Relationen mellan historia och samhällsvetenskaplig metod: fallet HPE

 

Historisk forskning och samhällsvetenskaplig metod kan närma sig på flera sätt. Jag har nyligen bloggat om Wawro och Katznelsons diskussion om detta i fallet American Political Development (APD), en inriktning inom US-amerikansk statsvetenskap som i huvudsak använder kvalitativa statsvetenskapliga metoder. Här ska jag istället kolla på en mer utpräglat kvantitativ litteratur, nämligen Historical Political Economy (HPE). HPE är en forskningsinrktning som utvecklats inom statsvetenskapen, och i någon mån nationalekonomin, under 2010- och 2020-talen. Här handlar det om samhällsvetare som använder kvantitativa samhällsvetenskapliga metoder, men applicerar dem på historiska fenomen och skeenden. Där finns det alltså en avgörande skillnad mot APD vars kanoniska metod är den fördjupande, teoretiskt rotade fallstudien.

För att definiera HPE vänder jag mig till översiktsartikeln "Historical Political Economy: What Is It?", publicerad i Oxford Handbook of Historical Political Economy. Artikeln är skriven av bokens två redaktörer, Jeffery A. Jenkins och Jared Rubin. Jenkins är professor i statsvetenskap vid University of Southern California, har publicerat bland annat böckerna Republican Party Politics and the American South, 1865-1968 (2020) och Congress and the First Civil Rights Era, 1861-1918 (2021) och en stor mängd vetenskapliga artiklar framför allt om USA:s politiska historia. Rubin är professor i nationalekonomi vid Chapman University i södra Kalifornien och har publicerat bland annat böckerna  Rulers, Religion & Riches: Why the West Got Rich and the Middle East Did Not (2017) och How the World Became Rich: The Historical Origins of Economic Growth (2022) samt en mängd vetenskapliga artiklar bland annat om Englands ekonomiska historia och reformationens ekonomiska historia. 

Jenkins och Rubin lägger fram tre kriterier för att en artikel eller en bok ska räknas som HPE. Ett, "all works of HPE must attempt to establish a falsi able argument, that is, one that can be tested and proven false (or logically contradicted)." Detta kan göras med kvalitativ eller kvantitativ metod, säger de, men intressant nog så säger de att "Under this criterion, works that are merely descriptive do not qualify." I min King-Keohane-Verba-färgade världsbild är detta ett ohållbart argument. [1] Som KKV säger (och som John Gerring visat än tydligare i "Mere Description"), så kan ju deskriptiva argument -- ökar ojämlikheten globalt eller minskar den, ökar marknadskoncentrationen i USA eller inte, osv -- vara lika omstridda och i lika stort behov av testning som kausala argument. I alla fall, så är kriterium två för Jenkins och Rubin att "all works of HPE must have some interest in understanding and explaining historical context." 1980- och 90-talen kan vara historia idag, men man kan inte bara skriva o msamtiden, och man måste ha ett intresse för den historiska kontexten. Att göra en makroekonomisk studie med en lång tidsserie är inte i sig HPE. Det tredje kriteriet är att studien måste innehålla ett "political economy element". De definierar politisk ekonomi med hjälp av Weingast och Wittman i introduktionen till Oxford Handbook of Political Economy: 

“political economy is the methodology of economics applied to the analysis of
political behavior and institutions. As such, it is not a single, uni ed approach, but a family of approaches…. This is tied together by a set of methodologies, typically associated with economics, but now part and parcel of political science itself.” 

Ekonomisk-historiska studier av löner och priser är alltså inte i sig HPE, om de inte är "concerned with the political processes driving these phenomena." Och omvänt, så är politisk-historiska studier inte nödvändigtvis HPE, om de inte jobbar med politisk-ekonomiska aspekter. [2] Utifrån de tre kriterierna kommer de fram till Venndiagrammet nedan som också påvisar relationen till närliggande discipliner som ekonomisk historia och politisk historia:

HPE är ett nytt begrepp men forskningen inom disciplinen går långt tillbaka: de pekar på de Tocqueville och Marx som föregångare från 1800-alet, och Max Weber, Werner Sombart och RH Tawney från det tidiga 1900-talet. Tre viktiga skillnader i dagens HPE jämfört med dessa föregångare är dagens användning av stora dataset, det större fokuset på kausala designer influerat av diskussioner inom ekonometrin, och en större användning av matematik och formella modeller. Man kan också säga att HPE bygger vidare på forskning ffrån det sena 1900-talet av Douglass North, William Riker och andra. Men i huvudsak är HPE som disciplin en ny skapelse, och det är först sedan 2021 som den har en egen tidskrift, Journal of Historical Political Economy (JHPE). Tidskriften för samman två separata grupper forskare, säger de: statsvetare som sysslar med kvantitativ historisk forskning, och ekonomisk-historiker och applied economists som blivit mer intresserade av de politiska aspekterna. Det finns alltså en tidskrift sedan 2021, och en Oxford Handbook sedan 2024, men Jenkins och Rubin säger att det fortfarande finns hinder för nätverksutvecklingen inom HPE. Ett, att fältet inte har någon årlig konferens. Två, att "academia has become increasingly siloed. Economists, political scientists, and historians are less likely to be rewarded (i.e., with tenure and promotion) by their departments for interdisciplinary work, especially when that work is not published in a known outlet within the discipline. The inherent interdisciplinarity of HPE also means that one must keep up with multiple literatures. This is time consuming, and is typically not rewarded by the profession."

När Jenkins och Rubin börjar sin översikt över pågående forskning inom HPE så säger de att HPE befinner sig på forskningsfronten på två sätt: genom användning av de senaste teknikerna för kausal inferens, och genom studier av persistens. De utgår i din diskussion från Anna Callis, Thad Dunning, och Guadalupe Tuñóns kapitel “Causal Inference and Knowledge Accumulation in Historical Political Economy”. Callis et al pekar på HPE:s starka förankring i identifikationsrevolutionen och den ymniga användningen av "naturliga experiment", diskontinuiteter, historiska instrument och chocker eller reformer som tillåter en diff-in-diff-design. Dippel och Leonard kritiserar i sin artikel i det första numret av JHPE det väldigt starka fokuset på "naturliga experiment" i HPE-artiklar, som de menar bland annat gör att man kanske gör eleganta studier med väldigt liten extern validitet. Gentemot detta lyfter Jenkins och Rubin ett för mig lite otippat argument, att varje empirisk studie med liten extern validitet ändå främjar kumulativt lärande och kan ge en pusselbit till det stora pusslet.

Vad gäller persistensstudierna refererar de kritiken om att dessa saknar historisk förståelse av perioden och processerna mellan den historiska chocken och det samtida utfallet, en kritik som formulerats t ex av Arroyo Abad och Maurer (2021) som pekar på “the failure to recognize institutional change (‘anti-persistence’), vague mechanisms, the insufficient use (or misuse) of historical sources and narratives, the compression of history, and a failure to account for the effects of geography”. Också här refererar Jenkins och Rubin hur Callis, Dannung och Tunon försvarar den kvantitativa approachen; de pekar också på Acharya, Blackwell och Sens kapitel specifikt om persistensstudier.

En tredje "margin" där HPE är cutting edge är, säger Jenkins och Rubin, att samla in data. Cirone diskuterar i sitt kapitel "Data in Historical Political Economy" just detta. Digitalisering och internets lagringsmöjligheter har gjort det väldigt mycket enklare att samla in stora mängder data och dela dem. Cirone klassificerar HPE-data i sju kategorier: “sociodemographic and population data, government or institutional records, geographic and spatial data, political data, economic data, ethnographic data, and civil society data.”

Jenkins och Rubin pekar också på ett par punkter där HPE skulle kunna bli ännu bättre. Det första är att alltid beakta den historiska kontexten i varje HPE-analys, "even if its primary purpose is to show “persistence.”" Den andra är att de håller med Sean Gailmard, i kapitlet "Formal Models in Historical Political Economy", att HPE:s studier tenderar att vara underteoretiserade. De citerar också Gailmard från en bloggpost 2021 från Broadstreet:

 “While credible identification has obvious and important bene ts for empirical HPE, making it the centerpiece of any research program in HPE is going to distort the kinds of historical and theoretical understanding we create. In particular, centering the demands of causal identification will slant case selection without any corresponding benefits for generalized historical knowledge.”

Här balanserar Jenkins och Rubin Callis et als optimism om att varje ny fallstudie ger ny kunskap, med Gailmards pessimism eller frustration: vi behöver också teori för att kunna relatera de olika studierna och fallen till varann.

Den sista sektionen i Jenkins och Rubins inledning heter "The Future of HPE". Den börjar soligt: "For all the reasons given so far—and for reasons repeated again and again throughout this volume—the future
of HPE is extraordinarily bright."  De pekar framför allt på två områden där HPE behöver ta steg framåt. Det ena är att bredda den geografiska specialiseringen från Nordamerika och Europa. Den andra är att arbeta mer med teori. "In our opinion, too many papers in HPE (and economics and political science more generally) rigorously establish causal connections without applying that same level of rigor to the mechanisms driving those connections. This is where we need formal theory the most: it is a complement, not a substitute, of rigorous causal analysis." Men framför allt så är de optimister. Att jobba med historiska data blir enklare och enklare: nya metoder för digitalisering, OCR-inläsning och geografiska analyser i GIS. Digital humaniora. Och så vidare. Andelen artiklar om HPE i topptidskrifterna inom statsvetenskap är hög, och det har kommit fram en mängd yngre forskare som visar framfötterna. 

 

 

Dippel och Leonards diagram. De förklarar: "For economic history journals, Figure 1 includes all papers 

that mentioned “natural experiment,” “policy experiment,” or “quasi-experiment.” For general interest 

journals in economics and political science, we impose the additional condition that the paper must 

mention “history” or “historical.”"

