fredag 14 augusti 2020

Hur drevs den vikingatida storgården?


"Det finns idag få forskare, vare sig i Norge eller Sverige, som med kraft hävdar den äldre inställningen att de vikingatida samhällena baserades på jämlika bönder."

Mats Widgren (2014, s. 61)



Mats Widgren konstaterar i en artikel från 2014 att forskarnas syn på jordbruket och samhällsstrukturen under vikingatiden och medeltiden förändrats under 2000-talet. Arkeologisk och historisk forskning har visat att hierarkiska storgårdar med en liten grupp ägare och en större grupp icke-ägande arbetare, var vanligare än vad man trott:
"Mot en tidigare syn på vikingatidens sociala organisation som baserad på ett förhållandevis jämställt samhälle med likstora gårdar, där släktskap setts som den viktigaste organisationsformen, har ställts empiriska belägg och teoretiska ramverk, som betonar ett långt mer hierarkiskt samhälle, där jordägandet kunde vara samlat på få händer. Det nya forskningsläget baseras dels på en fruktbar norsk omorientering och debatt, dels på en rad empiriska undersökningar i Sverige, som bl.a. inspirerats av de norska resultaten. Startskottet i den norska debatten var Tore Iversens inlägg om det norska landboväsendets uppkomst (1995). Det följdes av en lång rad debattinlägg i tidskriften Heimen och inspirerade dessutom nya empiriska undersökningar framför allt inom arkeologin (Skre 1998; F. Iversen 2008). Exempel på empiriska undersökningar i Sverige, som har gett bidrag till denna omorientering, är Sigurd Rahmqvists avhandling om de medeltida frälsegodsens framväxt (1996), Clas Tollins studier av ägodomäner i Småland och västra Östergötland under äldre medeltid (1999, 2010) och Johan Bergs avhandling kring tidig godsdrift i Östergötland (2003)." (Widgren, s. 59)

Widgren menar att man kan se storgårdarnas utveckling i tre faser: (1) slavdrift, (2) huvudgårdsdrift och (3) landbodrift. Berg belägger i sin undersökning de två senare faserna. Alf Ericsson (2012) menar att den första fasen präglades av att »arbetet utfördes av på storgårdar inhysta förvaltare, trälar och legohjon»; denna produktionsform, säger Widgren, "skulle ha sina rötter i vikingatid och dominera under tidig medeltid" (s. 61).

Widgren menar utifrån sin egen undersökning av godskomplexet Lägerbovada i Ydre härad i södra Östergötland, på gränsen till Småland, att det har överdrivits hur rak utvecklingen från steg (1) till (2) var och hur dominant slavdriften var.


Referens
Mats Widgren, ”Hur drevs den vikingatida – medeltida storgården? Några frågor från Lägerbovada, Ydre”, i Medeltida storgårdar: 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem, red av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. Uppsala: Gustav Adolfs akademien, 2014, s. 59–72. Finns i fulltext här.

onsdag 12 augusti 2020

Arbetarklassen och den mexikanska revolutionen

zapatister, 1911
(från wikipedia)



Det dominerande perspektivet på 1910-talets mexikanska revolution, säger historikern Alan Knight i ett klassiskt paper från 1984, är att det var en revolution av rural karaktär. Eric Wolf (1969) presenterade den som ett "bondekrig", jämförbart med de ryska eller kinesiska revolutionerna. Ett annat perspektiv är att se den mexikanska revolutionen som en "as a generalised social and political (some might like to call it a 'hegemonic') crisis, marking the end of the old oligarchic Porfirian order and characterised by mass political mobilisation; as such, it bears comparison with the crises experienced in Italy and Germany after the First World War; in Spain in the early 1930s; in Brazil in the 1960s or Chile in the 1970s." (s. 51) Men vad man inte brukar säga är att det var en arbetar-revolution. Inget arbetarparti sökte eller tog ledarskap över revolutionen; inga arbetarråd etablerades; inga arbetarövertaganden av fabriker skedde som i Turin eller Barcelona.

Knight menar att den mexikanska arbetarklassen vid tiden för revolutionen strukturerades enligt två skiljelinjer: stad-land, och graden av marknadifiering av livet. I städerna var arbetarna i mycket högre grad läskunniga, utbildade och organiserade. De var också mer benägna att rösta. (s. 53-54) På landsbygden var traditionella auktoriteter starkare. Det betydde inte i ett ett-till-ett-förhållande att arbetarna där var mindre revolutionära. Vissa former av traditionella auktoriteter som by-representanter i Morelos eller serrano caciques i Durango eller Puebla kunde ge en "vital organisational prerequisite for protest and rebellion", och existensen av etablerade normer kunde ge upphov till uppror när eliterna bröt mot normerna. (Knight refererar här Moores Injustice från 1978, men EP Thompsons "moral economy" känns också relevant.) De politiska idéer som florerade bland städernas arbetare var många och skiftande. Liberalismen och dess rättighetstänkande var definitivt en av de viktigare tendenserna, och arbetare köpte tryckta exemplar av konstitutionen, som i teorin garanterade friheter att organisera, uttrycka sig och strejka, för 10 c (s. 55). Positivism m m florerade också, men de urbana arbetarna tenderade att inte dela de rurala radikalerna och zapatisternas entusiastiska katolicism (s. 56). Urbana och rurala arbetare delades också av materiella intressen, menar Knight: arbetarna i städerna hade vissa intressen gemensamma med sina arbetsgivare, såsom elektricitetsförsörjningen, att hålla igång produktionen i fabrikerna osv. Liberala ledare ur Porfiriato-regimen hade också under flera decennier sett "arbetarfrågan" som en uppgift också för dem, medan "den rurala frågan" snarast var en fråga om att öka produktionen där till försörjning för stadsbefolkningen. Den liberala elitens perspektiv på bönderna var mer entydigt elitistiskt och fördömande (57-58). Vad gäller marknadens roll i arbetarnas liv, pekar Knight på hacienda-paternalism och självförsörjnings-produktion som viktiga dämpningar av marknadens kraft för arbetarna på landsbygden, peons och peasants (s. 59-60).

Knight är missnöjd med ekonomistiska/positivistiska förklaringar av revolutionen av typen: reallönerna sjönk 1907-10 och det orsakade revolutionen. Han menar att man måste ta in icke-mätbara faktorer också, och ett bredare perspektiv. Sin undersökning om arbetarklassens roll i revolutionen tar därför fart med en bredare beskrivning av klassens sammansättning. 1910 fanns ungefär 100 000 fabriksarbetare (varav 1/3 i textilindustrin) men flera hundra tusen hantverkare. Bland hantverkarna fanns bysmeder, byskomakare etc som arbetade för den egna byn, bortom den nationella marknaden. Dessa spelade ofta en politiskt ledande roll, som "village intellectuals" (62). I städerna var hantverkare ofta på nedgång, i omöjlig konkurrens med fabriksproduktionen. De hade svårt att organisera sig*, men var ledande i protester i form av upplopp; 1910-11 gick en våg av upplopp genom landet städer. Förutom hantverkare i städerna var det framför allt gruvarbetare, i äldre gruvor på nedgång, som var benägna till upplopp. (s. 62-63) I kolgruvorna i Coahuila, en av de norra delstaterna som angränsar till Texas, och koppargruvorna i Sonora var arbetarna snarare fackligt aktiva. I allmänhet så följer Knight Barrington Moore och EP Thompson i att se de mer "avancerat kapitalistiska" arbetargrupperna -- järnvägare, hamnarbetare, textilarbetare, proletariserade gruvarbetare -- som mer reformistiska, mer organiserade och benägna att arbeta inom systemet. (s. 68) En tredje typ av hantverkare var etablerade sådana i städerna som kom från familjer länge etablerade i staden, inte tillhörande proletariatet i snäv bemärkelse. Dessa hantverkare, läskunniga och relativt utbildade och kulturellt aktiva var ryggraden i arbetarklassens civilsamhälle i städerna. De två sista arbetargrupperna som spelade roll i revolutionen var "worker-peasants" i centrala Mexiko som samarbatade med bonderörelserna som Zapatas, och de "semi-proletära" migrantarbetarna i norr som stödde Orozquist- och Villista-rörelserna.

