1880-talets spannmålschocks effekter på svensk demografi

 

Illustration av "transportrevolutionen" och "kommunikationsrevolutionen" ur Mats Morells bok Jordbruket i industrisamhället 1870-1945 (2001). Boken är fritt tillgänglig som pdf från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademins hemsida.

 

Det stora inflödet av billigt spannmål från Ryssland och Amerika, via de nya järnvägarna och ångbåtarna, på 1870- och 1880-talen är en av de stora händelserna (eller kanske snarare processerna) i svensk 1800-talshistoria. Det utlöste enligt en del bedömare en jordbruksdepression (se Jörn Svensson, Jordbruk och depression 1870-1900, 1965) och ledde bland annat till 1888 års beslut om spannmålstullar för att beskydda de svenska bönderna från den utländska konkurrensen -- en politik som enligt översiktsverk i politisk historia ledde till formandet av ett modernt partisystem och en fördubbling av det politiska deltagandet.

 

antal konkurser på landsbygden, från Morells bok Jordbruket i industrisamhället, s. 98

 

Enligt en gammal artikel av nationalekonomen T. Paul Schultz, publicerad 1985, så hade chocken för spannmålsproducenterna också demografiska effekter. Han utgår från det faktum att arbetet med produktion av animalier, framför allt mjölk och smör, i hög grad byggde på kvinnors arbete medan arbetet på fälten med spannmålsproduktion var mer mansdominerat. När man ställde om från att producera spannmål till att producera mjölk och smör så ökade också efterfrågan på kvinnors arbete, med detta kvinnors relativlöner jämfört med mäns, och med detta alternativkostnaden för att skaffa barn. Därför skaffade de svenskar som gick över till att producera mjölk och smör färre barn än de spannmålsproducerande, säger Schultz. (Han pekar här också på mer kvalitativa undersökningar av engelska historiker, framför allt Kussmaul, som argumenterat för att uppgången av relativpriser för mjölkprodukter jämfört med spannmål i England från 1500-talet till 1700-talet också den ökade kvinnors förvärvsarbete och sänkte fertiliteten.) Totalt sett så minskade fertiliteten mellan 1860 och 1914 med 28 procent (se tabell 1) och barnmortaliteten med 52 procent. Fertiliteten inom äktenskapet föll ungefär lika mycket som den totala fertiliteten, så helhetsutvecklingen drevs inte av en minskad benägenhet att gifta sig.

Artikeln är från 1980-talet och även om analysen på ett sätt känns modern -- han letar uttryckligen efter exogena källor till variation i kvinnors löner, och använder smörpriset relativt till rågpriset som en instrumentvariabel för relativlönen -- så är den på andra sätt gammelmodig jämfört med kraven på identifikation m m som ställs idag. Hans analys görs på länsnivå, med 24 län plus Stockholms stad, och  börjar med OLS-regressioner där han utforskar bestämningen av (1) fertilitet, (2) daglönen för en manlig jordbruksarbetare, och (3) ration av en kvinnas daglön till en mans. Den första uppsättningen regressioner inkluderar som förklarande variabler bara relativpriset smör/råg, relativpriset fläsk/råg och en dummyvariabel för län som saknar fläskprisdata. Som förväntat så är högre smör-relativpriser associerat med högre löner, bättre relativ löneposition för kvinnor, och lägre fertilitet. Den andra uppsättningen regressioner lägger till kontroller med andelen i länet som jobbade inom textil- eller livsmedelsindustri, två branscher där många kvinnor arbetade, och skogen, där många män jobbade. Till slut kontrollerar han också för andelen urbana invånare och för barnamortaliteten.

I nästa steg så kör han regressioner där total fertilitet eller fertilitet i olika åldersgrupper är utfallsvariabel och där de förklarande variablerna är barnmortalitet, urbanisering och de predicerade värdena för mannens lön och kvinnans relativlön från de första uppsättningarna regressioner. [1] Högre löner för män är associerat inte med större fertilitet i allmänhet men med större fertilitet i unga åldrar vilket Schultz tolkar som att de högre manslönerna gör det möjligt att gifta sig och bilda familj tidigt. [2] Högre relativlöner för kvinnor är associerat med lägre födelsetal för alla åldrar förutom tonåringar; Schultz kommenterar att "the labor market opportunities of women do not simply delay entry of women into marriage, as assumed by Kussmaul (1981) for early modern England, but may also exert a moderating effect on fertility that might 
be difficult to deduce by traditional demographic methods, which focus on parity-specific control as a deviation from "natural fertility" (Coale 1973)." (s. 1142)

De sista beräkningarna handlar om fertilitet inom äktenskap specifikt, då för åren 1870-1910; de fallande dödstalen för barn har också här mycket starka effekter på födelsetalen, och kvinnornas relativlöner har effekter på barnafödsel inom äktenskapet vilket enligt Schultz bekräftar att "relatively higher wage opportunities for women do not only deter their early marriage, but rather also reduce their later reproductive performance, perhaps by means of relatively uniform practice of traditional methods of 
birth control throughout marriage." (s. 1146)

I slutsatserna så betonar Schultz att den ekonomiska omvandlingen i Sverige i slutet av 1800-talet hade motstridiga effekter på demografin. Skogsindustrins expansion höjde männens löner, eftersom jobben där inte var tillgängliga för kvinnor, men omställningen från spannmål till mjölk och smör höjde kvinnornas löner och sänkte fertiliteten. Totalt sett så menar han att en fjärdedel av nedgången i fertiliteten i Sverige mellan 1860 och 1910 kan förklaras med att kvinnornas relativlöner förbättrades med 10 procent. (s. 1147) Resten av nedgången i fertilitet förklarar han med den fallande barnadödligheten, som förklarar 50 procent av nedgången i fertilitet, och med urbaniseringen, som förklarar 25 procent. 

Jag funderar själv på hur man skulle kunna gå vidare med denna analys. Det finns ju statistik för många av de här variablerna på mycket lägre nivå än länet, kanske kommunen (ca 2400 kommuner) eller åtminstone häradet (ca 240 härader). Och man kan då kolla på hur områden som säg år 1870 ägnade mer arbete åt spannmålsproduktion utvecklades 1870-1910 eller 1880-1910, jämfört med områden som ägnade mer arbete åt animalieproduktion. En bakomliggande faktor skulle t ex kunna vara hur gynnsam jordmånen och klimatet var för odling av vete, en variabel som finns från FAO-GAEZ och som illustreras för Svealand och Götaland i kartan nedan, där ett högt värde ironiskt nog är lika med låg lämplighet för vete (10 är bottennoteringen), och en 1:a är bästa möjliga förutsättningar:

 

Hypotetiskt sett skulle ju då områden som Malmöhus län eller Östgötaslätten få en långsammare ekonomisk och demografisk utveckling ca 1880-1910, om man kontrollerar för deras gynnsamma utgångsläge, än vad områden som Småland eller Dalsland fick.

referenser

T. Paul Schultz (1985) "Changing World Prices, Women's Wages, and the Fertility Transition: Sweden, 1860-1910", Journal of Political Economy, Vol. 93, No. 6 (Dec., 1985).

fotnoter 

[1] Så här diskuterar Schultz logiken: "These instrumental variable estimates of the effects on fertility of the male wage level and wages of women relative to men are identified in table 3 by the minimal exclusion restriction of the commodity price series, whereas those in table 4 are overidentified by the further inclusion of the industrial composition of the labor force, as well as urbanization and child mortality in the first-stage regressions. These instrumental variable estimates of demand effects of wages are statistically consistent if the instruments-the commodity prices and industrial structure variables-are uncorrelated with the statistical error in the fertility equation. The inconsistent OLS estimates of the fertility equations, where women's wages are likely to reflect labor supply responses also, are reported for comparison in Appendix table A3." (s. 1139)

[2] Han refererar här också till tidigare ekonomisk-historisk forskning om Sverige: "The standard Malthusian hypothesis that in- 
creases in real wages contribute to earlier marriage appears to be confirmed by these Swedish data, just as Heckscher (1954) noted that marriage rates in Sweden responded sensitively to the harvest cycle and Ohlin (1955) observed that opening up new frontier lands increased wages in Scandinavia, attracted immigrants, and raised fertility." (s. 1142)

Slavägares förmögenheter i Sydstaterna efter inbördeskriget

Hur påverkade avskaffandet av slaveriet i USA:s Sydstater förmögenhetsfördelningen och utvecklingen för förmögenheterna över tre generationer? Detta besvarar nationalekonomerna Philipp Ager (Mannheim), Leah Boustan (Yale), och Katherine Eriksson (UC Davis) i en artikel publicerad i American Economic Review år 2021. Artikeln börjar drastiskt och effektivt:

"Wealth concentration in the hands of a small but powerful elite contributes to underdevelopment (Engerman and Sokoloff 1997, 2002). Although wealth inequality is highly persistent, it can dissipate during times of war, revolution, or catastrophe (Clark 2014; Atkinson, Piketty, and Saez 2011; Piketty 2014; Scheidel 2017). Are these sudden changes to the distribution of resources long lasting, or do the families that started out ahead before an upheaval return to the top?" 

De studerar detta i kontexten Södern i USA decennierna efter inbördeskriget. Södern var före inbördeskriget ett extremt ojämlikt samhälle: personen i den 90:e percentilen av förmögenhetsfördelningen hade en 15 gånger större förmögenhet än vad personen på medianen av fördelningen hade, medan relationen i Nordstaterna var 9 gånger. (I USA idag är ration 12 gånger, säger de med referens till Kuhn, Schularick och Steins 2017.) När slaveriet förbjöds var det ett hårt slag för de som varit slavägare före inbördeskriget, vilket var 21 procent av de vita hushållen i Södern; färre än 0.5 procent av hushållen ägde fler än 50 slavar. Mellan 1860 och 1870 minskade de vita sydstaternas förmögenheter med 60 procent på medianen och med 74 procent vid den 90.e percentilen.

Ager, Boustan och Erikssons design är att de jämför slavägande hushåll som var lika rika år 1860 men som ägde olika antal slavar. År 1870 så var de tidigare mer slavägande hushållen fattigare än de jämförbara hushållen, men sönerna var år 1900 i princip lika rika och år 1940 var sönsönernas inkomster lika stora som de jämförande sönsönerna.

Studien bygger på folkräkningarna, som 1860, 1870 och 1900 innehåller information om förmögenheter, och som 1940 innehåller motsvarande info om inkomster. (Därav den förändrade jämförelsepunkten.) 

De tolkar de rika familjernas återhämtning över två generationer som att de rika och slavägande hushållen hade starka resurser som inte bara var själva förmögenheten. Det verkar framför allt vara sociala nätverk och kontakter med andra rika familjer, inklusive familjer som före 1865 var mindre slaveriberoende och därmed inte drabbades lika hårt av slaveriets avskaffande, som gynnade att de en gång så rika familjerna kunde studsa tillbaka i den ekonomiska hierarkin.

 

referens

Philipp Ager, Leah Boustan, och Katherine Eriksson (2021) "The Intergenerational Effects of a Large Wealth Shock: White Southerners after the Civil War", American Economic Review 111.

Hur består stora förmögenheter?

Under 2000-talet har forskare inom sociologi, nationalekonomi och relaterade ämnen blivit allt mer intresserade av förmögenhetskoncentration och hur denna ökat de senste 40 åren i västvärlden. Mest emblematisk är väl forskningen av Thomas Piketty, men det finns också en stor mängd andra forskare, t ex Ed Wolff som i sin stora bok A Century of Wealth in America (2017) dokumenterat att de rikaste 10 procenten i USA äger runt 80 procent av alla privata förmögenheter, och att den rikaste procenten själva äger runt 40 procent. Mycket av forskningen om förmögenheter, säger sociologen Jens Beckert, professor och chef för Max Planck-institutet för samhällsstudier i Köln, i en översiktsartikel från 2022, fokuserar just på den statistiska dokumentationen av förmögenheters storlek och spridning, och denna forskning har Annual Review of Sociology redan publicerat flera översiktsartiklar om (t ex Keister 2014, "The one percent"). Beckerts artikel fokuserar på något mer specifikt: hur stora förmögenheter består och reproduceras på olika sätt.

Förmögenheter har en särskild roll för överföringen av social och ekonomisk status över generationerna: olikt inkomster så kan man ju lämna över förmögenheter till sina barn, som kan lämna dem till sina barn, och så vidare. Föräldrars förmögenhetsnivå är inte någon perfekt predicerande variabel för barnens framtida förmögenheter, men korrelationen är stark, både för barn och barnbarn (Braun & Stuhler 2018, Can & Boliver 2013, Hällsten & Kolk 2020, Hertel & Groh-Samberg 2014, Long & Ferrie 2018, Pfeffer & Killewald 2015). Enligt en del studier, t ex Pfeffer och Killewald (2015) och Hansen (2014), så är korrelationen särskilt stark i toppen och botten av fördelningen. För de rikaste handlar det helt enkelt om att man har stora förmögenheter att lämna över, och det handlar också om att stora förmögenheter har större avkastning än vad mindre förmögenheter har (Piketty 2014; Fagereng et al 2020; Ederer et al 2021).

En del av de mest intressanta nya studierna om förmögenheternas persistens, säger Beckert, kommer från ekonomisk-historiker. De mest kända av dessa är Greg Clarks studier som baseras på efternamn och som drar slutsatsen att den sociala rörligheten överskattas i studier av mer kortsiktiga förlopp. En liknande studie av långsiktig persistens är Barone och Mocettis (2016) om Florens och efternamn 1427 och idag, och en tredje är Bengtsson, Missiaia, Olsson och Svensson (2019) om adeln i Sverige. Andra historiska studier visar hur eliten kan klara chocker, som Ager, Boustan och Erikssons (2019) studie av slavägare i USA på 1860-talet och hur de drabbades av slaveriets avskaffande; på två generationer hade deras förmögenheter återhämtat sig, enligt Ager et al. An annan typ av studier handlar om listor över de rikaste i samhället, t ex Forbes top 400. 

Hur gör då de rika för att få förmögenheterna att bestå? Beckert börjar sin diskussion med Charles Tilly:

"Tilly (1998) introduced the concept of opportunity hoarding to explain durable inequality through social groups restricting “access to resources and opportunities to a limited circle of eligible participants” (Rury & Saatcioglu 2015, p. 1). Wealth is such a resource, and its long-term concentration in a small group of wealth owners that pass on this wealth within family lineage is an example of successful opportunity hoarding." (s. 237)

Tait (2019) har gjort en översikt över hur super-rika familjer använder olika juridiska medel för att bevara och överföra förmögenheterna: "The use of family constitutions, family trust companies, family foundations, and family offices lead to what she calls “high-wealth exceptionalism.”" Man kan t ex placera stiftelser i offshore-områden för att minimera skattebetalningarna men fortfarande behålla kontrollen över pengarna. Statsvetare, jurister och andra har forskat mycket om detta, säger Beckert.

En annan diskussion är kvantitativ, och handlar om hur stor andel av de existerande förmögenheterna som är ärvda:

"The estimates vary widely because inherited wealth can be measured very differently. Not much progress has been made in terms of forming a consensus since the so-called 80/20 debate in the 1980s (Kotlikoff 1988, Modigliani 1988). Scholars state that for the United States, about 40% of private wealth can be attributed to gifts and transfers causa mortis (Wolff & Gittleman 2011). In Germany, one estimate states that about one-third of private wealth is inherited (Bönke et al. 2015). According to Alvaredo et al. (2017), 60% of wealth in France in 2010 was inherited. No matter what the exact portion of inherited wealth is, it is clear that without the possibility of bequeathing wealth to the next generation, wealth distributions would look very different." (s. 239)

Vilken roll spelar andra faktorer än själva förmögenheterna för den sociala persistensen? Man ärver ju också symboliskt, socialt och kulturellt kapital (Bourdieu 1987); detta kan olikt förmögenheterna inte beskattas, men påverkar också det ens livsöden. Adelstitlar, examina från fina skolor (som i USA påverkas av legacy admissions så väl som ifall man har råd att betala avgifter), kontaktnätverk och att veta hur man ska föra sig. Det finns en väldigt intressant litteratur om de mer kulturella och subjektiva faktorerna, och Beckert beskriver denna så här:

"Recent interview-based sociological research investigates how top-wealth families transfer social contacts, knowledge, and norms associated with the management of great wealth (Bessière & Gollac 2020, Gilding 2005, Herlin-Giret 2019, Kuusela 2018). For instance, in a qualitative research project on Finland’s wealth elite, Kuusela (2018) investigated the socialization mechanisms through which the richest Finnish families facilitate the intergenerational transfer of wealth to their offspring. Family meetings, retreats organized for the heirs of large fortunes, and early contacts to wealth managers aim at making the younger generation accept their social position and gain knowledge in the administration of assets (Charles & Hurst 2003), thus facilitating the socialization process in which they learn to adequately fill out their role in society and with regard to the continuation of a family tradition. The socialization efforts of the family also transfer social capital, by allowing their offspring to grow into the social networks of wealth and to meet potential spouses of similar status. According to Wagner et al. (2020, p. 1809), “individuals from wealthy families are relatively unlikely to partner with individuals from families with low wealth” (see also Benton & Keister 2017, Pasteau & Zhu 2018, Pfeffer & Killewald 2015)." (s. 240-241)

En helt annan mekanism genom vilken eliternas förmögenheter fortplantas är genom att använda professionell wealth management, en praktik som studerats av sociologer som Glucksberg och Burrows (2016), Harrington (2016) med flera; Harringtons bok Capital Without Borders: Wealth Managers and the One Percent är landmärkesstudien på ämnet, säger Beckert:

"Harrington provides a detailed account of the development of this profession, the relationships between wealth managers and their superwealthy clients, and the strategies used by wealth management to protect the clients’ wealth. Wealth management facilitates opportunity hoarding by optimizing the legal forms in which property is held, including the choice of jurisdictions in which it is placed, often operating “at the edge of the law” (Harrington 2016, p. 134). The chief interest of the superwealthy is the protection of existing wealth and often also its shielding from public view, including from family members, through complex and secretive legal structures. The literature on wealth management shows how the protection of large fortunes became increasingly professionalized in recent decades, with highly paid lawyers and financial specialists at its core. Quite aptly, Pistor (2019) refers to the legal experts in this group of professionals as the “masters of the code.”" (s. 241)

Ännu en kanal är det politiska inflytande som stora pengar kan ge. På 1960-talet pågick en debatt inom statsvetenskapen mellan pluralister och elitister om vilka som egentligen i praktiken har makten i avancerade demokratier: en bred intresseuppsättning från folket i stort, eller en mindre elit. [1]

Jag skippar Beckerts diskussion om filantropi och går direkt på slutsatserna. En intressant anmärkning här är hur han historiserar den nuvarande diskussionen om eliter och hur samhällsvetenskapens perspektiv på eliternas dominans förändrats från 1960-taalet till idag:

"Much of the research on durable wealth breathes the air of alarm, with scholars fearing a change in the identity of Western democratic societies. Contemporary societies are seen as being increasingly shaped by the “weight of the past” (Savage 2021) that expresses itself in seemingly insurmountable inequalities that will shape future trajectories. This hunch of a qualitative shift in social development finds expression in the frequent recourse to a terminology generally reserved in the social sciences to describe premodern and nondemocratic societies. Mid-twentieth-century social theorists would have been surprised to see a wealth of publications in the early twenty-first century describing contemporary societies by putting front and center terms such as “plutocratic” (Freeland 2012, Hacker & Pierson 2020), “oligarchic” (Formisano 2017, Winters 2011), “patrimonial” (Piketty 2014), “entrenched” (Starr 2019), “dynastic” (Savage 2021), “neo-feudal” (Kotkin 2020, McGoey & Thiel 2018, Neckel 2019), and “caste” (Wilkerson 2020). These terms are a reaction to social developments that see the reemergence of the rentier, legal developments that are increasingly accommodating to the dynastic perpetuation of wealth, the private financing of culture and science through charitable giving, and an increasing fusion of wealth and political power. The terms being used indicate a break with the expectation held in most of mid-twentieth-century sociology of seeing social structures as increasingly inclusionary (Grusky & MacLean 2016). Instead, new forms of social closure and privilege of the few develop that are seen as paralleling aristocratic societies or the gilded age." (s. 246) 

 

Referens

Jens Beckert (2022) "Durable Wealth: Institutions, Mechanisms, and Practices of Wealth Perpetuation", Annual Review of Sociology 48: 233-255.

fotnoter

[1] En intressant diskussion här är: "Why is there so little political opposition to the institutions allowing for the durable concentration of wealth on the top? Based on surveys, Mijs (2019) shows that acceptance of inequality actually increases with social inequality, something he calls the “paradox of inequality.” His explanation for this finding is that actors in more unequal societies attribute their own economic fate more to themselves, thus lowering demand for redistribution. They believe that their own and the other actor’s social positions are meritocratically deserved. Bartels (2005, 2008) demonstrated in the early 2000s that the average voter is often ill informed about the distributional consequences of tax-policy decisions, making it easier for experts acting on behalf of the wealthy to pursue their goals. Demand for redistribution might also be lower than one would expect because there are cleavages other than economic divisions (Scheve & Stasavage 2016), because of the social status of the members of parliament (Formisano 2017, Gilens 2012), because socially homogenous networks lead to the underestimation of existing wealth inequalities (Son Hing et al. 2019), because of the way an issue is politically framed (Birney et al. 2006), because lower social strata find dignity in their established life-worlds (Lamont 2000), or because different cultural identities make durable wealth inequality appear more or less problematic in a particular country (Beckert 2008)." (s. 244)

Mekanisering i USA:s industri på 1800-talet

De mer eller mindre legendariska ekonomisk-historikerna Jeremy Atack (Vanderbilt), Robert A. Margo (Boston University) och Paul W. Rhode (Michigan) har de senaste tio åren eller så publicerat en rad intressanta studier av produktionsmetoder i industrin i USA på 1800-talet. Jag ska här gå igenom ett par av dem.

I artikeln "“Automation” of Manufacturing in the Late Nineteenth Century: The Hand and 
Machine Labor Study" från 2019 börjar de med att konstatera att USA under 1800-talet genomgick sin första industriella revolution. Central i denna process var mekaniseringen av produktionen genom användningen av vattenkraft och ångkraft. I det sena 1800-talet hade experter börjat oroa sig för de sociala effekterna av denna effektivisering av produktionen: nationalekonomen David A. Wells menade år 1889 att “the increasing frequency of strikes and industrial revolts ... have been largely prompted by changes in the conditions of production resulting from prior labor-saving inventions and discoveries”. USA:s Commissioner of Labor Carrol D. Wright oroade sig också i sin första rapport, 1886, för denna fråga, och gav exempel t ex på hur en ensam hantverkare som tillverkade pistoler kunde göra en musköt per 10-timmars-arbetsdag medan ett lag om tre arbetare som använde nya maskiner kunde tillverka 125-150 musköter om dagen, en 40-50-gångers ökning av arbetsproduktiviteten. Wright hade också data från skoindustrin som påvisade en 80 procents ökning av arbetsproduktiviteten. 1894 begärde US Congress en större rapport i frågan; de tillsatte en utredning och denna tog fem år på sig och publicerade 1899 års "Hand and Machine Labor"-rapport.

Denna rapport är utgångspunkten för Atack-Margo-Rhodes artikel, eftersom rapporten (förkortad HML) ger så detaljerad, informativ statistik om tillverkningstekniker i USA:s industri på 1890-talet och hur mekaniserad produktion ökade produktiviteten jämfört med hantverksproduktion. HML bröt ner produktionen på en stor mängd olika produkter, t ex cirkulära sågblad med ett visst antal sågtänder, och i en anmärkningsvärt sofistikerad design inkluderade de för varje produkt två matchade företag, ett som använde hantverksproduktion och ett som använde mekaniserad produktion. [1] Statistiken publicerades i två stora volymer och AMR har digitaliserat dessa så att de går att analysera ekonometriskt. De fokuserar i artikeln på två aspekter:

"transitions at the task level from hand to machine production, and on the impact of inanimate power on labor productivity in machine production. By “transitions at the task level” we mean whether particular tasks in hand production were no longer present under machine production; whether the task content remained the same, even if inanimate power was used under machine production; whether task reorganization occurred in the move from hand to machine labor; or whether entirely new tasks were present under machine labor. Transitions in which the task content remained the same except for the possibility of mechanization—we call these 1:1 transitions—were the most common. However, highly complex task reorganization did occur, and new task creation substantially dominated the abandonment of obsolete hand tasks. Overall, the transition to machine labor brought very large gains in productivity. We show in a regression analysis of the 1:1 transitions that use of steam power explains a large fraction of the productivity gain. Economic historians have been studying the diffusion and impact of steam power for a very long time; but as far as we know, our regressions are the first to show the productivity effects of steam power at the level of individual production tasks in an historical context." (s. 53)

Det första forskningsmålet här följer den moderna "task-based approach" till produktion, som de attribuerar till Zeira (1998, “Workers, Machines, and Economic Growth.”, QJE), Acemoglu och Autor (2011, “Skills, Tasks and Technologies: Implications for Employment and Earnings,” Handbook of Labor Economics) och Autor (2013, “The ‘Task Approach’ to Labor Markets: An Overview.” Journal for Labour Market Research). "This literature develops models allowing technological change to reduce returns to specific factors, which is not possible in standard models of factor-augmenting technological change." (s. 53) De utgår särskilt från Acemoglu och Restrepos (2018, “The Race Between Man and Machine: Implications of Technology for Growth, Factor Shares, and Employment,” AER) modell av automatisering: "Their model is quite useful in drawing out inferences as to how, in response to technical progress, some tasks are abandoned; others automated, and new, non-automated tasks created." Däremot så menar AMR att deras historiska data visar att en dimension fattas i Acemoglu och Restrepos modell: arbetsdelningen, och den associerade faktorn specialiserad humankapitalformation.

Datat från HML omfattar 672 företagspar: 27 i jordbruket, 10 i gruvor, 9 i transport och 626 i industrin. Det är de 626 industriparen som artikeln bygger på. Studierna är på en häftigt specifik nivå: AMR tar som exempel "Unit 71" som är  “SHOES:—100 pairs of men’s medium grade, calf, welt, lace shoes, with single soles and soft box toes”. Hantverksproduktionen av dessa skor innefattade 72 göromål (tasks) medan maskinproduktionen var uppdelad i 173 moment. [2] De har gjort ett väldigt fascinerande men ogenomträngligt diagram, en "slope chart", som knyter samman göromålen i hantverksproduktionen och maskinproduktionen.

AMR:s produktivitetsmått bygger alltså på hur lång tid det tog att göra ett göromål, en task, snarare än ett vanligare mått som förädlingsvärde per arbetad timme. De delar in omgörningen av tasks i sex typer. (a) göromål som gjordes i hantverksproduktionen men inte längre behövdes i maskinproduktionen, som de kallar en 1:0-övergång. (b) göromål som var ungefär samma i båda systemen, en 1:1-övergång. (c) ett göromål som var ett enda i hantverksproduktionen men blev flera i maskinproduktionen, 1:m. (d) ett antal (N) göromål i hantverkssystemet som blev ett enda i maskinproduktionen, N:1. (e) N göromål som gjordes om till M göromål, N:M-omvandlingar. (f) nya göromål som fanns i maskinproduktionen men inte i hantverksproduktionen, 0:1-övergångar. 67 procent av övergångarna var, sett från hantverksproduktionens sida, 1:1 och mellan 4 och 13 procent tillhörde de andra kategorierna. Sett från maskinproduktionen är bilden något annorlunda: antalet tasks ökade ju mellan hantverket och maskinproduktionen.

Eftersom HML beräknade produktivitet så speciellt -- mängden tid som gick åt ett göromål, med en fast norm för vad output skulle vara i varje jämförelse -- så beräknar AMR produktivitet på ett speciellt sätt: "Given that the range of products considered were so very different, we do not compute the productivity gain in absolute units of time (say, hours) but rather calculate the logarithm of the ratio of machine to labor time, which is then averaged (equally weighted) across units. This average is -1.96. If we take the exponent, it is 0.14 [e–1.96]—that is, on average, machine labor reduced total production time by a factor of seven (≈ 1/.14)." (s. 62) Arbetstiden som krävdes för att producera en sko eller en annan produkt gick alltså ner till en sjundedel, en väldigt stor ökning av arbetsproduktiviteteten.  I en ackompanjerande papper (“The Division of Labor and Economies of Scale in Late Nineteenth Century American Manufacturing.”) diskuterar AMR arbetsdelningens betydelse för denna ökning; här fokuserar de på mekaniseringen och särskilt användningen av ångkraft. I regressionsanalyser med alla 1:1-övergångar som observationer får de stora effekter av ångkraft och mindre effekter av vattenkraft. Det konstiga här är att de egentligen inte använder någon information om företagen och vilka företag som var mer benägna än andra att använda ångkraft eller vattenkraft -- region, ålder, eller något annat. De konstaterar föga förvånande att: "Of course we cannot claim that these coefficients are causal; in particular, there may be omitted variables that are correlated with ∆ Steam or ∆ Water." Men de tar inte upp ∆ Steam som en möjlig utfallsvariabel av företagsnivå-variabler.

