bestäms av arbetskraftens sammansättning, såsom andelen män och arbetare. Carruth och Disney (1988) gör en liknande studie för Storbritannien. De får fram nästan samma kortsiktiga effekter som Bain-Elsheikh back in the day, att facket får fler medlemmar när inflationen och sysselsättningen är hög och tappar medlemmar när arbetslösheten och reallönernökningstakten (detta är nytt) är hög, men menar att om inte de förklarande variablerna är trendade över tid (vilket t ex arbetslösheten inte är) så har de ingen långsiktig effekt (168). De får också en liten negativ effekt av Tory-regering. Disneys förklaring till 1980-talets fackliga tapp blir utifrån detta: kombinationen av stigande arbetslöshet, stora reallöneökningar och konservativ regering. Han inkluderar en tabell som jämför predicerade värden från en simulering utifrån Carruth-Disney-modellen körd på 1891-1970 med de faktiska värdena och visar att den de flesta åren 1979-87 hamnar mindre än en procentenhet fel.
Lite förvånande så avfärdar han sektorssammansättningen i ekonomin som förklaring. Han pekar på att den offentliga sektorn, med hög anslutningsgrad, bestått under 80-talet och att jobbförluster i branscher som tung industri skedde lika mycket under 70-talet, då anslutningsgraden ökade, som under 80-talet (jag är skeptisk här) (170). En shift-share-analys av åren 1980-83 visar inga sammansättningseffekter, och även Freeman och Pelletier (1990) får liknande resultat för 1980-86. Disney avfärdar däremot F och P:s huvudförklaring, antifacklig lagstiftning. Han menar, inte helt plausibelt kan jag tycka, att denna lika gärna kan vara en reaktion på facklig försvagning som en orsak till densamma (171). Förklaringen ett förändrat samhällsklimat invänder han mot med motiveringen att denna är svår att modellera ekonometriskt.
Mason och Bain 1993
Från 1979 till 1989 minskade den fackliga anslutningsgraden i Storbritannien från 55 till 41 procent, konstaterar Mason och Bain i inledningen. De menar att det finns två huvudtyper av förklaringar till variationer i facklig anslutningsgrad inom länder över tid. Den ena typen av förklaring är strukturalistiska förklaringar som betonar exogena faktorer som hur makroekonomin mår. Pionjären inom denna "skola" är George Bain, som utvecklade denna tillsammans med medarbetare från mitten av 1970-talet och framåt. Den andra typen av förklaring är "interventionistisk" och fokuserar tvärtom på fackens egna agerande. Pionjären här är Roger Undy, från slutet av 70-talet och framåt.
Bain och Elsheikhs ursprungliga modell var som vi har sett makroekonomisk och deterministisk. Bain reviderade dock sin teori över tid och i Bain och Price (1983) spelar också arbetsgivares och regeringens attityder en roll. T ex så var regeringen under andra världskriget och under 70-talet fackvänlig. Den fackliga anslutningsgraden ökade bl a genom closed shop-systemet. Ännu viktigare för den fackliga expansionen under 70-talet var dock en expansion av sektorer där facket var starkt, såsom den offentliga sektorn.
Undy et al 1981 kritiserade Bains förklaring för att vara "deterministisk". Istället så hävdade det att "one of the primary conditions for achieving relatively high union growth was ... a national leadership oriented and committed to growth as a priority". T ex landet största fackförbund TGWU och det viktiga tjänstemannaförbundet ASTMS hade då expansiva strategier (335).
Moran och Bain verkar ha sympatier med den interventionistiska skolan (jfr 341), och riktar kritik mot Disney (1990). Enligt M och B så passar Disneys modell visserligen förklara mycket av tappet på 80-talet, men inte att anslutningsgraden ökade 1970-74, en period med Tory-regering och snabb reallönetillväxt (338). De pekar också på Booths (1989) resultat att en konjunkturcykelmodell underskattar försvagningen av facket under 80-talet; i Booths simulering så blir skillnaden mellan de predicerade och de faktiska värdena större och större för varje år. Freeman och Pelletier jämför Storbritannien och Irland och visar att på Irland, med ungefär samma makroekonomiska utveckling som Storbritannien under 80-talet men utan den antifackliga lagstiftningen, föll inte den fackliga anslutningsgraden så som i Storbritannien. I F och P:s modell så förklaras 9,5 procent av fallet i facklig anslutningsgrad -- i princip hela minskningen -- av Thatcherregeringens antifackliga politik. B och M ifrågasätter dock deras historieskrivning om 70-talet.