Min plan för det här inlägget var egentligen inte att se på Jenkins och Rubins kapitel, utan på det första numret av Journal of Historical Political Economy, från 2021, och diskussionerna om metod där. Christian Dippel (då UCLA, nu Western U i Ontario, Kanada) och Bryan Leonards (U of Wyoming) artikel "Not-so-Natural Experiments in History" är på det hela taget inte superintressant men jag tar i alla fall med mig deras invändning mot vändningen mot "naturliga experiment" i och med identifikationsrevolutionens inflytande på kliometri. (Deras utgångspunkt är alltså kvantitativ ekonomisk historia/kliometri.) Dippel och Leonard menar att fokuset på snygga forskningsdesigner gett forskarna incitament att slarva med den historiska kontexten, samtidigt som referees blivit mindre och mindre benägna att vara experter på kontexten, eftersom kvasi-experiment-studierna dras från så olika kontexter. [3] De formulerar problemet så här:

"a lack of scrutiny over a paper’s historical plausibility may not be compensated in the peer-review process. In general-interest journals in particular, the peer-review process will often select referees who are at a disadvantage for evaluating the plausibility of so-called natural experiments drawn from history because the editor may have difficulty finding a referee with the relevant contextual knowledge (especially in the typical case where the editor himself/herself is not an economic historian), or because he/she may not want to “use up” a full referee report on a historian who may be unable to comment on large parts of the paper devoted to statistical identification. This potential problem is illustrated succinctly in an episode recalled by Gavin Wright where he received a referee report stating that a specific “paper might be acceptable in the AER, but it does not meet the standards of the JEH” (Abramitzky, 2015)." (s. 4)

Dippel och Leonard ger också en ganska rik översikt över kliometrins utveckling på 2000-talet. En intressant observation, som också lirar med Jenkins och Rubins observation gällande HPE, är att man i någon mån vänt sig från teori och till mer rent empiriska studier:

"Cliometricians are also making use of theory-driven structural econometric approaches to answer new questions and shed new light on old ones (Jaworski, 2020). Gentzkow and Shapiro (2010) use a structural general-equilibrium model of newspaper demand to analyze the drivers of political “slant” among historical newspapers. Donaldson and Hornbeck (2016) revisit Fogel’s (1964) examination of railroads’ contribution to American economic growth with a structural approach for estimating changes in “market access” due to the development of railroads, an approach that has subsequently been adapted by Jaworski and Kitchens (2019) to study the impact of the Appalachian Highway Development System.
Despite this continuity, there has nevertheless been a marked overall shift away from theory in economic history. In large part, this is because cliometrics — in lock-step with applied econometric analysis more generally — has expanded into asking ever broader questions, many of which were previously confined to other fields of social science. One example of this is the recent evaluation of Turner’s Frontier Hypothesis by Bazzi et al. (2020). This paper developed novel ways of quantifying both the frontier and “individualism”’ to address a long-standing historical debate about the evolution of culture that would traditionally have been outside the scope of standard economic analysis. Precisely because economic theory does not off er an analytic framework for what “frontier spirit” is, the authors were all the more reliant on sources outside economics to confi rm the intuition of their approach. Hence, this study
provides a nice example of how authors can engage with related historical literature to validate findings." (s. 8)

Skiftet bort från teori har med identifikationsrevolutionen att göra: "In a sense, this shift away from theory was caused by the rise of quasi-experimental applied econometrics because causal identifi cation has become a substitute to economic theory for qualifying a paper for a general-interest journal (Abramitzky,
2015)." (s. 8) 

I övrigt ger Dippel och Leonards artikel en bra översikt över användning av instrumentvariabler, regressionsdiskontinuitetsdesigner och diff-in-diff inom ekonomisk historia. Jag tror t ex att artikeln vore användbar för undervisning. Deras diskussion om "the gradual dissolution of cliometrics as a methodologically distinct field", tidigare diskuterad av Margo (2018), är också historiografiskt intressant. Jag tar också med mig deras praktiska förslag om att införa ett särskilt "historiskt abstract" för kliometriska artiklar, och att detta specifikt ska lektörsgranskas av en historiker som inte behöver granska artikeln som helhet:

"We propose correcting the incentive problem discussed in the previous section through changes in the refereeing process of general-interest journals handling econometric papers. Researchers’ incentives for what to include in a paper are dictated by the editorial review process. The ever-increasing length of robustness checks and appendix exercises are a symptom of the increasingly stringent empirical standards applied at many journals. Hence, the most direct way to incentivize cliometricians to engage more thoroughly with history is to alter or amend the review process itself, at least as it pertains to historical (or other context-heavy) works in general-interest journals. As we discuss in the previous section, referees of cliometric works in general-interest journals are more likely to be selected for their technical expertise, and perhaps for working on economically related topics, than for their historical and contextual knowledge. As such, it may be difficult for them to evaluate whether a given paper is historically accurate or glossing over important details.
The set of referees who possess both technical expertise and the relevant contextual knowledge may be very small or even empty. In such cases, we believe that editors should have a lexicographic preference for ensuring at least a modicum of scrutiny grounded in contextual knowledge is involved in the refereeing process. If experts with the relevant historical knowledge are too time-constrained, or not technically trained to provide a full report commenting on the parts of the paper devoted to statistical identification, then we believe that editors should instead request a shortened report that only comments on the veracity and plausibility of the historical natural experiment as it is described in the paper.
To facilitate such an approach we propose that authors submitting a cliometric paper to a general-interest (or perhaps any) journal include a separate “historical abstract” that delineates the purely historical parts of the paper. The historical abstract would consist of the researcher’s summary of the policy, institution, or other variation that they claim comprises a natural experiment. This summary would include a characterization of the source of variation itself, as well as plain-English statements of the identifying assumptions necessary for validity of the research design. Historical details could be in part provided in an in-depth historical appendix, since it is probably both infeasible and undesirable to insist that every paper includes a lengthy historical background section. Multiple appendices with empirical robustness checks are now commonplace in cliometrics, and the addition of a supplemental historical appendix would allow researchers to demonstrate that they hold a sufficient understanding of the setting under study without unduly lengthening main text of manuscripts." (s. 22-23)

De motiverar förslaget särskilt med bristen på historiker som skulle vara villiga att lektörsgranska hela manuskript för nationalekonomiska tidskrifter, och förstå metoderna som används. Men att lektörsgranska bara ett kort historiskt abstract, är mer praktiskt och kan göras med en arbetsdelning mellan historiker och ekonomer. De gör också en intressant jämförelse mellan sitt förslag och det ganska nya påfundet med "data editors" på ekonomiska tidskrifter; "This analogy is an apt one, as Nunn (2020) suggests that one solution to the lack of replicability in historical studies is for authors to closely cross-reference their findings with the historical literature." (s. 23)

 

I samma nummer av JHPE som Dippel och Leonards artikel hade också Tracy Dennison, professor i samhällsvetenskaplig historia vid Caltech, en intressant artikel om kontextens betydelse i kvantitativ samhällsvetenskap, inte minst HPE förstås. Att den historiska kontexten är viktig är i sig förstås inget särskilt spännande påstående utan ganska självklart, men Dennison ger tre väldigt intressanta specifika exempel på där kvantitativa samhällsvetare dragit tveksamma slutsatser om historia eftersom de inte beaktat den historiska kontexten tillräckligt. Det första exemplet är The European Marriage Pattern (EMP) och dess påstådda effekter på ekonomisk tillväxt. Det andra är träldomen, vad den betydde och hur den avskaffades. Det tredje är kyrkans förbud mot kusinäktenskap under senmedeltiden och ifall detta spelade en särskild roll för utvecklingen av individualismen i Europa.

 

referenser

Tracy Dennison (2021) "Context is Everything: The Problem of History in Quantitative Social Science", Journal of Historical Political Economy 1: 105-126. 

Christian Dippel och Bryan Leonard (2021) "Not-so-Natural Experiments in History", Journal of Historical Political Economy 1: 1-30.

Jeffery Jenkins och Jared Rubin (2024) "Historical Political Economy: What Is It?", i Jenkins och Rubin (red.) Oxford Handbook of Historical Political Economy. Oxford UP.

fotnoter

[1] Det är också intressant utifrån att Rubin just publicerat en artikel i QJE som så vitt jag kan se för fram rent deskriptiva argument. Se på de tre argumenten i deras abstract: "Our analysis yields three main findings. First, there was a separation in the languages of science and religion beginning in the mid-eighteenth century. Second, volumes using language at the nexus of science and political economy became more progress-oriented during the Enlightenment. Third, volumes using industrial language—especially those at the science-political economy nexus—were more progress-oriented beginning in the eighteenth century." Alla dessa tre argument är deskriptiva!

[2] De citerar också Pablo Beramendis definition av HPE från Broadstreet-bloggen, 2021. Beramendis formulering är elegant och effektiv så jag citerar hela från Jenkins och Rubin: "What I think identifies historical political economy (HPE) as an approach relative to prior efforts is a three-fold commitment. The  rst one is theoretical: an explicit effort not to let the description of a
process substitute for an argument (often in the form of an endless forest of arrows quickly progressing towards negative degrees of freedom) and, more constructively, to develop an abstract logic about the causal relationships of interest that, subsequently, guides empirical efforts. The second one is methodological: a pledge to both dig deep into historical sources to improve measurement as a theoretically driven exercise and pursue, as far as possible given the data context, compelling research designs. Finally, the third one is a commitment to transgression, transgression of artificial disciplinary boundaries and scholarly prejudices to embrace the diffusion of tools, approaches, models and techniques to maximize access to new data (often in vast amounts) and,
critically, to analyze it rigorously."

[3] Kontraexemplet från applied economics är analyser av Clean Air Act i USA 1963. Det finns en mängd artiklar publicerade om denna och alltså en pool av experter som kan vara referees för vidare studier av lagen. Dippel och Leonard: "regulation of pollution is a ubiquitous topic in environmental economics, and nearly every graduate student in this fi eld becomes familiar with a litany of studies on the Clean Air Act in their fi eld courses. Cliometrics is just the opposite: because the only common denominator is history, there are a relatively small number of researchers studying any given historical period or episode (and even fewer
who are not co-authors). The upshot is that a referee’s ability to evaluate a paper in cliometrics is often constrained, at least to some degree, by the contextual details provided by the researcher." (s. 20)

Jordägare och demokratin

En av de mest beständiga hypoteserna i litteraturen om demokratins och de auktoritära regimernas ursprung, är den att en hög grad av ojämlikhet i jordbruket missgynnar chanserna för demokratin. Michael Albertus, statsvetare vid University of Chicago, sammanfattar i en artikel i World Politics från 2017 argumenten kring detta så här:

"There is considerable consensus that among the major social actors, large landowners are often the least likely group to support democracy. The reasons offered in the literature for why wealthy landowners should be systematically antidemocratic are legion. By holding fixed assets that cannot easily be shielded from taxation, landowners are apprehensive that majority rule in unequal societies will result in expropriation of those assets.[1] Landowners fear that the secret ballot and freedom of the press will undermine their ability to pressure or otherwise influence their workers to support candidates favorable to landlords.[2] At the same time, the repressive instruments that supply nonwage or servile labor to landlords by coercive means are far less readily available under democracy, and that threatens the profits, social status, and way of life of the most labor-repressive landowners.[3]"

Det finns alltså tre element här. För det första, att jordägarnas egendom -- själva jorden -- ligger fast och alltså inte kan flytta till ett grannland eller till ett skatteparadis ifall en ny demokratisk regim inför omfördelande skatter. Här refererar Albertus till Wood (2000), Boix (2003) (som diskuteras på bloggen här), Acemoglu och Robinson (2006), Ziblatt (2008) och Ansell och Samuels (2014). För det andra, att jordägare förväntas förlita sig på press mot underlydande för att hålla sig fast vid den politiska makten, och att möjligheterna att göra detta minskar med demokratisering. Referenserna här är Mahoney (2001), Baland och Robinson (2008), Ziblatt (2009) och Mares (2015). För det tredje, att godsägarna vill ha billig arbetskraft och att de använder repression för att hålla nere lönerna. Möjligheterna till detta kan minska med demokratin. Referenserna här är Gerschenkron (1943), Moore (1966) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992).