Knight menar att existerande forskning om revolutionen ignorerar de upploppsbenägna hantverkarna och (ibland) "worker-peasants", och överskattar de moderna proletärernas revolutionära roll, t ex med betoning på gruvstrejken i Cananea 1906 och textilstrejken och upploppen i Río Blanco 1907 som föregångare till revolutionen. (69-70) T ex så betonar Anderson i sin bok Outcasts Cananea som "the watershed of the Old Regime". Knight pekar i motsats på att Cananea var ett fäste för oppositionen 1908-10 men inte spelade någon stor roll i revolutionen efter 1910 och aldrig, som tenngruvorna i Bolivia, etablerade sig som ett väpnat läger. Knight kommer tillbaka till sitt argument om att arbetargrupperna i mer avancerade branscher och företag var mer reformistiska och mindre benägna att delta i revolutionen: " Given half a chance, the organised working class opted for unionism and reformism (sometimes camouflaged under revolutionary rhetoric); only when it was brusquely and brutally denied the chance did it entertain risky thoughts of revolution." (s. 71)

Men han förstår nog hur det låter, och börjar nästa sektion som följer: "The object of this exercise is not to create another trite typology of 'primitive' rebels and 'modern' reformists, but to explain historical developments in Mexico between c. 1900 and 1920." (s. 72) För att utforska utvecklingen behövs mer historisk detalj och fokus på de politiska skeendena. Knight delar in den revolutionära utvecklingen i tre faser. (1) period av politisk liberalisering och "modest labour reform" under Maderos regim, 1911-13. (2) Huertas militär-diktatur 1913-14 med politisk repression men fortsatt arbetarmilitans. (3) "the phase of Constitutionalist rule" med ambivalent hållning från staten gentemot arbetarrörelsen. Generellt så menar Knight att " The 1910 revolution ushered in a phase of political change, popular mobilisation, and plebeian optimism - all of which historians have consistently underestimated." (s. 72) Under Madero etablerades ett Department of Labour för att bemöta arbetarfrågan och arbetarnas ekonomiska (strejker) och politiska aktivitet var en viktig delav perioden; arbetare spelade en viktig roll i liberalt politiskt arbete och valarbete i industristäder som Monterrey och Aguascalientes. (s. 74) Även Huerta efter sin kupp var tvungen att förhålla sig till arbetarnas krav och aktivism. Åren efter Huerta var politiskt mer tillåtande men 1915-20 var ekonomiskt och socialt mycket svåra år, förutom i regioner som drog fördel av exportboom i olja och henequen-fibrer, som Yucatán (jfr Levy 2016) där Alvarado byggde en slags välfärdsstat på exportintäkterna. I övriga Mexiko tenderade de många strejkerna under dessa år att vara försvarskamper mot sänkta löner. (76-77) Olika fackföreningar och arbetarorganisationer var med och förhandlade i politiken om vägar framåt, men inte från några styrkepositioner. Förhandlingarna i Mexiko 1919-20 jämför Knight med Stinnes-Legien-avtalet i Tyskland 1918.

"Thus the labour leaders who emerged out of the decade of revolution (like their German contemporaries) traded independence and ideological fidelity for access to power." (s. 79)

Åtta år senare återkom Knight till frågan om den mexikanska revolutionen i ett nytt paper, denna gång publicerat i Past and Present. Artikeln sprang ur en panel om "Revisionistiska tolkningar av revolutioner: ett jämförande perspektiv" vid American Historical Association-konferensen 1989, och ger sig ut för att jämföra historieskrivningen om den mexikanska revolutionen med de om de engelska och franska revolutionerna.**

Den första historieskrivningen om den mexikanska revolutionen, säger Knight, var de segrande deltagarnas egna. Dessa -- den konstitutionalistiska-Sonoranska regimen från 1915-34 -- utmålade revolutionen som en bred folklig rörelse, agrar i social sammansättning och politisk agenda, progressiv, egalitär och nationalistisk. Detta i motsats till en bild av Porfiriato (1876-1911) som en elitistisk, auktoritär, ojämlik och reaktionär regim. Nästan genast framkom också en kontra-historieskrivning dominerad av liberala värderingar, ofta framförd av den utbildade eliten: Enrique Krauzes bok Por una democracia sin adjectivos (1986) är ett sentida uttryck för denna tendens. Andra alternativa historieskrivningar uppstod ur revolutionens olika splittringar (1914-15, 1920, 1924, 1935-36) och de grupper som förlorade då: t ex relativt sett mer konservativa revolutionärer som kastades ut i mitten av 1930-talet och som blev mycket kritiska mot Lázaro Cárdenas segrande falang.

Även i övergången till forskningsbaserad historieskrivning på 1960-70-talen fortsatte de politiska splittringarna från den revolutionära eran att spela en stor roll: den katolska änstern representerad av Jean Meyer (1973, 1974, 1976), den marxistiska vänstern av James Cockcroft (1968), Adolfo Gilly (1971), Arnaldo Córdova (1973) och John Mason Hart (1987), de mer liberala och konservativa tendenserna av Daniel Cisio Villegas (1955-65) och Enrique Krauze. Mer betonande av objektivitet var Stanley Ross (1955), Charles Cumbreland (1952) och Cosio Villegas. Dessa hamnade, menar Knight, i princip själva i den revolutionära mittfåran (s. 165). Sedan det sena 1960-talet och med baby boomers etablerande på universiteten har mängden forskning ökat kraftigt.

Knight definiererar revisionismen som följer.

(1) en kritisk hållning gentemot revolutionen och dess anspråk på att vara en folklig, progressiv och egalitär rörelse.

(2) ett fokus på eliter som de sanna "makers of 'revolution'" och nedtoning av massornas roll -- här refererar han Ramon Ruiz (1980), Romana Falcon (1979) och Jean Meyer (1986).

(3) betoning på revolutionens makthungriga, korrupta och antiklerikala karaktär -- ref Meyer och Marjorie Becker (1988).

(4) en betoning på revolutionen, följaktligen, som en politisk, inte en social omvandling.

(5) ett insisterande att det inte var en social revolution, varken socialistisk eller borgerlig.

(6) en betoning på historisk kontinuitet snarare än brytpunkter. -- här tar Knight också upp Stephen Haber (1989) som han tycker fäster för stor vikt vid att industrin inte växte så mycket efter revolutionen vilket då skulle vara ett tecken på kontinuitet.

(7) en positiv omvärdering av "the Porfirian old regime".

(8) kopplat till punkt 7, också en positiv omvärdering av Huertas regim 1913-14 som inte ses som kontra-revolutionär.


John Womack, tidigare en företrädare för ortodoxin, presenterar i Cambridge History of Latin America en revisionistisk syntes. Där driver han en tes som stämmer väl överens med punkterna 1,2, 4 och 5 ovan:
"The struggle that began in 1910 featured not so much the lower versus the upper class as frustrated elements of the upper and middle classes versus favoured elements of the same classes. In this struggle masses of people were involved, but intermittently, differently from region to region, and mostly under middle-class direction, less in economic and social causes than in a bourgeois civil war." (cit. s. 169)
Svårigheterna med att bedöma av vilken karaktär revolutionen var, säger Knight, ökar på grund av dess otroliga komplexitet: regionalt, och över tid. "the Maderista revolution of 1910-11 differed from the Constitutionalist revolution of 1913-14, the Sonoran regime of 1920-34 from the Cardenista of 1934-40, and that in turn from the 'preferred' revolution post-1940." (s. 170) Knight vill betona att det fanns stora folkliga inslag i revolutionen, inte minst 1910-15 och på 1930-talet, vilket gör det orimligt att tala om den som helt och hållet en rörelse uppifrån eller en icke-social process. (172-3) Men man måste beakta variationerna: Womack (1968) har t ex, menar Knight, skrivit en ortodox tolkning av Morelos under den tidiga perioden, men en revistionistisk tolkning av landet som helhet.

I sin diskussion av revolutionens karaktär tar Knight också upp betydelsen av att göra seriösa, empiriskt förankrade jämförelser: det är alltför enkelt att jämföra med reifierade tankekonstruktioner om hur andra revolutioner var för att döma ut den mexikanska. Han jämför detta misstag med det tankefel som Tom Nairn och Perry Anderson enligt EP Thompson ("The Peculiarities of the English") gjorde i sin kritik av den engelska arbetarklassens organisatoriska och ideologiska brister:
"Other countries ... do ... in Every Respect Better. Their Bourgeois Revolutions have been Mature. Their Class Struggles have been Sanguinary and Unequivocal. Their Intelligentsia has been Autonomous and Vertically Integrated. Their Morphology has been Typologically Concrete. Their Proletariat has been Hegemonic." (cit 176-7)I det mexikanska fallet menar Knight att Arnaldo Córdova gör ett sådant fel när han dömer ut illiterata bönder som icke-ideologiska och politiskt omogna, vilket han kontrasterar med en idealiserad bild av revolutionärer i andra länder, framför allt Frankrike. (s. 177-8)
Till slut så kommer Knight till jämförelsen mellan revisionismen i Mexiko, England och Frankrike. Han sammanfattar dem och deras likheter i åtta punkter.

