tisdag 14 juni 2022

Skiften och ursprunglig ackumulation i svensk historia


Sedan början av 2021 har en mycket intressant diskussion pågått i Historisk Tidskrift om skiftena i svensk historia. Det började i nummer 1 2021 då Göteborgs-historikerna Erik Hallberg och Lars Nyström publicerade sin artikel "Den ursprungliga kapital-ackumulationen på svensk botten? En pilotstudie om gränser i skog och mark 1600–1900". Geograferna Clas Tollin och Mats Widgren replikerade i nr 4 2021, Hallberg och Nyström replikerade på repliken i följande nummer, och Tollin och Widgren kom tillbaka i därpå följande nummer.

Hallberg och Nyströms första artikel börjar effektfullt:

"Tacitus skrev för omkring 1900 år sedan om de germanska stammarna: ”Avskilt och otillgängligt bryter de bygd, var helst en källa, ett fält, ett hult vunnit deras tycke.”1 Måhända är detta en romares romantiska be-skrivning av ett pågående landnam i en fjärran vildmark. Men ännu i Hälsingelagen från tidigt 1300-tal tecknas markerna bortom bygden som ett terra nullius, öppna för envar att ta i besittning. Också i södra Sverige förblev skog och mark i viktiga avseenden länge en gemensam resurs." (s. 27)

De drar en skarp skiljelinje mellan den privatägda marken inom byn, åker och äng, och den kollektivt förvaltade utmarken mellan byarna: allmänningar som ägdes kollektivt av en by, eller av flera angränsande byar. Kartan från mellersta Halland, trakten runt Morup nära Falkenberg, som jag klistrat in högst upp i det här inlägget, exemplifierar detta. Hallberg och Nyström beskriver läget:

"Var en bys anspråk började och slutade blev en fråga om hävd och sedvanerätt. Hur många djur man kunde släppa ut på bete, hur långt bort från byn de kunde röra sig, vilka möjligheter man hade att bryta ny åker – dylika frågor avgjordes under en spänd politisk och ekologisk balanssituation som forskningen bara urskilt konturerna av. Situationen komplicerades dessutom av att kronan från medeltiden och framåt gjorde egna anspråk på marken." (s. 28)
Och så här ramar de in och motiverar sin studie:
"Hur gick det till när dessa allmänningar förvandlades till privat egendom? När drogs gränserna? Av vem? Som kommer att framgå av det följande innefattar utmarkens förvaltning en hel mosaik av frågeställningar som till stora delar är outforskade. Följande områden framstår som angelägna att studera: För det första, hur reglerades tillträdet till utmarken före de stora skiftesreformerna? För det andra, när och under vilka lagrum skiftades utmarken i olika delar av landet? För det tredje, vilka var de historiska drivkrafterna bakom skiftena? Vilka effekter fick de?
Detta är grundläggande frågor som till stora delar ignorerats av svenska historiker. Det gör att i första hand en kartläggning av mönstret för utmarksskiftet framstår som nödvändigt.
Syftet med denna undersökning är att skapa geografisk och kronologisk överblick över svenska utmarksskiften från 1600-talet och framåt." (s. 28)
Det har gjorts en stor mängd forskning om skiftena i svensk historia, men Hallberg och Nyström menar -- och jag tror att de har helt rätt -- att denna fokuserat på skiftena av inägorna, alltså upplösningen av tegskiftet och övergången till samlade, större jordar med varsin ägare, snarare än på privatiseringen av allmänningarna. Allmänningarna, the commons, och deras omvandling har ju varit en stor forskningsfråga i den engelska forskningen: jag tänker på Jane Humphries klassiska artikel från 1990 om värdet för de jordlösa eller nära jordlösa av att kunna ha en mjölkko på bete på allmänningen, eller Leigh Shaw-Taylors artikel från 2001 om de lägre klassernas tillgång till allmänningen. På svensk mark, menar Hallberg och Nyström, har detta dock bara utforskats i två avhandlingar: Staffan Granérs (2002) om Fryksbygden i Värmland, och Hallbergs egen (2013) om Dalboslätten i Dalsland. I Carl-Johan Gadds bok om den agrara revolutionen i fembandsverket refererar Gadd till Granér och diskuterar skogsskiften som föregångare till de senare, mer kända skiftena, men säger att ”ganska lite är utforskat kring skiften av skog före 1700-talets mitt”. Hallberg och Nyström påpekar att detta är trots skogsbrukets stora betydelse för svenskt lantbruk historiskt sett:

"Om vi bortser från Skånes bördiga slättland har Sverige aldrig varit någon framstående åkernation. Bondeekonomin har byggt på en kombination av näringsfång, där resurserna från utmarkerna varit strategiska. Skogs- och bergsbruk har sedan medeltiden burit upp svensk export. Samtidigt har landets klimat tvingat bönderna att avsätta betydande resurser på att generera eller magasinera värme. Virke, ved, torv och ull har i allt väsentligt hämtats från utmarken." (s. 31)
Mot denna bakgrund blir det väldigt intressant att studera utmarken och allmänningarnas utveckling. (Något som de också motiverar med referens till teoretisk debatt från Garrett Hardin (1968) och Elinor Ostrom (1990), men den diskussionen förbigår jag här.) Privatiseringarna av allmänningarna var för Karl Marx i Kapitalet helt centrala för kapitalismens utveckling, och Hallberg och Nyström lyfter fram hur Marx här också byggde på Thomas Mores analys i Utopia från 1516 där han beskrev utvecklingen som att "får slukade människor" när allmänningarna privatiserades för att ge bete till får som producerade råvaror till textilindustrin. Så här sammanfattar Hallberg och Nyström det svenska litteraturläget i relation till teorin:
"Av Granér och Hallberg är det den senare som tydligast diskuterar allmänningarnas privatisering som drivkraft i en agrarkapitalistisk take­off. Med utgångspunkt i Ostrom tecknas rådighetsförhållandena i 1700-talets Dalslandsskogar som en komplex väv av sedvanebaserad samhävd. Det var ett system som enligt Hallberg syftade till att slå vakt om resurser som bete, vedbrand och virke – men knappast till att exploatera dolda potentialer i landskapet. Betraktat i efterhand utgjorde de samägda utmarkerna en hämsko på utvecklingen. Det krävdes ett skifte för att sätta igång en agrar revolution.
Förändringen drevs ovanifrån. Initiativet till nästan samtliga utmarksskiften på Dal togs av de få säteriägarna i trakten. Genom lagstiftningens skiftesvitsord, se nedan, kunde de ta den statliga maktapparaten till hjälp för att driva igenom en privatisering av marken. Bönderna satte sig på tvären." (s. 33)
På Dalboslätten följde skiftena More och Marx narrativ: säteriägarna skiftade allmänningarna för att kunna genomföra en storskalig satsning på får. Men, paradoxalt nog så lyckades inte satsningen, "fårskötseln blev en historisk parantes" och de tidigare allmänningarna överfördes ganska fort från betesmark för får till åkermark. Marken hade före medeltidens agrarkris varit uppodlad, och nu uppodlades den igen, och på den skiftade marken kunde bönderna också etablera torp och backstugor för att inhysa ett agrarproletariat. I Fryksdalen, utforskad av Granér, var skiftesförloppet annorlunda. Där var det bönderna, inte överheten, som tog initiativ, och skiftena skedde som respons på ekonomisk utveckling, snarare än före ekonomisk utveckling. Staten spelade en viktig roll i Värmland, liksom annanstans i Sverige där kronan från Gustav I:s tid och framåt periodiskt ville säkra tillgång till virke, ved etcetera genom att omfördela ägandet av skogen.

Mot denna bakgrund genomför Hallberg och Nyström en pilotstudie av allmänningarnas privatisering i Sverige. Deras material är Lantmäteriets arkiv, som sedan nyligen finns tillgängligt på internet. Ur detta arkiv studerar de en stor mängd kartor. Urvalet har gjorts för att representera vart och ett av de "naturliga jordbruksområden" som användes i 1920 års jordbruksstatistik; för dessa ungefär 50 områden valdes vardera tre församlingar som sedan kompletterades med ytterligare ungefär lika många till (oklart hur). I ett tredje steg har de gjort "riktade genomgångar gjorts i områden som krävt ett närstudium, exempelvis för att närmare utreda gränserna mellan olika förvaltningsregimer." Totalt har 423 av landets socknar studerats. (Enligt socknar.se har det funnits ca 2500-3000 socknar i Sverige.)

De börjar runt 1750 och kollar hur utmarken var organiserad då: hade byn en egen utmark, eller var utmarken byöverskridande? Om den var byöverskridande, letar de i registren för att hitta när utmarken skiftades mellan byarna. Var utmarken byenskild, så letar de upp när den skiftades mellan gårdarna.* Jag har grovt förenklat metoden här, men ungefär så har de gått till väga.