Det finns gott om empiriska belägg som stödjer dessa argument, säger Albertus och börjar diskussionen med Ziblatts (2008) studie av Preussen i det sena 1800-talet. Han går vidare så här:

"Labor-repressive landowners effectively sidelined democracy in interwar Austria, whereas their relative weakness in Northern Europe enabled democracy to take root. Labor-dependent landowners were key players in the creation of fascism in interwar Europe. Powerful landowners in El Salvador and South Africa long sought to suppress peasant and other popular movements that favored democracy. The same was true in Guatemala. The absence of powerful landed elite, in contrast, helped pave the way for early democracy in Costa Rica." (s. 233-234)

Det här är ju superintressant och som svensk är det inte minst referensen till norra Europa, här på en jämlik Sonderweg, som fascinerar mig. Referensen för Albertus här är Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiska Capitalist Development and Democracy från 1992. En fantastisk bok, men jag håller inte med om deras kodning av jordojämlikheten i Sverige (som de inte har några hårda data för). I min artikel med Felix Kersting i Comparative Political Studies från tidigare i år så polemiserar vi med denna kodning. [1] Men teoretiskt sett är diskussionen väldigt intressant och den kan ju hålla i kontraster som Guatemala (hög landojämlikhet) kontra Costa Rica (låg dito) även om den inte håller i norra Europa. [2]

Albertus kommer i alla fall till att det finns nyare studier som ifrågasätter dessa teorier. Kanske gör den ökade kapitalrörligheten de senaste decennierna att jordägarna blir mindre speciella (jämfört med andra kapitalägare) vad gäller hur känsliga de är för beskattningen. En rad jordreformer under autokratiska regimer (Albertus 2015) visar också att jordägarna inte alltid har politikerna i sin ficka heller i de odemokratiska regimerna. Tre, det ökade inslaget av paramilitära konflikter på 1960-70-talen gjorde repressionen allt kostsammare och minskade den relativa kostnaden för demokratiseringen.

Detta öppnar, säger han, för ett nytt test av teorin att stora jordägare hindrar demokratin. De flesta tidigare studierna är antingen fallstudier, kvantitativa subnationella analyser som Ziblatts (2008, 2009) studier av Preussen, eller medium-N-studier som Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992). Så här ramar han in sin studies bidrag:

"The most comprehensive cross-national statistical analyses are perhaps those of Carles Boix, and Ben Ansell and David Samuels, who do not directly measure the presence of landed elites or labor-dependent agriculture; rather, they measure the concentration of land or more precisely, the share of farms held in family-size plots.
 This article offers the broadest cross-national empirical test to date of the relationship between landowners and democracy. i focus on what is argued to be the most robust finding in the literature: that a powerful labor-dependent landowning class is inimical to democracy. To examine this hypothesis i construct an original, continuous measure of labor-dependent agriculture dating back to 1930 by calculating the percentage of the population that works in agriculture and relies upon employers or landlords for access to rural land for farming." (s. 235) 

Här är det alltså Boix bok Democracy and Redistribution (Cambridge, 2003) och Ansell och Samuels bok Inequality and Democratization (Cambridge, 2014) som refereras. Och måttet på agrar ojämlikhet är Vanhanens: andelen av jorden som brukas av familjejordbruk, alltså jordbruk som bygger på den ägande eller arrenderande familjens arbetskraft, inte anställd arbetskraft. Det är ett yxigt mått, men i alla fall ett mått på den sociala strukturen i jordbruket, och ett mått som tack vare den finske statsvetaren Vanhanen finns tillgängligt för en stor mängd länder. Ur ett svenskt perspektiv är det lustiga här att dessa data inte alls visar att Sverige skulle vara något särskilt jämlikt jordbruksland. Här står en större procent för en större jämlikhet (fler familjejordbruk, omvänt färre gods) och en lägre procent för en lägre ojämlikhet, och i diagrammet nedan visar jag och mina medförfattare Jakob Molinder och Svante Prado att Sverige under perioden 1870-1930, demokratiseringsperioden, befinner sig ungefär i mitten av fördelningen. Större andel familjejordbruk än i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Storbritannien, men lägre andel än i Österrike, Tyskland, USA, Kanada och Norge. (Sverige och Danmark har i princip identiska nivåer och trender.)

Att Sveriges medelmåttiga position här talar emot idén om att Sverige hade ett exceptionellt jämlikt jordbruk, verkar ingen ha plockat upp. [3] I vilket fall så talar denna detalj väl bara för Albertus ambition, när han lanserar sitt nya mått på labor-dependent agriculture sedan 1930.

I teoridelen diskuterar Albertus nyanser av vilka aspekter av den agrara ojämlikheten det är som bör ha de negativa effekterna på demokratin. James Mahoney (2003) säger i en nyare översikt, kapitlet “Knowledge accumulation in comparative historical research: The case of democracy and authoritarianism” i samlingsvolymen Comparative Historical Analysis in the Social Sciences, att, och här citerar jag Albertus som citerar Mahoney, "“new evidence is sufficient to falsify” Moore’s contention that labor-repressive landowners systematically block democracy." RHSS (1992) fokuserar därför att det är alla godsherrar som förlitar sig på en stor mängd billig arbetskraft, snarare än labor-repressive godsherrar specifikt, som motverkar demokratin. [4] I sin bok om Latinamerika specifikt säger Huber Stephens och Stephens (1995) liknande att de stora godsägarna med stort behov av billig arbetskraft faktiskt inte använde så många labor-repressive ingrepp av typen restriktioner av flyttningar. De behövde inte det eftersom det fanns en så stor grupp fattiga som ändå var tvungna att ställa upp för att arbeta billigt och under dåliga förhållanden. Mahoney (2003) drog utifrån detta slutsatsen att “we now have solid evidence that the power of labor-dependent landed elites—if not labor-repressive landed elites, as Moore hypothesized—is negatively correlated with the establishment and persistence of democracy.” (s. 238) Albertus kommenterar: "I build on this shift in the literature with my focus on labor-dependent, rather than strictly labor-repressive, agriculture."

När han lanserar sitt eget mått gör han blnd annat en väldigt intressant kritik av Vanhanens mått. Det säger hur stor procent av gårdarna som är familjejordbruk, men inte hur stora de är och hur stor del av jorden som brukas av familjejordbruk. Han konkretiserar med Brasilien år 1980: 37 procent av gårdarna var mindre än 5 hektar vilket är ganska mycket, men dessa utgjorde bara 1,3 procent av jorden och jordägande-Ginin var 0.86, en av de högsta i världen. (s. 241)

Albertus utfallsvariabler är i huvudsak av två typer: övergångar till demokrati, och demokratisk varaktighet. Detta data kommer från Cheibub, Gandhi och Vreeland (2010) som utvidgar Przeworski et als (2000) dataset.  Han undersöker också mer specifika aspekter av demokratin: nivån av rösträtt (från V-Dem), hur starkt parlamentet är gentemot regeringen, och hurpass fria valen är.

När han lanserar den oberoende variabeln gör han det mycket i relation till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens och deras resonemang om det arbetsintensiva jordbruket. De räknar in tenants och sharecroppers i den underlydande arbetskraften och motiverar detta. (s. 245-249) Prosterman och Riedinger (1987) utvecklade ett mått på insecure tenure och använde detta som proxy för hur sannolikt det var att en revolution skulle bryta ut. Deras data omfattar 13 länder före revolutioner och ytterligare 78 länder från och med 1970-talet.

"I create the continuous variable labor-dependent agriculture by using several different data sets. data on the total number of agricultural holdings and the number of holdings that are owned or held in ownerlike possession are taken from the world censuses of agriculture (wca), which have been coordinated by the un’s Food and agriculture organization in decadal intervals since 1930. The most recent wave that has been made public is the 2000 wave, consisting of censuses conducted between 1996 and 2005. The wca data also contain information on the number of holdings with ownership or ownershiplike rights. The 
temporal scope of the data prevents any conclusions about the role of labor-dependent agriculture in the first wave of democracy or in the first half of the interwar period. " (s. 249) 

Han använder folkräkningsdata för att få fram antalet hushåll, och antalet hushåll som är verksamma i jordbruket. Med dessa variabler skapar han själva indikatorn:

"I then construct a measure of nonowner families engaged in agricultural labor by calculating the difference between the number of families dedicated to agriculture and the number of individually operated agricultural holdings with owner or ownerlike possession. This number is divided by the total number of families in the population to generate labor-dependent agriculture, an indicator of the percentage of families in a country that are engaged in agricultural labor, but lack ownership or ownershiplike rights.80 By capturing the prevalence of labor-dependent agriculture, this indicator implicitly accounts for the importance—and relational power—of landowners in society." (s. 250)

Och resultatet ser ut så här: 

"Labor-dependent agriculture varies from 0.1 percent of the population, corresponding to the united states in the early 2000s, to 73.2 percent of the population, which corresponds to iraq in the early 1950s. It has a mean of 21.6 percent and a standard deviation of 15.3 percent. other countries that score very low on labor-dependent agriculture include much of western and northern europe in the last several decades. countries that score particularly high on the measure include Venezuela in the 1930s, honduras prior to 1960, and Pakistan before 1970." (s. 250)

Resultaten är rimliga säger han: måttet är mycet lägre i Argentina och Uruguay än i historically labor-dependent ekonomier som Guatemala och Honduras. Colombia och Ecuador är mittemellan de låga och de höga länderna. Detta syns i Figur 1 som jag klistrat in ovan.

Den empiriska undersökningen börjar med dynamiska probitmodeller för att undersöka demokratiska övergångar. I en första bivariat modell har arbetsintensivt jordbruk ingen statistiskt signifikant effekt på sannolikheten för demokratisk övergång (men koefficienten är negativ). Inte heller när albertus kontrollerar för inkomst per capita eller antal tidigare regimskiften blir effekten signifikant. Med årsdummies och region-fixed effects blir koefficienten för arbetsberoende jordbruk positiv och signifikant, men med en svag effekt. Inte heller med Gini eller Vanhanens familjejordbruksmått händer något.

När Albertus byter utfallsvariabel till demokratisk varaktighet blir effekterna mer som förväntat. "A two standard deviation increase in labor-dependent agriculture increases the likelihood of democratic breakdown by an estimated 24 percent. The same is true in model 2(b), which introduces controls." (s. 256)

När han kollar på dimensionerna av demokrati är arbetsberoende jordbruk negativt relaterat till rösträtt, valens grad av frihet, och parlamentets makt.

Han går vidare med att kolla på ifall effekterna är föränderliga över tid. Han delar in samplet i 1930-1974 och 1974- och effekterna för de två subperioderna är helt olika varann. Graden arbetsberoende jordbruk har en positiv och statistiskt signifikant effekt på demokratiska övergångar efter 1974, och en negativ effekt på demokratisk varaktighet före 1974 -- men inte efter 1974. "The positive effect after the 1974 onset of the third wave postdates much of the early, influential literature on landowners and democracy. early authors such as Alexander Gerschenkron and Moore could not have known that labor-dependent landowners would subsequently become a positive force for democracy in much of the third wave." (s. 259) För att testa vad det är som gör att jordägarna blir positiva för demokratin efter 1974 kör han interaktionsmodeller där arbetsberoende jordbruk interageras först med kapitalrörlighet, sedan med föregående jordreformer, och sedan med data om inbördeskrig och liknande väpnade konflikter. Det verkar som att jordreformer och väpnade konflikter, men inte kapitalrörlighet, förändrar jordägarnas beteende vis-a-vis demokratin.

I en ny undersökning kollar han ifall länder med större grad av arbetsberoende jordbruk var mer benägna att introducera konstitutioner som riggade kommande demokratiseringar för att ändå koncentrera makten till den gamla eliten. (s. 267-272. Här föregår artikeln forskningen som Albertus publicerade tillsammans med Victor Menaldo i Authoritarianism and the Elite Origins of Democracy, publicerad av Cambridge UP 2018.)

