Adam Smith: komplex moralfilosof, marknadsliberal dogmatiker eller något däremellan?

 

Ett porträtt av Adam Smith (1723-1790) från 1787. Public domain.

 

Bland nationalekonomer är Adam Smith ihågkommen som något av disciplinens "fader", med hans Inquiry into Nature and Causes of the Wealth of Nations från 1776 på piedestalen som disciplinens första stora verk och presentationen av ett system som bygger på individers egennytta, specialisering, arbetsdelning och marknader. För allmänheten är Smith nog snarast ihågkommen som en marknadsliberal som menade att utan statlig inblandning så skulle marknadens "osynliga hand" lösa koordinationen av ekonomiskt agerande för det allmänna bästa. Som en mängd Smithforskning sedan slutet av 1970-talet, med avstamp i Donald Winchs bok Adam Smith's Politics (1978), påpekat så är detta en problematisk bild. Smith var professor i moralfilosofi och var i sin egen tid lika känd för Theory of Moral Sentiments (1756) som för Wealth of Nations. Han använde bara begreppet "den osynliga handen" tre gånger i sina samlade verk, och inte någon gång för att beteckna marknadens krafter, utan istället i helt andra sammanhang. [1]

Komplexiteten, och kanske självmotsägelserna, i Adam Smiths tänkande avtäcktes redan i slutet av 1800-talet av tyska ekonomer som betecknade frågan "Das Adam Smith Problem", alltså Adam Smith-problemet. Kärnan i detta problem var för tyskarna: var Smith i Theory of Moral Sentiments en samhörighetens och sympatins teoretiker som fokuserade på det nödvändiga i dygder för att samhället skulle hålla samman, medan han i Wealth of Nations var en kallhamrad marknadsliberal som tänkte att marknaden skulle lösa allt? Idéhistorikern Keith Tribe -- jag har tidigare bloggat om hans briljanta artikel om den agrare Max Weber -- ger i en artikel från 2008 en översikt över denna tyska diskussion och framför allt hur den importerades till den engelskspråkiga diskussionen i slutet av 1800-talet. Tribe diskuterar 1800-talets olika utgåvor av TMS och WON, som visar det kontinuerliga intresset för Smith, men menar att förståelsen var ganska låg: "His name lived on generally associated with free trade and economic liberty, but without serious examination of the arguments that Smith himself had advanced in support of these principles." (s. 515)

Med Edwin Cannans History of Theories of Production and Distribution år 1893 lyftes den historiska diskussionen om historisk politisk ekonomi till en ny nivå, säger Tribe. Cannan gav 1896 ut Smiths Lectures on Justice, Police, Revenue and Arms med Oxford University Press och satte en ny nivå också för hur Smiths texter skulle ges ut. (Det är också Cannan som gett ut den -- av Tribe hyllade -- utgåva av Smiths Wealth of Nations som finns på econlib.org.) Det var också på 1890-talet som den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet" sipprade in i den engelska diskussionen. Tribes ganska utförliga diskussion om denna interaktion lämnar jag därhän.

Mer omedelbart intressant är statsvetaren Glory Lius analys av hur 1900-talets Chicago-ekonomer tolkade och undervisade på Smith. I en artikel i Modern Intellectual History från 2020 diskuterar hon idén att de marknadsliberala Chicagoekonomerna [2] förvred bilden av Smith och anakronistiskt framställde honom som en nyliberal a la 1970-talet snarare än en 1700-talstänkare. Större delen av hennes artikel ägnas åt två epoker av Chicagoekonomi: den äldre skolan som symboliseras av Jacob Viner och Frank Knight och deras verksamhet under 1930- och 40-talen, och den nyare skolan som symboliseras av Milton Friedman och George Stigler. (Fotot av Stigler i en "Adam Smith's best friend"-t-shirt på Lius hemsida bör ej missas!)

Diskussionen om hur Viner och Knight läste och undervisade Smith är otroligt intressant. Liu använder studentanteckningar från Viner och Knights kurser i Chicago och kommer så åt vad dessa prominenta lärare egentligen sa till studenterna om styrkorna och svagheterna med Smiths verk. Båda undervisade bland annat om Smiths berömda exempel (från Wealth of Nations bok I kap. 6) med ett primitivt samhälle där någon jagar bäver och en annnan jagar rådjur. Det är dubbelt så krävande att fånga bävern som rådjuret, säger Smith, och då kommer priset på en bäver bli två rådjur. Det är alltså en exposition av en pristeori för ett samhälle utan kapital och jord, utan där arbetet är den enda produktionsfaktorn. Smith använder detta för att lägga fram sin arbetsvärdelära, men Knight lärde sina studenter att detta är en primitiv och motsägelsefull teori om värden och priser. (Liu, s. 1051) För Knight var arbetsvärdeläran, som togs vidare av Ricardo, en återvändsgränd medan ansatsen till en jämviktsteori i WoN bok I kapitel 7 var mera lovande.

Både Viner och Knight betonade att Wealth of Nations innehöll politik, även om det inte var en politisk pamflett, och åtminstone Viner förhöll sig explicit till den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet". Viner menade att Smith lyckades gå vidare från TMS till att skriva en bättre och mer hållbar bok i Wealth of Nations. (s. 1055) 

 

Milton Friedman i sitt berömda blyertspennexempel i vilket han med referens till 

Adam Smith förklarar hur marknadssamhället fungerar. Screenshot från Youtube,

se videon här.

 

Hos Viner och Knight var Smith dock en mer komplex figur än han på 1970-talet blev hos Friedman och Stigler. [3] För Stigler, inte minst vid 200-årsfirandet av Wealth of Nations, var Smith rakt av en föregångare till 1970-talets marknadsvänliga nationalekonomi: egenintresset var Wealth of Nations "kronjuvel" och ”remains to this day, the foundation of the theory of the allocation of resources”, menade Stigler som vidare beskrev Smiths stora verk som “a stupendous palace erected upon the granite of self-interest,” en “immensely powerful force [that] guides resources to their most efficient uses, stimulates laborers to diligence and inventors to splendid new divisions of labor—in short, it orders and enriches the nation which gives it free rein.” (cit. i Liu, s. 1059) Här kommer vi alltså till en Smith som en marknadens vän med en tro på marknadens osynliga hand, en Smith bortom Adam Smith-problemets komplexitet och slitning mellan egenintresse och sympati som drivkrafter i samhället. [4]

Milton Friedman var en av 1960- 70- och 80-talens viktigaste nationalekonomer i USA, både inom och utanför akademin. Han var berömd sedan länge och fick John Bates Clark-medaljen för framstående unga forskare redan 1951. Han var väldigt aktiv i den ekonomisk-politiska debatten, men inte riktigt baserat på sin akademiska expertis utan sa själv att hans påverkan på politiken skedde inte hans egenskap av forskare utan som en "medborgare, en välinformerad medborgare". (cit. i Liu, s. 1061) Smith förekom inte särskilt mycket i hans akademiska verk, men desto mer i hans utåtriktade arbete, där han presenterade en Smith läst genom Chicagoskolans pristeori, deras sofistikerade teoribygge om hur marknader bildar priser som motsvarar utbud och efterfrågan och leder till ekonomisk utveckling. För Friedmans kommunikation av dessa insikter var bilden av att Smith talade om en marknadens "osynliga hand" central; 

"In Friedman’s words, the invisible hand represented “the way in which voluntary acts of millions of individuals each pursuing his own objectives could be coordinated, without central direction, through a price system,” and it was “the achievement that [established] The Wealth of Nations as the beginning of scientific economics.” Friedman repeatedly described the invisible hand as Smith’s “flash of genius,” whereby “the prices that emerged from voluntary transactions between buyers and sellers—for short, in a free market—could coordinate the activity of millions of people, each seeking their own interest, in such a way as to make everyone better off.”" (Liu, s. 1062) [4]

Helt olikt idéhistoriker som Emma Rothschild gjorde Friedman alltså en läsning där begreppet "den osynliga handen", som Smith bara använde tre gånger i sina verk och aldrig för att beskriva marknadens funktion, blev centralt. De komplexiteter som var så viktiga för Viner och Knight när de undervisade Smiths verk på 1930- 40-talen försvann i Friedmans mer populistiska policy-verksamhet. Det är bara ett subjektivt intryck men som jag uppfattar det lyckades också Friedman få allmänt genomslag för denna bild utanför akademin: om du frågar en allmänbildad medborgare om Adam Smiths idéer så är det troligt att denne person nämner "den osynliga handen" som en av Smiths idéer, trots att det egentligen inte är någon vidare representation av vad Smith skrev om och hur han tänkte. Liu menar i sina slutsatser att Stigler och Friedmans läsningar av Smith inte håller måttet jämfört med Smithforskare som Donald Winch eller Emma Rothschild, men verkar mena att det inte spelar så stor roll i bemärkelsen att också anakronistiska läsningar och argument är intressanta. Och jo det stämmer ju: visst är Stiglers och Friedmans Smithdiskussioner från 70-talet intressanta!

referenser

Glory Liu (2020) "Rethinking the 'Chicago Smith' problem: Adam Smith and hte Chicago School, 1929-1980", Modern Intellectual History 17 (4).