(1) "First, the notion of a progressive revolution incurs revisionist accusations of teleology; of, in the English context, "Old Hat" Whiggism. Revisionists set great store by contemporary opinions (especially critical contemporary opinions) concerning the revolutionary process; they abhor hindsight (at least, they say they do; in practice they use it like everyone else); and they sometimes make the preposterous - and inconsistent - claim that history must be analysed in the terms used by the historical actors themselves (that, in the anthropological terminology of Kenneth Pike and Marvin Harris, history can operate only in the "emic" mode)." (s. 180)

(2) revolutionerna var mera eliternas verk än massornas. Eliterna studerar man gärna nära inpå så att brokigheter inom dem etableras, och större förändringar (eller vad som tidigare setts som större förändringar) blir då utfall av konflikter inom eliterna, som styrs av småsinta intressen. Agrara samhällen tenderar att porträtteras som "a 'one-class', gemeinschaftlich, rustic community" (181, med referens till Christopher Hill i P and P 1981).

(3) "Conversely, revisionism tends to stress the overweening power of the centralizing revolutionary state, be it Cromwellian, Jacobin or Constitutionalist/Sonoran/Cardenista. The history of the revolution becomes a counterpoint between organic local communities and a mechanical national Leviathan" (182).

(4) "The revolution thus becomes a political undertaking: at best, an exercise in ambitious and arrogant state-building; at worst, a careerist scramble for office. Those who seek to interpret revolutions in terms of underlying "structural" causes, socio-economic pressures, or class antagonisms, are labelled crude reductionists." Keith Michael Baker presenterar en sådana analys av Frankrike; Guerra gör det för Mexiko, den mexikanska revolutionen som "the culmination of Namierite clientelist conflict on the one hand and of a bold, new, modernizing and mobilizing political culture on the other." (s. 182)

(5) utfallet av revolutionen är något litet, kanske ett skifte i politisk kultur, men absolut inte någon social omvandling. "Simon Schama, resurrecting a weary choreographical metaphor, scoffs at the 'dialectical dance routine' of social classes and concludes that "the 'bourgeoisie' said in the Marxist accounts to have been the authors and beneficiaries of the [revolutionary] event have become social zombies, the product of historiographical obsessions rather than historical realities". (s. 183)

(6) revisionister betonar kontinuitet, inte brytpunkter. Hos JCD Clark i England överlever den gamla regimen den engelska revolutionen med hälsan i behåll. I Frankrike referar man gärna till Tocqueville. -- här och annanstans är det uppenbart att Knight (1992) talar om lite samma tendenser i historieforskningen som David Cannadine gjorde 1987.

(7) " While revisionists write down the revolution as manipulated, political and of limited significance, they write up the ancien regime as organic, harmonious and durable". Samhället störtar samman i revolution inte på grund av dess interna motsättningar utan på grund av mer eller mindre konspiratoriska krafter och manipulationer utifrån; här anmärker Knight också lite surt att detta sammanfaller med "certain faschionable general theoris of revolution" som härleder revolutioner till geopolitik -- det är Theda Skocpol han syftar på, och han menar att denna teori bygger på post hoc-resonemang eftersom den inte kan förklara varför vissa krig men inte andra leder till revolutioner.*** (s. 185)

(8) revisionisterna rehabiliterar vissa av den gamla regimens aktörer.

Knight diskuterar också hur revisionismen hänger ihop med politiska strömningar. PRI:s regim förlorade på 1980-talet i popularitet och dess korruption blev allt mer uppenbar -- då blev det mer lockande att skriva revisionistisk historia om att revolutionen inte var så bra ändå. (s. 190)

Han diskuterar också sambandet mellan regionala lokalstudier och revisionism, och driver kanske lite väl hårt tesen att en snäv lokal design ofelbart leder en fel och till att man missar the big picture. (s. 193-6) Revisionismen bör också, menar Knight ses i ljuset av vänsterns och marxismens nedgång och framstegen för en antistatlig liberal höger. Berättelserna om revolutioner blir då varnande berättelser om hur farligt det är med radikalism: "When revolutions (regrettably?) occur, they are the result
not of deep-seated structural causes, palpable oppression or organized popular resistance - but rather of chance, miscalculation or foreign meddling. As such, revolutions can be avoided, which is perhaps reassuring. And if, due to the inattentiveness of the wise or the machinations of the wicked, they do occur, they merely condemn their victims to a costly and counterproductive ordeal. Each dismal revolutionary experience stands as a sobering warning against the folly of radicalism." (197) Simon Schama slår sig på bröstet för att ha "placerat våldet i centrum av berättelsen" om den franska revolutionen. "R. H. Tawney and Hill, Lefebvre and Albert Soboul, Tannenbaum and Valades, become the toppled giants of an outdated orthodoxy, who have gone the way of Marxism and collectivism - to the dustbin of history." (198) Knight menar att revisionisterna förklarat sin seger alltför tidigt. Revolutioner var inte så enkelt relaterade till en klass upp- eller nedgång som Soboul eller Hill hävdade, men kan inte heller förminskas á la revisionismen.



Referenser
Alan Knight (1984), "The Working Class and the Mexican Revolution, c. 1900-1920", Journal of Latin American Studies, May, 1984, Vol. 16, No. 1.
Alan Knight (1992), "Revisionism and Revolution: Mexico Compared to England and France", Past and Present, Feb., 1992, No. 134, pp. 159-199.

Fotnoter
* Typiskt för hantverkare i städerna, menar Knight med referens till EP Thompsons Making of the English Working Class. Referenser till engelsk arbetarhistoria återkommer: vad gäller gruvarbetarnas upplopp (s. 63) hänvisas till Hobsbawms Primitive Rebels (1974) och Rudés Crowd in History (1964).

** Knight kommenterar lite sarkastiskt i en fotnot att en tredjedel av publiken till panelen lämnade rummet när papprena om England och Frankrike hade presenterats, och presentationen om Mexiko skulle börja. (s. 160)

*** Knight anmärker att han har kritiserat Skocpols statscentrerade teori om revolutioner mer utförligt i lly): see Alan Knight, "Social Revolution: A Latin American Perspective", Bull. Latin Amer. Research, ix (1990), pp. 175-8.

tisdag 11 augusti 2020

Mexikanska löner 1870-1910

Globaliseringsperioden ca 1870-1910 är mycket omdebatterad i ekonomisk-historisk forskning. I Mexiko är perioden kanske än mer diskuterat, eftersom konsekvenserna av Porfirio Díaz liberaliserande regim 1876-1911 är så ofta debatterade. Hur mycket fick Díaz igång den ekonomiska tillväxten, och hur fördelades frukterna av det ökade välståndet? Detta har diskuterats t ex av López-Alonso (2007) i hennes studie av kroppslängdens utveckling, och Challú och Gómez-Galvarriato (2015) i deras studie av lönernas utveckling.

Javier Arnaut vid Grönlands universitet (!) går i en artikel från 2018 tillbaka till frågan om löneutvecklingen under Diaz-perioden. Hos författare som Tannenbaum (1968), Gilly (1971), Knight (1986) och Nickel (1988) var stagnaerande eller fallande reallöner en central förklaring till det växande folkliga missnöjet med Diaz-regimen som ledde fram till revolutionen år 1910. Arnaut vill dock ifrågasätta ifall lönerna verkligen föll. BNP per capita ökade med 150 procent från 1870 till 1910 enligt Maddisons uppdaterade dataset. Historikern Fredrich Katz (1991) menade dock att tillväxten var koncentrerad till de norra delstaterna. Det finns också andra uppenbara obalanser i utvecklingen. År 1910, efter Diaz privatiseringar av allmänningar m m, ägde 835 familjer hela 95 procent av den odlade jorden i landet! (s.47) Var det en sådan ojämlikhet som tryckte ner levnadsstandarden för de peones som arbetade för de stora jordägarna, hacendados? Så var det enligt den "black legend" om de usla villkoren under Diaz som kritiska historiker vidarebefordrat. På 1980-talet kom dock motstridiga berättelser, associerade med New Economic History. John Coatsworth berättade i Growth Against Development (1981) om järnvägarnas betydelse för att främja ekonomisk tillväxt och integrera den nationella ekonomin. Sedan dess har Aurora Gómez-Galvarriato (1998, 2013) gjort viktiga studier av löneutvecklingen. I sin studie av en textilfabrik i Veracruz vid Golfen, i sydöstra delen av landet, visade hon att lönerna steg 1900-07 men föll med 18 procent 1907-10. Det är dock inte säkert att detta är representativt för landet i stort -- för den delen låg den mesta industrin i de norra delarna av landet.