I slutsatssektionen, som är relativt kort, bygger han på resultatet om de olika resultaten före och efter 1974, och resultatet om införandet av riggade konstitutioner:

"The positive shift in the role of labor-dependent landowners in democracy, spurred by spreading land reform and domestic civil conflict, is a major untold story of democracy’s third wave. it also helps explain why many third-wave democracies have low  institutional quality, as has been widely noted. Labor-dependent agriculture is tied to a host of democratic ills that plague developing democracies and hobble their efforts to consolidate. This has left a “democratic deficit” in these countries that is difficult to circumvent." (s. 272-273)

 

referenser

Michael Albertus (2017) "Landowners and democracy: The social origins of  democracy reconsidered", World Politics 69 (2).

fotnoter

[1] Vi skriver: "we have established that Sweden and Germany during the decades around 1900 were essentially similar regarding land inequality. This finding makes the comparison relevant. If we would accept the assumptions of Rueschemeyer et al. (1992, pp. 91–102), Ansell and Samuels (2014), Albertus (2017), or Domènech and Sanchez-Cuenca (2022) that Sweden had an egalitarian agrarian structure, then the comparison would not make sense." (s. 985) Albertus kommer också i teoridelen, s. 237, tillbaka till idén om ett relativt jämlikt Norden, och bygger också här på RHSS (1992).

[2] I fotnoter diskuterar han dock att skillnadenra också här kanske handlar mer om statsstruktur än om landojämlikhet. Om Costa Rica: "Yashar 1997, however, argues that this was not so straightforward: the state’s role in organizing production and the development of civil society were key to ultimate Costa Rican democracy.

[3] De studier som använt Vanhanens mått är väl mer kvantitativa och kollar på många länder, fokuserar inte in på enskilda fall som Sverige. Albertus refererar Ansell och Samuels resultat så här: "Ansell and Samuels use Vanhanen’s family farms measure while adjusting for the rural population and find that consistent with their own predictions and with Boix’s but not with those of Acemoglu and Robinson, a dearth of family farms decreases the probability of democratization in a linear fashion." (s. 240) I detta perspektiv kan man ju se det som helt enkelt att Sverige inte var särskilt sannolikt att demokratiseras 1920, men inte heller särskilt osannolikt fall.

[4] Albertus formulerar det så här: "In a sweeping and comprehensive study, Dietrich Rueschemeyer, Evelyne Huber Stephens, and John Stephens examine a range of advanced capitalist and Latin American countries and hypothesize that landed elites dependent upon a large supply of cheap agricultural labor, though not necessarily labor-repressive landlords, will be the most consistently antidemocratic social force. This modification of moore’s concept of labor-repressive agriculture captures a broader degree of landlord reliance on the political control of labor, even if not necessarily on outright coercion." (s. 238)

Inkomstojämlikheten i Italien på lång sikt

Ekonomisk-historikern Giacomo Gabbuti presenterade 2020 en ny långsiktig serie på den funktionella inkomstfördelningen i Italien. Huvudserien för löneandelen syns i diagrammet ovan: en nivå runt 50 procent 1895-1940 med undantag för kraftiga fluktuationer runt första världskriget (först ner, sen upp). Sedan ett trendbrott efter andra världskriget, då nivån ökade till runt 65 procent, en nivå som sedan var ganska konstant till 2015, då serien slutar. (Om än med en variation på så sätt att nivån var lite högre ca 1970-1985 och lägst ca 1990-2000.) Siffrorna från 1895 till 1950 är Gabbutis egna beräkningar; de från 1951 till 2015 är från Torrinis nationalräkenskaper.

Gabbuti säger i diskussionen av resultaten att den enorma ökningen från mitten av 1940-talet till mitten av 1950-talet nästan är större än man skulle kunna tro, men att den består med olika specifikationer. (s. 10-11) Han påpekar också att löneandelen före 1945 var påtagligt låg i Italien, lägre än i andra europeiska länder, vilket också har att göra med att lönenivåerna var låga. (s. 11) Han relaterar resultaten till tidigare forskning på ett intressant sätt:

"Starting from the pre-WWI period, labor shares are partly at odds with economic historians’ view of early Italian industrialization. Looking at indicators, such as personal income inequality, and drawing on theoretical insights such as factor prices convergence in the Atlantic economy, Toniolo (2003) stressed the “benevolent” aspects of an industrialization that had benefitted most of Italians. Amendola and Vecchi (2017) showed the absence of any Kuznets-like relationship in this period. In fact, neither wages nor labor shares followed the trend expected in a labor-abundant, emigration country such as Italy. According to Zamagni (1984), “the shift of the distribution of income in favor of profits is quite obvious” in the Giolittian period. Italian real wages in industry were on the rise, growing faster than in most other countries, but did not keep the pace of productivity, implying “an accelerated accumulation of profits”. Factor shares offer a “balanced” view, in between the optimistic reading based on personal income distribution, and the pessimistic evidence on industrial wages. Italian workers enjoyed a low, constant share of national income—despite the impressive migration flows of the period, and the increase in the strength of the trade unions." (s. 11)

Jag tänker att det låter rimligt att löneandelen kan varit särskilt låg under fascismen, med tanke på den italienska fascismens styrkemässiga ursprung i godsägarnas aktivism mot fackföreningar och strejker på 1910-talet, och fascismens betoning på nationell ekonomisk styrning och militarisering. Diskussionen om Kuznetskurvor och Toniolos (2003) optimistiska tolkning av industrialismens positiva effekter på inkomstfördelningen är så sett lite förvirrande för mig: jag tror absolut på att industrialismen minskade ojämlikheten i många kontexter (t ex den svenska), men om industrialiseringen sammanfaller i tid med en övergång till en fascistisk regim så tänker jag att det blir svårare att utläsa industrialismens effekter i sig.

I vilket fall, så övergår Gabbuti från denna makrodiskussion med fokus på det långa loppet, till en diskussion i sektion 5 av artikeln av kortsiktiga fluktuationer. För perioden före WW1 så talar löneandelarna emot Toniolos (2003) optimistiska tolkning, säger Gabbuti: löneandelen fluktuerade men runt en låg nivå. Under WW1 ökar löneandelen först men lider sedan en katastrofal minskning om 12 procentenheter, vilket inte är helt olikt helt andra ekonomier som Argentina, Danmark, Sverige, Spanien och Norge. Det är inte inflationen under kriget, säger Gabbuti, som förklarar löneandelens utveckling, för staten kontrollerade löner och priser och höll medvetet lönerna nere till vinsternas gunst. [1]

År 1919 börjar en ny period i löneandelens utveckling i Italien. 1919-20 inträffar de så kallade röda åren (biennio rosso), utmärkta av en skarp radikalisering av arbetarklassen, inte minst, säger Gabbuti, i protest just mot den skarpa sänkningen av lönerna och löneandelen under de föregående åren. Arbetarna strejkar och organiserar sig i fabriksråd och driver fram reformer som 8 timmars arbetsdag införd i februari 1919. 1921-22 uppnås den högsta nivån som löneandelen tar före 1945. Hösten 1922 tillträder dock Benito Mussolini som ny premiärminister, efter fascisternas paramilitära "marsch mot Rom", och ersätter den sittande liberala regeringen och inleder den fascistiska epoken i italiensk historia. Under 1920-talet faller löneandelarna igen (likt under Pinochets tid i Chile, säger Gabbuti med referens till Girardi och Bowles 2018), med en lågnotering om 44 procent år 1929, efter vilket löneandelen stiger inte på grund av någon positiv utveckling av lönerna, utan tvärtom på grund av att vinsterna föll oproportionerligt mycket i och med Depressionen. Under andra världskriget når löneandelen nya bottennivåer 1942-44, relaterat till den korporatistiskt och militaristiskt styrda ekonomin och arbetsmarknaden. (s. 14-15)

Den mycket kraftiga ökningen av löneandelen under 40-talets andra halva är som vi sett ovan den enskilt största händelsen i löneandelens historia i Italien sedan 1895. Så här ramar Gabbuti in diskussionen om denna utveckling:

"World War II was a catastrophe for Italy and its economy, but it marked the transition from fascism to democracy. Italy soon “returned to the pre-war levels of output”, despite the pessimistic expectations of the times. The country was rebuilt in a radically changed international environment: after years of autarky, Italy quickly dismantled controls, and returned very early to free trade (Boltho 2013). This could fit two of the main narratives on long-run increases in labor shares (Gollin 2002): at least in some key industries, Italy became able to adopt new technologies, while the increased international competition could have 
reduced the market power of capital owners. The immediate increase in real compensation would reflect an increased marginal product of labor. At the same time, the reopening of international trade promoted an increase of export sectors, characterized by higher productivity and remuneration, at the expense of sectors where labor accrued a lower share, generating a positive composition effect (Fenoaltea 2011, pp. 255–257). Due to unsatisfactory evidence, Giordano and Zollino (2017) ruled out, however, the possibility of reaching “strong conclusions” on the evolution of mark-ups in the 1940s. If anything, one of their estimates would suggest an increase in the first Republican decades.
An alternative, complementary explanation relies on institutional factors. Scholars working on the history of Italian institutions stressed that the Republican Constitution represented a fundamental break, not only with fascism, but also with the “liberal” period, especially in terms of workers’ protection. After the end of Fascism, Italian workers enjoyed new political and civil rights (Amendola et al. 2017, pp. 475–479). Indeed, the late 1940s were very intense in terms of industrial relations. As discussed by Musso (2011, 175-181), from March 1943—when major strikes occurred in Turin and Milan—big factories, whose employment share had grown during the war mobilization, became the main battlefield of the “home front”, accelerating the collapse of the fascist regime. Strikes and industrial conflict continued after the war, since summer 1945 (Musso 2011, 200–207). ..." (s. 15-16)

Det handlar alltså om två olika tolkningar: för det första en mer marknadsorienterad tolkning som bygger på den italienska ekonomins öppning mot världen i och med fascismens fall, för det andra en mer institutionell tolkning som fokuserar på demokratiseringen och fackets ökade styrka efter fascismens fall. Här pekar Gabbuti t ex på att 1949 efter 1962 och 1969 var det största strejkåret någonsin vad gäller arbetstimmar förlorade i strejker.

Diskussionen av 1950- och 60-talen börjar med en diskussion av arbetarhistorikers perspektiv på 1950-talet som svåra år för facken, efter att den tidigare enade fackföreningsrörelsen 1948 spluttrats i en socialistisk, en republikansk, en kristdemokratisk och en kommunistisk organisation. Men Torrini pekar på att löneandelen steg under perioden, eftersom arbetare flyttade från jordbruket där löneandelarna var låga till industrin där de var högre, och Gabbutis data bekräftar denna bild.

I nästa sektion diskuterar Gabbuti hur den funktionella och den personliga inkomstfördelningen samvarierat i Italien: han för samman sin löneandelsserie med Gini-koefficienter producerade av Amendola och Vecchi (2017, kap i Measuring Wellbeing: A History of Italian Living Standards) baserat på hushållsbudgetar. Den första grafen (Figur 7) som relaterar de två plottar dock inte de båda, utan extrapolerar Gini-estimaten för spridda år utifrån den årliga serien i löneandelen. Att döma av Gini-estimaten så var Ginin i alla fall runt 50 år 1901, därefter runt 45 1911, 1921 och 1931, och föll därefter till runt 40 år 1951.