Keith Tribe (2008) "‘‘Das Adam Smith Problem’’ and the origins of modern Smith scholarship", History of European Ideas 34.

fotnoter

[1] Jfr Roger Backhouse, The Penguin History of Economics (pocketutgåva, 2023), s. 130-141. Om den osynliga handen m m se Emma Rothschild, Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet and the Enlightenment (2001).

[2] Liu karakteriserar i sin artikel effektivt Chicagoskolan, inte minst utifrån doktrinhistorisk forskning av Steven Medema. I korthet så tror jag att man kan säga att Chicagoskolan på 1920-30-talen var mer heterogen och dominerad av ett par starka personligheter (men överlag marknadsvänliga), medan skolan efter andra världskriget mer utkristalliserade sig som ett mer sammanhållet forskningsprogram. Så här beskriver Liu efterkrigstiden: "The new generation of Chicago economists was also much more self-referential and self-aware of being a part of this distinctive school with a publicly recognized name, a pedigreed history, and a novel method. For example, Milton Friedman, in a speech to the Chicago Board of Trustees in
1974, argued that at least in the public mind, the Chicago school stood for “a belief in the efficacy of the free market as a means of organizing resources, for skepticism about government intervention into economic affairs, and for emphasis on the quantity theory of money.” Friedman also argued that Chicago stood for much more than free-market fundamentalism, though; it
stood for their insistence on empirically testing theories with predictive capability. This approach not only made economics a science, but also demonstrated the correctness of their policy perspectives." Liu, s. 1057.

[3] "Though Stigler’s capabilities as a historian of economic thought were widely recognized (his doctoral dissertation was on historical theories of production and consumption from 1870 to 1905), he also bore witness to the declining relevance of history-of-thought classes in the profession nationwide. “The study of the history of economics has escaped all the forces that have transformed the character of economic research in the twentieth century,” Stigler wrote in 1965. “It has escaped any serious quantification, and research assistants can seldom be used—why, even committees are scarce in the field!”" Liu, s. 1058-1059.

[4] Liu, s. 1060: "For Stigler, Smith’s moral philosophy bore “scarcely any resemblance to his economics,” and thus proved that economics and moral psychology were—and always would be—at odds with one another. Indeed, Stigler denied that any work in related fields could inform the development of groundbreaking economic theory, and even suggests that contemporary economics imperialism had roots in Smith’s economics."

[5] Friedman ville från böjan att den bok som blev bästsäljaren Free to Choose (1980) skulle heta The Invisible Hand. Liu, s. 1063.

1990-talets svenska ekonomisk-politiska regim

Hur stor skillnad är det mellan svensk ekonomisk politik idag och, säg, 1980? Ett annat sätt att ställa den frågan är nog: hur förändrades egentligen svensk ekonomisk politik på 1990-talet? För det var nog på 1990-talet som det hände. Nationalekonomen Lennart Erixon publicerade 2011 en artikel där han menade att den nya ekonomisk-politiska regimen i Sverige då, 2011, upplevt tre faser: åren när den nya strategin utveclades 1992-1997, åren där den nya strategin fullt ut applicerades, rutinartat, 1998-2007 och sedan de ekonomiska krisåren 2008-2011 som testade den svenska ekonomisk-politiska regimen, likväl som regimerna överallt annars. 

Begreppet ekonomisk-politisk regim kan användas på lite olika sätt och det är inte helt glasklart hur Erixon definierar det men jag tänker att det handlar om hur politiken görs, inte bara innehållet, men också innehållet. Så här förklarar han i början av artikeln vilka de centrala dragen är i den nya ekonomisk-politiska regimen: "Deregulation of financial, product and labour markets and rule-based macroeconomic policy are paramount features of the new regime." (267)

Den regelbaserade ekonomiska politiken är en intressant del. Så här beskriver Erixon 1990-talets reformer av budgetramverken:

"A budget reform in the mid-1990s accepted by both the centre-right coalition and the following social democratic government restricted the possibility for the Parliament to increase public expenditure by a breakdown of the budget items. Furthermore, when regaining power in 1994, the social democrats introduced rules for fiscal discipline. In 1995, they decided to put a ceiling on expenditure by central government. The rule was applied from 1997. The same year the social democratic government also introduced a fiscal target for the consolidated public sector requiring a surplus of 2 per cent of GDP over the business cycle. The reduction in the target from 2 to 1 per cent in 2006 was not a softening of the target. Rather, it was the result of EU regulations requiring that certain parts of the pension system should be included in the private sector. Finally, in 1997, the social democratic government decided to restrict the extent to which local and county governments could pass budgets with a deficit. The new law, introduced in 2000, stated that local and county governments must eliminate budget deficits within two years." (s. 273)

Här gick Sverige snabbare fram än vad många andra europeiska länder gjorde, säger Erixon: fortfarande idag (2011) saknar Irland, Italien, Frankrike och Grekland sådana regler helt medan Norge inte införde dem förrän 2001 och de liksom Danmark har mycket svagare regler. (s. 273)

Avregleringarna är en annan dimension: här pekar Erixon på avregleringen av finansmarknaderna i mitten av 1980-talet och valutamarknaderna i slutet av samma decennium. På 1990-talet avreglerades också en rad produktmarknader: jordbruket, bemanningsföretagen, telekom, transport, elektricitet. [1] Under 90-talet och 00-talet öppnades också upp för privata alternativ i sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och skolan.

Under avregleringar tar Erixon också upp nerskärningar i socialförsäkringarna, som sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och högre krav för att kvalificera sig för pengar från a-kassan. (s. 274-5) I sjukförsäkringen sänktes år 2006 taket från 33 000 kr i månaden till 25 000 kr, och ungefär samtidigt sänktes ersättningsprocenten från 80 till 75 procent efter 1,5 års sjukdom. Mer direkta avregleringar som påverkade arbetsmarknaden var 2001 års undantag från LAS "sist in, först ut"-regel för företag med färre än 10 anställda, och reformer under Reinfeldtregeringen för att underlätta anställningar på kortare sikt.

Erixon sammanfattar förändringarna så här:

"Thus, the new economic-policy regime in Sweden in the 1990s and 2000s was constituted by a deregulation of financial, labour and product markets and a departure from Keynesian discretionary economic policies." (s. 276)

Han betonar genast att den nya regimen också bär på en del arv från den föregående: en del aktiv arbetsmarknadspolitik, och "frivillig" inkomstpolitik, som alltså förs av arbetsmarknadens parter snarare än av regeringen. Sådan partsförd inkomstpolitik var helt central i den svenska ekonomisk-politiska regimen på 1950- och 60-talen, men är alltså central fortfarande idag. Erixon menar att de centrala institutionerna för sådan frivillig inkomstpolitik idag är Industriavtalet från 1997, som ska se till att industrins överenskomna löneökningar ska följas också i andra sektorer, och Medlingsinstitutet, skapat 2000. Så här beskriver Erixon lönepolitiken i den nya regimen:

"The labour-market partners in Swedish manufacturing have officially declared that they are following the wage norm of wage increases at a European level in order to maintain Swedish competitiveness. But public agencies have replaced this rather anachronistic wage norm under the new economic-policy regime with a recommendation that wage increases must be compatible with the Central Bank’s inflation target. The National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet) maintains that collective wage setters can reduce equilibrium unemployment provided that the (short-run) wage increases do not threaten the Central Bank’s inflation target (National Institute of Economic Research, 2011, pp. 8–9).
Thus, the Swedish incomes policy of the 1990s and 2000s shared the idea with the incomes policy of the 1980s that wage restraint has a positive effect on employment. But the suggested underlying mechanisms differed. In the 1980s, high nominal wages were expected to lead to losses of market shares and therefore to lower employment unless the government devaluated the SEK or pursued an expansionary fiscal policy. In the early 1990s, these last resorts were excluded by the explicit hard-currency policy. The adherents of this policy also emphasized that high nominal wages would reduce employment by inducing increases in the long-run interest rate reflecting a weaker confidence in the SEK. In the present economic-policy regime, employment will be reduced by a restrictive monetary policy if wage setters are shooting above the inflation target. With flexible exchange rates, the competitive strength of the exposed sector could possibly have been restored by depreciations." (s. 279-280)

Om detta är den nya regimen, varför kom den då på plats? Den första förklaringsfaktorn som Erixon anför är 1990-talets djupa ekonomiska kris, för Sverige en större minskning av BNP 1991-93 än vad som skedde under Depressionen på 1930-talet och den största minskningen i sysselsättningen någonsin uppmätt i Sverige. Den ekonomiska krisen har förklaringskraft för den förändrade politiken, menar Erixon: Finland hade den värsta krisen i Norden och gick över till rörlig växelkurs redan före Sverige, medan Norge hade en lite mildare kris och bytte strax efter Sverige, och Danmark inte hade någon kris alls och höll fast vid den fasta växelkursen. (s. 279-280) Också budgetpolitiken påverkades, säger han: Sverige förde radikalt restriktiv finanspolitik från mitten av 90-talet och framåt, mer restruktiv än något annat OECD-land fram till finanskrisen 2008. (s. 280)

referens

Lennart Erixon (2011) "Under the Influence of Traumatic Events, New Ideas, Economic Experts and the Ict Revolution – The Economic Policy and Macroeconomic Performance of Sweden in the 1990s and 2000s", Comparative Social Research 28: 265-330.

fotnoter

[1] Erixon menar att Sverige gick ovanligt långt i avregleringarna: "it seems that the deregulation of these markets was earlier and more far-reaching in Sweden than in other OECD countries, including other Nordic countries with the exception for Finland (Erlandsen & Lundsgaard, 2007, Figure 17, Hüfner, 2007, p. 7). Deregulation continued in Sweden under minority social democratic governments (1994–2006) primarily supported in Parliament by the Green Party and the Left Party. In 2003, Sweden and the other Nordic countries excluding Norway were, together with the Anglo-American countries, the most deregulated economies in the OECD." (s. 274)

Är politisk historia tillbaka?

Är politisk historia tillbaka? En ofta berättad historia (!) om den historiska forskningen är att vid 1900-talets början så sysslade historikerna i hög grad med politisk historia: med statschefer, regeringar, parlament och diplomater. På 1960- 70- och 80-talen rämnade så den politiska historiens dominans inom historieämnet, när historiker inspirerade av sociologi, antropologi, nationalekonomi och andra närliggande discipliner istället ägnade större uppmärksamhet åt klassamhällets historia, kvinnornas historia, vardagslivets historia och så vidare: mindre Bismarck, mera arbetarbostäder; mindre Lord Grey, mera tedrickandets ritualer och sociala status. [1] På 1990-talet hände det att historiker och intellektuella beklagade detta: historikerna har blivit detaljtuggare som inte kan berätta på ett begripligt sätt om för samhället viktiga händelser och personer som andra världskriget, Per Albin Hansson eller Napoleon. (Succén för den akademiske historikern Peter Englunds Poltava 1988 och efterföljande böcker sågs som en motreaktion. [2])

I Sverige var det mest intressanta uttrycket för en sådan lägesbeskrivning nog den debatt som Alf W Johansson drog igång i Dagens Nyheter 1993. Johansson gick till storms mot svensk historieforskning som han menade degenererat till en inåtvänd, onödigt komplicerad och pseudovetenskaplig verksamhet där man använde sofistikerade metoder för att uppnå triviala och ointressanta resultat:

”Inte i något västeuropeiskt land torde den akademiska historievetenskapen vara så världsfrånvänd och sluten inom sig själv som den svenska. En gång i tiden var historikerna framträdande gestalter i den kulturella offentligheten, nu tycks de ha dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn för teoretiska strängaspel.”

Enligt Johansson handlade detta inte bara om metod, att 1980- och 90-talens historieforskning enligt honom sneglade för mycket på samhällsvetenskaperna och ville arbeta med statistisk metod, utan också om ämnesval, ett skifte från den ”statscentrerade historismen” från tidigt 1900-tal. Och han tar upp den egna samtidens stora händelser som belägg för att något mer historistiskt, mindre statistiskt behövdes:

”De omvälvande händelserna i Europa sedan 1989 har också skapat en insikt om att historien inte kan förstås som ett resultat av opersonliga krafter. Det positivistiska tänkandet har fått sig en kraftig törn. När människorna i Leipzig demonstrerar under parollen "Vi är folket", när Boris Jeltsin stiger upp på en stridsvagn svingande den ryska fanan, upphör historien att vara en struktur som utvecklas ur sin egen logik: fram träder den kämpande och lidande människan i kamp för sina intressen och drömmar.”

Vi ser hur Johansson – helt rimligt, i mitt tycke – vänder sig till de politiska skeendena i sin appell för en mera utåtvänd historievetenskap. I sin replik till sina kritiker återkommer han till detta:

”Var finns de vetenskapligt grundade biografierna över gestalter som Hjalmar Branting och Dag Hammarskjöld som både inhemsk publik och internationell forskning ropar efter? De svenska historikerna tycks helt ha lämnat det politisk-biografiska fältet till journalister och statsvetare. Historikernas skygghet i detta fall beror inte bara på deras metodologiska inriktning utan sammanhänger också med en politisk-ideologisk ovilja att över huvud diskutera individens makt i samhället. Det är som vore det skamligt att erkänna att makten också har en personlig sida, som om det gällde att förneka människans makt över människan.”

Johanssons beskrivning av läget i svensk historievetenskap och historiskt samtal 1993 möttes av kritik från något av ett all star team av den tidens svenska historiker: Bo Stråth, Lars Magnusson och Rolf Torstendahl, Birgitta Odén, Arne Jarrick, Eva Österberg… Dessa pekade på flera brister i Johanssons analys, men man får nog ändå säga så här i efterhand att Johansson satte fingret på något – även om han målade med väl bred pensel: 1980-talets historieforskning var betydligt mer samhällsvetenskapligt influerad och mindre biografiskt inriktad än vad 1990-talets och 2000-talets kom att bli. Hans kritik låg i tiden. Sedan 1993 har svenska historiker publicerat antologier som Att skriva människan: Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre (1997); Med livet som insats: Biografin som humanistisk genre (2007); Personligt talat: Biografiska perspektiv i humaniora (2014); och Berättande, liv, mening: Fakta och fiktion, biografi, narrativ metod (2014).[3]

Också den politiska historien har haft ett uppsving sedan dess. Eller? Som redan diskussionerna om Johanssons lägesbeskrivning 1993 visar, så är det inte så lätt att generalisera om en vetenskaplig disciplins trender och tendenser och hur de förändras över tid. Det har åtminstone hävdats här och var de senaste åren. Ett av de mer uppmärksammade exemplen i en internationell kontext är en debattartikel av historieprofessorerna Fredrik Logevall och Kenneth Osgood i New York Times år 2016. Artikeln började så här:

”American political history, it would seem, is everywhere. Hardly a day passes without some columnist comparing Donald J. Trump to Huey Long, Father Coughlin or George Wallace. “All the Way,” a play about Lyndon B. Johnson, won a slew of awards and was turned into an HBO film. But the public’s love for political stories belies a crisis in the profession. American political history as a field of study has cratered. Fewer scholars build careers on studying the political process, in part because few universities make space for them. Fewer courses are available, and fewer students are exposed to it. What was once a central part of the historical profession, a vital part of this country’s continuing democratic discussion, is disappearing.”

Det är väldigt intressant att se de starka parallellerna mellan Johanssons appell i ett svenskt sammanhang 1993, och Logevall-Osgoods argument år 2016. I båda fallen talas det för den politiska historiens relevans och vikt för att vi ska förstå vår egen samtid, och i båda fallen talas det om en nedåtgående trend för politisk historia – hos Johansson på grund av teoretiska och metodologiska trender och akademikernas ökade isolering från samhället, hos Logevall och Osgood i det amerikanska sammanhanget mot bakgrund av det misslyckade Vietnamkriget och hur amerikaner förlorade tilltron till de politiska eliterna, samtidigt som kvinnorörelsen, latinamerikaners rörelser med flera sociala rörelser fick ett uppsving och ökade intresset för kvinnohistoria, latinos historia och så vidare.[4] I vilket fall, så pekade flera av de historiker som svarade på Logevall och Osgood, på att den politiska historien – om ämnen som brott och straff, politiska ideologier, och ekonomisk politik – snarare fått ett uppsving under 2000-talet.

Vissa skulle alltså säga att politisk historia är tillbaka. Inte likadan politisk historia som på 1950-talet, men ändå politisk historia: om de stora frågorna om samhällets makt och styrning. [5] I våras gjorde Anton Jansson, idéhistoriker vid Göteborgs universitet, Josefin Hägglund, historiker vid Södertörns högskola och Malmö universitet, och jag själv ett nytt litet bidrag till ett möjligt sådant uppsving, när vi gav ut antologin Politiskt aktörskap i en omvandlingstid: Sverige 1880–1930 på Nordic Academic Press. (Antologin är Open Access och fritt tillgänglig att ladda ner här.) Vi gör som redaktörer i vår inledning inte några starka påståenden om att politisk historia varit på nergång i Sverige, utan vad vi säger är nog snarare att det görs en hel del forskning om politisk historia men som inte nödvändigtvis betecknas som sådan eller huvudsakligen förstås som sådan – istället forskas det om politiska fenomen och aktörer under rubriker som arbetarhistoria, tidigmodern historia, eller liknande. Gott så förstås, men ur det politisk-historiska perspektivet är problemet att de förenande politisk-historiska dragen kan hamna i skymundan och att olika politiska aktörer bedöms på olika sätt i olika sammanhang medan de i sin egen samtid tvärtom interagerade. Därför är det också så glädjande att det i Sverige de senaste åren bildats ett nätverk för Politisk idéhistoria och arrangerats workshops om svensk politisk historia: ”Politiska periodiseringar” i Uppsala 2022 och ”Nya tolkningar av Sveriges politiska historia” i Stockholm 2024.

Att något är på uppgång är dock inte i sig ett argument för att verksamheten är bra och nödvändig. I vår inledning utgår vi istället från historikern Susan Pedersen när vi ska motivera varför det är viktigt att forska och undervisa om politisk historia (och, om vi ska följa Johansson och Logevall-Osgoods argument, att diskutera politisk historia i offentligheten). Så här formulerar Pedersen det i ett kapitel från 2002 om ”Politisk historia idag”:

“Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyone hoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship.”[6]

Jag tycker mycket om denna motivering. Varför är politisk historia viktigt? Eftersom det handlar om vilka som bestämmer i samhället – makt och auktoritet – och varför – legitimitet – och så klart vad det innebär att bestämma i olika sfärer och på olika nivåer av samhället. Det är en rik verksamhet, som sysslar med makt, beslut, auktoritet och laglydighet eller uppror: grundläggande beståndsdelar i varje mänskligt samhälle.

