fredag 26 februari 2021

Rösträttsreformer


Statsvetaren Adam Przeworski ställer i en artikel från 2009 en intressant fråga redan i titeln: 1900-talets rösträttsreformer, var de till skänks (granted) eller erövrade (conquered)? Han börjar också själva texten med ett intresseväckande citat, från den engelske preminärministern Earl Grey i parlamentets debatt om rösträttsreform 1831: ‘The Principal of my Reform is to prevent the necessity of revolution. I am reforming to preserve, not to overthrow.’

1700- och 1800-talets rösträttsreformer handlade inte om demokati i någon djupare bemärkelse;  de fattiga och kvinnorna uteslöts i princip alltid. "the road from representative government to mass democracy took a long time to traverse." (s. 291) År 1900 hade bara ett land allmän rösträtt medan 17 länder hade rösträtt för alla män. (Det låter som högt räknat tycker jag!) Med en go utblick till forskningsdiskussionen på 1960-70-talen sammanfattar Przeworski läget så här:

"The classical explanation of extensions is the one offered by Earl Grey: reform to preserve. This explanation was echoed by Bendix and Rokkan,2 who observed that following the French Revolution many if not most European countries have undergone a process of popular agitation demanding that extension of rights, some pattern of resistance to this agitation by the privileged and established sections of the population, and an eventual accommodation through a new definition of rights. Przeworski and Corte´s3 as well as Freeman and Snidal4 developed models in which elites extend franchise as a response to the declining viability or legitimacy of the political system. In turn, Conley and Temini argued that extensions of franchise occur when the interests of the enfranchised and disenfranchised groups conflict and the disenfranchised group presents a credible threat.
Albeit in different languages, the generic argument runs as follows: (1) Being excluded is a source of deprivation of some kind. (2) At some time, the excluded threaten to revolt (the political system suffers a deficit of legitimacy). (3) Although sharing political rights would have consequences that are costly for the incumbent elite, the elite prefers to bear thes costs rather than risk a revolution. (4) Once admitted, the new citizens use their rights within the system, abandoning the insurrectionary strategy (they become encapsulated, co-opted or integrated). Hence, extensions of rights are a response of the incumbent holders of rights to revolutionary threats by the excluded.

This general argument is subject to a twist, recently provided by Acemoglu and Robinson. In their model, when the elite is confronted by a revolutionary threat of a sufficient magnitude, it calculates that it would be better off making economic concessions than risking that a revolution would damage their property. But if the threat is ephemeral, that is, if the capacity of the masses to revolt is not due to their permanent organization but only to some transient circumstances, a promise by the elite that it would maintain these concessions when the threat evaporates is not credible and the masses would revolt even if granted economic concessions. The only credible response is to change the identity of the pivotal decision maker by extending suffrage. Hence, suffrage extensions are to be expected when the elite faces a transient insurrectionary threat, a sporadic outburst of political unrest." (s. 292-3)

I alla dessa förklaringar erövras rösträtten av de exkluderade. I en motsatt tradition så utvidgas rösträtten mera frivilligt av eliterna.

"Lizzeri and Persico (Quarterly Journal of Economics, 2004) argued that extending suffrage changes the political equilibrium from one of redistribution to one where redistribution is curtailed in favour of providing public goods. This is because those currently disenfranchised value transfers less than members of the extant elite. Hence, when suffrage is extended the value of transfers becomes diluted and they become less attractive in relation to public goods. What precipitates extensions, therefore, are exogenous changes in the evaluation of public goods by the incumbent elite. Specifically, Lizzeri and Persico, who focus on nineteenth-century Britain, argue that the precipitating factor was the rapid growth of cities, which generated demand for sanitation and for roads. Ticchi and Vindigni claimed, in turn, that if an elite wants to induce men to engage in acts as costly as fighting and perhaps women to take men’s place in the factories, it must offer them a quid pro quo in terms of political rights. /.../

Finally, if the elite is divided, a majority within it may want to extend suffrage for partisan reasons. These reasons may be narrowly electoral, just a search for votes, but they may also entail looking for allies in pursuit of economic interests. Note that Acemoglu and Robinson considered but rejected the possibility that extensions were driven by partisan reasons in the cases they studied, while Lizzeri and Persico ruled out electoral considerations by an assumption. Yet Llavador and Oxoby think that a party of industrialists would extend suffrage to workers in order to obtain a mandate for pursuing industrialization policies, while a party of landowners may want to block such policies by enfranchising peasants in addition to workers." (s. 293-4)

Przeworski pekar på att de olika förklaringsmodellerna delvis handlar om olika typer av rösträttsutvidgningar -- per klass, per sektor, per kön.. Därför kan olika förklaringar och teorier fungera olika väl för olika reformer:

"Since some of these stories focus on redistribution of income while others evoke demand for public goods or preparations for war, they may be applicable to different types of extensions. Specifically, one could think that revolutionary threat is more likely to induce extensions along class lines, while increasing demand for public goods should lead to increasing the electorate without changing its class composition. Put differently, since the revolutionary threat theory focuses on redistribution of income, it must apply at least to extensions along class lines. In turn, since extensions along a pure gender line are more neutral with regard to redistribution, the Lizzeri–Persico model should hold at least for extensions to women alone." (s. 294)
Syftet med artikeln är att empiriskt testa de olika förklaringarna. Han menar att den tidigare empirisa litteraturen bara kollat på eett fåtal västeuropeiska fall, "with an obsessive focus on the English reform of 1832." (s. 295)

"The data analysed here (see the Appendix) cover 187 countries or dependent territories from the time they established first national electoral institutions until year 2000, yielding 14,604 annual observations of franchise rules. Suffrage qualifications are distinguished by twenty-one categories that combine class and gender criteria. These distinctions generate 348 franchise extensions, of which sixty-three occurred in Western Europe. Extensions are further distinguished by the criteria by which the newly incorporated groups were identified, namely, class, gender or both." (s. 295)
Han beskriver datat ganska utförligt och med olika statistiska mått. Figur 5 nedan visar t ex fördelningen över tid för de 348 reformerna när rösträtten utsträcktes.

Den deskriptiva delen följs av en ekonometrisk analys. Den första oberoende variabeln är unrest, som mäts som summan av strejker, demonstrationer och upplopp, från Arthur S. Banks  ‘Cross-National Time-Series Data Archive’. Den andra är antalet militär personal sedan 1816, också från Banks. För att mäta Lizzeri och Persicos teori om efterfrågan på offentliga nyttigheter (public oods) använder han andelen av befolkningen som bor i städer med 25 000 eller fler invånare. För att mäta samma teori använder han också barnadödligheten, från Brian Mitchells dataset. För att testa moderniseringsteorin använder han BNP per capita från Maddison.



I sina slutsatser säger Przeworski: "the poorer classes fought their way into the representative institutions. Once admitted, they were organized by different political parties. In pursuit of their economic and social goals, these parties sought to enhance their electoral positions, treating the issue of female suffrage as an instrument of electoral competition. While women protagonism may have been prominent in the United Kingdom and the United States, in most countries women were granted suffrage by parties pursuing electoral advantage." (s. 319)


Referens
Adam Przeworski (2009). Conquered or Granted? A History of Suffrage Extensions. British Journal of Political Science, 39, pp 291-321

onsdag 24 februari 2021

Att mäta demokrati i världen 1900-2017


Robert Dahl utvecklade 1971 statsvetenskapens demokratibegrepp med begreppet "polyarki". Enligt Dahl innebär en sådan, en demokratisk ordning, att det finns rimliga politiska val under allmän rösträtt, att folk har medborgerliga rättigheter och friheter, och att det finns fria nyhetskällor som stärker valens demokratiska kvaliteter. I Dahls analys stod demokrati för en fullt utvecklad dito, där alla medborgare har jämlikt inflytande; polyarki stod i motsats till detta för en mer realistisk standard, möjlig att förverkliga.

Statsvetarna Jan Teorell (Lund), Michael Coppedge (Notre Dame), Staffan Lindberg (Göteborg) och Svend-Erik Skaaning (Aarhus) presenterar i en artikel från 2019 ett index för att mäta just polyarki, med data för 182 länder från 1900 till 2017.

De börjar med att förklara polyarki-indexets fördelar gentemot tidigare mått som Freedom House, Polity, och UDS. Ett, polyarki täcker alla Dahls fem komponenter och är alltså ett mer komplett mått. Två, de har genom V-Dem-projektet använt noggrant rekryterade land-experter för att göra kunniga kodningar av varje land-år. Tre, datasetet är offentligt och fullt tillgängligt för alla, vilket innebär att det blir mer transparent. Fyra, de anger osäkerhetsmåtten för alla estimat. Figur 1, inklistrad ovan, jämför betygsättningen av demokrati i V-Dem (polyarki-måttet) med Polity och Freedom House. Vi ser att Polity verkar bedöma fler länder som demokratier: både USA och Costa Rica klassas där som demokrateier underhela1900-talet, medan enligt V-Dem demokratin växer fram under århundradet. Så här kommenterar Teorell et al skillnaderna:

"Figure 1 shows how the world looks different with the V-Dem polyarchy index in five of the countries where differences to extant measures are stark. Freedom House and Polity record nearly flawless scores without development over time for both the USA and Costa Rica. Consistent with massive evidence on limited suffrage, intimidation, and persistent fraud at the polls in the past (Keyssar 2000; Lehoucq and Molina 2002), the polyarchy index arguably does a better job in capturing how electoral democracy developed only gradually in both countries, while also picking up a small decline in polyarchy in the USA in recent years. For Colombia, Polity suggests sharp and abrupt improvements during the rule of the Liberal party (1930–1946) while V-Dem displays a relatively constant level due to hampered competition at the polls (Bejarano and Leongómez 2002). Similar results are seen in Malaysia after independence (Case 2004). Freedom House seems increasingly to have caught up with real-world developments by gradually adjusting its scores downward in both cases. South Africa, finally, is a well-known case of a 'competitive oligarchy' prior to 1994 (Dahl 1971). Ignoring that the vast majority of the population was disenfranchised, Polity scores the country high on democracy. While capturing the tidal shift around 1994, Freedom House instead seems to underappreciate lingering problems with political intimidation and violence in South Africa (Gibson and Gouws 2003). These cases illustrate that V-Dem is more sensitive to such weaknesses in democracy than extant
measures are." (s. 72-74)

Utifrån detta framstår ju Politys kodning faktiskt som helt knäpp på vissa punkter. Sydafrika under apartheid kodat som en demokrati, förvisso med problem, men ändå -- apartheid-systemet måste vi väl se som raka motsatsen till ett demokratiskt samhälle?

De går vidare med att diskutera polyarki-begreppet och mer substantiella begrepp om demokrati, jämfört med minimalistiska modeller som Schumpters (1942) där ett land kan räknas som demokrati även utan full yttrandefrihet och med en del uteslutande av folk från rösträtten. (s. 75-76) Gentemot detta demokratibegrepp, som jag tycker verkar rätt konstigt, menar Teorell et al att: "Democracy without the inclusion of most of 'the people,' or without liberties that make elections meaningful, is an oxymoron." (s. 75) Skaaning (2015) har också gjort det rimliga förslaget att om hållandet av val är ens enda nödvändiga kriterium för att betrakta något som en demokrati, så skulle man kunna kalla detta kriterium för "electoral democracy" helt enkelt. Men för en djupare förståelse av demokratiska samhällen hävdar de ändå Dahls bredare begrepp, inte bara fria val utan också friheter som gör valen "truly meaningful". (s. 75)

De har en ganska utförlig diskussion av polyarkins komponenter och hur komponenterna ska teoretiseras och mätas. Efter detta också en valideringskontroll med jämförelse mellan hur olika kodare i V-Dem-projektet har "betygsatt" olika länder på olika dimensioner av demokrati, som renhåriga val, frihet att organisera sig, yttrandefrihet, och tillgång till obunden information. (s. 85ff) I huvudsak är skillnaderna små mellan hur folk kodar. Med två undantag: inhemska land-experter ger  högre betyg på kategorin renhåriga val än vad utrikes experter gör, och forskare med mer djup-orienterad demokratidefinition är mer missnöjda med graden av yttrandefrieht än vad mer "konventionella" forskare är.


Referens
Jan Teorell, Michael Coppedge, Staffan Lindberg och Svend-Erik Skaaning (2019) "Measuring Polyarchy Across the Globe, 1900–2017", Studies in Comparative International Development 54: 71-95.

Substantiell demokratisering


Demokratin har många aspekter och beståndsdelar: valrätt, medborgerliga rätter, konkurrens mellan olika partier och kandidater, och så vidare. Sociologerna Mohammad Ali Kadivar (Boston College), Adaner Usmani (Harvard) och Benjamin H. Bradlow (Harvard) jobbar i en ny artikel i Social Forces på det övergripande planet med en enkel uppdelning mellan formella och substantiella aspekter. "while democracies exist everywhere, they do not everywhere exist equally. Beneath the veneer of formal democracy lies substantial variation in the extent to which citizens realize the ideal of self-rule" (s. 1311)

De använder Historical Varieties of Democracy-datasetet (jfr blogginlägget här) för att utforska orsaker bakom varierande utfall i hur substantiell en demokratisering, definierat som demokratisering i världen sedan 1950, egentligen blir. Deras centrala förklaring är väldigt intressant: hur länge man haft en fredlig, pro-demokratisk rörelse före den demokratiska övergången.

"We find that one of the most consistent explanations of variation in substantive democracy is the length of unarmed pro-democratic mobilization prior to a democratic transition. This is not the only explanation our evidence supports, but it is one of the most consistent and powerful. We build on recent work by Klein and Lee (2019) and a case study of Brazil to argue that these movements matter in three ways: first, because movement practices of self-organizing model and enable the reform of state institutions; second, because veterans of the pro-democracy movement are more likely to use state office to deepen democracy; third, because long movements give post-transition civil societies the capacity to demand the deepening of democracy. In an era of anxiety about the antidemocratic proclivities of the mass public, our results are a reminder that ordinary people have advanced the cause of democracy and not hindered it." (s. 1312)
I sin litteraturöversikt skiljer de mellan "elite-led transitions" kontra "transitions from below". Det är riktigt intressant här hur man tänker sig att typen av demokratisering påverkar utfallet i typ av demokratins funktionssätt senare, när den väl är på plats. Så här ger de en överblick över debatten:

"An earlier, influential literature held a pessimistic view about the consequences of protest. These scholars argued that mobilization might force a “pivotal elite” to abort the transition (O’Donnell and Schmitter 1986). Indeed, as Huntington (1984) argued, even if protest succeeded in installing democracy, the resulting regime was likely to be unstable. This negative view of mobilization had its lineage in Huntington’s earlier work about stability and order in developing countries. Huntington (1968) had argued that in the absence of institutions to contain demands for participation, popular mobilization might overload the political system. Similarly, in a report about the governability of democracy to the Trilateral Commission, he and his co-authors warned that the increasing participation of various groups in political activities had inhibited democracy, again by overloading the governing process and by fostering distrust in leadership (Crozier, Huntington, and Watanuki 1975). In this tradition, a recent study of democratic consolidation finds that cooperative transitions produce more durable, higher-quality democracies (Guo and Stradiotto 2016).
Yet several other studies dispute this pessimistic view. These authors argue that democracies emerging from episodes of popular mobilization are more durable (Bayer, Bethke, and Lambach 2016; Kadivar 2018) and that they score higher in measures of electoral and liberal progress (Bethke 2017; Bethke and Pinckney 2016a; Haggard and Kaufman 2016). Specifically, Bethke and Pinckney (2016a) show that democracies that emerge from nonviolent campaigns have higher-quality electoral institutions because they improve the freedom of expression. This literature, nonetheless, remains in the realm of formal democracy." (s. 1314-5)
Det här pappret ska förklara mekanismerna genom vilka rörleser påverkar demokratisn funktionssätt. Det är genom civilsamhället. Klein och Lee (2019) har nyligen teoretiserat tre sätt på vilka civilsamhället påverkar policy. Ett, de bygger parallella institutioner för sina "constituents", som K och L kallar "the politics of substitution". Två, civilsamhället påverkar policies utifrån, vad de kallar "the politics of influence". Tre, civilsamhället påverkar policy genom att gå in i policy-institutionerna och påverka inifrån, "politics of occupation". (s. 1315) 

Kadivar, Usmani och Bradlow menar att det är dessa mekanismer som förklarar varför pro-demokrati-rörelser skapar "djupare demokratier". Detta av tre skäl. Ett, community organizing skapar kompetenta aktivister. Rörelsernas interna praktiker av horisontalism och deliberativ demokrati skapar förebilder för aktivisterna, för hur demokratin i det politiska systemet kan se ut i framtiden. Denna utbildning genom organisationerna motsvarar helt och hållet vad Sven Lundkvist kallade folkrörelsernas funktion som "medborgarskolor", som jag också diskuterar i min bok Världens jämlikaste land?, s. 108-113. Det andra skälet är att långa rörelser skapar en uppsjö av pro-demokratiska ledare. "These movement veterans are embedded in pro-democratic political parties. Upon taking office, they are well placed to build institutions that empower disadvantaged groups. This is the “politics of occupation”. Parties borne of years of struggle will be disposed to deliver to the masses that they mobilized." (s. 1316) För det tredje så skapar rörelserna en stark "politics of influence" också efter demokratiseringen, eftersom ett välorganiserat civilsamhälle ger upphov till positiva spiraler av medborgares aktivitet, "activism begets activism".


Metoden i pappret är regressionsanalys, kompletterat med en fallstudie av Brasilien. Panelregressioenrna av demokratisering 1950-2010 bygger på Geddes et al (2014) definition av demokrati: alla politiska regimer "whose executive comes to power through “direct, reasonably fair, competitive elections”" (s. 1317). För att mäta substantiell demokrati använder Kadivar, Usmani och Bradlow data från Varieties of Democracy-datasetet. De förklarar på ett fint sätt vad fördelarna med V-Dem är för deras syften:

"Unlike existing data-sets, V-Dem measures democracy in multiple dimensions: electoral, liberal, participatory, deliberative, and egalitarian. The first two overlap with traditional indices, but the other three are new. Because they are the three ideals which recur in the literature on substantive democracy, they are our focus in what follows. Each index registers important changes on the road to deep democracy. Deliberative democracy is higher when political elites reach decisions via deliberation rather than appeals to solidary attachments or parochial concerns. Participatory democracy is higher when citizens are actively involved in the political process, through direct democracy and local bodies. And egalitarian democracy is higher when ordinary people face fewer barriers in exercising their formal liberties due to a more balanced distribution of resources." (s. 1316-7 -- se tabell 1 ovan som redovisar de använda variablerna)
För att mäta rörelsernas styrka och längd före demokratiseringen använder de ett dataset om anti-auktoritära mobiliseringar från Kadivar (2018), som använt Chenoweth och Stephans (2012) definition av en "kampanj" (campaign) och Tilly och Tarrows (2007) definition av contentious politics.

Som kontrollvariabler inkluderar de BNP/capita och dess tillväxt;  urbaniseringsgrad: genomsnittlig utbildningsnivå:; och Solts (2016) mått på inkomstojämlikhet. De kontrollerar med en dummy för kolonial historia och även för om landet är oljeproducerande. De kontrollerar också för etnisk fraktionalisering och för grannländernas grad av demokrati, handel, och för det egna landets typ av regim före demokratiseringen. Metoden är autoregressive distributed lag models (ADL), med hänvisning till De Boef och Keele (2008) som jag bloggade om för länge sen här.

Den genomsnittliga längden för den fredliga pro-demokrati-kampanjen före demokratiseringen är 2.20 år. Vid den 90:e percentilen i fördelningen är längden 4 år. Regressionsanalysen antyder att om varje land hade haft en fyra år lång kampanj, hade utfallen blivit mycket mera demokratiska -- se den inklistrade figur 1 ovan.

De följer sin regressionsanalys med en fallstudie av ett "paradigmatiskt fall", Brasilien. De förklarar sitt val av fall så här:

"Paradigmatic cases illustrate an association at its extreme. They are thus fruitful places to identify mechanisms (Gerring 2006). That is to say, because Brazil experienced both a lengthy period of contentious mobilization under authoritarianism and a remarkable deepening of its democracy after the transition to formal democracy. Our statistical results suggest the two are linked, and we therefore expect Brazil to illustrate why." (s. 1328)
Redan på 1970-talet hade Brasilien en bred folklig organisering för demokrati: fackföreningar, grannskapsföreningar, katolska kyrkor, kulturella grupper med flera. Arbetaraktivism och stora strejker i Sao Paulo 1978-79 visade att rörelsen hade klös. Det viktigaste partiet som sprang ur detta civilsamhälle var Arbetarpartiet, PT. Kadivar et al förklarar PT:s roll här, och jag tycker att det är väldigt slående hur starka paralellerna är med Folkpartiet och Socialdemokraterna i Sverige ca 1890-1910:

"The PT’s importance lay in its capacity to articulate social movement demands in the political sphere. The party participated in tightly-controlled parliamentary elections in 1982. After a poor showing, it returned to its base in trade unions and social movements. It was precisely this process of organizational renewal that explains the steady growth of the PT in later periods (Keck 1995)."


Referens
Mohammad Ali Kadivar, Adaner Usmani och Benjamin H. Bradlow (2020) "The Long March: Deep Democracy in Cross-National Perspective" (länk), Social Forces 98(3) 1311–1338, March 2020

tisdag 23 februari 2021

Demokratins sociala ursprung

Övergångar till demokrati börjar också med massprotester och politiska massorganisationer. Men inte alla oppositionsrörelser skapar ett demokratiskt system när de kommer till makten. Vad förklarar att en del skapar demokratier och andra inte? Statsvetarna Sirianne Dahlum, Carl Henrik Knutsen, och Tore Wig från universitetet i Oslo undersöker i en artikel från 2019 frågan om protesternas sociala grundvalar.

Barrington Moore Jr lade 1966 fram en banbrytande tolkning om de sociala ursprungen för västvärldens demokratier. Han menade att borgerlighetens makt och revolutioner i England och Frankrike skapade demokrati, medan adelns makt och brist på en stark borgerlighet i Tyskland och Ryssland ledde till auktoritära regimer. I två viktiga studier från 1990-talet, Rueschemeyer, Stephens, and Stephens (1992) och Collier (1999) betonas snarare vikten av den organiserade arbetarklassen. Ansell och SAmuels (2014) menar i en kvantitaitv studie att den urbana medelklassen är demokratiseringens främsta aktör, medan Boix (2003) ser "the poor" som diktaturernas värsta fiende. Dahlun, Knutsen och Wig menar dock att den kvantitativa litteraturen, som Ansell och Samuels (2014) och Boix (2003), använt grova proxies (BNP/capita, ojämlikhet) för olika sociala gruppers inflytande på politiska skeenden, och att den mer socialhistoriska litteraturen inte lyckats påvisa att det faktiskt var arbetarklassen som ledde protesterna. 

Dahlum, Knutsen och Wig menar att en social grupps potential att skapa demokrati genom masspolitik beror på två saker. Ett, de måste vara mot den existerande regimen och motiverade att skapa demokrati. Två, de måste ha tillgång till resurser som ger en förhandlingsposition gentemot den existerande regimen. 

"Regarding motivation, social groups may prefer democratization if they anticipate more favorable policies under a new democracy. Relatively poor but numerically strong groups
supposedly favor democratization, since democracy allows them to win elections and subsequently legislate redistributive policies (Acemoglu and Robinson 2006; Boix 2003). The logic holds even if we relax the strong assumption (see Ansell and Samuels 2014) that redistribution is the key motivation: if we assume, first, that individuals with similar socioeconomic features (occupation, education, income, etc.) are more likely to hold converging preferences also over other policies (family policies, work regulations, etc.) and, second, that numerical strength yields electoral success, larger social groups should
more strongly prefer democracy. Anticipated numerical strength also matters; groups that expect to be electorally important in the future may prefer democracy, even if weak now, if they have sufficiently long time horizons. Hence, industrial workers and middle classes should favor democracy, both in urbanized, industrial societies, and in countries where these processes are on the horizon. Conversely, in rural, less industrialized contexts rural laborers might rationally support democracy, but not necessarily if they expect future urbanization. Less numerous and wealthier groups, such as landowners or mili-
tary officers, should not support democracy according to this logic." (s. 1495)

Vad gäller kapaciteten, leverage, gäller det att ha maktresurser:

"Leverage can come from the ability to impose economic costs on the regime, through measures such as moving capital assets abroad or carrying out strikes in vital sectors. Other sources of leverage include access to weapons, manpower with relevant training, and militant ideologies that motivate recruits. Urban middle classes score high on leverage in many societies. Many urban professionals occupy inflection points in the economy, such as finance. Industrial workers can also hold a strategic stranglehold over the economy, being able to organize nationwide or localized strikes targeting key sources of revenue for the regime. In addition, workers often have fairly high military potential, due to military experience (e.g., under mass conscription) and, historically, often being related to revolutionary, sometimes violence-condoning, ideologies (Hobsbawm 1974)." (s. 1495)

De använder datasetet NAVCO som samlar våldsamma och icke våldsamma mass-oppositionskampanjer 1900 till 2006. För att inkluderas ska kampanjerna ha ett ledarskap, minst 1000 deltagare, och en sammhängande organisation som arbetar för regimförändring. Utifrån annan litteratur kodar Dahlum, Knutsen och Wig "social group profiles" för 193 av de 203 kampanjer som finns i NAVCO; för 10 kampanjer lyckas de inte hitta den informationen. De kodarutifrån sex centrala grupper: (1) bönder, (2) anställda i offentlig sektor, (3) militären, (4) religiösa eller etniska grupper, (5) industriarbetare, och (6) urban medelklass. För varje grupp kodar de tre dummy-variabler. Först, en 1:a om gruppen nämns som deltagare i den aktuella organisationen i minst två olika källor. Två, en 1:a om organisationen har sitt ursprung i den aktuella gruppen. Tre, en 1:a om rörelsen domineras av gruppen. I kodningen av de 193 kampanjerna så deltog industriarbetare i 62 % av dem, och den urbana medelklassen i 79 %. En femtedel av kampanjerna dominerades av medelklassen, och ungefär lika många av industriarbetare. Som exempel så har de kodat den tjeckoslovakiska "Sammetsrevolutionen" 1989 som en bred rörelse med medelklass, arbetare och bönder. Den beroende variabeln har två varianter, och båda handlar om val-demokratier. Först, Boix-Miller-Rosatos (2013) definition av demokratisk regim som "free and fair" val och valrätt för åtminstone 1/4 av medborgarna. Den andra och viktigare varianten är "polyarki" från V-dem-datasetet, en kontinuerlig variabel från 0 till 1. 

Figur 1, som jag klistrat in högst upp här, visar polyarki-måttet före och efter kampanjerna. Rörelser ledda av medelklass eller arbetarklass ledde oftast till ingen förändring (=befinner sig på diagonalen i diagrammet) eller till mer demokrati (ovanför diagonalen). Bondeledda rörelser följdes däremot ofta av minskad demokrati. Regressionsanalys visar samma sak. Effekterna är starkare de senaste decennierna och i mer urbana samhällen. När de skiljer på medelklass- och arbetarklass-effekterna är de positiva effekterna på demokratisering av arbetar-aktivism starkast.


Referens
Sirianne Dahlum, Carl Henrik Knutsen, och Tore Wig (2019), "Who Revolts? Empirically Revisiting the Social Origins of Democracy", Journal of Politics vol 81 nr 4.

Lynchningar skrämde folk från att vara politiskt aktiva


Politiskt våld var vanligt i industriländerna decennierna runt 1900. Hur starkt avskräckande var det politiska våldet för vanligt folk, mot att de skulle kunna artikulera vad de ville politiskt och våga rösta osv? Daniel B. Jones, Werner Troesken och Randall Walsh publicerade nyligen en relevant studie för den frågan. De studerar lynchningar i USA:s sydstater, med paneldata över counties där från 1882 till 1912. Med en difference-in-difference-strategi får de fram att svarta väljares valdeltagande minskade med 2.4 till 4 procentpunkter i de fall som rasistiskt våld lynchade en svart person månaderna före valet.

 

Referens
Daniel B. Jones, Werner Troesken och Randall Walsh (2019) "Political participation in a violent society: The impact of lynching on voter turnout in the post-Reconstruction South" (länk), Journal of Development Economics.

Regimförändringar sedan 1789

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om kvantitativa statsvetares forskning om historisk politik, i sambadn med Historical Varieties of Democracy-datasetet. Delar av samma forskningsgrupp, Vilde Lunnan Djuve (Aarhus), Carl Henrik Knutsen (Oslo) och Tore Wig (Oslo), publicerade förra året också en artikel om "Patterns of Regime Breakdown Since the French Revolution", där de kartlägger fler än 2000 politiska regimskiften i 197 politiska system från 1789 till 2016. Så här börjar deras artikel:

"All political regimes* eventually die, but they do so in very different ways. Some regimes undergo self-imposed change and transform into something else “from the inside.” Examples are autocratic regimes liberalizing to become democracies or democratically elected presidents conducting self-coups. Other regimes are terminated by outside forces. Examples are popular protests setting off a revolution, military officers coordinating a coup d’état, or a foreign power intervening and forcing out the incumbent regime." (s. 924)

Bolivia är ett exempel på ett land som haft en tumultartad politisk historia med måna regimskiften: 44 stycken sedan 1789, varav 43 sedan oberoendet från Spanien 1825. 18 stycken av dessa 43 har varit militärkupper, som varit koncentrerade i tid: tre kupper på 1870-talet, tre på 1930-talet, och åtta (!) mellan 4 november 1964 och 17 juli 1980. Andra länder har haft betydligt mindre regim-turbulens; Sultanatet Oman har inte haft ett enda regimskifte sedan 1789.

Så här ramar Djude, Knutsen och Wig in sitt forskningsintresse om regimförändringar och deras relation till ekonomisk tillväxt och inkomsttillväxt:

"Exploring these questions and, more generally, understanding processes of regime breakdown and change has long been a core concern of social scientists (early contributions include Davies, 1962; Gurr, 1970; Lipset, 1959; Moore, 1966). While data from the post–World War II (WWII) era suggest that a minority of regime breakdowns were followed by democratization (Geddes, Wright, & Frantz, 2014), the contemporary literature places a special focus on such regime changes (Ansell & Samuels, 2014; Boix, 2003; Coppedge, 2012; Teorell, 2010). Yet, democratic breakdowns (Svolik, 2008) and transitions between different types of autocracies (Hadenius & Teorell, 2007) have also received attention. Furthermore, distinct literatures address particular processes of regime breakdown, such as popular revolutions (Chenoweth & Stephan, 2011) and coups d’état (J. Powell, 2012). Regarding the potential determinants of regime breakdown, some studies highlight structural factors, such as (various) regime-type characteristics (c.f. Gates, Hegre, Jones, & Strand, 2006; Geddes, 1999), poverty (Przeworski and Limongi, 1997), and natural resource abundance (Ross, 2012). Other studies highlight “trigger” factors—events that disrupt previous equilibria and prompt regime opponents to mobilize against the regime—including international wars (Bueno de Mesquita, Siverson, and Woller, 1992) and economic crises (Przeworski & Limongi, 1997). In this article, we will empirically assess the relevance of two structural factors: income level and democracy level, and one trigger factor: economic growth." (s. 925)

Som deras studies USP menar de att tidigare forskning om regimskiften i hög grad (a) fokuserat på en typ av regimskifte, t ex till demokrati, eller (b) fokuserat på perioden sedan 1945. Därför tillför HRD, den historiska regimdatabasen som de skapat som en del av Historical V-Dem, något nytt.** Konkurrensen i branschen historiska politiska regimer-data är hård, som vi ser i tabell 1:


Figur 1 nedan exemplifierar hur skillnaden i kodning kan se ut i praktiken, här i fallet Iran


Vi ser att Geddes et al (GWF) kodar Iran som att ha haft en och samma regim från 1925 till 1979, Shahens regim. Enligt Djuve, Knutsen och Wigs HRD-dataset däremot så var den anglo-sovjetiska invasionen 1941 och den CIA-stöttade kuppen mot Mossadegh 1953 regimskiften. I Iran före kuppen 1953 hade folkvalda premiärministrar de facto makt medan detsamma inte gäller efter 1953. (s. 932) Det är givetvis svåra diskussioner om hur finmaskig ens definition av regimskifte ska vara, och de ägnar ett långt appendix åt detta, liksom ett antal sidor i själva artikeln.

Datasetet HRD omfattar vid 1700-talets slut cirka 80 politiska system, och antalet ökar under 1900-talet kraftigt till runt 175 efter ca 1920. Databasen omfattar 2021 regimskiften, varav 175 består av "regime still exists".

De visar upp datat bl.a. med en världskarta där länderna kodats utifrån hur många regimförändringar de har i datasetet, och med en rätt spännande graf med alla kodade regimskiften i Europa under revolutionsåret 1848, från Sicilien 12 januari till Preussen 5 december. 

Tabell 2 ovan, och även figur 5 i pappret, visar att det vanligaste sättet att byta politisk regim på är en "guided transformation" (fig 5) eller "directed transition" (tab 2). Näst vanligast enligt figur 5 är militärkupp, tredje vanligast "guided liberalization" (lite oklart vad skillnaden är på guided transformation och denna?), och fjärde vanligast inter-state war. Figur 6 visar hur utvecklingen ser ut över tid, 1789 till 2016, för fyra huvud-typer, kupper, uppror, krig eller en mera stabil övergång.

Vi ser några intressanta våg-mönster, som kuppernas stora antal runt 1840-50 och 1970, eller hur mycket Napoleonkrigen och andra världskriget betydde. Upproren var vanligast runt 1848 och 1920-talet. Guided liberalization var vanligast runt kalla krigets slut, men hade också höjdpunkter på 1820-talet och 1860-talet (räknas svenska representationsreformen?).

Deras mer kausala analys börjar med den gamla frågan om huruvida ekonomisk tillväxt leder till regimförändringar. Lipset (1959) menade det, att när ett land blir rikare kommer autokratiska regimer undermineras. Men nyare studier finner ingen sådan enkel effekt från BNP/capita till demokratisering (Przeworski och Limongi 1997; Acemoglu 2008). Ännu nyare studier menar att det visst finns en sådan effekt, men att man måste skilja på perioden före och efter andra världskriget (Boix 2011). Kennedy (2010) menar att höga inkomster stabiliserar alla regimtyper -- både autokratiska och demokratiska*** -- men att när en autokratisk regim faller ihop, så är det mer sannolikt att den ersätts av en demokrati i ett rikt land. Studier finner också en robust korrelation mellan låga inkomster och inbördeskrig (Hegre och Sambanis 2006) men inte mellan inkomst och statskupper (Gassebner, Gutmann och Voigt 2016; Powell 2012).

Andra studier fokuserar på de politiska institutionernas effekter på regimens stabilitet eller ej.

Djuve et al för också utifrån litteraturen ett intressant resonemang om chocker och krisers effekter på regimskiften:

"Regarding triggers of regime breakdown, the “revolutionary-threat” thesis, formalized by Acemoglu and Robinson (2006), emphasize sudden shocks in the capacity of the opposition to mobilize and threaten the regime from the outside. Revolutionary threats seem to have prompted democratization in several European countries in the 19th and early 20th centuries (Aidt and Jensen, 2014), either directly through revolution or indirectly through “forcing” the regime to liberalize in a guided manner. One key shock that may trigger revolts is economic crisis (Acemoglu and Robinson, 2006; Davies, 1962; Gurr, 1970). While economic crises come in different forms, a sharp drop in economic growth is a typical characteristic. Crises may induce grievances among opposition groups and key regime supporters through loss of income and employment, and also through reduced public revenue leading to less transfers through social policies (Ponticelli and Voth, 2011) or patronage (Bratton and van de Walle, 1997). Due to their relatively sudden and public nature, economic crises may also function as “coordination signals” (Kuran, 1989) for opposition actors, enabling collective action directed toward the regime. Hence, different studies show that crises, often proxied by slow/negative economic growth, are strongly correlated with regime breakdown or more specific processes associated with breakdown. Przeworski and Limongi (1997) find that economic crises spur both democratization and democratic breakdown (see also Aidt & Leon, 2016; Ciccone, 2011; Kennedy, 2010). Low short-term growth also predicts civil wars (Hegre and Sambanis, 2006) riots and protests (Ponticelli and Voth, 2011), revolutions (Knutsen, 2014), and coups (Gassebner et al., 2016)." (s. 943-4)

De använder en "parsimonious" modell för att utvärdera effekterna av de tre bestämningsfaktorerna -- BNP per capita, BNP-tillväxt, och polyarki (från Teorell, Coppedge, Skaaning och Lindberg 2019).




Referens
Vilde Lunnan Djuve, Carl Henrik Knutsen och Tore Wig (2020) "Patterns of Regime Breakdown Since the French Revolution", Comparative Political Studies

Fotnoter

* de definierar politisk regim så här: "We define a “political regime” as the set of rules that are essential for selecting political leaders and for maintaining them in power. These can be formal rules, for instance, embedded in constitutions, but also informal rules and practices, enforced by a broader or narrower group of people. A regime is therefore typically characterized by it determining who selects policies, and, in extension, how these policies are typically selected." (s. 927)

** på s. 925 diskuterar de också HRD:s fördelar gentemot tidigare kvantitativa dataset om regimförändringar. I korthet så täcker HRD fler land-år, har lägre tröskel för att koda något som en regimförändring, har mer finmaskig datumkodning av förändringarnas skeenden, och har en mer nyanserad kodning av typer av regimförändringar.

*** "There are different reasons for why high income may stabilize not only democracies,
but also autocratic regimes, including reduced poverty-related grievances and an improved availability of financial resources that the regime can leverage for repression or cooptation." (s. 942)

onsdag 3 februari 2021

Finansialisering i Sverige


"Finansialisering" är ett mångtydigt begrepp. Vad är det för slags finansialisering som statsvetaren Claes Belfrage och företagsekonomen Markus Kallifatides diskuterar i sin artikel “Financialisation and the New Swedish Model” från 2008? Ja, faktum är ju att titeln har med två stora begrepp, både finansialisering och "den svenska modellen". Inramningen av artikeln börjar med en rätt bred diskussion av de båda. Artikeln börjar med en f-diskussion, så här:

Growing pervasiveness of financial market influence in the economy, ‘financialisation,’ has until recently been understood as a principally Anglo-American phenomenon, primarily associated with shareholder value revolutions in corporate governance, financial disintermediation and labour market flexibilisation. Robert Boyer, in the Regulation School’s endeavour to identify a post-Fordist growth regime, modelled a ‘finance-led growth regime’ on US developments with accumulation driven by credit-based consumption and stabilised by a mode of regulation centring on the interventions of central banks (2000). Stockhammer’s analysis (2008) asserted that accumulation has been financialised also in continental Europe, suggesting the existence of a European ‘finance-dominated accumulation regime’ (see also Kiefer and Rada, 2015). While he suggested that the European regime could be more stable than suggested by Anglo-American experiences, thanks to which debt-led consumption would be less prevalent and buttressing public expenditure greater, Stockhammer, nevertheless, correctly warned about the illusory stability of financialisation in Europe, the crisis of which soon followed (Lapavitsas, 2009). (s. 875-6)
Belfrage och Kallifatides menar i enlighet med detta att den svenska ekonomin idag efter den globala finanskrisen 2008 är mindre stabil och mindre gynnsam än vad t ex Sven Steinmo (2010) och Andreas Bergh (2014) menat i optimistiska utvärderingar. I det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet var produktivitetsutvecklingen positiv och vinsttillväxten god, säger B och K, men i den andra halvan av 00-talet har produktiviteten saktat ner och profiterna framför allt tagit fart i den finansiella sektorn.

De menar att en fundamental instabilitet har vuxit fram i den svenska tillväxtmodellen:

"In fact, the Swedish growth model is rapidly becoming debt-led, a configuration in stark contrast with the famous Swedish model of the 1960s emphasising rationalising investment policies, export-led growth, central wage-bargaining and commitment to full employment and redistribution through a decommodifying and universal welfare state. The abandonment of investment policies along with conservative monetary policy and shareholder value-influenced corporate governance have weakened the competitiveness of the main export firms, only partly sustained by a continuous reduction in
the real labour wage share. Meanwhile substantial profits accrue in a financial sector primarily concerned with capturing rather than creating value, as suggested by Hein’s (2012) notion of ‘profits-without-investment’. However, in the Swedish case, rather than this (yet) affecting industrial capacity, it is impacting upon the housing sector wherein investment in new housing has been very low for over two decades." (s. 876)
Intressant nog polemiserar de också med Pontusson och Baccaros (2016) syn på Sverige som en balanserad tillväxtmodell med både tillväxt av konsumtion och exporter; kanske beror skillnaden, säger B och K, på att P-B:s data tar slut 2007 vilket enligt B och K är ungefär när den svenska tillväxtmodellen verkligen skiftar till en finansialiserad, skulddriven bana. B och K menar att även om reallönerna ökat i Sverige på ett aggregerat plan, så har de inte gjort det om man tar hänsyn till nedskärningar i välfärden (? oklart) och till stigande huspriser som KPI inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till.

De har en rätt lång utveckling om reguleringsteori som inte är så viktigt här, men sen kommer de till finansialiseringens betydelse i denna teoribildning och ger då utifrån van der Zwan (2014) en intressant definition av finansialisering: det är en situation

"‘in which finance has become the dominant function in the economy and has extended its influence to other areas of life (e.g. social and political)’. This structural transformation derives from historically specific policy reforms, for instance financial deregulation and liberalisation (of e.g. the capital account and financial markets), corporate governance (towards the shareholder value paradigm) and the welfare state (notably pensions). Yet, often such reforms are also associated with neoliberalism." (s. 879)

Hur hänger finansialisering och nyliberalism ihop? Det är inte helt lätt: 

"Financialisation is a process of structural transformation involving the reshaping, although never entirely, of logics of accumulation and institutional performance towards finance and risk (Belfrage, 2008), while neoliberalism is an ideology centring on an ethic of competition and associated with a set of policy ideas (Amable, 2011). However, neoliberalism and financialisation are often closely interrelated in the articulation of specific regimes of accumulation." (s. 879)
Utifrån reguleringsteorin för de också en mycket intressant diskussion om tillväxtmodeller och tillväxtregimer:

"A historically specific assemblage of accumulation regime and mode of regulation is known, in Regulation Theory, as a ‘growth model’; considered as an ideal type, at a higher level of abstraction, such assemblages are known as a ‘growth regime’. Analyses of financialisation have given rise to a range of conceptions of financialised growth regimes, sub-types of growth regimes and growth models." (s. 880)

De diskuterar tre sådana postfordistiska tillväxtregimer. Den första är den finansledda tillväxtregimen som Boyer (2000) kartlade för USA med "shareholder value" och förväntningar om hög avkastning på investeringar som centrala delar. I Europa skiljer Stockhammer (2016) på två tillväxtregimer: den neomerkantilistiska och den skuldledda. Tyskland är arketypen för den första, med ökad produktivitet, löner som inte stiger i takt med den, och exportdriven tillväxt. Den skulddrivna tillväxten utmärkte Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien. Båda typerna av regimer har sina egna kristendenser, menar reguleringsteoretikerna (t ex Bieling, Jäger och Ryner 2016) och B och K med dem.

