onsdag 14 februari 2024

Nyliberalism inifrån och ut

Oxford-historikern Ben Jackson* hade nyligen en intressant review essay i Modern Intellectual History: "Putting Neoliberalism in Its Place". Där recenserar han tre böcker: Amy Offners Sorting Out the Mixed Economy: The Rise and Fall of Welfare and Developmental States in the Americas (2019), Quinn Slobodians Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (2018) och Janek Wassermans Marginal Revolutionaries: How Austrian Economists Fought the War of Ideas (2019). Nyliberalismen är, säger Jackson i inledningen, ett perfekt forskningsämne för en idéhistoriker: utvecklade och invecklade idéer, som blivit inflytelserika, utarbetade av människor som sparat stora mängder papper i sina arkiv. Ändå var det inte förrän efter finanskrisen 2008 som det nyliberala tänkandet blommade ut som forskningsämne bland idéhistorikerna. 2009 publicerade Dieter Plehwe och Philip Mirowski sin inflytelserika antologi The Road from Mont Pèlerin (2009) som visade förutom idéerna i sig relevansen av att studera nyliberalismens sociala nätverk, politiska mobilisering och näringslivsfinansering. Det var också Mirowski och Plehwe som tog in Ludwig Flecks begrepp "thought collective" för att analysera de klassiska nyliberalerna -- Hayek, Friedman med flera. Det andra "landmark work" inom engelskspråkig nyliberalismforskning var Angus Burgins The Great Persuasion (2012) som också den fokuserade på Mont Pèlerin Society och hur MPS förenade européer och amerikaner. Under 10-talet och 2020 följde en mängd verk av Jennifer Burns (2009), Daniel Stedman Jones (2012), Mirowski (2013), William Davies (2014), Avner Offner och Gabriel Söderberg (2016) med flera.

Idéhistorikerna kan studera nyliberalismen inifrån och ut, med början i centrala nyliberala tänkare, konstaterar Jackson, men också utifrån och in, från kontexten och genom att där spåra nyliberalernas inflytande eller ej. Som exempel på den senare approachen tar han Daniel Rodgers inflytelserika Age of Fracture (2011) som snarast skyr begrepper "nyliberalism" och snarare ser det som andra kallar nyliberalism, som en del av en mycket bredare tendens av individualism från 1970-talet och framåt. Av de tre recenserade böckerna menar Jackson att Offners bok snarast jobbar utifrån och in, medan Slobodian och Wasserman jobbar inifrån och ut.

Alla tre förenas av att förena olika geografisk-analytiska skalor: lokalt, nationellt, transnationellt. Wasserman, professor i historia vid University of Alabama, tar oss tillbaka till Wien i början av 1900-talet när något som kom att kallas en österrikisk skola inom nationalekonomin bildades. Idag associeras den österrikiska skolan framför allt med Mises och Hayek (som i Johan Hakelius svenskspråkiga introduktion), men vid 1900-talets början var österrikarna en mer blandad grupp, såväl marknadsliberaler som Mises och Hayek som socialister som Otto Bauer och Otto Neurath. USA:s marknadsliberala miljöer på 1970-80-talen med företrädare som Murray Rothbard och institutioner som tankesmedjorna Cato Institute, the Institute of Humane Studies och Mercatus Center vid George Mason-universitetet var centrala för den snävare tolkningen av vad den österrikiska skolan egentligen är. (s. 986-987) Inom den US-amerikanska tolkningen av den österrikiska skolan skedde dock också en splittring på 1980-talet, när Rothbard bröt med bröderna Koch och startade Ludwig von Mises-institutet i Alabama. Wassermans rekonstruktion av den skiftande betydelsen av och rollen för den österrikiska skolan från 1910-talet till idag visar, menar Jackson, att en "nyliberal" skola kan vara något väldigt flyktigt: att vara "österrikare" är något väldigt annorlunda idag eller på 1990-talet, jämfört med vad det innebar på 1920-30-talen.

Slobodian och Offners böcker, säger Jackson, hjälper oss förstå detta dilemma. Slobodian, professor i historia vid Boston University, noterar själv det komplicerade med begreppet "nyliberalism". Han menar att den vanliga föreställningen att nyliberalismen vill frambringa "ohindrade" marknadskrafter, en föreställning som stämmer överens med en vanlig läsning av Karl Polanyis Den stora omvandlingen (1944), inte stämmer, och att nyliberalismen tvärtom bygger på en förståelse att marknaden inte kan fungera på egen hand utan behöver "careful institutional design to flourish" (citat Jackson, s. 988). Jackson prisar Slobodians bok, som han menar är "a tour de force of intellectual history, combining an unrivaled grasp of a huge variety of source material with an original conceptual analysis of neoliberalism’s guiding purpose as focused on global governance." (s. 988) Globalists kan ses, säger Jackson, som en " an alternative history of the twentieth century seen through the eyes of the intellectual architects of neoliberalism." (s. 988) Den börjar med första världskrigets efterdyningar och trauman, och de olika idéerna om hur man skulle kunna bygga upp samhället, också de internationella relationerna, efter krig och imperiers (Habsburg!) fall. En central distinktion för Slobodian är Carl Schmitts åtskiljande mellan imperium, stater som regerar över folk i territoriellt definierade enheter, och dominium, äganderätter som korsar nationsgränser. Schmidt var oroad över att imperium skulle förlora mark mot dominium, medan nyliberalerna tvärtom ville prioritera dominium: varorna och kapitalets rörlighet, handeln över gränser, i en ny liberal världsordning. På 1930- och 1940-talet förespråkade Hayek och Lionel Robbins en global feedralism med frihandel och människors fri rörlighet i just denna liberala anda. En minoritet, inklusive Röpke, gick i en mer rasistisk riktning, nostalgisk över imperialismen. Slobodian går långt fram i tiden och diskuterar ordoliberala influenser över den europeiska integrationen och över världshandelsorganisationen, WTO. Slobodian ägnar också Hayeks sena verk stor uppmärksamhet och ser där hur Hayek förfinar sina idéer om hur samhällets institutioner inte helt och hållet kan medvetet designas (det finns en roll för spontan ordning), men inte heller helt kan lämnas till spontan social evolution.

Hos Slobodian står den globala dimensionen i centrum för det nyliberala tänkandet. Amy Offners, docent i historia vid University of Pennsylvania, originella och spännande bok  Sorting Out the Mixed Economy (2019) gör något ganska annorlunda. Hon studerar statsbyggande i USA och Colombia sedan 1950-talet, med fokus på utvecklingspolicies och regionala policies där en hel del personer rört sig fram och tillbaka mellan USA och Latinamerika och applicerat slutsatser från den ena regionen på den andra och tvärtom. Hennes bok, som jag just nu läser, är otroligt intelligent och väldigt häftig och ger helt nya perspektiv. Så här sammanfattar Jackson vilka frågor Offners bok ställer:

"Does the distinction between a recent era of “neoliberal” dominance and a preceding era of social democracy—or, more neutrally, a mixed economy—conceal considerable continuities between these periods? How important were the abstract theories of neoliberal intellectuals in shaping policy outcomes compared to more demotic economic discourses? When we talk about neoliberalism do we just mean what once upon a time used to be called “capitalism”?" (s. 992)

Hos Offner spelar alltså begreppet "nyliberalism" inte särskilt stor roll alls. Privatiseringar av offentlig sektor är i hennes skildring från första början en del av 1950- och 60-talens välfärdsstat och satsningarna på regional utveckling och bostadspolitik. Nationalekonomer, centrala i mycket av den idéhistoriska forskningen om nyliberalism, spelar en roll i Offners skildring, men praktiker är viktigare: byråkrater, direktörer. I arketypiska projekt från efterkrigstidens välfärdsstat som Lyndon B Johnsons Great Society-projekt var privata leverantörer centrala, och Offner visar att kontinuiteten mellan efterkrigstiden och den "nyliberala epoken" är större än vad nyliberalismlitteraturen kan antyda. Man skulle kunna lägga till fler exempel, säger Jackson och lyfter fram Ludwig Erhards ekonomiska politik i Västtyskland på 1950-60-talen. (s. 994) Jackson lyfter också fram bidraget i Offners pluralistiska perspektiv med en mängd olika aktörer, snarare än att bara studera framstående intellektuellas idéer. Däremot menar han också att pluralismen bär med sig ett konceptuellt problem: man kan inte längre, som i Mont Pèlerin Society-studierna, spåra idéers inflytande på ett konkret sätt utan undersökningen mynnar ut i en mycket bredare diskussion om "kapitalism", som Jackson tycker är "such a big and amorphous category that its utility for this purpose is limited." (s. 995) Där menar Jackson att Slobodians historisering av nyliberalismen som en grupp idéer ur en specifik historisk kontext -- demokratisering, första världskriget och imperiernas fall -- är mer produktiv för att forska om den nyliberala idéhistorien.



referens

Ben Jackson (2022) "Putting Neoliberalism in Its Place", Modern Intellectual History 19 (3).

fotnot

* Tidigare bloggat om forskning av Ben Jackson: "Nyliberalism, individ och familj i Storbritannien"; "Nyliberalismen, New Labour och facken".

söndag 14 januari 2024

Sonderwegdebatten: en tillbakablick från 2000-talet

 
det östtyska slottet Neetzow, målat av Alexander Duncker år 1860. 
Används av Wikipedia för att illustrera artikeln om de preussiska junkrarna.

På 1970- och 80-talen handlade historikernas debatt om en tysk Sonderweg om den stora frågan: kan den tyska katastrofen, nazismen, förklaras historiskt med landets tidigare historia och framför allt då utvecklingen under 1800-talet? Enligt Sonderweg-tesens företrädare som Heinrich August Winkler och Hans-Ulrich Wehler låg rötterna till nazismen i 1800-talet, men enligt kritiker som Geoff Eley och David Blackbourn byggde denna tes på en idealisering av brittiskt och franskt 1800-tal (de hade samma patologier som Tyskland hade, menade Eley och Blackbourn) och på en överskattning av kontinuiteterna i tysk modern historia.

Helmut Walser Smith, historiker vid Vanderbilt-universitetet i Nashville, uttrycker i en artikel i German Studies Review från 2008 sin kritik mot Sonderwegkritikernas tolkning. "German historians have begun to accept an anti-Sonderweg consensus bereft of a sense for the deep continuities of German history." (s. 227) Smith menar att i 00-talets historieskrivning, med Niall Fergusons The War of the Worlds (2006) som exempel, så framstår den tyska 1900-talshistorien som frikopplad från 1800-talet.

Smith går tillbaka till det tidiga 1980-talet och Sonderwegdebattens två stora synteser: Hans-Ulrich Wehlers Det tyska kejsarriket (1973), och Eley och Blackbourns The Peculiarities of German History (1984). De sågs då som polariteter, säger Smith, men de liknade varann i det att båda sidor förankrade analysen av 1900-talet i en analys av 1800-talet. För Wehler, "The special path consisted of Germany's relative political backwardness, especially vis-a-vis England, and this expressed itself most profoundly in a failed bourgeois revolution, a feudalized bourgeoisie, and an aristocratic caste who controlled key  institutions of government, including the army and bureaucracy." (s. 228)

"Blackbourn and Eley, conversely, emphasized the modernity of the Kaiserreich, the relative strength of the bourgeoisie, and the importance of the 1890s as a political caesura in which populist politics flourished. They also stressed the formation of political
 movements resistant to elite manipulation and political ideologies that challenged rather than stabilized the status quo. If Wehler pointed to the sclerosis of feudal structures, Blackbourn and Eley underscored the disruptive impact of modern capitalism." (s. 228)
För båda spårades fascismens orsaker tillbaka till 1800-talet, men till olika aspekter av århundradet, för Wehler väldigt mycket till det politiskt formativa 1870-talet men för Blackbourn och Eley väldigt mycket till ett politiskt, populistiskt skifte på 1890-talet.

Smith diskuterar hur Eley sedan 80-talet på två olika sätt har teoretiserat 1890-talet som ett ursprung för fascismens barbari. Eleys ena version är i bokkapitlet "What produces fascism?" från 1986 där han förklarar fascismen med den ekonomiska krisen 1917-23 och Depressionen som började 1929; enligt Eleys analys 1986 så var dessa ekonomiska kriser utlösande faktorer för att den ekonomiska eliten, vilken enligt Eley var kapitalägarna snarare än jordägarna, skulle söka efter nya och auktoritära sätt att styra samhället och lösa problemet med politisk representation, som hade varit högaktuell sedan 1890-talets krasch för den gamla politiken och introduktionen av en ny, populistisk politik. Summan av dessa faktorer blev fascismen, menade Eley 1986. Smith avfärdar detta: han menar med stöd i Henry A Turner Jr studie German Big Business and the Rise of Hitler (1985) att kapitalägarna inte var avgörande bidragsgivare till NSDAP på 1920-talet eller ens 1932, och med stöd i Jürgen Falters valstudie Hitlers Wähler (1991) att de områden som röstade mest nazistiskt var de som tidigare varit konservativa fästen och att industriarbetare var mer benägna att rösta NSDAP än man tidigare trott. (s. 231) Utifrån detta menar Smith att Eleys förklaring från 1986 aldrig fick något fäste i forskningen.

Eley har dock sedan dess presenterat ännu en kontinuitetshistoria. Denna utgår från Detlev Peukerts forskning och Peukerts analys av perioden från 1890 till 1930 som "klassisk modernitet", "a term that Detlev Peukert borrowed from art history to denote a period of increased complexity and significant transformations in scientific research, social reform, city planning, consumer behavior, popular politics, the arts, and much else." (s. 231) För Peukert var Weimarrepublikens fall "an attempt to combine technocratic efficiency with authoritarian methods of social control in order to resolve the tensions that had been created by modernization and heightened by the chronic crises of the 1920s." (cit. 231) Smith verkar rätt skeptisk mot denna förklaring också: kan man verkligen säga att Weimar-staten på 1920-talet utmärktes av stark kontroll över förhållandena i landet (var det inte tvärtom?), och han menar att Peukert mer kan förklara Reichstagens upplösning över den sociala frågan i juli 1930, än fascismens kommande till makten, som han menar inte var förutbestämd sommaren 1930.

 I Peukerts modernitetsteoretiska förklaring blir betydelsen av nationalismen, militarismen och antisemitismen underbetonad, menar Smith. Inte desto mindre har den Foucault-inspirerade läsningen av tysk 1900-talshistoria i ljuset av en kontrollerande högmodernitet som börjar 1890, fått starkt fäste i historieskrivningen -- enligt Edward Ross Dickenson samma ställning som "master narrative of modern German history" som Sonderwegtesen hade på 1970-talet. (s. 232) Peukert menade i sin inflytelserika essä "The Genesis of the Final Solution from the Spirit of Science" (1988) att man kunde spåra Förintelsens ursprung i  humanvetenskaperna och rasbiologin vid 1900-talets början. Smith uttrycker sin skepsis mot Peukerts förklaring: det tyska samfundet för rashygien hade 1913 bara 425 medlemmar, medan stora antisemitiska och militaristiska organisationer kunde ha hundratusentals medlemmar. Jämfört med US-amerikanska delstater som Indiana och Kalifornien genomdrev inte kejsarriket särskilt skarpa rashygieniska lagar, och inom universitetsvärlden hade rashygienen inte nödvändigtvis starkare ställning i Tyskland än i jämförbara länder. (s. 233-234) Utifrån Smiths kritik mot Peukerts tolkning, tror han inte heller på Eleys andra tolkning, som bygger på Peukert och fokuserar på biopolitik.

Utifrån sin kritik av Eleys tolkningar, menar Smith att Sonderwegdebattens slut lett till förklaringar av den tyska katastrofen som brister både i historisk förankring, och sociologisk bas. (s. 235) [1] Smith förespråkar i kontrast mot detta, en rekonstruerad Sonderwegförklaring av nazismen. Den historiska forskningen sedan 1980-talet har visat att Tyskland inte var så unikt som 70-talets Sonderweg-historiker hävdade, men Smith menar att faktorer som var centrala i Sonderweg-förklaringen, faktiskt var centrala. Han pekar på betydelsen av nationalismen och etniska motsättningar i öst, såväl som militarismen överlag. Vad han däremot inte gör är att diskutera hur de olika faktorerna hängde ihop och varför liknande faktorer i andra länder (Frankrike, Ryssland, England, osv.) inte ledde till en fascistisk katastrof.


referens
Helmut Walser Smith (2008) "When the Sonderweg Debate Left Us", German Studies Review,  Vol. 31, No. 2.

fotnot
[1] Här använder Smith också en typologi över typer av historisk kontinuitet:

"In a justly celebrated article, Alexander Gerschenkron delineated five definitions of historical continuity: the constancy of direction, the periodicity of events, endogenous change, the length of causal regress, and the stability of the rate of change. By constancy of direction, he meant continual change in the same direction. The second definition, the periodicity of events, involves the reiteration of the past, with historical events representing a reenactment of earlier occurrences--as in a lachrymose telling of history, such that sees antisemitism as a long, essentially unchanging hatred. The third definition, endogenous change, suggests that historical development, or deformation, results from recurring mechanisms that inhere within a given system: the political preponderance of agrarian elites in a dynamic industrial economy vitiating attempts at achieving democracy, for example. This way of thinking about continuity was central to Wehler's early formulations of the Sonderweg, since the causal link was located in the system, and exogenous shocks, like the impact of war, only affected the rate of change, not the mechanism per se. Then there is the length of causal regress, Gerschenkron's fourth category. It posits that cogent historical argumentation requires that causes be followed backwards, not infinitely, but significantly. The immediate origins of the Russian Revolution, for example, may be discerned in World War I or in the failure of the Reforms of 1905, but the Revolution's deeper causes lie in the Russian ordeal of serfdom and absolutism; and therefore its origins can be traced to the economic policies of Catherine II? policies that benefited rural lords and the trade in serfs at the expense of middle class merchants. The explanation does not necessarily presuppose Russian uniqueness, only that serfdom and absolutism represent powerful "causal streams." Finally, there is stability in the rate of change. Here the question concerns the significant "kink" in continuity, the metaphor taken from economic take-off in a backwards economy, with the element of continuity measured from the significant shift in  the series." (s. 235-236)

måndag 8 januari 2024

Modernisering i det tyska kejsarriket

 
Utropandet av det tyska kejsarriket i spegelsalen på Versailles den 18 januari 1871. Målning av Anton von Werner, här i den tredje versionen från 1885 målad för Otto von Bismarck. Målningen finns på Bismarck Museum och är i den offentliga domänen; se Wiki Commons. Picture, Gemeinfrei,
 

På 1990-talet fick moderniseringsteorin, idag på 2020-talet ganska ute igen, ett uppsving. Teorin hade sitt ursprung i 1900-talets mitt då statsvetare som Seymour Martin Lipset menade att ekonomisk och politisk utveckling var intimt sammankopplade. Lipset menade i Political Man (1963) att: "All the various aspects of economic de velopment--industrialization, urbanization, wealth, and education--are so closely interrelated as to form one major factor which has the political correlate of democracy." (s. 433-343) På 1900-talet, efter murens fall, fick teorin ett uppsving när man tänkte sig att med ekonomisk konvergens skulle också följa politisk konvergens, t ex i Ryssland och Kina. Statsvetaren Sheri Berman, verksam vid Barnard College vid Columbia-universitetet, citerar i inledningen till en artikel från 2001 två mäktiga män som uttalar tidstypisk optimism om hur ekonomisk tillväxt också kommer omvandla politiska system och göra dem mer demokratiska:

"President Bill Clinton had declared that 'as China's people become more mobile, prosperous, and aware of alternative ways of life, they will seek greater say in the decisions that affect their lives.' President George W. Bush agreed: 'It is important for us to trade with China to encourage the growth of an entrepreneurial class,' because if we do 'you'll be amazed at how soon democracy will come.'" (Berman, s. 432)

Bermans artikel behandlar kejsarriket Tyskland (1871-1918) som ett historiskt fall för att diskutera moderniseringsteorin. När teorin utvecklades under efterkrigstiden var Tyskland så klart ett stort teoretiskt problem: om ekonomisk modernisering förväntas medbringa demokrati, hur kunde då ett så rikt och avancerat land som Tyskland skapa det fullständiga barbari som var den nazistiska regimen?  En rad historiker och samhällsvetare enades om att Tyskland var en moderniseringsteoretisk anomali, ett undantag -- ett land där ekonomin men inte det politiska systemet moderniserats. (Hon hänvisar till Geoff Eleys översikt From Unification to Nazism från 1992). Att gå tillbaka till den tyska utvecklingen visar, menar hon, att den ekonomiska utvecklingen visserligen inte gav någon full demokratisering före första världskriget, men att den ändå påverkade politikent "in relatively clear and predictable ways" (s. 433). Fallet Tyskland visar, menar Berman att: "a weak version of modernization theory holds true, namely, that it is simply not possible over the long term for a simple authoritarian regime to maintain control over an increasingly economically developed society." (s. 433)

Den tidigare moderniseringsteoretiskt influerade forskningen om Tyskland såg Tyskland som ett särfall med en egen väg till moderniteten, en Sonderweg. Bland de prominenta företrädarna som Berman citerar finns historikern Heinrich August Winkler, som 1968 menade att: "There can be no . . .  doubt that Germany's deviation from the secular and normative process of democratization, is at the bottom  of the catastrophes of the 20th century." Och sociologen Ralf Dahrendorf, som i Society and Democracy in Germany (1969) menade att Tysklands "partial or unsuccessful modernization" försatte landet på en  "fascist track" till moderniteten. (Citerat från Berman, s. 436.) På 1980-talet attackerades Sonderweg-tesen av en rad historiker, först och främst David Blackbourn och Geoff Eley i The Peculiarities of German History (1984). Dessa argumenterade att den historiska bilden av Tyskland snedvridits genom jämförelser med idealiserade versioner av engelsk och fransk historia, och att den tyska utvecklingen var mer påverkad av borgerligheten än vad tyska historiker hävdat. Efter Blackbourn och Eleys intervention har intresset för kejsarriket ökat och nyare historisk forskning visat att Tyskland var mindre olikt Frankrike och England än man trott.

Berman går tillbaka till början för det tyska kejsarriket, tillutropandet 1871 och skapandet av ett nytt politiskt system under kanslern Otto von Bismarck. Konstitutionen som skapades 1871 skapade en unikt utbredd rösträtt med i princip valhemlighet vilket var unikt för tiden, och parlamentet hade en viss makt, men också med stor kejserlig makt -- t ex över militären och krigsföringen, och genom att han var kung över Preussen. Historiker har alltså varit oeniga om ifall konstitutionen ska ses som relativt demokratisk, eller relativt auktoritär. Berman pekar också på det starka federala draget, att den centrala staten hade låga skatteintäkter, mest tariffer, konsumtionsskatter och olika avgifter.

Bismarck trodde 1871 att han skulle kunna regera stabilt med stöd i en koalition av överklass och medelklass, och att folket skulle vara tysta av lojalitet med kejsaren, men förhoppningarna kom på skam och för att mobilisera stöd lanserade Bismarck en Kulturkampf mot socialister, katoliker, judar och polacker. (s. 441) Det socialdemokratiska partiet SPD och det katolska partiet Zentrum fortsatte dock få stöd av många, och Berman menar att de paradoxalt nog blev allt folkligare just genom sin status som förtryckta. Bismarcks andra stora strategi var järn och råg, att genom tariffer för tung industri och jordbruk försöka bygga en allians mellan industrialister och stora jordägare. Denna strategi, menar Berman, misslyckades "since the inexorable  realities of economic development gradually undermined its logic", helt i moderniseringsteoretisk anda. (s. 442)

Berman går in på valen i Kejsarriket, som hon påpekar både hade en starkt utsträckt rösträtt för sin tid, och högt valdeltagande. 1871 röstade 52 procent av de med rösträtt -- att jämföra med runt en femtedel- en fjärdedel i Sverige på 1860- och 70-talen (Esaiasson, Svenska valkampanjer, s. 68) -- och i Kejsarrikets två sista val, 1907 och 1912, var andelen runt 85 procent. (s. 443-444) Också på andra sätt var Kejsarriket politiskt "modernt": många var medlemmar i politiska partier, och i civilsamhälleorganisationer. Dahrendorf, Wehler och andra har menat att det höga valdeltagandet inte var så viktigt, eftersom kanslern ändå inte var beroende av den parlamentariska majoriteten (detsamma gällde förstås i Sverige) men Berman menar att folk måste ha ansett det meningsfullt att rösta, med tanke på att så många gjorde det. (s. 444) Hon ser det också som ett tecken på politisk modernisering att politiken allt mer strukturerades utifrån en socioekonomisk konflikt, med SPD som centralt parti till vänster på vänster-höger-skalan. SPD och Zentrum blev båda masspartier med många medlemmar, hög aktivitet och professionella politiker. Däremot, menar hon, tappade de liberala och konservativa partierna på 1890- och 1900-talet när de vägrade moderniseras och bli professionellt organiserade masspartier. (s. 446-447) Därmed urlakades den bismarckianska koalitionen, och på 1890-talet fick Zentrum komma in i koalition med Nationalliberalerna, i stark kontrast mot Bismarcks kulturkamp mot katoliker två decennier tidigare. Samtidigt blev Wilhelm II:s styre allt mer opålitligt och svagt, och en budgetkris 1908-1909 gör att man börjar spekulera om en väg till parlamentarismen. (s. 451) Inför valet 1912 arrangerar SPD stora demonstrationer för rösträtt och politisk demokrati och valet blir ett stort nederlag för högern och framgång för vänstern, särskilt SPD. Inför 1914, även utan kriget, var den tyska politiska regimen dömd, menar Berman:

"By 1914, therefore, Germany had clearly reached a critical juncture, quite apart from the start of the war. A soft authoritarian political system designed to safeguard the power of traditional elites simply could no longer be reconciled with the increasing middle- and working-class political participation and the demands generated by economic development. The government was becoming paralyzed and desperate, tensions between agrarian and industrial interests and between conservatives and liberals were exacerbated, popular frustration and extraparliamentary mobilization was on the rise, and the SPD--the party most opposed to the existing system--sailed from triumph to triumph. (s. 454)
I sina slutsatser menar Berman att det tyska politiska systemet vid 1900-talets början helt enkelt inte var så efterblivit eller märkligt som Sonderweg-tesen säger: "in a  comparative perspective the notion that Imperial Germany was unusually repressive and autocratic is problematic." (s. 455) Valen var ganska fria, menar hon, rösträtten utbredd, civilsamhället utvecklat och det politiska våldet relativt ovanligt. Hon menar också att många tyska drag som historiker identifierat som patologier -- en affärselit beroende av staten, en politiskt konservativ och mäktig militär, osv -- är typiska för utvecklingsekonomier. Och, betonar hon, den ekonomiska utvecklingen "gradually eroded the power of landowning elites (the main bulwark of the conservative status quo), increased the number and importance of business groups and middle- and working-class groups, and created tensions between the former and the latter--with important consequences for the stability of the political system. Economic development also helped create an increasingly assertive and well-informed population. " (s. 456) Den politiska aktiviteten var också anmärkningsvärt hög, som Margaret Anderson (Practicing Democracy, 2000) påpekat.

Gentemot Sonderweg-tolkningen som inte minst historiker lagt fram, menar hon att statsvetares jämförande utvecklingsforskning är värdefull för att sätta in Tyskland i ett perspektiv. Hon menar också att den tyska moderniseringen, som passar in på moderniseringsteorin, förstärker hypotesen idag (2001) att även i Serbien, Iran, Zimbabwe och Peru kommer ekonomisk utveckling förstärka demokratiska rörelser. (s. 457-458)


referens

Sheri E. Berman (2001) "Modernization in Historical Perspective: The Case of Imperial Germany", World Politics, Vol. 53, No. 3 (Apr., 2001), pp. 431-462

fredag 5 januari 2024

Förändringen i den engelska historieskrivningen på 1980-talet


1980-talet var en omvälvande tid i historieskrivningen. (Som kanske alla tider är.) 1970-talets trendiga socialhistoria, marxism och strukturella historia byttes ut mot kulturhistoria, postmodernism och andra nya trender. Redan 1979 proklamerade Tony Judt, specialist på fransk historia, att: "This is a bad time to be a social historian". Judt skåpade ut 70-talets socialhistoria som svag på idéer, inskränkt, och inblandad i en hopplös jakt efter att vara "vetenskaplig". Socialhistoria, menade han, "has become a gathering place for the unscholarly, for historians bereft of ideas and subtlety". 

1980-talet såg en ny generation av historiker som gjorde andra saker, en annan typ av forskning. JCD Clark, född 1951 och på 1980-talet aktiv vid Cambridge-universitetet (sedan 1996 är han professor vid University of Kansas) var en av de mest prominenta. 1984 publicerade han en historiografisk översiktsrecension i Historical Journal, där han recenserade en rad nya verk inom brittisk 1700-tals-socialhistoria: English Society in the Eighteenth Century av Roy Porter; The Making of a Ruling Class. The Glamorgan Gentry 1640-1790 av Philip Jenkins; Augustan England. Professions, State and Society, 1680-1730 av Geoffrey Holmes; Electoral Behaviour in Unreformed England. Plumpers, Splitters and Straights av John A. Phillips; en studie av Lord Bolingbroke; och Political and Constitutional Ideas of the Court Whigs av Reed Browning. Clark började sin recension på ett klassiskt och väldigt engelskt sätt: "G. M. Trevelyan, as every undergraduate knows, announced in 1944 that social history 'might be defined negatively as the history of a people with the politics left out'." Clark beklagar att socialhistorisk forskning, efter att ha lämnat politiken utanför, genast gav sig hän till ekonomisk determinism, något som Trevelyan själv var explicit med: 'the social scene grows out of economic conditions, to much the same extent that political events  in their turn grow out of social conditions', so that 'Politics are the outcome rather  than the cause of social change.' Dessutom menar Clark att socialhistorikerna fastnade för en ensidig och snäv konceptualisering av ekonomisk historia: "coal and iron, cotton and colonies, railways and canals", med ett fokus på England, inte Skottland eller Wales. Av de sju böcker som han recenserar 1984 är det inte minst Porters syntes om det engelska samhället på 1700-talet som får sig en rejäl dos kritik, samtidigt som den görs till symbol för hela det socialhistoriska projektet. Det har nog en släkthistorisk bakgrund: Porter (1946-2002) doktorerade i Cambridge 1974 där han hade haft JH Plumb som lärare, och Plumb var historisk rådgivare för Penguin Books som sedan 1960 publicerat en rad verk om 1700-talets England, av Plumb, Hobsbawm, EP Thompson och Christopher Hill --alla företrädare för socialhistoria (och de tre senare marxister). Plumb (1911-2001) hade i sin tur doktorerat i Cambridge på 1930-talet med JM Trevelyan, vars definition av socialhistoria Clark började sin recension med, som handledare.

Framför allt är det Porters bevisföring som Clark kommer med otaliga nålstick emot: han läser noggrant och kritiskt och menar att även om Porter använder diagram och tabeller och till synes "moderna" metoder, så är bevisföringen ofta impressionistisk och, menar Clark, bristfällig. Detta handlar bland annat om Porters argument att den utbredda fattigdomen var  'a consequence of the way in which the powerful, wielding the knife of the law, carved up the national wealth', ett system  av 'magnate parasitism upon society' (s. 776) Clark prisar Porters sätt att beskriva arbetarklassens levnadsstandard, men menar att utredningen av de högre klassernas levnadssätt "descends to caricature and parody" (s. 777). Givet detta, menar Clark i en mycket intressant kritik som ekar av Cowling, så innebär att skriva historien om 1700-talets England, ett samhälle där monarkin, adeln och den anglikanska kyrkan dominerade, på detta sätt att Porter: "produces some catastrophic distortions" (s. 777).

Clark har också mer konventionell kritik, om att Porter inte tar politiken på allvar utan reducerar den till "oligarchic economic exploitation". (s. 777) Porter fördömer de anglikanska prästerna, men beskriver inte riktigt vad de faktiskt gjorde. Överlag så är det alltså en hård kritik som Clark riktar mot Porter: att Porter är bra på att skriva om de personer och grupper som han gillar, men egentligen riktigt dålig på allt annat (och att det är många grupper som han inte gillar).


Oxford-historikern Joanna Innes tog 1987 i en review essay, mer än trettio sidor lång, i Past and Present, avstamp i Clarks essä från 1984. Hon konstaterar att 1985 publicerade Clark sin bok English Society, 1688-1832 och menar att denna bok "clearly represents a bid to implement the programme
 previously outlined". Innes essä handlar i sin tur om Clarks bok och den nya historieskrivningen. I Clarks framställning blir politik och religion, som han kritiserade Porter för att underskatta, centrala, och Innes anmärker att

"Until 1832, we are informed, England was a "confessional state".  Varieties of religious belief dominated the minds of men and shaped their political projects and allegiances. Not social change, but heterodoxy or "heresy" was the chief destabilizing force at  ing the foundations of England's "ancien regime" - until, with the repeal of the Test and Corporation Acts in 1828 and Catholic emancipation in 1829, two essential props of the old order were removed, and the whole edifice came crashing precipitately down." (s. 165-166)

Clarks syntes var alltså högst polemisk, och liksom i essän från 1984 kunde han vara skarpt kritisk mot tidigare forskare. Samtidigt, säger Innes, så menar Clark att hans egen approach är preliminär och ber därför om förstående kritik, något som hon menar att tidigare recensenter också gett. " This review adopts a sterner critical stance." (s. 166) 

Redan året efter English Society-syntesen publicerade Clark ännu en bok, Revolution and Rebellion: State and Society in England in the  Seventeenth and Eighteenth Centuries (Cambridge, 1986). Innes är inte helt nöjd: "It appears that he is conducting a course in self-education by publication. English
Society
offers a premature synthesis." (s. 167) Ändå, säger hon, är det viktigt att diskutera English Society långt: det är en uppmärksammad bok, och det är en bred och ambitiös bok som är en bra utgångspunkt för mer allmänna reflektioner om engelskt 1700-tal och forskningen om detta.

Boken English Society, 1688-1832 avgränsas kronologiskt sett på ett högst konventionellt, politisk-historiskt sätt: börjar med den ärorika revolutionen och slutar med den första Reform Act. I övrigt är tonen polemisk. Clark menar att det engelska 1700-talet tolkats på ett reduktionistiskt, teleologiskt och deterministiskt sätt av både whigs och marxister, i tolkningar där social och ekonomisk förändring och medelklassens uppgång ("rise") leder till sociala, politiska och kulturella förändringar. (s. 169) Clarks förklaringar till förändringar fokuserar mer på politikens utveckling, som inte bestäms av ekonomiska eller sociala förhållanden, och ideologiska konflikter. Utifrån 1980-talets nya ekonomisk-historiska forskning argumenterar Clark också att det inte fanns någon "industriell revolution" i bemärkelsen en snabb och drastisk omvandling, få storskaliga industrier medan de flesta fortfarande arbetade i jordbruket. Vilket jag tycker låter som en helt rimlig tolkning! I Clarks bild, bredare:

"No rising middle class challenged aristocratic hegemony,  either culturally or politically: England remained an "aristocratic society", its nobles at least as proud and introverted as any of their Continental fellows, insouciantly frittering away their time in gambling, duelling and other such lordly pursuits. New democratic and secular ideologies had as yet little grip on the imaginations of any sector of the population: deference to monarchy and Anglican piety remained all but all-pervasive sentiments." (s. 170)
Innes menar att Clark grovt överskattar till vilken grad engelska 1700-talshistoriker är och har varit positivister och ekonomiska determinister; bland de socialhistoriker som diskuterat subjektiva erfarenheter och betydelsen av ideologi lyfter hon fram Gareth Stedman Jones (1983), Keith Thomas (1983) och Linda Colley (1984, 1986). Hos Clark framstår Edward P Thompson son en gammeldags marxist, teleologisk och deterministisk, men Innes menar att mycket av Thompsons intellektuella produktion i själva verket gick ut på att attackera teleologi och determinism, och försvara kreativitetens roll i historien. (s. 173) [1] 

Hon menar vidare att Clarks envisa argument att politiken och idéerna inte bestäms av sociala och ekonomiska faktorer inte är någon originell insikt och i sig inte är så anmärkningsvärt -- det svåra är att säga något mer specifikt om vad som driver politiken och idéerna. (s. 174) Hon menar också att Clark missar att diskutera den utveckling som skett på 1980-talet där en del politisk-historiker blivit mer intresserade av strukturer, och omvänt socialhistoriker blivit mer intresserade av individer -- en möjlighet för konvergens och integrerad analys. (s. 176)

Vad gällre substansen av analysen menar Innes dels att Clark överdriver hur mycket andra historiker ser det engelska 1700-talet som "modernt" och industriellt, dels att Clarks dikotomi att om det engelska samhället inte var industriellt, så var det "förindustriellt", är alltför enkel. Det fanns en utveckling av hantverk och proto-industri, och en marknadsutveckling som fick 1700-talsbetraktare själva att mena att de levde i ett "commercial society". (s. 178-179)

Clark förespråkar att beskriva 1700-talets engelska samhälle i dess egna termer, eller vad han ser som dess egna termer: enligt Innes är hans nyckeltermer "ancien regime", "confessional state" och "aristocratic society", som hon menar är rekonstruktioner, inte 1700-talets egna begrepp. (s. 180) Vad gäller "aristokratiskt" så var det visserligen ett begrepp som användes på 1700-talet, men snarast för att beskriva ett styrelsesätt, inte samhället som helhet, och Innes menar att "commercial society" var en mycket vanligare självbeskrivning av 1700-talsförfattare än vad "aristocratic society" var.

Hon ger Clark mer credit för att fokusera på relativt underutforskade sidor av 1700-talets samhälle: adeln, folklig anglikanism, de vanliga prästernas politiska filosofi, och konservativ politisk filosofi mera allmänt. (s. 182) Vad gäller Clarks starka fokus på Tory-partiet menar Innes att Geoffrey Holmes, W.A. Speck och Linda Colley också argumenterat för att Tories betydelse i 1700-talet underskattats, men att dessa historiker gör argumentet på ett annorlunda sätt än Clark: genom att betona att Tories anpassade sig till sociala och politiska förändringar och därigenom blev ett så starkt parti. Clark menar tvärtom att Tories höll fast vid gamla värderingar: lojalism mot huset Stuart ("Jacobitism") och kyrkan.

De "radikaler" som utmanade den etablerade ordningen -- och "radikaler" är ett anakronistiskt begrepp, det är Clark och Innes ense om -- var enligt Clark motiverade av religiös heterodoxi. Innes menar att historiker försökt påtvinga 1700-talets splittrade protester en enad ideologi, under en rubrik som "radikalism", och att Clark rättmätigt kritiserar detta, men går för långt i en liknande riktning genom att istället utmåla dem som homogent religiösa. Många av 1700-talets "radikaler" var protestantiskt motiverade, men Innes verkar mer imponerad av Dorothy Thompsons ekletktiska approach i hennes arbete om chartisterna. (s. 186-188) Men hon menar att Clark gör en bra poäng när han påpekar de starka paralellerna mellan religiösa och politiska konflikter och hur de ofta utkämpades mellan samma personer. Däremot menar hon att Clark framför allt gör rättvisa åt polerna i debatten, anglikanska tories och renodlat heterodoxa radikaler, och missar den stora gruppen däremellan. Hon saknar också en mer förklarande ansats till varför de protestantiska avvikarna blev flera och mera röststarka mot 1700-talets slut.

Den sista sektionen i Innes essä handlar om Clarks användning av begreppet "ancien regime" för att beskriva det engelska samhället 1688-1832. Clark gör två poänger med att använda detta begrepp. Ett, det visar det engelska samhället som ett förindustriellt, hierarkiskt, aristokratiskt och djupt religiöst samhälle. Två, det sätter England i ett europeiskt jämförande perspektiv och inbjuder till att se likheterna med övriga Europa snarare än olikheterna (som i en vanlig engelsk historieskrivning). Båda låter som  väldigt bra poänger, tycker jag! Innes håller nog med i princip, men vill också problematisera bilden av 1700-talets England som ett vanligt europeiskt samhälle. Samhället var hierarkiskt, ruralt och mestadels agrart, men ändå och också exceptionellt urbaniserat för det europeiska 1700-talet, med en större andelen anställd i industri och hantverk. Och även om den engelska aristokratin var stormrik även i ett europeiskt perspektiv, så var den väldigt liten, och gentry var alls inte lika rika. (s. 195-196) Också politiskt sett menar Innes att den engelska staten var ovanlig eller till och med unik: det fanns andra stater, som Sverige under frihetstiden, Polen eller Venedig, som hade maktdelning, men de var typiskt svaga, decentraliserade stater; den engelska staten var unik i att både vara stark och centraliserad, och ha maktdelning. Innes menar att med Clarks perspektiv blir det omöjligt att förstå hur England under 1600- och 1700-talet blir en stormakt i världen, vilket hon menar var beroende av statens kapacitet att beskatta befolkningen och rekrytera soldater (s. 198-199). Clarks perspektiv på en ancient regime av hierarki, lydnad och religion låter en helt enkelt inte förstå 1700-talets stora och viktiga förändringar, menar Innes.

Clark börjar sin replik på Innes mäktiga review essay med att medge att hans perspektiv förändrats redan, sedan syntesen publicerades 1984: "All our syntheses, then, should be premature." (s. 195) Han menar också att syntesen aldrig hade för avsikt att vara heltäckande, utan att han medvetet gav vissa teman särskilt stor uppmärksamhet eftersom de underskattats i den tidigare litteraturen. Att han skulle överspela sin hand och slå in öppna dörrar avfärdar eller förklarar Clark med att forskningen seadn 1980 förändrats så kraftigt sedan 1980 att hans polemik från september 1984 mot den existerande forskningen kanske redan, 1987, blivit föråldrad, bland annat just genom att Clark vunnit inflytande med sina argument. " The way in which orthodoxies suddenly collapse is a theme worth  exploring." (s. 196) Vad gäller användningen av begreppet "ancien regime" för England 1688-1832 medger Clark gärna att begreppet är retrospektivt, men håller fast vid sitt argument att "the theoretic formulation of
 English society between the Restoration and the Reform Bill may best be understood as a mutually reinforcing system of three main components: monarchy, patrician elite, clerical intelligentsia." (s. 199) Vad gäller statens och ekonomins förstärkningar menar Clark att:

"the new historical problem is to explain these things, of which we were sufficiently well aware, after we have thrown away the crutches which supported us for so long: the spurious notions  of a bourgeois revolution, of a constitutionalist teleology and an issueless political stability, of an Industrial Revolution, of a proletariat without belief or dignity, exploited to finance a bleak new world of possessive individualism." (s. 202) [2]
Clark menar här att en ancien regime med den traditionella elitens hegemoni och ortodox religion helt enkelt är kompatibel med ekonomisk omvandling och tillväxt, tvärtom ett klassiskt whig-marxistiskt antagande. Jag är i princip ense med Clark och har gjort samma argument för Sverige under 1800-talets andra hälft i min bok Världens jämlikaste land? Däremot så menar Clark att Innes överdriver hur den engelska ekonomin var på 1700-talet, och att hon återanvänder politisk retorik från den tiden alltför mycket. Vad gäller ekonomin polemiserar han med Innes betoning på industrialisering och kommersialisering, som han verkar se som ett uttryck som "gammal Cambridge-tes"; Clark medger att ekonomisk tillväxt skedde -- men långsamt, som kliometrikerna visat -- men påpekar återigen sin poäng att detta är kompatibelt med ett politiskt, socialt och religiöst konservativt samhälle. Clark avslutar sin replik med att mena att Pocock i hans "Post-Whig Interpretations of History" gjorde en mycket mer subtil läsning av Clarks revisionistiska analys, och att Innes är en försvarare av "the Old Guard" som försöker begränsa skadorna genom polemik. (s. 207)

 

 

referenser

J.C.D. Clark (1984) "Review Article: Eighteenth-Century Social History", Historical Journal 27 (3).

Joanna Innes (1987) "Review article: Jonathan Clark, social history and England's 'Ancien Regime'", Past and Present nr 115, maj 1987.

J.C.D. Clark (1987) "On Hitting the Buffers: The Historiography of England's Ancien Regime. A Response", Past and Present nr 117, november 1987. 


fotnot

[1] En väldigt intressant anmärkning i en fotnot: "Clark himself cannot be unaware of the Thompsonian resonances of his repeated laments on the theme of the condescension of posterity, for example, English Society, p. 42. In contrast to Clark, Roger Scruton has expressed qualified approval of Thompson's way of writing history, for its avoidance of (what Scruton damns as) common excesses of Marxist historiography: see R. Scruton, Thinkers of the New Left (London, 1985), ch. 2, esp. pp. 12-14."

[2] Här gör Clark också en intressant historiografisk anmärkning: "This school of thought is sometimes parodied as a claim that 'in modern British history, nothing fundamental actually happened': David Cannadine, review of  Beckett, Aristocracy in England, in Times Lit. Suppl., 19 Dec. 1986, p. 1431; "the  assumption that in love and marriage nothing changed in England from the thirteenth  century to the eighteenth": Lawrence Stone, review of Alan Macfarlane, Marriage and  Love in England: Modes of Reproduction, 1300-1840 (Oxford, 1986), in Times Lit.  Suppl., 16 May 1986, pp. 525-6. The critics have failed to grasp the point that the  problem is to explain real change without an unreal dynamic and an illusory teleology." (s. 202, not 25)

torsdag 4 januari 2024

Kontingens

 
Franska nationalförsamlingen 4 augusti 1789, målning av Charles Monnet.
Nationalförsamlingen förklarade denna session att: "The National Assembly 
abolishes the feudal system entirely."


I samhällsvetenskapliga förklaringsförsök används "contingency", som jag översätter som kontingens, som beteckning för utfall som undflyr teoretiska försök att förutsäga, utfall som undflyr de förväntade mönstren. Sociologen Ivan Ermakoff, professor vid University of Wisconsin-Madison, har en mycket fascinerande artikel på detta tema i American Journal of Sociology från 2015. Så här elegant introducerar Ermakoff sitt problem:

"The notion of contingency presents us with a quandary. We use it to designate what we do not know, what is outside the realm of an inquiry, or what eludes the grasp of an explanatory model (Carr 1963, p. 134; Gallie 1964, p. 92). In so doing, we make the notion a residual category: being outside of knowledge, outside of an inquiry, or outside of an explanatory model, contingency has no fixed place and no content proper. Its boundaries are indefinitely extensible. Whatever content it may have, it owes to the entity that makes it residual. It exists, so to speak, by proxy." (s. 64-65)
Detta är som jag uppfattar det den gängse definitionen av det kontingenta: residualen från prediktiva modeller, det undflyende. Men Ermakoff menar att "kontingens" används också på ett annat sätt: "to characterize processes and events that could have not been or could have been otherwise" (s. 65). Syftet med Ermakoffs artikel är att utreda de två motstridiga definitionerna, det kontingenta som en residual eller det kontingenta som en egenskap för vissa processer. Kan vi säga att en del processer är mer, andra mindre kontingenta? Ermakoff är inte nöjd med perspektivet som ser kontingens som slumpens verk:

"equating contingency with chance happenings without further ado is limiting in two respects. First, the claim of causal independence implies paying attention to disruptions exogenous to the system of action being considered. In the realm of social and historical phenomena, however, such a focus is too restrictive: in many instances, disruptive happenings are endogenous to the process that they contribute to derailing. If so, causal independence no longer applies. Second, the notion of chance happenings leaves open the question of how we should analyze the impact of disruptive happenings on collective outcomes. An exclusive focus on chance happenings moves the attention away from the identification of indeterminacy as a property intrinsic to processes and events." (s. 66)

Om vi ser obestämbarheten (indeterminacy) som en inneboende del av processerna, så kan vi också komma till individers betydelse på denna väg. Enskilda individers påverkan kan ses som exempel på hur "små" orsaker kan ha "stora" effekter. Ermakoff efterfrågar en systematisk analys av hur rollen för individens agens begränsas och bestäms, och han teoretiserar detta genom fyra typer av påverkan: pyramidal, pivotal, sequential, och epistemic. Så här definierar han dessa fyra:

"A pyramidal impact rests on the existence of a hierarchical system of power relations. Pivotal is the action that decisively shifts a balance of power. Sequential impact describes the alignment of individual stances on observed behavior. The impact is epistemic when it affects beliefs that actors presume they are sharing." (s. 66)

Ermakoff använder en analys av nattsessionen för Frankrikes Nationalförsamling 4 augusti 1789, där församlingen tog det legendariska beslutet att "avskaffa det feodala systemet", för att utveckla teorin. Artikelns bidrag är tre. (1) en kritisk diskussion och utvärdering av olika perspektiv på kontingens. (2) artikeln "engages the challenge posed by the presumption of indeterminate social and historical processes", utan att falla i fällan att helt enkelt avfärda utfall som slumpmässiga. (3) artikeln ger en typologi över individers påverkan -- "små" orsaker med "stora" utfall. (4) Artikeln utvecklar en metod för att analysera kedjor av kausalitet och slumpens roll i dessa. (5) en ny, teoretiskt grundad, analys av vad som hände i Nationalförsamlingen 4 augusti 1789.

Den första sektionen efter introduktionen diskuterar fyra "conceptual hints" för hur man kan analysera kontingens mera precist. Den första är "conjunctural causation", där utfall beror på olika konstellationer av orsaker, och en viss faktor alltså inte alltid ger samma utfall, beroende på andra faktorer (Abbott 2001; Hall 1999; Ragin 1987). Här är samhällelig kausalitet alltså nästan per definition kontingent, eftersom utfall beror på olika interaktioner (s. 71). Därmed blir definitionen också för bred för Ermakoff, eftersom alla processer i detta perspektiv är kontingenta. Den andra ledtråden är historisk tid, som i sin tur har två versioner: antingen en där historisk kontext och "environmental factors" mer allmänt spelar roll, en annan som mer specifikt fokuserar på sekvenser av händelser och hur ordningen av händelser spelar roll (Abbott 1983). Ermakoffs kritik mot denna konceptualisering är lik den mot "conjunctural causation", att den inte ger en tillräckligt systematisk analys av orsak och verkan, och kontingensens roll där i. Den tredje ledtråden är slump (chance): i samhälleliga processer kan det finnas helt lösryckta orsaker som inte alls är inblandade i någon endogen samhällelig process: från Gallie (1964) lånar Ermakoff exemplet med att den engelske kungen William III:s häst snavade över en gång grävd av en mullvad, vilket gjorde att kungen bröt ett ben, vilket gjorde att han fick lunginflammation och dog. Ingenting som William III eller någon av hans allierade eller politiska fiender hade gjort, bestämde var mullvaden grävde. Ermakoff menar dock att denna typ av rena slump är ovanlig, och tar ett kontra-exempel: att en soldat den 23 februari 1848 på Boulevard des Capucines i Paris, utanför Utrikesdepartementet, avlossade sitt gevär mot en folkmassa, varpå kravaller bröt ut vilket orsakade februarirevolutionen 1848. Ermakoff menar att även om det var den enskilde soldatens nervositet som fick honom att -- utan att ha blivit beordrad -- avlossa geväret, så gjorde kontexten det sannolikt att något skulle hända; skottet var så sett endogent till den övergripande processen. Vidare så menar han att även om slumpmässiga händelser sker hela tiden, så är vi inte intresserade av det i sig, utan av händelsernas effekter, och för att förstå dem måste vi se dem i de sociala processerna (Sewell 1996). Den fjärde ledtråden är mänsklig agens. Om människan har en fri vilja, kan inte historiens gång vara förutbestämd, är ett vanligt perspektiv. Ermakoff relativiserar detta: människan bestämmer inte fritt sina utfall, utan misslyckas ofta med vad han eller hon försöker: han tar som exempel (från Hall 1999) att om Englands kung Charles I inte hade varit så dålig på att sköta kronans affärer, så hade varken kronans budgetproblem eller kriget mot Skottland lett till revolution och republik. (s. 75) John R. Hall (Cultures of Inquiry, 1999) och andra har teoretiserat hur olika personer har olika kraft att påverka historien; Hall använder begreppet "effort" för att beteckna "variation in the strength of intentionality". Jag undrar dock om inte Ermakoffs avfärdande av individens agens som källa till kontingens, är rotat i samma strävan efter precision som avfärdandet av slumpen och "conjunctural causality".

Från denna kritisk diskussion går han vidare till ett mer positivt program om att analysera historiska processer som endogent kan generera obestämdhet och kontingens. Central här är frågan om hur vissa orsaker (händelser) får stora effekter -- och andra inte. En typ av effekt är den pyramidala: en liten grupp agerar bestämt, och får stora effekter. Som exempel (från Traugott 2002 och Sewell 2005) tar Ermakoff de stora effekterna av att Eugène Thomas, direktör för den franska statens verkstäder för att ge fattiga arbete, fick sparken i maj 1848. Att han blev avskedad ledde till stora protester och bidrog till junirevolten 1848. Den andra typen av effekt är pivotal, när ett fåtal individer "reconfigure a balance of forces between two camps". Från Leff (1969) lånar Ermakoff ett exempel: om inte två styrelsemedlemmar för det tyska nationella folkpartiet hade varit frånvarande från ett möte den 30 juni 1930 hade Hugenberg antagligen inte kunnat leda partiet till en allians med Hitler, och Hitler hade då inte kommit till makten som ledare för en parlamentarisk majoritet. En tredje typ av effekt är sequential: en händelse som "triggers a process of behavioral alignment" (s. 79). Detta är relaterat till  formella modeller av spridning av beteende: tröskelmodeller, kaskadmodeller, och vågmodeller. Som exempel tar Ermakoff den mycket stora effekten av att gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi den 10 december 2010 tände eld på sig själv i protest mot situationen i Tunisien. Efter bara tre veckor fick presidenten lämna landet. Den fjärde typen av stor effekt är epistemic, en påverkan på hur folk formar vad de vet och vad de tror. Som exempel tar Ermakoff när Slobodan Milosovic på en resa till Kosovo 1987, i egenskap av kommunistisk funktionär, inte tog avstånd mot nationalistiska uttryck, utan tvärtom uppmuntrade serbisk nationalism mot Kosovo.

I sin egen analys av den franska nationalförsamlingens "avskaffande av feodalismen" tar Ermakoff hänsyn till dynamiken över tid i sociala processer, och hur en individs agerande och uttalanden kan påverka andra personer och även öka osäkerheten om vad som kommer att hända -- en faktor som förstås i sig har implikationer för utvecklingen. Nationalförsamlingen möttes från den 5 maj 1789, tillkallade av Ludvig XIV på grund av nationens kris (ekonomisk och vidare), för första gången sedan 1614. Den 12 juli börjar upploppen i Paris, den 14 juli stormar folkmassorna Bastiljen, och under andra halvan av juli pågår bondeuppror på landsbygden. När nationalförsamlingen samlas i början av augusti är det alltså under svåra krisförhållanden i landet. Redan i början av session den 5 augusti talade två adelsmän för att införa jämlik beskattning (oberoende av stånd) och lätta feodala krav på bönderna. Redan i början talade alltså två aristokrater om reform; hur skulle detta tas emot? Osäkerhet rådde och olika politiker kunde alltså påverka förloppet. På förhand skulle man inte ha förväntat sig -- givet de sociala och politiska skiljaktigheterna -- att de tre stånden skulle ha samlats om att avskaffa feodalismen, men så hände, och olika historiker som Furet (1989) och Sewell (1985) har pekat på den 5 augusti 1789 som en avgörande händelse i den franska revolutionen. Ändå är orsakerna fortfarande gåtfulla, menar Ermakoff.

Därför lägger han fram sin analys i en Event Study Analysis. Han betonar hur överraskade politikerna själva blev över utvecklingen (s. 89-90). Figur 1 presenterar ESA:n grafiskt, med de olika delhändelserna presenterade steg för steg i kronologisk ordning, och med olika scenarios för hur diskussionen skulle kunna sluta. Scenario 1 är vad man började med, ett uttalande om att återskapa lag och ordning på landsbygden. Scenario 2 är att avskaffa feodala privilegier och skapa skattejämlikhet. Scenario 3 är konflikt, klyftor och polarisering. I sin analys betonar han betydelsen av nodala punkter och av obestämbarheten. Olika politikers reaktioner på andra politikers agerande (som i sin tur var reaktioner på andra politikers agerande) skapade nya händelsekedjor.


Ger analysen en positiv bestämning av kontingensens roll i processen? "The most reliable indicators of contingency are those that directly document this experience: indicators that show people seeking behavioral cues from others, waiting to see which sense of direction might emerge from this information, finding themselves in a quagmire when expectations remain indeterminate, or wavering if cues are inconsistent and contradictory." (s. 100) Ermakoff relaterar här till hur det Serbiska kommunistpartiets toppar reagerade på Milosevic nationalistiska utspel i april 1987, och den stora osäkerhet som rådde i SKP.


referens

Ivan Ermakoff (2015) "The Structure of Contingency", American Journal of Sociology 121 (1): 64-125.

onsdag 20 december 2023

Fertilitetsövergången i Sverige


Den långa minskningen i fertilitet inom äktenskapet, menar Gösta Carlsson i en artikel från 1966, började i Västeuropa på 1880-talet. Detta "due to a change in values and attitudes and to deliberate action on the part of the married couples", och ändrat beteende vis-a-vis barnbegränsning, abort och sexuella uppehåll. Det finns två alternativa teorier om detta, menar Carlsson: innovationsteorin och anpassningsteorin. Innovationsteorin ser kondomer, abort o dyl som nya fenomen på 1800-talet, som börjar användas i städer och de högre klasserna, och som sedan sprids nedåt i den sociala hierarkin och till landsbygden. Anpassningsteorin menar däremot att man alltid haft barnbegränsning (genom avhållsamhet etc) och att de högre klasserna och städerna inte nödvändigtvis emuleras av de lägre klasserna och landsbygden. Carlssons artikel diskuterar de alternativa teorierna genom att besvara två frågor (1) fanns birth control inom äktenskap redan innan den långa nedgången i fertilitet? (2) Spreds fertilitetsminskningen såsom innovationsteorin påstår?

Hans första mått är ett enkelt mått på fertilitet inom äktenskap: antalet barnafödslar per 1000 gifta kvinnor mellan 15 och 45 år. Analysen är inte särskilt känslig för det specifika åldersfönstret, menar han, och det förändrades inte så mycket över tid: medelåldern för en kvinnas första gifte var i Sverige på 1870-talet 27,0 år, och på 1930-talet 26,5 år.