För att veta vad politisk historia är, måste man förstås också veta vad politik är. Här följer vi sociologen Max Weber som i sin klassiska föreläsning ”Politik som kall”, hållen under mycket speciella omständigheter i januari 1919i ett München skakat av ett socialistiskt uppror, öppnar för ett mycket brett perspektiv på politik:

”Vad menar vi med politik? Begreppet är utomordentligt brett och omfattar all slags självständigt ledande verksamhet. /…/ Man talar om bankernas valutapolitik, riksbankens räntepolitik, fackföreningens politik i en strejk, man kan tala om en by eller stads skolpolitik, om en föreningsordförandes politik i sitt ledarskap, ja om en klok kvinnas politik när hon försöker styra sin man.” [7]

Weber går i sin föreläsning vidare med att genast avfärda detta breda perspektiv: vi ska ikväll, säger han till sina åhörare, Münchens icke-revolutionära eller kontra-revolutionära studenter, givetvis inte arbeta med detta breda begrepp om politik; ikväll ska vi diskutera utifrån en definition av politik som ”ledandet av eller inflytande på ledandet av en politisk sammanslutning, idag alltså: en stat”. Hundra år senare är det dock enkelt att se att också med Webers breda definition kan man arbeta med de grundfrågor som Susan Pedersen ser som den politiska historiens kärna: ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience”. Detta finns i staten, men också i samhällets övriga strukturer, och väldigt mycket av de breddningar som gjorts av den politisk-historiska forskningen sedan 1980-talet handlar om just detta: att diskutera dessa frågor också utanför den statliga sfären av partier, parlament, regeringar och statschefer.

Vad är det då vi i praktiken gör i boken, Politiskt aktörskap i en omvandlingstid, för att diskutera dessa frågor? Förutom oss tre redaktörer är det sju andra historiker från olika lärosäten som skriver egna kaptiel, och tillsammans med ett kapitel av Anton Jansson och ett av Josefin Hägglund, så omfattas tio personer som alla arbetade politiskt på något sätt i Sverige mellan 1880 och 1930. Upplägget är grovt kronologiskt och börjar med ett kapitel av Anton om läkaren, folkbildaren, debattören och fritänkaren Anton Nyström (1842–1931) som i 1800-talens sista och 1900-talets första decennier var en mycket inflytelserik opinionsbildare för liberalism, rationalism och en minskad vikt för kristendomen och svenska kyrkan i samhället. Därpå kommer ett kapitel av Anders Pedersson om en man som var politisk aktör oavsett hur snävt man definierar politik och politisk historia: riksdagsmannen och statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck (1850-1923). Fahlbeck är oerhört intressant i det att han var en intellektuell som såg på industrialismens konflikter och arbetarrörelsens framväxt ur en djupt konservativ synvinkel och arbetade på att lägga fram ett positivt konservativt program för hur högern skulle kunna hantera tidens stora konfliktfrågor som rösträttsfrågan. Pedersson visar också Fahlbecks appell för klassamhällets fördelar, som i 2020-talets ryckiga debatter om klassamhälle och ojämlikhet kommer med nya och oväntade belysningar av gamla frågor. Med det tredje kapitel, av Oscar Nygren om den konservative ideologen Adrian Molin (1880-1942), fortsätter vi att röra oss i den konservativa miljön runt sekelskiftet 1900. Liksom Fahlbeck var Molin en högerman som ville lägga fram proaktiva högerlösningar på klasskonflikter och arbetarrörelsens uppgång, och detta gjorde han inte minst i polemik med vad han kallade ”gammalmanskonservatism” som inte följde med sin tid.

I det fjärde kapitel byter vi helt miljö, till en proletär miljö och just den typ av socialistiskt skolade agitatorer som förskräckte men också stimulerade Fahlbeck och Molin. Det är Gunnela Björk som skriver om det äkta paret Nils Adamsson (1879–1939) och Karin Hollman-Adamsson (1883–1958) som ur socialistisk synvinkel arbetade för sexuell upplysning och frigörelse och för barnbegränsning som skulle stärka arbetarklassen i klasskampen genom att minska arbetarfamiljernas utsatthet och fattigdom. Med kapitel fem, Malin Arvidsson om en av de första kvinnorna i riksdagen, socialdemokraten Nelly Thüring (1875–1972), kommer man till en samtida men på många sätt olika vänsterperson, en andligt orienterad kvinna som motiverades av sina teosofiska ställningstaganden att arbeta för fred, nykterhet, feminism och rättvisa. Kapitel sex, Christina Carlsson Wetterberg om juristen Anna Bugge Wicksell (1862–1928), tar oss till storpolitiken och det tidiga arbetet med Nationernas förbund i efterföljderna av första världskriget. Också det sjunde kapitlet, Katarina Leppänen om författaren och fredsaktivisten Elin Wägner (1882-1949) handlar om svallvågorna av första världskriget, mera specifikt om Wägners bevakning av det krigshärjade Europa i Dagens Nyheter och i boken Från Seine, Rhen och Ruhr, där Wägner förenade det litterära och det politiska. De två sista kapitlen handlar båda om män som i huvudsak var engagerade i arbetarrörelsen, men två helt olika personer med helt olika politiska karriärer. Hannes Rolf skriver om Martin Andersson (1886–1946), vänsterpolitiker i Göteborg och ledande i Hyresgästföreningen i staden på 1910–30-talen, och visar hur förankrad Andersson var i Göteborgs arbetarkvarter och deras rika flora av arbetarorganisationer för alla tänkbara ändamål – utöver fackföreningar och partier också nykterhet, schack med mera. Josefin Hägglund skriver om Carl Lindhagen (1860–1946), också han politiker i den breda arbetarrörelsen större delen av sin karriär men helt olik Andersson: av borgerligt ursprung, jurist, från början liberal riksdagsman men därefter riksdagspolitiker för både Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna (och därefter Socialdemokraterna igen). Lindhagen är ihågkommen som en av rösträttens pionjärer i svensk politik och därför är det så intressant att se i Hägglunds kapitel hur pass besviken 1920-talets svenska demokrati ändå gjorde Lindhagen: det var inte vad han hoppades på!

Från Nyström och Fahlbeck i början till Lindhagen i slutet ger antologin som jag ser det ett panorama av fascinerande personer, alla högt begåvade, starka personligheter som verkligen brottades med sin samtid och gjorde allt de kunde för att forma samhället i önskad riktning. Men vad de ville, och hur de såg på samhället, var förstås så olika, från Fahlbecks oro över klassamhällets urholkning och en nivellering som skulle förstöra all kultur, till optimismen hos en upplysningsliberal som Nyström som trodde att förnuftet kunde göra oss fria, till en fredsaktivist som Wägner som skildrar ett sönderslaget Europa fullt av motsättningar och våld, till Lindhagens besvikelse över att demokratin inte blev mer än vad den blev. Urvalet av personer är osystematiskt och har följt principen: vilka vill folk skriva om? Man hade alltså kunnat ha med en massa andra personer, berättat andra berättelser om Sverige 1880 till 1930, och starkare belyst andra viktiga frågor. Men i sig ger de åtta fallstudierna var och en nya perspektiv både på Sveriges utveckling under de drastiska, dramatiska decennierna från industrialiseringens take-off till den stora Depressionen, och på de frågor om ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience” som Pedersen pekat på. Jag hoppas därför att antologin kommer läsas av historiker, studenter, och allmänintresserade som kommer få nya perspektiv på politisk historia och förhoppningsvis bli allt mer övertygade om hur intressant och viktigt det är med politisk historia.

Fotnoter
[1] Historieskrivningens skiften diskuteras på svensk mark i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.), Historieskrivningen i Sverige (Lund 2012). Det är inte så att Klas Åmark och Eva Österberg, som skriver om 1970- och 80-talen, skriver fram en enkel ”uppgång och fall”-historia om politisk historia, men det blir i deras kapitel tydligt hur andra subdiscipliner av historia stärktes under 70- och 80-talen. Peter Englund skåpar mer tydligt ut historieforskningen så som den tedde sig i mitten av 1980-talet i tillbakablickar på sina studier i Uppsala: se Fredrik Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft: Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995 (Umeå universitet, 2016), s. 74.
[2] Englunds genomslag diskuteras i Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft. Om hur recensenter hyllade Englunds engagemang och färgrika språk se t.ex. s. 125-126.
[3] För fullständiga referenser se Jansson, Bengtsson och Hägglund, ”Inledning”, fotnot 26.
[4] Logevall och Osgoods artikel väckte en massa debatt. Se t ex Roy Rogers på bloggen The Junto 9 september 2016 https://earlyamericanists.com/2016/09/09/the-strange-death-of-political-history/ , Julian Zelitzer på Organization of American Historians hemsida 31 augusti 2016 https://www.oah.org/2016/08/31/zelizer-political-history/ , och gruppdiskussionen på Organization of American Historians blogg Process 7 september 2016 https://www.processhistory.org/state-of-political-history/
[5] För ett tydligt sådant argument se introduktionen i Brent Cebul, Lily Geismer och Mason B. Williams (red.), Shaped by the State: Toward a New Political History of the Twentieth Century (University of Chicago Press, 2019). Också i en US-amerikansk kontext utropade historikern Ira Katznelson förra året att det skett en ”return to political history”. Ira Katznelson, ”On (Lost and Found) Analytical History in Political Science”, i Richard Bourke & Quentin Skinner (red.), History in the Humanities and Social Sciences (Cambridge 2023).
[6] Susan Pedersen, ”What is Political History Now?”, i David Cannadine (red.), What is History Now? (London 2002). Citeras i fotnot 8 i Jansson-Bengtsson-Hägglund.
[7] Weber, “Politik als Beruf”, 1919, översättning av Anton Jansson och Erik Bengtsson. Hela den tyska originaltexten finns här https://de.wikisource.org/wiki/Politik_als_Beruf

Politiska effekter av jordreformer i Colombia och Chile

Ägande-ojämlikheten i jordbruket har i de stora samhällsvetenskapliga teorierna och modellerna viktiga politiska implikationer. Det handlar t ex om hur godsägare förväntas kunna kontrollera sina underlydande arbetares kultur och politiska tänkande och agerande, något som fått stöd i studier t ex av Chile, Schweiz och Frankrike. Om stor ojämlikhet har politiska implikationer, så följer det också att en minskning av ojämlikheten, t ex genom jordreformer, borde ha effekter.

