måndag 23 november 2020

Vad hände med svensk ekonomi efter 1970?

 

1973 började oljekrisen och Västvärldens ekonomier skakades ur sin bana och in på en ny bana av strukturomställning, post-fordism, tjänsteekonomi, den tredje industriella revolutionen, nyliberalism: något i den stilen. Oklarheten har gett upphov till vad som sannolikt är en av de mest slående titlarna på en SOU någonsin, 1999 års Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?, SOU 1999:150. Den öppna frågan är talande: vad hände egentligen? Pikant nog kom rapporten ur den bredare Demokratiutredningen*, och förordet tar också upp frågan om relationen mellan ekonomi och demokrati. Utgör finansmarknadernas ökade inflytande över samhället sedan 1980-talet en demokratisk kris? Lars Jonung argumenterar i SOU 1999:56 för motsatsen: marknaden är enligt Jonung en i sig demokratisk institution eftersom varje aktör själv väljer att köpa och sälja, så marknaden ökade makt är en ökning av demokratin. Statsvetaren Jon Pierre undersöker i en annan rapport från Demokratiutredningen, SOU 1999:31 "marknaden som politisk aktör". Och Urban Strandberg kritiserar i SOU 1999:83 besluten om valuta-avreglering för att inte ha varit demokratiskt förankrade. Erik Amnå, huvudsekreterare för Demokratiutredningen, presenterar Torsten Sverenius utredning i samma anda: den är ett bidrag till debatten om expertstyre, och ett viktigt fakta-underlag för kritisk ekonomisk journalistik och debatt.

Sverenius presenterar själv syftet så här: "Syftet med denna skrift är att bidra med fakta om och aspekter på Sveriges ekonomi och det ekonomisk-politiska skeendet efter 1970, samt diskutera hur vår politiska demokrati har påverkat respektive påverkats av detta förlopp." (s. 9) Och.

"Här görs inte anspråk på att presentera den korrekta versionen, även om nya fakta presenteras och hård kritik riktas mot rådande hypoteser och ”den officiella versionen” av hur Sverige tappade sin världsledande position. Det finns nämligen inte något sådant som en korrekt version om vad som har hänt – och kommer inte att finnas – eftersom händelseförloppet går att tolka ur så många olika aspekter, var och en korrekt eller inkorrekt på något vis." (s. 13)
Och:

"Skriften Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? vänder sig i första hand till politiska beslutsfattare och i ämnet engagerade medborgare. Ambitionen har varit att föra en diskussion tillgänglig även för oinvigda. Eftersom detta inte är en avhandling utan en debattbok så är stilen personlig och berättande snarare än neutral och vetenskaplig, även om resonemanget är tänkt att vara vetenskapligt hållbart." (s. 14)
Sverenius resonerar också om hur hans egna värderingar präglar texten

"I det sammanhanget kan det vara lämpligt att uttala att inte heller författaren av dessa rader är fri från värderingar och ställningstaganden. Ett tydligt ställningstagande görs bland annat när jag framför hypotesen att besparingar som riktas mot humankapitalet, exempelvis våra skolbarn, inte är någon besparing för samhället utan i själva verket ett slöseri med våra resurser. Jag har alltså en och annan värdering, i huvudsak av humanistisk och ej partipolitisk art. När jag diskuterar svensk ekonomi försöker jag emellertid låta analysen vara överordnad." (s. 15)
Efter dessa och andra olika klargöranden i förordet börjar själva skriften med att diskutera Sveriges relativt svaga utveckling sedan 1970-talet. Det finns, säger Sverenius, två huvudsakliga tolkningar. Den första är att nedgången började redan på 70-talet och orsakades av den socialdemokratiska politiken. Den andra är att nedgången sker först på 90-talet med finanskrisen. Redan från första början tar TS avstådn från några del-tolkningar. Han börjar med idén att vi "levt över våra tillgångar", konsumerat för mycket i förhållande till landets resurser. Här har man hänvisat till överhettningen i slutet av 80-talet och underskott i budget- och bytesbalans. TS menar tvärtom att vi konsumerat för litet, undantaget några enstaka år på 70- och 80-talen. Som belägg för detta naför han att den inhemska efterfrågan (total konsumtion+totala investeringar) ökat långt mindre  i Sverige än något annat land i västvärlden sedan 1970. (s. 18) Vilket verkar lite konstigt som argument: ifall vi konsumerat "för mycket" måste väl bero på konsumtionens förhållande till produktionen? Så om produktionen ökat minst i Sverige av Västvärldens länder så är det inte så konstigt om konsumtionen också ökar långsamt? TS menar dock att föreställningen om överkonsumtion är felaktig och kan leda till alltför stram finans- och penningpolitik. Den andra föreställningen som TS skåpar ut är att keynesiansk politik ledde till Sveriges snabba återhämtning från 30-talskrisen; han menar att det hade mer att göra med devalveringen av kronan 1931. (s. 19) Det är tydligt att han ser 1990-talets fasthållande vid en fast växelkurs som ett felbeslut också i ljuset av denna information.

Han ställer en rad kritiska frågor om Sverige på 1990-talet. Detta börjar med maktkoncentrationen och likformigheten vad gäller den ekonomiska politiken där ett fåtal institutioner står i centrum -- Riksbanken, Rosenbad, LO, SAF, SNS, Handelshögskolen, m m. (s. 26) Och om inte ekonomer och sakkunniga ger en korrekt bild av orsakssammanhangen i ekonomin till medborgare hur ska detta hanteras? Också tidningarnas ekonomibevakning döms ut, och även Assar Lindbeck med sin unika maktposition får en släng av sleven (30-31). Är det för svårt att ha en avvikande åsikt i ekonomi-Sverige? Råkade Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren ut för en bannbulla eftersom han i DN hösten 1992 diskuterade alternativ till kronförsvaret och den fasta växelkursen? (33) Ulla Reinius menar något sådant i sin bok Stålbadet (1996), och TS åberopar också Sven Grassmans ord om ”Den finansiella herrklubben i Stockholm” och Aftonbladet-kolumnisten Carl Hamilton. Civilekonomen Rolf Englund (m) fick, efter att hösten 1992 uppmanat riksbanksfullmäktiges ordförande Staffan Burenstam Linder att avgå, själv lämna sin tjänst som ekonom och utredare på Timbro. (s. 35) Det är tydligt att Sverenius ser Bengt Dennis, Kjell Olof Feldt och några till som skyldiga till en undermålig ekonomisk politik och penningpolitik som kostat landet och dess medborgare en massa, vilket de inte ställts till ansvar för; Rolf Englund och några till är i motsats till detta rollsatta som sanningssägare. (35-40) T ex: skulle kreditavregleringen 1985 leda till en stor finansbubbla, och visste Dennis och andra policymakers det på förhand? Från skulderna för 1980-talets bubbla och 1990-talets krasch går Sverenius vidare till Lindbeckkommissionen, som han ser som en manifestation av public choice-skolan och som en ensidig läsning av vad som hänt sedan 1970-talet, som lägger all skuld på politiker och ingen på ekonomer, och förlänar banker och exportföretag en status av allmänintresse medan medborgarna blir ett särintresse. (s. 47)

 

 

Referens

Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? SOU 1999:150. Demokratiutredningens skrift nummer 3. 