I slutsatserna betonar Gabbuti att "In historical perspective, Italy emerges as a country where workers accrued a relatively small share of the national income, from the unification of the country in 1861 to World War II. Only after 1945, and very abruptly, labor shares converged to the European average." (s. 19) Han menar också att likt i Spanien, studerat av Prados de la Escosura (2008), så fångar variationerna i faktorandelarna antagligen större delen av variationen i ojämlikheten före 1945, medan ekonomin sedan dess blivit mer komplex och att skillnaderna inom löntagargruppen blivit viktigare. Mer generellt så menar han att "Compared to long-run estimates of personal income inequality, labor shares reveal the occurrence of “key distributive episodes”, in the sense of Atkinson (1997): most notably in the aftermaths of major shocks, such as the Great War, the March on Rome, and the Great Depression." Jag antar att man måste förstå denna kommentar mot bakgrunden att Amendola och Vecchis Gini-koefficienter före 1970 bara finns för vart tioende år 1901-1951 (och utan data för 1941) vilket gör att det blir svårt att analysera effekterna av specifika händelser och episoder, medan de årliga data som Gabbuti tagit fram tvärtom möjliggör sådan analys. Han säger också att: "Historically, Italian labor shares have been elastic to the evolution of capital-labor relationships, from unionization to reduction in worked hours, to the expansion of labor and social rights. Applied to medium-run analysis, labor shares reveal the impact of changes in labor market institutions and bargaining—that is, a fundamental political dimension of inequality." (s. 20) 

 

Fem år senare kom Gabbuti tillbaka med ännu en högrelevant studie av italiensk historisk inkomstfördelning. Denna gången tillsammans med María Gómez-León, och denna gång har de producerat Gini-koefficienter för varje år från 1901 till 1950, med hjälp av social tables-metoden. Deras artikel börjar så här:

"In recent years, scholars have debated the drivers of economic inequality, with key studies highlighting the “egalitarian” effects of major shocks—like wars and crises—in reducing inequality (Scheidel, 2018; Alfani, 2021). This view fits the interwar period, when advanced economies experienced a marked reduction in inequality following the two world wars and the Great Depression (Milanovic, 2016; Piketty, 2014). Yet, new evidence reveals substantial cross-country variation during this era, especially in right-wing authoritarian regimes, which often diverged from the expected egalitarian trend (Bartels 2019; Gomez-Leon and de Jong 2019). These patterns underscore the role of political context and power relations in shaping inequality (Alfani, 2021; Scheidel, 2024). Italy’s interwar experience —marked by the rise of Fascism amid major global shocks and domestic policy realignments—offers a striking case." (s. 1)

Vår studie, säger Gomez Leon och Gabbuti, bidrar med en studie av Italien som visar att ojämlikheten inte föll överlag som "the international debate" säger, utan att all minskning av ojämlikheten koncentrerades till två episoder: de två röda åren 1919-1920, och så åren efter 1945 och fascismens fall. Detta visar gentemot den krigsfixerade litteraturen att krig inte har någon ensidigt negativ effekt på ojämlikheten utan att krigens effekter beror på "the broader political and institutional context—such as how wars are financed, labor mobilization, and the balance of power between capital and labor." (s. 1-2) Studien visar också att fascismen, etablerad efter Marschen mot Rom 1922, hade regressiva effekter, först genom att gynna medelklassen och sedan genom att gynna kapitalinkomsterna. 

Litteraturöversikten börjar återigen med analysen att ojämlikheten föll i mitten av 1900-talet. de beskriver det så här: "There is a broad consensus that middle decades of the 20th century – marked by two world wars, the collapse of global trade after the Great Depression and the dissolution of empires – brought about a sustained reversal of the prior long-run rise in inequality, at least in advanced economies." Meningen slutar med en fotnot och i fotnoten refererar de överlag till Pikettys Capital (2014) och Milanovics Global Inequality (2018), samt mer specifikt till toppinkomstandelar hos Piketty, toppförmögenhetsandelar från Alvaredo, Atkinson och Morelli (2018) och Albers, Bartels och Schularick (2022) och förmögemhet-till-inkomst-ratios från Piketty och Zucman (2014). Men, säger de, fallstudier pekar på stora variationer: t ex Gomez-Leon och de Jongs (2019) studie av Storbritannien och Tyskland under mellankrigstiden, Bartels (2019) om toppinkomstandelar i Tyskland, Prados de la Escosura (2008) om inbördeskriget och Francoismen i Spanien, och Nikolic et al (2024) om Bulgarien och Tjeckoslovakien. 

Italien är ett passande case här, med dramatisk utveckling under första världskriget, två röda år 1919-1920, och därefter Mussolini-fascismen från 1922 och framåt. Så här beskriver de fascisternas fördelningspolitik:

"During its early years in power (1922–1930), the Fascist regime promoted pro-business and austerity policies, reversing many postwar reforms (Mattei, 2022). Privatizations and the dismantling of state controls from the war period boosted investor confidence and benefited large firms (Bel, 2011; Segreto, 2002). These policies were soon followed by a tightening of labor rights, suppression of independent unions and aggressive wage cuts (Zamagni, 1975; Musso, 2016), all of which restored profit margins and improved the relative position of the middle classes (Sylos Labini, 1974; Gabbuti, 2022).
A key turning point came in 1925–1926, with the Quota 90 policy, which abruptly revalued the lira (Cohen, 1972). While this harmed exporters, it was accompanied by wage deflation and a corporative labor regime that strongly favored employers (Segreto, 2002, p.83; Zamagni 1975, p.538).3 Additional legislation protected incumbent professionals, limited female labor participation—especially in the public sector—and helped preserve the social status of the self-employed and white-collar workers (De Grazia, 1992; Morris, 1996; Turi, 1994). Also during the 1930s, in response to the Great Depression, policies prioritized the industrial sector, channeling resources toward manufacturing (Gualerni, 1976) and implementing further wage reductions (Zamagni, 1975, p. 539; Mattesini and Quintieri, 2006).

In the 1930s, the invasion of Ethiopia (1935) and the subsequent international sanctions, while creating further profit occasions for Italian corporations (Turtur, 2024), led to the abandonment of the Gold Standard and the launch of autarkic policies. Rather than being 
centrally imposed, these measures were developed in close coordination with industrial elites and offered significant incentives to firms, including tax breaks and a growing domestic market (Bertilorenzi et al., 2022, p. 4; Segreto, 2002, p. 87).
During World War II, despite this support for industry, Italy lacked the necessary industrial and organizational capacity to replicate the wartime mobilization of World War I. Economic activity contracted from the early years of the conflict (Zamagni, 1998, pp. 213–214) and inflation surged dramatically. The collapse of the Fascist regime and the liberation of the country in 1945 marked a turning point, paving the way for institutional and social reforms. ..." (s. 2-3) 

Det är alltså intressant att forska om ojämlikhet i Italien under 1900-talets första halva, säger de, men existerande data ger inte hela inkomstfördelningen och ger bara ett fåtal år. Därför konstruerar de social tables.De följer Milanovic, Lindert och Williamson (2011) i att skapa en social table för den aktiva befolkningen, från folkräkningarna; överlag så representerar grupperna i deras tabeller 52 procent av hela befolkningen (tabellen saknar ju barn, pensionärer osv). De har gjort särskilda ansträngningar för att beräkna inkomsterna för egenföretagare, för män och kvinnor separat, och för att imputera kapitalinkomster som annars är bristfälligt representerade av hushållsbudgetar och skattekällor. En rad viktiga inkomstratios visas i Figur 1:

För att tolka de två diagrammen är det centralt att se på de olika y-axlarna -- från 0 till 18 i det vänstra diagrammet som representerar tre välbärgade grupper, och från 0 till 1 i det högra diagrammet som representerar fattigare grupper. I det högra ser vi t ex att lönearbetare låg runt 60-70 procent av den genomsnittliga inkomsten i landet ca 1910-1940, med vissa fluktuationer, och att åren 1940-1948 såg en enorm förbättring, från en bottennotering runt 50 procent till en toppnotering runt 90 procent. 

Baserat på sina social tables beräknar de Gini-koefficienter för 1901 till 1950. [2] Dessa visas som den röda linjen i Figur 2, som också presenterar Amendola och Vecchis (2017) Gini-koefficienter som de beräknat baserat på historical household budgets (HHB). Trots skillnader i källor och metod så är estimaten för överlappande år väldigt nära varann. Men ST-estimaten gör det också möjligt att se kortsiktiga fluktuationer. det ser ut som att ojämlikheten 1901-1950 hade en långsiktig fallande tendens i takt med industrialiseringen, men att "superimposed on this trend are several pronounced fluctuations and reversals, that coincide with major historical events and policy shifts": framför allt två ökningar ojämlikheten under WW1 och under fascismen.

 

 

 

För att kunna tolka utvecklingen mer precist så presenterar de i Figur 3 (inte återgiven här) också Gini-koefficienter uppdelat på skillnader inom löntagargruppen, och skillnader totalt, alltså med kapitalinkomster. Trenderna är väldigt lika varann men nivåerna skiljer sig rejält åt: när den totala Ginin är runt 50 i början av 1900-talet är den "bara" runt 30 inom löntagargruppen. Fascismen hade en stor ökande effekt på ojämlikheten både inom löntagargruppen och mellan löntagare och kapitalägare. [3]

För att analysera utvecklingen använder de också Growth Incidence Curves, som också jag och Diego använde i vårt Mexikopapper och som vi då lånade från Milanovic, men som Gomez Leon och Gabbuti ger cred för till Ravallion och Chen (2003). Här bryter de ner inkosmtfördelningen i inkomstgrupper på ett intressant sätt:

"The lower class (bottom 20 %) consists mainly of female wage-earners in agriculture and textile factories. The upper-lower class (P20–P50) includes female wage-earners in heavy industry and commerce, and male workers in agriculture and manufacturing. The lower-middle class (P50–P70) is composed of male wage-earners in heavy industry and commerce, and female workers in transport and services. The upper-middle class (P70–P90) includes self-employed and salaried males in industry, along with salaried professionals and public-sector workers, both male and female. Finally, the top-income group (top 10 %) consists of landowners, business owners in industry and trade, and high- salaried males employed in the liberal professions, public administration and transport."  (s. 9)

Med användning av dessa finner det att inkomstökningarna under Giolitti-perioden (-1914) var allra bäst för mitten av inkomstfördelningen, mellan percentil 40 och percentil 70, medan utvecklingen under första världskriget gynnade toppgrupperna. De två röda åren och recessionen 1921-22 drabbade tvärtemot toppgrupperna hårt, med kraftigt fallande kapitalinkomster. Under fascismens första fas 1922-1930 föll realinkomsterna för hela den nedre halvan av inkomstfördelningen medan inkomstökningen koncentrerades till den översta decilen. 1930-talet såg en ganska annorlunda bild med neutral utveckling för de lägsta två tredjedelarna, ökade inkomster runt percentilerna 80-90 och negativ för eliten. Andra världskriget-åren var en förlustaffär för alla italienare men minst för eliten.