Statsvetarna Michael Albertus (U of Chicago) och Oliver Kaplan (då Princeton, nu U of Denver) började 2012 en artikel med ungefär en sådan diskussion. Så här introducerar de sitt ämne:

"Scholars have traced rebellion to diverse causes such as economic inequality (Muller and Seligson 1987; Russett 1964), the erosion of subsistence security associated with economic growth and the transition to capitalist labor relations (Huntington 1968; Scott 1976), and citizen grievances over unfulfilled expectations or perceived unfairness in the distribution of benefits from modernization (Gurr 1971). More recent opportunity structure explanations of rebellion have emphasized conditions that favor insurgency such as weak states and rough terrain (Fearon and Laitin 2003) and ‘‘greed’’ explanations have highlighted that the presence of primary commodity exports can provide rebels the motivation and opportunity to support themselves (Collier and Hoeffler 2004)." (s. 199)

Utifrån dessa diskussioner ställer Albertus och Kaplan forskningsfrågan: kan riktade jordreformer (targeted land reform) minska konflikter av typen inbördeskrig? Deras fallstudie handlar om Colombia, ett land med stor agrar ojämlikhet och ett mer eller mindre lågintensivt inbördeskrig sedan 1964. De har ett dataset med nästan en halv miljon jordplättar (plots) som omfördelats mellan 1960 och 2000 [1], och en rad utfallsvariabler som mäter konfliktens intensitet, från 1988 och framåt, framför allt attacker från FARC eller ELN-rebellgrupperna mot offentliga institutioner, samt väpnade konflikter mellan de paramilitära grupperna (s. 205). Mönstret av jordreformer geografiskt sett syns i kartan som jag klistrat in ovan. 

Det huvudsakliga resultatet är att halvhjärtade reformer som gav jordlösa på pappret rätt till jord, men inte garanterade detta i praktiken, ökade konfliktintensiteten (liksom i en studie av Brasilien), medan de omfattande jordomfördelningar som genomfördes i avlägsna områden minskade konflikterna. Studiens enhet är kommuner, som det fanns 1014 av i Colombia under perioden. Kontrollvariablerna är tidigare attacker, inklusive av statliga styrkor mot paramilitärer; ett index på problem med bostäder, inkomster och skolgående; ett mått på andelen jordlösa i befolkningen; och ett mått på andelen etniska minoriteter. (s. 208) Vidare, ett index för hur ojämn (rugged) terrängen är, med tanke på att mer komplex terräng underlättar för gerillor att gömma sig, men också ett mått på hur bergig regionen är vilket förväntas ha negativ korrelation med våldet i Colombia eftersom de bergiga regionerna bosattes tidigare och är under starkare statlig kontroll än de lägre djungelområdena. Och befolkningstäthet och ifall kommunen införlivats i staten sent. (s. 210)

De sammanfattar sitt huvudresultat som en "Paradox of Partial Reform": bara de relativt ambitiösa jordreformerna minskar konflikterna; resultaten "suggest that reductions in insurgency most likely occur
through either the reduction of local (i.e., within-municipality) disputes over land, or the alleviation of peasant grievances at a large scale." (s. 227) De menar att det paradoxala resultatet att små reformer ökar konfliktintensiteten drivs av tre mekanismer. Ett , de stora jordägarna minimerade reformeffekterna och när de lyckades med det beväpnade de också paramilitärer för att skydda status quo. [2] Två, mindre omfattande reformer kan ha ökat motsättningarna mellan bönder, mellan de bönder som gynnades och de bönder som inte omfattades. Tre, i linje med en teori om "relative deprivation" kan missnöje med halvdana reformer fått bönder att gå med i gerillan.

 

USA:s president John F Kennedy på plats i Venezuela, inbjuden av president  

Rómulo Betancourt, för att bevittna en omfördelningsceremoni i en venezuelansk by. 

Foto av Cecil Stoughton för Vita huset, foto i public domain.

Nationalekonomen Felipe González, då verksam vid Pontificia Universidad Católica de Chile och idag vid Queen Mary University of London, studerar i en artikel från 2013 en ganska annorlunda jordreform. Hans historia börjar år 1961 när Latinamerikanska regeringar samlas till Punta del Este-konferensen i Urugyay och bildade Alliance of Progress för att stärka banden mellan USA och Latinamerika och stärka den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika, också för att motverka spillover-effekter från det kommunistiska Kuba. Ett av AoP:s mål, konstaterar González, var att genomföra jordreformer, och för att uppnå detta införde man lån- och biståndsprogram bland annat i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Chile. Redan 1962 påbörjades i Chile under Jorge Alessandris högerregering (1958-1964) en jordreformprocess, som under Eduardo Freis regering (1964-1970) intensifierades. [3]

González anför fyra skäl till att den chilenska jordreformen 1962-1970 är särskilt intressant och lämplig att studera. Ett, det finns precisa data på hur mycket jord som omfördelades -- och det finns viktiga skillnader mellan kommuner. Två, det finns data, också på kontrollvariabler, för alla chilenska kommuner. Tre, det var staten som höll i jordreformen, inte kommunerna, så lokal politik påverkade inte implementeringen. Fyra, det fanns en bred konsensus om att jordreform behövdes. (Jag fattar inte riktigt varför det spelar roll för designen.) (s. 33) 

Designen bygger på att jämföra presidentvalen 1958, före jordreformen, och 1970, efter jordreformen. 1958 är en bra startpunkt eftersom valhemligheten då just införts och folk ganska obehindrat kunde rösta på den de ville rösta på. Det politiska spektrumet var också ganska stabilt mellan 1958 och 1970, med de politiska partierna lättsorterade mellan Vänstern, mitten och Högern. (s. 37-38) Den centrala obroende variabeln är andelen av jorden, mätt i hektar, som omfördelats i kommunen före augusti 1970. Denna variabeln har ett medelvärde om 0.085 med en standardavvikelse om 0.013. 88 av kommunerna hade ingen land omfördelad alls. González kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen i kommunen, statliga utgifter i kommunen, löneutveckling, och socioekonomiska variabler som tillgång till utbildning, elektricitet och varmvatten.

Kommuner med stor jordojämlikhet fick mer omfattande omfördelning på 1960-talet. González använder därför den förexisterande ojämlikheten i kommunen som en instrumentvariabel för effekten av jordreformerna på röstningen: ojämlikheten borde påverka nivån av stöd för vänstern, mitten och högern 1958 och 1970, men inte förändringen mellan 1958 och 1970. (s. 43-44)

Överlag så föll stödet för högern under 1960-talet, men González huvudresultat är att jordreformen ändå var politiskt lyckad: i kommunerna med mer jordreform försvagades högern inte lika mycket som i kommunerna med mindre omfördelning. (En en standardavvikelses ökning av jordreform stärkte Kristdemokraterna med 3-5 procent.) "Although the Alliance for Progress did not prevented the first democratically elected Marxist government, it did diminished the political support for the Left Wing through the implementation of land reform." (s. 64)

referenser

Michael Albertus och Oliver Kaplan (2012) "Land Reform as a Counterinsurgency Policy: Evidence from Colombia", Journal of Conflict Resolution 57: 198-231.

Felipe González (2013) "Can Land Reform Avoid a Left Turn? Evidence from Chile after the Cuban Revolution", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 13.

fotnoter

 [1] De använder två mått: antingen det kumulativa antalet jordplättar som omfördelats i kommunen sedan 1960, eller antalet jordplättar som omfördelades under det aktuella året. (s. 206)

 [2] Så här formulerar Albertus och Kaplan det: "In Colombia, as in other countries with high inequality, powerful landowners blocked extensive land reforms that harmed their interests. This limited the effectiveness of the government’s policies intended to undercut future guerrilla expansion. Elites successfully lobbied for INCORA to focus its efforts at ‘‘those projects least disturbing to the existing land tenure and involving minimal cost’’ (Tai 1974, 294). Instead of promoting government policies that might have reduced guerrilla support, elites instead attempted to retain their land and hire private ‘‘self-defense’’ armies to counter the guerrilla threat." (s. 227)

[3] Om relationen mellan Freis regering och jordreform säger González bland annat detta: "The political and economic intervention of United States in Latin America during the 1960s is well documented: Chile, for example, received more than 743
million US dollars of economic aid through the Alliance for Progress to explicitly avoid presidency of the Marxist Salvador Allende (Taffet 2007). To accomplish this purpose, the United States helped the Christian Democratic Party to win the 1964 presidential election. Then, several structural reforms were implemented in order to address the increasing demand for redistributive policies and Marxism. Land reform was arguably the most visible policy to come out of these reforms." (s. 64)

Jordreform och klientilism i Italien efter 1950

 

År 1950 genomfördes i Italien en stor jordreform, som omfördelade mark från godsägare till fattiga arbetare. Med tanke på att godssystem ofta associeras med godsägarnas politiska och kulturella makt över sina underlydande arbetare -- t ex i Baland och Robinsons studier av Chile år 1958 -- så kan man tänka sig att den italienska reformen skulle leda till mer politisk jämlikhet. Nationalekonomerna Bruno Caprettini (St Gallen), Lorenzo Casaburi (Zürich) och Miriam Venturini (UC Riverside) menar dock att jordreformen i Italien fick en helt annan effekt: en ökad klientilism -- inte minskad som i Chile -- och uppbindning av arbetarna till det Kristdemokratiska partiet.

Deras studie bygger på en väldigt intressant egenskap som den italienska jordreformen hade: den omfattade bara vissa delar av landet; kartan ovan visar vilka. Detta gör att Caprettini et al kan jämföra de politiska utfallen i områden som omfattades och inte omfattades av reformen, för att isolera effekten av reformen.  Mer specifikt så jämför de omfattade områden med områden som hamnade precis utanför reformområdet (se panel B i kartan) och som alltså kan antas vara lika de omfattade områdena i övrigt, så att man löser ceteris paribus-problemet.

De har flera utfallsvariabler. En är röstandelen för Kristdemokraterna (DC), som ökar med 4 procentenheter i de "behandlade" kommunerna jämfört med de precis utanför reformområdet i början av 1950-talet, en skillnad som består fram till det italienska partisystemets krasch i början av 1990-talet. Kristdemokraternas stärkta ställning visas också av att de omfattade kommunerna blev mer benägna att följa DC:s linje i folkomröstningen om att åter förbjuda skilsmässa år 1974. De påvisar två kausala kanaler. Den ena är Coldiretti, en förening för småbönder "generally considered a key broker for DC": i de omfattade områdena blev Coldiretti mer stöttade a bönderna. Den andra är sysselsättning i den offentliga sektorn, som enligt Caprettini et al ofta använts på ett klientilistiskt sätt i Italien: mängden offentliganställda ökade i de omfattade kommunerna, och framför allt på 1980-talet "when the DC clientilist system became rampant". (s. 3)

referens

Bruno Caprettini, Lorenzo Casaburi och Miriam Venturini (2021) "Redistribution, Voting and Clientelism: Evidence from the Italian Land Reform", CEPR Discussion Paper DP 15679, revision 29 juli 2021.

Jord och makt: Chile 1958

It is the most cruel mockery to tell a man he may vote for A or B, when you know that he is so much under the influence of A, or the friends of A, that his voting for B would be attended with the destruction of him. It is not he who has the vote, really and substantially, but his landlord, for it is for his benefit and interest that it is exercised in the present system.

David Ricardo (1824), citerad i början av Baland och Robinson (2008)

 

Jordägare utövar i jordbrukssamhällen, där arbetarna har få andra alternativ för sin försörjning (Hirschmans exit), makt över sina arbetare. Nationalekonomerna Jean-Marie Baland och James A. Robinson formulerar det i en artikel från 2008 mer positivt: godsägarna kan dela med sig av rents, övervinster, till sina arbetare för att hålla dem lojala. När så är fallet och samhället inte har valhemlighet, kan godsägarna använda sina rents, och hotet om att dra in dem, för att kontrollera hur arbetarna röstar. Beland och Robinson utvecklar denna modell utifrån studier av Chile år 1958, ett ojämlikt samhälle med en stor jordbrukssektor och som just det året införde valhemlighet. [1]

I Chile 1958 kunde de konservativa partierna köpa röster utan att göra det direkt och betala fullt ut: Beland och Robinson menar att det var billigare att göra det genom godsägarnas hot om rents, snarare än med kontanter i hand på valdagen. (s. 1739) Så här beskriver de hur godsägarna kontrollerade sina arbetares röster:

"Landlords systematically controlled rural voting until the late 1950s. There is a consensus among historians, political scientists, and sociologists about how this system functioned (see Robert E. Kaufman 1972; Bauer 1975; Loveman 1976; James Petras and Maurice Zeitlin 1968; Scully 1992, ch. 4): “There was an absolute control of peasants by their patrones, and elections in rural communes depended on the political preferences of the landowners” (René Millar Carvacho 1981, 172). Landlords of large holdings usually registered all their employees by teaching them how to sign their names (as literacy was a condition for vote registration). The day of the election, the employer would go vote with all their employees. “This type of control is pervasive … . The situation was publicly accepted, and it was even used as an argument in electoral legal complaints, particularly in order to show that any result against the preferences of the latifundistas was fraudulent, or to justify an unanimous electoral result in a rural locality” (Millar Carvacho 1981, 173). Part of the political pact that developed after the 1930s also involved the banning of agricultural unions, a policy that allowed severe labor repression to be carried on in the countryside, often backed by the police (Bauer 1995, 32)" (s. 1748)

Beland och Robinsons empiriska studie är valdata 1949-1965 på kommunnivå där den huvudsakliga oberoende variabeln är antal inquilinos i kommunen. (De har data för 246 av 295 kommuner, se s. 1750.) De beskriver inquilinaje-systemet som ett traditionellt patron-klient-system och visar att i kommuner med mycket sådant var högerpartierna starka före 1958 och försvagades rejält därefter. Partisystemet i Chile på 1950-talet omfattade de Konservativa och de Liberala; Beland och Robinson menar att dessa partier stod nära varann till höger, men att de Konservativa var mer kyrkliga. Radikalerna var ett mittenparti och kritiska mot kyrkan; Kristdemokraterna var ett annat mittenparti. Till vänster fanns Socialisterna och Kommunisterna -- de senare förbjudna mellan 1948 och 1958, men ändå aktiva under täcknamn. Oligarkin stöttade de Konservativa och de Liberala. (s. 1748-1749)

I sina slutsatser relaterar de sina chilenska resultat till den bredare historien av ojämlikhet i Latinamerika:

"These findings suggest to us that electoral corruption, and the economic and political incentives that it created, are important parts of the explanation of why inequality has been so high historically in Latin America and possibly also an important part of the story about why long-run economic performance in Latin American has been so disappointing. (See Engerman and Sokoloff (2005) and Eduardo Posada-Carbó (2000), who argue for the central importance of electoral corruption in Latin American political history.) Though our analysis focused on vote buying, this can be thought of as a metaphor for a wide variety of political favors or policies that transfer rents to landlords. Moreover, the political control that rents allow employers to exercise applies much more generally, even in situations where there is an effective secret ballot. Any type of observable political activity—collective actions, demonstrations, trade unionism, political activism—can be controlled by the threat of losing one’s employment and the rents that it provides." (s. 1761)

År 2012 kom Baland och Robinson tillbaka till den chilenska reformen, denna gången i en statsvetenskaplig tidskrift och med en framing som fokuserar på klientilism och hur klientilistiska relationer kan byggas upp inte bara genom staten utan också mellan godsägare och arbetare. I den senare artikeln fokuserar de inte på valresultat som utfall, utan argumenterar för att den försvagning av godsägarmakten som 1958 års reform innebar, också borde föra med sig fallande jordpriser, med tanke på att godsägarmakt tillåter denna grupp att hålla uppe relativpriserna på jord och nere dito priserna på arbete. Baland och Robinson tar fram veckovisa jordpriser från augusti 1956 till december 1960 och visar att jordpriserna föll särskilt drastiskt i mer klientilistiska regioner (regioner med mer inquilinos) efter valreformen 1958.

 

referenser

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2008) "Land and Power: Theory and Evidence from Chile", American Economic Review 98:1737-1765.

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2012) "The Political Value of Land: Political Reform and Land Prices in Chile", American Journal of Political Science, Vol. 56, No. 3 (July 2012), pp. 601-619 

fotnoter

[1] Så här introducerar de det historiska fenomenet med godsägarkontroll över arbetarnas röster: "That landlords control the political activities of their workers has historically been a pervasive characteristic of agrarian economies.1 In Britain, before the introduction of the secret ballot in 1872, this factor was critical in determining the outcome of rural elections. As observed by Lord Edward Stanley in 1841, “When any man attempted to estimate the probable result of a county election in England, it was ascertained by calculating the number of the great landed proprietors in the county and weighing the number of occupiers under them.” Throughout the nineteenth century, radicals and reformers complained about the lack of a secret ballot in Britain (see Brian Kinzer 1982; Gary Cox 1987; Norman Gash 1977). In Germany, despite the fact that a democratic parliament was introduced in 1848, there is a mass of evidence that rural voters were controlled by landed interests. Bismarck even supported an extension of voting rights in 1871 because he thought that the control exercised by landlords over rural voters would offset the rising influence of urban workers (Reinhard Bendix 1964, 97; Theodore S. Hamerow 1974, 299–300)." (s. 1738)

De nämner också i bakgrundsdelen om Chile en intressant motsats till Bismarck 1871: hur progressiva i Chile 1874 kunde motsätta sig allmän rösträtt just för att godsägarna skulle komma att kontrollera hur deras arbetare röstade. (s. 1747)

Estlands bönder efter befrielsen på 1810-talet

 

illustration av det estländska nationaleposet Kalevipoeg av Oskar Kallis från 1914. 