Moran och Bain menar att strukturalister som Bain (inte samma person!) underskattar betydelsen av de anställdas uppfattningar om fackens effektivitet, och för följande intressanta resonemang om fackliga framgångar och motgångar:
"Arguably, membership growth in the 1970s was directly related to the historically high strike rate in the early part of the decade. The climate of high workers' confidence associated with union victories in the early 1970s, compared to an atmosphere of defeat in the 1980s- despite favorable factors such as rising wages and prices and falling unemploy- ment in the second half of that decade- may explain the different recruitment patterns. Different worker perceptions in the two periods are reflected not only in their decisions as to whether or not to join a union, but also in which unions they chose to join: witness the fact that the relatively militant COHSE and NUPE enjoyed substantial growth in the 1970s (Taylor 1980), whereas the "professional" RCN did better in the 1980s, perhaps because it seemed to a higher proportion of nurses to be in tune with the spirit of that decade (Beaumont and Elliot 1989)." (342)Också Kelly och Edmund Heery (bloggat om här) har kritiserat strukturalisterna, och lyft fram egna studier av fackliga strategier och hur olika strategier ger olika utfall. Enligt Kelly och Heery handlar fackliga organiseringsframsteg om att nå ut till "aggrieved" anställda och övertyga dem om att facklig organisering är meningsfull och kan leda till resultat (342). Beaumont och Harris (1991) visar att en stor del av icke fackligt anslutna inte är det eftersom att de aldrig blivit tillfrågade; B och H menar att det var först på 1980-talet som de brittiska facken verkligen började prioritera medlemsrekrytering. 1970-talets ökning berodde inte på organiseringskampanjer eller liknande, utan på att antalet closed shops ökade, och på konsolidering av starka fästen inom industrin och den offentliga sektorn (344). Mellan 1980 och 1984 hade bara 39 % av de brittiska fackförbunden organiseringskampanjer; mellan 1985 och 1990 gällde detta däremot 79 % (346). Mason och Bain menar att detta kan indikera ett kvalitativt skifte i de brittiska fackens tänkande och strategier.
Bain och Price återkom 1989 till debatten och nyanserade sin strukturalistiska analys. De lade till en faktor om ovanliga perioder av "acute sociopolitical change" under vilka institutionell "upheaval and renewal" inträffar, med kvalitativa brott i arbetsmarknadssystemets utvecckling. De nämner fyra sådana perioder: Storbritannien och Tyskland 1918-1920, Sverige 1932-38 och USA 1933-1945. Under perioder av "institutional consolidation" händer inte lika mycket, fackliga strategier spelar inte lika stor roll, och de makroekonomiska variablerna är viktiga som förr i Bains modeller. Men i Bain och Price (1989) medieras effekterna av de ekonomiska variablerna av sociopolitiska faktorer, i hög grad fastlagda under tidigare institutionella brott (345).
Mason och Bain avslutar sin artikel med att konstatera att den strukturalistiska analysen visserligen tagit steg framåt -- framför allt när strukturalisterna började skilja på trender och cykler -- men att de fortfarande lutar åt det interventionistiska hållet. Ingen av skolorna vill i vilket fall säga till facken att luta sig tillbaka och inte göra någonting, utan med referens till amerikanen Kochan (1986) (denna artikel är publicerad i en US-amerikansk tidskrift) så menar de att arbetsmarknadsrelationerna (industrial relations) är i en uppbrottsfas och att medvetet agerande krävs för att forma utfallet.
Referenser
George Sayes Bain och Farouk Elsheikh. 1982. "Union Growth and the Business Cycle: A Disaggregated Study". British Journal of Industrial Relations.
Bain, George S., and Robert Price. 1989. "The Comparative Analysis of Union Growth." Unpublished paper, International Industrial Relations Association, Eighth World Congress, Brussels
Allison Booth. 1983. "A Reconsideration of Trade Union Growth in the United Kingdom". British Journal of Industrial Relations.
Richard Disney. 1990. "Explanations of the Decline in Trade Union Density in Britain: an Appraisal". British Journal of Industrial Relations.
Freeman, R. and Pelletier, J. (1990). The impact of industrial relations legislation on British union density'. British Journal of Industrial Relations.
David Hendry och GE Mizon. 1978. "Serial Correlation as a Convenient Simplification Not a Nuisance: A Comment on a Study of the Demand for Money by the Bank of England". Economic Journal.
Bob Mason och Peter Bain. 1993. "The Determinants of Trade Union Membership in Britain: A Survey of the Literature". Industrial and Labor Relations Review.
Ray Richardson. 1979. "Trade Union Growth". British Journal of Industrial Relations.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar