måndag 5 september 2022

Val och demokratisering sedan 1900

Jag har tidigare bloggat om betydelsen av val i odemokratiska regimer för att kunna demokratisera dessa. Val även med begränsad rösträtt eller med brott mot liberala rättigheter om yttrandefrihet, demonstrationsfrihet etcetera kan som jag ser det -- influerad framför allt av Michael K. Miller -- vara en demokratisk kraft genom flera mekanismer: genom att srida en demokratisk kultur bland de som inkluderas och skapa en vana av politiskt deltagande med mera, genom att höja kraven för medborgerliga rättigheter och rättvisa val, genom att skapa en punkt att fokusera på för oppositionspartier och -rörelser (som också kan få stöd genom att uppmärksamma orättvist genomförda val och valfusk), och så vidare. Andra statsvetare, som Gandhi och Lust-Okar (2009), betonar däremot att odemokratiska val ger en möjlighet för de styrande eliterna att kontrollera befolkningen ännu mer genom informationsinnehållet i valen, genom patronage och så vidare.

Statsvetarna Amanda B. Edgell (U of Alabama), Valeriya Mechkova (Göteborg), David Altman (Pontificia Universidad Catolica de Chile), Michael Bernhard (U of Florida) och Staffan I. Lindberg (Göteborg) ger sig i en artikel från 2018 in i denna debatt. Lindberg har varit en ledande företrädare för "odemokratiska val leder till demokratisering"-tesen, men Gandhi och Lust-Okar menar att Lindbergs (2006) argument byggde på studier i Afrika söder om Sahara och att motsvarande studier t ex i Latinamerika inte stödjer argumentet; den empiri som de själva utgår ifrån är dels från Mexiko, men i hög grad från Mellanöstern.

Edgell et al har ett större dataset, V-Dem som jag tidigare bloggat om, för hela världen och en lång tidsperiod i 1900 till 2010, och kan därmed ta upp just sådana frågor om huruvida "democratization by elections"-argumentet funkar i vissa världsdelar men inte i andra, eller i vissa epoker men inte i andra. Deras artikel börjar effektivt:

"There is no democracy without contested elections. They are the medium through which popular sovereignty is translated into working institutions of government. Despite this, the discipline has long wrestled over the relationship between elections and democracy. Huntington proclaims, “[e]lections, open, free, and fair, are the essence of democracy, the sine qua non”, and the literature often highlights founding elections as the moment of democratic transition. Yet it remains important to avoid the fallacy of electoralism. Many authoritarian regimes mimic democratic procedures,even multiparty elections, in an attempt to legitimize their hold on power. It is essential not to conflate necessity with sufficiency." (s. 422-3)

Från odemokratiska-val-är-kontroll-sidan refererar de Gandhi och Przeworski som menar att valen låter auktoritära ledare dela ut rents för att blidka oppositionen, Lust-Okar diskuterar "competitive clientilism" och Magaloni visar att röstning och politiska partier kan stabilisera den auktoritära regimen. Det motsatta "democratization by elections"-argumentet klargör de bl.a. så här:

"Reiterated elections hold the potential for social learning: (1) opposition parties become better at coordination, campaigning, and countering fraud; (2) citizens come to expect regular opportunities to decide who will hold power, engage in politics, and value the inherent rights that make that possible; and (3) civil society organizations learn to better advocate for their interests and promote vertical accountability. 

Di Palma originally called this the “power of elections”. /.../" (s. 424)


 

 

referens

Amanda B. Edgell, Valeriya Mechkova, David Altman, Michael Bernhard och Staffan I. Lindberg (2018) "When and where do elections matter? A global test of the democratization by elections hypothesis, 1900–2010", Democratization 25 (3) 422-444. Läs här.

lördag 3 september 2022

Val i odemokratiska regimer

"Ruling elites exploit their control over state
resources to stay in power." (s. 412)

 

Statsvetarna Jennifer Gandhi och Ellen Lust-Okar börjar en översiktsartikel från 2009 om val i odemokratiska regimer så här:

"Authoritarian elections are often understood as a monolithic, infrequent phenomenon somewhat incompatible with stable dictatorship, but a cursory examination of the practice of such elections around the world reveals a very different picture. Incumbents in eighteenth- and nineteenth-century Western Europe and Latin America held elections well before the advent of democracy (Zeldin 1958, Posada-Carbo 1996), and incumbents in the vast majority of regimes today call voters to the polls (Hyde 2006, Roessler & Howard 2008). That is, authoritarian elections are neither rare nor, as others have noted before, inevitably undermining to autocrats (Hyden & Ley 1972, Hermet et al. 1978)." (s. 404)
Statsvetarna har uppfunnit begrepp för att tampas med detta, konstaterar Gandhi och Lust-Okar -- de pekar på "hybridregimer", "competitive authoritarian", "electoral authoritarian" med flera -- men G och L-O menar att till och med dessa differentierade begrepp är för imprecisa. Bristen på precision, menar de, har gjort att statsvetare missat viktiga frågor om "the micro-level dynamics of authoritarian elections and the ways in which they differ systematically from each other." (s. 404)

Makthavare i odemokratiska regimer kan använda val för att co-opt eliter, partimedlemmar eller samhället mer allmänt: dela upp makten inom eliten, ge folket en illusion av en rättvis ordning, osv. Med mutor, hot och andra fulspelsmetoder kan man få folk att "rösta rätt" och sedan använda de starka val-utfallen som en signal -- inåt och utåt -- om hur stark regimen är. Man kan också få in andra politiker i systemet och bearbeta dem. Valresultat kan också ge makthavarna information om var de har sina starkaste fästen kontra var de behöver bearbeta befolkningen mer. En studie av lokala val i Kina visar att dessa stärker regimen genom att öka informationsutbytet mellan de styrande och folket, och öka regimens legitimitet. Överlag har Gandhi och Lust-Okar en rätt mörk bild av val i odemokratiska regimer: perspektivet är snarare att valen ökar den odemokratiska regimens stabilitet, än att de skulle öka sannolikheten för demokratisering, som Brownlee (2009) utgick ifrån.

"In most cases, the emerging picture is that elections are not uncompetitive exercises simply returning preselected candidates, but rather exercises in “competitive clientelism,” wherein candidates vie for the privilege of acting as intermediaries in patron-client relations (Lust-Okar 2006) and incumbents manipulate such a system to insure their prolonged rule." (s. 407)
De diskuterar i tur och ordning tre typer av aktörer som deltar i odemokratiska val: väljare, kandidater, och makthavare (incumbents). Diskussionen om väljare börjar återigen med kontrollperspektivet på odemokratiska val, snarare än omvandlingsperspektivet:

"Most scholars view patronage distribution and control over resources as important in driving voter behavior in authoritarian regimes (Blaydes 2006b; Lust-Okar 2006, 2008a; Greene 2007; Pepinsky 2007; Masoud 2008). The playing field is so clearly skewed in favor of the incumbents—given their monopoly over patronage resources and the use of force— that citizens often vote in favor of incumbents despite their preferences. This results in what Magaloni (2006, p. 19) terms the “tragic brilliance” of the regime: “Citizens’ choices are free, yet they are constrained by a series of strategic dilemmas that compel them to remain loyal to the regime.”" (s. 408)
Exempel på hur odemokratiska regimer använder val för att kontrollera folk genom att inkludera dem i det styrande partiet kan till exempel tas från Mexiko under PRI. I Kina är Kommunistpartiet inte lika centralt i de riggade valen.

Kandidaterna som ställer upp i valen motiveras främst av korruption, menar G och L-O:

"Most candidates apparently enter elections to vie for a portion of the spoils, since their control over policy outcomes is limited (Lust-Okar 2006, Magaloni et al. 2007, Blaydes 2008, Masoud 2008, Shehata 2008). " (s. 409)

De refererade studierna handlar om, i tur och ordning, Jordanien, Mexiko, Mubaraks Egypten, Egypten igen, och Egypten igen. Jag tycker att det är lite konstigt att Gandhi och Lust-Okar går så all in på ett kontrollperspektiv på odemokratiska val; mitt intryck är att just eftersom odemokratiska regimer är så olika varandra, som de pekar på i introduktionen till artikeln, så finns det också regimer där val bär en mer genuint demokratiserande potential: mitt intresse är ju europeiskt 1800-tal och tidigt 1900-tal, inte Egypten på 1990-talet, och då tycker jag, i fall som Sverige efter 1866 eller Tyskland efter 1871, att det blir svårt att inte se valen liknande som Lindberg: en chans för oppositionen att mobilisera, trumma upp intresse, och stärka sin bas på sikt. (Se också inlägg om civilsamhälle och substantiell demokratisering.)

Omsättningen av parlamentariker är väldigt hög i länder som Jordanien, Egypten, Syrien och Mexiko: bara 19-40 % av parlamentariker behöll sina platser i egyptiska val sedan 1980-talet; i Jordanien sedan 1990-talet, färre än 20 %.

Det finns också fall i Mellanöstern där partier lyckats bli massrörelser bland annat genom att ställa upp i mer eller mindre riggade val: Rättvise- och utvecklingspartiet i Marocko, Muslimska brödraskapet i Egypten, Islamiska aktionsfronten i Jordanien. (s. 411)

Det kan alltså för en odemokratisk regim bli ett dubbeleggat svärd att arrangera val. Gandhi och Lust-Okar citerar Schedler (2006):

“To the extent that they [elections] serve to legitimate the system and demonstrate the power and popularity of the ruling party as well as the weakness of its opponents, elections tend to demoralize and demobilize opposition forces. To the extent that they allow opposition forces to get stronger and to demonstrate that the emperor is naked, that his grip on power is based on manipulation rather than popular consent, elections tend to reinvigorate opposition parties.” (cit. 411)

Oppositionspartier kan också agera strategiskt och välja att bojkotta val som de ser som alltför riggaed och meningslösa: också det kan vara ett sätt att vinna stöd.

Magaloni (2006) menar att PRI-regimen i Mexiko hindrade småbönder från att ta sig ur fattigdomen, och samtidigt arbetade med patronage för att låsa fast dem i regimen, göra dem beroende av staten och regimen. Odemokratiska regimer arbetar också mer institutionellt med att rigga valmetoder och valkretsar, och så vidare.

I de preliminära slutsatserna angående valens roll menar Gandhi och Lust-Okar att litteraturen i någon mån vilar på ett fåtal rikligt studerade fall, särskilt Mexiko, Kina och Egypten.

De går vidare med att diskutera ifall valen utgör en länk till demokratisering: en fråga som motiverat mycket foskning. En mekanism kan vara att valet genererar en splittring inom den styrande eliten och en successionskris som ger oppositionen en chans. G och L-O går vidare med en mer aktiv roll för oppositionen:

"It is more difficult to demonstrate that authoritarian elections promote democratization—not just regime breakdown and transition. Yet there is some evidence that elections may contribute to democratization from the ground up. The literature on local elections in China advances the claim that elections promote “creeping democratization” (Pei 1995). Village-level elections can empower citizens or enhance their engagement in politics depending on township characteristics. In particular, “better elections increase participatory attitudes and rights protection, values that are likely to be difficult to dislodge” (Birney 2007, p. 153; see also Shi 1999a, Li 2003). Elections thus may influence citizens’ relationship with the state and their expectations about it, eventually leading to higher levels of democratic engagement.
In addition, elections may promote democratization if they result in victory for a democratic opposition. “Liberalizing electoral outcomes” are possible when opposition parties form pre-electoral coalitions (Howard & Roessler 2006). These coalitions not only make an opposition victory more likely but also expand the political space just short of alternation in power. Or possibly democratization is more likely over the course of repeated elections, particularly where opposition candidates are afforded some degree of freedom (Lindberg 2006c, Roessler & Howard 2009). In Mexico, as opposition parties made greater inroads into the PRI’s majority in the assembly, the PRI sought to form legislative coalitions with one opposition party (i.e., PAN) in an attempt to marginalize another (i.e., PRD). The price, however, was increasing concessions regarding the independence of electoral institutions, eventually leading to elections that an opposition party could and did win (Eisenstadt 2004)." (s. 415)
En tredje mekanism är protester orsakade av "stulna val" etc; exempel på sådana processer där tidigare oeniga medborgare kan enas och samlas runt en god protest är färgrevolutionerna i Georgien 2003 och Ukraina 2004. Sådana protester kan också få stöd från andra stater och från NGOs.

Överlag är dock Gandhi och Lust-Okar skeptiska till om val verkligen ökar sannolikheten till en demokratisering av en odemokratisk regim, och det är intressant här med argumentet att Lindbergs argument baserat på SSA inte håller i Latinamerika:

"The claim that authoritarian elections facilitate democratization, however, has its skeptics. Finding little evidence for it in Latin America, McCoy & Hartlyn (2007, 2009) question whether the findings within sub-Saharan Africa (Bratton & van de Walle 1997; Lindberg 2006a,b) are more general. The results of more global inquiries seem questionable as well. For instance, Hadenius & Teorell (2007) find that multiparty elections appear to be a “prime stepping stone” for democratization, and yet they
code as “multiparty regimes” those regimes that have chosen to open elections, possibly as part of the process of democratization. Multiparty elections may characterize democratization without necessarily causing it. Indeed, Brownlee (2007) finds no evidence that elections affect regime survival in a large-n analysis of authoritarian regimes, although he does find that holding elections under an authoritarian regime increases the likelihood that a subsequent regime will be democratic (Brownlee 2009)." (s. 416)

Autokratiska härskare är så skickliga på att använda val för att "perpetuate their rule" så att de teoretiska kopplingarna från odemokratiska val till demokratisering blir "tenuous", säger de med referens till Lust-Okar (2006).

I slutsatserna menar de att val i odemokratiska regimer är mer olika varandra än val i demokratiska stater och att man kan behöva mer forskning för att utforska olika effekter av och orsaker till variationer i de odemokratiska valen:

"These questions require an enormous amount of work: the careful elaboration of theories and explanations, studies of a more varied set of cases, and the collection of systematic data to identify the empirical patterns, assess the scope conditions of current findings, and verify whether our theories have explanatory power. These studies promise to be rewarding. Unlike in democracies, where by definition elections entail specific political conditions (e.g., partisan competition, free press), the variety in conditions surrounding elections under authoritarianism allows us to theorize and empirically examine how basic, yet specific, features of elections are related to particular outcomes." (s. 418)



referens
Jennifer Gandhi and Ellen Lust-Okar (2009) "Elections Under Authoritarianism", The Annual Review of Political Science  12:403–22

Hybridregimer och demokratisering 1975-2004


Statsvetaren Jason Brownlee börjar en artikel från 2009 med en mycket intressant historisering av utvecklingen av ett slags politiska hybridregimer på 1990-talet, auktoritära regimer men med demokratiska inslag, och hur statsvetare teoretiserade och typologiserade detta:

"In the wake of the cold war authoritarian rulers increasingly adopted the forms of democracy even as they resisted substantive democratization. By 2001 “electoral authoritarianism” had become the modal form of nondemocracy; autocrats allowing some form of multiparty elections outnumbered those who did not by more than two to one (Schedler 2002, 47). As Larry Diamond observed, these hybrid regimes were not completely new. Much earlier authoritarian regimes in Mexico, Senegal, and Taiwan had permitted the opposition to contest elections, although many more regimes had excluded their challengers from such competition (Diamond 2002, 23–24). In the 1990s rulers were fusing plebiscitarianism and authoritarianism at an astounding rate, in the process defying expectations that they would soon adopt genuine democracy." (s. 515)
Under 00-talet såg statsvetarna att dessa hybridregimer kunde utvecklas åt olika håll: en auktoritär regim med demokratiska inslag kunde bli demokratisk på 90-talet (Mexiko), men också mer auktoritär (Azerbaijan). Brownlee går in i den här litterturen och jämför länder med olika hybridregimer ("competitive authoritarian", “hegemonic electoral authoritarian”) såväl som länder helt utan politiska val. Han har också en period som överskrider kalla krigets slut 1989, 1975-2004, och definierar regimskifte som följer: "rather than assessing regime change as a shift in Polity or Freedom House scores, I measure changes from authoritarianism to democracy based on Freedom House’s underutilized listing of electoral democracies."

Definitionen av demokrati är minimalistisk, schumpetersk:
"The criteria for being counted as an electoral democracy are 1. a competitive multiparty political system; 2. universal adult suffrage for all citizens; 3. regularly contested elections under a secure and secret ballot and the absence of massive, outcome-changing fraud; 4. significant public access of major political parties to the electorate through the media and open campaigning (Puddington 2007, 3)." (s. 517)
Mellan 1990 och 1994 ökade antalet demokratier i världen, med denna definition, med 50 %, från 76 till 114, och sedan var nivån ganska stabil de närmsta tio åren, vilket syns i diagram 1. I slutet av 1990-talet och början av 00-talet utvecklades så diskussionen om hybridregimer inom statsvetenskapen. Det diskuterades då också ifall detta var ett nytt fenomen eller vad som var distinkt med dem på 1990-talet:
"For Larry Diamond, it was the proliferation of hybrid regimes, not their simple emergence, which made these cases novel. “Hybrid regimes (combining democratic and authoritarian elements) are not new,” he remarked. “Even in the 1960s and 1970s, there existed multiparty, electoral, but undemocratic regimes”. The contemporary period differed, though, because nondemocratic regimes tended not to ban their opponents outright but instead corral them through other methods." (s. 518)

Andreas Schedler konstaterade att kombinationen av politiska val och icke-demokratiskt styre hade en lång historia, men menade att 1990-talet visade att "transitions", övergångar, från auktoritära regimer kunde leda lite vart som helst, inte nödvändigtvis till demokrati utan lika gärna till olika mer eller mindre auktoritära hybridregimer "that do not fit into our classic categories of one-party, military, or personal dictatorship". Diamond (2002) lade fram en ny typologi, med sex sorters regimer: (1) "liberal democracy", (2) "electoral democracy", (3) "ambiguous regimes", (4) "competitive authoritarian", (5) "hegemonic electoral authoritarian", och (6) "politically closed authoritarian". Skillnaden mellan 4:an och 5:an är oppositionens styrka: i 5:an har vi ett dominerande parti som vinner nästan alla röster, som i Singapore (ofta över 95 procent), Egypten år 2000 (80 procent), eller Tunisien på 1990-talet (över 80 procent).

Är en auktoritär regim med val en slippery slope till demokrati? I goda tider har statsvetare hävdat det: "After regime-initiated elections in the Philippines (1986), Chile (1989), Poland (1989), and Nicaragua (1990) produced opposition victories, Samuel Huntington remarked that “liberalized authoritarianism is not a stable equilibrium; the halfway house does not stand”" (cit. 518-9). O'Donnell och Schmitter (1986) hävdade detsamma om autokrater efter 1945, att de bara kunde legitimera sin makt som "en övergångsfas", medan andra forskare hävdat att val varit ett sätt för de styrande att kontrollera ed underlydande (Chebabi och Linz 1998; Gandhi och Przeworski 2007).

I sitt argument för en typologisk metod, där regimskifte är ett skifte från en nolla till en etta snarare än en linjär förflyttning på ett skala, utgår Brownlee från Barbara Geddes (1999, 2003) teoretisering av regimförändring. Geddes förklarar approachen: “Because I consider the most important differences among authoritarian regimes to be qualitative, I create a typology for ‘measuring’ regimes rather than a scale or index.” Geddes menade att auktoritära regimer antingen har stöd i militären, ett parti, eller en personlig klick. Hon kodade 167 regimer från 92 länder med denna typologi. Hon fann att militärregimer hade den kortaste överlevnaden, 8 och ett halvt år i snitt, medan partidiktaturer överlevde längst, 22,7 år. En av de mest ambitiösa uppföljarna till Geddes projekt var Axel Hadenius och Jan Teorells, i vilket de skapade fler variabler, inklusive regimer som var monarkier eller demokratier. H och T kunde så spåra såväl skiften mellan olika typer av auktoritära regimer, som skifte från auktoritär regim till demokrati. Medan Geddes kodade Mexiko under PRI från 1929 till 2000 som en och samma politiska regim, kodade Hadenius och Teorell det som en "dominant party regime" 1960-87 och en "multiparty regime" 1988 och framåt. Brownlee ifrågasätter såväl detta som H och T:s kodning av Filipinnerna sedan 1970-talet, och menar att H och T överdriver hur många regimskiften som skett och då får får starka resultat. Staffan Lindberg skapade ett nytt dataset på val i Afrika söder om Sahara, och Lindberg (2006) "argues that elections do not merely ratify preceding democratic development but actually facilitate democratization independently". (cit. 520) Det här referatet av Lindbergs studie, med citat från svenskan, är väldigt intressant:

"Over time, Lindberg contends, elections have a self-reinforcing effect that embeds and consolidates democratic practices in previously authoritarian settings: “My analysis of more than two hundred third-wave elections in Africa shows that an uninterrupted series of competitive elections imbues society with certain democratic qualities. Repeated elections—regardless of their relative freeness or fairness—appear to have a positive impact on human freedom and democratic values” (2007, 139). He reaches this conclusion by tracking “improvement in democratic qualities” as measured by changes in Freedom House civil liberties scores for the relevant countries (2006, 18–19). Yet Lindberg leaves unexplored the relationship of these shifts in democratic quality for the arguably more monumental change from an electoral authoritarian regime to an electoral democracy. The resulting implications are unclear; repeated elections may be accompanied by a flourishing of civil society, but we cannot be confident they spur regime change."

Howard och Roessler (2006) menar att vad de kallar "liberalizing electoral outcomes", jag antar att det ungefär betyder demokratisering*, är mest sannolikt när oppositionen enas runt en enda kandidat och utmanar en ny regimtrogen kandidat i valet.

Utifrån litteraturen gör Brownlee 4 hypoteser. (1) "The holding of multiparty elections under authoritarian circumstances provides an additional venue for mobilizing opposition and challenging incumbents, thereby making electoral authoritarian regimes more prone to regime breakdown than their nonelectoral counterparts." (2:an) är i princip tautologisk: när oppositionen är starkare konkurrens för makthavarna och "electoral contestation" ökar så blir regimskifte mer sannolikt. (3:an) låter i princip som 1: eftersom val erbjuder oppositionen möjlighet att delta i val, blir det mer sannolikt att denna regim, snarare än "exlcsuionary authorianism" övergår till demokrati. (4) oppositionspartiernas deltagande och högre nivå av väljar-konkurrens gör det också mer sannolikt att den nya regimen efter regimskiftet blir en "electoral democracy".

Brownlees metod är regressioner. Den beroende variabeln "regime breakdown" är en dummyvariabel "that takes the value of one in a year in which the incumbent rulers are ousted from power, whether through revolution, coup, electoral defeat, or other means." (s. 522) Exempel är Nicaragua 1979,  Mexiko 2000, Haiti 1994, Sovjet/Ryssland 1991 med flera: totalt innefattar datat 107 exempel på "regime breakdown", av vilka 54 ledde till "electoral democracies" (s. 528).

Resultaten visar att "competitive authoritarian"-regimer är överrepresenterade bland de som fick regimskifte under perioden (1975-2004); hälften av de 54 övergångarna till full demokrati skedde från CA-regimer. Liberalisering under en auktoritär regim gjorde också en senare övergång till demokrati mer sannolikt; Brownlee talar om att den kvalitativa litteraturen utforskat sådana kopplingar, men att det behöver beaktas också i kvantitativ forskning. Det verkar också finnas en skillnad mellan före och efter 1989 vad gäller regimskiften. (s. 530) Däremot menar Brownlee att frågan om varför CA-regimen och dess val gör demokratisk övergång mer sannolikt, kvarstår för vidare forskning. Jag förstår inte riktigt hans tolkning av resultaten men han menar att det är hypotes (4), inte (1), som får stöd:

"lections have not provided oppositionists an independent mechanism for ousting incumbents, but where the opposition is able to perform strongly, competitive elections augur well for chances the successor regime will meet the minimum standard for democratic governance." (s. 531)


referens
Jason Brownlee (2009) "Portents of Pluralism: How Hybrid Regimes Affect Democratic Transitions", American Journal of Political Science, Vol. 53, No. 3, July 2009, Pp. 515–532

fotnot

* mer precist är deras operationalisering att Polity-indexet ska öka med minst 3 punkter och Freedom House political rights-indexet ska minska med minst 1 punkt.

torsdag 1 september 2022

Danmarks inkomstfördelning

OECD-ekonomerna Orsetta Causa, Mikkel Hermansen, Nicolas Ruiz, Caroline Klein och Zuzana Smidova skrev för några år sedan en artikel om ojämlikheten i Danmark. De utgår föga förvånande från OECD-data, ett dataset som jag diskuterat utifrån Nolan et al (2019) och som likt Luxembourg Income Study antagligen lider av en under-representation av kapitalinkomster och de riktigt höga inkomsterna. Så här ser i alla fall Danmark och de nordiska länderna (klumpigt markerade av mig med röda cirklar) ut vad gäller Gini-koefficienter år 2012, i OECD-datat.*


Den officiella danska statistiken från Statistik Danmark anger en högre Gini-koefficient år 2012 än vad OECD gör, lite över 27 istället för runt 25. Korrelationen mellan de två är dock 0,88 för åren 1985-2012. Otroligt nog finns det också en skillnad mellan Statistik Danmark och den danska regeringens statistik! Causa et al gör en mycket hjälpsam genomgång av skillnaderna i hur den danska regeringen/finansdepartementet mäter ojämlikhet, och hur OECD gör. Tabell 1 förklarar i grova drag.


Skillnaden i mätenhet är väldigt fascinerande. Danska finansdepartementet mäter explicit fördelningen mellan familjer, vilka är självdefinierade. OECD jämför däremot hushåll, med vilket OECD menar alla som bor tillsammans, oavsett om de själva ser sig som familj eller inte. OECD:s hushållsmått omfattar alltså fler personer vilket gör att inkomsterna delas på fler personer. Därför blir ojämlikheten lägre med OECD:s mått. (s. 11) De två måtten har också olika sätt att justera för antalet personer. "The equivalence scale applied by the OECD is different than the one applied by the Danish government. In the IDD, income is divided by the square root of the household size, i.e. (household size)0.5, whereas the Danish government uses slightly larger number , i.e. (household size)0.6. As a result, the extent of economies of scale associated with a given family structure is smaller in the Danish compared to the OECD approach." (s. 12)

En annan viktig skillnad är att Finansdepartementet och OECD använder olika inkomstbegrepp. Framför allt så räknar Finansdepartemenetet, men inte OECD, in värdet av att inte betala hyra för den bostad man äger och bor i ("imputed rents"); Finansen räknar med detta som 4 procent av taxeringsvärdet på bostaden. Finansdepartementet men inte OECD räknar också in realiserade kapitalvinster, typ efter försäljning av bostad eller aktier. Betalning av ränta på bostadslån räknar Finansdepartementet också in, som en negativ inkomst. (OECD tillåter inte negativa inkomstposter.) Att Finansen har med kapitalvinster bör ge en effekt uppåt på ojämlikhetsmåttet, medan räntorna bör ge en effekt neråt. Causa et al nördar verkligen ner sig här, och det är superintressant!

En skillnad i mått som påverkar brutto-måtten men inte måtten på disponibel inkomst, är att OECD men inte Finansdepartementet räknar in vad arbetsgivarna betalar in för den anställdes framtida pension i brutto-måttet på inkomst. (s. 16-17)

Diagram 3 sammanfattar skillnaderna mellan OECD och Finansdepartementets mått.




 

referens

Orsetta Causa, Mikkel Hermansen, Nicolas Ruiz, Caroline Klein and Zuzana Smidova (2016) "Inequality in Denmark through the Looking Glass", OECD Economics Department Working Papers No. 1341 

fotnot

* så här beskriver de OECD:s dataset: "OECD official figures presented above are based on the OECD Income Distribution Database (IDD), a secondary data-set established to benchmark and monitor income distribution across OECD countries. It gathers a number of standardized indicators available under the form of semi-aggregated tabulations based on national sources, deemed to be most representative in each country. The method of data collection aims to maximize international comparability as well as inter-temporal consistency of the data. This is achieved through a common set of protocols and statistical conventions based on internationally agreed statistical standards." (s. 9)

tisdag 30 augusti 2022

Inkomstfördelningen i Norge på den här sidan millennieskiftet

Som jag har visat i mitt inlägg om toppinkomstandelarna av inkomster i Norden sedan 1980, så visar olika källor olika bilder: enligt fyra separata nationella studier så är Danmark landet med lägst toppercentilandel av inkomster före skatter och transfereringar; enligt World Inequality Database har Danmark högst andel.

För att förstå vad som händer behövs det noggranna studier som dokumenterar ojämlikhetsutvecklingens olika moment och processer. Glädjande nog finns en sådan studie för Norge åren 2001 till och med 2018: Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad och Arnstein Vestre rapport "Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre" från förra året.

I likhet med Aaberge et al (2020) och till skillnad från den officiella statistiken så tar Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre in företagsägares andel av icke utdelade vinster; till skillnad från både den officiella statistiken och den tidigare studien tar de också in värdet av boende för bostadsägare ("imputed rents") och kapitalvinster på bostäder och andra tillgångsklasser annat än aktier. De redovisar också ojämlikhet med eller utan hänsyn taget till värdet av offentliga tjänster!

De går grundligt till väga och börjar, efter introduktionen, med definitionen av vad "inkomst" är:
"En fullstendig analyse av fordelingen av inntekt før skatt (bruttoinntekt) burde i prinsippet inkludere alle former for inntekter – uavhengig av om inntekten brukes til konsum eller sparing, og uavhengig av hvordan den skattlegges. Et slikt omfattende inntektsbegrep ble foreslått av Haig (1921) og Simons (1938), som argumenterte for at en persons inntekt bør reflektere hvor mye vedkommende kan konsumere uten å tære på formuen." (s. 10)

I praktiken är sällan de källor som används i inkomstfördelningsstudier så omfattande i vad de mäter och fångar upp. Jag har klagat några gånger här på att studier som använder surveys ofta går förbi det uppenbara problemet med under-representation av de riktigt höga inkomsterna (vilket gör att man underskattar inkomsterna och inkomstojämlikheten). Men det finns också mer subtila bortfall: "En sentral svakhet ved skattemeldingene som kilde for måling av inntekt er underrapportering av kapitalinntekter, der selskapsinntekter som ikke betales som utbytte utgjør den viktigste komponenten." (s. 10) Aaberge et als studie visar att företagsintäkter som inte tagits ut genom utdelningar har ökat under år med skatt på utdelningar, och att jämförelser över tid utifrån skattedata kompliceras av sådana skillnader. De visar i ett diagram (2.1) att bara ungefär 85 procent av inkomsterna -- definierat med deras bredare inkomstmått -- år 2001 fångades upp av skattesystemets definition av inkomst, och bortfallet blev större och större ju längre upp i fördelningen man gick. För toppdecilen fångades bara 65 procent av av deras inkomster upp, och för toppercentilen bara 40 procent. År 2017 hade täckningsgraden minskat ytterligare: 75 procent överlag, 51-52 procent för toppdecilen, och 25-26 procent för toppdecilen.

Den empiriska diskussionen börjar med ett relativt enkelt mått: givet skattedata så som de är, hur ser andelarna av inkomsterna ut för toppdecilen, toppercentilen och topp-tusendelen? Toppdecilens andel av de skattade bruttoinkomsterna ökade från 30 procent år 2001 till 35 procent år 2018; topprocentens andel ökade från 10 procent till 15 procent. Figur 2.3 nedan visar Gini-koefficienten 2001-18, för ekvivalensjusterade hushåll. Denna har ökat med 5 procentenheter 2001-18, dvs 16 procent jämfört med startnivån. Diagrammet visar också ojämlikheten med tre alternativa mått om bruttointäkt: (a) mätt som i Aaberge et al (2020) som inkluderar privatägda delar av företag men inte värden på bostäder och bostadstjänster, (b) grundmåttet fast med inkomster från börsnoterade företag inkluderade som summan av utdelningar och värdestigning i aktier, och (c) bruttointäkter som i skattedata.

De går vidare med att diskutera utvecklingen i disponibel inkomst eller post-tax. Skillnaden i deras post-tax-inkomstbegrepp jämfört med det vanliga -- förutom skillnaderna som är en del av bruttodefinitionen som diskuterats ovan -- är hur skatten på aktieutdelningar mäts, hur arbetsgivaravgift och företagsskatt inkluderas för företagare och löntagare, och att kommunal egendomsskatt inkluderas. Ojämlikheten i disponibel inkomst, mätt med Gini-koefficienten, har ökat med 8 procentenheter mellan 2001 och 2018. Ginin ökade särskilt mycket före finanskrisen 2008, och igen 2013-2016.


De dekomponerar ojämlikheten i disponibel inkomst till sex komponenter: löner, egenföretagares inkomster, kapitalinkomster av två typer, offentliga transfereringar, och skatter. Figur 7 visar dekomponeringen. Det är fascinerande att se att lönernas bidrag till ojämlikheten minskade rejält 2003-04 och var låg 2004-2007, den tid som den totala Ginin ökade så mycket, medan egenföretagarinkomster ökade väldigt mycket där, medan också kapitalinkomsterna hade en starkt ökande trend. Både skatterna och transfereringarna var i princip lika omfördelande över hela perioden -- för Sverige gissar jag att vi istället hade sett en minskad omfördelning -- se Barth et al (2021) och Pareliussen et al (2018).



Lönedelen är den viktigaste komponenten av ojämlikheten, säger Aaberge et al, eftersom lönerna är den största kategorin av inkomster. "Ulikhetsbidraget fra selskapsinntekt er mer enn doblet i perioden, med en økning fra 7 til 17 prosentpoeng, og var særlig høyt i årene før finanskrisen (2006 og 2007). Resultatene viser at selskapsinntekter har et mye større bidrag til ulikhet enn inntektsandelen skulle tilsi. Dette skyldes at selskapsinntekter er mye mer konsentrert øverst i fordelingen av inntekt etter skatt enn de andre inntektskomponentene." (s. 21) Skatten är mer omfördelande än vad transfereringarna är. Hade man infört platt skatt på inkomster hade Ginin ökat med 3 procentenheter; anledningen till att skillnaden inte är större än vad den är, är att det norska skattesystemet är "sterkt regressivt øverst i inntektsfordelingen" (s. 22).

Om vi ser på de här komponenterna utifrån hur stor roll de spelar för intäkterna i olika delar av fördelningen. För den nedre halvan av fördelningen (genomsnitt åren 2006-2018) utgör löner runt 70 procent av inkomsterna, offentliga transfereringar ungefär 25 procent, och de andra posterna, nämligen bostadsintäkter och "andre eierinntekter" 3-4 procent. För percentilerna 90-95 är löner fortfarande en dominant del, runt 80 procent, medan transfereringar, aktieintäkter och andra intäkter är mycket små poster. Bostadsintäkter ger runt 10 procent. För den översta percentilen, borträknat den översta 0,1 procenten, utgör däremot lönerna bara ungefär 40 procent av inkomsterna, medan aktieinkomsterna är ungefär lika stora, 40-45 procent, och bostadsintäkterna och andra ägandeintäkter rundar av till 100. (s. 27)

Figur 2.11 visar inkomstutvecklingen år-för-år 2001 till 2018 för olika skikt av inkomstfördelningen. Det är fascinerande se hur volatila toppercentilens inkomster är: en otrolig stegring 2003-2007, men också ett otroligt djupt fall 2007-2008.

Kapitel 3 beskriver förmögenhetsojämlikheten. De fokuserar på nettoförmögenheten, alltså hushållens tillgångar minus deras skulder. Deras förmögenhetsmått skiljer sig från det i den officiella statistiken genom att mäta bostadsvärden mera marknadsmässigt, med hjälp av information från försäljningar och bostadsprisindex, kombinerat med taxeringsvärdena. (Metoden kommer från Eika et al 2020.) Förmögenhetsojämlikheten är -- som alltid -- högre än inkomstojämlikheten, men den ökar långsammare: Gini-koefficienten ökar med grundmåttet med 4,5 procentenheter 2001-2018, från 64,5 till 69. (s. 37) De gör också flera varianter på måttet. Den första är att mäta den verkliga toppen med siffror från finanstidskriften Kapital, som gör en lista över de 400 rikaste norrmännen. Denna justering ökar Ginin år 2018 från 69 till 72. Den tredje varianten som syns i diagram 3.1 är att värdera ägande i onoterade bolag utifrån deras intäkter kombinerat med en antagen avkastningskvot, i detta fall 4 procent. Avkastningskvoten är osäker och lär variera mellan olika typer av bolag, men Aaberge et al menar att "Resultatene viser likevel at formuesulikheten trolig er betydelig høyere enn det som
framkommer når verdien av unoterte selskaper måles med bokførte verdier." (s. 38)


De dekomponerar den totala förmögenhetsojämlikheten till nettoförmögenheternas beståndsdelar: bankkonton och liknande värden; finansiella tillgångar; bostäder och fast egendom; och skuld. Fast egendom gör det största bidraget till Ginin, ungefär +45 år 2018, medan de finansiella tillgångarna ger +15, banktillgångarna bara +10, och skulderna är utjämnande, -5, vilket betyder att de med större tillgångar också har större skulder. (s. 38) De finansiella tillgångarnas andel har ökat över tid, från 13 procentenheters bidrag till 18. Att bostäderna är det största bidraget beror inte på de är mest ojämlikt fördelade, utan helt enkelt på att de är den största posten i hushållens förmögenheter. 

Från 2001 till 2018 ökade den genomsnittliga förmögenheten för norska hushåll med 97 procent. Den nedre halvan av förmögenhetsfördelningen ökade bara sina förmögenheter med 20 procent, men percentilerna 50 till 90 ökade med 85 procent, 90-99:e percentilerna ökade förmögenheten med 106 procent, och topprocentens förmögenheter ökade med 117 procent. (s. 40) De stora ökningarna på bostadspriserna förklarar varför förmögenheterna vuxit så mycket snabbare än inkomsterna.

Kapitel 4 kartlägger skillnader mellan stad och land, eller närmare bestämt tre kategorier: (a) Oslo och Bærum, (b) de tre andra storstäderna Bergen, Stavanger och Trondheim, och (c) resten av landet. Oslo har en mer konjunkturberoende utveckling än de andra grupperna, och Oslos fördel mot de andra blir därmed störst i boom-perioderna 2004-2007 och 2014-2017. Vad gäller förmögenheterna har Oslo ett klart framsteg, som också ökar allra mest 2003-2007 och 2014-2017.

Kapitel 5 kartlägger fördelningen av skattebördan. Diagram 5.1 ger en fascinerande bild av hur mycket skatt folk i olika delar av fördelningen har betalat som en andel av sin inkomst. För den nedre hälften av fördelningen (orange linje), vad Piketty brukar kalla "upper middle class", alltså percentilerna 50 till 90 (ljusbrun linje), den översta decilen minus toppercentilen (mörkbrun linje), och så toppercentilen som är den nästan svarta linjen. För de tre första grupperna är skillnaderna vad man förväntar sig: den nedre halvan betalar lägst procent, och toppdecilen störst andel. Men toppercentilen avvek från detta "progressiva" mönster (i bemärkelsen progressiv beskattning) genom att både 2006-07 och 2014-2018 betala lägst procent i skatt! Just som Andreas Cervenka diskuterar för svensk del i Girig-Sverige, utifrån de låga skattesatserna på egenföretagarinkomster, på avkastning på aktier på ISK-konton med flera specialregler.


Kapitel 6 diskuterar de offentliga tjänsternas effekter på inkomstfördelningen. Att få gratis eller nära gratis barnomsorg eller sjukvård är förstås ingen inkomst i snäv bemärkelse, men är en starkt subventionerad konsumtion som påverkar hushållets levnadsstandard, och som även utgör en i realiteten ofrånkomlig pendang till att hushållen betalar (olika mycket) skatt. Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre talar om ett utvidgat inkomstbegrepp (utvidet inntekt) och visar att de offentliga tjänsterna utgör en större del av den utvidgade inkomsten för den lägre halvan av fördelen än för de övre grupperna. "For de nederste 20 prosentene av inntektsfordelingen utgjør kommunale tjenester i gjennomsnitt 21 prosent av utvidet inntekt og for topp 1-prosenten utgjør de rundt 1 prosent av utvidet inntekt." (s. 75) Gini-koefficienten reduceras med 2 procentenheter när de offentliga tjänsterna räknas in.

Kapitel 7 jämför utvecklingen i Norge och USA. Datat om USA hämtas från en rapport från Congressional Budget Office från 2021, The Distribution of Household Income, 2018. Över perioden 2001-2018 växte hushållens inkomster i genomsnitt med 25 procent i USA och med 50 procent i Norge. Den lägsta femtedelen av fördelningen hade faktiskt bättre inkomsttillväxt i USA (+35 procent) än i Norge (+21 procent), och toppercentilen hade bättre i Norge (+187 procent) än i USA (+45 procent). Inkomstfördelningen är dock jämnare i Norge; topprocenten får 13 procent av inkomsterna där mot 17 procent i USA. Norge har ett mer omfördelande skattesystem bland de lägsta 99 procenten, men mer regressivt för toppercentilen. Se diagram 7.3.

Däremot är den offentliga sektorns tjänster mer omfattande, ambitiösa och omfördelande i Norge än i USA.

I slutsatserna betonar de att inkomstojämlikheten ökat i Norge under 2000-talet: Gini-koefficienten med deras mer omfattane mått har ökat från 0,27 år 2001 till 0,35 år 2018. Detta beror både på stora brutto-inkomstökningar i toppen, och på regressiv beskattning i toppen.

Utifrån de stora problemen med att jämföra inkomstfördelningen i de nordiska länderna -- se inlägget om Barth et al (2021) och inlägget om skillnaderna i toppinkomstandelar i nationella studier och i World Inequality Database -- så är det väldigt hjälpsamt med en studie som presenterar ojämlikhetsestimaten steg för steg med olika metoder och tillägg. Det vore toppen med en motsvarande studie för Danmark, en för Finland och en för Sverige, så att man kunde bryta ner på ett mer precist sätt vilka skillnaderna är i inkomster och inkomstfördelning mellan länderna.


referens
Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad og Arnstein Vestre (2021) "Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre", Statistisk sentralbyrå Rapporter: 2021/33. Läs här.

Drivkrafter bakom inkomstojämlikhet i rika länder


Vad har gjort att inkomstojämlikheten utvecklats på olika sätt -- ofta ökat, men inte alltid -- i de rika länderna sedan 1980? Nationalekonomerna Brian Nolan, Matteo G. Richiardi och Luis Valenzuela ger i en artikel från 2019 en översikt över vad som hänt. De fokuserar på fördelningen av disponibel inkomst, alltså inkomst efter skatter och transfereringar, på hushållsnivå, alltså med justeringar för antalet personer i hushållet. Vidare så väljer de att fokusera på Gini-koefficienten som tar in hela fördelningen och är särskilt känslig för förändringar i mitten av fördelningen. Det är alltså en ganska olik approach jämfört med toppinkomst-litteraturen som fokuserar på toppinkomster och fördelningen före skatter och transfereringar. (s. 1287) Deras huvudsakliga källa är Luxembourg Income Study som, framhäver de, "has been employed in seminal studies of inequality and poverty such as Atkinson et al. (1995) and Gornick and Jäntti (2013)," och OECD:s Income Distribution and Poverty dattabase, som "has been central to OECD publications on inequality and poverty such as Growing Unequal (2008), Divided We Stand (2011) and In It Together (2015)." (s. 1287) LIS har data i "vågor", insamlade ungefär vart femte år sedan 1975, men ofta bara sedan 1990-talet; OECD:s IDPD hade från början också bara data för vart femte år eller så men har för senare år årliga data; för många länder börjar OECD-databasen dock bara 2004. För varje land använder de den källa som låter dem ta längst bak i tiden: oftast är det LIS, men t ex för Sverige är det OECD. Vi ser Gini-koefficienten för disponibel inkomst det första året i tabell 1, med en jämförelse med Ginin för det sista året med data. Jämförelsen här stöder också att Sverige haft en kraftig ökning av ojämlikheten: +0,083 vilket är den största ökningen i tabellen; tvåa kommer Slovakien med +0,081, trea kommer USA -- som förstås började på en mycket högre nivå -- med +0,071, och fyra kommer Storbritannien med +0,067.

Så här sammanfattar Nolan, Richiardi och Valenzuela utvecklingen i Norden (förutom Island för vilket data börjar bara 2004):

"Among the traditionally low-inequality Nordic countries, Finland and especially Sweden saw pronounced increases in inequality. Norway had a more modest but still substantial rise, whereas for Denmark the Gini was little changed." (s. 1287)

Om vi jämför denna rangordning med den som WID.world ger för pretax income sedan 1980 så ser det där snarare ut som att Danmark haft störst ökning av inkomstspridningen, till 2016-17 som är de sista åren med riktiga data, medan de andra tre är på ungefär samma nivå, från att toppercentilen hade ungefär 6 procent av inkomsterna 1980 till ungefär 10 procent av inkomsterna 2016-17. Nolan et als jämförelse går ju bara till år 2013 men det ser ungefär likadant ut. Vi kan också ta in en jämförelse som fyra OECD-ekonomer, Pareliussen et al, gjort mellan utvecklingen av pre-tax och post-tax ojämlikhet. Jag har bloggat om den artikeln innan men lägger in ett intressant diagram därifrån här med:

Här handlar jämförelsen om perioden från mitten av 1990-talet till 2014. Sverige har störst ökning av Gini för disponibla inkomster (+7 punkter), Danmark näst mest (+5) och Finland och Norge mindre (+3,5 och +2,5). Ordningen är alltså inte samma som Nolan et al ger -- där är det Danmark som har minst ökning. Att Sverige har mest är däremot konsekvent mellan studierna.

Nolan et al gör också en jämförelse mellan fyra olika källor: LIS, OECD:s IDD, Chartbook of Economic Inequality, och GINI Project Database, vad gäller hur Ginin för disponibel inkomst förändrades från 1980 (eller första tillgängliga år) till 2007. Danmark är +-0 i LIS, +0,02 i IDD och +0,03 i GPD; Finland är +0,05 i LIS (1987-2007), +0,06 i IDD, +0,05 i Chartbook, och +0,06 i GPD; Norge är +0,02 i LIS, +0,03 i IDD, +0,04 i Chartbook; Sverige är +0,04 i LIS (1981-2005), +0,06 i IDD (1981-2007), +0,09 i Chartbook, och +0,10 i GPD. Nolan et al diskuterar skillnader mellan dataseten och skillnader mellan dataset:

"It is clear that the data source employed matters, so comparative studies relying on either the LIS or OECD databases, as most do, will not always be incorporating the same trends. Although there are question marks for certain countries, overall these figures show that about two-thirds of the countries have a significant increase in inequality from around 1980 up to just before the economic crisis, with an average increase of about four Gini points. However, while a simple summary along the lines of ‘Income inequality has increased in most rich countries since around 1980’ is valid as far as it goes, this clearly risks obscuring major, consequential differences in country experiences. " (s. 1290)
En intressant pendang till detta är att de betonar -- liksom Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) i toppinkomststudien av Norge och Gabbuti och Gomez Leon (2021) i en social tables-studie av Italien 1900-1950 -- att ojämlikheten utvecklas i episoder, inte linjärt:

"This also relates to the key point, as emphasized, for example, by Förster and Toth (2015), that increases in inequality have often occurred in discrete ‘episodes’ rather than in a consistent fashion over time – with the example of the United Kingdom, where most of the increase in the Gini was concentrated in the Thatcher period of the early-/mid-1980s, being only one example." (s. 1290)
De jämför också med toppinkomst-estimat från skattedata, alltså pre-tax och utan hushållsekvivalenta justeringar. Mellan 1980 och 2007 ökade toppercentilens andel med mindre än 1 procentenhet i Danmark, med 3,9 procentenheter i Finland, med 3,9 procentenheter också i Norge, och med 5,8 procentenheter i Sverige. (Tabell 3.)

Diskussionen om drivkrafter bakom förändringarna börjar med globaliseringen, går vidare med teknisk utveckling, fortsätter med kategorin "Finance, Monetary Policy, Macro-economic Cycles and Shocks", för det fjärde "Labour Market Institutions and Market Power", och för det femte "Product Market Power". Den sjätte faktorn är demografi, hushållsstruktur och arbetskraftsdeltagande, och till slut är den sjunde omfördelning genom skatter och transfereringar. Diagrammet som jag klistrat in ovan sammanfattar dessa olika faktorer.