Fotnot

* Sverenius kommenterar detta faktum på s. 19-22 i sin SOU. Där åberopar han bl.a. Björn Elmbrant och Agneta Hugemark för kritik av nationalekonomerna. Han menar också att Sven Grassman fått för lite cred för sin framsynta kritik av devalveringspolitiken 1982 och följande år. (24-25) Sverenius angriper också Feldt och Klas Eklund för att ha fört en näringslivsvänlig politik och därefter gått till näringslivet.

fredag 20 november 2020

Tuffa tider i svenskt 1840-tal

Sandberg och Steckel publicerade 1987 och 1988 två klassiska artiklar om svenskarnas fysiska välmående på 1800-talet, mätt genom soldaters kroppslängd. Jag har bara fått tag på den ena av artiklarna, den i Explorations in Economic History 1988. De ramar in artikeln genom att tala om att vi inte vet så mycket om perioden 1815-1870 i svensk ekonomisk historia. Det finns två olika synsätt. Pessimister talar om "acute poverty" och om proletariseringen i jordbruket; från 1750 till 1815 växte jordbruksproletariatet från 350 000 till 700 000 personer och fortsatte växa till ungefär 1.3 miljoner år 1850. Då hade gruppen ökat från ungefär 20 procent av befolkningen 1750 till 40 procent 1850. (Carlsson 1961, s. 79). Optimisterna pekar på förbättringar i jordbruket: skiften, nya grödor (särskilt potatis), nya växtföljder, bättre verktyg, och systematisk avel av djuren. Även exportboomen av havre till Londons hästar. Dubbelheten i bedömningen speglas i Eli Heckschers klassiska An Economic History of Sweden (1954) där han talar både om "the pauperization of the Swedihs rural population around the middle of the 19th century" och att "the whole 19th century was one of extraordinary dynamism compared to earlier periods". Bland nyare studier hamnar Sture Martinius på den optimistiska sidan när han menar att jordbruksproduktionen per sysselsatt var konstant i hundra år till 1830, men ökade därefter ca 0.7 % om året 1835-70. Också bland optimisterna har vi Jörberg (1972) som finner en botten i reallönerna 1800, ökning till 1820, en liten minskning till 1850, och därefter en stark ökning till 1914.

Sandberg och Steckel bidrar till litteraturen genom att studera 40,000 soldater födda från 1720-talet till den senare delen av 1800-talet, som tjänade i armén från 1730 till 1890. (Kroppslängden reflekterar framför allt näring man fått i sig under livets första år och i adolescence, alltså ungefär tonåren.) De flesta soldaterna var indelta och spenderade bara en liten tid åt militära sysslor; större delen av året tog de hand om sina torp och var likt andra torpare i toppgruppen av det agrara proletariatet. (s. 4) Sandberg och Steckel organiserar sitt sample i fyra grupper: Östsverige, Västsverige (som beräknas ha 66 procent av befolkningen i landet!), Nord, och Stockholm. (s. 4-6) Ett metodproblem med att använda militära uppgifter är att armén tenderade att inte rekrytera riktigt korta män eller män med dålig hälsa, som genom detta också kunde vara korta. För att korrigera för denna under-representation av korta använder S och S en quantile-bend estimator som vilar på två antaganden: (1) bara en ända av fördelningen är avhuggen, och (2) fördelningen i befolkningen som helhet är normalfördelad. (s. 6)

De får fram att längden ökar för kohorter från de födda på 1730-talet till de födda på 1770-talet. Sedan sker en liten minskning till de födda runt 1785 och sen börjar längden öka igen till ca 1820 varefter en minskning sker till ca 1840-talet.


De följer Gustav Sundbärg, i Emigrationsutredningen från 1913, i att dela in landet i tre demografiska zoner. Deras enda justering mot Sundbärg är att omkategorisera Jämtland från Öst (!) till Nord. Stockholm ser de också som en separat, och särskilt ohälsosam, miljö. De anmärker att vad Sundbärg kallar Väst omfattar de facto hela sydsverige, och kunde snarare ha kallats hög fertilitet-hög befolkning-zonen medan Öst kunde ha kallats låg fertilitet-låg befolkning-zonen. (s. 8)

Mortaliteten föll överlag 1810-70 såväl som därefter. Undantaget är att barnadödligheten (men inte för småbarn) ökade i det sena 1840-talet och på 1850-talet; denna kris överkoms inte förrän efter "the subsistence disaster of the late 1860s". S och S uttrycker missnöje med att en nyare studie från SCB, Hofsten och Lundström (1976) inte förklarar chocken från 1840- till 1860-talet utan bara upprepar Sundbärgs icke-förklaring från 1909. Mässling, scharlakansfeber, kikhosta och dysenteri var inga nya sjukdomar på 1840-talet och förutom scharlakansfeber är de relaterade till brist på näring; att dessa sjukdomar tar död på så många barn 1840-70 tyder på undernärng. (s. 10-11) Å andra sidan är smittkoppor bara svagt relaterat till näring så förbättringen före 1840 behöver inte tyda på någon förbättring av kosthållningen då.

S och S använder Jörbergs reallöner -- som de räknar om med några korrigeringar som att inte ge varje län samma vikt oavsett befolkning (s. 12-13). En stor nackdel med Jörbergs daglöner är att de inte ger någon information om hur mycket jobb som var tillgängligt. Daglönare fick färre påhugg under år med dåliga skördar, och antagligen också sämre betalt då, även om detta inte fångas av Jörbergs data. Därför kollar S och S också på skördedata.

Var industrialiseringen dålig för hälsan?

I engelsk ekonomisk historia utvecklades på 1940-50-talen en viktig debatt om arbetarklassens levnadsstandard under industrialiseringen. De så kallade "pessimisterna", där Eric Hobsbawm var en ledande företrädare, menade att arbetarna på många sätt upplevde en försämrad levnadsstandard i det tidiga industrisamhället. Miljöföroreningar, trångboddhet med mera förkortade arbetarnas liv och deras frihet var inskränkt i fabrikens disciplin jämfört med landsbygdens friare och mera hälsosamma liv.

Lars Sandberg och Richard Steckel testar i ett kapitel från 1997 denna hypotes för Sverige. Industrialiseringen tog fart runt 1870, hävdar de. Före det styrdes ekonomin mer av skördecykler än av konjunkturcykler. Det bästa man kan säga om den ekonomiska utvecklingen därinnan var att landets befolkning i alla fall fördubblades från 1720 till 1850. Från 1800 till 1870 ökade befolknigen från 2.3 till 4.2 miljoner. Eftersom 75-70 procent av befolkningen försörjde sig på jordbruk är det inte förvånande att det "rurala proletariatet" växte. År 1750 var de 25 procent av den agrara befolkningen och 20 procent av hela befolkningen; 1850-70 var jordproletariatet istället 50 procent av den agrara och 40 procent av hela befolkningen. Produktionen per arbetare steg från ca 1830, menar Sandberg och Steckel, men med tanke på att jrodpriserna steg snabbt är det osannlikt att jordbruksproletariatet fick det bättre, och de fick helt klart det inte bättre under krisåren på det "hungriga fyrtiotalet" eller slutet av 1860-talet. Reallönedata för daglönare visar ingen ökande trend före 1870. (s. 130) Industrialiseringen tar fart efer 1879 men det är centralt att se att denna i Sverige var tämligen rural. Andelen av befolkningen som var urbanökade bara från 10 procent år 1800 till 13 procent år 1870. 1870 till 1914 ökade befolkningen från 4.2 milj till 5.7 milj, en lite långsammare ökningstakt än före 1870. Takten saktade ner pga fallande födslo- och dödstal kombinerat med omfattande emigration, särskilt till USA. Nationalinkomsten per capita steg med ungefär 2 procent om året 1870-1910 (Krantz och Nilsson 1980). Reallönerna dubblades (Hildebrand 1978). Runt 1900 arbetade ungefär 65 procent av industriarbetarna utanför städer (Gårdlund 1942, s. 296). 1870-1913 ökade urbaniseringsgraden från 13 till 26 procent.


Redan 1800 till 1870 -- trots bristande BNP-tillväxt -- föll mortaliteten och steg förväntad livslängd. Bland indelta soldater och "conscripted militia" (efter 1819) ökade genomsnittlig kroppslängd från 1790-talet till 1840talet. Därefter försämrades kroppslängden antingen mycket (indelta soldater) eller lite (rekryterade soldater). Därefter ökade kroppslängden igen, särskilt för de män som nått puberteten efter 1860-talets kris. Man kan förvisso säga att i och med försämringen för kohorterna födda ca 1840-50 till 1800-10 års nivå innebär att det inte finns någon riktig trend 1800-1870. De menar dock att man snarare ska tolka försämringen för kohorten födda på 1840-talet som en tillfällig dipp. (s. 142) Då fanns det alltså förbättrad hälsa 1800-1870 trots en avsaknad av ökade inkomster. Var det då freden, potatisen och vaccinet som gjorde det? (s. 143-144)

Perioden efter 1870 är, säger Sandberg och Steckel, på ett sätt mindre intressant eftersom den är mindre förvånande: inkomst och hälsa förbättras tillsammans.


