onsdag 20 oktober 2021

Ekonomiska effekter av avskaffandet av träldomen i Ryssland


År 1861 avskaffades träldomen i Ryssland. Vad hade det för ekonomiska effekter? Nationalekonomerna Andrei Markevich (New Economic School, Moskva) och Ekaterina Zhuravskaya (Paris School of Economics) menar i introduktionen till en artikel från 2018 att forskare inte är helt eniga om vad slaveri och träldom har för ekonomiska implikationer. De flesta -- t ex North och Thomas (1973), Acemoglu och Robinson (2012), Ogilvie (2013) -- menar att det ofria arbetet leder till en ineffektivt användning av arbetskraften. I den US-amerikanska kontexten har däremot Robert Fogel (1989; även Atack och Passell 1994) i en klassisk men kontroversiell analys hävdat att slaveriet var ekonomiskt effektivt (vilket givetvis inte motsäger att det var moraliskt vidrigt). Markevich och Zhuravskaya fortsätter litteraturöversikten så här:

"Slave labor in the United States around the mid-nineteenth century was more efficient at producing cotton than free labor in the West Indies, Brazil, India, and Egypt (e.g., Fogel and Engerman 1974; Olmstead and Rhode 2008).3 Haiti of the eighteenth century, with production based predominantly on slave labor, was the most prosperous colony in the Americas; however, after the war of independence, it did not retain its prosperity (e.g., Girard 2005). Similarly, some recent studies (i.e., Cerman 2012 and Stanziani 2014a) present serfdom in Eastern Europe as a dynamic institution sustaining a considerable rate of economic growth." (s. 1075)
I europeiska Ryssland avskaffades träldomen 1861 efter chocken med förlusten av Krimkriget (1853-56). Avskaffandet skedde i två steg: först befrielsen av trälarna, sedan jordreform. Markevich och  Zhuravskaya menar att reformen främjade produktiviteten i jordbruket, industrialisering, och gav mer välmående bönder. Deras analytiska strategi är att studera dessa utfall på provinsnivå, relaterat till de olika graderna av träldom (före 1861) i de olika provinserna. Kartan nedan visar att träldom framför allt var dominant i västra och centrala Ryssland nära Moskva. I hela europeiska Ryssland utgjorde trälarna 43 procent av den rurala befolkninegn år 1858. Den fria befolkningen var mest kronobönder och lantarbetare. Andelen trälar varierade från 0,1 procent i provinsen Archangelsk till 83 procent i provinsen Mogilev (idag i östra Ukraina). (s. 1076)


Före 1861 års reform var jordbruksproduktiviteten (definierat som korntal, alltså avkastning spannmål per sådd) lägre i provinser med mer träldom. Denna produktivitet ökade med 16 procent genom reformen; effekten drevs av befriandet av trälarna, inte av jordreformen. De är inga fans av bondekommunerna som skapades efter 1861. (s. 1077)



Referens

Andrei Markevich och Ekaterina Zhuravskaya (2018) "The economic effects of the abolition of serfdom: Evidence from the Russian Empire", American Economic Review 108: 1074-1117. Läs här.

Elektrifiering och efterfrågan på "skills" i USA:s industri 1900-1940


En av ekonomins stora frågor, och därmed en av ekonomisk historias stora frågor, är: vad för jobb skapas och vad för jobb försvinner under olika perioder av ekonomisk förändring? För ekonomisk-historiker har denna fråga ställts framför allt i samband med den industriella revolutionen -- försvann relativt kvalificerade och självbestämmande hantverksyrken och ersattes med rutinartade och hårt styrda fabriksjobb? --, den andra industriella revolutionen -- skapades fler kvalificerade och bättre jobb? -- och så idag, omvandlingen sedan ungefär 1970-talet i de rika länderna, där det diskuteras ifall vi ser en polarisering av jobbstrukturen, mellan stimulerande, välbetalda jobb i toppen och lågbetalda, mer ofria jobb i tjänstesektorn i botten. (bloggat: Goos och Manning 2007 om UK; Henning och Eriksson 2020 om Sverige.)