Resultatredovisningen börjar med en typologi: de menar att "tre historiska utmarksregimer kan identifieras": ett östligt, ett västligt och ett nordligt mönster. I "den östra utmarksregimen" hade allmänningarna redan vid skiftesverkets startpunkt ca 1750 uppdelats mellan byarna, ofta också mellan gårdar.** "I Mälardalen var gränserna mellan byarna i av allt att döma av gammalt datum. Ofta möter vi dem i de geometriska jordeböckerna från 1600-talet." (s. 40) Från 1720-talet delades byallmänningarna upp också på gårdsnivå och uppdelningen tog fart med storskiftet ca 1750-1780-talen. Också i Bergslagen skedde uppdelningen tidigt: kartor från Norbergs socken 1698 visar att byarnas utmarker delats upp och en karta från 1704 visar hur utmarken i byn delas upp mellan gårdarna; kartan är för stor för att reproduceras här men jag citerar bildtexten, som är suggestiv: "Den verkliga startpunkten för den svenska skiftes­ processen? 80 år före Macklean på Svaneholm skiftades byskogen i Norberg i enskilda gårdslotter." (s. 44)

Den västra utmarksregimen hade gemensamma utmarker för större områden: ibland hela församlingar. Karta 4 som jag klistrat in ovan, från Halland, är ett exempel på detta mönster. Hallberg och Nyström beskriver utvecklingen i den västra utmarksregionen så här: "Regionen med stora, byöverskridande allmänningar hade sitt kärnområde längs Västkusten och i södra Älvsborgs län. Härifrån sträckte den sig österut genom södra Dalsland, Skaraborgs län och västra Småland, samt söderut in i norra Skåne.59 Upplösningen av detta system tog ett drygt århundrade i anspråk. Den mest intensiva skiftesfasen inföll cirka år 1780–1830, men i vissa fall dröjde utmarksskiftet till cirka 1860." (s. 46)

Till den norra utmarksregimen räknar de större delen av Dalarna, och Norrlands inland. "Liksom den västliga utmarksregimen kännetecknades området av byöverskridande utmarker. Skillnaden är att inom den norra regimen måste också utmarkslagens gränser definieras innan ett skifte kan komma till stånd." (s. 48-49) I "det egentliga Dalarna" markerades rågångarna mellan olika socknar först ca 1690-1855. Därefter följde skiften mellan byar inom församlingarna 1803-1894.
 
Karta 6, inklistrad nedan, visar i grova drag de tre utmarksregimernas utbredning ca 1750. Delar av Småland och Bklekinge är en övergångszon mellan den västra och östra regimen och i vissa fal flyttade sig gränserna över tid. Ett särfall är slättbygden i sydvästra Skåne där en del bygder -- de tar Fuglie, Västra Klagstorp och Åkarp som exempel -- helt saknade utmarker!



Inte desto mindre så menar de att klassificeringen i karta 6 är viktig för att förstå nästa steg i förloppet, när allmänningarna delades upp inte bara mellan byar utan mellan gårdar inom byar. När skiftesrörelsen drog igång i landet vid 1700-talets mitt behövdes det i den västra utmarksregimen två skiften för att kunna privatisera allmänningarna -- först ett skifte mellan byar, sedan ett inom byn. I den östra regimen behövdes bara en reform. "Skiften som involverade ett antal byar kunde ta lång tid i anspråk. Ofta synes de ha beledsagats av segslitna rättegångar." (s. 51) De första storskaliga utmarksskiftena har de hittat i Västmanland och östra Värmland i det tidiga 1700-talet; under tidigt 1800-tal skiftades utmarkerna i östra Småland, på Öland, i Blekinge och större delen av Skåne; i västra Sverige fortsatte processen några decennier; och den sista uppdelningen var i övre Dalarna och norrut, vid 1800-talets andra hälft. (s. 51)

Vad förklarar då den väldigt olika timingen för utmarksskiften i olika delar av landet?
"Skillnader i odlings- eller bysystem var förmodligen inte avgörande. Inom bältet med byöverskridande allmänningar finns områden med såväl stora byar, såsom Falbygden, Siljansområdet och nordvästra Skåne, som små, som Bohuslän och västra Småland. Grovt sammanfaller området med samfällda utmarker med de väst- och nordsvenska ensädesområdena. Men det inkluderar också regioner med två- eller tresäde såsom Skaraborgs län, Siljansbygden och Öland. Omvänt finner vi ensädesområden, framför allt i Bergslagen, där utmarken tidigt var uppdelad mellan byarna.
Möjligen kan den sociala strukturen haft betydelse. I områden med byenskilda utmarker var adel och ståndspersoner ofta inflytelserika. Det gäller Mälardalens gods- och Bergslagens bruksbygder. Västsverige, Dalarna och Norrland kännetecknades omvänt av starka bönder. 
Men förmodligen är det mer fruktbart att i stället vända blicken mot hur utmarkerna nyttjades i olika regioner." (s. 52)
I områden med mycket boskapsskötsel ville man inte ha så mycket skog (för att ge virke) utan mer områden med gräs och låg vegetation, där djuren kunde beta. Halland exemplifierar detta mönster. I områden där det var skog och virke som var den viktigaste resursen från utmarken skiftade man tidigare.
"Problemet var att betesmarker var dyra att privatisera. Kreatur känner inga gränser. De går dit gräset växer frodigast. Ett effektivt utmarksskifte krävde därför hägnader på de nya gränserna, vilket var ytterst kapitalkrävande. Denna kostnad var särskilt betungande inom den västra utmarksregimen där det just genom den intensiva betesekonomin rådde brist på hägnadsvirke. /.../
I jämförelse är virkestillgångar enkla att privatisera. Här krävs inga hägnader, det räcker med en rågång." (s. 53)
I områden med järnbruk skiftades skogen tidigt, säger Hallberg och Nyström.
"För snart 90 år sedan identifierade Per Nyström Gustav I:s avelsgårds-projekt som den svenska kapitalismen vagga. Tesen känns i dag lite ansträngd. Flyttar vi över idén till skogen och malmen får den bättre bäring. Gustav I:s statliga järnbruk blev visserligen ingen framgång. Men tillsammans med den massiva exproprieringen av allmänningsskog blev de ändå en startpunkt för den senare stångjärnsexplosionen." (s. 56)
Den ekonomiska tillväxtens geografiska mönster i Sverige ca 1500-1900 korrelerar enligt Hallberg och Nyström starkt med utmarksskiftena: järnbruken som centrum på 1600-1700-talen, västra Sverige 1750-1850 och därefter Norrland. Hur hänger tillväxten och skiftena ihop? De säger att: "Fastighetsbeståndet utgör bulken i ett lands kapitalstock. Men för att mark ska förvandlas till kapital måste den förses med geografiska och institutionella rågångar, så att den kan användas fritt av ägaren, bli föremål för investeringar samt för att den ska kunna säljas, användas som säkerhet eller arrenderas ut." (s. 57) Staten spelade under 1600-1700-talen en viktig roll för att avskilja och lägga beslag på mark; under 1800-talet i norra Sverige handlade det snarare om bolagen.

"Bergslagens skogar ägs i dag mestadels av Stora Enso och Sveaskog. Det senare skogsinnehavet är vad som blivit kvar av 1600-talets statliga markrov; det tidigare går tillbaka på rekognitions- eller bondeskogar som kommit i brukens och senare bolagens händer. Norrland delas mellan Sveaskog, Holmen och SCA; lappmarken förvaltas av statens fastighetsverk." (s. 59-60)
Det finns alltså ett centraliserande och ojämlikhetsökande drag i utvecklingen, men också ett dynamiskt element som förbättrade levnadsstandarden också för bönderna. Och olikt i Marx fall med "den ursprungliga ackumulationen", fåren som åt folket, så vräktes inte folk från de svenska utmarkerna, utan tvärtom så skapades nya bosättningar på dessa marker, för att tillgodose den nya efterfrågan på arbetskraft inom nyodling, kolning etcetera.


I det fjärde numret av Historisk Tidskrift 2021 svarade geograferna Clas Tollin och Mats Widgren på Hallberg och Nyströms artikel. Jag tycker att Hallström och Nyströms pilotstudie är superspännande, uppslagsrik och infallsrik, men Tollins och Widgrens bedömning är helt klart mer ogin. De anmärker på strukturfrågor i artikelns struktur och på begreppsanvändning: var skiftena enligt H och N en nu avslutad process av "ursprunglig ackumulation", eller ett led i en alltjämt pågående process?*** Viktigare är anmärkningarna om diskussionen om föregående forskning, och om metod och källhantering. Bland tidigare geografisk forskning i ämnet som borde ha diskuterats tar de upp Tollins egen Rågångar, gränshallar och ägoområden: Rekonstruktion av fastighetsstruktur och bebyggelseutveckling i mellersta Småland under äldre medeltid (1999), och Ulf Janssons ”Allmänningarnas institutionella geografi i Viby socken på 1600-talet" (2003) och densammes kapitel om Grimstens härad (där Viby socken ligger) från 2003. De menar att Hallberg och Nyström blandar ihop "mark som kännetecknades av fri tillgång och den som definierades som allmänningar eller samfälligheter" (s. 716; ref Widgren, ”Individuellt eller kollektivt ägande i bondesamhällen”, i Widgren (red.), Äganderätten i lantbrukets historia, 1995). De menar också att Hallberg och Nyström felaktigt använder begreppen utmark och allmänning om vartannat "som om de vore synonymer".****

Tollin och Widgren underkänner Hallberg och Nyströms beskrivning av hur användningen av utmarken reglerades före de stora reformerna, att (citat från H och N) "var en bys anspråk började och slutade blev en fråga om hävd och sedvanerätt".  Tollin och Widgren:

"Uppfattningen att fasta gränser först uppkom då bygd mötte bygd och att många medeltida gränser utgjordes av diffusa obebyggda ingenmansland har sedan länge tillbakavisats. Vi har i dag en förhållandevis klar bild av de medeltida ägo-områdena i södra och mellersta Sverige. Det medeltida brevmaterialet innehåller flera detaljerade rågångsbeskrivningar med namngivna gränsmärken och hur gränsen ska gå mellan olika bebyggelser. Det finns även gränsbeskrivningar mellan härader, landskap och för riksgränser. Rågångar och definierade ägo-områden kan till och med spåras till yngre järnålder tack vare en del runstenar. Ågersta-stenens ”här ska stenen stå mellan byarna” är ett exempel. Ett annat är runstenen Runshall i Västergötland som omtalas som råmärke mellan Gudhems och Håkantorps ägor på 1200-talet. 
Det är riktigt att många lantmäteriakter vittnar om inägor som ligger som öar i ett hav i utmarker och att de ofta saknar uppgifter om rågångar. Men i 1633 års instruktion sägs uttryckligen att lantmätarna inte skulle befatta sig med råmärken ”på skogen”. Källmaterialet om rågångarna finns alltså inte i de äldsta lantmäteriakterna utan dels i äldre och ibland samtida skriftligt historiskt källmaterial, dels i muntlig tradering. När skifte skulle företas i dessa utmarker är det påfallande ofta som rågångarna mellan byar var oomtvistliga genom de namn på gränsstenar, rösen och skiljelinjer som kvarlevt i den muntliga traditionen. Vad gäller rättigheterna till bete på den samfällda marken rådde sällan oklarhet. Det reglerades redan i landskapslagarna. De två normer som under historisk tid reglerat betesrättens fördelning mellan byar och mellan bybor baserades antingen på andelen i byjorden eller det antal djur en gård hade kunnat föda under vintern." (s. 717)
Tollin och Widgren godkänner Hallberg och Nyströms klassificering av nordvästra Skåne och Halland som utmärkta av stora, byöverskridande utmarker, men är tveksamma till att ha västergötland och västra Småland i samma kategori. Tollin (1999) har forskat om äldre samfälleligheter och skogelag i Småland.

"Långt inne i det som författarna karaktäriserar som den östra utmarksregimen finner vi också skogelag, som på samma sätt som i Tollins studieområden omfattade flera bebyggelseenheter. Martin Hansson uppmärksammar exempelvis storskiftet 1812–1822 av utägorna till Drevs skogelag i Uppvidinge härad. Detta skogelag omfattade alla bebyggelseenheter i socknen Drev och kan, på samma sätt som i Tollins områden, gå tillbaka på ett ursprungligen samlat storgårdsinnehav. Det är därför oklart på vilket sätt den ”Den västra utmarksregimen” hålls samman och hur förhållandena där skiljer sig från den östra." (s. 719)
Vidare så tror inte Tollin och Widgren att privatiseringen av utmarkerna var så ekonomiskt viktig som Hallberg och Nyström hävdar. Till exempel i Norberg, som Hallberg och Nyström tar upp, så var skogen enligt T och W redan i hög grad utnyttjad och nedhuggen, medan det på byns inägor fanns mycket mer värdefulla resurser, nämligen gruvor. (s. 720) Det omvända gäller också, menar de: staten kunde beslagta jord för kapitalägares intressen utan att genomgå den skiftesprocess som Hallberg och Nyström diskuterar.

"Ett exempel från östra Skåne visar att någon skogsdelning inte behövdes för att säkerställa energibehovet för bruk och industrier. Alunbruket (Andrarum) tilldelades skogstillgångarna inom två mils radie från bruket enligt kungl. Majt:s beslut den 5 maj 1686 och den 14 maj 1707. Rättigheterna sträckte sig till Vombsjön i väster, till Yngsjö i norr och Vik i sydöst samt Baldringe i söder. Området inkluderade hela Linderödsåsen och Fyledalen. I detta fall är det troligt att bönder blev förfördelade men för detta behövdes inga nya rågångar eller upplösning av tidigare allmänningar. Anton Cöpinger drog bara en cirkel på två gamla mil med alunbruket som centrum och förklarade att all skog innanför disponerades av alunbruket." (s. 721)
Tom Mels (2014) visar något liknande för gotländska myrar på 1800-talet, och Jakob Starlander (2020) för skog i norra Finland på 1600-talet. I sina slutsatser menar Tollin och Widgren att:

"Författarnas ansats att följa utmarksuppdelningen över tid är intressant. Det var en process som lade grunden för dagens fastighetsindelning och som därmed gjorde så gott som all mark till en vara som kan säljas och köpas. På ett övergripande sätt kan denna process sägas vara del av den omvandling som till exempel Maths Isacson menar täcks av begreppet den ursprungliga ackumulationen och som Onur Ulas Ince benämner som den analytiska aspekten på begreppet. Men det innebär inte att storskiften och laga skiften i normalfallet ledde till att bönder berövades sina produktionsmedel. Det var den aspekten som Marx beskrev i det som Ince hanterar som den beskrivande aspekten, det vill säga hur kapitalismen i England växte fram och baserades på utmarkskiften som ledde till avhysning. Vi menar alltså att det i uppsatsen saknas tydlig koppling mellan den teoretiska ansatsen och den presenterade empirin." (s. 722)



referenser

Erik Hallberg och Lars Nyström (2021) "Den ursprungliga kapital-ackumulationen på svensk botten? En pilotstudie om gränser i skog och mark 1600–1900", Historisk Tidskrift nr 1 2021. Läs här.
Clas Tollin och Mats Widgren (2021) "Utmarksskiften som ursprunglig kapitalackumulation?", Historisk Tidskrift nr 4 2021. Läs här.
Erik Hallberg och Lars Nyström (2022) "Gränser i skog och akademi : Replik till Tollin och Widgren", Historisk Tidskrift nr 1 2022. Läs här.
Clas Tollin och Mats Widgren (2022) "Teori, begrepp och empiri kring ursprunglig kapitalackumulation: Replik till Hallberg och Nyström", Historisk Tidskrift nr 2 2022. Läs här.

 

fotnot

* "En komplikation i sammanhanget är att byöverskridande utmarker kunde skiftas på tre nivåer: mellan byarna, mellan jordeboksenheterna eller mellan enskilda ägare. Redan under 1700-talet hyste varje jordeboksenhet vanligen flera gårdar. I skogsbygderna hade de ofta växt ut till mindre byar. Processen från en allmännings första uppdelning till dess att all mark portionerats ut på enskilda ägare kan vara både lång och komplicerad. Att ange en specifik tidpunkt när allmänningen privatiserades är därmed i princip omöjligt." (s. 39) 

** De ser Gotland som ett specialfall inom den östra regimen. Kartor från ca 1700 visar att ensamgårdar dominerade och att utmarkerna redan då var uppdelade mellan gårdarna. (s. 46) 

*** "Studerar författarna den ursprungliga ackumulationen i Marx’ första mening, det vill säga som en process som kan anses avslutad i och med skiftena? Eller använder författarna det mer abstrakta begreppet, det vill säga den process där primärproducenter skiljs från sina produktionsmedel och jorden blir en vara? I det senare fallet är onekligen skogsmarksdelningar, storskiften på utmark och inte minst laga skiften viktiga steg på vägen mot den situation vi har i dag där så gott som all mark tillhör fastigheter som kan säljas och köpas på en marknad." (s. 714) 

**** "Termerna utmark och allmänning används om vartannat, oftast som om de vore synonymer. Utmark är ett markslag i motsättning till inägor och även om utmarken ofta brukades samfällt säger begreppet inget om bruksrätten. Många äldre säterier och storgårdar hade enskild utmark." (s. 716)

måndag 6 juni 2022

Den franska tredje republiken

 
Adolphe Thiers (1797-1877), den Tredje republikens första president, 1871 till 1873
 
 
Hur kunde Frankrike bli en stabil demokrati 1870? Statsvetaren Stephen E. Hanson tar i en artikel från 2010 upp denna fråga. Han motiverar studien i två steg. Ett: det är ett viktigt fall (av en demokratisk regim) att studera.
"The case is of obvious historical significance: The Third Republic was the first stable electoral democracy with universal male suffrage on the European continent, and its example inspired republicans throughout Europe and beyond. From a theoretical point of view, the consolidation of French democracy from 1870 through 1940 poses fascinating puzzles: Surely one would not ordinarily have predicted the long-term success of democratic institutions in a country emerging from a century of dictatorship and violence, in a geopolitical neighborhood dominated by well-established monarchies, and with powerful economic and social elites staunchly opposed to democratic ideals. (s. 1024)
Trots detta har fallet sällan studerats av demokratiseringsteoretiker, säger Hanson. Detta delvis eftersom regimen efter dess kollaps under andra världskriget, fick ett dåligt rykte: "In Stanley Hoffmann’s (1963) memorable phrase, France under the Third Republic could be summed up as a “stalemate society”—a system incapable of making a full breakthrough to dynamic capitalism because of its dependence on small-scale agriculture combined with its weak executive capacity, inefficient bureaucracy, and pervasive official corruption (Crozier, 1970)." (s. 1024 ) Givet Frankrikes turbulenta 1800-talshistoria före 1871 menar Hanson dock att regimen snarare överpresterade vad gäller demokrati och stabilitet. Detta är en intressant formulering:
"given France’s limited degree of urbanization and the dependence of the French bourgeoisie on the state under the Second Empire, structuralist theories would lead us to predict that the most likely political outcome during the 1870s was some form of monarchy with at most a limited role for an elected parliament—that is, the sort of regime found in neighboring Germany in the same time period." (1026)
Det andra skälet till att den tredje republiken har ignorerats är att den inte passar in med de två dominanta teorierna på fältet: "The two main approaches to explaining the “first wave” of democracy in Europe—modernization theory and the class coalition approach inspired by Barrington Moore", som "both saw the French case as a classic example of democratization as a response to long-run structural socioeconomic and cultural changes." (s 1025) Detta är ett problem: "These teleological approaches to understanding French democratization gloss over the contingencies and turbulence of the early years of the Third Republic. A closer analysis of French politics in these years clearly demonstrates that the ultimate victory of democracy was by no means a sure thing." (1026)

Hanson gör ett intressant argument om hur man kan tolka den tredje republiken:
"the chaotic first years of the French Third Republic clearly constitute a “critical juncture” as defined by Capoccia and Kelemen (2007): that is, a relatively short period of time during which ordinary structural constraints on human agency became less constraining and actors’ choices had far greater long-term institutional effects than in normal times. ... the events of the 1870s in France ended up hav- ing path-dependent effects that “locked in” a particular definition of French national identity—one that remains at the core of contemporary French politics (Mahoney, 2000; Pierson, 2000)" (1027)
Och:
"the surprising success of republican democracy in the Third Republic demonstrates the crucial importance of ideological conviction in turbulent postimperial settings. My central hypothesis is as follows: In periods of high social uncertainty, political elites with clear ideological visions of the future can potentially generate large-scale organizations of party activists that give them a strategic advantage over their more “pragmatic” opponents. " (1027)
Jag tycker att det här är väldigt intressant, hur Hanson betonar betydelsen av en politisk vision:
"Clear and consistent ideologies, I argue, can provide a solution to this collective action dilemma by artificially elongating the time horizons of those who embrace them. By presenting an explicit and desirable picture of the political future, successful ideologues can induce at least some instrumentally rational individuals to embrace a long-run strategy of cooperation with other converts." (s. 1027-8)
Hanson menar att det i Frankrike 1870 fanns fyra rivaliserande ideologiska läger, som alla förstås sprang ur det existerande systemet, det andra kejsardömet (som varade mellan 1852 och 1870): Republikanerna, Legitimisterna, Orléanisterna, och Bonapartisterna. Republikanerna var ett brett ideologiskt läger som varierade mellan liberalism och socialism, men som alla ville ha en politisk demokrati. Léon Gambetta, jurist från Marseille, var Republikenernas viktigaste politiske ledare och agitator, och 1869 samlade han sina förslag i Belleville-programmet som byggde på universell, sekulär folkskola och allmän rösträtt utan restriktioner. (s. 1030) Legimisterna föddes som rörelse ur greven de Chambords krav på den kejserliga tronen. "Chambord’s ideological understanding of how one should define “France” can be summed up in three phrases: divine right monarchy, faithful Catholicism, and reestablishment of the “natural” hierarchical order of society." (s. 1031) Chambord argumenterade för att Frankrikes hemska upplevelser av revolution, krig och ockupation sedan 1789 var Guds straff för synden kungamord under Revolutionen. Orléanisterna var en vagt liberal rörelse som enligt Hanson 1870 hade en tuff ideologisk situation:
"In 1830, liberal admirers of British parliamentarianism could reasonably portray the constitutional monarchy of Louis-Philippe, with its strictly limited suffrage, as an effort to emulate one of the most democratic countries in the world. By the 1860s, with Great Britain and the United States moving toward full universal male suffrage and even the Second Empire promoting mass democracy, albeit in authoritarian guise, the reestablishment of Orléanist constitutional monarchy seemed a step backward for liberalism." (s. 1033)
Också det fjärde lägret, Bonapartisterna, hade 1870 ideologiska problem. Napoleons legitimitet hade i princip byggts på hans karisma och militära framgångar, inte på en ideologi och dess tilltal, och detsamma gällde hans brorson, Louis Napoleon som var president 1848-52 och kejsare 1852-1870. Bonapartisterna var 1870 ett ideologiskt splittrat läger, från anhängare av diktatur till mer liberala personer.
 
Efter Frankrikes förlust i slaget vid Sedan i september 1870 följde en period av massiv osäkerhet, inklusive en tysk militärockupation, ett stort krigsskadestånd, och att ge upp Alsace och Lorraine. I två månader våren 1871 behärskades huvudstaden av den socialistiska Pariskommunen innan den nedtrycktes av den nya regeringen ledd av Adolphe Thiers till en kostnad av 20 000 liv; ytterligare 50 000 sattes i fängelse. "The period 1870-1871 became popularly known as l’année terrible." (s. 1034) Thiers kom ur det Orléanistiska lägret men var en äldre politiker som hade förtroende i flera läger och kunde styra i det svåra läget. "Ironically, Thiers’s success in ending the German occupation ended the diplomatic crisis that had made him temporarily indispensable even to right-wing monarchists who opposed his increasingly open embrace of the republic, and he was ousted by a parliamentary vote on May 24, 1873." (s. 1035) Efter Thiers utslängning följde ytterligare ett halvår av kaos innan krigshjälten Patrice MacMahon utsågs till president på en sjuårsperiod.

Innan MacMahon utsågs på hösten 1873, så kallades greven av Chambord till ny kejsare av legitimisterna. Han var barnlös och över 50 år gammal, det var 43 år efter att den senaste Bourbon-kungen fallit, och han var politiskt oerfaren. Hans enda politiska tillgång, säger Hanson, var hans tydliga vision för vad för slags Frankrike han ville bygga. Hans största PR-problem i det läget var hans insisterande på att återinföra Bourbonernas vita flagga med ättens lilja, medan alla andra partier och grupper, inklusive militären under MacMahon, ville behålla trikoloren. På denna symbolfråga föll Chambords kandidatur till tronen! MacMahons sjuåriga presidentur var mot denna bakgrund tänkt som en andningspaus där fransmän från olika politiska läger skulle kunna förenas.*

Åren 1874 till 1877 ger Hanson rubriken "Stalemate", eller "dödläge". De preussiska trupperna hade lämnat landet, krigsskadeståndet var återbetalat, och den nya franska regimen var diplomatiskt erkänd. 1875 skapades en ny konstitution, och republikanernas ledare Gambetta arbetade hårt för denna och för att ge den bred förankring. Han var en skicklig politiker och republikanerna vann i parlamentsvalet 1876 4,028 miljoner röster mot de konservativas 3,202 miljoner.

Kombinationen av republikansk majoritet i parlamentet och den konservative MacMahon som president ledde föga förvånande till konflikt. I centrum av konflikten stod katolicismen och dess roll i samhället, gentemot en delvis anti-klerikal republikanism. (s. 1047-8) MacMahon tillsatte 1876 en republikansk statsminister för att spegla den parlamentariska majoriteten, men tappade redan i maj 1877 tron på denna lösning, och ersatte den republikanska regeringen med en allians av Legitimister, Orléanister och höger-Bonapartister. MacMahon hade en sjuårig mandatperiod,  och utlyste redan till november 1877 ett nytt parlamentstval, och Gambettas huvudsakliga budskap var att "A victory for MacMahon would mean the restoration of the most reactionary clerical and feudal elites in France, who would soon unleash war with Germany and Italy over the status of the Pope’s temporal power." (s. 1049)

Gambetta och Republikanerna vann, i december 1877 tillträdde en helt republikansk regering, och Hanson menar att detta valresultat var av historisk betydelse:
"With the end of the seize mai crisis, the shape of the French political regime was determined for more than six decades. Gambetta wasted no time in declaring that the “forces of the future” had triumphed over those of the past. /.../
The victorious republicans quickly solidified their political success by reorienting French political culture to reflect the key principles of republican ideology. In 1879, the Marseillaise was declared to be the French national anthem and July 14 became the most important national holiday. Already by 1880, new education minister Jules Ferry introduced legislation to mandate universal secular public education throughout France—as had been demanded by radical republicans since the Belleville Program of 1869. The Jesuit order was dissolved, and thousands of other monks and nuns were forced out of the classroom. The content of schooling in the new free public education system naturally also reinforced republican ideology in mass culture. " (s. 1050-1)
Den nya republikanska regimen var sexistisk och pro-imperialistisk, men Hanson menar att den också gjorda stora och viktiga framsteg. Partier både till vänster och till höger var för decennier framåt i huvudsak eniga om att konkurrera om makten inom det ramverk som skapats med konstitutionen 1875.
 
 
referens
Stephen E. Hanson (2010) "The Founding of the French Third Republic", Comparative Political Studies 43(8/9) .

fotnot
* mer utförligt: "The “temporary” nature of MacMahon’s presidency would serve many political purposes: It would place a popular ally of conservatism and Catholicism in the highest office of the land, it would defer any final decision about the precise institutional form of the new French regime, and it would provide a potential last-ditch alternative to radical republicanism in case its social power could not otherwise be checked. What the septennate explicitly could not do, however, was resolve France’s identity crisis." (s. 1043)

söndag 29 maj 2022

Locke och privategendomen

 
John Locke (1632-1704), porträtterad 1697 av Godfrey Kneller. Från wikipedia .
 
 
Jämte Rousseau, som jag bloggade om igår, var förstås John Locke (1631-1704) en av upplysningens stora teoretiker om privategendomens ursprung, natur och roll i samhället. Historikerna Judith Richards, Lotte Mulligan och John K. Graham, aktiva vid La Trobe University i Melbourne, satte 1981 av i en artikel om privategendomen hos Locke med föresatsen att applicera den idéhistoriska metod som föreskrivits av JGA Pocock (1962) och Quentin Skinner (1969), att återskapa idéernas "språkliga kontext". Hur använde Locke i Two Treatises of Government ordet "property" jämfört med hur hans samtida använde ordet? Deras andra syfte är att diskutera varför Two Treatises mottogs så svalt de första åren. Var det så att den bara sågs som en kodifiering av ortodoxin, vad alla redan tyckte sedan 1688 års skifte? Richards et al placerar här in Two Treatises väldigt tydligt i en politisk kontext av strider mellan Whigs och Tories efter den ärorika revolutionen, och valet av vilka monarker och vilka allianser man ska stödja.
 
Så här diskuterade C.B. Macpherson Lockes användning av begreppet "property" i sin klassiker The Political Theory of Possessive Individualism (1962):
" It is true that Locke somewhat confused matters by sometimes defining that property ... in unusually wide terms. "Man ... hath by Nature a Power ... to preserve his Property, that is his Life, Liberty and Estate". Men's "lives, Liberties and Estates . . . I call by the general Name, Property". "By Property I must be understood here, as in other places, to mean that Property which Men have in their Persons as well as Goods." But he does not always use the term property in such a wide sense. In his crucial argument on the limitation of the power of governments he is clearly using property in the more general sense of land and goods, as he is throughout the chapter 'Of Property'. The implications of this ambiguity need not detain us here." (cit. 33)
Richards et al håller inte med. De kritiserar en annan uttolkare för att inte diskutera komplexiteten i Lockes "property": "but nowhere is there a suggestion that Locke ever implied that property was more than what is created 'by mixing the body's labour with external objects'". (s. 32) De menar att Lockes originalitet i diskussionen av egendom överdrivits, och att en rad 1600-talsförfattare i själva verket tänkte mycket på detta, och la mycket energi på att definiera begreppet: de citerar poeten John Dryden ur "Absalom and Achitopel" (1681), och James Tyrrell (i Patriarcha non Monarcha, 1681) som såg behovet att skydda egendom som en grundläggande orsak till "the rise of political society". Hos Tyrrell var det också självklart att det var personer med egendom som skulle bestämma: när han skulle motivera varför barn inte hade rösträtt, så var det så att ty because "Children in their Fathers Families being under the notion of Servants and without any Property in Goods or Land, had no reason to have Votes in the Institution of the Government." (cit. 34) I samma anda så argumenterade Henry Neville i Plato Redivivus (1680) att det politiska samhället började med egendomen. I början ägdes allt gemensamt vilket orsakade "a state of perpetual war", och för att komma ur denna situation:
"every man consented to be debarred of that universal right to all things; and confine himself to a quiet and secure enjoyment of such a part, as should be allotted to him. Thence came in ownership, or property: to maintain which, it was necessary to consent to laws, and a government; to put them in execution." (cit. 34)
Locke var ungdomsvän med Tyrrell, och Tyrell med Neville; Richards et al menar att de hade ett delat språk, och just därför var så noggranna med att definiera sina begrepp när de frångick konventionell användning. Detta kanske låter pedantiskt och överflödigt, säger de, men det är viktigt att notera detta. När Neville, i Harringtons anda, talar om "property" bara som jordägande, så tydliggör han det; det är inte självklart att Locke var exceptionellt bred i sitt perspektiv på vad "property" var. Se bara på Hobbes i Leviathan (1651): "Of things held in propriety, those that are dearest to a man are his own life, and limbs; and in the next degree, (in most men), those that concern conjugall affection; and after them riches and means of living".
 
Egendom är alltid förknippat med historia, eller kanske snarare allegorisk historia, i 1600-1700-tals-filosofin. Se bara på Robert Filmer i The Freeholder's Grand Inquest (1648), en rojalistisk traktat där han argumenterade för att hela Englands jord sedan den första kungens uppträdande varit kungens jord, hans demesne:
"The first government in the world was monarchical, in the father of all flesh ....
Adam was the Father, King and Lord over his family: a son, a subject and a servant or a slave, were one and the same thing at first; the Father had power to dispose, or sell his children or servants ...." (cit. 35)*
Gentemot denna rojalistiska analys argumenterade att Tyrrell och Neville att människor fötts fria och ingått ett beslut att bilda ett samhälle, för att skydda sina intressen och sin egendom. "These writers turned again to the argument that property-ownership predated civil society as a means of describing the stake that men had in society." (s. 36) I denna kontext bör vi också se Lockes teori om egendomen, säger Richards et al: det handlar om ägande, men också om politisk makt, eftersom sökandet efter en ursprunglig privat äganderätt (snarare än att all jord i grund och botten tillhör kungen, som hos Filmer) handlar om att etablera den materiella grundvalen för civilsamhället och det politiska samhället, för staten och dess makt. Gentemot Filmers argument att alla män utom kungen från början hade varit slavar, blev det för Locke viktigt att tvärtom säga och "visa" att det från första början funnits fria män, med egendom, och slavar. Macpherson har alltså fel, menar Richards et al, när han hävdar att Locke förvirrade begreppen om egendom med en onödigt bred diskussion -- att definitionen till synes är så bred (särskilt med 1900- eller 2000-talsögon sett) har att göra med syftet med Lockes diskussion, som alltså var politisk i än högre grad än ekonomisk.** Så här uppstod civilsamhället enligt Locke i Two Treatises: varje man som går med
"seeks out, and is willing to joyn in Society with others who are already united, or have a mind to unite for the mutual Preservation of their Lives, Liberties and Estates, which I call by the general Name, Property." (s. 38)
På en del andra ställen i Two Treatises talar Locke om egendom i den snävare bemärkelsen, men flera gånger påminner han också läsaren om den breda definitionen, när han ska använda den. Richards et al menar också här att Locke faktiskt hävdar en mer universalistisk tillgång till det politiska samhället än vad man kan tro, eftersom den egendom som krävs är så brett definierad. (s. 39-40) 
 
Macpherson hävdade att det för Locke var helt självklart att lönearbetare inte skulle ha någon rätt att delta i politiken, liksom det var självklart för alla andra som skrev och läste politiska traktater på 1600-talet, och att Locke därför inte ens behövde skriva ut att arbetare inte skulle ha politiska rättigheter. Richards et al menar tvärtemot att flera författare på 1600-talet var noggranna med att skriva ut och argumentera för att arbetare inte skulle åtnjuta de politiska rättigheterna. Teologen Baxter skrev t ex att: "The rabble hate both magistrates and ministers that would bring  them up to piety, and restrain them from a licentious sensual life. /.../  Let us have the common reason to conceive that as a man that hath studied  physic, divinity, or any art, or science, or doctrine, is likelier to be skilled in  it than he that was never brought up to it: so it is about the government of Commonwealths also." (cit. 40-41) Också Sidney gör klart att man måste vara en freeman för att få delta och talade om den virtù som skulle krävas, medan Tyrrell gjorde en klar distinktion mellan the masses och the people. Richards et al tar också upp Earl Shaftesburys -- i vilkens hushåll Locke bodde ett tag -- utkast till rösträttsregler: "every pater-familias or housekeeper, is a natural prince, and is invested with  absolute power over his family, and has, by necessary consequence, the votes of all his family, man, woman, and child, included in his." (cit. 42) 
 
Här var Locke annorlunda än sina samtida, menar Richards et al: "Indeed, Locke took some care to insist that his reference was to every man. Unlike Sidney, Tyrrell, and Neville, Locke did not take the ownership of land to be itself a sufficient qualification for political membership." (s. 45). De som inte förtjänade att delta i "the full state of Equality" i det politiska samfundet var enligt Locke barn som saknade "Age and Reason", de som inte hade några rättigheter alls, det vill säga slavar, och de som saknade förnuft, det vill säga  "Lunaticks and Ideots". Locke dömde inte kategoriskt ut tjänare från det politiska samfundet, menar Richards et al: de citerar ur Two Treatises ett stycke om att en man kan ingå ett tjänstekontrakt med en annan man som blir hans herre, men att tjänaren inte får den saken förlorar sin rationalitet och sina politiska rättigheter -- olikt slaven. De menar att Macpherson har fel här, när han menar att Locke utrangerar tjänarna ur det politiska samfundet, och att Locke var annorlunda än Tyrrell, Sidney och andra i att han inte byggde en modell av samhället som en familj i stort, med en enväldig patriark i toppen. De polemiserar också med Dunns tolkning av Locke; de menar att Dunn läser in saker -- patriarkalism -- hos Locke enligt modellen "talande tystnad", att Locke skulle ha delat samhällets värderingar när han inte uttryckligen polemiserar med dem. De menar att denna modell inte håller och att Locke tvärtom var noggrann med att motivera också sådana delade värderingar som varför barn inte skulle få vara med och styra samhället.

Tre år efter Melbourne-historikernas artikel tog sig filosofen Johannes Rohbeck från Freie Universität Berlin an en närliggande fråga, nämligen att visa att vad han kallade " the most general theorem of Locke which is constitutive of his entire theory - namely, that property is grounded in labour - can be made understandable only in terms of the social history of this time." (s. 65-66) Locke och andras tankar måste sättas in i sammanhanget samhället de levde i, men det är samtidigt uppenbart att väldigt olika teorier kan skapas i samma samhälle, säger Rohbeck som pekar på arbetets delvis annorlunda roll hos Thomas Hobbes som ändå levde ungefär samtidigt som Locke. David Hume föddes åttio år senare än Locke och växte upp i ett samhälle där kommersialiseringen och arbetsdelningen utvecklades vidare, vilket också påverkar hans teoribildning jämfört med Lockes, men Hume föll också tillbaka på Hobbes, dvs en teoretiker ur en tidigare fas i ekonomins utveckling, i sin teoretisering av äganderättens grundvalar.

För att kontextualisera Locke går Rohbeck tillbaka till den engelska revolutionen 1641 och debatterna om hur den nya republikanska ordningen skulle vara, debatter där Levellers till vänster krävde allmän rösträtt medan Independents förespråkade en rösträtt baserad på ägande. I sin uppfattning om den existerande ägandefördelningens rättvisa föll Independents tillbaka på en samhällskontraktsteori a la Hobbes. Levellers krävde kanske inte exakt allmän rösträtt utan kunde acceptera att tjänare, beroende av andra, inte skulle ha rösträtt; deras vänsterfraktion Diggers var på den punkten mer konsekventa. Medan Levellers i princip accepterade en samhällkontraktsteoretisering av äganderätten, var Diggers mer skeptiska till privategendomens fördelning, detta i en tid av enclosures av allmänningarna:
"No man can be rich but he must be rich either by his own labours or by the labours of other men helping him. If a man have no help from his neighbour he shall never gather an estate of hundreds and thousands a year. If other men help him to work, then are those riches his neighbour’s as well as his; for they be the fruit of other men’s labours as well as his own. Rich men receive all they have from the labourer’s hand, and what they give, they give away other men’s labours, not their own." (s. 69)
Locke förhöll sig till alla dessa debatter, säger Rohbeck, även om han givetvis socialt -- i tjänst hos en stor jordägare och parlamentsledamot -- var långt ifrån radikalerna. Men hans syfte med Two Treatises var snarast att polemisera med den rojalistiska position som Filmer hade representerat med sin teori om kungens absoluta makt och hur all jord från början tillhörde kungen; Locke hävdade tvärtom att ett politiskt samfund fanns före staten och att staten måste skydda detta. "By explaining civil society as a state of nature", säger Rohbeck, "Locke can denounce absolutist encroachments as being unnatural", och Rohbeck fortsätter: "Since it is here primarily a matter of safeguarding bourgeois property, Locke also tries to legitimate private property as a natural relation by deriving the legitimacy of property from natural right and labour.‘” (s. 70)

Rohbeck hävdar -- men visar inte -- att målgruppen för Lockes resonemang var "capitalistic big landowners. merchants, jurists" och att han var tvungen att polemisera med rojalister men samtidigt inte ta för starkt avstånd från de stora jordägarnas intressen. Enligt Rohbeck -- återigen så är detta ett påstående som han inte underbygger; hans känns filologiskt sett bra mycket slarvigare än Richards et al -- så byggde Locke en del av sina argument på Putney Debates. Han citerar ett av de klassiska styckena ur Two Treatises:
”Though the earth. and all inferiour creatures be common to all men. yet every man has a property in his own person: this nobody has any right to but himself. The labour of his body, and the work of his hands, we may say. are properly his. Whatsoever then he removes out of the state that nature hath provided, and left it in, he hath mixed his Iabour with, and joined to it something that is his own, and thereby makes it his property. It being by him removed from the common state nature hath placed it in, it hath by this labour something annexed to it, that excludes the common right of other men.”
Teoretiseringen här om egendomens ursprung är helt annorlunda än Filmers idé om att Gud gav all jord till Adam, den förste kungen, och att Stuart-kungarna därmed hade rätt att fortsätta förvalta all jord i sitt rike. Den har mer gemensamt med Levellers idé om att jorden från början ägdes gemensamt, och att den genom olika människors arbete tillfaller dem. I motsats till Diggers idé om att gå tillbaka till gemensamt ägande, vill Locke dock tvärtemot legitimera det existerande privata ägandet. "Locke’s social philosophy at the same time is also an expression of the social experiences of the commodity production already sufficiently developed in England at the end of the seventeenth century. In bourgeois society, all labour appears immediately as private labour and consequently as creating private property just as wage labour appears to be compatible with simple commodity production." (s. 55)
 
Den kanadensiske statsvetaren David McNally var några år senare inne på samma koppling mellan Locke och the Putney debates; hans artikel i History of Political Thought börjar uppseendeväckande så här: "Was Locke a Leveller?" 

 
referens
Barbara Arnell (1994) "Trade, Plantations, and Property: John Locke and the Economic Defense of Colonialism", Journal of the History of Ideas, Oct., 1994, Vol. 55, No. 4, pp. 591-609.

David McNally (1989) "Locke, Levellers and liberty: Property and democracy in the thought of the first whigs", History of Political Thought vol. 10, no. 1.
 
Judith Richards, Lotte Mulligan and John K. Graham (1981) "'Property' and 'People': Political Usages of Locke and Some Contemporaries", Journal of the History of Ideas, Jan. - Mar., 1981, Vol. 42, No. 1, pp. 29-5. Läs här
 
Johannes Rohbeck (1984) "Property and labour in the social philosophy of John Locke", History of European Ideas, 5:1, 65-77

fotnoter
* Richards et al ger också ett intressant citat från Sidney, kanske formulerat i polemik mot Filmer: "if it be said that records testify all grants to have been originally from the king; I answer, that 'tho it were confessed (which I absolutely deny, and affirm that our rights and liberties are innate, inherent, and enjoyed time out of mind, before we had kings), it could be nothing to the question, which is, concerning reason and justice; and, if they are wanting, the defect can never be supplied by any matter of fact, tho' never so clearly proved." (cit. 39)

** Rohbeck följer Macpherson i en del av sin analys av Locke men intressant nog så tar han också i fotnot 20 upp kritiken mot Macpherson just att han missar bredden i Lockes begrepp om "property". Rohbeck konstaterar att Jacob Viner använde detta faktum i sin kritik av Macpherson, ‘Possessive individualism as original sin’, i Canadian Journal of Economics and Political Science 1963. Hans Medick (1972) tar också upp denna kritik men väljer ändå att följa Macpherson.

lördag 28 maj 2022

Rousseau och privategendomen

 
sent porträtt av Jean-Jacques Rousseau, från wikipedia

 

Nottingham-statvetaren Chris Piersons artikel om Rousseau (1712-1778) och privategendomen börjar direkt: "Rousseau’s life and his work are both notoriously paradoxical." En social man som älskade att vara ensam, en hypokondriker som skydde läkare, en man som trodde att kvinnorna älskade honom men vars kärleksaffärer alltid slutade illa, en man som avfärdade de rikas livsstil men var beroende av desamma för patronage... Det motsägelsefulla gäller också Rousseaus syn på privategendomen:

"Within months of publishing his excoriating attack on private property in the Second Discourse, his article on ‘political economy’ had appeared in the fifth volume of the Encyclopedie describing the right of property as ‘the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’. In Emile, written several years later, he insists that ‘the demon of property infects everything it touches’ and yet the great virtue of the Social Contract (appearing in print at the very same time) is said to be that it has successfully fashioned ‘a form of association which will defend and protect, with the whole of its joint strength, the person and property of each associate’." (s. 409-410)
Roussaus paradoxala syn på egendom har alltid varit prominent i sekundärlitteraturen, säger Pierson:
"It was observed in Vaughan’s long-influential English introduction to Rousseau’s writings, written nearly one hundred years ago, in which it is seen in the context of the great man’s (successful) struggle to free himself from the (malign) influence of John Locke. More than 60 years later, James MacAdam writes of Rousseau that ‘it is impossible to see how his statements on property fit together and how they fit into his philosophy as a whole’. In a recent study of Rousseau’s economic philosophy, Bertil Friden simply notes that ‘Rousseau’s divergent statements on property are not easy to reconcile’." (s. 410)
Det klassiska textstället i Second Discourse (1755) där Rousseau fördömer det privata ägandet är ett stycke stark retorik:
"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'." (cit från svenska Wikipedia)

När ingen protesterade mot denna första inhägnare, skriver Rousseau, tog mänsklighetens sanna ungdom slut; Pierson jämför Rousseaus perspektiv på ägnadets utveckling med Augustinus analys av syndafallet. Rousseau ger sig verkligen in i att skriva en (allegorisk) historia av mänsklighetens förhålladnde till egendom, från ett primitivt tillstånd där männsiskor bodde i hyddor och inte visste vad som var "mitt" och vad som var "ditt". När de börjat dela upp jorden och blivit fler och mer tätbefolkade driver amour-propre, ett komplext begrepp som delvis motsvarar egenkärlek, fram mer komplex ekonomisk och aktivitet och efter hand också arbetsdelning, som Rousseau fäster stor vikt vid:

"From the moment one man needed help from another, and as soon as they found it useful for one man to have provisions enough for two, equality evaporated, property was introduced, and work became mandatory; vast forests were transformed into sunny open country that had to be watered with the sweat of man, and where slavery and adversity were soon seen to germinate and ripen with the crops."

Rousseau menade att med den ökade arbetsdelningen och ojämlikheten så förstärktes också negativa drag hos människorna: de blir avundsjuka, lögnaktiga med mera. Människorna har blivit beroende av varandra, den rike av den fattige, den fattige av den rike, och Rousseaus implicita ideal av oberoende är verkligen märkligt:

"Once free and independent, now subject, so to speak, through a multitude of new needs, to all of nature, and above all to his fellow men, whose slave he has in a sense become, even when he becomes their master. For if he is rich, he needs their services; if he is poor, he needs their aid." (cit. s. 413)*

Men hur kan man få ihop det här med:

"that much more Lockean Rousseau who argues (in the article on ‘Political Economy’ in the fifth volume of the Encyclopedie) that the state is ‘established only in order to provide security for private property, which is anterior to it’ and that ‘the right of property is the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’?"

Från att ha talat om en "lockeansk" Rousseau, vänder sig Pierson genast och invänder om att Locke själv kanske inte var så lockeansk som man kan tro; Jeremy Waldron (The Right of Private Property, 1988) och andra forskare har nyligen visat att Locke inte så oförbehållsamt trodde på privategendomens primat, som det ibland framställts som. Därefter relativiserar han hur lockeansk/libertariansk Rousseaus diskussion av privategendom egentligen är i Encyklopedin: han anger visserligen äganderätt som en central rättighet, men en rättighet som ges av lagen och som är central för att samhället ska fungera och personer kunna överleva, vilket enligt Rousseau är en grundläggande rättighet. I samma text säger han också att ingen har rätt att överföra sin egendom till sina barn utan arvsskatt.

Också i sin klassiska roman Emile diskuterar Rousseau äganderätten, var den kommer ifrån och dess konflikter. Bland annat i en historia om odling av bönor:

"Here Rousseau encourages his young charge to plant some beans. They return every day to water them and to view the progress of the tender shoots. Emile’s delight increases when his mentor tells him that ‘this belongs to you’, establishing that ‘there is in this earth something of himself that he can claim against anyone whomsoever’. One day they return and find, to Emile’s shock and horror, that his beans have been uprooted. The child rails against this injustice. It turns out that this was the work of Robert, the gardener. But when confronted with his ‘crime’, it is Robert who is indignant. He had already planted this plot with valuable Maltese melons (which he had intended to share with Emile):

. . . in order to plant your miserable beans there, you destroyed my melons for me when they were already sprouting, and they can never be replaced. You have done me an irreparable wrong, and you have deprived yourselves of the pleasure of eating exquisite melons.

Rousseau pacifies the aggrieved gardener, assuring him that ‘we will never again work the land without knowing whether someone had put his hand to it before us’, though Robert responds that all the land locally has already been occupied." (s. 415)

Emile och trädgårdsmästaren kommer till slut överens, och delar upp landet så att var och en får odla sina bönor och sina meloner. Pierson är dock tveksam till om budskapet i berättelsen är att de genom sitt arbete gör jorden till sin, som i Lockes berättelse; han menar att Rousseau fortfarande har fler klausuler och krav för ett fullständigt ägande.