Hälsan förbättrades efter1870 och under 1900-talet framför allt på tre sätt. (1) förbättrat näringsintag och förbättrade boenden, orsakat av bättre inkomster. (2) förbättrade kunskaper, inte pga stigande inkomster, om hygien och hälsa (3) offentliga investeringar i hälsa och medicin, t ex i sanitär infrastruktur och vaccinationer. (s. 156) "The fact that health conditions, and the level of human welfare, were trending upward even while average incomes were stagnating, income distribution
was becoming less equal, and the earnings of the mass of the population was probably declining clearly indicates that other developments (composition of diet, public health measures, improved child care, and epidemiological conditions) favored improved health." (156-7)


Lars Sandberg, Richard H. Steckel (1997) "Was Industrialization Hazardous to Your Health? Not in Sweden!", kapitel i Richard H. Steckel and Roderick Floud, Eds Health and Welfare during Industrialization. University of Chicago Press. January 1997

fredag 30 oktober 2020

Autokratiska val och demokratisk utveckling sedan 1815

"Autokratiska val" är en otippad ord-kombination för mig, men statsvetaren Michael K. Miller (vid George Washington University) börjar sin artikel i ämnet rakt på sak, och det låter ju rimligt: "Elections have co-existed with autocracy for centuries." Minst 12 Latinamerikanska diktaturer hade val till parlamenten i 1800-talets första halva. I Västeuropa hade sexton stater representativa församlingar år 1400 (källa: Stasavage 2010). Osv. 1880 hade två tredjedelar av världens "autocracies" (? icke-demokratiska stater?) val till en lagstiftande församling.

Ändå, menar Miller, så behandlar den statsvetenskapliga litteraturen om "hybridregimer", auktoritära stater med demokratiska element som val, partier och lagstiftande församlingar, denna typ av regim som om den var något nytt från 1970-talet. Millers artikel går istället tillbaka till 1815. Han utgåv från Robert Dahls disaggregeringa av demokrati i två saker: deltagande (främst rösträtt) och contestation. Miller mäter dessa två dimensioner för 169 länder från år 1815 till 2004. Så här sammanfattar han bilden över det långa loppet:

"Although the combination of democratic and authoritarian elements is not new, the way in which they combine has changed markedly. Prior to 1940, hybrid regimes featured high contestation and low participation, typified by the competitive oligarchies of late-nineteenth century Great Britain and Sweden. In contrast, modern electoral authoritarian regimes combine high participation and limited contestation. This shift to high participation is also reflected in the regimes that undergo democratization."
Det sena 1800-talets Sverige som en "competitive oligarchy" med lågt deltagande/låg grad av rösträtt, intressantt! Det låter väl rätt rimligt? 

Miller undersöker i artikeln huruvida ett lands erfarenheter eller ej med val under autokrati påverkar chansen för övergång till demokrati och demokratins överlevnad. Forskning på perioden sedan 1970-talet menar att fler val under autokratiska perioden gör att demokratin därefter blir mer hållbar (Brownlee 2009; Lindberg 2006, 2009; Teorell och Hadenius 2009). "Theoretically, this past work has focused on institutional development and social acculturation to elections. I add to this a consideration of how elections influence autocratic regime power." Miller sammanfattar sina resultat så här:

"I show that histories of both contestation and participation predict democratic survival. For democratization, however, contestation is positive and participation is generally negative. As a consequence, the historical shift to high participation rather than contestation implies a harder road to democracy, but an equal chance at sustaining it. The most important and novel finding is that a longer history with autocratic elections of any kind is strongly positive for democratic survival. In fact, no stable democracy has ever developed without an extended experience with autocratic (or pre-independence) elections."
Det här måste väl vara goda "nyheter" för Sverige 1866-1920: många val hade vi, om än väldigt ojämlika.

Teori- och metoddelen börjar med Dahl (1971) och hans särskiljande av två aspekter av demokrati: deltagande, och contestation.* De två har inte alltid gått ihop: tänk på "competitive oligarchies" i 1800-talets Europa kontra enpartistater i Afrika under kalla kriget, med allmän rösträtt. Därefter diskuterar Miller hur han operationaliserar och mäter de två dimensionerna tillbaka till 1814, baserat på variabler från sju demokrati-dataset: Polity IV, Freedom House, DD, Cross-National Indicators of Liberal Democracy, the Cross-National Time-Series archive, the Measures of Democracy project, och CIRI Human Rights Data project. Participation mäts som andel med rösträtt och valdeltagande. Contestation mäts med existens av oberoenede politiska partier, frihten i val-konkurrens, grade till vilken det finns "intragovernmental constraints", hur många parlamentariker det finns från oppositionspartier, och "closeness of national votes". Tillsammans innebär kodningen att följande typologi av sex stycken av regimer uppstår och används:


Han visar också tidstrenden för genomsnittet för sina länder 1815-2004 på de två dimensionerna deltagande och contestation. Contestation är högre än deltagande, börjar vid 0.35 snarare än 0.15, och båda ökar parallellt fram till ungefär 1930 då båda faller till 1950 då de stiger igen. Efter 1950 faller dock contestation medan participation fortsätter öka. Efter 1989 ökar också contestation. (Jfr historiska V-Dem.) Miller visar också några rätt röriga diagram med data för varje land-år. Här pekar han t ex på efterkrigstidens internationella spridning av demokratiska värderingar som en faktor som spelar roll. Men jag är mer intresserad av diskussionen land för land, som figur 6 nedan.


Också nästa diagram gillar jag:


På 1910-talet demokratiserades flera "competitive oligarchies" som Sverige och Nederländerna, påpekar Miller. Före 1940-talet var detta den vanligaste demokratiseringsformen, särskilt i Europa och Latinamerika. 1941-1971 var övergångar från closed eller electoral authoritarianism vanligare.

Efter dessa intressanta beskrivningar övergår Miller till att "rigoröst" (hans ord) testa betydelsen av autokratiska val-erfarenheter och demokrati. För Afrika söder om Sahara efter 1989 har Bratton och de Valle (1997) funnit att både participation (antal val) och contestation (andel oppositonspartiers platser i parlamentet) predicerar pro-demokratiska protester och framtida demokrati-nivåer. Lindberg (2006) som också studerar SSA finner också att antalet tidigare val med flera partier är positivt relaterat till medborgerliga rättigheter och chans för byte av regering. Torell och Hadenius (2009) bekräftar detta för ett globalt sample sedan 1972. Brownlee (2009) finner att "competitive authoritarian regimes" är lika stabila som andra autokratier, men att när de väl faller så är det mer sannolikt att resultatet blir en demokratisk regim.** Det här tycker jag är ett intressant resonemang om hur val, också i en auktoritär regim, skolar folk till att bli demokrater:

"On the behavioral side, even autocratic elections help to spread a democratic culture of equality and sovereignty among the enfranchised, raising demands for civil liberties and electoral fairness. A survey of twelve African countries found that a history of either multi- or single-party competition increases popular demands for democracy. This popular emphasis on elections encourages autocrats to appeal to election victories for legitimacy, in turn making electoral manipulation more costly. As Lindberg sums up, ‘the electoral cycle creates a positive spiral of self-reinforcement leading to increasingly democratic elections’." (s. 14)
Det här låter ju rimligt i förhållande till svenska val efter 1866. Missnöjet efter den restriktiva/konservativa representationsreformen kunde ju kanaliseras inte minst i valkampanjer, där krav på de faktiska politikerna (tillsatta enligt oligarkiska principer) kunde kombineras med krav på andra politiker, andra sätt att tillsätta politiker, och reformkrav som var helt orealistiska i nuet men kunde utmålas som en attraktiv framtid.

Också fortsättningen av resonemanget är intressant: hur erfarenheter av val spelar roll inte bara i form av beteenden utan också institutioner.

"Although past work has emphasized democratization, the institutional legacy of autocratic elections should also influence the stability of young democracies. Without previous electoral experiences, electoral institutions, opposition parties and voter attachments must be created de novo after democratization, which can be highly chaotic. For instance, O’Donnell and Schmitter argue that the controlled contestation in autocratic Brazil after 1964 provided essential political experience to regime opponents and thereby stabilized the country’s politics after democratization. In contrast, Mansfield and Snyder warn that war and democratic failure are likely if countries democratize without ‘the strong political institutions needed to make democracy work (such as an effective state, the rule of law, organized parties that compete in fair elections, and professional news media)’." (s. 14)
Det låter ju rimligt, att det är svårare och förknippat med större risk för kaos att de novo skapa institutioner för hur man ska arrangera val, räkna röster etc när demokratin väl införts. Han för också ett resonemang om hur valen som institution spelar roll för den auktoritära regimen, att de knyter klientilistiska band och så där, men jag fattar inte riktigt poängen med det resonemanget.

Från dessa övergripande resonemang går han över till att diskutera implikationer av contestation och participation för demokrati var för sig. Diskussionen om contestation börjar så här:

"theorists favor the route to democracy (characteristic of Western Europe) in which contestation exceeds participation. According to Bratton and van de Walle, ‘[G]etting to democracy is much more difficult from a regime that has no tradition of political competition, however inclusive and participatory it may be.’ 

Indeed, contestation should promote democracy through both effects discussed above. First, a history of competitive elections produces strong electoral institutions, experienced political parties, and popular attitudes that favor both democratization and later democratic stability. Secondly, higher contestation generally implies weaker autocratic control. Competitive elections threaten turnover, chip away at legislative majorities, provide an opening for elite defections and can serve as public catalysts that help democratic movements solve their collective action problems. Further, contestation opens up the political space to opposition groups that can press for political reforms. The opposition in Mexico, for instance, turned the democratic quality of the regime into a potent campaign issue, culminating in democratization through electoral turnover." (s. 15)

De "teoretiker" som refereras i den första meningen är Dahl (1971), Diamond, Linz och Lipset (1971) Dix (1994) samt Huntington (1991). Det europeiska exemplet från sent 1800-tal tidigt 1900-tal, som passar väldigt bra också för min forskning om Sverige, verkar väldigt centralt här; så här refererar Miller Robert Dahl (1971):

"Pointing to the many successes in Western Europe, Dahl identifies the path through competitive oligarchy as especially conducive to democratic survival because it allows a small set of elites to first establish among themselves ‘the rules, the practices, and the culture of competitive politics. ... as additional social strata were admitted into politics they were more easily socialized into the norms and practices of competitive politics’." (s. 15)
Väldigt intressant! Kan man då säga att de svenska eliterna under oligarkin 1866-1909 mellan sig skapade en kultur av "competitive politics"? Jag för faktiskt ett liknande resonemang, om att en politisk kultur skapad i ett oligarkiskt system kan överleva ett regimskifte och reproduceras i det nya demokratiska systemet, i min bok Världens jämlikaste land? (s. 50-52), fast där specifikt med fokus på kompromiss-anda i politiken.

Miller menar att hans argument om varför competitive oligarchy gynnar demokratisering, är annorlunda än Dahls. Men jag fattar inte riktigt hur. Miller pekar på att om det råder tillräckligt hög konkurrens i den oligariska politiken så skiftar man ibland makt mellan partierna, och partier kan då använda valreform för att gynna sig själva i den politiska konkurrensen. Detta hände t ex i Storbritannien 1867 när Benjamin Disraeli tryckte på för Refom Act i tanken att denna refom skulle gynna det Konservativa partiet gentemot det liberala dito. (Det diskuteras i Ruth Berins Colliers bok från 1999; jfr också Llavador och Oxoby 2005 om Argentina, Uruguay och Colombia.)

Nästa fråga är: "Holding contestation fixed, does extending participation encourage democracy?"Miller för ett intressant resonemang om detta, grundat i tidigare forskning:

"Unlike for contestation, I argue that participation has two countervailing effects. On one hand, participation extends electoral practices to a wider population, encouraging more citizens to become involved in politics and to gradually increase their demands for effective voice. For instance, Bratton and van de Walle find that where elections (regardless of contestation) ‘were a regular feature of African political regimes, elites and masses became socialized to accept participatory political roles’. As a result, past electoral experiences predicted the outbreak of pro-democracy protest. In addition, elections with wide suffrage encourage regimes to invest in mass parties, which are in turn adaptable to
democracy. Thus the institutional-behavioral effect of participation is likely positive, albeit weaker than for contestation.
On the other hand, greater popular involvement with uncompetitive elections is likely to bolster regime power, thus negatively impacting democratization. Wider participation brings more citizens into a political environment that is firmly controlled by the regime, enabling the ruling party to broaden clientelistic linkages, monitor dissidents, spread its ideology and demonstrate dominance. Further, highly flawed elections can engender disillusionment with electoral politics. Lastly, democracy may seem more threatening to elites in countries with broad electoral participation, as it implies high social mobilization and thus a higher risk of redistribution. This threat can reinforce elite coalitions and
imperil the moderate pacts that are often key to democratic transitions." (s. 16)
Netto bör alltså effekten av participation under för-demokratiska regimer, på sannolikheten för demokratisering, alltså vara noll, menar Miller. Däremot menar han att mer historia av deltagande ökar sannolikheten för att demokratin överlever när den väl etablerats.

System av closed authoritarianism gör det däremot svårare att etablera en demokratisk regim som överlever och är stabil.

Jag skippar Millers ekonometriska undersökning, som ger stöd för hans argument, och går rakt på slutsatserna. Där sammanfattar han resultaten och deras implikationer så här:

"Stable democracy has never developed without an extended prior experience with autocratic or pre-independence elections.
This finding contributes to the ongoing debate over the institutional preconditions for democratic stability. However, unlike Zakaria, who calls for first establishing executive constraints and an effective rule of law prior to democratization, this article demonstrates the need for regular elections. As Carothers argues, a ‘gradualist’ path to democracy with popular participation and steadily rising electoral competition is highly propitious for future democratic survival. Looking to recent developments in the Middle East, this casts doubt on the democratic chances of Afghanistan and Libya, whereas Tunisia, Egypt and Yemen all have significant electoral histories and are thus reasonably well situated to sustain future democracies." (s. 25)


Referens

Michael K. Miller (2015) "Democratic Pieces: Autocratic Elections and Democratic Development since 1815", British Journal of Political Science

Fotnoter

* De två begreppen definierar Miller så här: "Participation: The extent of popular electoral involvement across the citizenry. This does not imply that citizens have a genuine choice over their representatives or that they exercise significant influence.
Contestation: The extent and fairness of electoral competition between parties and distinct interests."

** Här finns en intressant fotnot: "For case study work on democratization through autocratic electoral competition, see Greene 2002; Magaloni 2006; Levitsky and Way 2010; and various chapters in Schedler 2006 and Lindberg 2009a."

Greene studerar Mexiko, Levitsky och Way olika hybridregimer efter kalla kriget, och Beatriz Magaloni Mexiko.

Historiskt demokrati-dataset

 

Statsvetarna gillar ju att kvantifiera saker och göra index, och Varieties of Democracy (V-Dem) är det största datasetet med kodifiering av indikatorer på demokrati och relaterade frågor i världen, tillbaka till 1900. Men, säger ett stort gäng författare med Carl Henrik Knutsen i spetsen, med V-dem missar man ju hälften av "modern historia". Därför har de tagit fram "Historical V-Dem", som täcker perioden från 1789 till 1900, ungefär vad Hobsbawm kallade "det långa 1800-talet".

De väcker mitt intresse med några substantiella frågor som de menar kan adresseras med det nya datasetet, i och med täckningen av 1800-talet:

"did the long first wave of democratization stretch back to the beginning of the 19th century (Huntington, 1991) or erupt only after WWI (Doorenspleet, 2005)? Were there separate subwaves of democratization after the 1848 revolutions (Weyland, 2014)? Was the movement toward democracy across the long 19th century discontinuous or gradual, and was it monotonic or characterized by reversals (Congleton, 2011; Ziblatt, 2017)?" (s. 441)
Att ha långa tidsserier är också viktigt för att förstå effekter av institutioner, eftersom institutioner kan ha långsamma/fördröjda effekter.

Historical V-Dem är indelad i tio "surveys": val, partier, regering, lagstiftande församling, rättssystem, medborgerliga rättigheter, staten,civilsamhälle,  media, och politisk jämlikhet. Det finns två typer av indikatorer: fakta-indikatorer (A-indikatorer) som kodats av forskningsassistenter, och utvärderings-indikatorer (C-indikatorer) som kodats av land-experter.

"A indicators involve features such as election dates, names of local government entities, legal status of slavery, and existence of statistical agencies or national banks. C indicators pertain to features such as extent of election violence, relative power of elected and non-elected offices at the local level, de facto freedom from forced labor, and the extent to which recruitment to the bureaucracy is merit-based."

Datasetet innehåller 149 C-indikatorer och 110 A-indikatorer. Många är med från 1900-tals-V-Dem men där finns också nya indikatorer som är särskilt relevanta för att förstå 1800-talet. Historiska V-Dem innehåller t ex indikatorer på hur rekryteringen av byråkrater och arméofficerare går till, om det är mer nepotistiskt eller mer "weberianskt". Där finns också indikatorer om "regimer" och deras "regime support coalitions", med vilka sociala gruppre som stödjer regimen, vilket kan bidra till diskussionen om t ex agrara eliters politik (som i Barrington Moore 1966) eller den urabana medelklssens politik.

Författarna går över till att beskriva hur historiska V-Dem byggts upp. För vanliga V-Dem har man strävat att använda flera forskare, typ fem, för att koda varje land, men för historiska V-Dem är utbudet av experter sämre, och man har snarare använt 1-2 historiker eller statsvetare per land, och de har fått mer betalt (1250-2000 €) för att göra ett utförligt jobb. (s. 442) De har en del intressanta tekniker för att se till att olika land-experter är konsekventa i vad de gör, så att inte kodningen av ett land godtyckligt varierar från kodningen av ett annat land (s. 444). Det verkar också vara så att kodare av 1800-talet blir mer "generösa" i sina bedömningar, kanske eftersom de omedvetet historiserar sina bedömningar och sänker sina förväntningar på vad som är demokratiskt och inte. (s. 444)

Nästa del beskriver resultat med historiska V-Dem. De börjar med V-Dems "Polyarki"-index (="electoral democracy"). Diagram 3, som jag klistrat in ovan, visar de fem komponenterna i Polyarki-indexet: val av "officials", val utan fusk, organisationsfrihet, yttrandefrihet, och rösträtt. Alla fem indikatorer ökar långsamt under 1800-talet. Överlag så stor det under 1800-talet bättre till med organisations- och yttrandefrihet än med rösträtten och val utan fusk. (s. 446)

Den sista sektionen i den introducerande artikeln handlar om kopplingen mellan krig och politisk regim. Gibler (2012) menar att krig ökar autokratin, eftersom krig skapar stora arméer som också kan användas för intern repression; krig ökar också politisk centralisering; och befolkningar som är rädda för yttre hot kan möjligtvis vara mer accepterande inför en autokrati (s. 446). Det har också påståtts tvärtom, t ex av Göran Therborn i hans klassiska artikel i New Left Review 1977. Knutsen et als regressionsanalys om effekterna av krig på demokrati visar att med Polyarchy-måttet ger mer krig mer demokrati. (s. 448-449)

I slutsatserna pekar författarna på:

"We have laid out the general features and content of Historical V-Dem, and described how it addresses issues of reliability, validity, and intertemporal and cross-country comparability. When combined with contemporary V-Dem, the more than 250 indicators contained in Historical V-Dem open up new possibilities for drawing on information from the entirety of ‘modern history’ to inform studies of democracy and related phenomena such as state-building." (s. 449)


Referens

Carl Henrik Knutsen, Jan Teorell, Tore Wig, Agnes Cornell, John Gerring, Haakon Gjerløw, Svend-Erik Skaaning, Daniel Ziblatt, Kyle L Marquardt, Daniel Pemstein, and Brigitte Seim, "Introducing the Historical Varieties of Democracy dataset: Political institutions in the long 19th century", Journal of Peace Research 56: 440-451.

måndag 12 oktober 2020

Skolsegregation i Trollhättan och den svenska välfärdsmodellens omvandling

Aftonbladet rapporterade i förra veckan om att Trollhättans kommun diskuterar att stänga en skola med problem, och istället sprida eleverna (från områden med social problematik) på andra skolor. Ramaskri uppstår bland föräldrar till barn i de starkare skolorna. Och denna målkonflikt är så intressant: kommunen vill ha mindre segregerat skolsystem av sociala skäl (och kanske för att förbättra utbildningen i sig), men de medelklassföräldrar vars barn går i nedåt segregerade skolor, vill ju inte ha integration. Gymnasieläraren Andreas Williamson kommenterar på twitter:

"Den här typen av reaktioner och spänningar är en förklaring till att vi sitter där vi sitter: viktiga samhällsgrupper använder sina barns skolgång som ett sätt att bekräfta sin självbild och sociala status. De vill inte förlora möjligheten att välja skola eller att den skola som de valt får ett sämre varumärke genom att en massa elever med låg status kommer dit. För dem är integration mest ett teoretiskt begrepp som inte angår dem själva. Varför ska de ”straffas” för att de är smarta och göra smarta val?"

Och jag kommer att tänka på en poäng som filosofen Karim Jebari gjorde för ett tag sen. Piketty med kollegor brukar tala om att topp-procenten ekonomiskt sett, är politiskt oproportionerligt inflytelserika. Men Jebari menar att det snarare är topp tio-tjugo procenten som styr i Sverige, och som inte själva ser att de är en elit, utan har självbilden att de står för allmänintresset. Han gjorde argumentet i sammanhanget vårdval och prioriteringar i vården, och gjorde en intressant intervju i Dagens Arena med Alicia Heimersson:

"Karim Jebari menar att en del av vårdens problematik handlar om att det förs en politik som utformats för att gynna en liten grupp. En grupp han kallar »de 10 procenten«.

– Det kanske är 15 procent eller 20 procent, det är lite olika beroende på vilka frågor man diskuterar. Men det är intressant aspekt av den svenska debatten, att de som tillhör de 10 procenten, som jag själv exempelvis, inte ser sig själva som en samhällselit eller som en ekonomisk elit, vi ser oss själva som medelklass, säger Karim Jebari.

Han tror att det är många av så väl riksdagspolitikerna som politiker i region och kommun som ser sig själva som medelklass och som tror sig representera medelklassen, och som missar att de egentligen tillhör en ekonomisk och politisk elit – och också för elitens talan.

– De ser sig själva som mittfåran. De ser inte att de bedriver klasskamp å den rikaste och den friskaste samhällsgruppens vägnar. Trots att de 10 procenten i toppen är en klar minoritet så har det ett relativt stort inflytande över politiken.

Karim Jebari tycker klasskamp är ett bra begrepp i sammanhanget eftersom att det inte antyder att det finns några elaka avsikter. Det här handlar enligt honom inte om gott och ont, utan om att se efter sina intressen."

Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta, både vad gäller vård- och skolpolitik.  De villaföräldrar som i mångt och mycket utgör de översta tjugo procenten i inkomstfördelningen -- föräldrarna från Trollhättan i Aftonbladets reportage ingår knappast i toppercentilen i landet -- är politiskt röststarka, röstar definitivt, är antagligen också oproportionerligt engagerade i politiska partier. Och vad gäller kommuner och skolsystemet är det ju så att kommunpolitiker oroar sig för sin skattebas och vill att välutbildade, högavlönade personer ska bo i just deras kommun och betala kommunalskatt. Detta verkar vara ett drivande motiv i skånska kommuner som Trelleborg där politiker ger friskolekoncerner som IES, vars affärsidé i mångt och mycket verkar vara segregation, särskilda privilegier. (Sydsvenskan, 17 januari 2020.) Helt i enlighet med Jebaris argument om vilkas intressen som driver politiken. Så här rapporterade DN från Trelleborg i januari i år:

"Trelleborg behöver nya skolor och den moderatstyrda kommunen vill att just Internationella engelska skolan ska etablera sig där.

Problemet är att friskolekoncernen kräver en rad rabatter, bland annat ett extra hyresstöd med 4 miljoner per år, utöver den ordinarie skolpengen.

– Vi är beredda att göra detta för att få Engelska skolan till kommunen. Om det sedan blir 4 miljoner eller ett lägre belopp, det får visa sig när skolan är färdigbyggd, säger kommunstyrelsens ordförande Mikael Rubin (M). /.../

– det finns ett behov, säger Mikael Rubin och förklarar att själva syftet med satsningen på Engelska skolan är att locka nya familjer att bosätta sig i kommunen och att samtidigt öka mångfalden och valmöjligheterna.

– När det blir omkring 60.000 invånare i kommunen så tror jag att det är bra med den typen av diversifiering."

När statsvetaren Torsten Svensson i sin doktorsavhandling 1994 skulle förklara orsakerna till Socialdemokratins dominans (avhandlingen heter så), så fokuserade han på partiets "löntagarstrategi", hur man åtminstone sedan ATP på 1950-talet lyckats förena tjänstemän och arbetare i gemensamma lösningar med gemensamma intressen, och så kunde hålla ihop en bred koalition. Idag ser vi en intressant kofot genom detta bygge: en segregation i välfärdssystemen, där divergerande intressen mellan högre tjänstemän (säg percentilerna 80-97 i inkomstfördelningen, ungefär Jebaris 20 procent) och arbetare är både orsak och verkan: divergerande köpkraft och identifikation driver isär preferenserna för välfärdslösningar, och de segregerande lösningar (IES, KRYs skimming i vården, osv) som uppstår driver i sin tur vidare isär intressena, helt i enlighet med Paul Pierson och andra statsvetares teorier om hur välfärdssystemen i sig skapar sina constituencies och intressegrupper, mellan nyttjarna och icke-nyttjarna av de offentligfinansiserade men segregerade välfärdstjänsterna.

måndag 5 oktober 2020

Metodfrågor i toppinkomstlitteraturen

Toppinkomstlitteraturen har dominerat den långsiktiga debatten om inkomstojämlikhet de senaste tjugo åren, sedan Pikettys studier av Frankrike 2001 och USA 2003 (med Saez). Från de tidiga inkomstskatte-arkiven tar man fram hur stor inkomst toppinkomsttagarna -- kanske den 0.1 procent som tjänade mest, eller den 1 procent, eller de 5 procent, eller de 10 procent -- hade som kollektiv, och så relaterar man det till en nationalinkomst för att få fram "toppinkomstandelen".

Men hur beräknas egentligen nationalinkomst i dessa studier? För att få ett rimligt mått på ojämlikhet, alltså toppinkomsttagarnas del av det hela, så är det ju lika viktigt att måttet på "det hela" är bra, som att måttet på toppinkomsttagarnas egna inkomster är. Ändå upplever jag det som att jämförelse-totalen diskuterats och uppmärksammats betydligt mindre. Åtminstone har jag själv tänkt på det som en teknikalitet. Men nu när jag själv håller på med liknande studier, så blir det desto viktigare att förstå på detaljnivå hur beräkningarna i toppinkomstlitteraturen funkar.

I Atkinson och Piketty-antologin Top Incomes over the 20th Century från 2007 har Anthony Atkinson glädjande nog just ett sådant metodologiskt kapitel. För jämförelsen behövs först en total befolkning, "control total for population", och sedan en total inkomst, "control total for income". I 2007-boken är befolkningen i Kanada-kapitlet de över 20 år, vilket missar de under 20 år som tjänar pengar och är med i inkomstskattestatistiken, påpekar Atkinson. I UK-kapitlet är befolkningen därför de 15 år och äldre. Detta till synes tekniska val har förstås en implikation för ens beräknade ojämlikhet: med cut-off på 20 år blir den beräknade befolkningen mindre, vilket ger en lägre beräknad toppinkomstandel (eftersom topp 1 procent blir en mindre grupp rent numerärt). Omvänt, med cut-off på 15 år blir kontrollbefolkningen större, vilket kommer ge en större toppinkomstandel. (s. 27) En lärdom: dessa till synes mycket tekniska och perifera antaganden, har substantiella implikationer för de slutgiltiga beräkningarna! I UK 1931 var befolkningen 15 år och äldre 13 procent större än befolkningen 20 år och äldre. Om topp 1 procentens inkomstandel var 10 procent med befolkningen 20 år och äldre, så blirden 10.6 procent med befolkningen 15 år och äldre. (s. 28) I andra länder är befolkningen av skattebetalare mer komplex, eftersom det var hushåll, inte indiivder, som var skatte-enheten. Piketty och Saez räknar därför ut sin befolkning som antalet individer över 20 år minus alla gifta kvinnor. I länder med parvis beskattning blir beräkningarna mer osäkra; Atkinson menar att en faktisk topp 1 procent-andel om 10 procent kan variera mellan 8.3 och 11.8 beroende på hur fördelningen inom hushållen (som toppinkomstforskaren inte vet något om) ser ut. (s. 28-29)

Från befolkningsfrågan kommer vi till den mer uppenbart relevanta frågan om totalinkomsten. Här finns två approacher för att få fram den totalinkomst som ska vara nämnaren i toppinkomstandel-beräkningen. Den första börjar från inkomstskattedatat och lägger till inkomsterna för de som inte är inkluderade i det datat (eftersom de tjänat för lite för att betala inkomstskatt), "the non-filers". Denna approach används i Atkinson och Piketty 2007-boken för Nederländerna, UK, och USA från och med 1944. En annan approach börjar från en "external control total, typically derived from national accounts". Denna approach används i boken för Australien, Kanada, Franrkike, Tyskland, Irland, Nya Zeeland, och USA före 1944. Atkinson kommenterar:

"The approach seeks to adjust the tax data to the same basis, correcting, for example, for missing income and for differences in timing. In this case, the income of non-filers appears as a residual. This approach has a firmer conceptual base, but there are significant differences between income concepts used in national accounts and those usually applied in income distribution analysis." (s. 29)
Den första approachen beräknar den totala inkomst som hade rapporterats om alla hade varit tvungna att deklarera sina inkomster. Historiskt sett var bara en liten del av befolkningen tvungen att deklararera. Slående nog så gällde det bara 2 procent i Kanada år 1930, som studerats av Saez och Veall; år 2000 gällde det istället 97 procent av de vuxna. Hur gör man då för att beräkna/imputera inkomsterna för "non-filers"? Piketty och Saez använder för USA en fast andel av skattebetalarnas inkomst. De använder 50 procent för åren 1944 och 1945, och 30 procent från 1945. I Nederländerna har Central Bureau of Statistics redan gjort mer detaljerade skattningar i frågan; och Atkinson använder motsvarande beräkningar för UK.

Med den andra approachen är det viktiga att göra en nationalräkenskap-total för personliga inkomster. För USA 1913-43 beräknar Piketty och Saez detta som 80 procent av nationalinkomsten. Saez och Veall använder denna approach för hela perioden 1920-2000. För Schweiz används istället 75 procent. Atkinson förklarar logiken i denna approach:

"How do these national income based calculations relate to the totals in the tax data? In answering this question, it may be helpful to bear in mind the different stages set out schematically below:
Personal sector total income (PI)
minus Non-Household income (Non-proWt institutions such as charities, life assurance funds)
equals Household sector total income
minus Items not included in tax base (e.g. employers’ social security contributions and—in some countries—employees’ social security contributions, imputed rent on owner-occupied houses, and non-taxable transfer payments)
equals Household Gross Income Returnable to Tax Authorities
minus Taxable income not declared by filers
minus Taxable Income of those not included in tax returns (‘non-filers’)
equals Declared Taxable Income of Filers.
The use of national accounts totals may be seen as moving down from the top rather than moving up from the bottom by adding the estimated income of non-filers. The percentage formulae can be seen as correcting for the non-household elements and for the difference between returnable income and the national accounts definition. Some of the items, such as social security contributions, can be substantial." (s. 30)
Vilka implikationer har då val av metod för ens skattade totala inkomst? Diagrammet nedan visar för Storbritannien 1908 till 1999 skillnaden mellan 80 procent-antagandet (approach 2) kontra en beräkning av non-filers inkomster som man själv adderar upp till en nationalinkomst (approach 1).