I denna tradition är det intressant också att studera elektrifieringen, eftersom den är en av de mest omvälvande teknologiska innovationerna i vår ekonomisk historia -- enligt Jovanovic och Rousseau (2005) tillsammans med datoriseringen den mest omvälvande. Ekonomisk-historikern Rowena Gray (då vid University of Essex, nu verksam vid University of California) studerar i en artikel från 2013 effekterna av elektrifiering inom USA:s industri 1900 till 1940, närmare bestämt effekterna på vilka typ av jobb som skapades och försvann inom industrin. Närmare bestämt är det arbetenas "skill content" som hon är intresserade av, ungefär: hur kvalificerade var jobben? Hon har ovanligt precisa mått på kvalifikationerna, för att vara en historisk studie:

"Here, skill is measured directly, according to the task composition of each job, and the impact of technological change on the relative demand for managerial, clerical, dexterity and manual tasks is identified. I define a task as a particular activity that is required of an occupation, or the intensity with which a particular skill is used. For example, the “manual” measure describes the extent to which strength is needed in an occupation, while the “clerical” measure details the degree of numerical and office skills required in a job." (s. 352)
Hennes resultat visar att elektrifieringen ökade efterfrågan på kontrosarbetare jämfört med de mer hands-on jobben. Allra mest är det jobb som kräver "dexterity" som drabbas. Resultaten har implikationer för hur vi tänker om löne-ojämlikhets utveckling under den här tiden.
"Previous research portrayed technological change in this era as being simply skill-biased or education-biased at all levels of production. In particular, Goldin and Katz (2008) looked across industries that were adopting electric power at different rates over the period 1909 to 1940 and showed that in 1940 industries that had adopted electricity more quickly over the period 1909 to 1929 employed more educated blue collar workers. Thus, they concluded that technology was skill-biased and that the downward trend in the education premium to 1950 must be explained by the increased supply of educated workers as a result of the “high-school revolution”. However, I show here that, for the bulk of workers (the 80% employed on the factory floor), electrification led to unskill-biased technological change, which may provide an alternative explanation for falling wage differentials between artisanal and manual workers." (s. 352)

Förutom Goldin och Katz klassiska studie är en annan viktig referens för Grays studie Atack et al 2004:

"Various authors, notably Atack et al. (2004), have shown that the move from artisanal to factory work in the mid-nineteenth century may have been de-skilling, or at least not biased in favor of skilled workers.They used detailed plant-level data from 1850 to 1880 and found that the advent of the factory likely led to an increased division of labor so that teams of unskilled workers could perform tasks previously done by a handful of skilled workers. Late in the period, as steam power predominated, there may have been an increase in the use of skilled labor which partially offset the bias in favor of unskilled workers. Bessen's (2011) study of New England textile factories found evidence that new technologies simultaneously eradicated the need for certain tasks while increasing the value of the remaining tasks used in production." (s. 352)

Gray studerar specifikt effekterna av elektrifiering. Vi vet att elektrifieringen hade stora konsekvenser på hur fabriker var organiserade. Ångmaskinerna försvann (jfr diagram 1 ovan som visar att ångmaskinrna stod för ungefär 80 procent av hästkrafterna i industrin 1900, men 0 procent 1940), och med dem remmarna som drev rörelsekraften från ångmaskinerna ut till de olika maskinerna i fabrikerna. Med ångmaskiner placerade där de var, var man tvungen att organisera fabriken rent fysiskt i rummet så att de mest energikrävande maskinerna var närmast energikällorna; med elektricitet som man kunde fördela ut i rummet på ett mycket friare sätt, kunde stora omorganiseringar av produktionen se med löpande band. David och Wright (2003) beräknar det till att totalfaktorproduktiviteten växte med 5 procent om året i US-amerikansk industri på 1920-talet som var en stor expansionsperiod för elektricitetsanvändningen i industrin. Studier från 30-talet och 50-talet visade att en del kvalificerade fabriksjobb försvann i denna utveckling, och ersattes av okvalificerade jobb. Gray menar att elektrifieringen också kan ha ökat användningen av scientific management, eftersom elektrifieringen ökade stordriftsfördelarna och ökade hastigheten i produktionen vilket gjorde det allt viktigare att få olika moment gjorda i rätt tid i relation till varandra. (s. 354)