Vad gäller globalisering så kan ökad handelskonkurrens och sortering mellan bättre och sämre företag öka löneojämlikheten, och ökad konkurrens om vd:ar mellan länder kan också öka vd:ars inkomstfördelar jämfört med arbetare. Att Indien och Kinas arbetskrafter klivit in på den globala arenan har antagligen också sänkt löneandelen i de rika länderna, vilket ökar ojämlikheten. (s. 1293-1294). Helpman (2016) i hans utvärdering av globaliseringens effekter menar att den ökat löneojämlikheten, men bara kan förklara en liten del av helhetens utveckling. Autor et al (2016) i deras mycket kända paper om Kina-effekten finner att jobb försvann och att lönerna fortfarande var lägre i mer påverkade områden tio år senare, men Krugman påpekar att de 985 tusen industrijobb som Autor et al menar försvann till Kina, bara var en femtedel av den totala mängd industrijobb som försvann i USA under de undersökta åren 1999-2011.

"Hakobyan and McLaren (2016) derive an analogous picture when studying the consequences of Mexican competition through North American Free trade Agreement (NAFTA) on US workers. Although they find little effect on the average worker, blue-collar workers in most ‘NAFTA-vulnerable’ locations did suffer considerable wage losses, effect which intensifies in ‘NAFTA-vulnerable’ industries. Similar local disparities are documented for Germany by Dauth et al. (2014), where job losses and lower wages occurred in regions facing import-competition from China, whereas the opposite occurred in export-intensive regions. For further examples with more or less similar results, see Balsvik et al. (2015) for Norway, Crozet and Orefice (2017) for France, Foliano and Riley (2017) for the United Kingdom and Nilsson Hakkala and Huttunen (2016) for Finland." (s.1295)
Ojämlikheten kan också ha ökat genom ökad skatte-konkurrens och ökat skattesmitande som möjliggjorts av enklare kapitalrörelser över gränserna.

Vad gäller teknologisk förändring så handlar det i hög grad om Tinbergens ‘race between technology and education’: vad för typ av jobb skapas, med vad för typ av efterfrågan på högutbildade respektive lågutbildade anställda, och hur ser utbildningssystemet ut? SBTC räcker inte, säger Nolan et al, men polarisering på arbetsmarknaden kan mycket riktigt leda till ökad inkomstojämlikhet.


referens

Brian Nolan, Matteo G. Richiardi och Luis Valenzuela (2019) "The drivers of income inequality in rich countries", Journal of Economic Surveys Vol. 33 No. 4.

måndag 29 augusti 2022

Varför ser ojämlikheten (toppinkomstandelar) i Norden så olika ut med olika källor?

Hur har inkomstojämlikheten -- definierat som andelen som går till den procent som tjänar mest -- utvecklats i Norden de senaste fyrtio åren? För varje nordiskt land finns det en given utgångspunkt för att studera toppinkomstandelarna över tid: Atkinson och Sögaard (2016) för Danmark, Roikonen (2021) för Finland, Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) för Norge, och Roine och Waldenström (2008) för Sverige. Så här ser utvecklingen sedan 1980 ut enligt dessa fyra studier:

Här ser vi att den danska serien slutar 2010 och den svenska -- hämtad från Daniel Waldenströms hemsida, där han uppdaterat serierna från artikeln som publicerades 2008 -- 2013. Man kan då surfa in på World Inequality Database och få mer uppdaterade serier:


Här går alla serier till och med 2020. Men serierna är oroväckande olika de från originalstudierna. Hur kan skillnaderna vara så stora? Jag har gått in och kollat i serie-beskrivningarna. En första sak man kan tänka på är att 2018, 2019 och 2020 i alla fyra länder är extrapoleringar, alltså inga riktiga data. De mer substantiella skillnaderna mellan de två diagrammen är:

  • Danmark har en väldigt platt trend enligt Atkinson och Sögaard, till och med en minskande trend ca 1980-1996. Men enligt WID.World ökar topprocentens andel rejält i Danmark under samma tid: från 6,8 procent 1980 till 9,6 procent 1996 och 10,5 procent 1997. Detta medan A & S anger 5,5 procent 1980 och 5,1 procent 1996 och 5,2 procent 1997.
  • Sverige har en långsamt stigande nivå enligt Roine och Waldenström, från 4 procent 1980 till 6 procent under senare hälften av 1990-talet och början av 00-talet. Men enligt WID.World är nivån runt 7 procent 1980 och volatil under 80-talet med en jätteökning under 1990-talskrisen, från 7,8 procent 1992 till 11,5 procent 1995.
  • Finland har skillnader, men inte lika stora som Danmark och Sverige.
  • Norge har en peak 2000 i båda dataseten, men en 2006 (Skatteomläggningen) i AAM men 2008 i WID

Skillnader vad gäller nivåer och skillnader mellan länder:

  • Enligt originalpublikationerna var ojämlikhetsordningen 2010 Norge – Finland – Sverige – Danmark. Enligt WID är ordningen  Norge – Danmark – Sverige – Finland. Danmark ser mycket mer ojämlikt ut enligt WID, medan Finland knappt ökat alls.

Varifrån kommer då skillnaderna?


Så här diskuteras källorna för den svenska toppinkomstandelen, pre-tax:

Summary of data construction by year (see source for details): 1980: interpolated survey + concept correction + tax data, 1981: survey + concept correction + tax data, 1982-1986: interpolated survey + concept correction + tax data, 1987: survey + concept correction + tax data, 1988-1991: interpolated survey + concept correction + tax data, 1992: survey + concept correction + tax data, 1993-1994: interpolated survey + concept correction + tax data, 1995: survey + concept correction + tax data, 1996-1999: interpolated survey + concept correction + tax data, 2000: survey + concept correction + tax data, 2001-2002: interpolated survey + concept correction + tax data, 2003-2013: survey + tax data, 2014-2018: extrapolated distribution using survey data, 2019-2020: extrapolated distribution. Before 1980, pretax income shares retropolated based on fiscal income: see source.
Före 1980 är nivåerna alltså extrapolerade utifrån Roine och Waldenströms serie, men splicade på den nivå som WID själva räknat fram för 1980, utifrån Roine och Waldenström men med någon korrigering för (a) survey, och (b) "concept correction". Som källor anger WID:

Roine, Jesper and Waldenström, Daniel (2010). Top Incomes in Sweden over the Twentieth Century; in Atkinson, A. B. and Piketty, T. (editors) Top Incomes: A Global Perspective, Oxford University Press, chapter 7. Series updated by the same authors.; Blanchet, Chancel and Gethin (2020), “Why is Europe less Unequal than the US?”; Updated by Morgan and Neef (2020), “Regional DINA update for Europe”; Updated by Morgan and Neef (2021), “2021 DINA Regional Update for Europe”; For long run series (full population), Chancel, L., Piketty, T. “Global Income Inequality 1820-2020: The Persistence and Mutation of Extreme Inequality” (2021)

Jag får alltså gå in i Blanchet, Chancel och Gethin (2020) och Morgan och Neef (2020, 2021) för att få en inblick i vad för korrigeringar som gjorts, som gör att WID:s bild ser såpass olika ut jämfört med de fyra nationella studierna.

Blanchet, Chancel och Gethin (2020) är en studie i Distributional National Accounts-inriktningen (DINA). DINA-approachen är känd inte minst för diskussionen om fördelningen efter skatter och bidrag, men jag är intresserad av pretax-fördelningen. Så här definierar BCG pretax income:

"Pretax income corresponds to income after the operation of social insurance systems, but before other types of redistribution. It is equal to factor income, plus pension benefits (17% of national income on average) and unemployment and disability benefits (1.7%), minus the social contributions that pay for them. Contributions and transfers are generally observed in survey data and can therefore be directly removed from or added to individual factor incomes." (s. 9)
Den statistiska enheten är en vuxen person (20 år eller äldre), och för gifta par delar de inkomsten 50-50 mellan de två personerna. Survey-mikrodatat de använder är för det första EU:s Statistics on Income and Living Conditions (EU-SILC) som gjorts årligen sedan 2004, och dess föregångare European Community Household Panel (ECHP) som finns för åren 1994-2001 för 13 västeuropeiska länder. Det andra survey-mikrodatat de använder är Luxembourg Income Study (LIS) som har harmoniserade mikrodata för 26 länder med en del data från 1970-talet, men för de flesta västeuropeiska länderna sedan 1985.