Om Second Discourse, politisk ekonomi-kapitlet i Encyklopedin och Emile är svårförenliga vad gäller perspektivet på egendom, så är Samhällsfördraget (1762) ännu svårare. Om steget från naturtillstånd till civilsamhälle i Andra avhandlingen var ett där de rika lurar de fattiga, så är den avgörande övergången mycket annorlunda i Samhällsfördraget:

"The transition to civil society is now represented as bringing with it ‘a very remarkable change’ from the life of ‘a limited and stupid animal’ into ‘an intelligent being and a man’ (contrast this with Rousseau’s remark in the Second Discourse that ‘the man who meditates is a perverse animal’). The social pact itself loses the appearance of being a ruse perpetrated upon the poor and the gullible by the rich and the avaricious. Now it seems that ‘the fundamental contract substitutes moral and legal equality for whatever degree of physical inequality nature has put between men’" (s. 417)

Och:

"Here echoing Hobbes, Rousseau argues that in the state of nature man had a natural right to everything (at least, to everything that was useful to him) but this right was of little value. Thus: ‘in the state of nature, in which everything is common property, I owe nothing to others, having promised them nothing; the only thing I recognize as belonging to others are those that are of no use to me’. At the same time, Rousseau does argue that first occupancy (under specified conditions which include labouring) should give rise to a property title (whether in the state of nature or in civil society) and that ‘the right of the first occupant is more real than the right of the strongest’." (s. 418)

I sina slutsatser säger Pierson att:

"it is labour – in fact, it is only labour, indeed, it is only manual labour – that can justify a claim to create property (though such a claim must always remain provisional until it is embodied in positive law and may be a claim only to the product of that labour, and not necessarily to the land on which it is performed). But this is not an argument from natural right. Even labour-based possession is ‘usurpation’ in the state of nature. True property (rather than possession-tending-towards-property) is only created when the political community inaugurates formal title (though Rousseau’s usage is far from consistent and he certainly writes of a kind of property existing before the agreement that precipitates civil society). But even within civil society the presumption in favour of what I have produced with my own hands remains. So, on the one hand, labour does less work for Rousseau than it did for Locke. It creates only an assumption in favour of the labourer, rather than a natural right to property, in the pre-social state." (s. 420)

Rousseau oroade sig för ojämlikhet, säger Pierson: närmare bestämt för beroendeförhållanden som skulle uppstå genom ojämlikheten. Och i slutsatserna talar han för positionen att det ändå finns nåt slags sammanhängande position över tid hos Rousseau: " I think that it is possible to identify in Rousseau an attitude to property that, while nuanced and sometimes obscure, is generally consistent." (s. 421-2) Denna är: "He was concerned above all to find a form of association in which all could be free and equal (enough) so that human relationships could regain a simplicity, directness and honesty which they lost when we emerged out of the woods and started gazing upon each other. This could only ever happen when everyone had enough and no one had too much." (s. 422)

Bara året efter publicerade statsvetarna David Siroky och Hans-Jörg Sigwart en artikel på samma tema, i Polity. I början av artiklarna skriver de om paradoxerna, inte olikt Pierson: Rousseaus  "thoughts on political economy—particularly his analysis of private property—are still seen by many scholars as puzzling at best, and incoherent at worst." (s. 382) Likt Pierson pekar de på att Andra fördraget framstår som djupt egendomskritiskt, medan Rousseau i Encyklopedin och Samhällsfördraget snarast hyllar egendomen. De säger att: "This article inquires whether it is possible to defend Rousseau’s own claim that any of the “contradictions [in his writings] reflect the contradictions in things.”" Tidigare forskning har inte sett det så, utan snarare sett Rousseau som på denna punkt ogenomtänkt och självmotsägelsefull. Så menar t ex Robert Wokler i sin Social Thought of J.J. Rousseau (1987) att R i sitt kapitel om politisk ekonomi var influerad av Locke, medan han inte var det i övrigt; andra hävdar att R var opportunistisk i sin syn på egendomen.

I tolkningen som de lägger fram finns det tre huvudsakliga argument i Rousseaus perspektiv på egendomen. Ett, att han var intresserad av "the social status of property", där hans utvärdering av egendom hänger ihop med vad för sociala effekter den har i det specifika samhället. " This is a key reason why Rousseau’s perspective on private property is critical and affirmative without being incoherent or opportunistic." (s. 383) Två, "his positive conception of property implicitly weaves together two distinct strands of reasoning. Rousseau advances what John Rawls calls a “realistic utopian” political theory of private property, which combines “ideal” and “non-ideal” theory. On the one hand, Rousseau reflects on the “ideal” constitution of property under ideal or most favorable conditions—that is, within the context of his theory of a fully legitimate republican government. On the other hand, he also considers property when its real-world settings deviate from those that define just republics. " (s. 384) Tre, kärnan i Rousseaus teori om egendom finns i Samhällsfördraget. Medan han accepterar att bearbetningen av jord ger en något slags äganderätt, så var det ändå centralt för honom att äganderätten förutsätter en reciprocitet: äganderätt ges genom politisk-juridiska institutioner, och ges inte bara dig, utan också alla andra som agerat likadant.

De menar att Rousseaus analyser av egendom sker på två olika plan. Ett är det som John Rawls, på tal om Rousseau, kallade "realistiska utopier". En "realistisk utopi" enligt Rawls:

"must rely on the actual laws of nature and achieve the kind of stability those laws allow, that is, stability for the right reasons. It takes people as they are (by the laws of nature), and constitutional and civil laws as they might be, that is, as they would be in a reasonably just and well-ordered democratic society … Following Rousseau’s opening thought in The Social Contract, I shall assume that his phrase “men as they are” refers to persons’ moral and psychological natures and how that nature works within a framework of political and social institutions; and that his phrase “laws as they might be” refers to laws as they should, or ought, to be." (cit. 385)

Jag förstår inte riktigt det här, men Siroky och Sigwart hävdar att: "The notion of a “realistic utopia” is useful because Rousseau both criticizes and affirms certain institutionalizations of private property. " (386) De menar i vilket fall att Rousseau ibland diskuterade egendom i ett idealsamhälle, och ibland i ett faktiskt existerande, alls inte idealiskt samhälle, som Polen, Korsika, eller antikens Rom.

"Rousseau’s fully developed theory of the just republic, put forth in the Social Contract, first introduces the crucial argument of his ideal theory of property. According to this argument, a legitimate and just political society requires a balance in private ownership, not simply because it is a necessary means to bind the state, society, and citizen, and not only because it enhances individual autonomy or individuals’ well-being and their natural right of self-preservation, but also because it enhances political legitimacy."

Men inann de ska gå in på den ideala diskussionen går de igenom den mer kritiska diskussionen i Andra diskursen. De börjar med den klassiska passagen med den första inhägnaden och hur ur detta ett krig kan uppstå mellan de som har och de som inte har. Privategendomens etablering har dock också konstruktiva effekter, enligt Rousseau, så som juridikens utveckling. Överlag, säger Siroky och Sigwart, så är det klart och tydligt att Rousseau inte var någon kommunist: han kritiserade aspekter av egendomen hårt, men berömde andra.

År 1755 publicerade R två texter som båda diskuterar privategendomen utförligt: Andra diskursen, och "Diskurs om politisk ekonomi" som publicerades i Encyklopedin. Fram till nyligen har artikeln i Encyklopedin underskattats av forskningen, menar S och S, vilket lett till en bild av Rousseau som väldigt egendomskritisk. I själva verket så såg Rousseau egendomen som något positivt, av flera skäl. Ett, för att gynna folks möjlighet att försörja sig och överleva (deras mänskliga rättighet). Två, eftersom egendomen gynnar det juridiska systemets utveckling. "Rousseau, when suggesting that government exists because of property, rather than the reverse, seems to echo Locke: “The general administration,” Rousseau writes, “is established only to secure individual property, which is antecedent to it.”" (s. 394) I Emile är det också med egendomen som undervisningen börjar, att Emile ska förstå att egendomen kan främja hans individualitet och väg i livet.

 

referenser

Chris Pierson (2013) "Rousseau and the paradoxes of property", European Journal of Political Theory 12 (4): 409-424. 

David Siroky och Hans-Jörg Sigwart (2014) "Principle and Prudence: Rousseau on Private Property and Inequality", Polity vol 46 nr 3. Läs här.


fotnoter

* Ett annat spännande citat från Rousseau på samma tema som Pierson ger är: ""Let me briefly sum up the social pact between the two classes. ‘You need me, because I am rich and you are poor; let us therefore make an agreement: I will allow you to have the honour of working for me, on condition that you give me the little you still have in return for the trouble I take to give you orders’."" (s. 414-415)

tisdag 24 maj 2022

Social rörlighet i USA


En av de mest uppmärksammade artiklarna i nationalekonomin de senaste tio åren är "Where is the land of Opportunity? The Geography of Intergenerational Mobility in the United States" av Raj Chetty, Nathaniel Hendren, Patrick Kline och Emmanuel Saez. De använder administrativa data på mer än 40 miljoner barn i USA och deras föräldrar för att beskriva den sociala rörligheten i landet. I abstract sammanfattar de huvudresultaten i tre punkter. Ett, korrelationen mellan klassbakgrund och egen klass -- eller mer precist: mellan ens inkomst och ens föräldrars inkomster -- är linjär över fördelningen. En 10 procents ökning av föräldrarnas ökning ger 3,4 procent högre inkomst för barnet senare. (Korrelationen syns i diagrammet som jag klistrat in ovan, Panel A från deras Diagram II.) Två, den sociala rörligheten är väldigt olik i olika delar av landet: "the probability that a child reaches the top quintile of the national income distribution starting from a family in the bottom quintile is 4.4% in Charlotte but 12.9% in San Jose." (s. 1554) Tre, områden med större klassrörlighet uppåt är områden med (a) mindre boende-segregation, (b) mindre inkomstojämlikhet, (c) bättre grundskolor, (d) mer "socialt kapital", och (e) större familjestabilitet. 

