Inkomstojämlikheten i Italien på lång sikt

Ekonomisk-historikern Giacomo Gabbuti presenterade 2020 en ny långsiktig serie på den funktionella inkomstfördelningen i Italien. Huvudserien för löneandelen syns i diagrammet ovan: en nivå runt 50 procent 1895-1940 med undantag för kraftiga fluktuationer runt första världskriget (först ner, sen upp). Sedan ett trendbrott efter andra världskriget, då nivån ökade till runt 65 procent, en nivå som sedan var ganska konstant till 2015, då serien slutar. (Om än med en variation på så sätt att nivån var lite högre ca 1970-1985 och lägst ca 1990-2000.) Siffrorna från 1895 till 1950 är Gabbutis egna beräkningar; de från 1951 till 2015 är från Torrinis nationalräkenskaper.

Gabbuti säger i diskussionen av resultaten att den enorma ökningen från mitten av 1940-talet till mitten av 1950-talet nästan är större än man skulle kunna tro, men att den består med olika specifikationer. (s. 10-11) Han påpekar också att löneandelen före 1945 var påtagligt låg i Italien, lägre än i andra europeiska länder, vilket också har att göra med att lönenivåerna var låga. (s. 11) Han relaterar resultaten till tidigare forskning på ett intressant sätt:

"Starting from the pre-WWI period, labor shares are partly at odds with economic historians’ view of early Italian industrialization. Looking at indicators, such as personal income inequality, and drawing on theoretical insights such as factor prices convergence in the Atlantic economy, Toniolo (2003) stressed the “benevolent” aspects of an industrialization that had benefitted most of Italians. Amendola and Vecchi (2017) showed the absence of any Kuznets-like relationship in this period. In fact, neither wages nor labor shares followed the trend expected in a labor-abundant, emigration country such as Italy. According to Zamagni (1984), “the shift of the distribution of income in favor of profits is quite obvious” in the Giolittian period. Italian real wages in industry were on the rise, growing faster than in most other countries, but did not keep the pace of productivity, implying “an accelerated accumulation of profits”. Factor shares offer a “balanced” view, in between the optimistic reading based on personal income distribution, and the pessimistic evidence on industrial wages. Italian workers enjoyed a low, constant share of national income—despite the impressive migration flows of the period, and the increase in the strength of the trade unions." (s. 11)

Jag tänker att det låter rimligt att löneandelen kan varit särskilt låg under fascismen, med tanke på den italienska fascismens styrkemässiga ursprung i godsägarnas aktivism mot fackföreningar och strejker på 1910-talet, och fascismens betoning på nationell ekonomisk styrning och militarisering. Diskussionen om Kuznetskurvor och Toniolos (2003) optimistiska tolkning av industrialismens positiva effekter på inkomstfördelningen är så sett lite förvirrande för mig: jag tror absolut på att industrialismen minskade ojämlikheten i många kontexter (t ex den svenska), men om industrialiseringen sammanfaller i tid med en övergång till en fascistisk regim så tänker jag att det blir svårare att utläsa industrialismens effekter i sig.

I vilket fall, så övergår Gabbuti från denna makrodiskussion med fokus på det långa loppet, till en diskussion i sektion 5 av artikeln av kortsiktiga fluktuationer. För perioden före WW1 så talar löneandelarna emot Toniolos (2003) optimistiska tolkning, säger Gabbuti: löneandelen fluktuerade men runt en låg nivå. Under WW1 ökar löneandelen först men lider sedan en katastrofal minskning om 12 procentenheter, vilket inte är helt olikt helt andra ekonomier som Argentina, Danmark, Sverige, Spanien och Norge. Det är inte inflationen under kriget, säger Gabbuti, som förklarar löneandelens utveckling, för staten kontrollerade löner och priser och höll medvetet lönerna nere till vinsternas gunst. [1]

År 1919 börjar en ny period i löneandelens utveckling i Italien. 1919-20 inträffar de så kallade röda åren (biennio rosso), utmärkta av en skarp radikalisering av arbetarklassen, inte minst, säger Gabbuti, i protest just mot den skarpa sänkningen av lönerna och löneandelen under de föregående åren. Arbetarna strejkar och organiserar sig i fabriksråd och driver fram reformer som 8 timmars arbetsdag införd i februari 1919. 1921-22 uppnås den högsta nivån som löneandelen tar före 1945. Hösten 1922 tillträder dock Benito Mussolini som ny premiärminister, efter fascisternas paramilitära "marsch mot Rom", och ersätter den sittande liberala regeringen och inleder den fascistiska epoken i italiensk historia. Under 1920-talet faller löneandelarna igen (likt under Pinochets tid i Chile, säger Gabbuti med referens till Girardi och Bowles 2018), med en lågnotering om 44 procent år 1929, efter vilket löneandelen stiger inte på grund av någon positiv utveckling av lönerna, utan tvärtom på grund av att vinsterna föll oproportionerligt mycket i och med Depressionen. Under andra världskriget når löneandelen nya bottennivåer 1942-44, relaterat till den korporatistiskt och militaristiskt styrda ekonomin och arbetsmarknaden. (s. 14-15)

Den mycket kraftiga ökningen av löneandelen under 40-talets andra halva är som vi sett ovan den enskilt största händelsen i löneandelens historia i Italien sedan 1895. Så här ramar Gabbuti in diskussionen om denna utveckling:

"World War II was a catastrophe for Italy and its economy, but it marked the transition from fascism to democracy. Italy soon “returned to the pre-war levels of output”, despite the pessimistic expectations of the times. The country was rebuilt in a radically changed international environment: after years of autarky, Italy quickly dismantled controls, and returned very early to free trade (Boltho 2013). This could fit two of the main narratives on long-run increases in labor shares (Gollin 2002): at least in some key industries, Italy became able to adopt new technologies, while the increased international competition could have 
reduced the market power of capital owners. The immediate increase in real compensation would reflect an increased marginal product of labor. At the same time, the reopening of international trade promoted an increase of export sectors, characterized by higher productivity and remuneration, at the expense of sectors where labor accrued a lower share, generating a positive composition effect (Fenoaltea 2011, pp. 255–257). Due to unsatisfactory evidence, Giordano and Zollino (2017) ruled out, however, the possibility of reaching “strong conclusions” on the evolution of mark-ups in the 1940s. If anything, one of their estimates would suggest an increase in the first Republican decades.
An alternative, complementary explanation relies on institutional factors. Scholars working on the history of Italian institutions stressed that the Republican Constitution represented a fundamental break, not only with fascism, but also with the “liberal” period, especially in terms of workers’ protection. After the end of Fascism, Italian workers enjoyed new political and civil rights (Amendola et al. 2017, pp. 475–479). Indeed, the late 1940s were very intense in terms of industrial relations. As discussed by Musso (2011, 175-181), from March 1943—when major strikes occurred in Turin and Milan—big factories, whose employment share had grown during the war mobilization, became the main battlefield of the “home front”, accelerating the collapse of the fascist regime. Strikes and industrial conflict continued after the war, since summer 1945 (Musso 2011, 200–207). ..." (s. 15-16)

Det handlar alltså om två olika tolkningar: för det första en mer marknadsorienterad tolkning som bygger på den italienska ekonomins öppning mot världen i och med fascismens fall, för det andra en mer institutionell tolkning som fokuserar på demokratiseringen och fackets ökade styrka efter fascismens fall. Här pekar Gabbuti t ex på att 1949 efter 1962 och 1969 var det största strejkåret någonsin vad gäller arbetstimmar förlorade i strejker.

Diskussionen av 1950- och 60-talen börjar med en diskussion av arbetarhistorikers perspektiv på 1950-talet som svåra år för facken, efter att den tidigare enade fackföreningsrörelsen 1948 spluttrats i en socialistisk, en republikansk, en kristdemokratisk och en kommunistisk organisation. Men Torrini pekar på att löneandelen steg under perioden, eftersom arbetare flyttade från jordbruket där löneandelarna var låga till industrin där de var högre, och Gabbutis data bekräftar denna bild.

I nästa sektion diskuterar Gabbuti hur den funktionella och den personliga inkomstfördelningen samvarierat i Italien: han för samman sin löneandelsserie med Gini-koefficienter producerade av Amendola och Vecchi (2017, kap i Measuring Wellbeing: A History of Italian Living Standards) baserat på hushållsbudgetar. Den första grafen (Figur 7) som relaterar de två plottar dock inte de båda, utan extrapolerar Gini-estimaten för spridda år utifrån den årliga serien i löneandelen. Att döma av Gini-estimaten så var Ginin i alla fall runt 50 år 1901, därefter runt 45 1911, 1921 och 1931, och föll därefter till runt 40 år 1951.