Som vi ser i diagrammet ger approach 1för åren 1908-1940, med undantag för krigsåren, en större referensinkomst. Det innebär att med denna approach blir de beräknade toppinkomstandelarna lägre för 1908-13 och 1920-39 än vad de blir med approach 2. Under krigsåren blir den beräknade ojämlikheten tvärtom högre med approach 1. "The choice of control total is evidently important." (s. 31)

Nästa metoddiskussion handlar om interpolation av inkomsterna. Exempel: de franska data som Piketty använder för år 1919 täcker det året bara de 3.591 % som tjänade mestm vulket Piketty extrapolerar för att beräkna en inkomstandel för topp 10 %. Standard-praktiken är att extrapolera med antagandet att fördelningen är Pareto-formad, vilket Feenberg och Poterba (1993, 2000) och Piketty (2001) har visat är ett okej antagande. (s. 32)

I Sverige är det Jesper Roine och Daniel Waldenström som gjort den centrala studien om toppinkomstandelar av inkomsterna på lång sikt. (Journal of Public Economics, 2008.) I ett bokkapitel från 2010 (pdf), från uppföljaren till den antologi ur vilken jag citerat Atkinsons kapitel ovan, diskuterar de metoden mera utförligt. I appendixet 7C, "Construction of reference total", diskueras just de metod-frågor som jag intresserar mig för här, nämligen den tänkta totala inkomsten i toppinkomststudier bestäms/beräknas. Diagrammet nedan visar på ett väldigt fint sätt diskrepansen mellan de personer för vilka man vill mäta inkomsterna, den övre serien "tax units (preferred)", och de för vilka man faktiskt har data, alltså de som faktiskt rapporterat sina inkomster. I 1900-talets början är det färre än 10 procent som betalat den inkomstskatt som Roine och Waldenström använder som källa. 1916-19 fördubblas antalet deklarationer, och efter ungefär 1935 börjar en ny stark ökning av andelen som deklarerar.


Nästa diagram visar hur stor andel av BNP som representeras av referensinkomsttotaler som uträknats med olika metoder och antaganden.


Angreppssättet för att beräkna en referenstotal beskriver de så här:

"In constructing our reference total income we have used three basic approaches. The first two are based on that we can arrive at the ‘Preferred Total Income Definition’ either by (1) starting with ‘Total Personal Sector Income’ and deducting items not included in our preferred definition, or (2) starting from the ‘Tax Statistics Income’ and adding items not included in the tax base and income estimates for individuals not included in the tax statistics. The third—which is mainly included as a point of reference—is based on the assumption that our preferred income total can be approximated as a fixed share of GDP." (s. 355)


 

A. B. Atkinson, "Measuring Top Incomes: Methodological Issues", s. 18-42 i Atkinson och Piketty (red.) Top Incomes over the 20th Century: A Contrast Between European and English-Speaking Countries. Oxford University Press, 2007

måndag 28 september 2020

Gramsci-receptionen i anglofona världen på 1970-80-talen

Gramscireceptionen i den engelskspråkiga världen började, säger Geoff Eley i en artikel från 1984, runt 1968 när han togs upp tillsammans med andra "kontinentala" teoretiker som Frankfurtskolan. 1971 kom Selections from Prison Notebooks, 1970 en biografi, och 1971 och 1975 urval ur breven från fängelset. Då leddes receptionen helt av vänstern, säger Eley; 1975-77 dök Gramsci upp också i mer allmänt akademiska sammanhang:

"Gwyn A. Williams’ Proletarian Order and the accompanying translation of Paolo Spriano’s study of the 1920 factory occupations; Martin Clark’s book of his much earlier dissertation, on which Williams was heavily reliant; a typical tour de force by Perry Anderson in the hundredth issue of New Left Review; Alastair Davidson’s ’intellectual biography’; and James Joll’s valuable ’Modern Master'. These were accompanied by Lawrence and Wishart’s invaluable programme of translations /.../"
Gramsci slog också igenom i "cultural studies" kring Raymond Williams och universitetet i Birmingham. Bland socialhistoriker har receptionen varit ytlig, menar Eley: med undantag för Robbie Gray har användningen av det centrala begreppet hegemoni varit slarvig och i princip förväxlat det med "falskt medvetande" eller liknande. Inom sociologin har Gramsci diskuterats av bland andra Frank Parkin, Michael Mann, Howard Newby och Steven Lukes, men det är bara Bob Jessop som gått i en tydligt "gramsciansk" riktning.

1978-1982 har Gramsci-receptionen tagit ett nytt steg, efter första introduktionen 1967-75 och konsolideringen med biografiska studier 1975-77. (s. 445) Eley sammanfattar hur receptionen förändrats i några punkter. (1) fokus har skiftat från den unge till den äldre Gramsci: från början diskuterades Gramsci som teoretiker av Turins arbetarråd 1919-20, men i slutet av 1970-början av 1980-talet diskuteras snarare Prison Notebooks. I slutet av 60-börjn av 70-talet användes Gramscis resonemang om arbetarråden i en marxistisk diskussion för en icke-stalinistisk, demokratisk, arbetaristisk tradition; femton år senare ses den unge G:s arbetarråd-teoretisering snarare som en ungdomlig avvikelse på väg till det centrala bidraget, teoretiseringen av partiets roll. "The current literature does not ignore the factory councils. But it addresses this early period either as a routine part of Gramsci’s biography before the real ’meat’ of the theoretical exposition (Adamson), or for the light it can shed on the larger problems of hegemony (Showstack Sassoon) or the state (Buci-Glucksmann) that are crystallized in the period of the Notebooks." (s. 447) Femia argumenterar uttryckligen emot ett fokus på arbetarråden 1919-20, och påpekar att de aldrig nämns i anteckningarna från fängelset (som skrevs 1929 till 1935). Eley håller inte med här och är nöjd med att Showstack Sassoon tagit med två essäer om arbetarråden i sin Gramsci reader. Här ser man dem som avvikande gentemot Andra internationalens tendenser, och lyfter fram hur Gramsci själv talade om dem som "instruments of working class self-education (’schools of propaganda’)". Eley dömer dock ut arbetarråden 1919-20, och den senare litteratur som hyllat dem, för att inte ha rett ut arbetsdelningen mellan parti och råd, och för att kunna degenerera till opolitisk, lokal arbetarromantik. (s. 448)

"It was a serious deficit in Gramsci’s thinking in the prison years that he never returned to these early problems. At different points in the anti-fascist struggle the councils resurfaced as the distinctive working-class contribution to the democratic anti-fascist front, capable of ushering in the socialist phase of the struggle and sustaining an appropriate level of radicalization. But in general they became displaced in Gramsci’s thinking during the 1920s by a Bolshevik conception of the revolutionary party." (s. 449)

Det andra tema som Eley tar upp ur den nyare Gramsci-litteraturen är Gramscis relation till Croce. Det är oomtvistat så att Gramsci i sin ungdom var starkt influerad av hegelianen, men däremot finns det en debatt om huruvida influenserna bestod. En linje, företrädd av Togliatti och CPI, är att den sene Gramsci är anti-Croce, inte minst grundat i hans insikt om behovet av ett kommunistiskt parti. Här ses alltså den mogne Gramsci ur ett leninistiskt perspektiv. Det motsatta perspektivet är Croceanernas eget, där Gramsci fortsatt ses som en crocean, i Femias sammanfattning som  ’a philosopher in the
speculative, anti-positivist tradition, who recognized the value of idealist categories, displayed a lively appreciation of high culture, and took a broad view of historical development’, och som en idealist och volontarist. Denna tolkning hade en del stöd på 1950-talet och stöddes a Norberto Bobbio i slutet av 60-talet; Bobbio pekade på Gramsci som en "överbyggnadens" idealistiska teoretiker. (s. 452-3) Eley menar att icke-marxistiska kommentatorer i allmänhet, också inklusive James Joll, hör till denna skola. Eley menar själv att det snarast är så att Gramscis position mellan hegelianen Croce och Marx, gör honom så intressant. Eley pekar på Femias diskussion om Gramsci som förebildlig på denna punkt, och citerar Femia:

"Through his confrontation with Italy’s leading Hegehan, Gramsci came to appreciate that every historical action presupposes a cultural framework, a complex organization of ends and means enclosed within a system of values. This msight, gamed m his youth, always stood at the centre of his analysis, providing a foundation for his critique of mechanistic versions of Marxism " (cit. 453)
Och Eley fortsätter

"Gramsci stayed securely within Marx’s materialist framework, proceeding from a definite notion of structure, as (in Togliatti’s words) ’the location of practical productive activity, on which rises the whole of the social relations in which real men move and act’. In his elaboration of this point (’The economic base sets, in a strict manner, the range of possible outcomes, but free political and ideological activity is ultimately decisive in determining which alternative prevails’; or ‘In the last analysis, then, history works itself out through the discontents of men afflicted with the contradictions that exist in the economic sphere. Any given hegemony must always be traced back to its material roots’), Femia comes close to the conception of structural determination derived from Althusser earlier in the 1970s, suggesting that Gramsci manages ’to steer a middle course between the Scylla of absurdity ('production determines everything') and the Charybdis of banality ('everything determines everything else')’ (p. 121 ). 