De fokuserar på US-amerikaner födda 1980-82, och jämför deras inkomster 2011-2012, när de är ungefär 30 år gamla, med deras föräldrars inkomster 1996-2000, när den yngre generationen var 15-20 år gamla. Som diagrammet ovan visat så är korrelationen stark mellan den yngre generationens plats i inkomstfördelningen år 2011-2012 och den äldre generationens dito 1996-2000. Ett annat sätt att visa hur viktigt ens klassbakgrund är, är Tabell II som är en rörelsematris för inkomstfördelningen delat in i fem grupper: den femtedel (kvintil) med lägst inkomster, nästa femtedel, och så vidare till kvintil 5 som alltså är de 20 procent av befolkningen som har högst inkomster.

 

Tabell II visar att för en amerikan född 1980-82 i den lägsta femtedelen vad gäller inkomster, så var sannolikheten att han eller hon själv skulle vara i den lägsta kvintilen som vuxen 34 procent; sannolikheten att han eller hon skulle ha rört sig till femtedelen med högst inkomster var bara 8 procent. De kvintil-kvintil-rutor med högst persistens är när man antingen har föräldrar i den lägsta, eller den högsta kvintilen: föddes man i topp 20 procenten, så var det 37 % sannolikhet att man själv befann sig i den gruppen som vuxen. Klassrörligheten är mindre i USA än i Danmark eller Kanada -- "the chances of achieving the American dream are considerably higher for children in Denmark and Canada than those in the United States." (s. 1578)

Den geografiska analysen bygger på begreppet "commuting zones", aggregationer av counties baserat på pendlingsmönster i 1990 års mönster. Måttet togs fram av Tolbert och Sizer (1996) och introducerats i nationalekonomiska analyser av Dorn (2009) i hans doktorsavhandling. "Since CZs are designed to span the area in which people live and work, they provide a natural starting point as the coarsest partition of areas." (s. 1586) Chetty et al definierar ett barns uppväxtort som den CZ som observeras det första året som personen är med i datasetet, vilket i 95,9 procent av fallen är år 1996. 62 % av barnen bor kvar i samma CZ när de observeras som 30-åringar ungefär 15 år senare. Den vänstra halvan av diagram V nedan jämför Salt Lake City och Charlotte, North Carolina vad gäller relationen mellan föräldrars och barns inkomster. Vi ser att Salt Lake City har mycket högre inkomster överlag, för alla grupper utom den översta procenten, och att lutningen på regressionslinjen är mycket flackare, vilket betyder att korrelationen mellan föräldrarnas och barnens inkomster är mindre. I Charlotte är korrelationen verkligen väldigt stark: 0.40 att jämföra med 0.26 i Salt Lake City.


Den högra halvan av diagrammet jämför San Francisco och Chicago, och illustrerar hur olika social rörlighet kan drivas av relationerna i olika delar av fördelningen. San Francisco har aggregerat sett större rörlighet, och det beror bland annat på svag utveckling för barnen från de rikaste familjerna. (Kan detta spegla vad Greg Clark diskuterar i sin bok, att barn från elitfamiljer ibland väljer kulturella banor som ger mycket prestige/kulturellt kapital men inte så höga inkomster? Dels eftersom de har förmögenheter att falla tillbaka på, dels eftersom de har gott självförtroende och ett informellt säkerhetsnät.)

Kartorna nedan visar istället skillnaden i social rörlighet mellan alla pendlingszoner i USA. Den översta kartan visar var medelamerikanen som fötts i den 25:e percentilen i inkomstfördelningen, hamnar i 30-årsåldern. De mörka färgerna i Södern visar att den typiska 25:e-percentilaren där förblir i de lägre grupperna. De väldigt ljusa, nästan vita färgerna i Mellanvästern visar däremot att 80-talisten född i en fattigare familj där själv får en bättre inkomst som vuxen: i medel hamnar man mitt i fördelningen, kring 45:e, 50:e percentilen nånting.


Den nedre kartan visar däremot relativ rörlighet vilket de fefinierar som "the rank-rank-slope": korrelationen mellan vilken percentil dina föräldrar var i när du var 15 år, och vilken percentil du själv är i när du är i 30-årsåldern. Också här står Södern ut som en region med låg social rörlighet. "The fact that children who grow up in low-income families in Atlanta and Raleigh fare poorly is especially noteworthy because these are generally considered to be booming cities in the South with relatively high rates of job growth." (s. 1596)

Den tredje stora delen av undersökningen handlar om korrelat med den sociala rörligheten i olika pendlingszoner. "Naturally, such correlations cannot be interpreted as causal mechanisms. Our goal is merely to document a set of stylized facts to guide the search for causal determinants and the development of new models of intergenerational mobility." (s. 1603) Diagram VIII nedan visar korrelationen med 28 variabler. Områden med låga inkomster, hög ojämlikhet, låg lärartäthet i skolan, fler religiösa, fler ensamstående mammor osv har mindre social rörlighet.



 

referens
Raj Chetty, Nathaniel Hendren, Patrick Kline och Emmanuel Saez (2014) "Where is the land of Opportunity? The Geography of Intergenerational Mobility in the United States", Quarterly Journal of Economics Volume 129, Issue 4, November 2014, Pages 1553–1623. Läs här.

Efternamn och social rörlighet i Finland

Det är över hundra år sedan den sista nyadlingen skedde i Sverige (Sven Hedin, 1902) och ännu längre sedan adeln förlorade sina privilegier om skattefrihet, ensamrätt till vissa statliga ämbeten, och så vidare. Ändå så har adliga svenskar idag ännu en mer gynnsam position i det svenska samhället, i genomsnitt, än vad icke-adliga har. Ekonomisk-historikern Greg Clark har i den provokativa och säkerligen delvis problematiska boken The Son Also Rises (2014) visat detta för en mängd utfall, som inkomst, studier i Uppsala och lund, eller sannolikheten att bli advokat. Diagrammet från Clark som jag klistrat in nedan visar att det "idag" (år 2011) är dubbelt så sannolikt att en adlig man eller kvinna är läkare, jämfört med sannolikheten för medelsvensken. Allra lägst sannolikhet har en person med ett -son-namn, alltså någon slags allmogeursprung.

diagrammet kommer från Greg Clarks underlag till Sverige-kapitlet i The Son Also Rises; underlagspappret finns fritt tillgängligt från Clarks hemsida, här.

I en svensk kontext är det ganska enkelt att känna igen intuitionen: ett namn som von Rosen eller af Sandeberg har en annan klang än Svensson eller Olsson. Men Clarks bok innehåller också studier av Indien, Kina, Japan, England med flera länder -- i England visar han t ex att gamla normandiska namn är associerade med högre status idag. För sådana associationer tänker jag att vi svenskar är okänsliga: jag har ingen aning om vad som är ett högstatusnamn i Japan, eller vad som är ett lågstatusnamn.

Och detsamma för Finland! Men nu har nationalekonomerna Torsten Santavirta och Jan Stuhler gjort en studie av efternamn och social rörlighet i Finland, så nu kan jag lära mig om detta. De använder en finsk databas över veteraner från inbördeskriget. Databasen innehåller 16 318 män födda mellan 1865 och 1904 och som överlevde inbördekriget 1918.Datat innehåller information om namn, utbildning, yrke, faderns yrke, och vilken sida man slogs på i kriget. Efter att de droppat individer för vilka yrke saknas har de kvar 14 811 personer av vilka 6 507 slogs för de Röda och 8 304 för de Vita. I 7 051 fall har soldaten rapporterat sin fars yrke. Santavirta och Stuhler har också provat att länka soldaterna med data från släktforskningssidan ancestry.fi och har där lyckats länka ytterligare 1864 personer. De socioekonomiska utfallsvariablerna är socioekonomisk status, mätt med skalan HISCAM som "betygsätter" yrken i en historisk kontext, och antal år av utbildning.

Tyvärr så förklarar de inte vilka namn som har hög status och vilka som har låg status. Regressioner visar att efternamnsstatus har en del förklaringskraft för sonens yrkesstatus. På gruppnivå är förklaringskraften begränsad, så vitt jag kan förstå.

De kollar inte bara på efternamn utan också på förnamn. Tabell 6 visar de mest och minst prestigefyllda förnamnen utifrån faderns yrkesstatus, uppdelat på den Röda och den Vita sidan. Det är klart att svenska (och tyska!) namn dominerar de mer prestigefyllda, och finska namn de mindre dito.


Det är också så att ovanligare namn korrelerar med mer utbildning (Diagram 6, inte visat här) -- en korrelation som inte nödvändigtvis håller i Sverige idag? Santavirta och Stuhler refererar dock till Fryer och Levitt (2004) som hittar samma sak i USA: rika föräldrar ger sina barn ovanligare namn.

Santavirta och Stuhler kör också modeller för att förklara söners utbildningsnivå med faderns yrke som huvudsaklig förklaringsvariabel. Om man lägger till familjens efternamn så har det också en effekt, alltså utöver faderns status mer direkt mätt. (s. 41) "The question as to why names have additional informational content is key for the interpretation of any name-based estimator, and should be addressed in applications." (s. 42)

En rolig grej i deras data är att de har med en del folk som byter namn: 8,7 procent av männen i datat byter efternamn, 800 personer bland de Röda och 600 bland de Vita. De bytte typiskt till ovanligare namn, och deras namn efter bytet har starkare association med barnens socioekonomiska utfall, än vad ursprungsnamnen har. 

Scatterplotten nedan visar korrelationen mellan en soldats yrkesposition, och hans faders yrkesposition. För de Vita är korrelationen väldigt stark: konservativa arbetare hade arbetarföräldrar, och konservativa akademiker hade akademikerföräldrar. För de Röda är kurvan platt vilket betyder att oavsett klassbakgrund så var de Röda soldaterna arbetare!


Santavirta och Stuhler tolkar detta som att nedåtgående social rörlighet kan leda till vänsteraktivism (s. 55) -- något som verkar synas i USA idag fast med facklig aktivitet snarare än deltagande i den Röda sidan av ett inbördeskrig.


 

referens

Torsten Santavirta och Jan Stuhler (2020) "Name-Based Estimators of Intergenerational Mobility: Evidence from Finnish Veterans"