De diskuterar sina resultat i ljus av Acemoglu-Restrepos (2018) modell. De diskuterar tre resultat i ljuset av denna. Ett, "their displacement effect is obviously present in the Hand and Machine Labor data; inanimately powered machines did things that were previously done by hand using simple tools. In some cases, the machine task was a sped-up version of what hand labor did—a machine-powered sander or polisher, for example. But as shown by the N:1 transitions, multiple hand tasks were also consolidated into a single machine task, a complicated transition that cannot simply be described as a faster version of a single hand labor activity." Två, "the productivity effect was enormous." Tre, "the net effect of the introduction of new tasks on labor demand appears to have been positive. This is because the share of time taken up by new tasks in machine labor was larger than the share of time associated with hand tasks that were abandoned—indeed, five times larger. Among other activities, these new tasks included maintenance of steam engines, a foreman supervising large numbers of workers (discussed further below), and workers packaging products for distant markets." (s. 66) Inte minst faktor tre, om den ökade efterfrågan på arbetskraft, här är ju superintressant och den spelar en stor roll för helhetsbilden:

"The upshot is that the transition from hand to machine labor led to a vast expansion in the size of the manufacturing labor force, both in absolute number and as a proportion of the national aggregate. This was because, not in spite, of an equally vast increase in productivity, such that by the end of the nineteenth century, output per worker in US manufacturing was twice the level in Britain or Germany (Broadberry 1998). As we have noted, a long literature in economic history and economics asserts that the diffusion of steam power was a major factor behind the increase in productivity, but never, until the regression analysis in this paper, has this been demonstrated for individual production tasks." (s. 66)

Vad Acemoglu-Restrepo-modellen missar här, säger de, är arbetsdelningens betydelse: i A-R kan det vara samma personer som producerar både i hantverksproduktionen och i maskinproduktionen men AMR menar att så inte var fallet utan det var olika personer med olika mönster av utbildning, humankapital och yrkeserfarenhet. Inom branscher som skotillverkning eller smide så försvann mer sofistikerade jobb och ersattes av downskilled, förenklade industrijobb; Atack och Margo (2019, “Gallman Revisited: Blacksmithing and American Manufacturing, 1850–1870”, Cliometrica) har redan visat detta i fallet nedgången för smedsyrket.

 

I NBER-working pappret "Wage Inequality in American Manufacturing, 1820-1940: New Evidence" från 2023 tog Atack, Margo och Rhode sig an en annan aspekt av 1800-talets industri: lönerna och lönefördelningen. Deras abstract börjar på ett effektivt sätt: "The consensus view among economic historians is that wage inequality in American manufacturing  followed an inverted-U path from the early nineteenth century until just before World War Two. The previous literature, however, has been unable to fully document this path over time, or fully assess the role of explanatory factors such as changes in firm organization and technology." Konsensusperspektivet lades fram av Peter Lindert och Jeffrey Williamson redan 1976 och 1980 och har stöttats i studier av Goldin och Katz (1999, 2008), Atack och Bateman (2004) och Katz och Margo (2014). AMR sammanfattar den vanliga förklaringen av ojämlikhetens upp- och nedgång så här:

"Rising inequality has been attributed to “hollowing-out” – growing relative demand for factory operatives in the lower tail of the wage distribution, and for white-collar non-production workers at its upper tail – at the expense of artisans  in the middle (Goldin and Sokoloff 1984, Atack, Bateman et al. 2004, Katz and Margo 2014). The falling portion of  the inverted-U is attributed to  the rapid growth in the supply of skilled labor due to the “high school movement” at the top end and the emergence of “technology-skill complementarity” as electrification reorganized factory production, reducing the demand for low-paid factory jobs at the bottom (Goldin and Katz 1998, Goldin and Katz 1999, Goldin and Katz 2000, Goldin and Katz 2008, Gray 2013, Lafortune, Lewis et al. 2019)." (s. 4)

Fördelningen bland lönearbetare är central i dessa förklaringar, säger AMR, och därför är det viktigt att ha bra statistik just för lönerna. Men för den tidiga delen av perioden (den uppåtgående delen av U:et) hade Lindert och Williamson (1976) bara löneratios mellan specifika yrkesgrupper medan Atack, Bateman och Margo (2004) bara hade data på inkomstskillnader mellan olika fabriker, inte inom fabrikerna. För den nedåtgående delen av U:et har Goldin och Katz (1999) löner för en panel av tio branscher åren 1890 och 1940, men vad jag förstår det bara data för fördelningen inom branscherna, inte skillnaderna mellan branscher, och bara för två år. AMR presenterar data från två olika källor. Den ena är Hand and Machine Labor-studien från 1899 och lönerna där för särskilda yrken. Med HML-datat visar de att löneskillnaderna var 90 procent större (!) inom maskinproduktionen än inom hantverksproduktionen, vilket antyder att löneojämlikheten ökade av att man övergick från hantverk till maskinproduktion. Den andra källan är offentliga rapporter från olika delstater som presenterar lönedata, framför allt Massachusetts från det sena 1880-talet till det sena 1930-talet. Dessa data visar att lönespridningen minskade kraftigt i Massachusetts under perioden. Goldin och Katz har i sin förklaringa v minskningen av ojämlikheten mellan 1890 och 1940 betonat två faktorer: utbyggnaden av high school som minskade avkastningen på utbildning, och elektrifieringen som tog bort lågbetalda jobb som fanns i koldriven produktion, som t ex att skyffla kol. För att undersöka elektrifieringsfaktorn har AMR samlat in data om användningen av el i Massachusetts; denna ökade rejält efter 1915. För att undersöka effekten av elektriciteen på lönespridningen har de samlat in data för 42 industribranscher i Massachusetts åren 1895 och 1920. "For each industry-year pair, and following Goldin and Katz (1999), we estimate the 50-10 ratio, which becomes the dependent variable. There are three independent variables – the male share of workers, electric horsepower per worker, and non-electric horsepower per worker." (s. 9)

I forskningsöversikten betonar de igen att det verkar som att hantverkarnas löner relativt till grovarbetarnas var stabila under 1800-talet medan tjänstemännens relativlöner ökade något. "Katz and Margo (2014) document that, over the same period, the share of artisans in manufacturing declined, while the shares of operatives (including unskilled labor) and white- collar workers staffing front offices increased. They interpret these shifts as evidence of “hollowing-out” – a shift in labor demand in manufacturing towards operatives and managerial labor and away from artisans. However, if this was the case, one might have expected the relative wage of artisans to have declined relative to unskilled labor, but it did not. Katz and Margo point out that, while relative demand decreased in manufacturing, the construction sector, which was intensive in the use of artisan labor, grew over the century and took up the slack."  (s. 12)

Angående den tidigare forskningen om fabriksnivå-löner (establishment wages) så analyserade Atack, Bateman och Margo 1850 och 1880 års fabriksräkningar, och ARM lägger till data från 1820, 1860, 1870 och 1880. ABM visade att överlag så sjönk fabriksnivålönerna med fabrikens storlek, medan de ökade med kapitalintensiteten och användning av ångkraft. ABM tolkade detta utifrån Goldin och Katz (1999): de lägre lönerna i större fabriker ett resultat av de-skilling i fabriksproduktionen, och de större lönerna i mer kapitalintensiva och ångkraftsintensiva verksamheter betydde att dessa verksamheter använde mer skilled labor. Antaganden, snarare än faktisk observation, gör mycket av jobbet här, och AMR anmärker också på detta: datat sade ingenting om den faktiska arbetsdelningen och användningen av olika sorters arbetare utan det var bara antaganden som ABM gjorde. Att använda löneskillnader mellan fabriker, alltså i den genomsnittliga lönen, är ju inte heller ett mått på lönespridningen i stort, eftersom denna också formas av spridningen inom fabriker.

Med sina data från 1890-talets HLM-studie och från Massachusetts över tid vill AMR överkomma dessa begränsningar. Jag skippar resultatrapporteringen och går direkt till slutsatserna där de betonar att 1890-talets HLM-studie visar att övergången till fabriksproduktion ökade löneojämlikheten genom att öka arbetsdelningen och därmed göra olika tillverkningsjobb mer olika varann. En randanmärkning man kan göra där är ju att de bara har lönedata i HLM från en tidpunkt och att det är svårt att dra slutsatser om en utveckling över tid utifrån ett tvärsnitt, men jo, det säger nog någonting om riktningen i alla fall. Det andra bidrag som de pekar på i sina slutsatser är att Massachusetts-datat visar minskad lönespridning från 1890-talet och framåt och att ökad elektrifiering minskade löneskillnaderna, närmare bestämt i den lägre halvan av fördelningen.

 

Den sista Atack-Margo-Rhode-artikeln jag kollar på här är "De-skilling: Evidence from late nineteenth century American manufacturing", publicerad i Explorations in Economic History 2024. Liksom i NBER-pappret från det föregående året börjar 2024 års artikel med existerande konsensus i US-amerikansk ekonomisk historia, kanske inte så märkligt med tanke på att de tre författarna i hög grad varit med om att forma ekonomisk historia i USA under de senaste decennierna: "The longstanding view in US economic history is that the shift in manufacturing in the nineteenth century from the hand labor artisan shop to the machine labor of the mechanized factory led to “labor de-skilling” – the substitution of less skilled workers, such as operatives, for skilled craft workers." De använder också här 1899 års "Hand and Machine Labor"-rapport för att utforska denna process, denna gång med en identifikationsstrategi för att kunna skatta den kausala effekten av mekanisering, för vilken användningen av inanimate power är proxy, på de-skilling. Deras huvudresultat är att mekaniseringen urholkade skills-kraven, precis som man skulle förvänta sig, men att bara en liten del av utvecklingen i den riktningen kan förklaras av den växande mekaniseringen.