Referens

Rowena Gray (2013) "Taking technology to task: The skill content of technological change in early twentieth century United States", Explorations in Economic History 50: 351-367.

måndag 18 oktober 2021

Strategier för kausala slutsatser i jämförande studier


Studier med ett litet antal fall ("small N-analysis") är en omdebatterad metod i samhällsvetenskapen, säger den prominente statsvetaren James Mahoney i en artikel från 2000.

"This debate still animales lively methodological commentaries (e.g., Goldthorpe 1997; Ragin 1997; Rueschemeyer and Stephens 1997), but most analysts now agree there is a place for small-N studies in the scholarly cycle of research, even if they disagree about the prominence and importance of this place." (s. 387)

"the scholarly cycle of research", det begreppet gillar jag. För ett tag sen läste jag om en recension som jag skrev för sju år sen av Francesco Boldizzonis intresssanta och polemiska bok The Poverty of Clio, där han yvigt kritiserade kvantitativ ekonomisk historia som utgår från teori och testar hypoteser. Jag förstod inte problemet med en sådan approach, och gör det inte nu heller: det är klart att det behövs utforskande studier, och deskriptiv forskning, men det beror väl på forskningsläget och hur mycket vi vet. Att testa hypoteser kvantitativt kan väl inte per definition vara fel? Med Mahoneys begrepp skulle jag nu säga att det beror på var man befinner sig i "the scholarly cycle of research". 

I alla fall, så säger Mahoney i sin artikel från 2000 att debatten "nu" gått vidare till att handla om de specifika procedurerna för kausala slutsatser som används i liten-N-forskning. Den sedan länge pågående debatten om Mills method of difference och method of similarity, så bråkar man nu till och med om huruvida forskare i comparative historical analysis ens använder Mills metoder: Katznelson (1997) menar att CHA vilar på Mill, medan Goldstone (1997) starkt förnekar det. En annan axel i den "nutida" (alltså sent 90-tal) debatten handlar om hur strategierna för kausala slutsatser i small-N och large-N statistisk forskning relaterar till varandra. King, Keohane och Verba (1994) hävdade i en epokgörande metodbok att kvalitativ forskning i grund och botten bygger på samma logik som den kvantitaitva: "All good research can be understood--and is indeed best understood--to derive from the same underlying logic of inference."  Ragin och Zaret (1983), Skocpol (1984), McKeown (1999) och Munck (1998) hävdar tvärtom att kvalitativ och kvantitativ forskning är mer substantiell än så. En relaterad kontrovers är ifall small N-forskare förstår kausaslitet deterministiskt* eller probabilistiskt. Kritiker av small N-forskning (Lieberson 1991, 1994, 1998; Goldthorpe 1997) menar att dessa forskare använder en deterministisk "method of inference" som är oförenlig med den statistiska forskningens probabilistiska modell av kausalitet. I kontrast till detta menar en del av de kvalitativa forskarna (Collier och Collier 1991; Goldstone 1997; Rueschemeyer och Stephens 1997).

Mahoneys syfte med sin artikel är att utveckla just frågan om vilka strategier för kausala slutsatser som används i small-N analysis. Flera forskare (Skocpol och Somers 1980; Skocpol 1984; Nichols 1986; Lieberson 1991) har hävdat att denna forskning bygger på bara en strategi för kausal inferens, men Mahoney menar att forskare väljer mellan, och ofta kombinerar, tre olika strategier: nominal comparison, ordinal comparison, och within-case analysis (som jag kommer sammanfatta som WCA). Som tabell 1 (inklistrad ovan) visar så skiljs de tre strategierna åt efter två dimensioner: nivå man mäter på, och nivå av aggregering. Nominell och ordinal strategi bygger på jämförelser på högt aggregerad nivå, mellan fall. WCA bygger tvärtom på studier inom ett fall. Den nominella strategi bygger explicit eller implicit på en deterministisk förståelse av kusalitet som bygger på begreppen om nödvändiga och tillräckliga orsaker. Detta är väldigt olikt logiken i den kvantitativa forskningen. Den ordinala approachen är däremot kompatibel med den probabilistiska förståelsen av kausalitet som är typisk för kvant-forskningen.

Det nominella angreppssättet

Mahoney definierar och beskriver detta så här:

"Nominal (or categorical) comparison entails the use of categories that are mutually exclusive (cases cannot be classified in terms of more than one category) and collectively exhaustive (one of the categories applies to each case). With respect to different levels of measurement, nominal categorzation is sometimes considered unsophisticated because it does not incolve the rank ordering of cases, much less quantifying the degree to which particular cases differ from one another." (s. 390)

Det grova i denna "klassificerande" metod gör den också mycket användbar för att kommunicera tydligt t ex i en artikel-inledning, påpekar Mahoney: man kan använda "vivid labels" för sina nominella kategorier och göra det väldigt tydligt vilka olika utfall det handlar om. Men det behöver inte vara hela historien: forskaren kan också använda andra strategier i analysen, även om det nominella angreppssättet också används. Nominell jämförelse mellan fall kan också användas som "a central strategy of hypothesis assessment", vilket är vad Mahoney fokuserar på. "I argue that small-N analysts often employ nominal comparison to eliminate rival explanations based on the logic of necessary and sufficient causation and have great difficulty using nominal comparison as a strategy for evaluating partial and probabilistic causation." (s. 391) "Deterministiska" förklaringar är viktiga för det nominella angreppssättet, och med "determinism" menar Mahoney ett tankesätt där förklarande variabler ses som potentiellt nödvändiga och/eller tillräckliga för att ge upphov till (orsaka) ett visst utfall. Mills metoder fungerar t ex med ett sådant tankesätt: method of agreement kan användas för att eliminera möjliga nödvändiga orsaker, medan method of difference kan användas för att eliminera möjliga tillräckliga orsaker. (s. 392) Däremot kan Mills metoder inte hantera mer komplexa analyser med multipla förklarande faktorer eller interaktions-effekter. Men Theda Skocpol i sin klassiska studie från 1979 av revolutioners orsaker använder Mills metoder för att eliminera relativ deprivering, system i ojämvikt, multipel suveränitet, transformativa ideologier, och urbana arbetar-revolter som orsaker till revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Kina. Goodwin (2000) använder på ett liknande sätt method of difference för att eliminera fattigdom, social misär, och professionella revolutionära organisationer som orsaker till revolutioner i Tredje världen. (s. 393) Forskare använder också nominella jämförelser för att visa att deras egna föredragna förklaringar inte kan uteslutas med ett antagande om deterministisk kausalitet. Przeworski och Teunes (1970) formulering av "most similar systems design" och "most different systems design" liknar Mills metod och utvecklar den; Ragins användning av Boolean algebra är också förenlig med analysen av nödvändiga och tillräckliga orsaker. Ett exempel på en sådan studie är Wickham-Crowleys studie (1992) av varför småbönder stödjer eller inte stödjer guerrillarörelser i Latinamerika. Wickham-Crowley studerade 20 fall och använde fyra förklarande variabler: agrar struktur (A), agrar omstrukturering (B), rebelliska kulturer (C) och "peasant linkages" (D). Först poolar han alla fall där böndernas stöttade gerillan och kodar varje fall på variablerna A-D. Han identifierar alla kombinationer av A-D som är förenliga med utfallet bondestöd och reducerar sedan variationen genom att ta de kombinationer som finns med flera olika värden på en enda variabel, och då dra slutsatsen att då är den sista variabeln inte avgörande. Till slut har han fyra möjliga kombinationer av förklarande variabler som ger stöd till gerillan: ABD, AC, CD, och abD. Han identifierar inte någon individuell faktor som är nödvändig eller tillräcklig, men kombinationer som är tillräckliga: t ex kombinationen ABD. (s. 394-395)



Referens
James Mahoney (2000) "Strategies of Causal Inference in Small-N Analysis", Sociological Methods and Research 28: 387-424.