En central fråga för Belfrage och Kallifatides artikel blir därför: stämmer det, som det framstår från en del nyare forskning, att Sverige har en mer stabil, mindre krisbenägen tillväxtmodell idag, post-2008? De tar i en fotnot upp Fredrik Andersson och Lars Jonung som i en artikel i Ekonomisk Debatt 2015 hävdat att vi har en ekonomi med återkommande finanskriser, men menar att den jämförande litteraturen ser Sverige som en stabil modell, och att det därför är viktigt att granska denna tillväxtregim, för att se om den kan stå förebild också för andra länder. (s. 881)

1998-2007 hade Sverige låg inflation och hög produktivitetstillväxt, men också hög arbetslöshet. (Lite oklart hur man definierar "låg" och "hög" i de här olika måtten, men men.) Den höga produktivitetstillväxten står också i centrum för de positiva utvärderingarna hos Bergh (2014) och Steinmo (2010). Erixon (2011) är mer skeptisk i sin utvärdering och menar att tillväxten då berodde på en konkurrenskraftig gruvsektor (? extractive sector) som tjänade på en svag krona, och på några organisatoriska och teknologiska styrkor, centrerade kring telekomjätten Ericsson, som levde kvar från den tidigare svenska modellen. Erixon pekar också på en svaghet i en känslighet för finanskriser, som krisen 1991-93 som utlöstes av en räntehöjning i Tyskland. Hos Buendia och Palazuelos (2014) är 90-talskrisen symbol för  ett skifte mellan en gammal ackumulationsregim och en ny. Den nya tillväxtregimen* utmärks enligt Schnyder (2012) av inflöden av globalt kapital framför allt till högteknologiska små och mellanstora företag vilket bidragit till en strukturell omvandling av ekonomin. Det låter ju bra men B och K menar dock att detta också kan stärka instabiliteten i ekonomin och menar också att det kortsiktiga kapitalet kan ägna sig mycket åt spekulation (köp billigt, sälj dyrt) snarare än investeringar i real ekonomisk utveckling. När de visar investeringarnas utveckling i fasta priser sedan 1981 ser det dock ganska positivt ut -- Fig. 2, ovan -- med stigande utgifter i investeringar.

De går över till att beskriva finansialiseringen av den svenska ekonomin, så här:

"Sweden has become a tax haven for capital and money managers attracting massive capital inflows (Schnyder, 2012, p. 1136). Capital flows are attracted by generous tax deductions for super-high income earners (private equity firm partners, senior accountants, etc.), low corporate taxes, almost abolished property and other wealth taxation, completely abolished gift and inheritance taxation, and, perhaps most importantly, a general government guarantee extended to the major banks implying a substantial wealth redistribution from taxpayers to the four major banks.4 This clearly parallels developments in the USA and the UK, albeit with some time lag. Stockholm has thus developed into a regional financial centre. In fact, the creation of Financial Centre Stockholm (Finansplats Stockholm) has been an explicit ambition of governments from both sides of the political spectrum since the
mid-1990s. Sweden’s four big banks now dominate the banking sectors in the Baltics and have substantial operations in the other Nordics. Some 40% of Swedish banking assets are held outside Sweden (Sveriges Riksbank, 2015, p. 5)." (s. 884)

Finanssektorn står för 4.6 procent av BNP men bankernas verksamhet är mycket omfattande och  som andel av BNP är deras storlek bara marginellt mindre än Schweiz och Nederländerna, och lika stort som Storbritannien, kända finans-ekonomier. Diagrammen 3 och 4, nedan, visar bankernas utlåning relaterat till BNP och deras vinster relaterat till BNP.


Åren 2005 till 2014 så var de rapporterade vinsterna i finansiella företag totalt sett större än de samlade vinsterna i alla icke-finansiella företag -- ett slående faktum. I Tyskland stod finansiella företag under samma period för 48 procent av vinsterna, i Storbritannien 47 procent och i Nederländerna 32 procent. ATt finanssektorn är så lönsam backas upp av att staten garanterar att de inte ska gå i konkurs (too big to fail): dessa garantier var enligt en rapport från Finansinspektionen från 2015 från 1998 till 2014 värda 26 miljarder kronor om året. Det blir totalt sett 442 miljarder vilket kan jämföras med bankernas totala vinster under samma år på 668 miljarder. (s. 886) "In other terms, wealth redistribution from taxpayers to banks amounts to two-thirds of all banking profits in Sweden during this period. We hence assert that the financial sector has been extraordinarily aided by state-sponsored wealth redistribution ever since the financial crisis of 1991–93." (s. 886) Bankerna betalade 1998-2015 165 miljarder kronor i skatt, ungefär 2 procent av statens skatteinkomster i slutet av perioden. 

Svensk företagsstyrning (corporate governance) har allt mer gått till shareholder value maximization, till skillnad från det system som växte fram på 1930-talet: "The corporate governance regime under the
old Swedish model asserted that large corporations ultimately should be responsive to society rather than shareholders or managers alone (Collin, 1998; Agnblad et al., 2001). " (s. 887) Sedan 1980-talet har med kapitalmarknadsavregleringar och globaliseringen av kapitalet förändrat detta, till ett kortsiktigare sätt att styra företagen (Reiter 0203; Nachemson-Ekwall 2012; Henreksson och Jakobsson 2012). Dock är de flesta av de största företagen fortfarande ägda av traditionella familjeägare -- familjedynastier, banksfärer och så. Till exempel så kontrollerar Investor och Industrivärden tillsammans Ericsson, ett av de viktigaste exportföretagen. (s. 888) Men Belfrage och KAllifatides har en väldigt intressant diskussion om vad man skulle kunna kalla de "mjukare värdena" vad gäller företagsstyrning, alltså att det inte bara handlar rent konkret om vem som äger vad, utan också om ideal och idéer om hur företag ska styras:

"The existence of these seemingly different categories of owners has led to a tendency in the Swedish business press to contrast (domestic) ‘owners of flesh and blood’ with (global) ‘faceless’ or ‘irresponsible’ institutional capital (Jansson, 2013). Empirical research has nevertheless shown that ‘short-termist’ capital is gradually gaining more influence over Swedish senior management and organizational practices through aligning corporate reporting to financial market expectations and directing top management attention to these markets (Tengblad, 2004). Financial targets and related discourses are thus disseminated through the hierarchical layers of the organization (Blom, 2007),
shaping the very identity of the corporate manager (at least among stock market-listed companies) (Larsson, 2008)." (s. 888)
Det pågår en dragkamp om "the shareholder revolution" i Sverige, menar de, och denna dragkamp blir uppenbar t ex i konflikter om uppköp och ägande.

De går vidare med en diskussion om penssionssytemet och dess förändringar sedan reformen 1998. "occupational pension schemes have been reformed from being based on defined benefit to defined contribution principles, and are now managed by corporatist mutual insurance companies in accordance with portfolio investment strategies. " (s. 888) De sänkta ersättningsnivåerna i den allmänna pensionen ökar också folks incitament att spara privat vilket särskilt när räntorna är låga ger en skjuts till finansialiseringen.