Diagram 1, inklistrat ovan, visar fertiliteten per 1000 gifta kvinnor i Sverige från 1870 till 1960. 1870-1900 föddes ungefär 300 barn per 1000 gifta kvinnor på landsbygden, och ungefär 250 per 1000 i Stockholm, där dock minskningen började 1900. Det är inte mycket till lagg, a la innovationsteorin, menar Carlsson: i alla tre typerna av regioner börjar fertilitetsminskningen på 1890-talet (men mycket mindre på landsbygden, vill jag invänta: där blir minskningen brant först på 1900-talet). Carlsson menar att detta matchar vad som hände i Tyskland, där den äktenskapliga fertiliteten minskade lite tidigare i Berlin och Hamburg, "but the lag cannot have been great." (s. 153) Detsamma för England: den allmänna fertiliteten började falla samtidigt i London och landet som helhet.

 

referenser

Carlsson, Gösta. 1966. "The Decline of Fertility: Innovation or Adjustment Process". Population Studies, Nov., 1966, Vol. 20, No. 2 (Nov., 1966), pp. 149-174.

onsdag 13 december 2023

Första världskrigets döda och nazismens uppgång


Statsvetarna Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker börjar en ny artikel med att citera nazisten Ernst Röhm som 1933 menade att “the roots of national socialism lie in the trenches of the World War”. Med tanke på Hitlers dolkstötslegend om första världskriget, 20-talets konflikter kring Versaillesfreden och skadestånden med mera, är det uppenbart att första världskriget är relaterat till nazismens uppgång. Men hur? Flera nya artiklar har studerat effekterna av WW1 på stöd för fascismen i Italien (Acemoglu et al 2022 QJE), Frankrike (Cagé et al 2023 AER) och Tyskland (Koenig 2023 JEH), " highlighting the role of returning war veterans, economic hardship, and right-wing counter-mobilization against political gains of socialist parties." de Juan et al kollar på en annan mekanism: de psykologiska och sociala effekterna på lokalsamhällen av att folk man känner dött i kriget.

De har kodat geografiskt ursprung för 7,5 miljoner tyska soldater som dog, sårades eller försvann i första världskriget och i den huvudsakliga analysen korrelerar de denna variabel med stöd för DNVP och NSDAP i de åtta Reichstag-valen mellan 1920 och 1933. De menar att extremhögern robust fick större stöd i distrikt (Kreise) som förlorat fler soldater, och att detta drivs inte genom hemvändande veteraners radikalism (som i Koenig 2023) utan genom civilas reaktioner. Deras design är att studera effekterna av soldaters dödsfall genom att mäta dödsfall som en andel av det totala antalet döda och sårade från distriktet: det är alltså inte effekten av att ha skickat ut många söner i kriget de mäter, utan effekterna just av att soldaterna dött. De dikotomiserar mystiskt nog denna variabel genom att dela in distrikten i de som har dödsincidens över medianen för alla distrikt. Median-uppdelningen motiverar de med att (a) den minskar outliers statistiska inflytande, och (b) att en dikotom oberoende variabel "allows for causal inference without strong assumptions about the functional form of the relationship between the treatment and outcome." (s. 6) De presenterar också alternativa specifikationer med dödsincidensen som kontinuerlig variabel. Tyska släktforskare släppte 2014 ett dataset med 7,5 tyska soldater från första världskriget och deras födelseplats, men i det datat hade de inte fyllt i status som sårad, dödad etc; det har de Juan et al gjort med hjälp av maskininlärning. (s. 5-6)

 

referens

Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker (2023) "War and Nationalism: How WW1 Battle Deaths Fueled Civilians’ Support for the Nazi Party", American Political Science Review.

tisdag 12 december 2023

Kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande på 1920-talet


ledare för National American Woman Suffrage Association, 1881
Foto från Wikipedia Commons.

 

Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid King's College London, har de senaste åren publicerat en rad studier om rösträtt och valdeltagande. Jag ska här kolla på två: en från 2020 om valdeltagande i USA, och en från 2021 om valdeltagande i Sverige.


Artikeln om USA publicerades 2020 i Journal of Politics. Artikeln börjar med en fråga: "How do newly enfranchised groups achieve representation of shared interests?" Distinktionen mellan de jure och de facto är central för artikeln: med allmän rösträtt får tidigare uteslutna grupper de jure jämlika möjligheter, men olika normer och idéer som finns kvar innebär att beteendet och inflytandet de facto inte kommer vara jämlikt mellan de nyss inkluderade och de hela tiden inkluderade. Detta är särskilt sannolikt för kvinnor eftersom de -- även om de alla var diskriminerade under de tidigare rösträttsreglerna -- är en synnerligen heterogen grupp. Morgan-Collins artikel utforskar således: hur utvecklas gruppidentiteter och kollektivt agerande för tidigare diskriminerade grupper?

Detta är ett argument mot modeller där representation och förändrad policy blir ett "automatiskt" resultat av rösträttsutvidgning; förutom kvinnlig rösträtt kan man också tänka på införandet av allmän manlig rösträtt och den därmed associerade utvidgningen nedåt i inkomstfördelningen och förskjutningen av medianväljaren från den ekonomiska eliten till den faktiska medianen i inkomstfördelningen. (Jfr t ex Acemoglu, Naidu, Restrepo och Robinson 2015.) Morgan-Collins grundmodell syns så i figur 1 som jag klistrat in ovan, där den sociala processen electoral coordination är en nödvändig faktor för att uppnå de facto enfranchisment.

Decennierna före den allmänna rösträtten var en period av stor folklig mobilisering, ett samhälle som kallats "a nation of joiners". Morgan-Collins pekar på att kvinnor i USA mobiliserats i antislaverirörelsen, och därefter i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Denna var en av de rörelser som både informerade politiker om vad de organiserade tyckte och ville -- vilket ökade deras inflytande politiskt -- och informerade de organiserade om vad politiker tyckte och ville -- vilket underlättade de organiserades politiska inflytande. (s. 152) Under den kvinnliga rösträttsrörelsens höjdpunkt mobiliserade också kvinnor sig i frågor som barnomsorg, prostitution, livsmedelssäkerhet, jämställda löner och förbud mot barnarbete. Den största rösträttsorganisationen var NAWSA (jfr bilden ovan) som Morgan-Collins introducerar som "embedded in a white, native-born, middle-class progressive agenda". (s. 153)

Morgan-Collins empiriska strategi bygger på the 19th amendment av USA:s grundlag, införd 1920. Denna förbjöd delstaterna att hindra kvinnor från rösträtt. Det viktiga här för forskningdesignen är att (a) den allmänna rösträtten infördes både i delstater där politikerna ville ha den, och i delstater där politikerna inte ville ha den, och (b) andelen kvinnor i befolkningen varierar mellan regioner och områden. [1] På grund av detta kan hon använda ett differences-in-differences-ramverk som använder variationen i hur stor utökningen av väljarkåren blev efter 1920. Utfallsvariabeln är förändringen i stöd för sittande politiker, givet de valda politikernas röstbeteende, mätt på en skala från progressivt till konservativt. [2] Den teoretiskt intressanta variabeln är rösträttsrörelsens styrka -- mätt som antal medlemmar -- i delstaten. Stödet för sittande politiker bestäms i grundmodellen av partitillhörighet, andelen kvinnliga väljare, politikerns position på den progressiv-konservativa skalan, och en interaktion mellan andelen kvinnor och den progressiv-konservativa skalan.

Man kan tänka sig att andelen kvinnor inte ska variera så mycket mellan olika valdistrikt, men faktum är att det finns counties i USA år 1920 där bara en tredjedel var kvinnor; maximum är däremot bara 55 procent. På de flesta platser var andelen runt 50 procent. (s. 157) Hon delar in counties i de som ligger i delstater med svag kvinnlig rösträttsrörelse, och de med stark dito; gränsen mellan "svag" och "stark" sätter hon på 60:e percentilen i andel medlemmar i befolkningen. I gruppen "svag" rörelse är 0,47 personer per 100 medlemmar i rösträttsrörelsen, och i gruppen "stark" rörelse var det 1,07 personer per 100. (s. 158-159) I gruppen med svag rösträttsrörelse vann Republikanerna 71 procent av rösterna, att jämföra med 79 procent i counties med stark rörelse, och 23 procent av counties med svag rörelse ligger i Södern mellan 29 procent med stark rörelse låg i Södern. (s. 159)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins att " The enfranchisement of previously marginalized groups will not translate into a “better life for all” (Kroth et al. 2016), unless a strong movement success-
fully defines interests of the new electorate, generates group consciousness, and politically engages the electorate along those interests." (s. 163) Hon menar också att resultaten talar mot en bild av kvinnor som antingen ointresserade väljare som bara dubblerade deras mäns röster (Duverger 1955), eller som konservativa element som gick vänsterut när det blev vanligare med formella anställningar (Inglehart och Norris 2000). "Much like the feminist wave of the 1970s, the surge of women’s mobilization that accompanied the suffrage movement raised women’s group consciousness and significantly shaped the way women tended to cast their votes." (s. 163)


Artikeln om Sverige publicerades i Comparative Political Studies 2022 och samförfattades med Grade Natusch, som arbetar i den brittiska staten. Den börjar på samma ställe som artikeln om USA: "While suffrage provides de jure access to the polls, it does not guarantee de facto electoral participation of previously disenfranchised groups." (s. 1064) Forskningen har efterfrågat empiriska studier som tar hänsyn till klass och kön samtidigt men det har varit svårt med tanke på bristen på data för de historiska miljöer när kvinnor fick rösträtt. Artikeln gör här ett bidrag genom att använda unika data från ingenstans mindre än Södertälje, " a mid-sized industrial city in Sweden". [3] Så här introducerar de sitt argument:

"Through the analysis of our original dataset, we propose a class-specific pathway from de jure to de facto inclusion of women in the public sphere: local networks. We argue that newly enfranchised working-class women at the turn of the 20th century assessed political resources through social ties with neighbors to a greater extent than working-class men or privileged classes. Social and institutional barriers to women’s outside employment, combined with caring responsibilities at home without access to private childcare, meant that working-class women’s typical economic, social, and political engagements were more often local. In turn, working-class women’s opportunities to develop civic skills and to acquire political information through outside employment or voluntary associations were more limited than that of working-class men and privileged classes." (s. 1064)

De relaterar till grannskapsforskning som visar att när man bor mer med folk som är lika en själv so uppstår politisk konformism och starka informationsflöden (Mutz 2002 AJPS, Sinclair 2012 bok U Chicago Press). Båda dessa kanaler kan förstärka ens politiska deltagande. Däremot s menar Morgan-Collins och Natusch att forskningen inte utforskat under vilka förhållanden dessa mekanismer fungerar, och skillnader mellan olika sociala grupper.