De tar HML-datat och matchar yrkestitlarna i HML till de yrkeskoder som användes i 1950 års folkräkning i USA. DE kodar yrkena i fyra grupper: tjänstemän (white collar), yrkesskickliga hantverkare (skilled artisans), något yrkesskickliga arbetare (semi-skilled operatives) och ej facklärda arbetare (common (unskilled) laborer). Datat visar att de mindre facklärda grupperna ökade sina andelar av totaen över tid. De skapar en binär variabel, De-Skill, som tar värdet 1 "if the share of time performed by semi-skilled operatives and common labor in the operation exceeds the share so performed under hand labor. Overall, the mean value of this variable, 0.357, indicates that de-skilling occurred in almost 36 percent of the production operations analyzed in the paper." (s. 2) Deras förklaring av deras instrumentvariabel-approach för att mäta mekanisering är väldigt fascinerande:

"Our identification strategy for estimating the treatment effects of mechanization worker de-skilling uses a text-based instrumental variable, constructed from gerunds appearing in the written description of each task in the hand labor operation. We require an instrument for mechanization because use of inanimate power in the associated machine operation was a choice made by someone in the original establishment, and, therefore, endogenous. We take advantage of the fact that, by the late nineteenth century, scientific and engineering knowledge had advanced sufficiently such that it was technically feasible to mechanize some activities described by these gerunds but not others and this information was exogenous to the decision on the shop floor to use inanimate power. The first stage of our gerund instrument is very strong, and the associated 2SLS coefficient implies that about 16 percent of the mean value of De-Skill can be accounted for by the mean level of mechanization in the machine labor units (0.553, or 55.3 percent of machine operations used inanimate power). " (s. 2) 

Också deras litteraturöversikt är mycket intressant:

"The historical literature on de-skilling is vast. Our paper is most closely related to studies that infer the presence of de-skilling from estimates of production function parameters using aggregated data from the historical United States Censuses of Manufacturing. A prominent recent example is LaFortune et al. (2019), who find that capital was a relative complement to low-skilled labor before 1890. This is consistent with the idea that the factory system increased the relative demand for low-skilled workers in production at the expense of high-skilled workers. Also related are studies using establishment-level data to correlate proxies for low-skilled labor, such as the proportion of female or child workers or average wages, to measures of scale and/or use of inanimate power (Goldin and Sokoloff, 1982; Goldin and Katz, 1998; Atack et al., 2004. For a critique of this approach, see Bessen, 2011; Katz and Margo, 2014). Other relevant studies use census and related occupational information to document trends in skill levels in manufacturing (Gray, 2013; Katz and Margo, 2014). Katz and Margo (Katz and Margo, 2014, Table 1.4) show that the skilled blue-collar share in manufacturing as a whole declined by 17 percentage points between 1850 and 1910 while the share of operatives and common labor increased by 7 percentage points. Focusing on the early twentieth century United States, Gray (2013) investigates how the adoption of electricity transformed the skill distribution in manufacturing, using a 1956 study on “Worker Trait Requirements” (United States. Department of Labor. Bureau of Employment Security 1956) to classify occupations according to their managerial, clerical, dexterity, and manual task content. Relative demands for these different skills varied with state-level rates of electrification of manufacturing, resulting in a marked decline in demand for dexterity-intensive blue-collar manufacturing jobs." (s. 2)

De relaterar också till automatiseringslitteraturen, med ungefär samma referenser som i artikeln från 2019:

"Our paper also speaks to a large, and ever-growing modern literature on automation and its consequences. A key tool in this literature is the task-based production function (Autor and Acemoglu, 2011; Autor, 2013; Chaney and Ossa, 2013; Acemoglu and Restrepo, 2019, 2020, 2022), which we adopt in theoretically framing our empirical analysis of the HML study data (see Section 3). In particular, Acemoglu and Restrepo’s (2018) “displacement” effect which occurs when, say, a robot (or AI) replaces a human being in the performance of a production task, is closely related to the concept of de-skilling studied in this paper." (s. 3) 

 

referenser

Jeremy Atack, Robert A. Margo och Paul W. Rhode (2019) "“Automation” of Manufacturing in the Late Nineteenth Century: The Hand and Machine Labor Study", Journal of Economic Perspectives 33 (2).

Jeremy Atack, Robert A. Margo och Paul W. Rhode (2023) "Wage Inequality in American Manufacturing, 1820-1940: New Evidence", NBER Working Paper No. 31163.

Jeremy Atack, Robert A. Margo och Paul W. Rhode (2024) "De-skilling: Evidence from late nineteenth century American manufacturing", Explorations in Economic History.

fotnoter

[1] I slutsatserna säger de att: "The study has been long known by economic historians—but almost never used because the data were, until recent advances in information technologies, too complex to analyze." (s. 68)

[2] De beskriver de 72 göromålen så här: "Selecting and sorting the leather was one task in hand production—presumably so that the uppers for one pair of shoes could come from the same hide—compared with eight separate operations in machine production, for uppers, vamps, quarters, outsoles, insoles, lifts, and counters (machine-molded heel reinforcements), all of which had to be both sorted and matched. In hand production, the individual shoemaker traced each foot to create a cutting pattern and subsequently hand-carved a “last” (a wooden form around which each shoe was molded). These steps were crucial for the fit of the shoe and would be repeated for each individual customer served by the shoemaker. Producing lasts by hand was time-consuming, taking 54 minutes 24 seconds per pair—almost 92 hours for the production run of 100 different pairs of shoes. By contrast, under machine production, the factory skipped these steps, instead purchasing lathe-turned lasts for left and right feet in standard sizes from outside specialist suppliers, which would be used in the fabrication of thousands of pairs of shoes—an example of the subsidiary industries predicted to emerge to meet special needs once a certain scale of operation was achieved (Marshall and Marshall 1881, p. 52)." 

Tyska importchocker och framväxten av den brittiska välfärdsstaten

Tysklands uppgång som industriell makt decennierna efter landets enande 1871, och dess utmaning mot Storbritanniens position som "the workshop of the world", jämförs ofta med Kinas uppgång som industriell makt efter 1990-talet och dess utmaning mot USA:s plats som den globala politiska hegemonins enda hegemon. I mitt förra blogginlägg undersökte jag hur den demografiska och ekonomiska omvandlingen i Tyskland under dessa decennier påverkades av inflödena av billigt spannmål från Amerika; här ska jag istället diskutera hur utflödena av tyska industriexporter påverkade den politiska omställningen i ett av mottagarländerna, nämligen Storbritannien.

Det är statsvetarna Kenneth Scheve (då Yale, nu Notre Dame) och Theo Serlin (då Stanford, nu KCL) som undersökt detta förlopp i en artikel i American Political Science Review, publicerad 2022. Liksom Bräuer och Kersting i deras artikel om den tyska spannmålsimporten från Amerika, så utgår Scheve och Serlin från Autor, Dorn och Hansons kanoniska artikel om "Kinachocken" från 2013, och mer specifikt den stora litteratur som följt och utvecklat Autor-Dorn-Hanson i att undersöka hur exponering till kinesiska importer påverkat politiken i de rika länderna. Jag var inte bekant med denna litteratur alls, men Scheve och Serlin visar att det finns en mycket stor litteratur som argumenterar att regioner som varit särskilt konkurrensutsatta av kinesiska importvaror sett en större omvändning till skepsis till statliga ingrepp i ekonomin, och till mer auktoritära och nationalistiska värderingar. [1] 

Intressant nog så var utfallet i Storbritannien i början av 1900-talet helt annorlunda. Scheve och Serlins argument är att utsatthet för tyska industriimporter fick de mest industriella delarna av Storbritannien (mer specifikt: de delar som mest producerade de industrivaror som också Tyskland kom att producera) politiskt sett drevs till att stödja Liberalerna och Labour och uppbyggnaden av välfärdsstaten. [2] Detta genom två mekanismer. Den första är att folk vars jobb riskerades av de nya importerna, krävde större skydd från staten i form av socialförsäkringar. Den andra är att bilden av de arbetslösa förändrades, från en nedlåtande syn på oförtjänta luffare och "vagrants", till i övrigt dugliga personer som drabbats av olyckor som inte var deras eget fel, och därmed personer som förtjänade statligt stöd. Forskningsdesignen för att visa detta är Autor-Dorn-Hansons shift-share-design -- 94 industrivaror, ett hundratal valdistrikt för valen i England och Wales 1880-1910 -- men insamlingen av data på utfallsvariablerna är innovativ: de samlar in inte bara väljarstöd (Tories går ner [3], Liberalerna och Labour upp) utan också tidningsdata från 480 digitaliserade tidningar och kandidaters valmanifest som Laura Bronner och Daniel Ziblatt redan samlat in. [4] Tidningsdata används för att visa att retoriken om fattigdom och arbetslöshet blir mer medkännande och liberal i mer import-utsatta regioner, och kandidatdata används för att visa att politiker i dessa områden blev mer benägna att kräva välfärdsreformer.

Om resultaten då talar emot vår tids egen förståelse av Kinachocken i USA och Västeuropa som en rot till den högerpopulistiska och auktoritära vändningen -- i det brittiska fallet ledde ju "Tysklandschocken" istället till mer liberala och socialdemokratiska värderingar --  så stöttar de däremot en klassisk teori inom politisk ekonomi om hur länder med större handelsberoende, också utvecklar större välfärdsstater. Denna "kompensationsteori" -- välfärdsstaten anses kompensera för den ökade ekonomiska osäkerhet som följer på frihandeln -- utvecklades på 1970-talet av David Cameron (“The Expansion of the Public Economy: A 
Comparative Analysis.”, APSR, 1978) och på 1990-talet av Dani Rodrik (“Why Do More Open Economies Have Bigger Governments?”, JPE, 1998) och applicerades på data från välfärdsstatens klassiska epok, efter 1945, men Scheve och Serlins analys visar ju på motsvarande mekanismer på en intra-nationell nivå för en 1800-tals och tidig 1900-tals-kontext. 

referenser

Kenneth Scheve och Theo Serlin (2022) "The German Trade Shock and the Rise of the Neo-Welfare State in Early Twentieth-Century Britain", American Political Science Review.

fotnoter

[1] Referenserna här är många: (Baccini and Weymouth 2021; Ballard-Rosa et al. 2021; Broz, Frieden, and Weymouth 2021; Che et al.2016; Colantone and Stani 2018a; 2018b; 2018c; De Vries, Hobolt, and Walter 2021; Gidron and Hall 2017; 2020; Hays, Lim, and Spoon 2019; Margalit 2019; Milner 2021). Baccini och Weymouth-artikeln ser intressant ut: “Gone for Good: Deindustrialization, White Voter Backlash, and US Presidential Voting.” American Political Science Review 115 (2). Ballard-Rosa et al handlar om  “The Economic Origins of Authoritarian Values: Evidence from Local Trade Shocks in the United Kingdom.” och är publicerad i CPS. Colantone och Stanig heter “The Trade Origins of Economic Nationalism: Import Competition and Voting Behavior in Western Europe.” och är publicerad i AJPS.