Så här förklarar Blanchet, Chancel och Gethin hur de går tillväga för att bygga serierna från dessa olika källor:

"First, we derive measures of household income inequality from survey microdata. Second, we train a machine learning algorithm to correct conceptual inconsistencies in survey tabulations. Third, we combine survey data with tax data to correct incomes at the top end of the distribution. Fourth, we combine external data sources with national accounts aggregates to distribute unreported national income components." (s. 12)
Proceduren beskrivs i mer detalj i tabell 2:


En grundläggande kommentar man kan göra angående min jämförelse mellan de två diagrammen i början av inlägget är att det inte är konstigt att ojämlikhetsnivåerna är olika i de två diagrammen. WID:s serier har inga ambitioner att reproducera nivåerna från skattedata-studierna; tvärtom så börjar ju WID med surveydata och använder därefter skattedata-studierna för att extrapolera bakåt från givna nivåer. Det gör också att det inte är så konstigt att Danmark går från lägst nivå i skattedata-diagrammet till snudd på högst nivå i WID-diagrammet.

Istället börjar de alltså från surveydatan: de menar att de har survey-data för både pre-tax och post-tax fördelningen för nästan alla länder sedan 2007, och för en längre period för några länder (säkert inklusive de nordiska). De omvandlar post-tax-skattningar i surveys till pre-tax-mått på ett intressant sätt:

"To tackle this prediction problem, we choose to rely on XGBoost (Chen and Guestrin, 2016), a state-of-the-art implementation of a standard, high-performing machine learning algorithm called boosted regression trees. The key idea behind our harmonization procedure is that while the income or consumption concepts we observe are different, they are also related. Using all the cases in which the income distribution is simultaneously observed for two different concepts, we can thus map the way they tend to relate to one another, and convert any source concept to our concept of interest. We provide a detailed overview of the method and results of this imputation procedure in appendix section 1.3. In particular, we show that this approach performs better than more naive ones, such as assuming a single correction coefficient by percentile." (s. 13)

De menar dock att denna procedur inte gör någon större skillnad, eftersom de flesta land-år har både pre-tax och post-tax-mått.

Steg tre är att kombinera surveys och skattedata. Surveys tenderar att missa de rikaste -- som inte vill svara på frågor om sina inkomster -- vilket gör att man underskattar ojämlikheten. (Se Blanchet, Flores och Morgan 2022.) Därför använder Blanchet, Chancel och Gethin "standard survey calibration methods" som justerar upp toppinkomsterna baserat på information från skattedata. Detta har en stor effekt: "Correcting survey-based estimates using top income shares derived from tax data has a large impact on our estimates of the income distribution, because surveys tend to significantly underestimate both the level of top income inequality and its rise since the 1980s in most European countries." (s. 14-15)

Det fjärde steget är alltså att i DINA-anda lägga till inkomst-komponenter som finns i BNP men sällan i inkomstfördelningsstudier: imputed rents (alltså den implicita inkomsten av en bostad som man inte betalar hyra för, eftersom man äger den) från bostäder som folk äger själva, företagsvinster som inte delats ut till aktieägare, och offentliga intäkter som produktskatter. För mina syften torde imputed rents vara den viktigaste faktorn, och den menar de att de täcker enkelt utifrån EU-SILC som inkluderar denna variabel. Utifrån information i EU-SILC så ut för de "a simple statistical matching procedure, using income as a continuous variable, to add imputed rents to the rest of our series".

Man blir ju väldigt nyfiken på hur vart och ett av de här stegen påverkar skattningarna av ojämlikheten. Jag hade gärna sett det för ett land i taget, men figur 1 visar i alla fall effekten för alla 26 europeiska länder i studien tagna tillsammans. För toppdecilens andel kan man jämföra den rosa linjen, som redovisar resultaten från EU-SILC, ECHP och LIS kombinerade, med den mörkröda linjen som korrigerar surveys utifrån skattedata. Skillnaden är remarkabel: med surveys finns det ingen trend alls från mitten av 1990-talet till 2017, medan med korrigering från skattedata ökar andelen frånrunt 32-33 procent i mitten av 90-talet till 35 procent 2017.


 En annan intressant jämförelse är den mellan BCG:s lite budget-DINA och en fullfjädrad DINA-beräkning. Figur Ib gör detta för Frankrike, med en jämförelse mellan BCG:s estimat och de som Garbinti, Goupille-Lebret och Piketty (2018) gjort.


Från detta går de vidare till resultatdiskussionen som handlar rätt mycket om skillnaderna i ojämlikhet mellan Europa -- och inom Europa jämförs norra, västra och östra Europa -- och USA, och varför dessa skillnader uppstår. Men det är ju inte vad jag är intresserad av här.

Jag går istället vidare med att kolla på Marc Morgan och Theresa Neefs "2020 DINA Update for Europe" (pdf). Morgan är Västeuropa-koordinator på World Inequality Lab i Paris, och Neef är Östeuropa-koordinator. Uppdateringarna för det senaste året kommer huvudsakligen från EU-SILC. För några få länder, framför allt Frankrike och Österrike, är uppdateringarna mer omfattande:

"Some country-based researchers are currently working on producing distributional national accounts for their countries at a greater level of detail and precision than the estimates of this update. Austria and France are the only two countries included in this update that have followed this strategy to date (see Table 1). The results for other countries should gradually come out over this academic year. These concern the cases of Belgium, Germany, Spain and Sweden. We expect that more countries will be added to this list over time. This is desirable as it will improve cross-country comparability." 

Tabell 1 sammanfattar uppdateringarna. Jag har bara klippt ut två fjärdedelar, men de visar i alla fall Danmark, Finland, Norge och Sverige. (s. 2)


Metodologin sammanfattar Morgan och Neef helt enkelt som BCG, alltså Blanchet, Flores och Morgan, som börjar med surveys och  gör justeringar i tre steg, först med skattedata, och sen med "missing income compnents". Morgan och Neefs studie ger alltså inga nya justeringar till datat i diagrammen ovan jämfört med BCG.

Vilka är topprocenten i Europas inkomstfördelning?

 

Mycket forskning har de senaste tjugo åren ägnats åt inkomstfördelningen mätt som andelen av inkomsterna som går till den procent som tjänar mest, eller den tiondel som tjänar mest. Men vilka är de här anonyma toppercentilerna eller toppdecilerna? OECD-ekonomen Oliver Denk kartlägger i ett paper från 2015 topprocenten i 18 europeiska länder.

Han använder en Eurostat Structure of Earnings Survey (SES) från 2010 som har information för 10 miljoner anställda i Europa (6 % av de anställda i dessa länder), inlämnad från arbetsgivarna. Här täcks alltså bara anställda, inte egenföretagare. För att se till att resultaten är representativa för de anställda i stort så jämför Denk också med några nationella studier, som en av Brewer, Sibieta och Wren-Lewis (2014) om Storbritannien. SES-datat verkar i vilket fall vara representativt för topprocenten i arbetsinkomster och bland de anställda, medan det förstås inte gör ett bra jobb med att täcka kapitalinkomster och egenföretagare.

Huvudresultaten är följande karakterisering av toppercentilen i Europa.

"The top 1% tend to: be in the 40s and 50s; be men; have a tertiary education degree; work in finance, manufacturing, or wholesale and retail; and be employed as chief executives or in other senior management positions. 70% among the top 1% are between 40 and 59 years old, while workers in this age group make up half of all other employees. 80-85% among the top 1% are men versus 50-55% among the bottom 99%. The share of men among the top 1% exceeds 90% in two countries: Germany and Luxembourg. 80-85% among the top 1% completed tertiary education, compared with 30-35% among the bottom 99%. Half of the top 1% are employed in finance, manufacturing, or wholesale and retail. 15% of them are chief executives or senior officials and another 45% corporate managers. " (s. 7)
Diagrammen märkta E och F ovan visar karakteristiska för den svenska topprocenten (blå staplar, jämfört med botten 99 % i grå staplar) specifikt: deras branscher och deras yrken. Vi ser att det är tillverkningsindustri, handel, finans, "professional services" och sjukvård som dominerar. Sjukvård är en viktig sektor i de 18 ländernas topprocent överlag, säger Denk, och det är väl helt enkelt läkare som det handlar om -- med tanke på att måttet bara gäller för anställda, inte för företagare eller kapitalägare, så är det kanske inte så konstigt att läkare är en hyfsad andel av topprocenten av inkomsterna.

 

referens

Oliver Denk (2015) "Who are the top 1% earners in Europe?", OECD Economics Department Working Papers No. 1274. Läs här (pdf).