 

 

referenser

Giacomo Gabbuti (2020) "Labor shares and inequality: insights from Italian economic history, 1895–1970", European Review of Economic History, pre-published online.

María Gómez-León och Giacomo Gabbuti (2025) "Wars, Depression, and Fascism: Income Inequality in Italy, 1901-1950", Explorations in Economic History 98: 101715.

fotnoter

[1] "According to Dogliani (2014), “during the Great War, Italy, more than other countries, experimented an authoritarian system of control, that forced civil society to military discipline without effective parliamentary control”. Wages declined until the end of the war, even if mass conscription made the economy almost “fully employed” (Galassi and Harrison 2005, p. 287), possibly because trade unions were not involved in the “Mobilization Committees” until 1917. The war effort was managed in an extremely disappointing way: inspectors were recruited “mainly from the limited population of managers, engineers, and industrialists”; procurement was managed “in arbitrary and mysterious ways” (even orally!), creating “favoritism, cronyism and corruption” (Galassi and Harrison 2005, pp. 279–286). According to Martinelli (2015), “the year 1917 was the truly critical year of the whole war for the Italian society”, and “unrest seemed to gain momentum”. The definite evidence on the real nature of the shock comes from private consumption, that collapsed even more abruptly than labor shares from 1914 to 1919 (figure 5). The slowdown in industrial production (peaking in 1917, before the military disaster of Caporetto) reflected the “physical” impossibility of expanding it further. This resounds in the letters by Italians soldiers, obsessively referring to the lack of food experienced in the trenches (ADN 2017)." (s. 13)

[2] Så här presenterar de metoden för att beräkna Ginis utifrån STs:

De sätter, förklarar de, ojämlikheten inom klasser till 0, och likaså överlappningskoefficienten L till 0. Dessa två antaganden är alltså att alla personer inom en klass/grupp har samma inkomst, och att det inte finns någon överlappning mellan klasser/grupper utan att högre rankade grupper alltid har högre inkomster än alla personer i lägre rankade grupper. I en fotnot motiverar de valet att sätta ojämlikheten inom grupper till noll: "As discussed by Modalsli (2015), this might result in the underestimation of the overall Gini, a bias we try to mitigate by including as many classes – salient groups – as possible. As argued by Milanovic (2018, p.1043), while this option is imperfect, it seems the best possible alternative to adopting arbitrary adjustments for the within-group distribution." (s. 6) Jag hade nog gärna sett en variant där man använder en parametrisk distribution inom varje grupp och visar hur stor skillnad det skulle göra för nivåerna i ojämlikhetsestimaten.

[3] Gomez-Leon och Gabbuti diskuterar det så här: " The March on Rome marked a significant turning point in Italian distributive history. In the early years of the regime (1922–1930), inequality among workers increased by 15 Gini percentage points, and overall inequality returned to prewar levels by 1925, suggesting a rapid redistribution in favor of capital. In the 1930s, overall inequality rose again, reaching a new peak. Despite a slight decline in within-labor inequality in the 1930s, income concentration continued to intensify. Fig. 3 shows that this was driven primarily by changes in owners’ incomes." (s. 8)

Genmodifierade sojabönor, arbetsdelning och demografi i Brasilien

År 2003 legaliserades en genmodifierad sojaböna i Brasilien, en böna som hade genmodifierats för att tåla ogräsbekämpningsmedel. I områden som odlade mer sojabönor, så föddes de följande 20 åren fler barn än i områden som odlade färre sojabönor. Vad var det som hände och vad var sambandet mellan den genmodifierade sojabönan och fertilitetens utveckling? Detta utforskar nationalekonomen Vivek S. Moorthy, verksam vid Florida State University, i en mycket intressant artikel i Economic Journal från 2025.

Moorthy påvisar att ogräsrensning (weeding) var och är en starkt kvinnokodad syssla i Brasilien, så när den modifierade sojabönan slog igenom så var detta en negativ chock för efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i sojaproducerande regioner. Hns estimat säger att kommuner med en en standardavvikelses ökning av GMO-böna upplevde en 9 procents minskning av kvinnors löner i jordbruket, utan någon motsvarande ökning för kvinnors löner i andra sektorer. I stället så ledde de jordbruksarbetande kvinnornas negativa chock till att de arbetade mer i hemmet, och födde fler barn.

 

referens

Vivek S. Moorthy (2025) "Agricultural technological change, female earnings and fertility: evidence from Brazil", Economic Journal. 

Slavägares förmögenheter i Sydstaterna efter inbördeskriget

Hur påverkade avskaffandet av slaveriet i USA:s Sydstater förmögenhetsfördelningen och utvecklingen för förmögenheterna över tre generationer? Detta besvarar nationalekonomerna Philipp Ager (Mannheim), Leah Boustan (Yale), och Katherine Eriksson (UC Davis) i en artikel publicerad i American Economic Review år 2021. Artikeln börjar drastiskt och effektivt:

"Wealth concentration in the hands of a small but powerful elite contributes to underdevelopment (Engerman and Sokoloff 1997, 2002). Although wealth inequality is highly persistent, it can dissipate during times of war, revolution, or catastrophe (Clark 2014; Atkinson, Piketty, and Saez 2011; Piketty 2014; Scheidel 2017). Are these sudden changes to the distribution of resources long lasting, or do the families that started out ahead before an upheaval return to the top?" 

De studerar detta i kontexten Södern i USA decennierna efter inbördeskriget. Södern var före inbördeskriget ett extremt ojämlikt samhälle: personen i den 90:e percentilen av förmögenhetsfördelningen hade en 15 gånger större förmögenhet än vad personen på medianen av fördelningen hade, medan relationen i Nordstaterna var 9 gånger. (I USA idag är ration 12 gånger, säger de med referens till Kuhn, Schularick och Steins 2017.) När slaveriet förbjöds var det ett hårt slag för de som varit slavägare före inbördeskriget, vilket var 21 procent av de vita hushållen i Södern; färre än 0.5 procent av hushållen ägde fler än 50 slavar. Mellan 1860 och 1870 minskade de vita sydstaternas förmögenheter med 60 procent på medianen och med 74 procent vid den 90.e percentilen.

Ager, Boustan och Erikssons design är att de jämför slavägande hushåll som var lika rika år 1860 men som ägde olika antal slavar. År 1870 så var de tidigare mer slavägande hushållen fattigare än de jämförbara hushållen, men sönerna var år 1900 i princip lika rika och år 1940 var sönsönernas inkomster lika stora som de jämförande sönsönerna.

Studien bygger på folkräkningarna, som 1860, 1870 och 1900 innehåller information om förmögenheter, och som 1940 innehåller motsvarande info om inkomster. (Därav den förändrade jämförelsepunkten.) 

De tolkar de rika familjernas återhämtning över två generationer som att de rika och slavägande hushållen hade starka resurser som inte bara var själva förmögenheten. Det verkar framför allt vara sociala nätverk och kontakter med andra rika familjer, inklusive familjer som före 1865 var mindre slaveriberoende och därmed inte drabbades lika hårt av slaveriets avskaffande, som gynnade att de en gång så rika familjerna kunde studsa tillbaka i den ekonomiska hierarkin.

 

referens

Philipp Ager, Leah Boustan, och Katherine Eriksson (2021) "The Intergenerational Effects of a Large Wealth Shock: White Southerners after the Civil War", American Economic Review 111.

Tyska importchocker och framväxten av den brittiska välfärdsstaten

Tysklands uppgång som industriell makt decennierna efter landets enande 1871, och dess utmaning mot Storbritanniens position som "the workshop of the world", jämförs ofta med Kinas uppgång som industriell makt efter 1990-talet och dess utmaning mot USA:s plats som den globala politiska hegemonins enda hegemon. I mitt förra blogginlägg undersökte jag hur den demografiska och ekonomiska omvandlingen i Tyskland under dessa decennier påverkades av inflödena av billigt spannmål från Amerika; här ska jag istället diskutera hur utflödena av tyska industriexporter påverkade den politiska omställningen i ett av mottagarländerna, nämligen Storbritannien.

Det är statsvetarna Kenneth Scheve (då Yale, nu Notre Dame) och Theo Serlin (då Stanford, nu KCL) som undersökt detta förlopp i en artikel i American Political Science Review, publicerad 2022. Liksom Bräuer och Kersting i deras artikel om den tyska spannmålsimporten från Amerika, så utgår Scheve och Serlin från Autor, Dorn och Hansons kanoniska artikel om "Kinachocken" från 2013, och mer specifikt den stora litteratur som följt och utvecklat Autor-Dorn-Hanson i att undersöka hur exponering till kinesiska importer påverkat politiken i de rika länderna. Jag var inte bekant med denna litteratur alls, men Scheve och Serlin visar att det finns en mycket stor litteratur som argumenterar att regioner som varit särskilt konkurrensutsatta av kinesiska importvaror sett en större omvändning till skepsis till statliga ingrepp i ekonomin, och till mer auktoritära och nationalistiska värderingar. [1] 

Intressant nog så var utfallet i Storbritannien i början av 1900-talet helt annorlunda. Scheve och Serlins argument är att utsatthet för tyska industriimporter fick de mest industriella delarna av Storbritannien (mer specifikt: de delar som mest producerade de industrivaror som också Tyskland kom att producera) politiskt sett drevs till att stödja Liberalerna och Labour och uppbyggnaden av välfärdsstaten. [2] Detta genom två mekanismer. Den första är att folk vars jobb riskerades av de nya importerna, krävde större skydd från staten i form av socialförsäkringar. Den andra är att bilden av de arbetslösa förändrades, från en nedlåtande syn på oförtjänta luffare och "vagrants", till i övrigt dugliga personer som drabbats av olyckor som inte var deras eget fel, och därmed personer som förtjänade statligt stöd. Forskningsdesignen för att visa detta är Autor-Dorn-Hansons shift-share-design -- 94 industrivaror, ett hundratal valdistrikt för valen i England och Wales 1880-1910 -- men insamlingen av data på utfallsvariablerna är innovativ: de samlar in inte bara väljarstöd (Tories går ner [3], Liberalerna och Labour upp) utan också tidningsdata från 480 digitaliserade tidningar och kandidaters valmanifest som Laura Bronner och Daniel Ziblatt redan samlat in. [4] Tidningsdata används för att visa att retoriken om fattigdom och arbetslöshet blir mer medkännande och liberal i mer import-utsatta regioner, och kandidatdata används för att visa att politiker i dessa områden blev mer benägna att kräva välfärdsreformer.