Den estländska nationalismen växte under 1800-talet, bland annat kopplat till de 

estländska böndernas förbättrade ställning

 

I Rysslands baltiska provinser genomfördes 1816-19 jordreformer: trälarna blev fria och fick rätt att själva köpa jord av sina tidigare herrar, godsägarna. Villkoren var dock inte särskilt gynnsamma för bönderna: staten tvingade inte genom någon omfördelning av jorden och ställde inte heller upp med lån för frigivna bönder som ville köpa jord. Inte desto mindre så ledde reformerna på sikt till stora förändringar: år 1905 hade 90 procent av jorden från adliga gods i Livland köpts av bönder. (s. 7) Agrarhistorikern Kersti Lust har i en ny artikel samlat in 200 bouppteckningar från bönder från åren 1853-1913 för att studera ifall och hur de lyckades bygga upp sin privatekonomi under frihetens första hundra år. 

Hon anför att studien bidrar till forskningen om böndernas frigörelse i Europa -- den skedde i Preussen 1806, [1] i själva Ryssland på 1860-talet, och så vidare -- på tre sätt. Ett, det är den första studien som beskriver de fria böndernas ekonomiska ställning. Två, den bidrar till debatten om olika typer av jordreform och ifall även mindre gynnsamma reformer som de i Baltikum främjade böndernas utveckling. Tre, studien gör ett bidrag till diskussionen om institutionernas betydelse för den ekonomiska tillväxten i jordbruket på 1800-talet. En sida av debatten betonar institutionerna, som Sheilagh Ogilvie som betonar säker äganderätt och system för anställningar, marknadsutbyte och så vidare. Den andra sidan betonar inte institutionerna utan marknadsformationen i sig, de smithianska krafterna som har att göra med befolkningstäthet och transportmöjligheter, alltså potentiell marknadsfördjupning och arbetsdelning. Sådana argument har framförts av Michael Kopsidis och Nikolaus Wolf (JEH, 2012) såväl som Richard H Tilly tillsammans med Kopsidis (From Old Regime to Industrial State, 2020) i studier av Preussen. I studierna av de ryska reformerna 1861 finns det belägg för båda sidorna: både för reformen som katalysator för ny tillväxt, och för tillväxten efter 1861 som en fortsättning på förbättringsprocesser som redan skedde under det gamla systemet.

Källäget för att studera Estlands bönder på 1800-talet på individ- eller gårdsnivå är inte jätte-enkelt. Lust har gått igenom 1200 överlämnanden av arv eller förmyndarskap, och hittat 184 bouppteckningar från 1889 till 1913, vilket motsvarar 1,4 procent av de cirka 13 000 bondgårdar som friköptes från adelsmän i södra Estland, som är den region som studien omfattar. (s. 6) Hon har valt att studera bönder som köpt loss sina gårdar minst 15 år före bouppteckningen, så att bönderna har hunnit att göra något med sina gårdar. Arkivarbetet börjar 1889 eftersom tingsrätterna före 1889 samlat alla sina handlingar i samma inbundna böcker, vilket gör det extremt arbetskrävande att leta fram arvsskiften och bouppteckningar. Från 1889 och framåt har förteckningar över tingsrätternas material också digitaliserats vilket gör dem sökbara. Ett tredje skäl för perioden 1889-1913 är att det gör studien jämförbar med min och Patrick Svenssons studie av svenska bönder år 1900. [2] Hon har åldern för 160 av de 184 boupptecknade bönderna och medelåldern är 56 och ett halvt år. (s. 7)

Kontextdata visar att jordpriserna och jordräntorna steg under 1800-talets andra halva, vilket tyder på ökad avkastning. Jordpriserna ökade med en tredjedel på 1860-talet och en tredjedel igen på 1880-talet vilket är stora ökningar, men inte lika stora ökningar som Patrick och jag finner i Sverige där vi finner tredubblade jordpriser 1850-1900 när produktiviteten ökade kraftigt samtidigt som efterfrågan ökade kraftigt på grund av urbaniseringen och exporterna. De estländska bönderna övergick gradvis vid 1800-talets mitt från traditionellt treskiftesbruk till moderna växtföljder, inklusive den nyligen introducerade potatisen. Fram till 1880-talet blev det också allt mer lönsamt att odla lin, som framför allt exporterades till Storbritannien. (s. 8) Bönderna hade också kor, men det verkar inte ha varit några större affärer för dem.

Perioden från 1850 till 1913 såg alltså en god utveckling av det livländska jordbruket, med bättre grödor och växtföljder, ökad avkastning och överlag expanderande produktion. Men förbättringarna var inte lika snabba som i Skandinavien: mekaniseringen var långsammare, spannmålsavkastningen lägre, och andelen jord i träda högre. (s. 10)

Åren 1889-1913 var den genomsnittliga boupptecknade förmögenheten för de 184 bönderna 3840 rubel, när man räknat bort skulderna. Det mesta av förmögenheten var jorden och fastigheterna i allmänhet. Dyra maskiner var väldigt ovanliga -- möjligtvis kunde flera bönder i samarbete ha råd med att dela på en ångkraftsdriven tröska, vars värde motsvarade hälften av en genomsnittsbondes förmögenhet. (s. 12) Så här jämför Lust de livländska böndernas utveckling med de bönder som Patrick Svensson och jag studerat i Sverige:

"In Sweden, the wealth of the average farmer roughly doubled from 1850 to 1900. The
increase in wealth resulted from market growth for agricultural produce, the growth of land values, and the increased productivity connected to stock-raising and early mechanisation. With the growing demand for agricultural products in cities and abroad, farmers who were well placed in terms of natural conditions, geography, and infrastructure benefited the most. In southern Estonia, most of the immense growth in wealth derived from the transformation of tenancies into freehold. Real estate prices also almost doubled. The need to pay off the estate owner and reimburse the mortgage loan interest increased peasant incentives to expand and intensify production. Among southern Estonian farms, stock-raising and mechanisation were in their infancy, and commercialisation was rather limited. By contrast, Swedish farmers marketed a
substantial portion of their produce; the proportion varied across the country’s vast territory but did not fall below one-half on the plains. In Estonia, commercial foodstuffs and industrial crops did not discourage farms’ commitment to self-sufficiency. The slower rate of increase in land prices in Estonia reflects slower improvements in agriculture. In terms of grain or milk yields, Estonia lagged considerably behind Sweden." (s. 13)

Hon jämför också med de finländska bönder som Ilkka Nummela, Anna Missiaia, Mats Olsson och jag studerat utifrån bouppteckningar. De finska bönderna tjänade mycket under 1800-talets andra hälft på att de ägde skog och att priset på skogen ökade kraftigt. Samtidigt så expanderade de också sin mejeriproduktion, mycket snabbare än vad de estländska bönderna gjorde.

Lusts utvärdering av de livländska böndernas utveckling efter reformerna är alltså både positiv och lite pessimistisk. Å ena sidan så växte ju verkligen böndernas förmögenheter och möjligheter; "Wealth data show that large farmers, at least, were quite well-off by the early twentieth century." (s. 13) Samtidigt så var utvecklingen inte lika snabb och lika kraftigt positiv som i Sverige och Finland. Bönderna blev rikare genom att jordvärdena ökade när de köpt sin jord, men å andra sidan så var det adelsmännen, de ursprungliga jordägarna, som kanske tjänade allra mest på detta, genom att sälja av en del jord till de nya högre priserna, och behålla en del jord till stigande värde. Vad säger då fallstudien om institutionernas och jordreformernas betydelse? Lust menar att:

"The Baltic example illustrates the importance of property rights in the (initial phase of) agricultural transformation. Despite the slight rise in grain yields and expansion of the sown area, the peasant economy withered in the first post-emancipation decades, which featured insecure tenancies, short-term leases, and labour rent. Essentially, in farming the major innovations were limited to the expansion of potato growing and harvesting by scythe. After the transition to money rents and introduction of peasant land ownership, changes proliferated, and a segment of well-to-do farmers emerged. The example of Polish Kingdom, however, suggests that property rights were merely one of several factors that promoted agricultural growth in the post-emancipation era. Other important institutional factors include farms’ size, farm inheritance practices, land tenure regimes (open fields vs. united lots), and the development of infrastructure (railways, credit facilities, cooperatives, etc.). Recent literature overemphasising the market-driven growth in the post-emancipation era presents only a partial picture of the complex historical processes, without due attention to the institutional factors that either accelerated or impeded the growth." (s. 14)

I någon mån är alltså hennes slutsatser en kritik av Kopsidis marknadsorienterade tolkning av jordbrukets tillväxt på 1800-talet, men det är ju inte heller så att hon vill slå över till en motsatt monokausal tolkning: hon hävdar inte att det bara är institutioner som spelar roll. I den studie av Sverige som hon hänvisar till så fäster Patrick och jag också stor vikt vid marknadsformering och tillgång till marknader -- städer, exporthamnar -- för de svenska böndernas utveckling. Det vore alltså väldigt intressant att arbeta vidare på att integrera de två förklarande ramverken, institutioner och marknad.