I slutsatserna betonar Gabbuti att "In historical perspective, Italy emerges as a country where workers accrued a relatively small share of the national income, from the unification of the country in 1861 to World War II. Only after 1945, and very abruptly, labor shares converged to the European average." (s. 19) Han menar också att likt i Spanien, studerat av Prados de la Escosura (2008), så fångar variationerna i faktorandelarna antagligen större delen av variationen i ojämlikheten före 1945, medan ekonomin sedan dess blivit mer komplex och att skillnaderna inom löntagargruppen blivit viktigare. Mer generellt så menar han att "Compared to long-run estimates of personal income inequality, labor shares reveal the occurrence of “key distributive episodes”, in the sense of Atkinson (1997): most notably in the aftermaths of major shocks, such as the Great War, the March on Rome, and the Great Depression." Jag antar att man måste förstå denna kommentar mot bakgrunden att Amendola och Vecchis Gini-koefficienter före 1970 bara finns för vart tioende år 1901-1951 (och utan data för 1941) vilket gör att det blir svårt att analysera effekterna av specifika händelser och episoder, medan de årliga data som Gabbuti tagit fram tvärtom möjliggör sådan analys. Han säger också att: "Historically, Italian labor shares have been elastic to the evolution of capital-labor relationships, from unionization to reduction in worked hours, to the expansion of labor and social rights. Applied to medium-run analysis, labor shares reveal the impact of changes in labor market institutions and bargaining—that is, a fundamental political dimension of inequality." (s. 20) 

 

Fem år senare kom Gabbuti tillbaka med ännu en högrelevant studie av italiensk historisk inkomstfördelning. Denna gången tillsammans med María Gómez-León, och denna gång har de producerat Gini-koefficienter för varje år från 1901 till 1950, med hjälp av social tables-metoden. Deras artikel börjar så här:

"In recent years, scholars have debated the drivers of economic inequality, with key studies highlighting the “egalitarian” effects of major shocks—like wars and crises—in reducing inequality (Scheidel, 2018; Alfani, 2021). This view fits the interwar period, when advanced economies experienced a marked reduction in inequality following the two world wars and the Great Depression (Milanovic, 2016; Piketty, 2014). Yet, new evidence reveals substantial cross-country variation during this era, especially in right-wing authoritarian regimes, which often diverged from the expected egalitarian trend (Bartels 2019; Gomez-Leon and de Jong 2019). These patterns underscore the role of political context and power relations in shaping inequality (Alfani, 2021; Scheidel, 2024). Italy’s interwar experience —marked by the rise of Fascism amid major global shocks and domestic policy realignments—offers a striking case." (s. 1)

Vår studie, säger Gomez Leon och Gabbuti, bidrar med en studie av Italien som visar att ojämlikheten inte föll överlag som "the international debate" säger, utan att all minskning av ojämlikheten koncentrerades till två episoder: de två röda åren 1919-1920, och så åren efter 1945 och fascismens fall. Detta visar gentemot den krigsfixerade litteraturen att krig inte har någon ensidigt negativ effekt på ojämlikheten utan att krigens effekter beror på "the broader political and institutional context—such as how wars are financed, labor mobilization, and the balance of power between capital and labor." (s. 1-2) Studien visar också att fascismen, etablerad efter Marschen mot Rom 1922, hade regressiva effekter, först genom att gynna medelklassen och sedan genom att gynna kapitalinkomsterna. 

Litteraturöversikten börjar återigen med analysen att ojämlikheten föll i mitten av 1900-talet. de beskriver det så här: "There is a broad consensus that middle decades of the 20th century – marked by two world wars, the collapse of global trade after the Great Depression and the dissolution of empires – brought about a sustained reversal of the prior long-run rise in inequality, at least in advanced economies." Meningen slutar med en fotnot och i fotnoten refererar de överlag till Pikettys Capital (2014) och Milanovics Global Inequality (2018), samt mer specifikt till toppinkomstandelar hos Piketty, toppförmögenhetsandelar från Alvaredo, Atkinson och Morelli (2018) och Albers, Bartels och Schularick (2022) och förmögemhet-till-inkomst-ratios från Piketty och Zucman (2014). Men, säger de, fallstudier pekar på stora variationer: t ex Gomez-Leon och de Jongs (2019) studie av Storbritannien och Tyskland under mellankrigstiden, Bartels (2019) om toppinkomstandelar i Tyskland, Prados de la Escosura (2008) om inbördeskriget och Francoismen i Spanien, och Nikolic et al (2024) om Bulgarien och Tjeckoslovakien. 

Italien är ett passande case här, med dramatisk utveckling under första världskriget, två röda år 1919-1920, och därefter Mussolini-fascismen från 1922 och framåt. Så här beskriver de fascisternas fördelningspolitik:

"During its early years in power (1922–1930), the Fascist regime promoted pro-business and austerity policies, reversing many postwar reforms (Mattei, 2022). Privatizations and the dismantling of state controls from the war period boosted investor confidence and benefited large firms (Bel, 2011; Segreto, 2002). These policies were soon followed by a tightening of labor rights, suppression of independent unions and aggressive wage cuts (Zamagni, 1975; Musso, 2016), all of which restored profit margins and improved the relative position of the middle classes (Sylos Labini, 1974; Gabbuti, 2022).
A key turning point came in 1925–1926, with the Quota 90 policy, which abruptly revalued the lira (Cohen, 1972). While this harmed exporters, it was accompanied by wage deflation and a corporative labor regime that strongly favored employers (Segreto, 2002, p.83; Zamagni 1975, p.538).3 Additional legislation protected incumbent professionals, limited female labor participation—especially in the public sector—and helped preserve the social status of the self-employed and white-collar workers (De Grazia, 1992; Morris, 1996; Turi, 1994). Also during the 1930s, in response to the Great Depression, policies prioritized the industrial sector, channeling resources toward manufacturing (Gualerni, 1976) and implementing further wage reductions (Zamagni, 1975, p. 539; Mattesini and Quintieri, 2006).

In the 1930s, the invasion of Ethiopia (1935) and the subsequent international sanctions, while creating further profit occasions for Italian corporations (Turtur, 2024), led to the abandonment of the Gold Standard and the launch of autarkic policies. Rather than being 
centrally imposed, these measures were developed in close coordination with industrial elites and offered significant incentives to firms, including tax breaks and a growing domestic market (Bertilorenzi et al., 2022, p. 4; Segreto, 2002, p. 87).
During World War II, despite this support for industry, Italy lacked the necessary industrial and organizational capacity to replicate the wartime mobilization of World War I. Economic activity contracted from the early years of the conflict (Zamagni, 1998, pp. 213–214) and inflation surged dramatically. The collapse of the Fascist regime and the liberation of the country in 1945 marked a turning point, paving the way for institutional and social reforms. ..." (s. 2-3) 

Det är alltså intressant att forska om ojämlikhet i Italien under 1900-talets första halva, säger de, men existerande data ger inte hela inkomstfördelningen och ger bara ett fåtal år. Därför konstruerar de social tables.De följer Milanovic, Lindert och Williamson (2011) i att skapa en social table för den aktiva befolkningen, från folkräkningarna; överlag så representerar grupperna i deras tabeller 52 procent av hela befolkningen (tabellen saknar ju barn, pensionärer osv).

 

 

referenser

Giacomo Gabbuti (2020) "Labor shares and inequality: insights from Italian economic history, 1895–1970", European Review of Economic History, pre-published online.

María Gómez-León och Giacomo Gabbuti (2025) "Wars, Depression, and Fascism: Income Inequality in Italy, 1901-1950", Explorations in Economic History 98: 101715.

fotnoter

[1] "According to Dogliani (2014), “during the Great War, Italy, more than other countries, experimented an authoritarian system of control, that forced civil society to military discipline without effective parliamentary control”. Wages declined until the end of the war, even if mass conscription made the economy almost “fully employed” (Galassi and Harrison 2005, p. 287), possibly because trade unions were not involved in the “Mobilization Committees” until 1917. The war effort was managed in an extremely disappointing way: inspectors were recruited “mainly from the limited population of managers, engineers, and industrialists”; procurement was managed “in arbitrary and mysterious ways” (even orally!), creating “favoritism, cronyism and corruption” (Galassi and Harrison 2005, pp. 279–286). According to Martinelli (2015), “the year 1917 was the truly critical year of the whole war for the Italian society”, and “unrest seemed to gain momentum”. The definite evidence on the real nature of the shock comes from private consumption, that collapsed even more abruptly than labor shares from 1914 to 1919 (figure 5). The slowdown in industrial production (peaking in 1917, before the military disaster of Caporetto) reflected the “physical” impossibility of expanding it further. This resounds in the letters by Italians soldiers, obsessively referring to the lack of food experienced in the trenches (ADN 2017)." (s. 13)

Social tables-metoden och 1800-talets inkomstojämlikhet

Tidigare i år publicerade något av ett all star team inom historisk ojämlikhetsforskning -- Philipp Erfurth, (Bologna), María Gómez León (Valencia), Giacomo Gabbuti (Pisa) och Branko Milanovic (CUNY) ett working paper som diskuterar hur man kan använda social tables för att mäta historisk inkomstojämlikhet. Social tables som metod har diskuterats här många gånger förr, t ex i inlägg om Variationer i inkomstojämlikhet i förmoderna samhällen (om Milanovic 2018), inkomstfördelningen i Italien 1900 till 1950 (om Gómez León och Gabbuti 2021, WP), historisk inkomstojämlikhet i Afrika, eller ekonomisk ojämlikhet i Latinamerika och Afrika 1650-1950. Men kort sagt så kan man väl säga att ST är en metod för att beräkna inkomstfördelningen (och den totala inkomsten) utifrån två parametrar: andelen av den vuxna befolkningen som befinner sig i olika, mer eller mindre brett definierade sociala grupper, och medelinkomsten för varje grupp.

Styrkan med ST-metoden, säger Erfurth et al, är för det första att den möjliggör att man beräknar inkomstfördelningen i kontexter där man inte har hushållssurveys eller skattedata (som ju används t ex av Piketty).[1] För det andra, "social tables are intuitive and 'historical' as they are based on a class structure that reflects historical realities" (s. 4). Man kan utifrån sin kunskap om den samhälleliga kontexten anpassa indelningen i grupper och så fånga socialt viktiga skillnader, och förhoppningsvis kunna begränsa heterogeniteten inom grupperna. För det tredje, att även om det finns tabulerade skattedata som låter en studera toppinkomsttagarna, så låter ST en också studera strukturomvandling och dess effekter på olika grupper, och skillnader bland arbetare, inklusive mellan män och kvinnor, vilket man inte kan göra med toppinkomstdata.

Erfurth et al fokuserar sin studie på perioden mellan 1815 och 1914, "the era of the concert of Europe that ended with WW1" (s. 4) och möjligheterna att jobba fram en gemensam analysram för denna period med hjälp av social tables. De börjar sin diskussion med en kortfattad översikt över de existerande studierna för denna period. Latinamerika är välrepresenterat, medan det bara finns en enda lång serie för ett land i Afrika, och det är Ghana. För Europa pekar de särskilt på studien av Tyskland och Storbritannien av Gómez León och de Jong (2019) och Östeuropa av Nikolic et al (2024); Erfurth et al menar att dessa bredare studier visar att t o m i relativt välstuderade länderr som Frankrike, Tyskland eller Japan vet vi inte riktigt när "Great Leveling" efter 1945 (! Jag skulle datera den till 1920 och framåt) började påverka den breda majoriteten arbetare, och litteraturen har fokuserat oproportionerligt på policies som påverkade toppinkomsttagarna (som höga marginalskatter) och mindre på "transformative changes such as the welfare state, nationalization, and the like." (s. 6)

Milanovic (2024) har nyligen använt Bourguignon-Morrisson-approachen till global ojämlikhet, som bygger på BNP per capita för olika länder i kombination med något mer eller mindre väl underbyggt antagande om fördelningen inom länderna. Utifrån detta menar M att ojämlikheten, globalt sett, ökade under 1800-talet och fram till 1950, men det är svårt att säga när vi saknar kvalitativa estimat för ojämlikheten inom många länder. Det behövs alltså av flera skäl fler social tables-studier av 1800-talet.

Sektion 3 ägnas åt en metodologisk diskussion av ST-metoden. Här börjar de med att referera artikeln av von Fintel, Links och Green (2023) som pekar särskilt på fyra problem för att göra jämförbara ST-estimat: ojämlikheten/spridningen inom grupper, överlapp mellan grupper, antal grupper, och utmaningar gällande att beräkna storleken på toppen- och botten-gruppen. von Fintel, Liks och Green efterfrågar "greater cohesion and agreement in producing comparable estimates that can give a global view of historical inequality" med hjälp av ST. Här lägger Erfurth et al till ytterligare några dimensioner av vad man bör tänka på om man ska göra sådana jämförbara studier. 

De börjar med principen om extern validering. På ett sätt är ju styrkan med social tables-approachen att man i en och samma process, baserat på samma data, beräknar både nationalinkomsten [2] och dess fördelning, grupp-för-grupp. Men man vill ju samtidigt veta att ens estimat och antaganden -- typiskt så kommer social tables ofta bygga på antaganden snarare än hårda data för grupper som de arbetslösa, småbönder och andra grupper som arbetar i den informella ekonomin eller liknande -- är rimliga och att ekvationerna så att säga går ut. I min artikel med Diego Castaneda Garza där vi gjorde social tables för Mexiko 1895, 1910, 1930 och 1940 så jämförde vi till exempel våra implicerade nationalinkomt-estimat med BNP beräknat i de historiska nationalräkenskaperna. Denna typ av förfarande kallar Erfurth et al för extern validering och de pekar då t ex på att man bör plocka ut medelinkomsten (dvs BNP/capita) och subsistensinkomsten från andra källor och jämföra. (s. 9-11) De pekar här på Gómez León och Gabbutis (2025) studie av Italien där de t ex jämför den implicerade löneandelen från deras social tables med löneandelen som beräknats från nationalräkenskaper av Gabbuti i en tidigare studie.

 

 (Del av) ett diagram från Fintel, Links och Green (2023, WP).

 

Nästa diskussionsfråga är ojämlikhet inom grupperna. ST bygger ju på att varje grupp tilldelas en medelinkomst och att ojämlikheten sedan består av ojämlikheten mellan grupperna. Därmed är alla ST-baserade estimat av ojämlikhet biased neråt: eftersom man per konstruktion missar ojämlikheten inom grupperna så blir ens Lorenzkurvor hackigare och stegvis rakare, mer homogena än vad de egentligen borde vara. Relaterat, så bör ens resulterande Gini-estimat bli allt mindre (artificiellt så) desto färre grupper man har i sin social table. Erfurth et al är dock ganska optimistiska här: de menar att forskaren hade inte valt de grupper han eller hon valt om inte de var just rätt indelning av befolkningen sett till inkomster, och pekar på att Fintel, Links och Green (2023) inte hittar någon linjär korrelation mellan antal grupper i en ST och beräknad ojämlikhet. Fintel, Links och Green hittar också att i de ST-studier som bygger på surveys så är ojämlikheten inom grupperna typiskt bara större långt ner och långt upp i fördelningen medan grupperna i mitten av fördelningen har triviala within-Ginis, runt 0.05! Detta förvånar mig måste jag säga. Av detta skäl klistrar jag också in den översta panelen i Figur 6 från Fintel, Links och Greens papper längre upp i inlägget. När jag tittar på panel c så tycker jag nog att det ser ut som en positiv relation mellan antal klasser och estimerad Gini, i alla fall i den övre delen av x-axeln, när man har säg 35 till 50 klasser. Och i den extremt låga delen av x-axeln, med säg 5-10 grupper, så tänker jag att det också är speciella samhällen som studeras -- väldigt ojämlika och fattiga samhällen med klen tillgång till källor -- vilket förvrider jämförelsen. [3] Erfurth et al verkar i vilket fall mer sangviniska än vad jag är på denna punkt: de menar dels att forskaren som gör historiska social tables ofta är intresserad av just ojämlikhet mellan grupper snarare än inom grupper, dels att om man introducerar ojämlikhet inom en eller flera grupper i ens ST, t ex genom att använda skattedata för toppgruppen, så gör man ens ST mindre jämförbar med andra kontexter. Men jag blir inte riktigt övertygad om detta. För det första så är ju ojämlikheten inom grupperna en viktig check på ens antagande att det är rimligt att dela upp större grupp X i tre mindre grupper X, Y och Z: om spridningen inom ens grupp, säg, "manliga verkstadsarbetare" är en Gini om 0.75 så har man nog missat något i konstruktionen, och gruppen borde i själva verket delas upp i två eller flera. För det andra så är ju varje införande av inom-grupp-ojämlikhet bara en variant och man kan alltid presentera båda estimaten: det utan inom-grupp-spridning, och det med. Det första estimatet är trubbigare men jämförbart, det andra mer realistiskt men mindre jämförbart. Båda har fördelar och båda bör publiceras.

En relaterad fråga är den om hur stora botten- och toppgrupper man jobbar med. Fintel, Links och Green menar att även om inte antalet grupper i stort ger någon konsekvent bias, så får man problem om man inte differentierat bottengrupperna och toppgrupperna tillräckligt. Här experimenterar Erfurth et al med existerande social tables från Tyskland år 1907, Storbritannien år 1901, Italien år 1901 och Spanien år 1900 för att åskådliggöra dessa frågor. De har homogeniserat antalet grupper i varje ST till 22 men eftersom de olika studierna har olika differentiering inom grupperna (skilled, unskilled, lärlingar, eller män/kvinnor) så varierar antalet grupper ändå mellan 60 i Italien till 78 i Tyskland och Storbritannien, och 107 i Spanien. De gör också en variant där de reducerar de 22 grupperna till 10 breda klasser. Indelningen syns i Tabell 2, och resultaten -- Gini-koefficienterna utifrån de olika antagandena -- i Tabell 3. Erfurth et al kommenterar:

"We observe that when the number of groups is reduced from the maximum level of disaggregation to 22, the loss of information remains limited: the observed Gini falls by 3-6 points, and the inequality ranking is largely preserved. Compressing the distribution into only 10 groups, however, generates substantially larger declines (up to 12 Gini points) with the magnitude of this bias varying across countries. The distortions are most pronounced in countries whose occupational structures are more polarized, that is, where large segments of the population are concentrated both in low- and high-mean-income groups." (s. 16) 

Min tolkning av tabell 3 är lite, lite annorlunda: jag tänker att den helt homogeniserade andra kolumnen med 22 klasser i varje land borde vara benchmark, för i den första, med 60-107 klasser, så har de ju olika mängder av inom-grupp-spridning, men inte på ett konsekvent sätt. Så jag ser mer kolumn ett som en variant av kolumn två, där olika mängder av inom-grupp-spridning tillförs. Men det viktiga är väl egentligen att den riktigt grovhuggna förenklingen, ner till 10 grupper, verkligen får stora effekter och förvrider jämförelserna: Erfurth et al påpekar att med 10 grupper går Spanien från näst mest ojämlikt i huvudestimaten (kolumn ett) till mest jämlikt, medan Storbritannien blir lika ojämlikt som Italien, medan Italien i grundestimaten var mest ojämlika.

En intressant del av experimentet är kolumnerna 3 och 4, som reducerar ner till 10 grupper men på olika sätt. I 10A slås de två toppgrupperna godsägare och industrialister ihop; i 10A är det de tre bottengrupperna jordbruksarbetare, tjänstefolk och arbetslösa som slås ihop. De största effekterna är med 10A, specifikt för Italien och Spanien, vilket stödjer idén att för mycket kompression är ett problem både i toppen och botten av fördelningen.

Från detta går de över till en diskussion om hur man konstruerar social tables från yrkesräkningarna. De menar att yrkes-/folkräkningarna är att föredra framför industriräkningarna här eftersom industriräkningarna tenderar att ha en mer kortsiktig konceptualisering av vad man har för yrke, vilket ger för mycket kortsiktiga fluktuationer för en ST. Däremot så menar de att industriräkningarna kan vara bra för att få fram lönestatistik för olika arbetargrupper, och att jordbruksräkningar är användbara för att bryta ner antalet bönder på gårdsstorlek etc. Här diskuterar de också specifika problem med folkräkningar som underskattar kvinnors arbete (eftersom gifta kvinnor räknas som hustrur, utan yrkestitel), klassificerar daglönare som arbetslösa, osv. (s. 20-21)

Den sista metoddiskussionen handlar om att beräkna inkomstfördelningen inte bara för ett land i taget, utan också för vissa regioner, städer etc. De menar att projektet i grund och botten handlar om att förstå interaktionen mellan ekonomi och politik, och att det därför är centralt att ha med hela landet, men att det å andra sidan också är intressant att bryta ner resultaten på regional nivå, t ex för Italien (studerat av Gabbuti och Rappa) där just regionala ojämlikheter var en väldigt viktig del av den ekonomiska ojämlikheten. 