Detta hänger också ihop med bostadspolitiken. De menar, förvånande för mig, att "three decades of housing-related reforms and politico-economic developments have turned the Swedish housing market into arguably the most liberal among the advanced capitalist economies (Hedin et al., 2012). " Billiga lån, privatiseringar av bostäder och begränsat byggande har gett starka incitament att spekulera på bostadsmarknaden. Blandnigen av det gamla regleringssystemet och den nya liberalismen kallar Brett Christophers (2013) ‘a monstrous hybrid system’. Bostadsrättspriser gick upp 250 procent från 2005 till 2015.



Referens
Belfrage, Claes and Markus Kallifatides. (2018). “Financialisation and the New Swedish Model”. Cambridge Journal of Economics 42: 875–899.

Fotnot

* Olika forskare som refereras här använder av allt att döma lite olika terminologi. Jag är inte helt säker på vad skillnaden mellan tillväxtregim och ackumulationsregim är.

onsdag 27 januari 2021

Skatter och institutioner i brittiska kolonier


Är det nödvändigt med "bra institutioner" eller "good governance" för att få en bra ekonomisk utveckling? Det menar en stor forskning från de senaste 20-30 åren i den ny-institutionella skolan och med inflytelserika teoriutvecklare som AJR 2001. Då blir det intressant också från ett ekonomiskt perspektiv varför vissa samhällen blir styrda på ett bättre och andra på ett sämre sätt.

Statsvetaren Rasmus Broms börjar en artikel från 2017 med ungefär detta litteraturläge, och fortsättningen: de flesta menar att institutioner förändras långsamt, präglas av path dependence, och att kolonialismen lett till dåliga institutioner på många ställen. Hans teoretiska diskussion börjar med AJR 2001 och att det finns några motsättningar i derasteori. AJR nämner höga skattenivåer som en indikator på extraktiva institutioner i kolonierna, men Frankema (2010) finner att bosättar-dödlighet -- den centrala oberoende variabeln i AJR 2001 -- är negativt korrelerad med skattenivåerna i brittiska kolonier. "This puts the underpinnings of AJR’s theory into question, calling for a more nuanced view of extraction and institutions.", säger Broms, och pekar på att Chaudhry (1997) också talade om "extractive institutions" men att höga skatter där var en förutsättning för en kompetent och kvalitativ administration, och alltså något positivt för ekonomisk utveckling. Slater (2012) förklarar också de lyckade statsbyggnadsprocesserna i Singapore och Malaysia med starka extraktiva institutioner från den koloniala epoken.*

I den europeiska historisk-sociologiska litteraturen har den effektiva beskattningens framväxt associerats med militärstaten av forskare som Michael Mann och Charles Tilly.

"The argument can be summarized as such: to increase domestic revenue collection, mainly in the form of taxes, rulers needed to strike bargains with the prospective and existing revenue base over the extent and methods of revenue extraction. This process of bargaining is considered a significant impetus for spurring responsiveness, popular mobilization and accountability (Levi, 1988)." (s. 270)

Nyare empirisk forskning har kollat på skattesystemets relation till bra institutioner och hittat att institutionerna blev bättre historiskt sett med högre skatter: Baskaran och Bigsten (2013), Prichard och Leonard (2010), Ross (2004), Mahon (2005).

"Although the literature tends to overlook the difference between the bargain- and capacity building-centric mechanisms for government quality generation, recent works emphasize an inherent tension between the sequencing arguments inherent to these stances. Boucoyannis (2015), focusing on Medieval England, and D’Arcy and Nistotskaya (2016) employing a cross country-approach, use historical evidence to give credence to the notion that capacity building tends to precede bargaining in successful cases of institution building. This is supported in research showing that taxation spurs contemporary citizens of developing states to monitor and take a more active interest in politics (Broms, 2015; Paler, 2013), regardless of whether they have agreed to being taxed in the first place. While neither of these studies refutes the potentially beneficial effects from revenue bargains on government quality, they indicate that the initial impetus for the process to come about is more likely to start with the strengthening of capacity that tends to derive from efforts to raise revenue." (s. 270)

Broms artikel buidrar därför med en historisk studie av beskattningens utveckling i brittiska kolonier. Idealiskt sett skulle man ha haft data för alla kolonier men i brist på det ger brittiska kolonier både ett stort antal och stor variation i typen av land och typen av kolonial modell. Samtidigt så låter den begränsningen en så att säga kontrollera för kolonisatören -- om nu Spanien, Storbritannien och andra kolonisatörer hade olika effekter på sina kolonier. Samplet inkluderar 13 afrikanska kolonier, 3 i "Neo-Europe" (Australien, Kanada och NZ), en i medelhavet (Cypern), 6 i Karibien, och 6 i Stillahavsregionen och Asien. Broms har en intressant diskussion om forskning om införandet av penga-skatter i olika brittiska kolonier (s. 271-272)

Den empiriska analysen börjar med ett diagram som visar (den positiva) korrelationen mellan beskattning per capita år 1925 med statlig kvalitet idag (1996-2012), se ovan. Datat på beskattningen kommer från Ewout Frankema (2010) och bygger inte på det vanliga måttet skatter som andel av BNP -- eftersom pålitliga BNP-skattningar ofta fattas för kolonierna -- utan den årliga genomsnittliga skattesumman som multipel av den genomsnittliga urbana arbetarens daglön. (s. 272) Detta mått finns för 1911, 1925 och 1937, alla från perioden som kallas "the heyday of colonialism".

I regressionsanalyserna kontrollerar Broms för en rad andra faktorer: BNP/capita för år 1950 (från Bolt och van Zanden 2014); andelen européer i befolkningen i slutet av den koloniala perioden; ett mått på customary law som ska fånga graden av indirekt styre från kolonisatörernas sida; hur länge landet var koloniserat av britterna (längre period förväntas ha positiv effekt på utvecklingen, kanske eftersom de geografiskt mest gynnsamma områdena erövrades först); och hur mycket pengar kolonin skickade tillbaka till metropolen Storbritannien 1925. Av faktorer som föregick kolonialismen kontrollerar han för hur länge staten har funnits (förväntas ha en positiv effekt); befolkningstätheten (som förväntas ha en positiv effekt enligt Herbst 2000 m fl, men negativ effekt av AJR 2001); och etnisk heterogenitet från Alesina.

Resultaten talar för att en högre skattekvot under kolonialismen har varit positivt för utvecklingen. "While AJR’s notion that a society based on narrow elite-based coalitions preying on the masses is an unfortunate and undesirable state of affairs, both morally and from a state building perspective, institutions for revenue extraction themselves can, through their bargaining-inducing and state capacity-raising effects, have beneficial long-term consequences for government quality." (s. 277) Därför måste fiskal sociologi spela en större roll i studierna av ekonomisk och politisk utveckling i koloniala och postkoloniala länder.


Referens

Rasmus Broms (2017) "Colonial Revenue Extraction and Modern Day Government Quality in the British Empire", World Development 90: 269-280. 

fotnot

* These claims have garnered broad support elsewhere. Historical studies have demonstrated that the quest for extracting revenues can work as a potent agent of institutional development and state building. Several scholars (Bates & Lien, 1985; Levi, 1988; Mann, 1993; Olson, 1993; Schumpeter, 1991[1918]; Tilly, 1992) have laid out a convincing narrative of state-, nation-, and institution building, through the means of revenue extraction in general, and taxation in particular. This field is usually referred to as ‘‘fiscal sociology” (Campbell, 1993). The basis of this underlying argument is drawn from the study of the countries of early modern Europe, shortly before these states themselves embarked on their colonizing missions across the globe." (s. 270)