 

referens

Kersti Lust (2023) "Prospering despite the adverse terms of emancipation? Accumulation of wealth by peasant farmers in the tsarist Russian province of Livonia, 1853–1913", Rural History, 1-20.

fotnoter

[1] Lust säger i litteraturöversikten (s. 4) att man tidigare sett de preussiska reformerna 1806 som en blixt från klar himmel, framkallad av Napoleons invasion, men att Michael Kopsidis och Daniel Bromley i en artikel i Annales 2017 argumenterar för att preussiska byråkrater länge förberett reformerna och bara väntade på rätt tillfälle, vilket gavs av Napoleon.

[2] Hon diskuterar tre stora metodproblem med de estniska bouppteckningarna: undervärdering av fastigheter, undervärdering av jordbruksproduktionen, och övervärdering av lånen. Anledningen till att fastigheterna undervärderas är att marknadsvärdena ökade stadigt under perioden, dubblades från 1850 till 1905, men att värdet som anges i bouppteckningen är inköpspriset från när gården köptes för 15+ år sedan. Lust räknar därför upp värdet med 1,2 procent gånger antalet år sedan köp. (s. 6)

En flitens revolution i 1700-talets Katalonien?

Fanns det långsiktig ekonomisk tillväxt och ekonomisk utveckling i Europa före industrialismen? En av de mest inflytelserika formuleringarna om på vilket sätt en sådan ekonomisk utveckling kan ha gått till, är Jan de Vries teori om en "flitens revolution" (industrious revolution) ca 1650-1850. Enligt de Vries började folk arbeta fler timmar, och arbeta mer genom marknaden, när (a) nya konsumtionsvaror blev tillgängliga, inte minst från kolonierna, som gjorde det mer attraktivt att offra fritid för att öka sin köpkraft, och (b) marknadsfördjupning tillät en större arbetsdelning (a la Smith) och mer tillgång till att sälja sin arbetskraft och sina produkter till villiga köpare enligt gynnsamma villkor. 

de Vries teori har testats i ett otal sammanhang och med olika metoder; här på bloggen har jag relaterat till den t ex angående svenska reallöners utveckling, engelska löner 1250-1850, och spinneriet i England 1550-1770. Historikerna Rosa Congost och Enric Saguer och ekonomisk-historikern Rosa Ros testar i en artikel från förra året teorin i en medelhavskontext, närmare bestämt Girona-regionen i Katalonien. de Vries menade i sin bok från 2008 att flitens revolution framför allt tog fart i nordvästra Europa, men Congost et al påpekar att den agrarhistoriska forskningen om Medelhavsregionen sedan länge pekat på hur specialisering och arbetsdelning drivit ekonomisk utveckling: de pekar på Pierre Vilar (1964) och Ernest Labrousse (1944) argument om hur vinodling tidigt drog in småbönder i en penningekonomi; 1700-talets Katalonien passar denna bild, säger Congost et al. [1]

Congost, Ros och Saguers studie använder bouppteckningar från 933 arbetare (treballadors) från Gironaregionen från 1725 till 1807 för att kartlägga levnadsstandardens utveckling. De katalanska bouppteckningarna, betonar de, är rika källor för vad folk hade för grejer: olikt de engelska inkluderar de fastigheter, och de inkluderar också kläder, möbler, djur, redskap, spannmål med mera. Det är mindre vanligt än i de engelska bouppteckningarna studerade av Muldrew (2011) att saker bara listas som "saker" med ett värde: precisionen är bättre i de katalanska uppteckningarna. Vissa saker fattas: livsmedel, skulder, och makens eller makans kläder. (s. 280) De menar också att de katalanska bouppteckningarna är mindre socialt begränsade, vad gäller att också omfatta de fattigare skikten, än vad de brittiska bouppteckningarna studerade av Weatherill (1988) och Overton et al (2004) är. Bouppteckningsfrekvensen är ungefär 28-37 procent för treballadors och 26-37 procent för befolkningen som helhet. (Diagram 2.) [2]Congost et al studerar två distinkta typer av agrara samhällen inom Gironaregionen: det ena är ett bergigt område med dåliga jordar, mycket vinodling och många små gårdar; det andra ligger vid kusten, har bättre jordar och odlade ris och spannmål. (s. 281)

Det första resultatet som de redovisar är att de flesta arbetarna, treballadors, ägde någon jord och att andelen växte över tid, från 80 procent 1725-34 till 92 procent 1800-07: någon storskalig proletarisering föregick alltså inte. Ungefär två tredjedelar hade upp till tre hektar jord (diagram 5), så de var inga riktiga bönder, men motsvarade väl ungefär Sveriges torpare. En skillnad mellan Kataloniens treballadors och svenska torpare är dock att katalanernas vanligast förekommande gröda var vin (67 procent), följd av spannmål och baljväxter (23 procent). Det var inga stora mängder djur de hade: ungefär en fjärdel hade grisar, 40-50 procent hade åsnor och 14 procent mulor, men bara 1-2 procent hade hästar och bara en femtedel hade en ko eller en oxe (tabell 3). Mulorna var den typ av djur som ökade mest i frekvens över tid, vilket Congost et al lyfter fram antagligen är kopplat till deras goda transportegenskaper. [3] 95 procent av bouppteckningarna innehåller jordbruksredskap, men inte särskilt sofistikerade sådana: den vanligaste är en spade (fanga) medan bara 18 procent hade plog, om än med ökande tendens över tid, med 32 procent under 1800-talets första decennium. (s. 287) [4]

Treballadors uppsättningar av konsumtionsvaror förbättrades över tid: det totala antalet saker ökade med ungefär 50 procent från 1720-talet till 1800-07. Däremot ökade inte den allmänna mångfalden i vad för slags saker de hade. Vissa specifika saker ökade: antalet stolar, antalet kastruller, fler sängkläder, fler saker av glas. Däremot skaffade inte de katalanska arbetarna kaffe-relaterade saker och sällan tobak. (s. 293)

Congost, Ros och Segur provar att jämföra "sina" katalanska arbetare med arbetade i nordvästra Europa, hemområdet för de Vries teori om flitens revolution, och framför allt då med England studerat av Craig Muldrew (2011) och av Overton et al (2004). Förvånande nog så ser de katalanska treballadors inte fattigare ut än 1700-talets engelska labourers. (s. 294-5) Kakao var vanligare i Katalonien och Spanien, med god tillgång till denna koloniala produkt, än i Nederländerna, Frankrike, Italien och liknande länder, men kaffe och te var vanligare bland brittiska arbetare än katalanska. Böcker var ungefär lika vanligt.

I sina slutsatser betonar Congost, Ros och Segur att: "The analysis of treballadors’ inventories in the region of Girona, located in the Mediterranean area that de Vries excludes from the industrious revolution, provides indications of the existence of characteristics that define that process: a greater intensification of work, increasing orientation towards the market, and a rise in consumption." (s. 296) De citerar Vilar (1974) som angående 1700-talets Katalonien menade att folk ‘had got used to producing, not to consume, but to sell’; ett slags flitens revolution-argument avant la lettre. Jag hade velat se mer utveckling av detta i slutsatsdelen, och diskussion av det förvånande resultatet att det inte verkar ha varit så stor skillnad på katalanska och brittiska arbetares levnadsstandard på 1700-talet. Är det kanske ett tecken på att Katalonien var en exceptionellt rik del av Spanien eller södra Europa mera allmänt, eller bör hela Little Divergence-argumentet problematiseras? Här hade det varit intressant med en kontextualisering, kanske utifrån reallöner, antropometriska data eller liknande.

referens

Rosa Congost, Rosa Ros och Enric Saguer (2023), "More industrious and less austere than expected: evidence from inventories of agricultural workers in north-eastern Catalonia (1725–1807)", Rural History 34: 278–299

fotnoter

[1] De säger också att de Vries kollar på reallöner som en indikator men att (a) reallönerna i södra Europa inte var så dåliga som en del hävdat, och att (b) reallöner ändå inte behöver vara den bästa indikatorn för levnadsstandard i ruralt dominerade samhällen där de flesta också brukade lite jord. (s. 279)

[2] De tar också upp den klassiska invändningen mot bouppteckningsbaserade studier: kan man bara beskriva gamlingar -- inte alls typiska för den yrkesverksamma befolkningen -- med denna källa? De har ålder från dödböckerna för 152 treballadors och menar att de flesta av dem var 30-60 år. (s. 283)

[3] Bouppteckningarna innehåller också i en femtedel av fallen bin för honung! Så detaljerade är inte de svenska bouppteckningarna.

[4] Vidare så hade 7 procent fiskeredskap, 24 procent snickarredskap, och 45 procent kardor eller spinnrockar eller motsvarande. Däremot hade ingen vävstol. (s. 287) Att spinna ull var ovanligt, och bomull förekommer inte alls: det var hampa och lin som dominerade.