Arnaut talar varmt för att använda regionala källor, för att kunna påvisa olika tendenser i olika delar av landet. (s. 48) Han använder priser på sex viktiga varor: majs, vete, kött, bönor, ris och socker.

Bilden överlag för hela landet är att nominallöner och priser gick ganska mycket i takt: på 1880-talet stod båda ganska stilla och efter 1890 ökade båda, så att reallönen fortsatte vara ganska konstant. Priserna ökade i ungefär samma takt i hela landet, eller åtminstone från och med 1895. Däremot var de på lite olika nivåer. De nordliga delarna av landet, och framför allt de vid Stilla Havet, hade höst priser från början och är stagnerade de 1885-95. Däremot ökade priserna i lågprisregioner i södern. Därför skedde under perioden en konvergens i regionala priser.

När de regionala löneserierna deflateras med matpriser från Mexico City så ser man att det är Gulf-regionen och Pacific North-regionen konsenvent hade högst löner. De norra delstaterna stack också upp. I botten fefann sig de centrala delstaterna och Pacific South. (Figur 4.) I Figur 5, som jag klistrat in nedan, deflateras istället de regionala lönerna med priser från respektive region. Då ser vi att det är delstaterna vid Golfen -- Veracruz, Campeche, Quintana Roo, and Yucatán -- som har klart högst löner. I dessa stater pågick under perioden en boom i henequen, en planta vars fibrer användes i textilindustrin (jfr Levy 2016). Därför ökade lönerna där, men priserna ökade inte lika mycket. Gruvindustrins löner var relativt höga, men priserna var också höga i nordstaterna där de flesta av gruvorna låg. (s. 57)




Arnaut finner ingen reallönekonvergens mellan regionerna under perioden (s. 55-58)

Förekomsten av debt peonage/bonded labor är en välkänd del av den mexikanska landsbygden under denna period (jfr Bauer 1979). Det förbjöds i konstitutionen 1857 men användes i praktiken ändå under Porfiriato, särskilt i regioner där jordbruket och de stora plantagerna boomade, som Yucatán. Knight (1986) och Katz (1991) har diskuterat regionala skillnader i ofritt arbete: i norr var det mesta arbetaet fritt, i centrum förhärskade "traditionell" debt peonagee i i södern var "a coercive and extractive debt peonage" vanligt. (s. 58) I södern ökade arbetsgivarna lönerna under perioden, och skärpte förtrycket av arbetarna, för att möta den ökade konkurrensen om arbetare.

Arnaut betonar i sina slutsatser att tolkningen om en revolution mer eller mindre orsakad av fallande levnadsstandard och reallöner, inte stämmer på ett kvantitativt plan. Det är dock en gåta som kvarstår: hur kunde reallönerna stå stilla, när BNP per capita ökade rejält över perioden 1876-1910? " where did all the fruits of economic growth go if Mexican laborers did not capture it in its entirety?" (s. 60)


Referens
Javier L. Arnaut (2018) "Mexican Real Wages Before the Revolution: A Reappraisal", Iberoamericana – Nordic Journal of Latin American and Caribbean Studies, 47(1), pp. 45–62,

Latinamerikanska löner, kolonialismen och den stora divergensen

När man diskuterar divergenser i världens ekonomiska utveckling -- varför är vissa regioner rika och andra fattiga? -- är jämförelsen mellan Nord- och Sydamerika en av de mest givna. Ekonomisk-historikerna Robert C. Allen, Tommy E. Murphy och Eric B. Schneider lovar i en artikel från 2012 att ge en "A Labor Market Approach" till denna fråga.

Förklaringarna till Nord- och Sydamerikas olika utveckling började med kulturella argument, som en variant av Webers fokus på protestantismen kontra katolicismen, eller ett antagande om att småbönderna i Sydamerika var ekonomiskt irrationella. Med hänvisning til Tawyey, Trevor-Roper, Blaut, Schultz, Berry och Cline m fl avfärdar Allen et al dessa argument rakt av. Institutionall argument är mer trovärdiga, säger de: North, Summerhill och Weingast menade att engelska institutioner av säker äganderätt och minimal stat gynnade utvecklingen i Nordamerika medan spanska institutioner söder om Rio Grande hämmade den. (Jfr Pincus och Robinson 2014 om den ärorika revolutionen.) Engerman och Sokoloff har framfört ett annat institutionellt argument, som utgår från geografin: klimattet i Karibien och Brasilien främjade sockerproduktion som utfördes på plantager med afrikanska slavar vilket gav ickeedmokratiskt styrda samhällen som gynnade eliterna och inte majoriteterna, oavsett om kolonin var engelsk, fransk, spansk eller portugisisk. (s. 864-5) Acemoglu, Johnson och Robinson (2001) ger en liknande institutionell förklaring.

Allen, Murphy och Schneider är inte nöjda med de existerande förklaringarna. Ett skäl är empiriskt: det finns inga bra mått på ekonomisk utveckling i Nordamerika föer mitten av 1700-talet eller Latinamerika före det sena 1800-talet. Angus Maddisons data kallar de "hopdiktade" (concocted). Enligt dessa data var Nordamerika något efter Latinamerika under den koloniala perioden, och klart fattigare än Europa. Enligt AJR, som baserar sitt resonemang på urbaniseringssiffror och några mycket skakiga skattningar om industrin från Bairoch, så var Latinamerika mycket rikare än Nord under den koloniala perioden och omsvängningen av denna relation skedde först runt 1800, i samband med industrialiseringen. Men, säger Allen et al, "The truth is that nobody knows when the Great Divergence occurred in the Americas, so explanations of that divergence drift across the centuries without an anchor" (s. 866) De är också missnöjda med de existerande förklaringarna på en teoretisk nivå, eftersom de menar att förklaringarna bortser från relativpriser på arbete, kapital och jord.

Det empiriska bidraget i artikeln är att ta fram reallöner för en rad städer från kolonisering till självständighet: Boston, Philadelphia, Chesapeake Bay, Mexico, Potosi och Bogota. Huvudresultatet är att Nordamerika på 1600-1700-talen var världens rikaste region, med en levnadsstandard åtminstone lika god som i de rikaste länderna i nordvästra Europa. Inkomstnivåerna bestämdes, menar de, av inkomsterna i kolonialmakterna, och av indianernas malthusianska demografi.

Metoden är Allens reallönemetod, med byggnadsarbetarlöner kombinerat med priserna på en korg av grundläggande konsumtionsvaror. De har löner från Massachusetts från kolonins grundande 1630, Philadeplhia från 1727, Maryland från 1662, och Mexiko från 1525, Bogota från 1635, och Potisi från 1677. Lönerna har överstatts till gram silver per dag. (s. 869f) För att mäta levnadsstandard jämför de dock lönerna med priserna på en varukorg. Precis konsumtion varierade -- arbetare i Yangtze-deltat åt ris och de i Mexiko majs -- men fattiga om i världen åt en kvasi-vegetarisk diet där de flesta kalorierna kom från det lokalt billigaste spannmålet (s. 872). Arbetare i södra England och Nederländerna var en privilegierad minoritet som åt vetebröd, nötkött och drack öl och t om hade råd med lyxvaror som te, kaffe och tavlor.* Allen et als varukorg för Amerika är vad gäller mat mycket enkel: 165 kilo majs, 20 kilo bönor och ärtor, 5 kilo kött, och 3 kilo smör per år. (s.873) Det dagliga intaget av kalorier är 1936. De antar att man arbetade 250 dagar om året, och betalade 5 procent av sin inkomst i hyra. (s. 875)




Enligt beräkningarna var Philadelphias arbetare på 1700-talet de mest välmående i hela världen. Också arbetarna i Maryland och Boston hade det mycket bra i ett globalt perspektiv. I rurala Mexiko var lönerna däremot katastrofalt låga på 1500-1600-talen -- så låga att en arbetare inte kunde försörja en familj på lönen. På 1700-talet kunde man däremot försörja sig där liksom i Potosi och Bogota.

Varför var reallönen så mycket högre i Nordamerika? Allen, Murphy och Schneider menar att det kan förklaras utifrån ett enkelt utbud- och efterfrågan-ramverk: "We can explain the difference within a simple supply and demand framework. The demand for labor in both continents depended on natural resources, technological efficiency, transportation costs, the ratio of export to import prices, and the quality of political institutions. Improvement in any of these factors raised the demand for labor. However, the long-run supply curve of labor was horizontal in the North and Latin American colonies because international migration and the Malthusian demography of the native population provided a
steady supply of labor to the colonies at the respective wage level. The first affected both continents, while the second was important only in Latin America. Therefore, increases in demand would not raise wages but instead increase the population and total GDP of the colony. The wage rate would not be affected and the increase in GDP per capita would be limited to the impact of a greater population on the value of land." (s. 879) Den enskilt viktigaste faktorn var internationell migration. De nordamerikanska kolonierna fick arbetare från England, så det krävdes en engelsk lönenivå (plus ersättning för ansträngningen) för att locka folk. De latinamerikanska kolonierna fick däremot arbetskraft från den iberiska halvön, där lönenivån bara var hälften så hög som i England.

Arbetsmarknaderna för fria arbetare och slavar överlappade inte, och påverkade inte varandras "lön", menar Allen et al. (s. 881-3) Tvångsarbetet i encomienda och liknande system var omfattande i Latinamerika och författarna resonerar också om förhållandet mellan detta och lönerna för fria arbetare (883-7). Vad som är konstigt är dock att de aldrig ifrågasätter hur användbart reallönen för en fri arbetare är som indikator på levnadsstandard i ett samhälle, när bara en liten del av människorna var fria arbetare, och desto fler var slavar eller ofria på annat sätt!? De verkar bara vilja gardera sig mot att det ofria arbetets parallella existens inte påverkar de uppmätta reallönerna, men min reflektion är snarare att denna existens relativiserar användbarheten av reallönerna som indikator.

Ändå så säger författarna: "The Great Divergence in the Americas was not sparked by the religion
or institutions of the conquerors, settler mortality, or geographically determined modes of production but was a product of initial differences in wages between North and Latin America. Over the long run in the colonial period, the growth of per capita income was determined by wages and (we suspect) profit rates in Britain and Spain where the colonies competed for labor and capital, and by the demography of the native population, which expanded in Latin America at similar wage levels to those which induced migration from Spain." (s. 887-8)

De ger Engerman och Sokoloff en poäng i att investeringar i humankapital var avglrande för den ekonomiska utvecklingen, men menar att Nord fick mer av detta än Syd pga löneskillnader snarare än pga "colonial geography and its corresponding mode of production." De ger också Habakkuk rätt i att höga löner stimulerade industrialiseringen i Nord men menar återigen att de höga lönerna berodde på de höga dito i ursprungslandet England, snarare än på förekomsten av gratis jord vid "the frontier" -- de förhållandena gällde också i Sydamerika, konstatrar de. (s.889)

Referens
Robert C. Allen, Tommy E. Murphy and Eric B. Schneider (2012) "The Colonial Origins of the Divergence in the Americas: A Labor Market Approach", The Journal of Economic History, Vol. 72, No. 4.

Fotnot
* Referenserna här är Allen, "Great Divergence" och Hersh och Voth, "Sweet Diversity".

Levnadsstandard i Mexiko 1850-1950

Moramay López-Alonso, historiker vid Rice University i Houston*, studerar i en artikel från 2007 kroppslängd som en indikator på levnadsstandard i Mexiko från 1800-talets mitt till 1950. Hon motiverar artikeln med att konstatera att det finns en mängd nyare forskning om ekonomisk utveckling, industrier m m i Mexiko sedan 1800-talet, men att det inte finns någon studie av levnadsstandarden för vanligt folk. Genom att ta vuxnas kroppslängd som mått på levnadsstandard gör López-Alonso en av de första studierna av detta slag för Latinamerika, efter två studier av Ricardo Salvatore (2004) om Argentina och en om Colombia 1870-1919 av Meisel Roca och Vega (2005).

Argumentet i López-Alonsos studie är att "the Mexican labouring classes, who formed the great majority of the population between 1850 and 1950, suffered a decline in their biological standards of living beginning approxi mately in I870. This decline was then followed by stagnation for most of the first half of the twentieth century." (s.83) De övre klasserna förbättrade däremot sin levnadsstandard.

Tidigare forskning om Mexiko har inte gjort några precisa mätningar av levnadsstandard eller ojämlikhet före 1950. Forskare som har intresserat sig för dessa frågor har använt mera allmänna uppgifter: forskare från Colegio de México skrev på 1960-talet om matprisernas utveckling på 1800-talet, och John Coatsworth (1990) om matproduktion och frågan om ifall maten konsumerades inhemskt eller exporterades under Porfiriato-perioden. Jeffrey Bortz (1989) har skrivit om industrilöner i Mexico City 1939 till 1975, och Aurora Gomez-Galvarriato (1998) om textilarbetare i Orizaba 1876-1910. Deras löner föll med 18 procent 1907-10 men utvecklades för övrigt okej. Forskare och debattörer från post-1950-perioden, då moderna data finns, har upprepade gånger pekat på inkomstojämlikheten som ett av Mexikos största samhällsproblem, så till exempel ekonomisk-historikern Fernando Rosenzweig, som använde 1957 års hushållsundersökning för att göra argumentet.

López-Alonso använder 80 år av information om kroppslängden för rekryter till den federala armén och milisen Rurales för att mäta levnadsstandardens utveckling. För de rikare klasserna använder hon också kroppslängds-information från pass. Passinnehavarna blev längre över tid medan militärerna, som kom från fattigare befolkningslager, inte blev det. (s. 87) Först med kohorten född på 1930-talet sker en betydelsefull förbättring av levnadsstanarden överlag; före detta så gällde att "the popular classes lived in material misery for most of the period under analysis" (87).

Hon har en systematisk diskussion om problemen med källor för levnadsstandard i Mexiko på 1800-talet. Civil registry användes inte av hela befolkningen, och inte heller socken-arkiven duger. (s. 90) Hon har också en utförlig diskussion om de militära och pass-data som hon använder och hur hon behandlar dessa för att ge pålitliga beräkningar. (91-96)

Resultaten visar att rurales-soldaterna blir kortare över tid: mer specifikt så var de födda på 1850-60-talen längre än de som föddes på 1870-80-90-talen. De var av ruralt ursprung och López-Alonso tolkar deras fallande levnadsstandard som att privatiseringen av allmänningar hade en negativ effekt på tillgången till mat för barn och ungdomar i peasant-familjer. (s. 98) För de federala soldaterna stagnerar eller faller kroppslängden något från 1870-talet, då data för dem börjar, till 1920-talet då trenden vänds och de börjar bli längre igen på 1930-40-talen. De lägre klassernas levnadsstandard förbättrades inte under Porfiriato-periodens tillväxt. (s. 98)



Pass-datat visar däremot en kontinuerlig förbättring under perioden: de från överklass-bakgrund blev hela tiden längre från 1840 till 1920. Förklaringen är förbättrad sjukvård och hygien snarare än förändrade dieter. (s. 99) De från norra delen av landet och Bajío (låglandet i centrala Mexiko) var längre än de från mitten och södern; López-Alonso förklarar detta med en mer proteinrik diet i norr där det var vanligare att ha boskap och kött var billigare.

I slutsatserna diskuteras återigen bristen på positiv utveckling under Diaz-regimen, och López-Alonso kontrasterar med en senare regim: "perhaps the reforms launched during the CQrdenas administration were the engine for an improvement in the biological standards of living of the Mexican labouring classes". (s. 105)

Referens
Moramay López-Alonso (2007) "Growth with Inequality: Living Standards in Mexico, 1850-1950", Journal of Latin American Studies, Vol. 39, No. 1, pp. 81-105.

Fotnot
* Det är annars slående hur koncentrerade Latinamerika-experterna vid USA:s universitet är till Kalifornien, vad gäller deras ställe för disputation. Levy disputerade vid UCLA; López-Alonso vid Stanford.

Ägande i Yucatán-delstaten, 1850-1900

 delstaten Yucatans sköld, från wikipedia



Bouppteckningar är en "unique documentary source", konstaterar historikern Juliette Levy i sin artikel om Yucatan-provinsen 1850-1900: "Their form is exceedingly standard across legal cultures, as is their function" (s. 1249). Vilket ju är ett fascinerande statement för en svensk bouppteckningsforskare som också är intresserad av Mexiko!