Fotnot

*på s. 391-392 konstaterar Mahoney att det inte är helt tydligt eller konsekvent i debatten vad "deterministisk" egentligen betyder. Han använder själv d. för att referera till ""the way in which explanatory variables are assumed to affect outcome variables". Framför allt så är en d. förklaring en "in which explanatory variables (or combinations of explanatory variables) are treated as potential necessary and/or sufficient causes of an outcome." (s. 392)

måndag 11 oktober 2021

Huspriskeynesianism och det moderna investerar-subjektet

2008-09 föll bostadspriserna i Storbritannien i 17 månader, efter en lång period av kraftig uppgång. Statsvetaren Matthew Watson vid Warwick-universitetet sätter i en artikel från 2010 in detta skeende i ett större politisk-ekonomiskt perspektiv.* Han utgår teoretiskt från Michel Foucaults analys av "subjektivitet" och hur människor formas som subjekt på olika sätt. "Alternative articulations of economic subjectivity will always be present, more so in some individuals than others, but at least latent in everyone due to the influence of prior socialisation practices (Martin, 2002)." (s. 415) Sedan 1997, menar Watson, har brittiska regeringar strävat efter att forma investerar-subjekt som strukturerar sina inkomster och konsumtion över livscykeln och sparar/investerar idag för att öka konsumtion imorgon. Att den offentliga pensionen ska garantera en acceptabel levnadsstandard har tonats ned, och finansdepartementet (Treasury) betonar att folk ska skapa sin egen "asset-based welfare" genom att investera i tillgångar som ökar i värde över tid. (s. 416) Watson citerar t ex en pensionsutredning från 2006 som resonerar om att regeringen bör införa ett privat sparande-tvång så att folk ska arrangera för sina pensioner på ett tillräckligt sätt. Detta tolkar Watson som en hållning att "patterns of behaviour consistent with the post-war welfare subject are ineffective as a response to the moralisation of private insurance of welfare in later life" (s. 416). Han citerar också en Treasuryutredning från 2001 betitlad "Savings and Assets for All", som också talar för allas ansvar för sitt eget sparande. Watson citerar Foucault som talar om skapandet av en djupt osäker framtid som fundamental för byggandet av en "neoliberal governmentality", att individer ska vara oroliga för framtiden och så utöva "the government of the self by the self" (cit. 417).

Från New Labours valvinst 1997 till marknadens peak 2007 ökade bostadspriserna i Storbritannien med 12 procent om året, eller i reala termer ungefär 10 procent om året. Regeringen, menar Watson, gjorde, vägledd av sin politiska filosofi om investerar-subjektet, väldigt lite åt den potentiella bubblan. År 2006 införde man ialla fall ett Key Worker Living-program som skulle hjälpa arbetare i viktiga jobb i offentlig sektor att köpa bostäder, men som Watson konstaterar: detta visar att regeringen visste att bostadspriserna ökade på ett sätt som gjorde livet svårt för många, men man valde ändå att inte gripa in på något djupare sätt. (s. 419) Han menar att detta var att uppmuntra till oansvarigt beteende, att ta alltför stora bostadslån i förhållande till ens inkomster. Han inflikar här en intressant, och kanske väl schematisk, historisering av efterkrigstidens tillväxtmodell jämfört med den nuvarande:

"To achieve longevity, any growth model must be capable of reconciling capitalism’s requirement for confident mass consumers with its tendency to disrupt the smooth reproduction of labour market stability through frequent moments of often quite brutal restructuring (Aglietta, 2001). In the UK, the post-war Keynesian growth model did so through demand management processes activated via the transfer payments system of the welfare state. " (s. 419)

Som Watson ser det, fanns det en "virtuous circle" i efterkrigstidens modell, genom tilltro hos både konsumenter och producenter. Han ser skuldsättning som drivande i den tidens tillväxt liksom i dagens, men olika förlagd: då i den offentliga sektorn, idag i hushållen. (Jfr Montgomerie 2007.) Colin Crouch kallar den nya tillväxtmodellen "privatiserad Keynesianism", men Watson föredrar "bostadspris-Keynesianism" för att fånga den huvudsakliga kanalen genom vilken individuell skuldsättning driver tillväxten i STorbritannien.