[2] Scheve och Serlin använder en för mig märklig terminologi om att detta skulle vara "the neo-welfare state" att jämföra med den tidigare existerande fattigvården, som då blir "the old welfare state". Som jag ser det förtjänar inte 1800-talets fattigvård etiketten "välfärdsstat" och då faller också neo-prefixet bort för 1900-talets välfärdsstat. 

[3] En intressant historisk detalj här är att Storbritannien under det sena 1800-talet förde en konsekvent frihandelspolitik och att den politiska eliten identifierade sig som en "free trade nation", och att det därför var enormt uppseendeväckande när Tories under Chamberlain under 1900-talets första år svängde till en pro-tariff-hållning. Detta brukar förstås just i relation till de växande importerna från Tyskland och liknande länder, men enligt Scheve och Serlins kvantitativa resultat så var det alltså inte de mer import-utsatta områdena som krävde tariffer -- för de vände ju sig till Liberalerna och Labour, som var mer konsekvent för frihandel än vad Chamberlains Tories var.

[4]  Importdatat kommer från Annual Statement of the Trade of the United Kingdom. De räknar tyska importer från tyska, belgiska och holländska hamnar som tyska. Överlag så dubblades tyska importer 1880-1910. Att beräkna sysselsättningsandelen för 94 olika industrier på valkretsnivå låter väldigt svårt men de menar att de kan göra det med 1881 års folkräkning som finns fritt tillgänglig från Minnesota Population Center. Närmare bestämt så säger de att: "Occupational categories in the nineteenth-century census contain a high degree of specificity about industries, distinguishing, for instance, “Ironfounders” from “Iron clasp, buckle, and hinge makers” and “Brass founders.” We group occupational categories and product-level import data into 94 industries, with the goal of identifying the finest level of variation present in both the trade statistics over the total period and the occupational categories." För att matcha kategorierna som använts i den sociala och ekonomiska statistiken till valkretsar så går de via församlingarna: "For the 1881 census, we use crosswalk files constructed by Jusko (2017), who manually assigned parishes to constituencies based on contemporary reports by the boundary commission and maps. For other years, we first link the census data to a consistent GIS based on parishes in the 1851 census (Satchell et al. 2016), using crosswalk files constructed by Day (2016). We then assign parishes to constituencies using shapefiles from the Great Britain Historical GIS Project (2004)." (s. 6 i prepublication-pdf:en)

Handelschocker i det tyska 1800-talet

 

På 1870-talet vällde massvis av billigt spannmål in på de västeuropeiska marknaderna. Spannmålet kom från Ryssland och från Nordamerika och anledningen till att det mer eller plötsligt dök upp nu var att transporttekniken, både genom järnvägar och ångbåtar, förbättrats så mycket att det nu var möjligt att odla vete i Ukraina eller Saskatchewan för att sälja det i London, Paris eller Stockholm med en god vinst. Detta blev en chock för de etablerade veteproducenterna i Västeuropa -- godsägare och bönder -- som reagerade på olika sätt: i Tyskland och Sverige, till exempel, införde man tullar för att skydda de egna producenterna.

Nationalekonomerna Richard Bräuer och Felix Kersting tar i en artikel i Economic Journal upp hur den tyska ekonomin anpassade sig. De förklarar att den stora importchocken på 1870-80-talen kan ses som en historisk parallell till den importchock som USA och västvärlden upplevt de senaste 25 åren eller så och som brukar kallas "the China Shock". [1] Enligt den kanoniska studien av David Autor, David Dorn och Gordon H Hanson från 2013 så fick den ökade importen av kinesiska industrivaror stora och starkt negativa effekter på livet i de delar av USA där man tidigare i hög grad försörjt sig på sådan industriell tillverkning som Kina nu kan göra billigare. Men så har det inte varit i alla handelschocker: Bräuer och Kersting pekar på ett Brookings-papper av Blanchard och Katz från 1992 där dessa menar att en del chocker absorberas inte minst genom en migrationsrespons: arbetare flyttar från de mer drabbade till de mindre drabbade regionerna.

Likt Autor, Dorn och Hanson, säger de, så finner de att handelschocken "caused regional decline": en en standardavvikelses ökning av handelschock minskade sysselsättningsgraden (på tyskt county-nivå, Kreis?) med 2,1 procent på 15 år. Men arbetarna reagerade genom migration: ut-migrationen ur området ökade med 1,5 procent och det uppstod inte heller någon extra politisk polarisering i dessa områden. Städerna växte mer i dessa områden och bönderna övergick i högre grad till animalieproduktion, som inte var lika utsatt för internationell konkurrens.

Hur ska man då kunna veta att det verkligen var importchocken som orsakade de olika förändringarna som observeras? Bräuer och Kersting för en tydlig diskussion om identifikation:

"We relate this growing trade exposure with Prussia’s agricultural census containing the cultivation areas for various crops within each county using a shift-share approach. For causal identification, we use three different instrumental variables (IVs) to instrument the competitive gains of the United States and Argentina—by far the biggest import sources—in the German market: first, we use the competitive gains of those countries in Italy, second, we use US exports to independent Asian and African countries and, third, we use the decline in US agricultural prices. This way, we can isolate the supply shock undoubtedly 
happening in the Americas—through railways and the steamboat connecting large areas of land to the global market at low costs—from developments in Germany that might pull grain imports into Germany. Italy works well as a comparison market, as it is another newly formed, rapidly industrialising country without strong institutional ties to Germany. Independent Asian and African countries like Japan and China—though less comparable to Germany—had even fewer such ties to Germany and are thus useful to create another exogenous instrument. The same logic applies to the decline in US prices for agricultural products. The results of the three approaches all point in the same direction with similar magnitudes and highly significant coefficients throughout." (s. 136)

De placerar in sin studie i en intressant ekonomisk-historisk kontext: 

 "Closely related to our paper, Heblich et al. (2020 ) demonstrated a strong migration response after the repeal of the Corn Laws in the UK. Suesse and Wolf ( 2020 ) showed that farmers in the eastern part of Prussia adjusted to the effects of the first globalisation by establishing credit cooperatives and switching to animal husbandry. Our findings are in line with both papers. Gomellini et al. ( 2022 ) provided evidence that growing trade exposure fostered the North-South gap in Italy. In addition, our results fit the long-term predictions of trade models for the first globalisation (O’Rourke, 1997 ; O’Rourke and Williamson, 1999). Our result of a strong migration response validates the assumption on labour mobility typically used in these models." (s. 137)

Däremot hittar de ingen specifik svängning till protektionism i de mer drabbade regionerna, i kontrast till klassisk litteratur om frihandelns politiska ekonomi (Gourevitch 1977; Rogowski 1989; Lehmann 2010). De verkar inte heller finna stöd för edn motsatta hypotesen från Scheve och Serlin (2023,  ‘The German trade shock and the rise of the neo-welfare state in early twentieth-century Britain’, APSR) att ökad import från Tyskland i England ökade stödet för det Liberala partiet och välfärdsstaten. Den andra litteraturen som de bidrar till är, säger de, den om samtida handelschocker, och där bidrar de inte minst med att visa betydelsen av migrationsrespons. För Kinachocken i USA idag finns motstridiga resultat på denna punkt: Greenland, Lopresti och McHenry (‘Import competition and internal migration’, REStat 2019) finner en signifikant migrationsrespons, och Faber, Sarto och Tabellini (2019, WP) finner tvärtom att denna saknas.

I sin historiska bakgrund betonar de att de delar upp perioden från 1870 till 1914 i perioden före och efter 1895: importerna var klart större efter än före 1895. Däremot så menar de att tullarna introducerades redan i det sena 1870-talet och behölls på ungefär samma nivå på 1890-talet. (s. 139) [2]

Måttet på "how hard any specific rural county was hit" bygger på Autor, Dorn och Hanson (2013):

NetImp_s;t är förändringen i nettoimporter av grödan s, som fördelas baserat på hur stor andel av jordbruksmarken i området i som år 1882 ägnades åt att odla grödan s relativt till hur stor andel av jordbruksmarken i hela Preussen som ägnades åt att odla grödan. Detta delas med antalet arbetare år 1882. "This yields the average exposure of the workers within a given county, whether or not they work in agriculture, a measure comparable to that used in contemporary studies. This is done because the y variables (employment, migration, income and political outcomes) are also at the level of the whole county, not only its agricultural population. " (s. 140) Och de förklarar måttet så här: "This measure captures the change in the level of trade exposure (relative to the start of the period) as an approximation of the market share foreign products have in German agricultural production. That is, if a county faces a change of net imports of 100 marks per worker per year (compared to an average wage of 635 marks in 1895 based on Desai, 1968 ), we use this as a measure of how much additional domestic demand is fulfilled by foreign workers. " (s. 141)

De för också en intressant diskussion om skillnaden mellan karta 3a, som jag klistrat in nedan, och karta 3b, som jag klistrat in överst i inlägget. 3b visar bara hur stor andel av arbetskraften som var sysselsatt i jordbruket, men 3a visar hur intensiv handelschocken var, alltså måttet från ekvationen ovan, och då är det ju centralt inte bara ifall folk jobbade i jordbruket utan vilka grödor de producerade. Vi ser att de östraste delarna av Preussen var hårt drabbade men att det finns ett band från Östersjökusten ungefär från Danzig på västra sidan av bukten som vi ser uppe till höger, ner åt sydväst ungefär förbi dagens Posen och ner till Sachsen, där jordbruket sysselsatte de flesta men där man tydligen inte levde på att odla spannmål.

Huvudresultaten presenteras i en tabell med fem uppsättningar av regressionsresultat. De beroende variablerna är områdets nettomigration, sysselsättning, inkomst och inkomst per capita. De fem uppsättningarna är för det första en OLS-regression med veteprisets "shock agriculture" i tyska mark som förklarande variabel, och i uppsättningar 2-5 olika instrumentvariabeldesigner: import av vete från USA och Argentina till Italien, importer från USA till Asien och Afrika, priserna på vete på Östkusten i USA, och rysk import till Italien. Resultaten säger att en en standardavvikelses ökning av handelschocken ledde till att 1,5 procent av befolkningen flyttade ut ur området. Sysselsättningsandelen minskar av samma chock med 2,1 procent.