Levy använder ett sample av bouppteckningar från Mérida, Yucatáns huvudstad, för att utforska förmögenhetsspridningen. Datat har hon samlat in som del av ett större projekt, publicerat i en bok 2012, om den lokala kreditmarknaden på 1800-talet. Totalt omfattar det 339 bouppetckningar från 1847 till 1901; detta kan jämföras med att Frank (2004) i sin studie av ojämlikhet i Rio de Janeiro använde 659 bouppteckningar. En styrka med Yucatáns bouppteckningar är att de gjordes också för de lusfattiga: om man inte hade gjort något testamente var det obligatoriskt med bouppteckning oavsett hur lite man ägde, och detsamma gällde om man hade några omyndiga arvingar. (s. 1255-57)

Bouppteckningarna gjordes av notarier som fyllde en cadastral role och förtecknade ägande och försäljningar av egendom. Rollen var konstant över tid, konstaterar Levy, trots vilt skiftande politiska förhållanden: från kolonialperioden till två självständiga republiker (en framtvingad av Napoleon) och med täta presidentskiften (1251-52).* Också ekonomiskt var situationen föränderlig: Yucatán genomgick under 1800-talets andra hälft en jordbruksboom genom exporter, framför allt av en textilfiber, henequen som användes till att göra rep. När henequen-boomen tog slut gjorde också tillväxten det, "and there remained little evidence of development." (1250)

Kreditmarknaden i Yucatán var, menar Levy, oproportionerligt outvecklad. Detta berodde på samhällets etniska splittring, mellan Maya-indianer och spanska kolonisatörer (s. 1254)

I genomsnitt ägde de boupptecknade motsvarande $ 1 054, men fördelningen var mycket ojämlik: Roque Jacinto Campos som var den rikaste personen hade mer än 750 tusen USD. Maya hade väldigt mycket mindre pengar än vad hispanics hade: 1847-70 var medelförmögenheten för ursprungsbefolkningen $600 och för hispanics $9 343. (s. 1257-59)

I sina slutsatser betonar Levy att även om ekonomer har hävdat att säker äganderätt av den typ som notarierna stod för var bra för ekonomisk utveckling, så visar Yucatán att man inte får utveckling bara för att man har dessa institutioner. (s. 1259-60) Heneque-boomen överkom inte de förexisterande klyftorna i samhället, snarare fördjupades ojämlikheten.


Referens
Juliette Levy (2016) "A history of institutional function: Mexican notaries and wealth distribution – Yucatan, 1850–1900", Journal of Peasant Studies 43 (6).

Fotnoter
* Levy har en ganska rejäl utläggning om notarier och hur populära de blivit i forskningen, t ex av Julie Hardwick (1998) om Frankrike och Merwick (1999) om kolonialtidens New York, och i finanshistorisk forskning som den om Paris av Hoffman, Postel-Vinay och Rosenthal, som jag bloggat om här.

Klipp om mexikansk ekonomisk historia

Hur har det sett ut med levnadsstandard och ojämlikhet i Mexiko de senaste 500 åren? Det har blivit frågor av vikt för mig eftersom jag och min kollega Diego arbetar på en studie om inkomstfördelningen i landet 1895-1940. Vi får fram ett förvisso föränderligt och fluktuerande mönster, men också ett utan en linjär trend: ojämlikheten i Mexiko under efterkrigstiden är häpnadsväckande lik den 1910, före den mexikanska revolutionen och före första världskriget. Finns det något beständigt i den mexikanska ojämlikheten, något slags underliggande maktstrukturer som består över tid och trots institutionella förändringar?



Arroyo Abad och van Zanden 2016: mexikansk och peruansk BNP/capita 1500-1820


Leticia Arroyo Abad och Jan Luiten van Zanden börjar sin artikel från 2016 på ett effektivt sätt: "In the tales of underdevelopment, Latin America is a frequent character." Frågan är: varför har de latinamerikanska ekonomierna förblivit relativt fattiga, varför har de inte konvergerat mot europeiska eller nordamerikanska nivåer? AA och vZ menar att det finns en dominerande förklaring. Den är att underutvecklingen är rotad i den koloniala historien och att de dåliga institutioner som etablerades av kolonisatörerna har hållit kontinentens utveckling tillbaka. Referenserna här är Acemoglu, Johnson och Robinson (2001), Engerman och Sokoloff (1997) och Dell (2010), och de citerar Acemoglu och Robinsons Why Nations Fail (2012) utförligt om att de spanska skapade "a web of institutions designed to exploit the indigenous people. /.../ Though these institutions generated a lot of wealth for the Spanish crown and made the conquistadores and their descendants very rich, they also turned Latin America into the most unequal continent in the world and sapped much of its economic potential." (1183)
AA och vZ polemiserar med detta perspektiv och menar att kolonierna såg klart mer ekonomisk tillväxt än vad Acemoglu och Robinson m fl förutsätter. De gör detta genom att med hjälp av olika proxies (alltså inte hårda data) räkna ut BNP per capita för Mexiko och Peru från 1500 till 1820, från början till slutet av den spanska kolonialismen. Metoden har tidigare använts för Italien, Spanien och Tyskland*, men jag måste säga att jag känner mig rätt skeptisk. Den går i princip ut på att ekonomin delas in i tre sektorer: jordbruk, stadsekonomin (hantverk, tjänster) och gruvor. Gruvor är den enda sektorn där output på något sätt beräknas hyfsat direkt. För jordbrukets produktion används reallöner som proxies och det känns rätt skakigt. Hur många daglönare fanns det egentligen i jordbruket i de här regionerna 1500-1820? Och hur har lönerna beräknats? Dessa saker diskuteras inte alls, utan för reallönerna hänvisas till en tidigare studie (EEH, 2012) av samma författare. De diskuterar att tionden kan användas för att beräkna jordbrukets produktion (som Olsson och Svensson gjort i Sverige) men avfärdar detta på rätt lösa boliner. (1186) Dock jämför de i appendix sin beräknade jordbruksproduktion för Peru med tionde-beräkningar och Newland och Coatsworth (2000) och menar att de är liknande. Produktionen i hantverk och tjänster "räknas ut" med urbaniseringsgraden som proxy (1187-1189).





Enligt dessa beräkningar upplevde den mexikanska ekonomin en boom ca 1570-1720, och dess BNP per capita var i höjd med den spanska (s. 1197-99).** Jag vet inte hur pålitliga jag tycker att dessa beräkningar verkar, eller hur användbara de är för att beräkna ifall latinamerikanska ekonomier skadades av kolonialismen. AA och vZ menar att bara 1-5 procent av BNP skickades från kolonierna till Spanien i "public revenues" (mindre än 1 procent av BNP genom statsbudgeten) (s. 1193-94) men det verkar vara en mycket låg beräkning av de koloniala flödena. Jag undrar t ex hur man då beaktar koloniala företags inkomster som bygger på exploatering av de lokala befolkningarna men skickar tillbaka pengarna till den koloniala metropolen. Det sker förstås inte genom statsbudgeten, men är ju ändå en kolonial exploatering som betyder att kolonin dräneras på inkomster. Detta dilemma förtydligar också, tycker jag, betydelsen av att diskutera BNP kontra BNI i de här sammanhangen.

Forskarna som menar att kolonialismen skapade fattigdom och underutveckling förnekar ju knappast att rikedomar skapades i kolonierna -- tvärtom så var väl rika resurser, som silvret i Potosí eller sockret på Jamaica, motiven för kolonialismen -- och att BNP/capita därmed kan se hög ut, men de skulle ju mena att inkomsterna fördelades mycket ojämlikt, mest till kolonisatörer och deras allierade, och därmed inte skapade någon grogrund för gynnsam ekonomisk utveckling. Och detta argument kan jag inte se att AA och vZ bemöter alls.

De tar upp att många barn gick i skola i San Juan de Puerto Rico på 1700-talet, att allt fler kunde räkna i Argentina och Mexiko under detta decennium (s. 1200), och att det producerades lika många böcker per capita i Mexiko som i spanien (s. 1200-01) men det känns ändå som lite halvhjärtad bevisföring för att det verkligen var hållbar tillväxt som präglade de koloniala ekonomierna. I sina slutsatser betonar de dock att "We argue that economic growth is then possible under 'extractive institutions'." (s. 1203)

Inkomstojämlikhet i sex latinamerikanska länder, ca 1830-2000
Leticia Arroyo Abad och Pablo Astorga Junquera utforskar i en artikel från 2017 inkomstojämlikheten i sex latinamerikanska länder sedan 1800-talets mitt: Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Mexiko och Venezuela. Deras metod bygger på FitzGeralds (2008) studie av Argentina, Brasilien, Chile, Colombia och Mexiko, och liknar i mångt och mycket s.k. "dynamic social tables". De identifierar fyra slags yrkesgrupper, räknar ut deras andel av den ekonomiskt sysselsatta befolkningen, och räknar ut snitt-inkomsten för varje grupp. Baserat på de två typerna av uppgifter om varje grupp, räknar de ut en Gini-koefficient för (den ekonomiskt aktiva) befolkningen som helhet (s. 351-2). De fyra grupperna är (1) arbetsgivare, managers och professionals. (2) tekniker och administratörer. (3) semi-skilled arbetare, andra urbana arbetare i t ex handel och transport, och hantverkare. (4) rurala arbetare och personliga tjänster, t ex tjänare. "The small number of groups reflects data limitations during most of the period covered, especially on income." (s. 352)