Referens
Matthew Watson (2010) "House Price Keynesianism and the Contradictions of the Modern Investor Subject", Housing Studies, Vol. 25, No. 3, 413–426.

Fotnot
* I början av artikeln presenterar Watson syftet på ett väldigt abstrakt sätt: "The dynamics of homeownership have become an integral feature of the Labour Government’s attempts since 1997 to reconstitute the model welfare citizen (Finlayson, 2009); an important means of routing the credit flows which sustain economic growth under a regime of ‘privatised Keynesianism’ (Crouch, 2009); a primary indicator of the health of the financial system as commercial banking practices associated with mortgage lending have become increasingly blurred with investment banking practices (Soros, 2008); the site of many of the contradictions of financialised capitalism as the failure of investment banking practices rebound into the commercial banking sector (Langley, 2006); and the precursor to new forms of intervention undertaken by a state allegedly in retreat (Wigan, 2010). In all of these ways ostensibly private dwellings have become quasi-public spaces positioned at the apex of political attempts to reproduce stable conditions suited to the expansion of wealth held privately within the economy." (s. 414)

torsdag 7 oktober 2021

Bostadsmarknader och politik i Europa idag


 
Under 2000-talet har bostadsmarknadens betydelse för samhället blivit allt tydligare, säger statsvetarna Alison Johnston och Paulette Kurzer i inledningen till ett specialnmmer av West European Politics från förra året. Irland och Spaniens fall i finanskrisen började med att deras bostadsmarknader kollapsade; även i östeuropeiska länder som Ungern och Lettland vändes boom till kris. 2017 tog EU-kommissionen in bostadspriser som en av indikatorerna av intresse för EU:s Macroeconomic Imbalances Procedure. Johnston och Kurzer ger en rapp, effektiv översikt över 2010-talets snabbt växande forskningslitteratur om bostadsmarknadernas betydelse politiskt, och kommenterar också på luckor i litteraturen:
"These events triggered greater interest in housing and mortgage credit markets among political economists who study the causes and consequences of economic crises (Bohle 2014; Johnston and Regan 2017; Schelkle 2012; Thompson 2012). Additionally, political science scholarship has drawn attention to housing’s political implications, identifying how home-ownership shapes political support for the welfare state (Ansell 2014; Trumbull 2012), examining the interaction between credit and asset accumulation with neoliberal reforms to social security entitlements (Crouch 2009; Watson 2010) and pointing out housing’s impact on rising generational inequality (Flynn and Schwartz 2017). Yet these recent works also highlight the fact that housing has been conspicuously absent from major debates within comparative political economy (CPE; see also Aalbers and Christophers 2014). Home-ownership affects how individuals interact with the tax system (and hence how they perceive the welfare services their taxes are being spent on), how individuals perceive their wealth, social worth, and the health of the economy, and how individuals interact with their local governments, school districts, and even their own family. Moreover, through mortgage debt, home-ownership directly links individuals to their respective national (and the international) financial system; the presence of outstanding mortgages expands the opportunities of banks and other financial organisations to engage in financial innovations like (mortgage-backed) securitisation. In short, housing and its affiliated services constitute a vital economic sector whose contribution to GDP, employment and political life is significant."

Deras specialnummer av West European Politics tar litteraturen vidare i fem riktningar: (a) bostadsägande och förmögenhetsojämlikhet och ojämlikhet mellan generationer; (b) kopplingarna till penningpolitik och centralbanker; (c) stöd för högerpopulism; (d) statlig makt över finanssektorn; och (e) hur stater reagerar på finansiell instabilitet. Artiklar i numret går också tillbaka till "gamla" forskningsfrågor om kopplingar mellan bostäder och pensioner, och sambandet mellan den skandinaviska välfärdsstaten, kreditvärdighet, husägande, och solidaritet.

