tisdag 20 april 2021

Regional ojämlikhet i Sverige 1860-2000


En vanlig teori i utvecklingsekonomiska sammanhang, säger ekonomisk-historikerna Kerstin Enflo  (Lund) och Joan Ramon Roses (LSE) i en artikel om Sverige 1860 till 2000, är att när ett land industrialiseras, så ökar den geografiska ojämlikheten, skillnaden i ekonomiskt välstånd mellan olika regioner. Industrier och "high value-added services" koncentreras till ett fåtal regioner medan resten av landet genomgår avindustrialisering och specialiserar i jordbruk och traditionella industrier med lägre arbetsproduktivitet. Efterhand jämnas processen ut och den regionala ojämlikheten i inkomst/capita uppvisar därmed en inverterad U-kurva över den ekonomiska utvecklingsprocessen -- en Kuznetskurva för regioner. Williamson har visat detta för USA, med en peak i regional ojämlikhet i början av 1900-talet, och det har också visats i studier av Italien (Felice 2011, EHR), Frankrike (Combes, Lafourcade et al 2011, ExEH), Portugal (Baia-Miro, Guilera och Lains, RHE 2012) och Spanien (Roses, Martinez och Tirado, ExEH 2010).

Sverige däremot, säger Enflo och Roses, passar inte med det typiska mönstret. Sveriges regionala ojämlikhet, mätt med skillnader i BNP per capita mellan de 24 länen, minskade 1860-1910, ökade något 1910-1940, minskade igen 1940-80, och ökade sedan 1980-talet. Detta varierade mönster över tid resulterar i att Sveriges regionala ojämlikhet är relativt låg jämfört med andra länder.

Deras beräkningar av inkomster per län kommer från en tidigare artikel av Enflo, Henning och Schön, som använt sig av Geary-Stark-metoden. "This method is interesting for the paucity of its data requirements and its parsimonious relation with the basics of national accounting." (s. 193) I grund och botten handlar det om att mäta två saker: sysselsättning i varje län, och output per sysselsatt, som man mäter med löner som proxy. Man behöver fyra serier med data. Ett, historiska nationalräkenskaper. Två, antal invånare per region. Tre, sysselsättning per sektor och region. Fyra, löner på samma aggregeringsnivå som sysselsättningsstatistiken. Löner i jordbruket hämtas från den officiella statistiken och 1850-1910 från Jörberg; industrilöner från officiell statistik och 1850-1900 från Lundh, Olofsson, Schön och Svensson (2004). Löner för privat tjänstesektor finns inte tillgänglit före 1910 och har skattats med Geary-Stark-metoden.

Enflo et al diskuterade fyra potentiella problem med G-S-metoden: (1) i vilken utsträckning den regionala lönen speglar marginalproduktiviteten på arbete*, (2) hur branscher ska analyseras när det inte finns några historiska bransch-specifika region-specifika löner, (3) sektorsaggregeringsproblemt, och (4) klustrade mätfel i specialiserade regioner. Punkt två gäller här specifikt tjänstesektorns löner före 1910 och Enflo et al (2014) åtgärdar detta genom att beräkna tjänstesektorlöner som genomsnitt av lönerna i jordbruket och industrin.

Beräkningarna av relativ BNP/capita per län syns i tabell 1 som jag klistrat in ovan. Från detta resultat går Enflo och Roses vidare med frågan: skedde en konvergens i välstånd mellan svenska län över tid? De börjar med sigma-konvergens, en minskning av inkomstpridningen, och beta-konvergens, ifall fattigare regioner hade snabbare ekonomisk tillväxt än vad rikare regioner hade. Sigma-konvergensen syns i diagrammet nedan.

Diagrammet visar att Gini-koefficienten för svenska län minskade rejält över perioden 1860 till 2000, från 0.17 till 0.09. Minskningen var koncentrerad till två perioder: 1860-1910 och 1940-1980. Diagram 3, nedan, sätter in Sverige i ett jämförande perspektiv:

Sverige börjar 1860 på en medelhög nivå -- samma som Frankrike och Portugal, och 1890 samma som Italien, men har en minskande tendens över tid och är 2000 landet med lägst regional ojämlikhet. Trenderna är egentligen ganska lika de i Portugal 1900-2000, men på helt olika nivåer, med Sverige på en konstant lägre nivå.

Vad är det då som driver mönstren över tid? Sysselsättningsgrad är en viktig faktor, och drivs inte minst av kvinnors varierande sysselsättning på den betalda arbetsmarknaden över tid. (s. 200-201) Total participation rate var ganska stabil runt 62 procent 1860-1910, ökade till 64 procent 1940, sedan 72 procent 1980, och minskade sedan till 66 procent år 2000. Sysselsättningen varierar också med befolkningens åldersstruktur. T ex så hade Stockholms län år 1910 hela 84 procent av befolkningen i  arbetsför ålder medan andelen i resten av landet bara var 59 procent. (s. 201)

Demografin påverkas också av invandring och utvandring. Under 1800-talets slut hade Sverige den högsta graden av emigration från landet i Europa, efter Irland och Norge. Särskilt emigrerade svenskar från landets södra delar**, "where labour productivity in agriculture was lowest compared to other Swedish counties in the second half of the nineteenth century" (s. 202)

Också intern migration är viktig. Efter 1945 såg Norrland stora nettoförluster till södra Sverige; på 1970-talet var de tre länen med störst netto-utflyttning inom landet Jämtland, Norrland och Västerbotten, efter kriser för råvarubaserade industrier. Stockholms län hade störst netto-inflyttning, motsvarande 2,8 procent av sin befolkning 1970.

Enflo och Roses gör en Theil-dekomponering av vad som driver likheter och skillnader melllan länen: hur stor roll spelar arbetsproduktivitet, sysselsättningsgrad, och andel i arbetande ålder? Arbetsproduktiviteten -- som alltså "mäts" genom proxyn löner -- förklarar det mesta: 85 procent 1860, 85 procent 1940, och 72 procent 2000. (s. 203) De dekomponerar konvergensen i arbetsproduktivitet till konvergens inom branscher, omflyttning av arbetskraft mellan branscher, och konvergens mellan branscher. De viktigaste faktorerna var de två senaste.

1860-1910 drevs konvergens av inom-sektor-konvergens av arbetsproduktivitet. Enflo och Roses pekar på teknologisk spridning inom jordbruket, samt den strukturella förskjutningen att lantarbetare från södra Sverige flyttade till Norrland och tog mer välbetalda jobb i skogsbruket, som tekniskt sett räknas in i sektorn jordbruk i beräkningarna. (s. 208) Industrin såsom järn och stål genomgick samtidigt en koncentrationsprocess där antalet produktionsenheter minskade men de som var kvar blev mer storskaliga; det ledde till ökad geografisk koncentration av produktionen. (s. 209)

I slutsatserna skissar de fram den stora bilden:

"In 1860, the various counties that make up Sweden exhibited substantial differences in their per capita income, but by 1980, these differences had largely vanished. How did this happen?The data suggest that the two critical mechanisms that account for Swedish counties catching up with Stockholm were, first, a process of catch-up in productivity across sectors and, second, a vast redeployment of workers out of agriculture and towards higher-value-added sectors.The sectors receiving these labour flows were more productive because they were presumably characterized by higher human and physical capital intensity and total factor productivity. In several aspects, particularly in the reallocation of labour across sectors, the Swedish experience resembles regional convergence in the US. However, in Sweden, productivity convergence between sectors is overwhelmingly more important than in the US.
On closer inspection, it is apparent that the forces for convergence and catching-up varied between periods. In the first period of rapid convergence, 1860–1910, most of the Swedish counties’ convergence with Stockholm was caused by the catch-up of labour productivity within agriculture and services. A secondary but not trivial part of the Swedish counties’ convergence with Stockholm was the compression of between-industry productivity differentials. Labour reallocation did not play any role in the process of convergence because the reallocation of labour out of agriculture towards more productive sectors was faster in Stockholm than in the rest of the country. In the next period of intense
convergence, from 1940 to 1980, structural factors played a central role. Therefore, labour reallocation and between-industry convergence were the main sources of regional income emulation." (s. 214)



Referens
Kerstin Enflo och Joan Ramon Roses (2015) "Coping with regional inequality in Sweden: structural change, migrations, and policy, 1860–2000", Economic History Review 68: 191-217. 