Ett problem är att de särskilt för 1800-talet saknar information om kapitalinkomster, som är en viktig del av inkomsterna i grupp 1. De gör därför två olika Ginis, en GiniB4w som bara använder lönedata, och en GiniB4 där inkomsterna för grupp 1 beräknas som en residual av nationalinkomsten efter att man dragit bort inkomsterna för grupperna 2, 3 och 4 (s. 353). I GiniB4w är detgrupp 3 som beräknas som en residual. För 1800-talet räknar de också fram en jordränte-löne-ratio som är en proxy för skillnaden mellan de (jord)ägande klasserna och de arbetande dito. De menar också att en jämförelse mellan GiniB4 och GiniB4w kan visa hur mycket löneojämlikheten driver den totala ojämlikheten (s. 355). De påpekar också att dessa Gini-mått, om än grova, i alla fall är ett steg framåt jämfört med tidigare, än grövre mått som Williamson-ration (BNP/capita delat med en arbetarlön) och skilled wage premium. (s. 355)

Ett annat problem är att de inte har information om den självförsörjande ekonomin. "To the extent that the population in the subsistence sector is included in the population census, we are assigning them an income equal to the unskilled wage" (s. 353) Ett tredje problem är att de förutsätter full sysselsättning i alla grupper vilket är osannolikt och antagligen gör beräkningarna till mer jämlika än vad de faktiskt var, eftersom de lägre klasserna (grupp 3 och 4) tenderar att ha högre arbetslöshet än de högre.

Figur 1 nedan visar deras beräkning av löneojämlikheten (GiniB4w) och jordränte-löne-ration för fem länder ca 1830-1910. Dessa visas tillsammans med Terms of Trade, eftersom Arroyo Abad och Astorga har en ganska deterministisk syn på ojämlikhetens bestämningsfaktorer, där inkomstojämlikheten ökar i högkonjunkturer och minskar i recessioner. Till exempel så upplevde Argentina en exportboom av ull på 1850-60-talen, och då ökade ojämlikheten; och i Venezuela hände motsvarande sak på 1870-talet, fast med kaffe. I Mexiko försämrades ToT med 50 procent från 1880-talet till 1910, "and inequality roughly followed that trend". (356)









Mellankrigstiden var en viktig brytpunkt för ojämlikheten i Brasilien, Colombia, Mexiko och Venezuela. I Argentina och Chile föll inte ojämlikheten förrän på 1950-talet. Det är inte så att ojämlikheten alltid föll under perioden med ISI-politik.

"During ISI, especially in the 1950s and the 1960s, the dominant trend was rising earnings inequality. It widened in Argentina (after a trough around 1950), Brazil, Chile, Colombia, and Venezuela (up to the early 1960s) driven by a growing income share of the top group,28 but narrowed in Mexico (in all cases amid a sustained rise in real wages). Some peaks in earnings inequality are associated with specific events. In Mexico, the spike around 1950 is linked with the surge of business opportunities in the country (amid subdued wages) created by the war effort in the US. The rapid inequality widening in Venezuela in the 1950s likely reflects a doubling in oil production with a 25% rise in oil prices until 1957 during the Suez Crisis boosting property income." (s. 361)



Under perioden med mer eller mindre nyliberala strukturreformer från 1970 och framåt ökade ojämlikheten något, från redan höga nivåer. (s. 362) Under militärregimer i Argentina (1976-83), Chile (1973-90) och Brasilien (1963-80) förbjöds eller begränsades fackföreningarna. Under 2000-talets början, med en Kina-driven råvaruboom och mer progressiv socialpolitik i Latinamerika sjunker dock ojämlikheten.

Som helhet över perioden ser Arroyo Abad och Astorga ett M-mönster för latinamerikansk ojämlikhet 1865-2011, med toppar på 1880-talet och 1980-90-talen. (s. 363-4) De menar att ojämlikheten inte varierar med yttre faktorer så enkelt som en del har sagt: det är inte helt tydligt att ojämlikheten alltid ökar under globaliseringsperioder (contra Bértola och Ocampo 2012; Prados de la Escosura 2007; Williamson 2010) eller alltid minskar under ISI-politik. (s. 365) De har också en intressant diskussion om begränsningarna i deras metodologi och vad som behövs för att gå framåt:
"Our methodology and sources have limitations, and we hope that future research will result in better indicators. Our estimates cannot fully capture income disparities throughout the income distribution, especially within groups and at the top. As a result the estimates can inform about trends but are less useful for level comparisons. With the inclusion of four occupational groups, we offer more nuanced estimates; however, we cannot offer insights on rural–urban inequality." (s. 365)

Mexikanska reallöner 1730-1930
Historikerna Amílcar E. Challú (Bowling Green State University) och Aurora Gómez-Galvarriato (El Colegio de México) behandlar i en artikel från 2013 reallönernas utveckling i Mexiko från 1730 till 1930. Syftet är helt enkelt att undersöka levnadsstandarden i landet och hur den utvecklats, med övergripande frågor som hur levnadsstandarden påverkades av självständigheten från Spanien, eller av internationaliseirngen av ekonomin i det sena 1800-talet.

För den tidiga självständighetsperioden har olika perspektiv på levnadsstandard framförts. På 1970-80-talen menade de flesta forskare (t ex Florescano 1969; Coatsworth 1978) att livet blev tuffare och fattigare för de flesta i 1700-talets andra hälft, medan andra problatiserat detta och hävdat att gruvsektorn och handeln upplevde tillväxt (Dobado-González 2015). Perioden efter självständighet 1810 är
"truly a terra incognita in Mexican economic and social history (McCaa 1993). The economy reoriented, peasants gained more autonomy and perhaps political leverage, but the overall trends in productivity and welfare remain hard to decipher (Tutino 1986; Cárdenas 2003; Dobado et al. 2008; Sánchez Santiró 2009)." (s. 84-85)

På 1870-talet inleddes under Porfirio Díaz en lioberaliseringsperiod vars konsekvenser för levnadsstandarden debattersats mycket. Coatsworth (1978), Katz (1981) och Knight _(1990) betonade att BNP ökade men att de flesta fick det sämre, medan senare studier av reallöner och liknande visar att arbetarklassens standard stagnerade eller förbättrades något (López-Alonso 2012; Gómez-Galvarriato 2013).

Challú och Gómez-Galvarriato argumenterar intressant nog för reallöner som en indikator på levnadsstandard istället för BNP per capita, med motivationen att "GDP estimates are unrepresentative aggregates (of land, capital and labour) based on dubious assumptions" (s. 85) Mot det kan man ju invända att reallöner är otroligt icke-representativa eftersom lönearbetare var en väldigt liten del av befolkningen i i princip alla länder före ca 1850... Men C och G-G går på Robert Allen-spåret. De referarar att tidigare forskning om Latinamerika och reallöner under koloniala och tidiga nationella perioderna (Allen et al 2012; Arroyo Abad et al 2012; Arroyo Abad 2013, 2014) visar att Latinamerika låg i nivå med Europa före 1800 men att de europeiska lönerna sprang ifrån de latinamerikanska under 1800-talet.

I denna artikel produceras de första internationellt jämförbara lönerna för Mexico City över tid. De studerar outbildade byggnadsarbetare och tar fram priser på 13 varor. Grovarbetarnas (peones) löner kommer från olika byggnadsarbetsplatser i staden, som kyrkor, kloster, sjukhus, fängelser, skolor och andra offentliga institutioner. (s. 86-7) C och G-G menar att lönerna helt och hållet betalades ut i kontanter. Konsumtionsvarorna är majs, tortillas, bröd, mjöl, vete, frijol-bönor, socker, pulque, biffkött, lamm, fläskkött, skinka, ister, tvål, ljus, talg, kol, ved och grovt ylle.



Som vi kan se spelar majs och bönor en väldigt stor roll i den arbetarklass-konsumtionskorg som Challú och Gómez-Galvarriato arbetar med, framför allt i den riktigt fattiga "barebones"-korgen.

Robert Allen utgår från att grovarbetarna arbetade 250 dagar om året. För Mexico City är detta ett högt antagande; socialhistorisk forskning visar återkommande osäkerhet och brist på jobb. I en arkiv-källa där arbetarna namngivs, arbetade en arbetare före år 1910 i snitt bara 108 dagar och efter 1913 bara 165 dagar. (s. 92-93)






Resultaten visar att byggnadsarbetarna i Mexiko City med några tillfälliga undantag helt klart kunde överleva och försörja en familj med fru och två barn under perioden. De upplevde tillfälliga riktigt svåra dippar runt 1870 och 1915-20, då deras lön knappt räckte till "barebones"-korgen, men på 1700-talet hade de råd med ungefär 3 korgar, och på 1800-talet oftast 2 korgar. Slående är alltså att deras konsumtionskraft/levnadsstandard var lägre efter 1780 än före!