En för svenskar intressant diskussion i kontexten är att Skorge (AJPS, 2021) menar att införandet av proportionell representation i Norge främjade kvinnors politiska inflytande eftersom politikerna brydde sig mer om olika grupper, medan Kim (AJPS, 2019) menar att direkta röstningsmetoder i svenska kommuner främjade kvinnors inflytande. (I någon mån tvärtemot Tyrefors och Pettersson-Lidboms 2014 resultat att direktdemokratin gynnade makthavarna.) Corder och Wolbrecht (2016) menar att formella hinder som poll taxes eller registrering som väljare påverkade kvinnor mer än män. Forskningen om kvinnligt valdeltagande efter 1945 betonar betydelsen av att ha ett jobb; för tidigare perioder betonar Carpenter och Moore (2014, APSR) att amerikanska kvinnors erfarenheter från anti-slaveri-rörelsen gav dem organisatoriska erfarenheter och nätverk som ökade deras framtida politiska deltagande. Liknande så visar förstås Morgan-Collins tidigare artikel att rösträttsrörelsen gav amerikanska kvinnor samma erfarenheter. Emellertid kvarstår, menar de, att förstå hur de minst privilegierade kvinnorna engagerade sig när de väl fått rösträtt.

De menar att Sverige var ett vanligt västerländskt man vad gäller kvinnors ekonomiska möjligheter runt 1900:

"At the turn of the 20th century, Sweden did not stand out internationally with respect to women’s employment. Family policies sought to bring functionally divided family model to the working-class, employers were allowed to dismiss women workers upon marriage until 1938, maternity leave was not introduced until 1937, government subsidized childcare was not established until 1943 and joint household taxation favored one-earner household until the 1970s (Haavet, 2006; Stanfors, 2003, p. 82–87). The incentives for women to work outside the home were further hindered by wage discrimination, occupational sex-segregation, and educational disparities between women and men. The average hourly wage of female blue-collar worker was nearly half of the corresponding male wage (Swensson 2004, p. 204–206)." (s. 1070)

Detta stämmer inte överens med Jakob Molinders nya forskningsresultat; Molinder menar att kvinnors sysselsättningsgrad aldrig var lika låg i Sverige som den var i andra europeiska länder. I vilket fall så pekar de på att 25 procent av anställda kvinnor jobbade som tjänstefolk, 30 procent i jordbruk och 20 procent i industrin (källa är Statistisk Årsbok för Sverige 1930). "Work in domestic service, however, was undervalued, unregulated, and deprived women of the opportunity to
forge collegial social ties (Swensson 2004, p. 210)." Det fanns ingen offentligt finansierad barnomsorg och det var ovanligt för mödrar med små barn att arbeta heltid utanför hemmet. År 1920 var en tredjedel av svenska vuxna kvinnor sysselsatta utanför hemmet, och bara 5 procent av dessa var gifta. Kvinnor arbetade däremot i hög utsträckning obetalt och informellt i familjeföretag.

Kvinnors engagemang i civilsamhällsrörelser började, åtminstone i Morgan-Collins och Natuschs narrativ, med filantropiska organisationer ledda av över- och medelklasskvinnor under 1800-talets andra halva (de reffar Lundström 1996). Välbärgade kvinnor hade råd att betala andra för att ta hand om barnen, och kunde därför vara aktiva utanför hemmet. År 1920 fanns det också 120 socialdemokratiska kvinnoklubbar, som fokuserade på frågor om kvinnors arbetsförhållanden och ekonomiska utsatthet. Kvinnorna arbetade mycket i hemindustri och i hushållstjänster som var ensamma jobb utan facklig organisering; kvinnliga industriarbetare var ofta unga och slutade när de gifte sig.

 

 
Karta från artikelns online-appendix

Studien handlar om Södertäljes östra distrikt. [4] (Ironiskt nog så stavar de i denna del av artikeln konsekvent stadens namn fel: "Södertäje".) Staden hade en varierad industri med produktion av gasspisar (AB Keros), spårvagnar (Scania-Vabis), öl, läsk, tändstickor, trälådor, kakel, pälsmössor med mera. I valet 1921 var männens valdeltagande 4 procentenheter lägre i Södertälje än i landet som helhet medan kvinnornas var 7 procentenheter högre. De socialistiska partierna fick 10 procentenheter mer röster (46 procent) än i resten av landet. Den mellanstora, industriella staden Södertälje är en "good testing fround for our theoretical framework", säger de. För det första så är Södertälje ett svårt test för teorin, eftersom de menar att den geografiska rörligheten och sysselssättningsheterogeniteten var större i Södertälje än i andra städer, och att kontakter utanför det egna grannskapet alltså bör ha varit mindre viktigt i Södertälje än annanstans. (Däremot kan jag inte se att de visar några belägg för att rörligheten var större i Södertälje.) För det andra så var Södertälje en typisk industristad, menar de .-- men säger inte det mot det första argumentet, att Södertälje är ett särskilt tufft test för teorin? För det tredje så var Södertälje en relativt tätbebyggd stad och man bodde alltså nära många människor.

De har samlat in väljarlistor från kommunvalen 1921 och 1934 och landstingsvalet 1921. Lokala val hade lägre valdeltagande än riksdagsval och om något så var det svårare för kvinnor som just fått rösträtt att mobilisera för dessa val. (s. 1073) Datat för 1921 täcker 4307 individer, som bodde i 2398 familjer i 518 fastigheter. År 1934 täcker det 5023 individer i 2599 familjer i 702 fastigheter. Väljarlistorna har yrkestitlar men av någon oklar anledning kompletterar de med 1910 års folkräkning för att sortera varje yrkestitel i en av tre grupper: (i) överklass med ägare av företag, (ii) medelklass med tjänstemannajobb i tjänstesektorn m m, och (iii) arbetarklassen. Definitionen av arbetarklassen följer 1910 års folkräkning (s. 1098), så jag antar att de använder folkräkningen för att komma åt socialgruppsindelningen helt enkelt. En nackdel med källorna är att gifta kvinnor bara tituleras "fru" och att man inte kan veta om dessa jobbade eller inte. (Historiker som jämfört företags lönelistor med folkbokföringen har visat att många gifta kvinnor jobbade i fabriker etc men utan att det syns i folkbokföringen där de bara kallas "fru".)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins och Natusch att "this paper demonstrates how living close to “those alike” may empower electorally those whose access to politically relevant resources is limited the most." (s. 1086) Lokala nätverk kunde stärka folk att använda sina politiska rättigheter och gå och rösta. De föreslår vidare forskning på två områden. Det ena är ifall områden med starkare deltagande av arbetarkvinnor fick andra politiska utfall, t ex reformer av sjukvård eller socialförsäkringar. Det andra är ifall ens kvarter och grannskap spelar en roll för ens politiska aktivitet också idag liksom då.


referenser

Mona Morgan-Collins (2020) "The Electoral Impact of Newly Enfranchised Groups: The Case of Women’s Suffrage in the United States", Journal of Politics vol. 83, nr 1.

Mona Morgan-Collins och Grace Natusch (2022) "At the Intersection of Gender and Class:
How Were Newly Enfranchised Women Mobilized in Sweden?"
, Comparative Political Studies
2022, Vol. 55(7) 1063–1094
 


fotnoter

[1] I en fotnot påpekar hon att en liknande design använts av Berlinski och Dewan (2011) i deras studie av 1867 års Second Reform Act i Storbritannien, av Carruthers och Wanamaker (2014) i deras studie av kommunal rösträtt och skolutgifter i USA 1920-40, och av Kroth, Larcinese och Wehner (2016) i deras studie av demokratisering och elektrifiering i Sydafrika efter apartheid.

[2] Så här förklarar Morgan-Collins skalan: "The coding of progressive bills is adapted from Miller (2008) and uses a
textbook definition of progressive legislation typical of the day: aiming to reduce the sale of alcohol, regulate child labor
and sweatshops, manage natural resources, restrict immigration, regulate trusts, eliminate corruption, regulate business practices, ensure pure water and milk, address health hazards, improve working conditions, adopt women’s suffrage, and direct control over government."  (s. 157)

[3] Så här motiverar de valet av Södertälje som case: "Collecting individual-level data of such quality and detail is not feasible for large populations, which naturally limits the geographical scope of our study in exchange for an intersectional approach to early women’s voting. To address the issues implied by such trade-offs, we therefore devote special attention to case selection and generalizability. The character of a fairly typical industrializing mid-sized city provides a good testing ground: even though spatial proximity of neighbors is higher, it is a tough test given the city’s high mobility, employment heterogeneity, and opportunities for social ties with non-neighbors. In addition, understanding the historical pathways to the success of women’s political mobilization in Sweden seems important, especially given that Sweden did not stand out in terms of women’s employment or industrialization at the turn of the 20th century." (s. 1065)

[4] Så här introducerar de Södertälje: "After carefully mapping data availability, we collect data to probe working-
class women’s responsiveness to the class composition of their neighbors in a city district Sodertalje East, which covers about half of Sodertalje (map in Supplemental Figure A1a), the second largest city in the Stockhom county." I en fotnot till denna beskrivning säger de: "Local electoral registers survived in about half of municipalities for at least some elections between 1910 and 1940 in Stockholm county. About 10% of local archives did not respond to our requests."