Johnson och Kurzers egen essä utgår från det teoretiska läget i jämförande politisk ekonomi (comparative political economy, CPE). Två breda inriktningar är den som studerar välfärdsstater i ett jämförande perspektiv (Esping-Andersen 1990) och den som studerar varianter av kapitalistiska system (Hall och Soskice 2001; Baccaro och Pontusson 2016). De två typologierna överlappar inte helt, men delvis -- t ex genom att "The egalitarian Scandinavian states possess universal welfare states, coordinated wage-setting institutions and strong unions that produce wage compression, robust public sector employment and flexible training systems that cater to its ‘balanced growth’ model." (s. 277) Men bostadsmarknaderna förekommer inte i någon av de två litteraturerna. Vilket är förvånande med tanke på hur viktig bostadspolitiken var i europeisk politik efter 1945 och dess socialpolitiska ambitioner. "despite its important role in most developed countries’ economies, the study of housing remains in comparative capitalism’s peripheral vision (Hall 2018)", säger Johnston och Kurzer, och detta trots (eller tack vare att) bostadsmarknadens utfall inte korrelerar med de typologier som används i välfärdsstats- eller jämförande litteratur-litteraturen. Så är det inte i de "liberala" välfärdsstaterna som hushållens boende-relaterade skuldsättning är störst, utan i Skandinavien och Nederländerna; jfr diagram 2 nedan.

 

Inte heller bostadsprisökningarna före eller efter finanskrisen 2008 korrelerar med de etablerade typologierna. Över huvud taget trotsar bostadsmönstren typologierna: inom den kanoniserade skandinaviska/socialdemokratiska modellen finns et land med relativt låg andel som äger sina bostäder (Danmark), ett mellanland (Sverige) och ett land med hög andel (Norge). De sydeuropeiska länderna Grekland, Spanien och Italien har hög grad av bostadsägande, men låg skuldsättning. Bostadsmarknaden är ett hybridsystem, säger Johnston och Kurzer: ett land som Sverige kan ha en socialdemokratiskt präglad "social housing market" (jag antar att de menar allmännyttan? Annars brukar vi ju säga att vi inte har "social housing" i brittisk bemärkelse i Sverige). (s. 281) J och K menar att hybridformerna speglar bostadens dubbelhet: en social rättighet, men också en privatekonomisk tillgång vars värde vi kan spekulera i.

Statsvetenskaplig forskning om bostäder ("housing") har följt två linjer, säger J och K. Den ena är en historisk-institutionalistisk väg som tar det stora greppet om nationella bostads- och kreditsystem och hur de utvecklats över tid. Den andra är mikro-nivå-undersökningar av hur bostaden påverkar individens politiska preferenser. (Jfr Davidsson 2018.) 

Makro-forskare som Harloe (1995) och Kemeny (1995) har kartlagt utvecklingen av västeuropeiska bostadspolitiska regimer sedan 1945 och menar att det finns en tudelning mellan regimer med reglerad bostadsmarknad och prioriterad hyresmarknad, och mer liberala "profit-driven" regimer där allmännyttan använts främst för de fattiga. (s. 282) Denna typologi sammanfaller bekvämt med Esping-Andersens typologi över välfärdsstater, men Johnston och Kurzer menar att den har många empiriska problem (jfr diagrammen ovan). Mer analytiskt är det också problematiskt att forskare som Harloe och Kemeny inte beaktade bostadslånens betydelse. Detta gjordes framför allt av Schwartz och Seabrooke (2008) som utvecklade en ny typologi, med fyra bostadspolitiska regimer. (1) "Corporatist market regimes with higher than average household mortgage debt", t ex Nederländerna, Danmark, Tyskland och i någon grad Sverige. (2) "Liberal market regimes with higher than average household mortgage debt (also fuelled through the broader financialisation of mortgage credit markets), and higher than average home-ownership rates" -- de anglosaxiska länderna men också, förvånande nog, Norge. (3) "Statist-developmental regimes" med lägre nivåer av bostadslån och bostadsägande: Frankrike, Finland och Österrike. (4) "4. Familial regimes with higher than average home-ownership rates but lower than average mortgage debt levels": södra Europa, Irland och Belgien. 