Sektion 4 handlar om hur man kan gå till väga när man konstruerar social tables. Det gäller att identifiera, säger de, vilka grupper som var meningsfulla entiteter i samhället man studerade. "Where does one class begin and where does the previous one end? Particularly in more professionally diversified societies such as in the 19th century this question is much harder to answer." (s. 23) Och är det rimligt att använda en grupp även om man vet att spridningen inom den kunde vara mycket stor? -- De exemplifierar här med lantarbetare i Tyskland, för vilka lönen var nästan dubbelt så stor i trakten runt Bielefeld i västra Tyskland som i Schlesien i östra delarna av landet. Från dessa mer principiella resonemang går de in på att bygga en ST för Preussen år 1863 (s. 24-28), och en för Italien år 1901 (s. 28-31).

I slutsatserna presenterar Erfurth et al två mallar för hur man kan göra konsekventa social tables: en mall som utgår från europeiska källor (folkräkningar etc) år 1900, och en från Latinamerika runt 1870. 

referens

Philipp Erfurth, María Gómez León, Giacomo Gabbuti och Branko Milanovic (2026) "Historical social tables: advantages, methodology, and problems". European Historical Economics Society Working Paper No. 296, januari 2026. 

fotnoter

[1] Jfr också mitt inlägg om forskning av Jenkins, Charpentier med flera som jämför ojämlikhetsstudier med surveydata och hushållsdata. Se också inlägget om Geloso och Magness kritik av Piketty och Saez skattedatabaserade studie av USA:s 1900-tal.

[2] Den del av nationalinkomsten som distribueras bland individer och hushåll, vad som i den engelskspråkiga litteraturen brukar kallas "personal income". Den brukar motsvara 70-80 procent av BNI. Se t ex Piketty, Saez och Zucmans (2018) artikel om DINAs i USA, s. 560ff. De säger visserligen att personal income är ett begrepp specifikt för USA:s National Income and Product Accounts och inte används i det internationella System of National Accounts och att de därför vill undvika just PI-begreppet. Men jag syftar i alla fall på skillnaden mellan BNP och hushållens inkomster. 

[3] En datapunkt jag har som stödjer min intuition här kommer från Diegos och mitt papper om Mexiko 1895-1940. I appendix D jämför vi våra huvudestimat, som använder 18 sociala grupper för att representera Mexikos inkomstfördelning, med estimat som vi gör med samma data fast med 7 grupper (utifrån HISCO) eller med 4 grupper, en indelning som Arroyo Abad och Astorga använt i en tidigare studie av Mexiko. Gini-koefficienten sjunker från runt 50 i våra huvudestimat till runt 35 i de som vi gör med fyrgruppsindelningen. Vi visar också hur viktig toppgruppen är i en variant där vi använder Arroyo Abad och Astorgas 4 grupper men bryter ut de stora godsägarna, hacendados, ur toppgruppen. Bara den enkla ändringen ökar Gini-koefficienten med ungefär 5 punkter.

Genmodifierade sojabönor, arbetsdelning och demografi i Brasilien

År 2003 legaliserades en genmodifierad sojaböna i Brasilien, en böna som hade genmodifierats för att tåla ogräsbekämpningsmedel. I områden som odlade mer sojabönor, så föddes de följande 20 åren fler barn än i områden som odlade färre sojabönor. Vad var det som hände och vad var sambandet mellan den genmodifierade sojabönan och fertilitetens utveckling? Detta utforskar nationalekonomen Vivek S. Moorthy, verksam vid Florida State University, i en mycket intressant artikel i Economic Journal från 2025.

Moorthy påvisar att ogräsrensning (weeding) var och är en starkt kvinnokodad syssla i Brasilien, så när den modifierade sojabönan slog igenom så var detta en negativ chock för efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i sojaproducerande regioner. Hns estimat säger att kommuner med en en standardavvikelses ökning av GMO-böna upplevde en 9 procents minskning av kvinnors löner i jordbruket, utan någon motsvarande ökning för kvinnors löner i andra sektorer. I stället så ledde de jordbruksarbetande kvinnornas negativa chock till att de arbetade mer i hemmet, och födde fler barn.

 

referens

Vivek S. Moorthy (2025) "Agricultural technological change, female earnings and fertility: evidence from Brazil", Economic Journal. 

1880-talets spannmålschocks effekter på svensk demografi

 

Illustration av "transportrevolutionen" och "kommunikationsrevolutionen" ur Mats Morells bok Jordbruket i industrisamhället 1870-1945 (2001). Boken är fritt tillgänglig som pdf från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademins hemsida.

 

Det stora inflödet av billigt spannmål från Ryssland och Amerika, via de nya järnvägarna och ångbåtarna, på 1870- och 1880-talen är en av de stora händelserna (eller kanske snarare processerna) i svensk 1800-talshistoria. Det utlöste enligt en del bedömare en jordbruksdepression (se Jörn Svensson, Jordbruk och depression 1870-1900, 1965) och ledde bland annat till 1888 års beslut om spannmålstullar för att beskydda de svenska bönderna från den utländska konkurrensen -- en politik som enligt översiktsverk i politisk historia ledde till formandet av ett modernt partisystem och en fördubbling av det politiska deltagandet.

 

antal konkurser på landsbygden, från Morells bok Jordbruket i industrisamhället, s. 98

 

Enligt en gammal artikel av nationalekonomen T. Paul Schultz, publicerad 1985, så hade chocken för spannmålsproducenterna också demografiska effekter. Han utgår från det faktum att arbetet med produktion av animalier, framför allt mjölk och smör, i hög grad byggde på kvinnors arbete medan arbetet på fälten med spannmålsproduktion var mer mansdominerat. När man ställde om från att producera spannmål till att producera mjölk och smör så ökade också efterfrågan på kvinnors arbete, med detta kvinnors relativlöner jämfört med mäns, och med detta alternativkostnaden för att skaffa barn. Därför skaffade de svenskar som gick över till att producera mjölk och smör färre barn än de spannmålsproducerande, säger Schultz. (Han pekar här också på mer kvalitativa undersökningar av engelska historiker, framför allt Kussmaul, som argumenterat för att uppgången av relativpriser för mjölkprodukter jämfört med spannmål i England från 1500-talet till 1700-talet också den ökade kvinnors förvärvsarbete och sänkte fertiliteten.) Totalt sett så minskade fertiliteten mellan 1860 och 1914 med 28 procent (se tabell 1) och barnmortaliteten med 52 procent. Fertiliteten inom äktenskapet föll ungefär lika mycket som den totala fertiliteten, så helhetsutvecklingen drevs inte av en minskad benägenhet att gifta sig.

Artikeln är från 1980-talet och även om analysen på ett sätt känns modern -- han letar uttryckligen efter exogena källor till variation i kvinnors löner, och använder smörpriset relativt till rågpriset som en instrumentvariabel för relativlönen -- så är den på andra sätt gammelmodig jämfört med kraven på identifikation m m som ställs idag. Hans analys görs på länsnivå, med 24 län plus Stockholms stad, och  börjar med OLS-regressioner där han utforskar bestämningen av (1) fertilitet, (2) daglönen för en manlig jordbruksarbetare, och (3) ration av en kvinnas daglön till en mans. Den första uppsättningen regressioner inkluderar som förklarande variabler bara relativpriset smör/råg, relativpriset fläsk/råg och en dummyvariabel för län som saknar fläskprisdata. Som förväntat så är högre smör-relativpriser associerat med högre löner, bättre relativ löneposition för kvinnor, och lägre fertilitet. Den andra uppsättningen regressioner lägger till kontroller med andelen i länet som jobbade inom textil- eller livsmedelsindustri, två branscher där många kvinnor arbetade, och skogen, där många män jobbade. Till slut kontrollerar han också för andelen urbana invånare och för barnamortaliteten.

I nästa steg så kör han regressioner där total fertilitet eller fertilitet i olika åldersgrupper är utfallsvariabel och där de förklarande variablerna är barnmortalitet, urbanisering och de predicerade värdena för mannens lön och kvinnans relativlön från de första uppsättningarna regressioner. [1] Högre löner för män är associerat inte med större fertilitet i allmänhet men med större fertilitet i unga åldrar vilket Schultz tolkar som att de högre manslönerna gör det möjligt att gifta sig och bilda familj tidigt. [2] Högre relativlöner för kvinnor är associerat med lägre födelsetal för alla åldrar förutom tonåringar; Schultz kommenterar att "the labor market opportunities of women do not simply delay entry of women into marriage, as assumed by Kussmaul (1981) for early modern England, but may also exert a moderating effect on fertility that might 
be difficult to deduce by traditional demographic methods, which focus on parity-specific control as a deviation from "natural fertility" (Coale 1973)." (s. 1142)

De sista beräkningarna handlar om fertilitet inom äktenskap specifikt, då för åren 1870-1910; de fallande dödstalen för barn har också här mycket starka effekter på födelsetalen, och kvinnornas relativlöner har effekter på barnafödsel inom äktenskapet vilket enligt Schultz bekräftar att "relatively higher wage opportunities for women do not only deter their early marriage, but rather also reduce their later reproductive performance, perhaps by means of relatively uniform practice of traditional methods of 
birth control throughout marriage." (s. 1146)

I slutsatserna så betonar Schultz att den ekonomiska omvandlingen i Sverige i slutet av 1800-talet hade motstridiga effekter på demografin. Skogsindustrins expansion höjde männens löner, eftersom jobben där inte var tillgängliga för kvinnor, men omställningen från spannmål till mjölk och smör höjde kvinnornas löner och sänkte fertiliteten. Totalt sett så menar han att en fjärdedel av nedgången i fertiliteten i Sverige mellan 1860 och 1910 kan förklaras med att kvinnornas relativlöner förbättrades med 10 procent. (s. 1147) Resten av nedgången i fertilitet förklarar han med den fallande barnadödligheten, som förklarar 50 procent av nedgången i fertilitet, och med urbaniseringen, som förklarar 25 procent. 

Jag funderar själv på hur man skulle kunna gå vidare med denna analys. Det finns ju statistik för många av de här variablerna på mycket lägre nivå än länet, kanske kommunen (ca 2400 kommuner) eller åtminstone häradet (ca 240 härader). Och man kan då kolla på hur områden som säg år 1870 ägnade mer arbete åt spannmålsproduktion utvecklades 1870-1910 eller 1880-1910, jämfört med områden som ägnade mer arbete åt animalieproduktion. En bakomliggande faktor skulle t ex kunna vara hur gynnsam jordmånen och klimatet var för odling av vete, en variabel som finns från FAO-GAEZ och som illustreras för Svealand och Götaland i kartan nedan, där ett högt värde ironiskt nog är lika med låg lämplighet för vete (10 är bottennoteringen), och en 1:a är bästa möjliga förutsättningar:

 

Hypotetiskt sett skulle ju då områden som Malmöhus län eller Östgötaslätten få en långsammare ekonomisk och demografisk utveckling ca 1880-1910, om man kontrollerar för deras gynnsamma utgångsläge, än vad områden som Småland eller Dalsland fick.

referenser

T. Paul Schultz (1985) "Changing World Prices, Women's Wages, and the Fertility Transition: Sweden, 1860-1910", Journal of Political Economy, Vol. 93, No. 6 (Dec., 1985).

fotnoter 

[1] Så här diskuterar Schultz logiken: "These instrumental variable estimates of the effects on fertility of the male wage level and wages of women relative to men are identified in table 3 by the minimal exclusion restriction of the commodity price series, whereas those in table 4 are overidentified by the further inclusion of the industrial composition of the labor force, as well as urbanization and child mortality in the first-stage regressions. These instrumental variable estimates of demand effects of wages are statistically consistent if the instruments-the commodity prices and industrial structure variables-are uncorrelated with the statistical error in the fertility equation. The inconsistent OLS estimates of the fertility equations, where women's wages are likely to reflect labor supply responses also, are reported for comparison in Appendix table A3." (s. 1139)

[2] Han refererar här också till tidigare ekonomisk-historisk forskning om Sverige: "The standard Malthusian hypothesis that in- 
creases in real wages contribute to earlier marriage appears to be confirmed by these Swedish data, just as Heckscher (1954) noted that marriage rates in Sweden responded sensitively to the harvest cycle and Ohlin (1955) observed that opening up new frontier lands increased wages in Scandinavia, attracted immigrants, and raised fertility." (s. 1142)

Slavägares förmögenheter i Sydstaterna efter inbördeskriget

Hur påverkade avskaffandet av slaveriet i USA:s Sydstater förmögenhetsfördelningen och utvecklingen för förmögenheterna över tre generationer? Detta besvarar nationalekonomerna Philipp Ager (Mannheim), Leah Boustan (Yale), och Katherine Eriksson (UC Davis) i en artikel publicerad i American Economic Review år 2021. Artikeln börjar drastiskt och effektivt:

"Wealth concentration in the hands of a small but powerful elite contributes to underdevelopment (Engerman and Sokoloff 1997, 2002). Although wealth inequality is highly persistent, it can dissipate during times of war, revolution, or catastrophe (Clark 2014; Atkinson, Piketty, and Saez 2011; Piketty 2014; Scheidel 2017). Are these sudden changes to the distribution of resources long lasting, or do the families that started out ahead before an upheaval return to the top?" 

De studerar detta i kontexten Södern i USA decennierna efter inbördeskriget. Södern var före inbördeskriget ett extremt ojämlikt samhälle: personen i den 90:e percentilen av förmögenhetsfördelningen hade en 15 gånger större förmögenhet än vad personen på medianen av fördelningen hade, medan relationen i Nordstaterna var 9 gånger. (I USA idag är ration 12 gånger, säger de med referens till Kuhn, Schularick och Steins 2017.) När slaveriet förbjöds var det ett hårt slag för de som varit slavägare före inbördeskriget, vilket var 21 procent av de vita hushållen i Södern; färre än 0.5 procent av hushållen ägde fler än 50 slavar. Mellan 1860 och 1870 minskade de vita sydstaternas förmögenheter med 60 procent på medianen och med 74 procent vid den 90.e percentilen.

Ager, Boustan och Erikssons design är att de jämför slavägande hushåll som var lika rika år 1860 men som ägde olika antal slavar. År 1870 så var de tidigare mer slavägande hushållen fattigare än de jämförbara hushållen, men sönerna var år 1900 i princip lika rika och år 1940 var sönsönernas inkomster lika stora som de jämförande sönsönerna.

Studien bygger på folkräkningarna, som 1860, 1870 och 1900 innehåller information om förmögenheter, och som 1940 innehåller motsvarande info om inkomster. (Därav den förändrade jämförelsepunkten.) 

De tolkar de rika familjernas återhämtning över två generationer som att de rika och slavägande hushållen hade starka resurser som inte bara var själva förmögenheten. Det verkar framför allt vara sociala nätverk och kontakter med andra rika familjer, inklusive familjer som före 1865 var mindre slaveriberoende och därmed inte drabbades lika hårt av slaveriets avskaffande, som gynnade att de en gång så rika familjerna kunde studsa tillbaka i den ekonomiska hierarkin.

 

referens

Philipp Ager, Leah Boustan, och Katherine Eriksson (2021) "The Intergenerational Effects of a Large Wealth Shock: White Southerners after the Civil War", American Economic Review 111.

Hur består stora förmögenheter?

Under 2000-talet har forskare inom sociologi, nationalekonomi och relaterade ämnen blivit allt mer intresserade av förmögenhetskoncentration och hur denna ökat de senste 40 åren i västvärlden. Mest emblematisk är väl forskningen av Thomas Piketty, men det finns också en stor mängd andra forskare, t ex Ed Wolff som i sin stora bok A Century of Wealth in America (2017) dokumenterat att de rikaste 10 procenten i USA äger runt 80 procent av alla privata förmögenheter, och att den rikaste procenten själva äger runt 40 procent. Mycket av forskningen om förmögenheter, säger sociologen Jens Beckert, professor och chef för Max Planck-institutet för samhällsstudier i Köln, i en översiktsartikel från 2022, fokuserar just på den statistiska dokumentationen av förmögenheters storlek och spridning, och denna forskning har Annual Review of Sociology redan publicerat flera översiktsartiklar om (t ex Keister 2014, "The one percent"). Beckerts artikel fokuserar på något mer specifikt: hur stora förmögenheter består och reproduceras på olika sätt.

Förmögenheter har en särskild roll för överföringen av social och ekonomisk status över generationerna: olikt inkomster så kan man ju lämna över förmögenheter till sina barn, som kan lämna dem till sina barn, och så vidare. Föräldrars förmögenhetsnivå är inte någon perfekt predicerande variabel för barnens framtida förmögenheter, men korrelationen är stark, både för barn och barnbarn (Braun & Stuhler 2018, Can & Boliver 2013, Hällsten & Kolk 2020, Hertel & Groh-Samberg 2014, Long & Ferrie 2018, Pfeffer & Killewald 2015). Enligt en del studier, t ex Pfeffer och Killewald (2015) och Hansen (2014), så är korrelationen särskilt stark i toppen och botten av fördelningen. För de rikaste handlar det helt enkelt om att man har stora förmögenheter att lämna över, och det handlar också om att stora förmögenheter har större avkastning än vad mindre förmögenheter har (Piketty 2014; Fagereng et al 2020; Ederer et al 2021).

En del av de mest intressanta nya studierna om förmögenheternas persistens, säger Beckert, kommer från ekonomisk-historiker. De mest kända av dessa är Greg Clarks studier som baseras på efternamn och som drar slutsatsen att den sociala rörligheten överskattas i studier av mer kortsiktiga förlopp. En liknande studie av långsiktig persistens är Barone och Mocettis (2016) om Florens och efternamn 1427 och idag, och en tredje är Bengtsson, Missiaia, Olsson och Svensson (2019) om adeln i Sverige. Andra historiska studier visar hur eliten kan klara chocker, som Ager, Boustan och Erikssons (2019) studie av slavägare i USA på 1860-talet och hur de drabbades av slaveriets avskaffande; på två generationer hade deras förmögenheter återhämtat sig, enligt Ager et al. An annan typ av studier handlar om listor över de rikaste i samhället, t ex Forbes top 400. 

Hur gör då de rika för att få förmögenheterna att bestå? Beckert börjar sin diskussion med Charles Tilly:

"Tilly (1998) introduced the concept of opportunity hoarding to explain durable inequality through social groups restricting “access to resources and opportunities to a limited circle of eligible participants” (Rury & Saatcioglu 2015, p. 1). Wealth is such a resource, and its long-term concentration in a small group of wealth owners that pass on this wealth within family lineage is an example of successful opportunity hoarding." (s. 237)

Tait (2019) har gjort en översikt över hur super-rika familjer använder olika juridiska medel för att bevara och överföra förmögenheterna: "The use of family constitutions, family trust companies, family foundations, and family offices lead to what she calls “high-wealth exceptionalism.”" Man kan t ex placera stiftelser i offshore-områden för att minimera skattebetalningarna men fortfarande behålla kontrollen över pengarna. Statsvetare, jurister och andra har forskat mycket om detta, säger Beckert.

En annan diskussion är kvantitativ, och handlar om hur stor andel av de existerande förmögenheterna som är ärvda:

"The estimates vary widely because inherited wealth can be measured very differently. Not much progress has been made in terms of forming a consensus since the so-called 80/20 debate in the 1980s (Kotlikoff 1988, Modigliani 1988). Scholars state that for the United States, about 40% of private wealth can be attributed to gifts and transfers causa mortis (Wolff & Gittleman 2011). In Germany, one estimate states that about one-third of private wealth is inherited (Bönke et al. 2015). According to Alvaredo et al. (2017), 60% of wealth in France in 2010 was inherited. No matter what the exact portion of inherited wealth is, it is clear that without the possibility of bequeathing wealth to the next generation, wealth distributions would look very different." (s. 239)

Vilken roll spelar andra faktorer än själva förmögenheterna för den sociala persistensen? Man ärver ju också symboliskt, socialt och kulturellt kapital (Bourdieu 1987); detta kan olikt förmögenheterna inte beskattas, men påverkar också det ens livsöden. Adelstitlar, examina från fina skolor (som i USA påverkas av legacy admissions så väl som ifall man har råd att betala avgifter), kontaktnätverk och att veta hur man ska föra sig. Det finns en väldigt intressant litteratur om de mer kulturella och subjektiva faktorerna, och Beckert beskriver denna så här:

"Recent interview-based sociological research investigates how top-wealth families transfer social contacts, knowledge, and norms associated with the management of great wealth (Bessière & Gollac 2020, Gilding 2005, Herlin-Giret 2019, Kuusela 2018). For instance, in a qualitative research project on Finland’s wealth elite, Kuusela (2018) investigated the socialization mechanisms through which the richest Finnish families facilitate the intergenerational transfer of wealth to their offspring. Family meetings, retreats organized for the heirs of large fortunes, and early contacts to wealth managers aim at making the younger generation accept their social position and gain knowledge in the administration of assets (Charles & Hurst 2003), thus facilitating the socialization process in which they learn to adequately fill out their role in society and with regard to the continuation of a family tradition. The socialization efforts of the family also transfer social capital, by allowing their offspring to grow into the social networks of wealth and to meet potential spouses of similar status. According to Wagner et al. (2020, p. 1809), “individuals from wealthy families are relatively unlikely to partner with individuals from families with low wealth” (see also Benton & Keister 2017, Pasteau & Zhu 2018, Pfeffer & Killewald 2015)." (s. 240-241)

En helt annan mekanism genom vilken eliternas förmögenheter fortplantas är genom att använda professionell wealth management, en praktik som studerats av sociologer som Glucksberg och Burrows (2016), Harrington (2016) med flera; Harringtons bok Capital Without Borders: Wealth Managers and the One Percent är landmärkesstudien på ämnet, säger Beckert:

"Harrington provides a detailed account of the development of this profession, the relationships between wealth managers and their superwealthy clients, and the strategies used by wealth management to protect the clients’ wealth. Wealth management facilitates opportunity hoarding by optimizing the legal forms in which property is held, including the choice of jurisdictions in which it is placed, often operating “at the edge of the law” (Harrington 2016, p. 134). The chief interest of the superwealthy is the protection of existing wealth and often also its shielding from public view, including from family members, through complex and secretive legal structures. The literature on wealth management shows how the protection of large fortunes became increasingly professionalized in recent decades, with highly paid lawyers and financial specialists at its core. Quite aptly, Pistor (2019) refers to the legal experts in this group of professionals as the “masters of the code.”" (s. 241)

Ännu en kanal är det politiska inflytande som stora pengar kan ge. På 1960-talet pågick en debatt inom statsvetenskapen mellan pluralister och elitister om vilka som egentligen i praktiken har makten i avancerade demokratier: en bred intresseuppsättning från folket i stort, eller en mindre elit. [1]

Jag skippar Beckerts diskussion om filantropi och går direkt på slutsatserna. En intressant anmärkning här är hur han historiserar den nuvarande diskussionen om eliter och hur samhällsvetenskapens perspektiv på eliternas dominans förändrats från 1960-taalet till idag:

"Much of the research on durable wealth breathes the air of alarm, with scholars fearing a change in the identity of Western democratic societies. Contemporary societies are seen as being increasingly shaped by the “weight of the past” (Savage 2021) that expresses itself in seemingly insurmountable inequalities that will shape future trajectories. This hunch of a qualitative shift in social development finds expression in the frequent recourse to a terminology generally reserved in the social sciences to describe premodern and nondemocratic societies. Mid-twentieth-century social theorists would have been surprised to see a wealth of publications in the early twenty-first century describing contemporary societies by putting front and center terms such as “plutocratic” (Freeland 2012, Hacker & Pierson 2020), “oligarchic” (Formisano 2017, Winters 2011), “patrimonial” (Piketty 2014), “entrenched” (Starr 2019), “dynastic” (Savage 2021), “neo-feudal” (Kotkin 2020, McGoey & Thiel 2018, Neckel 2019), and “caste” (Wilkerson 2020). These terms are a reaction to social developments that see the reemergence of the rentier, legal developments that are increasingly accommodating to the dynastic perpetuation of wealth, the private financing of culture and science through charitable giving, and an increasing fusion of wealth and political power. The terms being used indicate a break with the expectation held in most of mid-twentieth-century sociology of seeing social structures as increasingly inclusionary (Grusky & MacLean 2016). Instead, new forms of social closure and privilege of the few develop that are seen as paralleling aristocratic societies or the gilded age." (s. 246) 

 

Referens

Jens Beckert (2022) "Durable Wealth: Institutions, Mechanisms, and Practices of Wealth Perpetuation", Annual Review of Sociology 48: 233-255.

fotnoter

[1] En intressant diskussion här är: "Why is there so little political opposition to the institutions allowing for the durable concentration of wealth on the top? Based on surveys, Mijs (2019) shows that acceptance of inequality actually increases with social inequality, something he calls the “paradox of inequality.” His explanation for this finding is that actors in more unequal societies attribute their own economic fate more to themselves, thus lowering demand for redistribution. They believe that their own and the other actor’s social positions are meritocratically deserved. Bartels (2005, 2008) demonstrated in the early 2000s that the average voter is often ill informed about the distributional consequences of tax-policy decisions, making it easier for experts acting on behalf of the wealthy to pursue their goals. Demand for redistribution might also be lower than one would expect because there are cleavages other than economic divisions (Scheve & Stasavage 2016), because of the social status of the members of parliament (Formisano 2017, Gilens 2012), because socially homogenous networks lead to the underestimation of existing wealth inequalities (Son Hing et al. 2019), because of the way an issue is politically framed (Birney et al. 2006), because lower social strata find dignity in their established life-worlds (Lamont 2000), or because different cultural identities make durable wealth inequality appear more or less problematic in a particular country (Beckert 2008)." (s. 244)

Mekanisering i USA:s industri på 1800-talet

De mer eller mindre legendariska ekonomisk-historikerna Jeremy Atack (Vanderbilt), Robert A. Margo (Boston University) och Paul W. Rhode (Michigan) har de senaste tio åren eller så publicerat en rad intressanta studier av produktionsmetoder i industrin i USA på 1800-talet. Jag ska här gå igenom ett par av dem.

I artikeln "“Automation” of Manufacturing in the Late Nineteenth Century: The Hand and 
Machine Labor Study" från 2019 börjar de med att konstatera att USA under 1800-talet genomgick sin första industriella revolution. Central i denna process var mekaniseringen av produktionen genom användningen av vattenkraft och ångkraft. I det sena 1800-talet hade experter börjat oroa sig för de sociala effekterna av denna effektivisering av produktionen: nationalekonomen David A. Wells menade år 1889 att “the increasing frequency of strikes and industrial revolts ... have been largely prompted by changes in the conditions of production resulting from prior labor-saving inventions and discoveries”. USA:s Commissioner of Labor Carrol D. Wright oroade sig också i sin första rapport, 1886, för denna fråga, och gav exempel t ex på hur en ensam hantverkare som tillverkade pistoler kunde göra en musköt per 10-timmars-arbetsdag medan ett lag om tre arbetare som använde nya maskiner kunde tillverka 125-150 musköter om dagen, en 40-50-gångers ökning av arbetsproduktiviteten. Wright hade också data från skoindustrin som påvisade en 80 procents ökning av arbetsproduktiviteten. 1894 begärde US Congress en större rapport i frågan; de tillsatte en utredning och denna tog fem år på sig och publicerade 1899 års "Hand and Machine Labor"-rapport.

Denna rapport är utgångspunkten för Atack-Margo-Rhodes artikel, eftersom rapporten (förkortad HML) ger så detaljerad, informativ statistik om tillverkningstekniker i USA:s industri på 1890-talet och hur mekaniserad produktion ökade produktiviteten jämfört med hantverksproduktion. HML bröt ner produktionen på en stor mängd olika produkter, t ex cirkulära sågblad med ett visst antal sågtänder, och i en anmärkningsvärt sofistikerad design inkluderade de för varje produkt två matchade företag, ett som använde hantverksproduktion och ett som använde mekaniserad produktion. [1] Statistiken publicerades i två stora volymer och AMR har digitaliserat dessa så att de går att analysera ekonometriskt. De fokuserar i artikeln på två aspekter:

"transitions at the task level from hand to machine production, and on the impact of inanimate power on labor productivity in machine production. By “transitions at the task level” we mean whether particular tasks in hand production were no longer present under machine production; whether the task content remained the same, even if inanimate power was used under machine production; whether task reorganization occurred in the move from hand to machine labor; or whether entirely new tasks were present under machine labor. Transitions in which the task content remained the same except for the possibility of mechanization—we call these 1:1 transitions—were the most common. However, highly complex task reorganization did occur, and new task creation substantially dominated the abandonment of obsolete hand tasks. Overall, the transition to machine labor brought very large gains in productivity. We show in a regression analysis of the 1:1 transitions that use of steam power explains a large fraction of the productivity gain. Economic historians have been studying the diffusion and impact of steam power for a very long time; but as far as we know, our regressions are the first to show the productivity effects of steam power at the level of individual production tasks in an historical context." (s. 53)

Det första forskningsmålet här följer den moderna "task-based approach" till produktion, som de attribuerar till Zeira (1998, “Workers, Machines, and Economic Growth.”, QJE), Acemoglu och Autor (2011, “Skills, Tasks and Technologies: Implications for Employment and Earnings,” Handbook of Labor Economics) och Autor (2013, “The ‘Task Approach’ to Labor Markets: An Overview.” Journal for Labour Market Research). "This literature develops models allowing technological change to reduce returns to specific factors, which is not possible in standard models of factor-augmenting technological change." (s. 53) De utgår särskilt från Acemoglu och Restrepos (2018, “The Race Between Man and Machine: Implications of Technology for Growth, Factor Shares, and Employment,” AER) modell av automatisering: "Their model is quite useful in drawing out inferences as to how, in response to technical progress, some tasks are abandoned; others automated, and new, non-automated tasks created." Däremot så menar AMR att deras historiska data visar att en dimension fattas i Acemoglu och Restrepos modell: arbetsdelningen, och den associerade faktorn specialiserad humankapitalformation.

Datat från HML omfattar 672 företagspar: 27 i jordbruket, 10 i gruvor, 9 i transport och 626 i industrin. Det är de 626 industriparen som artikeln bygger på. Studierna är på en häftigt specifik nivå: AMR tar som exempel "Unit 71" som är  “SHOES:—100 pairs of men’s medium grade, calf, welt, lace shoes, with single soles and soft box toes”. Hantverksproduktionen av dessa skor innefattade 72 göromål (tasks) medan maskinproduktionen var uppdelad i 173 moment. [2] De har gjort ett väldigt fascinerande men ogenomträngligt diagram, en "slope chart", som knyter samman göromålen i hantverksproduktionen och maskinproduktionen.

AMR:s produktivitetsmått bygger alltså på hur lång tid det tog att göra ett göromål, en task, snarare än ett vanligare mått som förädlingsvärde per arbetad timme. De delar in omgörningen av tasks i sex typer. (a) göromål som gjordes i hantverksproduktionen men inte längre behövdes i maskinproduktionen, som de kallar en 1:0-övergång. (b) göromål som var ungefär samma i båda systemen, en 1:1-övergång. (c) ett göromål som var ett enda i hantverksproduktionen men blev flera i maskinproduktionen, 1:m. (d) ett antal (N) göromål i hantverkssystemet som blev ett enda i maskinproduktionen, N:1. (e) N göromål som gjordes om till M göromål, N:M-omvandlingar. (f) nya göromål som fanns i maskinproduktionen men inte i hantverksproduktionen, 0:1-övergångar. 67 procent av övergångarna var, sett från hantverksproduktionens sida, 1:1 och mellan 4 och 13 procent tillhörde de andra kategorierna. Sett från maskinproduktionen är bilden något annorlunda: antalet tasks ökade ju mellan hantverket och maskinproduktionen.

Eftersom HML beräknade produktivitet så speciellt -- mängden tid som gick åt ett göromål, med en fast norm för vad output skulle vara i varje jämförelse -- så beräknar AMR produktivitet på ett speciellt sätt: "Given that the range of products considered were so very different, we do not compute the productivity gain in absolute units of time (say, hours) but rather calculate the logarithm of the ratio of machine to labor time, which is then averaged (equally weighted) across units. This average is -1.96. If we take the exponent, it is 0.14 [e–1.96]—that is, on average, machine labor reduced total production time by a factor of seven (≈ 1/.14)." (s. 62) Arbetstiden som krävdes för att producera en sko eller en annan produkt gick alltså ner till en sjundedel, en väldigt stor ökning av arbetsproduktiviteteten.  I en ackompanjerande papper (“The Division of Labor and Economies of Scale in Late Nineteenth Century American Manufacturing.”) diskuterar AMR arbetsdelningens betydelse för denna ökning; här fokuserar de på mekaniseringen och särskilt användningen av ångkraft. I regressionsanalyser med alla 1:1-övergångar som observationer får de stora effekter av ångkraft och mindre effekter av vattenkraft. Det konstiga här är att de egentligen inte använder någon information om företagen och vilka företag som var mer benägna än andra att använda ångkraft eller vattenkraft -- region, ålder, eller något annat. De konstaterar föga förvånande att: "Of course we cannot claim that these coefficients are causal; in particular, there may be omitted variables that are correlated with ∆ Steam or ∆ Water." Men de tar inte upp ∆ Steam som en möjlig utfallsvariabel av företagsnivå-variabler.

De diskuterar sina resultat i ljus av Acemoglu-Restrepos (2018) modell. De diskuterar tre resultat i ljuset av denna. Ett, "their displacement effect is obviously present in the Hand and Machine Labor data; inanimately powered machines did things that were previously done by hand using simple tools. In some cases, the machine task was a sped-up version of what hand labor did—a machine-powered sander or polisher, for example. But as shown by the N:1 transitions, multiple hand tasks were also consolidated into a single machine task, a complicated transition that cannot simply be described as a faster version of a single hand labor activity." Två, "the productivity effect was enormous." Tre, "the net effect of the introduction of new tasks on labor demand appears to have been positive. This is because the share of time taken up by new tasks in machine labor was larger than the share of time associated with hand tasks that were abandoned—indeed, five times larger. Among other activities, these new tasks included maintenance of steam engines, a foreman supervising large numbers of workers (discussed further below), and workers packaging products for distant markets." (s. 66) Inte minst faktor tre, om den ökade efterfrågan på arbetskraft, här är ju superintressant och den spelar en stor roll för helhetsbilden:

"The upshot is that the transition from hand to machine labor led to a vast expansion in the size of the manufacturing labor force, both in absolute number and as a proportion of the national aggregate. This was because, not in spite, of an equally vast increase in productivity, such that by the end of the nineteenth century, output per worker in US manufacturing was twice the level in Britain or Germany (Broadberry 1998). As we have noted, a long literature in economic history and economics asserts that the diffusion of steam power was a major factor behind the increase in productivity, but never, until the regression analysis in this paper, has this been demonstrated for individual production tasks." (s. 66)

Vad Acemoglu-Restrepo-modellen missar här, säger de, är arbetsdelningens betydelse: i A-R kan det vara samma personer som producerar både i hantverksproduktionen och i maskinproduktionen men AMR menar att så inte var fallet utan det var olika personer med olika mönster av utbildning, humankapital och yrkeserfarenhet. Inom branscher som skotillverkning eller smide så försvann mer sofistikerade jobb och ersattes av downskilled, förenklade industrijobb; Atack och Margo (2019, “Gallman Revisited: Blacksmithing and American Manufacturing, 1850–1870”, Cliometrica) har redan visat detta i fallet nedgången för smedsyrket.

 

I NBER-working pappret "Wage Inequality in American Manufacturing, 1820-1940: New Evidence" från 2023 tog Atack, Margo och Rhode sig an en annan aspekt av 1800-talets industri: lönerna och lönefördelningen. Deras abstract börjar på ett effektivt sätt: "The consensus view among economic historians is that wage inequality in American manufacturing  followed an inverted-U path from the early nineteenth century until just before World War Two. The previous literature, however, has been unable to fully document this path over time, or fully assess the role of explanatory factors such as changes in firm organization and technology." Konsensusperspektivet lades fram av Peter Lindert och Jeffrey Williamson redan 1976 och 1980 och har stöttats i studier av Goldin och Katz (1999, 2008), Atack och Bateman (2004) och Katz och Margo (2014). AMR sammanfattar den vanliga förklaringen av ojämlikhetens upp- och nedgång så här:

"Rising inequality has been attributed to “hollowing-out” – growing relative demand for factory operatives in the lower tail of the wage distribution, and for white-collar non-production workers at its upper tail – at the expense of artisans  in the middle (Goldin and Sokoloff 1984, Atack, Bateman et al. 2004, Katz and Margo 2014). The falling portion of  the inverted-U is attributed to  the rapid growth in the supply of skilled labor due to the “high school movement” at the top end and the emergence of “technology-skill complementarity” as electrification reorganized factory production, reducing the demand for low-paid factory jobs at the bottom (Goldin and Katz 1998, Goldin and Katz 1999, Goldin and Katz 2000, Goldin and Katz 2008, Gray 2013, Lafortune, Lewis et al. 2019)." (s. 4)

Fördelningen bland lönearbetare är central i dessa förklaringar, säger AMR, och därför är det viktigt att ha bra statistik just för lönerna. Men för den tidiga delen av perioden (den uppåtgående delen av U:et) hade Lindert och Williamson (1976) bara löneratios mellan specifika yrkesgrupper medan Atack, Bateman och Margo (2004) bara hade data på inkomstskillnader mellan olika fabriker, inte inom fabrikerna. För den nedåtgående delen av U:et har Goldin och Katz (1999) löner för en panel av tio branscher åren 1890 och 1940, men vad jag förstår det bara data för fördelningen inom branscherna, inte skillnaderna mellan branscher, och bara för två år. AMR presenterar data från två olika källor. Den ena är Hand and Machine Labor-studien från 1899 och lönerna där för särskilda yrken. Med HML-datat visar de att löneskillnaderna var 90 procent större (!) inom maskinproduktionen än inom hantverksproduktionen, vilket antyder att löneojämlikheten ökade av att man övergick från hantverk till maskinproduktion. Den andra källan är offentliga rapporter från olika delstater som presenterar lönedata, framför allt Massachusetts från det sena 1880-talet till det sena 1930-talet. Dessa data visar att lönespridningen minskade kraftigt i Massachusetts under perioden. Goldin och Katz har i sin förklaringa v minskningen av ojämlikheten mellan 1890 och 1940 betonat två faktorer: utbyggnaden av high school som minskade avkastningen på utbildning, och elektrifieringen som tog bort lågbetalda jobb som fanns i koldriven produktion, som t ex att skyffla kol. För att undersöka elektrifieringsfaktorn har AMR samlat in data om användningen av el i Massachusetts; denna ökade rejält efter 1915. För att undersöka effekten av elektriciteen på lönespridningen har de samlat in data för 42 industribranscher i Massachusetts åren 1895 och 1920. "For each industry-year pair, and following Goldin and Katz (1999), we estimate the 50-10 ratio, which becomes the dependent variable. There are three independent variables – the male share of workers, electric horsepower per worker, and non-electric horsepower per worker." (s. 9)