För att studera ifall handelschocken ledde till politisk polarisering så studerar de utvecklingen av partistöd mellan 1898 och 1912; de hittar inga signifikanta effekter där, men man hade ju velat se fler specifikationer: framför allt tidigare år men också som en robustness check/reality check en specifikation med nivåerna av partistöd som utfallsvariabler. 

Efter resultatredovisningen följer en sektion med rubriken "Validation of the empirical strategy" och som handlar om shift-share-designen. De inleder denna diskussion så här:

"In principle, Bartik-type instruments require standard identifying assumptions. However, because these instruments are themselves computed as the sum of shifts (in imports) and shares (in crops), it is harder to parse what these assumptions mean intuitively. Goldsmith-Pinkham, Sorkin and Swift ("Bartik instruments: what, when, why and how", AER 2020) and Borusyak, Hull and Jaravel ("Quasi-experimental shift-share research designs", RESTUD 2022) disentangled two different sets of identifying assumptions, each of which is sufficient to guarantee the exogeneity of the Bartik instrument: in our setting, these translate to either the exogenous assignment of import shocks to crops or the exogeneity of the crop shares." (s. 152) 

Det första antagandet är alltså "exogenous assignment of shocks". Det handlar om ifall produktivitetsutvecklingen i USA:s jordbruk kan ha påverkat olika grödor i Preussens jordbruk genom andra kanaler än handel. Bräuer och Kersting säger att de ser tre möjligheter till sådan kontaminering. Ett, att Tyskland inför tariffer eller andra politiska åtgärder som respons på vad de ser hända i Amerika. Två, att sektorer som var särskilt på nedgång i Tyskland i sig attraherar importer (genom opportunistiska aktörer utomlands som ser möjligheter). Tre, att teknologin som utvecklas i Amerika direkt importeras till Tyskland och börjar användas i det tyska jordbruket. De har redan argumenterat för varför deras instrument undviker problem 1 och 2: problem 3 diskuteras särskilt i relation till nya resultat i Appendix B. De diskuterar också ifall ökade ryska importer skulle kunna driva resultaten. De menar att spannmålsimporterna från Ryssland inte tog fart förrän 1910 och visar också separata resultat för ryskt spannmål i grund-regressionstabellen (tabell 2).

Nästa exogenitetsantagande handlar inte om chockerna utan om grödornas andelar i Tyskland. Bräuer och Kersting inleder diskussionen om detta så här: 

"Exogeneity of shares. The results so far suggest that the shocks were exogenously assigned to the shares. We also present some evidence that the shares are exogenous to growth. To be more confident that the crop shares do not have inherent growth potential that we wrongly attribute to trade, we compare the growth performance of agricultural regions with certain crops before and after the trade shock. This is intuitively similar to looking not at growth, but at its acceleration. The identification is thus in the second derivative. Specifically, Online Appendix Figures B5 and B6 report the results of this exercise following Goldsmith-Pinkham et al. ( 2020 ): the sample is not generally large enough to produce significant results, but regions with a high share of wheat experienced both a lowered employment share and net emigration in the shock period, compared to the 1882–95 period. Conversely, regions relying on rye and potatoes grew faster in the shock period (1895–910) than before. This pattern is well explained by our trade shock, which consists mainly of wheat, oil fruits and fodder (mostly maize) imports to Germany." (s. 153)

De följer också Goldsmith-Pinkham et al i att räkna om huvudresultaten fast med bara en gröda i taget: bara vete, bara oljeväxter, bara foder, osv. Resultaten är konsekventa, förutom för foder där mer foderproducerande regioner får kraftigare tillväxt efter 1895 än andra regioner. Detta kan bero på en övergång från spannmålsproduktion till animalieproduktion generellt, vilket ökade inhemsk efterfrågan på foder. "These production linkages between crops are ignored in our analysis, as is standard in this literature." (s. 154)

En tredje check är att de kollar på pre-trends: kan det vara så att spannmålsproducerande områden hade en annorlunda (mer negativ) utveckling än andra redan före importchocken? De använder befolknings- och sysselsättningsdata för 1882-94 (inkomstdatat börjar först 1891) för att visa att så inte är fallet. 

Efter en matig resultatdiskussion, inklusive utförliga robustness checks, följer en sektion om "The Adjustment Process". Här visar de att de rurala områdena som var mer spannmålsproducerande skiftade ut ur spannmål som respons på chocken -- något förvånande tycker jag, men Bräuer och Kersting kommenterar att: "This is likely because these rural counties are locked into their specific crops by weather and soil conditions. This result is in line with the long strand of literature that uses the fact that locations are only suitable to some crops as an instrument." (s. 156) Däremot verkar de mer drabbade områdena ha minskat andelen sysselsatta i jordbruket totalt, och ökat andelen i tjänstesektorn. De mer drabbade områdena såg fallande intäkter i jordbruket, vilket de tolkar som en proxy för avkastning per hektar, och ökande djur-per-arbetare-ratio, vilket de tolkar som ökad kapitalintensitet, och vilket är i linje med Suesse och Wolfs (2020, ‘Rural transformation, inequality, and the origins of microfinance’, Journal of Development Economics) resultat om omställningen i jordbruket i östra Preussen.

Överlag, säger B och K, så finns det en del belägg för att handelschocken utlöste strukturomvandling i de drabbade områdena -- olikt Kinachocken i USA idag -- men den huvudsakliga responsfunktionen var ökad intern migration. De utforskar denna migrations logik i en sektion som använder en geografisk modell från Allen och Donaldson (2022, ‘Persistence and path dependence: A primer’, Regional Science and Urban Economics). Allen och Donaldson har en jämviktsmodell med en matris av alla distrikts ömsesidiga flyttkostnader (kulturellt avstånd, fysiskt avstånd osv) och -vinster; Bräuer och Kersting applicerar en enklare, reduced form estimation av en del-jämviktsmodell-version istället. Regressionerna handlar om effekter på städer (som de definierar som counties med färre än 25 procent anställda i jordbruket): genom matrisen med sannolikheten att flytta mellan olika counties år 1890 medieras hur olika rurala counties chockades av spannmålsimporten. Mindre tekniskt: städer med stor tradition av immigration från regioner som producerade mycket spannmål och drabbades av importchocken, förväntas drabbas hårdare. Enligt dessa regressioner så ledde en standardavvikelses ökning av handelschocken till 2,6 procent mer in-migration per år för städerna. Samtidigt så expanderade kapitalstocken kraftigt, så dessa arbetare kunde få produktiva jobb. 

Varför var då responsen på handelschocken så annorlunda än den kanoniska Kinachocken studerad av Autor, Dorn och Hanson? Bräuer och Kersting pekar på att arbetare idag har väldigt mycket mer specifikt humankapital än vad arbetare hade i slutet av 1800-talet (och jobben idag kräver mer kunskaper), och dessutom så fanns det inga socialförsäkringar för att stötta lantarbetare som blivit av med arbetsmöjligheterna. 

 

referens

Richard Bräuer och Felix Kersting (2024) "Trade Shocks, Labour Markets and Migration in the First Globalisation", Economic Journal 134: 135-164. 

fotnoter

[1] De gör i en fotnot en fascinerande back-of-the-envolope-uträkning av chockens intensitet i Tyskland på 1800-talet jämfört med USA idag: " Starting from almost zero grain imports from the United States and Argentina in the 1880s, the annual German import volume dramatically rose to more than 400 million marks by 1913. This shock was roughly half as strong as the contemporary China shock to the United States. /.../ The most affected quintile of US counties experienced imports per worker between 10% and 33% of an average worker wage ($42.000 in 2000). The most affected quintile of Prussian counties was affected by imports per worker of between 5% and 19% of an average worker wage of 635 marks in 1895 (Desai, 1968 )."

[2] Timingen är intressant här. I svensk historiografi brukar man säga, vad jag kan minnas, att spannmålsimporten tog fart redan på 1870-talet och att den gjorde att 1880-talet var en kristid för svenska bönder. Men Bräuer och Kersting förlägger exportchocken till senare. I diskussionen om sin metod så konstaterar de också det att måttet blir ju problematiskt om bönderna förutsåg importchocken och föregick den genom att ställa om sin produktion: "Another threat to our identification is that farmers might have anticipated rising imports and moved away from contested products before the actual trade shock. This would bias the 
results towards zero since our measure of import competition would no longer capture the actual pressure faced by regions. To account for this anticipation effect, we use the original distribution of cropland as of 1883 for our shock measure. Thus, we are confident that our main results are impervious to anticipation effects. " (s. 149)

När jag kollar på SCB:s historiska statistik (Historisk statistik för Sverige. Del 3, Utrikeshandel 1732–1970) så säger den detta om spannmålsimporten. Antalet deciton importerat vete: år 1861-1865 runt 2000 deciton. 1866-70 lite mer. 1871-75 återigen låga värden, runt 1000 deciton i medelvärde. 1876-80 runt 5000 deciton/år. 1881-85: runt 45 000 deciton per år! 1886-90: dito. Den stora ökningen sker alltså i det tidiga 1880-talet. Om vi istället tittar på råg så var importen tidigt mycket högre här. 1861-65 ca 40 000 deciton/år. 1866-70 ca 65 000 deciton/år. 1871-75 ca 60 000 deciton. 1876-80 ca 100 000 deciton. 1881-85 ca 150 000 deciton. 1886-90 ca 130 000 deciton/år. Rågimporten är alltså på en mycket högre nivå och ser en stark ökning, nånstans mellan 50 och 100 procent, redan i 1870-talets andra halva. Korn ser ingen stor ökning av importen under perioden; havret ökar först under 1900-talets första år, då från < 10 000 deciton/år till över 50 000 deciton per år.