Och Eley säger om Femia att, "His summary of Gramsci’s final position can hardly be bettered", och citerar:

"Gramsci was far from denyng the classical Marxist primacy of bemg over thought, he only wished to say that subject and object existed m an mteractive relationship. manifested in praxis. Man is at once cause and eftect, author and consequence ot certain definite conditions Once objectified, however, these conditions - specially their economic manifestation - preclude the possibility of sovereign choice. Men make their own world and their own history. but not as they please They are weighted down by their own past constructions, which are in turn conditioned by the primal forces ot nature It was Gramsci’s hope to develop a concept ot Marxism equidistant from idealism and positivism. History is generated neither by the speculative unfolding of some transcendent ’spirit’ nor by the evolution ot material forces." (cit. 454)
Någon gång mellan 1919 och 1921 blev Gramsci mer intresserad av Croceanismen som social kraft i det italienska samhället, än av Croce som tänkare själv. Croce som "a kind of lay pope" i Italien blir så ett skäl för Gramsci att tänka på hegemonier. Detta skedde bl.a. i Gramscis essä om "the Southern Question" 1926, där han beskriver hur Croce får radikala intellektuella i södra Italien att vända sig bort från bondemassorna och istället orientera sig mot en nationell och europeisk högkultur, varpå de inlemmas i det nationellt-borgerliga sociala blocket. (s. 455)

Det tredje temat är begreppet hegemoni och hur det används i den nyare litteraturen. Han börjar med att citera Gwyn Williams beskrivning från 1960, ledande före 1970-talets uppsving i anglofona världen. Williams definierar hegemoni så här:

"an order in which a certain way ot life and thought is dominant, m which one concept ot reality is dittused throughout society in all its institutional and private manifestations, mtormmg with its spirit all taste, morality, customs, religious and political principles. and all uncial relations, particularly m their intellectual and moral connotations" (s. 456-7)
I anteckningarna från fängelset, menar Eley, intresserar Gramsci sig framför allt för hur hegemonier och mothegemonier byggs upp, utifrån det italienska fallet. Han började med att studera intellektuella men det blev, som Buci-Glucksmann påpekar, lika mycket en studie av staten. I ett ofta citerat brev från september 1931 diskuterar Gramsci just sin breddning av begreppet "intellektuell" och relationen till "political society". I civilsamhället fungerar inte det rena tvånget utan ett element av samtycke behövs, och då kommer hegemoni in i bilden. Konkurrensen i att erbjuda exeges av hegemoni-begreppet på engelska är stark, och Eley ger en svepande översikt över vad som erbjuds:

"In their different ways Showstack Sassoon, Mouffe, Buci-Glucksmann, Femia, Salamini, Anderson, Eric Hobsbawm, Stuart Hall, and Raymond Williams have all provided first-rate explications. Amongst the books immediately under review, Femia probably provides the most rounded and satisfying account of ’hegemony’s’ theoretical content, Adamson the most perfunctory. Amongst the more closely ’textual’ accounts, Showstack Sassoon’s displays great synthetic lucidity, placing Gramsci’s term securely in its larger conceptual field - the idea of the state as ’hegemony fortified by coercion’, the notion of the ’historical bloc’, the view of intellectuals as ’the organisers of hegemony’, and the pervasive concern with ’the party’. More specifically, Anderson and Buci-Glucksmann locate Gramsci’s highly individual use of the term more precisely within the deeper ideological context of Russian social democracy (going back to Plekhanov) and in the contemporary use of the Comintern.  Harold Entwhistle explores its relationship to Gramsci’s views on education, although his valuable account of Gramsci’s rather ’conservative’ pedagogy (stressing the need for ’precision, discipline, order, standards and 'sobriety' in schooling’) is gratuitously hitched to an ultimately misplaced polemic against ’current neo-Marxist educational theory’ otherwise known as the 'new sociology of education Finally, Ginsborg (in the Davis collection) and Adamson offer useful expositions of Gramsci’s views on the Risorgimento." (s. 459-460)
I anteckningarna från fängelset är Gramsci bättre på att förklara hur den makthavande eliten skapat hegemoni, än på hans alternativa kontrahegemoni. Även om han diskuterar "den moderna fursten", partiet som ska kanalisera den "nationellt-folkliga kollektiva viljan", så är det inte lika utvecklat. Eley talar sig varm -- också med referens till en artikel som han tidigare skrivit med Keith Nield -- för att hegemoni måste förstås som en komplex och konfliktbemängd process, inte som något totaliserande och stabilt (s. 462-4).

Eley avslutar sin artikel med att skissa på en agenda för fortsatt Gramsci-forskning. Ett, att ansluta till den tidigare traditionen av mer biografisk behandling av Gramsci, men utan att släppa de teoretiska landvinningarna från den nyare forskningen. Särskilt två frågor i Gramscis tänkande bör behandlas i relation till hans egen biografi och historiska kontext. Den ena är, utvecklar Eley i relation till Tom Nairns skrivande om Gramsci,

"a better grasp of the ’national-particular’ or ’Italianate’ element in Gramsci’s thought, which was dominated (Nairn argues) by the failure to constitute a unified Italian state and national political culture between the sixteenth and twentieth centuries. In this view, Gramsci was formed from ’the clash between Sardinia and Piedmont, between the most unredeemed, alien South and the feral new capitalism of the North’ (Nairn, p. 178), between the embittering childhood experiences of popular prejudice and the exhilarating Turin experience of popular vitality, between the exultation of revolutionary success and the slough of revolutionary defeat. He was the authentic philosopher of
these specifically Italian contradictions, which ’constituted the very intellectual personality, the innermost drama of the founding father of the new revolutionary movement’. Gramsci’s key ideas ’were valiant efforts to wrestle Italian dilemmas into some kind of theoretical sense’ (Nairn, p. 175). This stress on Italy’s ’historical pathology’ is very much to be welcomed." (s. 465-6)

Den andra är 1920-talet, framför allt tiden från PCI:s bildande 1921 till början av Gramscis fängelsetid 1926. "the real need is for monographs on the split with the PSI, the sociology of the infant Communist Party’s regional and industrial base, Gramsci’s relationship with Bordiga after 1921 (where Gwyn Williams stops), and the PCI’s role in the Comintern", menar Eley. (466) Också de revolutionära åren med arbetarråd 1917-23 behöver behandlas på engelska och i ett europeiskt perspektiv; det finns separata litteraturer på tyska och italienska, men ingen på engelska. Arbetarråden och de syndikalistiska tendenserna bör då behandlas i relation till folkfrontsstrategier och till bolsjeviseringen av kommunistpartierna.  Ett tredje ämne för framtida forskning är Gramscis inflytande i PCI, också tillsammans med och i kontrast till Croce. Ett fjärde ämne vore att använda Gramsci, vars teoretisering av skillnaden i förutsättningar för socialistisk politik mellan väst- och östeuropa är klassisk, för att studera Ryssland. Eley sammanfattar sina råd, som en äkta historiker: "abstracting from my own discussion, the general priority is to put Gramsci’s concepts more concretely to work." (s. 469) Och: "The philosophers have had their say. The historians should now take the stage." (s. 470)

Not

Eleys essä började som en recensionsessä av följande böcker: C Buci-Glucksmann, Gramsci and the State (1980); John A Davis, ed, Gramsci and Italy's Passive Revolution (1979); H Entwhistle, Antonio Gramsci: Conservative Schoolmg for Radical Politics (1979); J V. Femia, Gramsci’s Political Thought Hegemony, Consciousness, and the Revolutionary Process (1981); Chantal Mouffe, ed., Gramsci and Marxist Theory (1979); A. Showstack Sassoon, Gramsci’s Politics (1980); A Showstack Sassoon, ed, Approaches to Gramsci (1982); P Spriano, Antonio Gramsci and the Party The Prison Years(1979)

Referens

Geoff Eley, "Reading Gramsci in English: Observations on the Reception of Antonio Gramsci in the English-speaking World 1957-82", European History Quarterly vol. 14 (1984): 441-478.