Diagrammet som jag klistrat in ovan visar köpkraften i relation till den "respektabla" konsumtionskorgen, som innehåller mer kött, bröd, tortillas, socker med mera jämfört med "barebones"-korgen. Vi ser samma mönster över tid här som med den fattiga korgen. Grovarbetarnas köpkraft flktuerar i princip runt 1 korg över perioden. "In the long run the most noticeable feature of the trend is that of stagnation.", säger författarna. (s. 94)

Challú och Gómez-Galvarriatos beräknade löner för 1730-1820 är lite högre än de från Arroyo-Davies-van Zanden*** och Allen-Murphy-Schneider, men uppvisar i princip exakt samma trender. (s. 96)

Resultaten här stödjer 1970-80-talens gamla bild av fallande levnadsstandard under den sena kolonialperioden, pga stigande priser, och går emot revisionisterna. (97) Resultaten stödjer också Coatsworths (1978) argument om "secular stagnation" och svag levnadsstandardsutveckling för vanligt folk under Porfirio Díaz-perioden. Under flera perioder förbättras situationen signifikant för arbetarna, men det blir aldrig varaktigt, och återkommande faller nivån katastrofalt: 1810-13, 1867, 1915-18 i samband med inbördeskrig och klimatkatastrofer, 1785-86, 1801-02, 1874-77 och 1902 i år med svåra jordbrukskriser. Under dessa år är det förmodligen så att arbetslöshet förvärrade villkoren än mer än vad man ser i de här framräknade reallönerna. (s. 98) Det är också möjligt att en del arbetare drev småskaligt jordbruk eller i alla fall hade små jordplättar där de producerade för egen konsumtion. (s. 100) En annan viktig poäng som missas i den nuvarande undersökningen är att arebtarliv i stan krävde också annan konsumtion som inte inkluderas i konsumtionskorgarna: salt, chili, choklad, dop- och begravningskostnader m m.

När de jämför sina reallöner med kroppslängd som sutderat av López-Alonso (2012) så ser det ut så här:



Och när de jämför reallönerna i Mexico City med de i andra studerade städer som London, Amsterdam, Milano, Beijing, Tokyo och Lima ser det ut så här:




Mexico City ligger hela tiden under London och Amsterdam, men bättre än Milano och de asiatiska städerna. Först ca 1910-30 sticker Mexico ut som en låglöneekonomi, och författarna kommenterar att Mexico City, Madrid och Lima är de tre städerna från reallönestudierna som inte har någon reallöneökning över den långa sikten: ett tecken på att det var något speciellt med det spanska imperiet? (s. 104)

I slutsatserna diskuterar de hur man ska tolka Porfiriato-perioden (1877-1911). Reallönerna ökade något, men å andra sidan ökade de redan från 1860-talet, så det verkar inte varit Diaz policies specifikt som fick fart på denna tillväxt. Och de ökade inte lika fort som BNP per capita, så ojämlikheten ökade. (s. 106)

Referenser
Leticia Arroyo Abad och Pablo Astorga Junquera (2017), " Latin American earnings inequality in the long run", Cliometrica 11.
Leticia Arroyo Abad och Jan Luiten van Zanden (2016), "Growth under Extractive Institutions? Latin American Per Capita GDP in Colonial Times", Journal of Economic History 76 (4).
Amílcar E. Challú och Aurora Gómez-Galvarriato (2015) "Mexico's Real Wages in the Age of hte Great Divergence, 1730-1930", Revista de Historia Economica 33 (1).
Juliette Levy (2016) "A history of institutional function: Mexican notaries and wealth distribution -- Yucatan, 1850-1900", Journal of Peasant Studies 43 (6).

Fotnoter
* I studier av Paolo Malanima (2003), Carlos Alvarez-Nogal och Leandro Prados de la Escosura (2013) och Ulrich Pfister (2011).
** Deras beräkningar av BNP/capita för Mexiko år 1700 är 70 procent högre än Angus Maddisons (2001). Coatsworth (2003) har ingen BNP/capita-tillväxt alls 1605-1700 med en nivå på 755 US-dollars i 1990 års priser. Denna nivå är 20 procent lägre än AA och vZ:s beräkning för år 1700.
*** Deras data är byggnadsarbetare i Mexico City (och i ett fall den angränsande Coyoacán-regionen), från fyra tidigare studier från 1958, 1964, 1990 och 2005. Se Appendixet, s. 162.

måndag 6 juli 2020

Fyra typer av väljare

De senaste decennierna har väljarnas anknytning till de stora, klassiska politiska partierna försvagats.  I Sverige handlar det framför allt om Socialdemokraterna, men motsvarande debatt finns lite överallt. I Tyskland är den ökade differentieringen, eller splittringen, i det politiska landskapet ett återkommande tema mot bakgrund av att att de två "folkpartierna" SPD och CDU minskat sin andel av de rösterna. Under efterkrigstiden kunde SPD eller CDU turas om att bilda regering med stöd av mittenpartiet FDP; idag, i ett mer komplicerat parlamentariskt läge, är det inte så enkelt. Vilket förstås känns igen från Sverige där vi har en ovanligt komplicerad regeringsbildning 2018 bakom oss.

I någon mån faller detta tillbaka på väljarnas "de-alignment" från de stora partierna. Väljarna har blivit mindre "trogna" ett parti, och mera rörliga. Till detta kommer att mer eller mindre protesterande och populistiska partier, som Sverigedemokraterna, vuxit. Ofta förs diskussionen om detta med en kritisk och problematiserande ton: väljarna har blivit mer missnöjda, mindre kunniga, mer dragna till populister.

Hur kan vi förstå utvecklingen bland väljarna? Statsvetaren Maria Oskarson från Göteborgs universitet publicerade för två år sedan en intressant artikel i SOM-institutets årsskrift. Forskningen har, visar hon, flera olika och kontrasterande perspektiv på utvecklingen. En analys är att väljarnas minskade förtroende för politikerna beror på att väljarna blivit mer kunniga, mer insatta och mer intresserade. Därför röstar de nu mindre efter gammal vana, och mer genom att fortlöpande sätta sig in i sakfrågorna. Det motsatta perspektivet är att de se det minskade förtroendet som ett uttryck för politisk alienation, upplevd maktlöshet och så vidare. Oskarson operationaliserar de olika perspektiven empiriskt. Fyrfältaren nedan visar på möjliga kombinationer av politiskt intresse och politiskt förtroende. Den positiva tolkningen av det minskade förtroendet är då att det är väljargruppen "skeptiska kritiker" (nere till vänster) som ökat sin andel, medan den negativa tolkningen är att gruppen "politiskt alienerade" (nere till höger) har vuxit.



Utifrån SOM-surveys beräknar hon andelen i de fyra grupperna 1998 till 2017. Enligt denna beräkning så finns det inte alls någon ökande trend av alienerade väljare -- snarare är deras andel lite mindre på 2010-talet än vad den var på 1990-talet. Under valåren (2002, 2006, 2010, 2014) ökar det politiska intresset vilket gör att andelen som räknas som "integrerade" växer.


I ett tvärsnitt från året 2017 kan man se skillnader mellan olika grupper. 31 procent av samtliga respondenter klassas som "integrerade", men bara 22 procent av de 20-29 år; omvänt så är en större del av de äldre i denna grupp. För utbildning finns ett liknande mönster: 28 procent med låg utbildning är "integrerade" men 41 procent av de med hög utbildning.

Det finns några intressanta åsiktsskillnader mellan de olika grupperna. Bland de "integrerade" vill 76 procent minska inkomstskillnaderna, men bara 38 procent ta emot färre flyktingar. Motsvarande siffror för de "alienerade" är 57 och 63 procent. (s. 155) På en vänster-höger-skala placerar de alienerade sig oftare "varken till vänster eller höger". Den grupp som oftast sätter sig "klart till höger" är faktiskt de "lojala", vilket är intressant! Lojala moderater alltså?

Referens
Maria Oskarson, "Äh, vem bryr sig om politik? Integrerade, skeptiska, lojala och alienerade i den svenska politiken", i Ulrika Andersson, Anders Carlander, Elina Lindgren och Maria Oskarson (red) Sprickor i fasaden. SOM-undersökningen 2017, SOM-rapport nr 72. Tillgänglig här (pdf).