Jörn Svensson, diskuterar i inledningen till sin doktorsavhandling Jordbruk och depression 1870-1900: en kritik av staitstikens utvecklingsbild (1965) kontexten så här: "1870-talets stora exportkonjunktur" bröts omkring 1880. (s. 12) På samma sida säger han dock också att depressionen började "mot slutet av 1870-talet" och "kan anses övervunnen föst kring 1900". Den svenska sapannmålsexporten minskade på 80-talet och upphörde vid mitten av 1890-talet (ref Åmark 1923), och priserna föll (ref Myrdal). I avhandlingens slutsatser (s. 285-286) betonar Svensson att 1880-talets utveckling var inte alls så positiv som man antagit, och brytpunkten 1890 är en artefakt av dålig statistik. Tullarna 1888 hade inte den effekt som man tänkt. Jordbruksdepressionen efter 1880 var inte bara en prisdepression utan ett verkligt bakslag "som radikalt bryter den tidigare utvecklingskurvan". Jörberg (Growth and Fluctuations of Swedish Industry, s. 97-106) har visat att på 1880-talet slutar den industriella expansionen drivas av produktivitet, och istället tar man in stor mängd arbetare och expanderar på så sätt. Svensson menar att det har att göra med ökande arbetslöshet i jordbruket. Emigrationen framstår än mer än tidigare som en oundviklig och nödvändig avlastning av ett befolkningsöverskott.

Könslöneskillnader i Tyskland sedan 1890

Nationalekonomen Theresa Neef presenterar i ett working paper långa tidsserier för kvinnors löner jämföra med mäns i Tyskland sedan 1870-talet. Huvudresultatet syns i Figur 3 som jag klistrat in ovan och som jämför de tyska serierna med tidigare existerande serier för USA och Sverige, de enda länder som har jämförbara data om jag förstår det rätt.

Studien och jämförelsen handlar om _löner_, inte om inkomster i stort, och mer specifikt så handlar det om timlöner. Det finns alltså andra variabler som kan påverka inkomstskillnaden i stort: framför allt arbetskraftsdeltagandet, och antal arbetade timmar per förvärvsarbetande person. Jag har tidigare bloggat här (Ruggles 2015; Ngai et al 2024) om hur vanligt det obetalda arbetet i familjeföretag var under 1800-talet och 1900-talets första halva, och denna faktor tas ju inte in i Neefs begrepp.[2]

Hennes projekt samlar statistik från en rad olika källor. Före första världskriget kommer lönedatat framför allt från sociala undersökningar och forskning, för mellankrigstiden från löntagarorganisationer och från officiell lönestatistik för arbetare, och från efterkrigstiden mer allmänt från offentlig statistik.

Under industrialiseringsepoken från 1870-talet och framåt rörde inte könslöneration på sig särskilt mycket. Från och med 1910-talet började förändringar: från 1913 till 1937 ökade kvinnornas lön som andel av männens från 47 procent till 58 procent, en liknande timing som i Sverige och USA, säger Neef. I USA så ökade andelen mycket på grund av kvinnornas ökade utbildningsnivåer, har Claudia Goldin visat, men i Tyskland så handlade det mer om att kvinnor övergick från lågbetalt arbete i jordbruket till högbetalda arbeten i tjänstesektorn. (s. 4)

Intressant nog så säger hon att hon använt en social tables-metod: hon har använt folkräkningar från 1882, 1895, 1907, 1925, 1933, 1939, 1950 och 1961 för att etablera mäns och kvinnors fördelning på olika yrken, och kombinerat detta med yrkesspecifika löner för att beräkna den genomsnittliga lönen för män och den genomsnittliga lönen för kvinnor. Från 1984 och framåt använder hon den Socioekonomiska panelens mikrodata som ger både löner och information om olika yrkens vikter.

Som jag konstaterat ovan så inkluderar Neefs approach inte obetalda familjearbetare, säg bondehustrur eller hemmavarande vuxna barn som arbetade som pigor och drängar för sina föräldrar. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur speciell den sysselsättningen var, men mer slående tycker jag att det är att hon inte räknar in tjänstefolk utanför jordbruket, som ju var en enormt viktig yrkesgrupp inte minst bland kvinnor. (s. 9) Hon konstaterar att tjänstefolket var bland de sämst betalda yrkesgrupperna i befolkningen och att hennes skattning av könslönegapet i det sena 1800-talet därmed definitivt är en underskattning av det verkliga gapet; i en fotnot konstaterar hon att Gomez Leon och de Jong (2019) gör antagandet att lönen i hushållstjänster var ungefär 30 procent av snittlönen i tjänstesektorn -- en mycket markant skillnad. 

Att dessa grupper inte är med gör också att jag undrar lite om timingen i den delvisa utjämning som skett. Neef menar att ingen utjämning skedde mellan 1913 och 1919 trots den revolutionära sociala förändringen under dessa år men jag undrar om inte strukturomvandling ut ur hushållstjänster och obetalt arbete i familjejordbruk under dessa år ändå gjorde att 10-talet var en utjämningsperiod i Tyskland (om än med avvikelser under första världskriget) -- som Jakob och jag hittade i Stockholm.

Gómez León och de Jong som räknat ut könslönekvoten med en social table-metod hittar visserligen det motsatta: en försämring från 59 procent år 1907 till 53 procent år 1920, vilket kontrasterar mot Neefs siffror om 47 procent år 1913 och 49 procent år 1919. (s. 15-16) Under 20- och 30-talen hittar GL och de Jong en förstärkning av kvinnornas löneratio till 58 procent år 1937, liknande Neefs nivå. Neef kommenterar utvecklingen och tolkningen av 1910- och 20-talen:

"Given the strong migration of women from low-paid agriculture to higher-paid white-collar work and women’s increasing skill levels (see section 4.1 and 4.2), a deterioration of the gender gap seems unlikely for the 1910s. Differences could arise due to the use of yearly vs hourly gross earnings. My estimates on gender earnings differentials are based on more granular data for the different occupational groups, while Gomez Leon and de Jong include more occupational groups such as domestic servants." (s. 16) [3]

Från beskrivningen och analysen av det tyska fallet går hon till jämförelsen med USA och Sverige som jag redan klistrat in ovan. Hon kommenterar att i alla tre länder hämtar kvinnorna in en del av männens försteg 1890-1940 och menar att: "Despite different timings, the benchmark narrative of Goldin (1990) for the United States broadly holds for all countries: the leap towards pay equality can be generally linked to a substantial entry of young women into better-paid white-collar and service jobs propelled by a broader access of young women to secondary education. However, in the German case, vocational on-the-job training instead of general secondary schooling was the main educational channel." (s. 17) 

För efterkrigstiden ser Neef en likhet mellan Sverige och Tyskland, men en skillnad mot USA där könslöneskillnaden stod stilla mellan 1950- och 80-talen. I Tyskland och Sverige hämtade kvinnorna in från det tidiga 1960-talet till 1980-talet, men mer i Sverige än i Tyskland: år 1960 var ration i Tyskland 66 procent och den i Sverige 70 procent, men 1980 var skillnaden större. Neef refererar debatten om hur man ska förklara den kraftiga utjämningen mellan könen på 1960-70-talen: med politiska reformer och institutioner (särbeskattningen 1971, LO:s förändrade lönepolitik, den offentliga barnomsorgens utbyggnad, osv) eller, som Lars Svensson (2003) föredrog, med marknadskrafternas spel? Hon går vidare till att utifrån Blau och Kahns (2017) översiktsartikel diskutera hur könslönegapet generellt sett förändras genom utbildningssektorn, kvinnors förvärvsdeltagande, könssegregation vad gäller yrken och sektorer, osv.

Skillnaden mellan Tyskland och USA vad gäller strukturomvandlingen och de olika sektorernas roll för kvinnornas sysselsättning illustreras i figur 8: 

Grafen visar att industrin spelade en större roll för kvinnors sysselsättning i USA i början av 1900-talet, och därefter föll snabbt, medan jordbruket dominerade mer i Tyskland. "Thus, German women bridged a larger earnings differential due to their migration from agricultural work to white-collar work than U.S. women mainly leaving blue-collar industrial work for the new white-collar jobs." (s. 28)



referens
Theresa Neef (2024) "The Long Way to Gender Equality: Gender Pay Differences in Germany, 1871-2021", World Inequality Lab working paper, 2024.

fotnoter
[1] Neef säger i en fotnot att "I will use the words earnings and pay as equivalents throughout this article, while I use wage for official statistics providing a pay rate." (s. 1) Jag är osäker på ordens precisa valör på engelska.

[2] Neef kommenterar i datasektionen: "My sample population N is restricted to the employed workforce outside the home and in the private sector. I do not include assisting family members, domestic servants outside of agriculture, nor civil servants. I also omit the marginal groups of blue-collar workers in agriculture, commerce and transport due to a lack of earnings information. I only consider full-time employed persons, similar to Goldin (1990) and Blau and Winkler (2018) for the United States. For the postwar period until reunification, the analysis is restricted to the Federal Republic of Germany. Considering the occupational composition of the labor force, my dataset covers about 60% to 80% of the male employed workforce and 50% to 60% of the female employed workforce from 1873 to 1983." (s. 9) 

Figur A7 i appendixet illustrerar att inkluderandet av obetalda familjearbetare gör en stor skillnad för måttet på kvinnors förvärvsarbete: nivån decennierna runt 1900 ökar från 25-30 till 40-45 procent. 

[3] I en fotnot kommenterar Neef de metodologiska skillnaderna: "Gomez Leon and de Jong (2019) base their analysis on non-gendered annual earnings from Hohls (1991) and Hoffmann (1965) and weekly earnings from Statistisches Reichsamt (1913-1950). They use gender earnings differentials from Bry (1960). The authors include more occupational groups than those used in this paper. Yet, they use imputations of average earnings levels but also gender differentials for many of these groups. For example, they impute the gender differential in agriculture from industry, while I find a much higher gender pay ratio in agriculture than in industry and a different time trend. The pay ratio in agriculture decreased with the rising mechanization and specialization in the postwar period whereas the pay ratio in industrial work rose." (s. 16)