Fotnot

* De har en intressant diskussion av detta problem:

"The first problem, apparently very damaging for Geary–Stark calculations, does not persist in the long run. In the short run, one may suppose that wages may deviate from the marginal product of labour due to institutional barriers and other labour market imperfections, but in the long run (as considered in our calculations) this problem will not remain since imperfections will disappear when labour markets have time to adjust.Two historical examples can help to clarify this point. First, we consider the case of two regions that diverged in their relative numbers of landowners and journeymen (such as the counties in the north and south of Sweden). It is likely that, ceteris paribus, the region with more journeymen would have lower wages since landowners have the market power to establish wages below the marginal value of labour. However, when labour moves from one region to another (as in the case of Sweden), this market imperfection vanishes. Second, wages in Sweden were fixed by collective bargaining in the 1950s and 1960s. Nevertheless, this system of wage settlement has little influence on the calculations of Enflo et al. When wages are fixed nationally, a short-run displacement of the remuneration of factors takes place. However, in the long run, the sector/industry/county adjusts to equilibrium wages by creating or destroying employment (wages above the productivity level destroy employment, and wages below the productivity level create employment). Less productive sectors and industries abandon the region, which reduce their overall GDP but increase GDP per capita. This is precisely the kind of adjustment that happened in Sweden during the 1950s and 1960s (see below)." (s. 195)

** De sex länen Halland, Värmland, Kronoberg, Älvsborg, Jönköping och Kalmar stod för 44 procent av all emigration 1881-1910 men bara 28 procent av befolkningen. Enflo och Roses fotnot 33, med referens till Bohlin och Eurenius (2010).

Levande landsbygd och annan retorik om landsbygd och Norrland i svensk politik


Etnologerna Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren, båda verksamma vid Umeå universitet, har i två artiklar från 2015 och 2018 studerat politisk retorik i Sverige om (a) Norrland -- det är artikeln från 2015, och (b) landsbygden -- det är artikeln från 2018. 

Norrlandsartikeln börjar med att de konstaterar att Norrland, gentemot Götaland och Svealand, i populärkultur brukar framställas som  ‘the most rural, traditional and problematic region in Sweden’ (här tänker jag på filmen Jägarna! De refererar dock till en vetenskaplig artikel: Eriksson 2008). Deras egen studie utgår från frågan: "What discourses prevail when politicians make sense of, and suggest solutions for the Northern part of Sweden?" De vill identifiera och dekonstruera nuvarande diskurser om Norrland, och även visa på hur dessa etablerar en bild av regionen som problematisk. Deras teoretiska överblick informerar om forskning som jag absolut inte har någon aning om:

"This constructivist perspective has sometimes been named the ‘post-rural’ (Murdoch and Pratt, 1993), reflexively emphasising the processes that shape ‘the rural’ rather than taking rurality as place and construct for granted. A shift of focus from ‘rural politics’ to the ‘politics of the rural’ (Woods, 2003, 2005) has redirected interest from the rural as a battleground for various discursive forces to ‘the meaning and regulation of rurality itself’ (Woods, 2003: 312). According to this perspective, simply identifying different rural discourses is not ‘enough’ (Berg and Lysgård, 2004; Haugen and Villa, 2006a,b). In order to understand their impact and effect, rural discourses need to be understood in terms of power and competition, and for the ways they make identifications (im)possible. Within the framework of such an approach, studies have explored how representations of the countryside not only constitute rurality through stereotyping rural discourses, but as a consequence favour certain social groups and ideologies (Baylina and Berg, 2010) while excluding or stigmatising others (Cloke and Little, 1997; Ching and Creed, 1997; Phillips et al., 2001) on the basis of social categorisations such as social class (Juska, 2007), race (Holloway, 2007), and gender and sexuality (Massey, 2004; Valentine, 2004; Little, 2006).
It should be clear from the above that discourses on rurality are intrinsically political, forming not only imageries of rurality, but also the everyday material conditions under which rurality and rural inhabitants come into discursive existence." (s. 86)
Nilsson och Lundgrens studie startar från "politics of the rural" och undersöker partipolitiska aktörers debatt och kamp om att definiera vad Norrland är och borde vara. (Det verkar lite likt Cruickshank et al 2009:s studie av norsk landsbygdspolitisk debatt, som de refererar.) Teoretiskt är utgångspunkten diskursteori så som den utarbetats av Laclau och Mouffe (1985).* Materialet drar de från Riksdagens öppna digitala arkiv på riksdagen.se, med material från åren 1991 till 2013. D har sökt på "rural" och "Norrland" och får tusentals träffar; de snävar därför in det till "non-government bills", alltså riksdagsmotioner. Perioden 1991 till 2013 har de valt eftersom den omsluter en gradvis politisk förskjutning, "from traditional social democratic welfare politics to more neo-liberal politics with an extensive deregulation of state enterprises (Hudson and Rönnblom, 2007)." I denna anda har också regionapolitiken förändrats till en fokuserad på regional tillväxt, menar de med referens till Tillväxtanalys (2012). Materialet bearbetar de med en kvalitativ innehållsanalys, "in which recurring concepts, ideas and opinions about Norrland were inductively identified by repeated readings of the texts. The different ways of comprehending Norrland were viewed as discourses and organised in sub-themes (Hsieh and Shannon, 2005; Neuendorf, 2002). The paper is organised around the four main discourses found in the material that each fixated different qualities as central to the Norrlandic identity: Norrland as a problem, Norrland as a resource, Norrland as a region of growth, and Norrland as a victim." (s. 88)

Diskursen om Norrland som problem handlar inte minst om inlandet, som skildras som en arkaisk region med en åldrande befolkning och betydande utflyttning. Man pekar på en geografisk känslighet på grund av stora avstånd, och en motion från Liberalerna 2006-07 menar att om det blir för dyrt att äga en bil så kommer arbetssökande inte kunna ta jobb som ligger för långt hemifrån; "Motoring should not be taxed to death". Också det kalla klimatet och höga kostnader för uppvärmning utpekas som problem, t ex i en moderat motion från 1990-91 som menar att problemen gör det svårare för norrländska arbetsgivare att rekrytera nyckelkompetenser. Återkommande diskuterar motionerna okcså den glesa befolkningen och olika problem associerat med detta, som finansieringen av välfärden. De ekonomiska hänsynen genomsyrar denna diskurs, menar Nilsson och Lundgren.

Den andra diskursen är Norrland som en resurs, ännu inte fullt utnyttjad. Denna kommer i två varaianter. Den ena handlar om Norrland som bärare av immateriella och icke-ekonomiska resurser, såsom naturen, det öppna landskapet, och Norrland som något autentiskt och genuint (jfr Eriksson 2010) och kopplat till fritid, återhämtning, och livskvalitet. Moderaterna lyfte fram, t ex i en motion 1990-91, denna aspekt: ‘As awareness of environmental issues increases, those parts of our country that can offer a nice natural environment will certainly seem attractive to many more people’. Norrland kan här framstå som nästan arkaiskt: ur en folkpartistisk motion 2009, "‘Västernorrland has had the motto “offers balm for the soul”, a concept that should be appealing in a world with an ever increasing tempo’". Detta rofyllda kan också göras till något ekonomiskt, en resurs i form av att locka till sig turister. Norrland som resurs kan också vara rent ekonomiskt, med referenser till vattenkraften, skogen och gruvorna. En folkpartistisk motion från 2009 exemplifierar detta:

"Norrland has contributed greatly to Sweden's prosperity through its natural resources -- forests, ore and water. As one example, Västernorrland has for many years had Sweden's third largest annual gross domestic product. Here one can find world-leading companies in the cellulose industry and the energy sector, and many examples of natural resources and renewable energy."

En centerpartistisk motion 1996 pekade på att Norrland ger Sveriges största exportintäkter, en liberal motion 2003 att "The forest, ore and hydropower mean that Norrland contributes more to Sweden's GDP than most regions in Sweden", en socialdemokratisk motion 1996 pekade på att Västernorrland producerade mer elektricitet än vad man konsumerade. Relaterat till denna syn på resurserna är argumentet att om Norrland fick behålla inkomsterna från sina resurser, så hade det varit mer rättvist och regionen hade varit rikare. Ett sådant argument har t ex gjorts i Kiruna angående vinsterna från stadens järngruva, som, har det sagts, finansierade tunnelbanan i Stocholm istället för att investeras tillbaka i den egna staden (Nilsson 2009, Kiruna - staden som ideologi). 

Diskursen om Norrland som resurs organiseras runt två nodalpunkter, säger Nilsson och Lundgren: inneboende värden, och produktivistiska bidrag. Till dessa kommer olika subjektspositioner: runt produktivismen entreprenörer, innovatörer, affärsmän, och i någon mån bönder och skogsarbetare. Runt inneboenede värden snarare som medborgare och demokrater. Ett exempel på det senare är en moderat motion från 2001 för att bevara fäbodssystemet som ett kulturarv: i denna argumenteras det för att systemet inte skulle överleva utan entusiaster och att man därför måste underlätta för småföretagare som håller igång t ex fäbodar. Från Vänsterpartiet 2010 varnades det tvärtom för att just ge lokala entusiaster denna roll, om det handlar om att ta över välfärdsåtaganden från det offentliga.

Den tredje diskursen handlar om Norrland som tillväxtregion. Också i diskursen om Norrland som resurs fanns så klart ett ekonomiskt perspektiv, men de två skiljer sig åt, säger N och L: i resurs-diskursen handlar det mycket om Norrland som självförsörjande, men i tillväxtdiskursen tvärtom om en i princip oändlig tillväxt och ett oändligt överskott att utvinna. Här talas det om Norrlandskusten som området med "störst potential för regional tillväxt i Sverige" (FP, 2011) och om behovet av infrastrukturinvesteringar för att gynna tillväxten (S, 2004). Tillväxtdiskursen var över perioden 1991-2013 tämligen stabil och stark, säger de. Man pekade på potentialen för ekonomisk tillväxt i Norrland och lade fram olika förslag för hur denna potential skulle kunna frigöras.

Den fjärde diskursen är Norrland som offer. "According to this discourse, Norrland was underprivileged, had not accessed welfare services to the same extent that other regions had and was some- times depicted as subjected to colonisation." (s. 91) Så här resonerade en centerpartist i en motion 2006:

"The central power in Stockholm has for centuries looked upon the vast and sparsely populated northern part of Sweden as mainly an essential supplier of raw materials. […] For a long time, the central power has had a colonial approach to the nearly two-thirds of the country's land area that is called‘Norrland’. This attitude must change ..."

Motioner från olika partier kunde i denna anda tala om Norrland som ett offer för tidigare regeringars centraliseringspolitik, och om norrlänningarna som "glömda" pga politikernas för starka fokus på urbana tillväxtregioner. Diskursen om Norrland som offer artikulerades nästan alltid, säger Nilsson och Lundgren, ihop med påpekanden om hur mycket naturresurser Norrland har. Här väcks informellt också frågan om vad som i USA kallas "reparations", osm när en centerparistisk motion 2005 kräver att statliga myndigheter ska flyttas från Stockholm till Norrland för att kompensera för utsugningen av Norrlands naturresurser, eller en socialdemokratisk motion 1992 kräver ökade stöd till norrländska industrier, eller en vänsterpartistisk motion 1991 kräver att vinsterna från norrländska industrier ska stanna i Norrland. Nilsson och Lundgren menar att denna diskurs, där deltagarna vill ge mer stöd till Norrland, ironiskt nog reproducerar en bild av Norrland som en svag och sårbar region.

I slutsatserna diskuterar Nilsson och Lundgren hur Norrland i de olika diskurserna jämförs ofördelaktigt: ibland med andra regioner i landet som implicit har bättre tillväxtkraft etc, ibland med en idealiserad möjlig bättre version av sig självt, som regionen misslyckas med att leva upp till. (s. 92) Vad gäller vad Norrland ställs emot i motionerna är det ofta regeringen, staten, Stockholm. Det finns ett populistiskt stråk i detta, i motioner från alla partier, men Nilsson och Lundgren menar att denna pro-Norrland-populism ofta förlägger agensen till räddare utifrån, medan norrlänningarna själva förpassas till att vara entusiaster och eller entreprenörer.

Nilsson och Lundgrens artikel från 2018 tar avstamp i hur svensk landsbygdspolitik ofta tar avstamp i uttrycket levande landsbygd, som de översätter som "living countryside". Begreppet levande landsbygd har ingen särskild politisk hemvist utan används över hela den politiska skalan. Begreppet kan därför ses som en "floating signifier" i Laclaus (1996) mening. Dess "omnipresence within Swedish rural politics" gör det särskilt intressant att studera detta begrepp. I denna artikel liksom i den om Norrland från 2015, arbetar de med att analysera riksdagsmotioner,denna gång från åren 2010-11 och 2013-14**, och också här arbetar de utifrån ett konstruktivistiskt och diskursteoretiskt perspektiv. Angående vad "levande" i begreppet levande landsbygd egentligen betyder, så för de detta intressanta teoretiska resonemang:

"A ‘living countryside’ is not only (if at all) constituted around some shared qualities that rural areas embody, but also derives its meaning from the articulations that come to signify a desired and imaginary fullness as well as the boundary that defines the limits of this illusion. Such an imaginary fullness is sometimes referred to as ‘ideological fantasy’ (Žižek, 1998), not in the sense that it constitutes a false consciousness but, rather, in the sense that it works as a shared narrative that structures the way people make sense of the world and their existence in it. Glynos argued that a key role of fantasy is to provide us with ‘a script with which to shuffle vulnerability and uncertainty to the margins’ (Glynos, 2011: 79)." (s. 74)

De etiketterar alltså idealet om levande landsbygd som en fantasi, och deras analys börjar med att identifiera centrala teman i denna fantasi. Det börjar med tillgång till arbeten och till medborgerliga rättigheter såsom välfärdstjänster. För politikerna handlar det om att främja jordbruket, arbeta mot avbefolkning av ladsbygden, med mera. Idéerna om levande landsbygd kopplatr också in till idéer om en särskild svenskhet på landsbygden, inte minst levd genom "öppna landskap", odlade sådana; etnologerna Frykman och Löfgren (1979) har tidigare pekat på det öppna landskapets betydelse för föreställningar om svenskhet. Det öppna landskapet anförs också som motor för turism, alltså en rent ekonomisk faktor.

Idealet om levande landsbygd porträtterades både i positiva termer -- folk vill bo på landet, och där har de det bra -- och i negativa termer -- den levande landsbygden föreligger inte idag utan rurala områden lider av avbefolkning och andra problem. (s. 78-79)

Nilsson och Lundgren börjar sina slutsatser så här:

"This study of Swedish rural political discourse highlights the way the expression ‘living countryside’
functioned as a common goal for much of rural politics by legitimizing a range of different political suggestions. These were held together by an ideological fantasy that portrayed a living countryside which had resemblances with notions of a past Sweden." (s. 81)

Visionen om en levande landsbygd förenas ofta med referenser till jobb, infrastrktur och välfärdstjänster, men kan också förenas med en vagare, mer nostalgisk uppsättning av bilder av ett "traditionellt" svenskt landskap med jordbruk och djurhållning, ibland förenat med nationalistiska tendenser. (s. 81-82)


Fotnot

* I teori-diskussionen går de igenom några centrala begrepp: "nodal points", "floating" och "empty" "signifiers", populism, ekvivalenskedjor, och "articulation". Artikulering använder de t ex för att klarlägga hur ett begrepp som "Norrland" kopplas ihop med andra begrepp, som "offer" eller "resurser". (s. 87-88)

** De motiverar valet av tidsperiod med att den fångar ett ökat politiskt intresse för landsbygden (!). (s. 75)

Referenser
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2015) "Logics of rurality: Political rhetoric about the Swedish North", Journal of Rural Studies 37: 85-95.
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2018) "‘For a living countryside’: Political rhetoric about Swedish rural areas", European Urban and Regional Studies Vol. 25(1) 72–84

torsdag 15 april 2021

Galbraiths kritik av WID


Under 2000-talet har inom den långsiktiga ojämlikhetsforskningen den så kallade toppinkomstapproachen dominerat. Detta angreppssätt, som Thomas Piketty återuppväckte från gamla studier av Simon Kuznets (på 1950-talet) och Anthony Atkinson (på 1970-talet), och sjösatte med en studie av Frankrike publicerad 1998 och en studie av USA publicerad 2001, bygger på att man använder information från inkomstskatter. De flesta industriländer införde inkomstskatt runt 1900 och vad Kuznets-Atkinson-Piketty-metoden innebär är att man använder officiell statistik på skattebetalarnas inkomster och de totala inkomsterna i ekonomin och beräknar ojämlikheten definierat som toppinkomstandelar: andelen av ekonomins totala inkomster som tillfaller till exempel den procent som tjänar mest, eller de tio procent som tjänar mest. Jag har kallat det ett angreppssätt eftersom det förenar användning av en viss typ av källor (inkomstskatter, typiskt samlade, tabulerade beskrivningar av inkomsterna snarare än ursprungs-skatteelistorna), och en viss typ av mått, nämligen inkomstandelar.

För studier av perioder längre tillbaka än, säg, 1960-talet då inkomstsurveys typiskt börjar finnas (i Sverige: LNU, 1968 -- se denna studie av Björklund och Palme), har toppinkomstapproachen dominerat, fram till att Parisforskarna med Piketty i centrum har börjat gå över till en bredare metodologi, distributional national accounts (DINAs). Men andra metoder finns förstås kvar. James K. Galbraith, nationalekonom vid University of Texas, är en stark förespråkare för surveyapproachen och publicerade förra året en hård kritik av Paris-approachen så som den utvecklats, och så som den använts i den uppmärksammade publikationen World Inequality Report 2018. Galbraith skriver i början av sin kritik:

"the authors claim that data drawn from tax sources are generally, if not invariably, better than the most commonly used alternative, household survey records. They write disparagingly of the ‘Gini index’, the inequality measure most prevalent in such surveys, which they find too ‘technical’ and not sufficiently intuitive. But they also object to survey methods: ‘The main problem with household surveys, however, is that they usually rely entirely on self-reported information about income and wealth. As a consequence, they misrepresent top income and wealth levels, and therefore overall inequality’ (p. 29).
This sweeping critique carries on for several pages, brushing aside a body of research comprising thousands of papers and millions of survey observations, including the work of the Luxembourg Income Study, the World Bank, Eurostat, the Economic Commission for Latin America and the United States Census Bureau, among scores of national data-collection agencies. It is a repudiation of what almost every previous researcher has done in this field over 50 years." (s. 331-2)
Galbraith håller med om att det finns problem med surveydata: surveys finns mest från de rika länderna, och mest från de senaste decennierna, och de kan variera i om man mäter inkomster eller konsumtion, inkomster före eller efter skatter och transfereringar, osv. Surveys tenderar också att underrepresentera de rika pga problem med "fat tails" och att de rika kan vara försiktiga med att delta i såna här studier. "But are tax data really better?" (s. 332) Galbraiths artikel ska granska WID:s data utifrån tre aspekter. Ett, skattedatas täckningsgrad över världsekonomin. Två, skatteuppgifternas konsistens med andra källor. Tre, det särskilda med skattebaserade ojämlikhetsmått i USA.

Först: täckningsgrad. För Yemen finns bara en datapunkt, för 2006; för Malaysia 32 datapunkter över 61 år. Japan är kanske "the brightest jewel in the WID crown", menar Galbraith: där finns toppercentilens andel över 124 år, sedan inkomstskattens införande 1887. (Jag måste dock inflika att jag aldrig uppfattat Japan som WID:s kronjuvel -- snarare är det väl Frankrike och USA som Piketty et al forskat väldigt mycket om.) Galbraith menar dock att om man försöker byta mått till inkomstandelar för botten-50-procenten eller något annat, eller till förmögenhetsojämlikhet, så finns det inget. Han frågar retoriskt: "If this is the best-case, what about the others? Is this wonderfully presented data package a bit of a Potemkin village?" (s. 333)Han är väldigt kritisk mot hur sparsamt med data det finns från Östasien, Östeuropa Sydamerika och subsahara-Afrika. Bland de stora länderna fattas data för Mexiko Nigeria, Pakistan, Ukraina och Vietnam helt. (s. 333) Eftersom britterna ofta införde inkomstskatter i sina kolonier är sådana länder överrepresenterade.

Fråga två är: är ojämlikhetsberäkningarna i WID verkligen bättre, mer korrekta, än de beräkningar som gjorts i andra projekt, med andra metoder? Galbraith börjar med Luxembourg Income Study som arbetar med mikrodata från nationella surveys och harmoniserar inkomstdefinitioner osv. Han har tillsammans med Beatrice Halbach i en tidigare studie, ‘A Comparison of Top Income Shares and Global Inequality Datasets’, från 2016 jämfört WID:s ojämlikhetsberäkningar. Han menar att de där kom fram till att WID ofta avviker från pålitliga beräkningar från LIS och andra etablerade källor.

Galbraith menar att WID diskuterar hur administrativa data (skattedata) kan komplettera surveys, men menar att de missar andra möjliga administrativa data. I över 20 år har University of Texas Inequality Project (UTIP) arbetat med att beräkna ojämlikhet "based mostly on administrative payroll records, that is, total payrolls and employment measured across industrial, sectoral or geographic categories." (s. 335) Deras valda mått är mellan-grupp-skillnaden uppmätt som en komponent av Theils T-mått. 

"In 74 papers to date, the UTIP team has shown that inequality measured across categories is an effective instrument for tracking the overall evolution of a distribution over time.  It has also shown that a consistent category scheme — a standardized industrial classification, say — provides a reasonable basis for comparing levels of inequality between regions or countries. And it has demonstrated that payroll data — even when limited to a narrow part of the earning population, such as workers in manufacturing establishments — are closely related in statistical terms to measures of household income inequality. Unlike the data generated by the WIL, the UTIP work tends to reinforce and validate the best survey evidence, such as LIS, while filling in gaps in the coverage available from surveys." (s. 335-6)
Baserat på dessa data har UTIP-teamet producerat en uppsättning direkta mått på "industrial pay inequality", UTIP-UNIDO, och en uppsättning beräkningar av Gini-koefficienter för hela befolkningen, EHII. EHII skapar de genom att köra en regressionsmodell på UTIP-UNIDO för att omvandla industrianställdas lönespridning till en allmän Gini. Vilket låter som en ganska skum procedur! Det är inte direkt några mått på faktiska inkomster i en ekonomi.. Men UTIP-UNIDO och EHII har många datapunkter: över 4000 land/år-datapunkter för ca 150 länder perioden 1963-2014. "This is about twice the WID coverage, in nearly three times as many countries, and in a more compact time frame", påpekar Galbraith nöjt. (s. 336) Måtten är också kompatibla med andra surveys och har använts i SWIID, databasen som 2009 gav upphov till den klassiska Ekonomistas-rubriken "Skit in, skit ut".

"In a series of papers the UTIP team has shown that the EHII measures correspond closely in most cases to available surveys of the same concept, while providing for a more dense and consistent set of measures, over more countries, than any other source (Galbraith and Kum, 2005; Galbraith et al., 2016a; Galbraith et al., 2016b). The data sets have been in wide use for over a decade, and acknowledged as a source data set for the widely used Standardized World Income Inequality Database (SWIID) of Frederick Solt." (s. 336)

Galbraith menar att författarna till World Inequality Report 2018 drar slutsatser om utvecklingen av ojämlikhet över tid som inte stämmer om man tar hänsyn till länder som inte finns i WID-databasen men i EHII-databasen. Han menar också att de förtiger existensen av dessa alternativa data: han citerar Piketty m fl som sägandes att ‘there is no consistent income inequality data for sub-Saharan Africa’, men pekar på att EHII har 485 land-år av ojämlikhetsberäkningar för 24 länder i regionen. 

Galbraith är också mycket kritisk till hur WID-forskarna beräknar ojämlikhet för breda regioner som "Europa" och "Asien"; här tycker jag att hans poäng är stark, det är meningslöst att presentera en "ojämlikhet i "Europa" utifrån data bara för Tyskland, Storbritannien och Frankrike, eller åtminstone så ska folk ta såna mått med en nypa salt. (s. 337)

Från detta övergår Galbraith till att diskutera land-fallstudier i rapporten. Han börjar med en intressant diskussion av Frankrike:

"France stands out as a case where the top 10 per cent tax share hasn’t changed since the early 1980s and is today below that of 1960. That is, the authors seem to believe that Gaullist France, under the Monnet Plans, with state-owned industries and banks and comprehensive credit allocation (Galbraith et al., 1981), was less egalitarian than today’s citadel of Parisian wealth and National Front disaffection. The claim is quite implausible. France as a citadel of stable egalitarianism would, in that case, also be quite the exception in Europe — except for the fact that the authors, lacking data for other countries, use their French calculations as a partial template for all of Europe." (s. 337)

I Indien betalar (något år i databasen) bara 6 procent av folk med inkomst inkomstskatt, och Galbraith menar att det då behövs en "heroic meld of sources and techniques required to estimate lower income
shares " (s. 337). Vilket är kul, eftersom det är just vad jag håller på med för Sverige 1870-1920, då visserligen det var fler än 6 procent som betalade inkomstskatt. Men metodproblemet (som finns mer eller mindre dolt i all ojämlikhetsforskning) är det samma. Vad gäller ökningen av inkomstojämlikheten i Indien sedan 1992 som WID visar, så vill Galbraith gärna betona att andra studier visat detta tidigare; så säger han också om Kina och en UTIP-studie av Zhang (2016). Också att inkomstojämlikheten ökat i Ryssland efter kommunismens fall ser han som redan etablerat av en studie av honom själv från 2004; för Brasilien pekar han på Galbraith et al (2007), som också innehåller fler latinamerikanska länder än vad WID gör. Galbraith avslutar sin sektion om WID:s relation till tidigare ojämlikhetsberäkningar så här:

"In general, where tax records confirm what is already known from other sources, the work of this Report is a valuable contribution. But the reader is not helped by claims that the findings are novel or that they supersede previous work on the same countries and regions, or that tax records produce better comparisons than surveys, let alone the neglected contribution of payroll records. And in a data set as rich and full of claims to scholarly precedence as this one, is it too much to ask for citations to earlier research?" (s. 338)
Från detta går han vidare till en särskild diskussion av fallet USA. Han börjar med att diskutera den torra men viktiga frågan om vad enheten för observationer egentligen är:

"The unit of observation in tax data, characteristically, is the tax filer or tax unit. Taxes are filed by individuals or married couples, and it appears that in the second case the World Inequality Report 2018 authors usu- ally, although not always, just split the income equally between spouses (‘equal-split adults’). It seems likely that in most countries the tax filer corresponds roughly to the head of household, but this is not a safe assumption in all cases. Using this measure, in the Report and in the graphics on the website, Piketty and his team discuss and illustrate what they term the ‘collapse’ in the income share of the ‘bottom 50 percent’ in the United States." (s. 338)

Galbraith ifrågasätter om det verkligen skett en sådan "kollaps" i den lägre halvan av inkomstfördelningens inkomster.


 
Referens
James K. Galbraith (2020) "Sparse, Inconsistent and Unreliable: Tax Records and the World Inequality Report 2018", Development and Change 50(2): 329–346.

måndag 22 mars 2021

Betalar demokratier högre löner?


Den välkände nationalekonomen Dani Rodrik hävdade 1999 i en intressant artikel att demokratier betalar högre löner. Hans framställning tar avstamp i en jämförelse mellan Mexiko och USA. År 1996 var genomsnittlig arbetsproduktivitet i Mexiko $9600, säger Rodrik, och motsvarande nivå i USA var $58000, sex gånger högre. Den genomsnittliga lönen i industrin var $1,50 i timmen i Mexiko och $17,70 i USA, tolv gånger högre. Varför är lönen i Mexiko så mycket lägre än vad den borde vara, frågar Rodrik. Det kan absolut delvis handla om data-problem, säger han: produktivitet i industrin och andra sektorer kan skilja sig åt, arbetade timmar kan skilja sig åt, och andra produktionsfaktorer än arbetare i produktionen kan komplicera jämförelsen. Men skillnaden i lön är så stor, säger Rodrik, att institutionella faktorer också antagligen spelar roll. (Det är inte den mest stringenta argumentationen, men men.)

Han gör en ekonometrisk undersökning där han undersöker lönerna i olika länder som bestämda av arbetsproduktivitet, inkomstnivåer med mera, och då spelar graden av demokrati ändå en roll: mer demokratiska länder betalar högre löner. Detta gäller i instrumentvariabel-modeller, och i panelregressioner med fixed effects för länder. Detta är också konsistent med att löneandelarna i Portugal, Spanien och Grekland ökade när dessa länder övergick till demokrati. 

Lönedatat kommer från två ställen. Det första är World Bank LAbor Market Data Base som samlar lönestatistik från FN:s Industrial DEvelopment ORganization (UNIDO), som presenterar löner för en rad länder sedan 1960-talet. Den stora mängden länder -- sett till position i världens inkomstfördelning från Etiopien till USA -- kommer med en kostnad vad gäller jämförbarhet: i en del länder handlar det om "wages and salaries" vilket förstås gäller inte bara produktionsarbetare utan också tjänstemän, och det är också oklart i vilken grad bonusar, löneförmåner och liknande är inräknat. För en mindre grupp av länderna handlar det om "compensation of employees" som också räknar in arbetsgivaravgifter. Den andra kälan är USA:s Bureau of Labor Statistics International Comparisons of Hourly Compensation Costs for Production Workers in Manufacturing. Detta dataset omfattar bara 29 länder men är sammansatt på ett mer genomtänkt sätt vad gäller jämförbarheten. Här mäts "compensation costs" som innefattar alla lönens delar samt arbetsgivaravgifterna. Korrelationen mellan UNIDO och BLS är 0,90.

Den andra centrala variabeln i pappret är demokrati, och här också använder Rodrik två källor. Den första är tankesmedjan Freedom House mått på demokrati, som använts i tidigare forskning om relationerna mellan demokrati och tillväxt (Helliwell 1994; Barro 1996). FH-måttet ger en "subjective classification of countries" på en skala från 1 till 7, separat för medborgerliga rättigheter (civil liberties) och politiska rättigheter. Rodrik kombinerar de två till ett enda mått. FH-datat är tillgängligt sedan 1970. Det andra demokratimåttet kommer från Polity III som ger årliga demokrati-indikatorer för åren 1946-1994 för länder med fler än 500 000 invånare i början av 90-talet. Länder rankas på en 11-poängsskala från 0 till 10 men Rodrik har skalat om till en skala från 0 till 1, för att underlätta jämförelser med FH-indexet. FH- och Polity III-måtten är starkt korrelerade, mellan 0,81 och 0,93 beroende på tidsperiod. Kontrollvariablerna inkluderar förädlingsvärde per arbetare i tillverkningsindustrin, BNP/capita, KPI, utbildningsnivå, urbanisering och handelsöppenhet.

Regressionsanalysen bygger på femårliga medelvärden, med sju perioder 1960-1994. Regressionsresultaten innebär att en ökning av Mexikos demokratiska nivå till USA:s (detta var på 1990-talet när USA:s demokrati hade en lite mer otvetydigt positiv klang än idag) skulle öka lönerna i Mexiko med 25-30 procent. (s. 716) Scatterplotten i figur 1 visar en del av dessa resultat, om åren 1985-1989.

Som ett test för omvänd kausalitet -- att det skulle vara inkomstnivåer som orsakar förändringar i grad av demokrati -- kör Rodrik regressioner där graden av demokrati bestäms av löner, produktivitet och de andra variablerna. Resultaten säger att initiala lönenivåer inte påverkar förändringen i graden av demokrati.


Han fortsätter med en panelanalys där han undersöker effekterna inom länder, över tid, återigen på de sju femårsperioderna 1960-1994. Panelestimaten av effekten av demokrati på lönen är 0.11 till 0.97 vilket implicerar att om Mexiko blev full demokrati hade lönerna ökat med 6-48 procent. (s. 722) Efter detta går han vidare med att kolla på specifika länder som haft skiften i graden av demokrati -- se tabell VI ovan. Alla fyra länder som övergick från demokrati till auktoritär regim fick en fallande löneandel. I sex av åtta länder som haft en övergång till demokrati ökar löneandelen. Sydkorea och Taiwan som haft mer gradvisa demokratiseringar granskas särskilt. I båda fallen ökade lönerna snabbare än arbetsproduktiviteten mellan 1987 och det tidiga 90-talet, tidsperioden för övergången till demokrati.

Rodrik sammanfattar resultaten:

"Our Žfindings indicate that democratic institutions tend to shift the functional distribution of income in manufacturing from proŽts to wages, or alternatively that authoritarian regimes transfer income from labor to employers. To anyone familiar with the recent economic history of Latin America, Southern Europe, or the Middle East, these results should not be counterintuitive." (s. 726)

Men, säger Rodrik varför, exakt, ger demokrati en mer pro-löntagar-fördelning och auktoritära regimer mer pro-kapitalägar-fördelning? Vi kan se lönerna som utfallet av en förhandling mellan arbetare och arbetsgivare. Arbetarnas reservationslön ges av möjligheter i offentlig sektor eller informell sektor; arbetgivarnas alternativ defineras av exit-möjligheter i andra länder. I en enkel spelteoretisk modell demonstrerar Rodrik att tre saker förutom arbetsproduktivitet bestämmer lönen: 

"(a) the relative bargaining strength of labor, (b) the value of outside options (or the reservation wage) for labor, and (c) the value of outside options for employers. Political institutions can affect all of these." (s. 727)
Rodrik menar att vi kan tänka oss fyra kategorier av skäl till varkför demokratier är vänligt inställda till arbetarna. Ett, demokratin kan spela roll eftersom demokratiska regimer är mer benägna att följa rule of law och kan ge möjligheter att komma till bukt med arbetsgivare som inte betett sig korrekt. Två, demokratier är mindre benägna till politisk instabilitet vilket också kan vara fördelaktigt för arbetarna genom att ge dem fler outside opportunities. Tre, demokratier kan direkt förbättra arbetarnas förhandlingsmakt genom att tillåta större frihet att organisera sig och förhandla kollektivt. Fyra, som medianväljarmodellen säger så kan processen av politiskt deltagande och konkurrens höja arbetarnas reservationslön och genom att skapa lagar och institutioner som är mer "partial to workers' interests". (s. 727) Rodrik menar att hans data framför allt stödjer den fjärde kanalen.


Referens

Dani Rodrik, "Democracies Pay Higher Wages", Quarterly Journal of Economics augusti 1999.

torsdag 11 mars 2021

En torparfamilj vid ett järnbruk

Att bearbeta järn från gruvorna har alltid varit en väldigt energikrävande verksamhet. Under tidigmodern tid var det framför allt ved och vattenkraft som man behövde för att kunna driva verksamheten, och detta gjorde att järnbruken efter hand kunde lokaliseras på ett avstånd från själva gruvorna, istället på en plats som maximerade tillgången till skog och vattenkraft. Under 1600-talet etablerades en mängd järnbruk i Värmland. Dessa etablerades typiskt av borgare som också var verksamma i städerna och innebar en slags säregen "urbanisering" av landsbygden, och samtidigt också en slags industrialisering med skapandet av en mängd jobb av olika kvalifikationsgrader. Ordningen vid bruken var patriarkalisk, hierarkisk och byggd kring ett slags reciprocitet.

Om detta skriver arkeologerna Eva Svensson, Sara Bodin, Hans Hulling och Susanne Pettersson i en artikel i International Journal of Historical Archaeology från 2009. De beskriver den typiska byggda ordningen vid ett bruk som att herrgården var avskild från arbetarbostäderna, kanske t ex genom att herrgården låg på ena sidan vattendraget som gav energi, medan själva bruket och arbetarbostäderna låg på andra sidan. Herrgård och kontor låg typiskt högre upp så att arbetarna var tvungna att gå i uppförsbacke när de skulle t ex hämta ut sin lön eller be om någon favör.

På 1800-talet hamnade de svenska järnbruken i kris när nya teknologier för järnbearbetningen gjorde att andra typer av järntillgångar nu kunde utnyttjas och kunde göras till järn och stål av lika hög kvalitet som de svenska produkterna. Detta blev till den s k bruksdöden. Denna drabbade också Värmland; i västra delarna av landskapet överlevde bara en tiondel av bruken, och i den östra delen, var tredje. En så stor omställning borde leda till ökad fattigdom, emigration osv, men Svensson och medförfattare menar att detta inte skedde i så stor omfattning som man skulle förvänta sig. De tar exemplet Östanås/Älvsbacka bruk som gick i konkurs 1893 vilket drabbade 130 arbetare; dessa fick inte en sådan försämring av levnadsstandarden som man skulle kunna tro.

I sin artikel studerar de ett särskilt torp, Nedre Granhult, som var del av en gruppering med ungefär 15 torp, Pinoberget vars invånare kallades pinotorpare. Området låg ungefär 2,5 kilometer väster om Östanås bruk, på en plats som tidigare varit obebodd, och som sedan torpen övergavs i början av 1900-talet återigen blivit obebodd. Platsen är perifer, ute i skogen på gränsen mellan två härader. Väster om pinoberget finns ett jordbrukslandskap och öster om det Östanås bruk. Pinobergarna lönearbetade både för bönderna och för bruket, och vilket man gjorde mest hade implikationer för ens identitet. (s. 190)

Nedre Granhult byggdes antagligen någon gång efter 1860, när Peter Larsson och hans far flyttade in till området Pinoberget. Samma år gifte Peter Larsson sig och etablerade ett eget hushåll. Larsson hade hela två förpantningskontrakt, där han hade lånat ut pengar till jordägaren som i gengäld gav Larsson 50-åriga kontrakt på ett torp. Att Larsson hade två torp indikerar att han var relativt välmående, även om den enda försörjningsstrategin som finns belagd är att han levererade ved till Östanås. Hans ena son Lars Fredrik, gifte sig 1888 och flyttade 1903 från Pinoberget till Munkfors järnbruk där han arbetade som smed. Den andre sonen Olof gifte sig 1892 och stannade på Nedre Granhult till 1904 med undantag för 1898-1900. 1904 flyttade han och hans familj till samma område som Lars Fredrik ävenom det är oklart om han också arbetade för Munkfors. Ingen ny familj flyttade in på Nedre Granhult när de flyttade därifrån.


Nedre Granhult grävdes preliminärt ut 2000 och sedan mera omfattande 2003 och 2004. Allt fanns kvar eftersom huset aldrig hade brunnit ner eller monterats ner; till och med de mer värdefulla delarna som fönstren, dörrar, lås och metalldelar fanns kvar. Torpet bestod av två rum, den större stugan och den mindre kammaren, en design som kallades sidokammarstuga och var typisk i många svenska regioner. Stugan var huvudrumemt för matlagning, slöjd, umgänge med mera; båda rummen användes att sova i, beroende på hur många man var och hur väl uppvärmningen fungerade på vintern. I kammaren fanns en fattigmanskakelugn, en "pipe stove" murad och med kanaler som leder röken  upp och ner för att ge maximal värme. Stugan var isolerad med en eklektisk blandning av material inklusive sågspån, tidningar, myrstackar (!) och krossat kol.

Under tre år av utgrävningar på Nedre Granhult hittades 763 småsaker inklusive keramik, hushållsredskap, hammare, en yxa, filar, ett fickur med mera. Svensson et al jämför sakerna som hittats här med tio bouppteckningar från området och åren 1900-1904 (s. 198-199). Torparna på Nedre Granhult hade en hel del glas och porslin och en skärva kan från sitt mönster t o m identifieras som att den är från Gustavsbergs fabrik i Stockholmstrakten. Torparhushållet var en del av marknaden. I ruinerna finns också resterna av en hacka vilket tyder på att de haft något slags litet jordbruk. De har också jagat; bland resterna finns hagelpatroner, och bouppteckningarna från området nämner också hagelgevär. Torparna kan ha köpt sina konsumtionsvaror i bruksbutiken på Östanås, eller kanske från knallar. (s. 201)

Östanås bruk gick bankrutt och stängde 1893. Hur tacklade torparna på Nedre Granhult, som hade arbetat med att leverera ved till bruket, detta? De arkeologiska utgrävningarna kan ju inte visa vilka objekt som är från före 1893 eller efter 1893 men Svensson et al menar att alternativa försörjningar som skomakeri och (tjuv-)jakt bör ha blivit viktigare.

"it should be borne in mind that the strategy of a mixed economy was present, and even  predominant, in the farming communities of the region well before the establishment of the ironworking industry in the seventeenth century (Svensson 1998). Maybe versatility and flexibility remained a living tradition, even when people identified more with urban and industrial values. Apparently this strategy proved a viable alternative when the iron works could no longer provide for the future." (s. 203)
Denna "composite economy" möjliggjorde för familjen Pettersson att överleva också efter att bruket stängt, och upprätthålla sin livsstil (s. 204).


Referens
Eva Svensson, Sara Bodin, Hans Hulling and Susanne Pettersson (2009) "The Crofter and the Iron Works: The Material Culture of Structural Crisis, Identity and Making a Living on the Edge", International Journal of Historical Archaeology, June 2009, Vol. 13, No. 2, pp. 183-205.

fredag 26 februari 2021

Rösträttsreformer


Statsvetaren Adam Przeworski ställer i en artikel från 2009 en intressant fråga redan i titeln: 1900-talets rösträttsreformer, var de till skänks (granted) eller erövrade (conquered)? Han börjar också själva texten med ett intresseväckande citat, från den engelske preminärministern Earl Grey i parlamentets debatt om rösträttsreform 1831: ‘The Principal of my Reform is to prevent the necessity of revolution. I am reforming to preserve, not to overthrow.’

1700- och 1800-talets rösträttsreformer handlade inte om demokati i någon djupare bemärkelse;  de fattiga och kvinnorna uteslöts i princip alltid. "the road from representative government to mass democracy took a long time to traverse." (s. 291) År 1900 hade bara ett land allmän rösträtt medan 17 länder hade rösträtt för alla män. (Det låter som högt räknat tycker jag!) Med en go utblick till forskningsdiskussionen på 1960-70-talen sammanfattar Przeworski läget så här:

"The classical explanation of extensions is the one offered by Earl Grey: reform to preserve. This explanation was echoed by Bendix and Rokkan,2 who observed that following the French Revolution many if not most European countries have undergone a process of popular agitation demanding that extension of rights, some pattern of resistance to this agitation by the privileged and established sections of the population, and an eventual accommodation through a new definition of rights. Przeworski and Corte´s3 as well as Freeman and Snidal4 developed models in which elites extend franchise as a response to the declining viability or legitimacy of the political system. In turn, Conley and Temini argued that extensions of franchise occur when the interests of the enfranchised and disenfranchised groups conflict and the disenfranchised group presents a credible threat.
Albeit in different languages, the generic argument runs as follows: (1) Being excluded is a source of deprivation of some kind. (2) At some time, the excluded threaten to revolt (the political system suffers a deficit of legitimacy). (3) Although sharing political rights would have consequences that are costly for the incumbent elite, the elite prefers to bear thes costs rather than risk a revolution. (4) Once admitted, the new citizens use their rights within the system, abandoning the insurrectionary strategy (they become encapsulated, co-opted or integrated). Hence, extensions of rights are a response of the incumbent holders of rights to revolutionary threats by the excluded.

This general argument is subject to a twist, recently provided by Acemoglu and Robinson. In their model, when the elite is confronted by a revolutionary threat of a sufficient magnitude, it calculates that it would be better off making economic concessions than risking that a revolution would damage their property. But if the threat is ephemeral, that is, if the capacity of the masses to revolt is not due to their permanent organization but only to some transient circumstances, a promise by the elite that it would maintain these concessions when the threat evaporates is not credible and the masses would revolt even if granted economic concessions. The only credible response is to change the identity of the pivotal decision maker by extending suffrage. Hence, suffrage extensions are to be expected when the elite faces a transient insurrectionary threat, a sporadic outburst of political unrest." (s. 292-3)

I alla dessa förklaringar erövras rösträtten av de exkluderade. I en motsatt tradition så utvidgas rösträtten mera frivilligt av eliterna.

"Lizzeri and Persico (Quarterly Journal of Economics, 2004) argued that extending suffrage changes the political equilibrium from one of redistribution to one where redistribution is curtailed in favour of providing public goods. This is because those currently disenfranchised value transfers less than members of the extant elite. Hence, when suffrage is extended the value of transfers becomes diluted and they become less attractive in relation to public goods. What precipitates extensions, therefore, are exogenous changes in the evaluation of public goods by the incumbent elite. Specifically, Lizzeri and Persico, who focus on nineteenth-century Britain, argue that the precipitating factor was the rapid growth of cities, which generated demand for sanitation and for roads. Ticchi and Vindigni claimed, in turn, that if an elite wants to induce men to engage in acts as costly as fighting and perhaps women to take men’s place in the factories, it must offer them a quid pro quo in terms of political rights. /.../

Finally, if the elite is divided, a majority within it may want to extend suffrage for partisan reasons. These reasons may be narrowly electoral, just a search for votes, but they may also entail looking for allies in pursuit of economic interests. Note that Acemoglu and Robinson considered but rejected the possibility that extensions were driven by partisan reasons in the cases they studied, while Lizzeri and Persico ruled out electoral considerations by an assumption. Yet Llavador and Oxoby think that a party of industrialists would extend suffrage to workers in order to obtain a mandate for pursuing industrialization policies, while a party of landowners may want to block such policies by enfranchising peasants in addition to workers." (s. 293-4)

Przeworski pekar på att de olika förklaringsmodellerna delvis handlar om olika typer av rösträttsutvidgningar -- per klass, per sektor, per kön.. Därför kan olika förklaringar och teorier fungera olika väl för olika reformer:

"Since some of these stories focus on redistribution of income while others evoke demand for public goods or preparations for war, they may be applicable to different types of extensions. Specifically, one could think that revolutionary threat is more likely to induce extensions along class lines, while increasing demand for public goods should lead to increasing the electorate without changing its class composition. Put differently, since the revolutionary threat theory focuses on redistribution of income, it must apply at least to extensions along class lines. In turn, since extensions along a pure gender line are more neutral with regard to redistribution, the Lizzeri–Persico model should hold at least for extensions to women alone." (s. 294)
Syftet med artikeln är att empiriskt testa de olika förklaringarna. Han menar att den tidigare empirisa litteraturen bara kollat på eett fåtal västeuropeiska fall, "with an obsessive focus on the English reform of 1832." (s. 295)

"The data analysed here (see the Appendix) cover 187 countries or dependent territories from the time they established first national electoral institutions until year 2000, yielding 14,604 annual observations of franchise rules. Suffrage qualifications are distinguished by twenty-one categories that combine class and gender criteria. These distinctions generate 348 franchise extensions, of which sixty-three occurred in Western Europe. Extensions are further distinguished by the criteria by which the newly incorporated groups were identified, namely, class, gender or both." (s. 295)
Han beskriver datat ganska utförligt och med olika statistiska mått. Figur 5 nedan visar t ex fördelningen över tid för de 348 reformerna när rösträtten utsträcktes.

Den deskriptiva delen följs av en ekonometrisk analys. Den första oberoende variabeln är unrest, som mäts som summan av strejker, demonstrationer och upplopp, från Arthur S. Banks  ‘Cross-National Time-Series Data Archive’. Den andra är antalet militär personal sedan 1816, också från Banks. För att mäta Lizzeri och Persicos teori om efterfrågan på offentliga nyttigheter (public oods) använder han andelen av befolkningen som bor i städer med 25 000 eller fler invånare. För att mäta samma teori använder han också barnadödligheten, från Brian Mitchells dataset. För att testa moderniseringsteorin använder han BNP per capita från Maddison.



I sina slutsatser säger Przeworski: "the poorer classes fought their way into the representative institutions. Once admitted, they were organized by different political parties. In pursuit of their economic and social goals, these parties sought to enhance their electoral positions, treating the issue of female suffrage as an instrument of electoral competition. While women protagonism may have been prominent in the United Kingdom and the United States, in most countries women were granted suffrage by parties pursuing electoral advantage." (s. 319)


Referens
Adam Przeworski (2009). Conquered or Granted? A History of Suffrage Extensions. British Journal of Political Science, 39, pp 291-321

onsdag 24 februari 2021

Att mäta demokrati i världen 1900-2017


Robert Dahl utvecklade 1971 statsvetenskapens demokratibegrepp med begreppet "polyarki". Enligt Dahl innebär en sådan, en demokratisk ordning, att det finns rimliga politiska val under allmän rösträtt, att folk har medborgerliga rättigheter och friheter, och att det finns fria nyhetskällor som stärker valens demokratiska kvaliteter. I Dahls analys stod demokrati för en fullt utvecklad dito, där alla medborgare har jämlikt inflytande; polyarki stod i motsats till detta för en mer realistisk standard, möjlig att förverkliga.

Statsvetarna Jan Teorell (Lund), Michael Coppedge (Notre Dame), Staffan Lindberg (Göteborg) och Svend-Erik Skaaning (Aarhus) presenterar i en artikel från 2019 ett index för att mäta just polyarki, med data för 182 länder från 1900 till 2017.

De börjar med att förklara polyarki-indexets fördelar gentemot tidigare mått som Freedom House, Polity, och UDS. Ett, polyarki täcker alla Dahls fem komponenter och är alltså ett mer komplett mått. Två, de har genom V-Dem-projektet använt noggrant rekryterade land-experter för att göra kunniga kodningar av varje land-år. Tre, datasetet är offentligt och fullt tillgängligt för alla, vilket innebär att det blir mer transparent. Fyra, de anger osäkerhetsmåtten för alla estimat. Figur 1, inklistrad ovan, jämför betygsättningen av demokrati i V-Dem (polyarki-måttet) med Polity och Freedom House. Vi ser att Polity verkar bedöma fler länder som demokratier: både USA och Costa Rica klassas där som demokrateier underhela1900-talet, medan enligt V-Dem demokratin växer fram under århundradet. Så här kommenterar Teorell et al skillnaderna:

"Figure 1 shows how the world looks different with the V-Dem polyarchy index in five of the countries where differences to extant measures are stark. Freedom House and Polity record nearly flawless scores without development over time for both the USA and Costa Rica. Consistent with massive evidence on limited suffrage, intimidation, and persistent fraud at the polls in the past (Keyssar 2000; Lehoucq and Molina 2002), the polyarchy index arguably does a better job in capturing how electoral democracy developed only gradually in both countries, while also picking up a small decline in polyarchy in the USA in recent years. For Colombia, Polity suggests sharp and abrupt improvements during the rule of the Liberal party (1930–1946) while V-Dem displays a relatively constant level due to hampered competition at the polls (Bejarano and Leongómez 2002). Similar results are seen in Malaysia after independence (Case 2004). Freedom House seems increasingly to have caught up with real-world developments by gradually adjusting its scores downward in both cases. South Africa, finally, is a well-known case of a 'competitive oligarchy' prior to 1994 (Dahl 1971). Ignoring that the vast majority of the population was disenfranchised, Polity scores the country high on democracy. While capturing the tidal shift around 1994, Freedom House instead seems to underappreciate lingering problems with political intimidation and violence in South Africa (Gibson and Gouws 2003). These cases illustrate that V-Dem is more sensitive to such weaknesses in democracy than extant
measures are." (s. 72-74)

Utifrån detta framstår ju Politys kodning faktiskt som helt knäpp på vissa punkter. Sydafrika under apartheid kodat som en demokrati, förvisso med problem, men ändå -- apartheid-systemet måste vi väl se som raka motsatsen till ett demokratiskt samhälle?

De går vidare med att diskutera polyarki-begreppet och mer substantiella begrepp om demokrati, jämfört med minimalistiska modeller som Schumpters (1942) där ett land kan räknas som demokrati även utan full yttrandefrihet och med en del uteslutande av folk från rösträtten. (s. 75-76) Gentemot detta demokratibegrepp, som jag tycker verkar rätt konstigt, menar Teorell et al att: "Democracy without the inclusion of most of 'the people,' or without liberties that make elections meaningful, is an oxymoron." (s. 75) Skaaning (2015) har också gjort det rimliga förslaget att om hållandet av val är ens enda nödvändiga kriterium för att betrakta något som en demokrati, så skulle man kunna kalla detta kriterium för "electoral democracy" helt enkelt. Men för en djupare förståelse av demokratiska samhällen hävdar de ändå Dahls bredare begrepp, inte bara fria val utan också friheter som gör valen "truly meaningful". (s. 75)

De har en ganska utförlig diskussion av polyarkins komponenter och hur komponenterna ska teoretiseras och mätas. Efter detta också en valideringskontroll med jämförelse mellan hur olika kodare i V-Dem-projektet har "betygsatt" olika länder på olika dimensioner av demokrati, som renhåriga val, frihet att organisera sig, yttrandefrihet, och tillgång till obunden information. (s. 85ff) I huvudsak är skillnaderna små mellan hur folk kodar. Med två undantag: inhemska land-experter ger  högre betyg på kategorin renhåriga val än vad utrikes experter gör, och forskare med mer djup-orienterad demokratidefinition är mer missnöjda med graden av yttrandefrieht än vad mer "konventionella" forskare är.


Referens
Jan Teorell, Michael Coppedge, Staffan Lindberg och Svend-Erik Skaaning (2019) "Measuring Polyarchy Across the Globe, 1900–2017", Studies in Comparative International Development 54: 71-95.

Substantiell demokratisering


Demokratin har många aspekter och beståndsdelar: valrätt, medborgerliga rätter, konkurrens mellan olika partier och kandidater, och så vidare. Sociologerna Mohammad Ali Kadivar (Boston College), Adaner Usmani (Harvard) och Benjamin H. Bradlow (Harvard) jobbar i en ny artikel i Social Forces på det övergripande planet med en enkel uppdelning mellan formella och substantiella aspekter. "while democracies exist everywhere, they do not everywhere exist equally. Beneath the veneer of formal democracy lies substantial variation in the extent to which citizens realize the ideal of self-rule" (s. 1311)

De använder Historical Varieties of Democracy-datasetet (jfr blogginlägget här) för att utforska orsaker bakom varierande utfall i hur substantiell en demokratisering, definierat som demokratisering i världen sedan 1950, egentligen blir. Deras centrala förklaring är väldigt intressant: hur länge man haft en fredlig, pro-demokratisk rörelse före den demokratiska övergången.

"We find that one of the most consistent explanations of variation in substantive democracy is the length of unarmed pro-democratic mobilization prior to a democratic transition. This is not the only explanation our evidence supports, but it is one of the most consistent and powerful. We build on recent work by Klein and Lee (2019) and a case study of Brazil to argue that these movements matter in three ways: first, because movement practices of self-organizing model and enable the reform of state institutions; second, because veterans of the pro-democracy movement are more likely to use state office to deepen democracy; third, because long movements give post-transition civil societies the capacity to demand the deepening of democracy. In an era of anxiety about the antidemocratic proclivities of the mass public, our results are a reminder that ordinary people have advanced the cause of democracy and not hindered it." (s. 1312)
I sin litteraturöversikt skiljer de mellan "elite-led transitions" kontra "transitions from below". Det är riktigt intressant här hur man tänker sig att typen av demokratisering påverkar utfallet i typ av demokratins funktionssätt senare, när den väl är på plats. Så här ger de en överblick över debatten:

"An earlier, influential literature held a pessimistic view about the consequences of protest. These scholars argued that mobilization might force a “pivotal elite” to abort the transition (O’Donnell and Schmitter 1986). Indeed, as Huntington (1984) argued, even if protest succeeded in installing democracy, the resulting regime was likely to be unstable. This negative view of mobilization had its lineage in Huntington’s earlier work about stability and order in developing countries. Huntington (1968) had argued that in the absence of institutions to contain demands for participation, popular mobilization might overload the political system. Similarly, in a report about the governability of democracy to the Trilateral Commission, he and his co-authors warned that the increasing participation of various groups in political activities had inhibited democracy, again by overloading the governing process and by fostering distrust in leadership (Crozier, Huntington, and Watanuki 1975). In this tradition, a recent study of democratic consolidation finds that cooperative transitions produce more durable, higher-quality democracies (Guo and Stradiotto 2016).
Yet several other studies dispute this pessimistic view. These authors argue that democracies emerging from episodes of popular mobilization are more durable (Bayer, Bethke, and Lambach 2016; Kadivar 2018) and that they score higher in measures of electoral and liberal progress (Bethke 2017; Bethke and Pinckney 2016a; Haggard and Kaufman 2016). Specifically, Bethke and Pinckney (2016a) show that democracies that emerge from nonviolent campaigns have higher-quality electoral institutions because they improve the freedom of expression. This literature, nonetheless, remains in the realm of formal democracy." (s. 1314-5)
Det här pappret ska förklara mekanismerna genom vilka rörleser påverkar demokratisn funktionssätt. Det är genom civilsamhället. Klein och Lee (2019) har nyligen teoretiserat tre sätt på vilka civilsamhället påverkar policy. Ett, de bygger parallella institutioner för sina "constituents", som K och L kallar "the politics of substitution". Två, civilsamhället påverkar policies utifrån, vad de kallar "the politics of influence". Tre, civilsamhället påverkar policy genom att gå in i policy-institutionerna och påverka inifrån, "politics of occupation". (s. 1315) 

Kadivar, Usmani och Bradlow menar att det är dessa mekanismer som förklarar varför pro-demokrati-rörelser skapar "djupare demokratier". Detta av tre skäl. Ett, community organizing skapar kompetenta aktivister. Rörelsernas interna praktiker av horisontalism och deliberativ demokrati skapar förebilder för aktivisterna, för hur demokratin i det politiska systemet kan se ut i framtiden. Denna utbildning genom organisationerna motsvarar helt och hållet vad Sven Lundkvist kallade folkrörelsernas funktion som "medborgarskolor", som jag också diskuterar i min bok Världens jämlikaste land?, s. 108-113. Det andra skälet är att långa rörelser skapar en uppsjö av pro-demokratiska ledare. "These movement veterans are embedded in pro-democratic political parties. Upon taking office, they are well placed to build institutions that empower disadvantaged groups. This is the “politics of occupation”. Parties borne of years of struggle will be disposed to deliver to the masses that they mobilized." (s. 1316) För det tredje så skapar rörelserna en stark "politics of influence" också efter demokratiseringen, eftersom ett välorganiserat civilsamhälle ger upphov till positiva spiraler av medborgares aktivitet, "activism begets activism".


Metoden i pappret är regressionsanalys, kompletterat med en fallstudie av Brasilien. Panelregressioenrna av demokratisering 1950-2010 bygger på Geddes et al (2014) definition av demokrati: alla politiska regimer "whose executive comes to power through “direct, reasonably fair, competitive elections”" (s. 1317). För att mäta substantiell demokrati använder Kadivar, Usmani och Bradlow data från Varieties of Democracy-datasetet. De förklarar på ett fint sätt vad fördelarna med V-Dem är för deras syften:

"Unlike existing data-sets, V-Dem measures democracy in multiple dimensions: electoral, liberal, participatory, deliberative, and egalitarian. The first two overlap with traditional indices, but the other three are new. Because they are the three ideals which recur in the literature on substantive democracy, they are our focus in what follows. Each index registers important changes on the road to deep democracy. Deliberative democracy is higher when political elites reach decisions via deliberation rather than appeals to solidary attachments or parochial concerns. Participatory democracy is higher when citizens are actively involved in the political process, through direct democracy and local bodies. And egalitarian democracy is higher when ordinary people face fewer barriers in exercising their formal liberties due to a more balanced distribution of resources." (s. 1316-7 -- se tabell 1 ovan som redovisar de använda variablerna)
För att mäta rörelsernas styrka och längd före demokratiseringen använder de ett dataset om anti-auktoritära mobiliseringar från Kadivar (2018), som använt Chenoweth och Stephans (2012) definition av en "kampanj" (campaign) och Tilly och Tarrows (2007) definition av contentious politics.

Som kontrollvariabler inkluderar de BNP/capita och dess tillväxt;  urbaniseringsgrad: genomsnittlig utbildningsnivå:; och Solts (2016) mått på inkomstojämlikhet. De kontrollerar med en dummy för kolonial historia och även för om landet är oljeproducerande. De kontrollerar också för etnisk fraktionalisering och för grannländernas grad av demokrati, handel, och för det egna landets typ av regim före demokratiseringen. Metoden är autoregressive distributed lag models (ADL), med hänvisning till De Boef och Keele (2008) som jag bloggade om för länge sen här.

Den genomsnittliga längden för den fredliga pro-demokrati-kampanjen före demokratiseringen är 2.20 år. Vid den 90:e percentilen i fördelningen är längden 4 år. Regressionsanalysen antyder att om varje land hade haft en fyra år lång kampanj, hade utfallen blivit mycket mera demokratiska -- se den inklistrade figur 1 ovan.

De följer sin regressionsanalys med en fallstudie av ett "paradigmatiskt fall", Brasilien. De förklarar sitt val av fall så här:

"Paradigmatic cases illustrate an association at its extreme. They are thus fruitful places to identify mechanisms (Gerring 2006). That is to say, because Brazil experienced both a lengthy period of contentious mobilization under authoritarianism and a remarkable deepening of its democracy after the transition to formal democracy. Our statistical results suggest the two are linked, and we therefore expect Brazil to illustrate why." (s. 1328)
Redan på 1970-talet hade Brasilien en bred folklig organisering för demokrati: fackföreningar, grannskapsföreningar, katolska kyrkor, kulturella grupper med flera. Arbetaraktivism och stora strejker i Sao Paulo 1978-79 visade att rörelsen hade klös. Det viktigaste partiet som sprang ur detta civilsamhälle var Arbetarpartiet, PT. Kadivar et al förklarar PT:s roll här, och jag tycker att det är väldigt slående hur starka paralellerna är med Folkpartiet och Socialdemokraterna i Sverige ca 1890-1910:

"The PT’s importance lay in its capacity to articulate social movement demands in the political sphere. The party participated in tightly-controlled parliamentary elections in 1982. After a poor showing, it returned to its base in trade unions and social movements. It was precisely this process of organizational renewal that explains the steady growth of the PT in later periods (Keck 1995)."


Referens
Mohammad Ali Kadivar, Adaner Usmani och Benjamin H. Bradlow (2020) "The Long March: Deep Democracy in Cross-National Perspective" (länk), Social Forces 98(3) 1311–1338, March 2020