Om resultaten då talar emot vår tids egen förståelse av Kinachocken i USA och Västeuropa som en rot till den högerpopulistiska och auktoritära vändningen -- i det brittiska fallet ledde ju "Tysklandschocken" istället till mer liberala och socialdemokratiska värderingar --  så stöttar de däremot en klassisk teori inom politisk ekonomi om hur länder med större handelsberoende, också utvecklar större välfärdsstater. Denna "kompensationsteori" -- välfärdsstaten anses kompensera för den ökade ekonomiska osäkerhet som följer på frihandeln -- utvecklades på 1970-talet av David Cameron (“The Expansion of the Public Economy: A 
Comparative Analysis.”, APSR, 1978) och på 1990-talet av Dani Rodrik (“Why Do More Open Economies Have Bigger Governments?”, JPE, 1998) och applicerades på data från välfärdsstatens klassiska epok, efter 1945, men Scheve och Serlins analys visar ju på motsvarande mekanismer på en intra-nationell nivå för en 1800-tals och tidig 1900-tals-kontext. 

referenser

Kenneth Scheve och Theo Serlin (2022) "The German Trade Shock and the Rise of the Neo-Welfare State in Early Twentieth-Century Britain", American Political Science Review.

fotnoter

[1] Referenserna här är många: (Baccini and Weymouth 2021; Ballard-Rosa et al. 2021; Broz, Frieden, and Weymouth 2021; Che et al.2016; Colantone and Stani 2018a; 2018b; 2018c; De Vries, Hobolt, and Walter 2021; Gidron and Hall 2017; 2020; Hays, Lim, and Spoon 2019; Margalit 2019; Milner 2021). Baccini och Weymouth-artikeln ser intressant ut: “Gone for Good: Deindustrialization, White Voter Backlash, and US Presidential Voting.” American Political Science Review 115 (2). Ballard-Rosa et al handlar om  “The Economic Origins of Authoritarian Values: Evidence from Local Trade Shocks in the United Kingdom.” och är publicerad i CPS. Colantone och Stanig heter “The Trade Origins of Economic Nationalism: Import Competition and Voting Behavior in Western Europe.” och är publicerad i AJPS.

[2] Scheve och Serlin använder en för mig märklig terminologi om att detta skulle vara "the neo-welfare state" att jämföra med den tidigare existerande fattigvården, som då blir "the old welfare state". Som jag ser det förtjänar inte 1800-talets fattigvård etiketten "välfärdsstat" och då faller också neo-prefixet bort för 1900-talets välfärdsstat. 

[3] En intressant historisk detalj här är att Storbritannien under det sena 1800-talet förde en konsekvent frihandelspolitik och att den politiska eliten identifierade sig som en "free trade nation", och att det därför var enormt uppseendeväckande när Tories under Chamberlain under 1900-talets första år svängde till en pro-tariff-hållning. Detta brukar förstås just i relation till de växande importerna från Tyskland och liknande länder, men enligt Scheve och Serlins kvantitativa resultat så var det alltså inte de mer import-utsatta områdena som krävde tariffer -- för de vände ju sig till Liberalerna och Labour, som var mer konsekvent för frihandel än vad Chamberlains Tories var.

[4]  Importdatat kommer från Annual Statement of the Trade of the United Kingdom. De räknar tyska importer från tyska, belgiska och holländska hamnar som tyska. Överlag så dubblades tyska importer 1880-1910. Att beräkna sysselsättningsandelen för 94 olika industrier på valkretsnivå låter väldigt svårt men de menar att de kan göra det med 1881 års folkräkning som finns fritt tillgänglig från Minnesota Population Center. Närmare bestämt så säger de att: "Occupational categories in the nineteenth-century census contain a high degree of specificity about industries, distinguishing, for instance, “Ironfounders” from “Iron clasp, buckle, and hinge makers” and “Brass founders.” We group occupational categories and product-level import data into 94 industries, with the goal of identifying the finest level of variation present in both the trade statistics over the total period and the occupational categories." För att matcha kategorierna som använts i den sociala och ekonomiska statistiken till valkretsar så går de via församlingarna: "For the 1881 census, we use crosswalk files constructed by Jusko (2017), who manually assigned parishes to constituencies based on contemporary reports by the boundary commission and maps. For other years, we first link the census data to a consistent GIS based on parishes in the 1851 census (Satchell et al. 2016), using crosswalk files constructed by Day (2016). We then assign parishes to constituencies using shapefiles from the Great Britain Historical GIS Project (2004)." (s. 6 i prepublication-pdf:en)

Handelschocker i det tyska 1800-talet

 

På 1870-talet vällde massvis av billigt spannmål in på de västeuropeiska marknaderna. Spannmålet kom från Ryssland och från Nordamerika och anledningen till att det mer eller plötsligt dök upp nu var att transporttekniken, både genom järnvägar och ångbåtar, förbättrats så mycket att det nu var möjligt att odla vete i Ukraina eller Saskatchewan för att sälja det i London, Paris eller Stockholm med en god vinst. Detta blev en chock för de etablerade veteproducenterna i Västeuropa -- godsägare och bönder -- som reagerade på olika sätt: i Tyskland och Sverige, till exempel, införde man tullar för att skydda de egna producenterna.

Nationalekonomerna Richard Bräuer och Felix Kersting tar i en artikel i Economic Journal upp hur den tyska ekonomin anpassade sig. De förklarar att den stora importchocken på 1870-80-talen kan ses som en historisk parallell till den importchock som USA och västvärlden upplevt de senaste 25 åren eller så och som brukar kallas "the China Shock". [1] Enligt den kanoniska studien av David Autor, David Dorn och Gordon H Hanson från 2013 så fick den ökade importen av kinesiska industrivaror stora och starkt negativa effekter på livet i de delar av USA där man tidigare i hög grad försörjt sig på sådan industriell tillverkning som Kina nu kan göra billigare. Men så har det inte varit i alla handelschocker: Bräuer och Kersting pekar på ett Brookings-papper av Blanchard och Katz från 1992 där dessa menar att en del chocker absorberas inte minst genom en migrationsrespons: arbetare flyttar från de mer drabbade till de mindre drabbade regionerna.

Likt Autor, Dorn och Hanson, säger de, så finner de att handelschocken "caused regional decline": en en standardavvikelses ökning av handelschock minskade sysselsättningsgraden (på tyskt county-nivå, Kreis?) med 2,1 procent på 15 år. Men arbetarna reagerade genom migration: ut-migrationen ur området ökade med 1,5 procent och det uppstod inte heller någon extra politisk polarisering i dessa områden. Städerna växte mer i dessa områden och bönderna övergick i högre grad till animalieproduktion, som inte var lika utsatt för internationell konkurrens.

Hur ska man då kunna veta att det verkligen var importchocken som orsakade de olika förändringarna som observeras? Bräuer och Kersting för en tydlig diskussion om identifikation:

"We relate this growing trade exposure with Prussia’s agricultural census containing the cultivation areas for various crops within each county using a shift-share approach. For causal identification, we use three different instrumental variables (IVs) to instrument the competitive gains of the United States and Argentina—by far the biggest import sources—in the German market: first, we use the competitive gains of those countries in Italy, second, we use US exports to independent Asian and African countries and, third, we use the decline in US agricultural prices. This way, we can isolate the supply shock undoubtedly 
happening in the Americas—through railways and the steamboat connecting large areas of land to the global market at low costs—from developments in Germany that might pull grain imports into Germany. Italy works well as a comparison market, as it is another newly formed, rapidly industrialising country without strong institutional ties to Germany. Independent Asian and African countries like Japan and China—though less comparable to Germany—had even fewer such ties to Germany and are thus useful to create another exogenous instrument. The same logic applies to the decline in US prices for agricultural products. The results of the three approaches all point in the same direction with similar magnitudes and highly significant coefficients throughout." (s. 136)

De placerar in sin studie i en intressant ekonomisk-historisk kontext: 

 "Closely related to our paper, Heblich et al. (2020 ) demonstrated a strong migration response after the repeal of the Corn Laws in the UK. Suesse and Wolf ( 2020 ) showed that farmers in the eastern part of Prussia adjusted to the effects of the first globalisation by establishing credit cooperatives and switching to animal husbandry. Our findings are in line with both papers. Gomellini et al. ( 2022 ) provided evidence that growing trade exposure fostered the North-South gap in Italy. In addition, our results fit the long-term predictions of trade models for the first globalisation (O’Rourke, 1997 ; O’Rourke and Williamson, 1999). Our result of a strong migration response validates the assumption on labour mobility typically used in these models." (s. 137)

Däremot hittar de ingen specifik svängning till protektionism i de mer drabbade regionerna, i kontrast till klassisk litteratur om frihandelns politiska ekonomi (Gourevitch 1977; Rogowski 1989; Lehmann 2010). De verkar inte heller finna stöd för edn motsatta hypotesen från Scheve och Serlin (2023,  ‘The German trade shock and the rise of the neo-welfare state in early twentieth-century Britain’, APSR) att ökad import från Tyskland i England ökade stödet för det Liberala partiet och välfärdsstaten. Den andra litteraturen som de bidrar till är, säger de, den om samtida handelschocker, och där bidrar de inte minst med att visa betydelsen av migrationsrespons. För Kinachocken i USA idag finns motstridiga resultat på denna punkt: Greenland, Lopresti och McHenry (‘Import competition and internal migration’, REStat 2019) finner en signifikant migrationsrespons, och Faber, Sarto och Tabellini (2019, WP) finner tvärtom att denna saknas.

I sin historiska bakgrund betonar de att de delar upp perioden från 1870 till 1914 i perioden före och efter 1895: importerna var klart större efter än före 1895. Däremot så menar de att tullarna introducerades redan i det sena 1870-talet och behölls på ungefär samma nivå på 1890-talet. (s. 139) [2]

Måttet på "how hard any specific rural county was hit" bygger på Autor, Dorn och Hanson (2013):

NetImp_s;t är förändringen i nettoimporter av grödan s, som fördelas baserat på hur stor andel av jordbruksmarken i området i som år 1882 ägnades åt att odla grödan s relativt till hur stor andel av jordbruksmarken i hela Preussen som ägnades åt att odla grödan. Detta delas med antalet arbetare år 1882. "This yields the average exposure of the workers within a given county, whether or not they work in agriculture, a measure comparable to that used in contemporary studies. This is done because the y variables (employment, migration, income and political outcomes) are also at the level of the whole county, not only its agricultural population. " (s. 140) Och de förklarar måttet så här: "This measure captures the change in the level of trade exposure (relative to the start of the period) as an approximation of the market share foreign products have in German agricultural production. That is, if a county faces a change of net imports of 100 marks per worker per year (compared to an average wage of 635 marks in 1895 based on Desai, 1968 ), we use this as a measure of how much additional domestic demand is fulfilled by foreign workers. " (s. 141)

De för också en intressant diskussion om skillnaden mellan karta 3a, som jag klistrat in nedan, och karta 3b, som jag klistrat in överst i inlägget. 3b visar bara hur stor andel av arbetskraften som var sysselsatt i jordbruket, men 3a visar hur intensiv handelschocken var, alltså måttet från ekvationen ovan, och då är det ju centralt inte bara ifall folk jobbade i jordbruket utan vilka grödor de producerade. Vi ser att de östraste delarna av Preussen var hårt drabbade men att det finns ett band från Östersjökusten ungefär från Danzig på västra sidan av bukten som vi ser uppe till höger, ner åt sydväst ungefär förbi dagens Posen och ner till Sachsen, där jordbruket sysselsatte de flesta men där man tydligen inte levde på att odla spannmål.

Huvudresultaten presenteras i en tabell med fem uppsättningar av regressionsresultat. De beroende variablerna är områdets nettomigration, sysselsättning, inkomst och inkomst per capita. De fem uppsättningarna är för det första en OLS-regression med veteprisets "shock agriculture" i tyska mark som förklarande variabel, och i uppsättningar 2-5 olika instrumentvariabeldesigner: import av vete från USA och Argentina till Italien, importer från USA till Asien och Afrika, priserna på vete på Östkusten i USA, och rysk import till Italien. Resultaten säger att en en standardavvikelses ökning av handelschocken ledde till att 1,5 procent av befolkningen flyttade ut ur området. Sysselsättningsandelen minskar av samma chock med 2,1 procent.