I forskningsöversikten betonar de igen att det verkar som att hantverkarnas löner relativt till grovarbetarnas var stabila under 1800-talet medan tjänstemännens relativlöner ökade något. "Katz and Margo (2014) document that, over the same period, the share of artisans in manufacturing declined, while the shares of operatives (including unskilled labor) and white- collar workers staffing front offices increased. They interpret these shifts as evidence of “hollowing-out” – a shift in labor demand in manufacturing towards operatives and managerial labor and away from artisans. However, if this was the case, one might have expected the relative wage of artisans to have declined relative to unskilled labor, but it did not. Katz and Margo point out that, while relative demand decreased in manufacturing, the construction sector, which was intensive in the use of artisan labor, grew over the century and took up the slack."  (s. 12)

Angående den tidigare forskningen om fabriksnivå-löner (establishment wages) så analyserade Atack, Bateman och Margo 1850 och 1880 års fabriksräkningar, och ARM lägger till data från 1820, 1860, 1870 och 1880. ABM visade att överlag så sjönk fabriksnivålönerna med fabrikens storlek, medan de ökade med kapitalintensiteten och användning av ångkraft. ABM tolkade detta utifrån Goldin och Katz (1999): de lägre lönerna i större fabriker ett resultat av de-skilling i fabriksproduktionen, och de större lönerna i mer kapitalintensiva och ångkraftsintensiva verksamheter betydde att dessa verksamheter använde mer skilled labor. Antaganden, snarare än faktisk observation, gör mycket av jobbet här, och AMR anmärker också på detta: datat sade ingenting om den faktiska arbetsdelningen och användningen av olika sorters arbetare utan det var bara antaganden som ABM gjorde. Att använda löneskillnader mellan fabriker, alltså i den genomsnittliga lönen, är ju inte heller ett mått på lönespridningen i stort, eftersom denna också formas av spridningen inom fabriker.

Med sina data från 1890-talets HLM-studie och från Massachusetts över tid vill AMR överkomma dessa begränsningar. Jag skippar resultatrapporteringen och går direkt till slutsatserna där de betonar att 1890-talets HLM-studie visar att övergången till fabriksproduktion ökade löneojämlikheten genom att öka arbetsdelningen och därmed göra olika tillverkningsjobb mer olika varann. En randanmärkning man kan göra där är ju att de bara har lönedata i HLM från en tidpunkt och att det är svårt att dra slutsatser om en utveckling över tid utifrån ett tvärsnitt, men jo, det säger nog någonting om riktningen i alla fall. Det andra bidrag som de pekar på i sina slutsatser är att Massachusetts-datat visar minskad lönespridning från 1890-talet och framåt och att ökad elektrifiering minskade löneskillnaderna, närmare bestämt i den lägre halvan av fördelningen.

 

Den sista Atack-Margo-Rhode-artikeln jag kollar på här är "De-skilling: Evidence from late nineteenth century American manufacturing", publicerad i Explorations in Economic History 2024. Liksom i NBER-pappret från det föregående året börjar 2024 års artikel med existerande konsensus i US-amerikansk ekonomisk historia, kanske inte så märkligt med tanke på att de tre författarna i hög grad varit med om att forma ekonomisk historia i USA under de senaste decennierna: "The longstanding view in US economic history is that the shift in manufacturing in the nineteenth century from the hand labor artisan shop to the machine labor of the mechanized factory led to “labor de-skilling” – the substitution of less skilled workers, such as operatives, for skilled craft workers." De använder också här 1899 års "Hand and Machine Labor"-rapport för att utforska denna process, denna gång med en identifikationsstrategi för att kunna skatta den kausala effekten av mekanisering, för vilken användningen av inanimate power är proxy, på de-skilling. Deras huvudresultat är att mekaniseringen urholkade skills-kraven, precis som man skulle förvänta sig, men att bara en liten del av utvecklingen i den riktningen kan förklaras av den växande mekaniseringen.

De tar HML-datat och matchar yrkestitlarna i HML till de yrkeskoder som användes i 1950 års folkräkning i USA. DE kodar yrkena i fyra grupper: tjänstemän (white collar), yrkesskickliga hantverkare (skilled artisans), något yrkesskickliga arbetare (semi-skilled operatives) och ej facklärda arbetare (common (unskilled) laborer). Datat visar att de mindre facklärda grupperna ökade sina andelar av totaen över tid. De skapar en binär variabel, De-Skill, som tar värdet 1 "if the share of time performed by semi-skilled operatives and common labor in the operation exceeds the share so performed under hand labor. Overall, the mean value of this variable, 0.357, indicates that de-skilling occurred in almost 36 percent of the production operations analyzed in the paper." (s. 2) Deras förklaring av deras instrumentvariabel-approach för att mäta mekanisering är väldigt fascinerande:

"Our identification strategy for estimating the treatment effects of mechanization worker de-skilling uses a text-based instrumental variable, constructed from gerunds appearing in the written description of each task in the hand labor operation. We require an instrument for mechanization because use of inanimate power in the associated machine operation was a choice made by someone in the original establishment, and, therefore, endogenous. We take advantage of the fact that, by the late nineteenth century, scientific and engineering knowledge had advanced sufficiently such that it was technically feasible to mechanize some activities described by these gerunds but not others and this information was exogenous to the decision on the shop floor to use inanimate power. The first stage of our gerund instrument is very strong, and the associated 2SLS coefficient implies that about 16 percent of the mean value of De-Skill can be accounted for by the mean level of mechanization in the machine labor units (0.553, or 55.3 percent of machine operations used inanimate power). " (s. 2) 

Också deras litteraturöversikt är mycket intressant:

"The historical literature on de-skilling is vast. Our paper is most closely related to studies that infer the presence of de-skilling from estimates of production function parameters using aggregated data from the historical United States Censuses of Manufacturing. A prominent recent example is LaFortune et al. (2019), who find that capital was a relative complement to low-skilled labor before 1890. This is consistent with the idea that the factory system increased the relative demand for low-skilled workers in production at the expense of high-skilled workers. Also related are studies using establishment-level data to correlate proxies for low-skilled labor, such as the proportion of female or child workers or average wages, to measures of scale and/or use of inanimate power (Goldin and Sokoloff, 1982; Goldin and Katz, 1998; Atack et al., 2004. For a critique of this approach, see Bessen, 2011; Katz and Margo, 2014). Other relevant studies use census and related occupational information to document trends in skill levels in manufacturing (Gray, 2013; Katz and Margo, 2014). Katz and Margo (Katz and Margo, 2014, Table 1.4) show that the skilled blue-collar share in manufacturing as a whole declined by 17 percentage points between 1850 and 1910 while the share of operatives and common labor increased by 7 percentage points. Focusing on the early twentieth century United States, Gray (2013) investigates how the adoption of electricity transformed the skill distribution in manufacturing, using a 1956 study on “Worker Trait Requirements” (United States. Department of Labor. Bureau of Employment Security 1956) to classify occupations according to their managerial, clerical, dexterity, and manual task content. Relative demands for these different skills varied with state-level rates of electrification of manufacturing, resulting in a marked decline in demand for dexterity-intensive blue-collar manufacturing jobs." (s. 2)

De relaterar också till automatiseringslitteraturen, med ungefär samma referenser som i artikeln från 2019:

"Our paper also speaks to a large, and ever-growing modern literature on automation and its consequences. A key tool in this literature is the task-based production function (Autor and Acemoglu, 2011; Autor, 2013; Chaney and Ossa, 2013; Acemoglu and Restrepo, 2019, 2020, 2022), which we adopt in theoretically framing our empirical analysis of the HML study data (see Section 3). In particular, Acemoglu and Restrepo’s (2018) “displacement” effect which occurs when, say, a robot (or AI) replaces a human being in the performance of a production task, is closely related to the concept of de-skilling studied in this paper." (s. 3) 

 

referenser

Jeremy Atack, Robert A. Margo och Paul W. Rhode (2019) "“Automation” of Manufacturing in the Late Nineteenth Century: The Hand and Machine Labor Study", Journal of Economic Perspectives 33 (2).

Jeremy Atack, Robert A. Margo och Paul W. Rhode (2023) "Wage Inequality in American Manufacturing, 1820-1940: New Evidence", NBER Working Paper No. 31163.

Jeremy Atack, Robert A. Margo och Paul W. Rhode (2024) "De-skilling: Evidence from late nineteenth century American manufacturing", Explorations in Economic History.

fotnoter

[1] I slutsatserna säger de att: "The study has been long known by economic historians—but almost never used because the data were, until recent advances in information technologies, too complex to analyze." (s. 68)

[2] De beskriver de 72 göromålen så här: "Selecting and sorting the leather was one task in hand production—presumably so that the uppers for one pair of shoes could come from the same hide—compared with eight separate operations in machine production, for uppers, vamps, quarters, outsoles, insoles, lifts, and counters (machine-molded heel reinforcements), all of which had to be both sorted and matched. In hand production, the individual shoemaker traced each foot to create a cutting pattern and subsequently hand-carved a “last” (a wooden form around which each shoe was molded). These steps were crucial for the fit of the shoe and would be repeated for each individual customer served by the shoemaker. Producing lasts by hand was time-consuming, taking 54 minutes 24 seconds per pair—almost 92 hours for the production run of 100 different pairs of shoes. By contrast, under machine production, the factory skipped these steps, instead purchasing lathe-turned lasts for left and right feet in standard sizes from outside specialist suppliers, which would be used in the fabrication of thousands of pairs of shoes—an example of the subsidiary industries predicted to emerge to meet special needs once a certain scale of operation was achieved (Marshall and Marshall 1881, p. 52)."