För att studera ifall handelschocken ledde till politisk polarisering så studerar de utvecklingen av partistöd mellan 1898 och 1912; de hittar inga signifikanta effekter där, men man hade ju velat se fler specifikationer: framför allt tidigare år men också som en robustness check/reality check en specifikation med nivåerna av partistöd som utfallsvariabler. 

Efter resultatredovisningen följer en sektion med rubriken "Validation of the empirical strategy" och som handlar om shift-share-designen. De inleder denna diskussion så här:

"In principle, Bartik-type instruments require standard identifying assumptions. However, because these instruments are themselves computed as the sum of shifts (in imports) and shares (in crops), it is harder to parse what these assumptions mean intuitively. Goldsmith-Pinkham, Sorkin and Swift ("Bartik instruments: what, when, why and how", AER 2020) and Borusyak, Hull and Jaravel ("Quasi-experimental shift-share research designs", RESTUD 2022) disentangled two different sets of identifying assumptions, each of which is sufficient to guarantee the exogeneity of the Bartik instrument: in our setting, these translate to either the exogenous assignment of import shocks to crops or the exogeneity of the crop shares." (s. 152) 

Det första antagandet är alltså "exogenous assignment of shocks". Det handlar om ifall produktivitetsutvecklingen i USA:s jordbruk kan ha påverkat olika grödor i Preussens jordbruk genom andra kanaler än handel. Bräuer och Kersting säger att de ser tre möjligheter till sådan kontaminering. Ett, att Tyskland inför tariffer eller andra politiska åtgärder som respons på vad de ser hända i Amerika. Två, att sektorer som var särskilt på nedgång i Tyskland i sig attraherar importer (genom opportunistiska aktörer utomlands som ser möjligheter). Tre, att teknologin som utvecklas i Amerika direkt importeras till Tyskland och börjar användas i det tyska jordbruket. De har redan argumenterat för varför deras instrument undviker problem 1 och 2: problem 3 diskuteras särskilt i relation till nya resultat i Appendix B. De diskuterar också ifall ökade ryska importer skulle kunna driva resultaten. De menar att spannmålsimporterna från Ryssland inte tog fart förrän 1910 och visar också separata resultat för ryskt spannmål i grund-regressionstabellen (tabell 2).

Nästa exogenitetsantagande handlar inte om chockerna utan om grödornas andelar i Tyskland. Bräuer och Kersting inleder diskussionen om detta så här: 

"Exogeneity of shares. The results so far suggest that the shocks were exogenously assigned to the shares. We also present some evidence that the shares are exogenous to growth. To be more confident that the crop shares do not have inherent growth potential that we wrongly attribute to trade, we compare the growth performance of agricultural regions with certain crops before and after the trade shock. This is intuitively similar to looking not at growth, but at its acceleration. The identification is thus in the second derivative. Specifically, Online Appendix Figures B5 and B6 report the results of this exercise following Goldsmith-Pinkham et al. ( 2020 ): the sample is not generally large enough to produce significant results, but regions with a high share of wheat experienced both a lowered employment share and net emigration in the shock period, compared to the 1882–95 period. Conversely, regions relying on rye and potatoes grew faster in the shock period (1895–910) than before. This pattern is well explained by our trade shock, which consists mainly of wheat, oil fruits and fodder (mostly maize) imports to Germany." (s. 153)

De följer också Goldsmith-Pinkham et al i att räkna om huvudresultaten fast med bara en gröda i taget: bara vete, bara oljeväxter, bara foder, osv. Resultaten är konsekventa, förutom för foder där mer foderproducerande regioner får kraftigare tillväxt efter 1895 än andra regioner. Detta kan bero på en övergång från spannmålsproduktion till animalieproduktion generellt, vilket ökade inhemsk efterfrågan på foder. "These production linkages between crops are ignored in our analysis, as is standard in this literature." (s. 154)

En tredje check är att de kollar på pre-trends: kan det vara så att spannmålsproducerande områden hade en annorlunda (mer negativ) utveckling än andra redan före importchocken? De använder befolknings- och sysselsättningsdata för 1882-94 (inkomstdatat börjar först 1891) för att visa att så inte är fallet. 

Efter en matig resultatdiskussion, inklusive utförliga robustness checks, följer en sektion om "The Adjustment Process". Här visar de att de rurala områdena som var mer spannmålsproducerande skiftade ut ur spannmål som respons på chocken -- något förvånande tycker jag, men Bräuer och Kersting kommenterar att: "This is likely because these rural counties are locked into their specific crops by weather and soil conditions. This result is in line with the long strand of literature that uses the fact that locations are only suitable to some crops as an instrument." (s. 156) Däremot verkar de mer drabbade områdena ha minskat andelen sysselsatta i jordbruket totalt, och ökat andelen i tjänstesektorn. De mer drabbade områdena såg fallande intäkter i jordbruket, vilket de tolkar som en proxy för avkastning per hektar, och ökande djur-per-arbetare-ratio, vilket de tolkar som ökad kapitalintensitet, och vilket är i linje med Suesse och Wolfs (2020, ‘Rural transformation, inequality, and the origins of microfinance’, Journal of Development Economics) resultat om omställningen i jordbruket i östra Preussen.

Överlag, säger B och K, så finns det en del belägg för att handelschocken utlöste strukturomvandling i de drabbade områdena -- olikt Kinachocken i USA idag -- men den huvudsakliga responsfunktionen var ökad intern migration. De utforskar denna migrations logik i en sektion som använder en geografisk modell från Allen och Donaldson (2022, ‘Persistence and path dependence: A primer’, Regional Science and Urban Economics). Allen och Donaldson har en jämviktsmodell med en matris av alla distrikts ömsesidiga flyttkostnader (kulturellt avstånd, fysiskt avstånd osv) och -vinster; Bräuer och Kersting applicerar en enklare, reduced form estimation av en del-jämviktsmodell-version istället. Regressionerna handlar om effekter på städer (som de definierar som counties med färre än 25 procent anställda i jordbruket): genom matrisen med sannolikheten att flytta mellan olika counties år 1890 medieras hur olika rurala counties chockades av spannmålsimporten. Mindre tekniskt: städer med stor tradition av immigration från regioner som producerade mycket spannmål och drabbades av importchocken, förväntas drabbas hårdare. Enligt dessa regressioner så ledde en standardavvikelses ökning av handelschocken till 2,6 procent mer in-migration per år för städerna. Samtidigt så expanderade kapitalstocken kraftigt, så dessa arbetare kunde få produktiva jobb. 

Varför var då responsen på handelschocken så annorlunda än den kanoniska Kinachocken studerad av Autor, Dorn och Hanson? Bräuer och Kersting pekar på att arbetare idag har väldigt mycket mer specifikt humankapital än vad arbetare hade i slutet av 1800-talet (och jobben idag kräver mer kunskaper), och dessutom så fanns det inga socialförsäkringar för att stötta lantarbetare som blivit av med arbetsmöjligheterna. 

 

referens

Richard Bräuer och Felix Kersting (2024) "Trade Shocks, Labour Markets and Migration in the First Globalisation", Economic Journal 134: 135-164. 

fotnoter

[1] De gör i en fotnot en fascinerande back-of-the-envolope-uträkning av chockens intensitet i Tyskland på 1800-talet jämfört med USA idag: " Starting from almost zero grain imports from the United States and Argentina in the 1880s, the annual German import volume dramatically rose to more than 400 million marks by 1913. This shock was roughly half as strong as the contemporary China shock to the United States. /.../ The most affected quintile of US counties experienced imports per worker between 10% and 33% of an average worker wage ($42.000 in 2000). The most affected quintile of Prussian counties was affected by imports per worker of between 5% and 19% of an average worker wage of 635 marks in 1895 (Desai, 1968 )."

[2] Timingen är intressant här. I svensk historiografi brukar man säga, vad jag kan minnas, att spannmålsimporten tog fart redan på 1870-talet och att den gjorde att 1880-talet var en kristid för svenska bönder. Men Bräuer och Kersting förlägger exportchocken till senare. I diskussionen om sin metod så konstaterar de också det att måttet blir ju problematiskt om bönderna förutsåg importchocken och föregick den genom att ställa om sin produktion: "Another threat to our identification is that farmers might have anticipated rising imports and moved away from contested products before the actual trade shock. This would bias the 
results towards zero since our measure of import competition would no longer capture the actual pressure faced by regions. To account for this anticipation effect, we use the original distribution of cropland as of 1883 for our shock measure. Thus, we are confident that our main results are impervious to anticipation effects. " (s. 149)

När jag kollar på SCB:s historiska statistik (Historisk statistik för Sverige. Del 3, Utrikeshandel 1732–1970) så säger den detta om spannmålsimporten. Antalet deciton importerat vete: år 1861-1865 runt 2000 deciton. 1866-70 lite mer. 1871-75 återigen låga värden, runt 1000 deciton i medelvärde. 1876-80 runt 5000 deciton/år. 1881-85: runt 45 000 deciton per år! 1886-90: dito. Den stora ökningen sker alltså i det tidiga 1880-talet. Om vi istället tittar på råg så var importen tidigt mycket högre här. 1861-65 ca 40 000 deciton/år. 1866-70 ca 65 000 deciton/år. 1871-75 ca 60 000 deciton. 1876-80 ca 100 000 deciton. 1881-85 ca 150 000 deciton. 1886-90 ca 130 000 deciton/år. Rågimporten är alltså på en mycket högre nivå och ser en stark ökning, nånstans mellan 50 och 100 procent, redan i 1870-talets andra halva. Korn ser ingen stor ökning av importen under perioden; havret ökar först under 1900-talets första år, då från < 10 000 deciton/år till över 50 000 deciton per år.

Jörn Svensson, diskuterar i inledningen till sin doktorsavhandling Jordbruk och depression 1870-1900: en kritik av staitstikens utvecklingsbild (1965) kontexten så här: "1870-talets stora exportkonjunktur" bröts omkring 1880. (s. 12) På samma sida säger han dock också att depressionen började "mot slutet av 1870-talet" och "kan anses övervunnen föst kring 1900". Den svenska sapannmålsexporten minskade på 80-talet och upphörde vid mitten av 1890-talet (ref Åmark 1923), och priserna föll (ref Myrdal). I avhandlingens slutsatser (s. 285-286) betonar Svensson att 1880-talets utveckling var inte alls så positiv som man antagit, och brytpunkten 1890 är en artefakt av dålig statistik. Tullarna 1888 hade inte den effekt som man tänkt. Jordbruksdepressionen efter 1880 var inte bara en prisdepression utan ett verkligt bakslag "som radikalt bryter den tidigare utvecklingskurvan". Jörberg (Growth and Fluctuations of Swedish Industry, s. 97-106) har visat att på 1880-talet slutar den industriella expansionen drivas av produktivitet, och istället tar man in stor mängd arbetare och expanderar på så sätt. Svensson menar att det har att göra med ökande arbetslöshet i jordbruket. Emigrationen framstår än mer än tidigare som en oundviklig och nödvändig avlastning av ett befolkningsöverskott.