Andra har forskat om detta ännu mer löskopplat från typologierna. Blackwell och Kohl (2018) spårar bostadslånen tillbaka till särskilda system av vad jag antar att man kan kan kalla hypotek; dessa historiska rötter är ofta djupare än själva välfärdsstaterna. (s. 285-6) Schwartz (2019) visar liknande särskilda historiska ursprung för system av statliga stöd till lägenhetshusbyggen.

Mikro-angreppssättet, om hur husägande påverkar folks politiska preferenser, tog fart med Castles (1998) och Kemeny (2005) som antog att husägare skulle bli mer skeptiska till välfärdsstaten. Både eftersom man betalar av på sina lån vilket är en utgift jämte skatten, och eftersom huset kan ses som en individuell trygghet som gör en mindre beroende av välfärdsstatens försäkringar. Ansell (2014) inskärpte att detta gäller ännu mer i en ekonomi där huspriserna stiger. Husägarnas preferenser är särskilt viktiga eftersom husägare röstar i högre grad än hyresgäster gör (André et al 2017); kanske särskilt i anglosaxiska länder med starkt segregerad bostadsmarknad (McCabe 2013). Andra forskare betonar att staten själv kan föredra att satsa på husägare istället för, eller som ett slags, välfärdspolitik: ge stöd till att folk tar lån och köper hus, så får de själva förverkliga sina drömmar (jfr Thompson 2010; Doling och Elsinga 2012). Till slut kan detta bli ett slags privatiserad keynesianism (Crouch 2009).

Resten av Johnston och Kurzers artikel beskriver artiklarna från specialnumret av West European Politics.Tranøy, Stamsø och Hjertaker menar att vad Castles (1998) kallade den "really big" trade-offen mellan husägande och välfärdsstat inte finns, i alla fall inte i Skandinaviens universaella välfärdsstater. Van Gunten och Kohl testar samma hypotes i en paneldata-setting. Anderson och Kurzer studerar "social housing" i Sverige, Danmark och Nederländerna och spårar fastighetsbubblor till ländernas solidariska bostadspolitik som begränsat utbudet på bostäder samtidigt som man gynnat låntagande -- en rätt skarp kritik! Bohle och Seabrooke beskriver utvecklingen av förståelsen av "bostaden som finansiell tillgång" (housing as an asset) i Danmark, Irland och Ungern. Ytterligare tre artiklar i numret tar istället mikro-approachen. Adler och Ansell studerar sambandet mellan huspriser och populism, i fallet Frankrike och presidentvalet 2017 och stödet för Marine Le Pen där. De menar att populistisk retorik framför allt funkar i regioner med sjunkande huspriser. Flynn diskuterar hur bostadssituationen skapar nya politiska konfliktlinjer i Europa, inte på grundval av ideologiska skillnader utan på skillnadern mellan generationer. "She highlights that baby-boomers had ‘first-mover advantages’ in entering the housing market, because house prices were much lower relative to their income than they are currently for millennials. Due to the unaffordability of housing, millennials are not only purchasing homes at a lower rate than their baby-boomer parents in their young adult years, but they are also leaving the parental home later in life and often rely on family resources to jump into the housing market. " (s. 290) Fuller, Johnston och Regan diskuterar också ojämlikhet mellan generationer och förmögenhetsojämlikheten överlag. En tredje grupp av artiklar fokuserar på centralbanker och finansreglerares betydelse för bostadsmarknader.

I sina slutsatser betonar Johnston och Kurzer att bostadsmarknaden djupt påverkar välfärdsstatens politik, såväl som populismens möjligheter. De betonar också att statlig politik -- också genom under-diskuterade vägar som centralbankernas agerande -- påverkar bostadsmarknaderna och att dessa policies kan vara lika viktiga som socialförsäkringar och skatter för ojämlikheten i samhället. (s. 291-2)


Referens
Alison Johnston och Paulette Kurzer (2020) "Bricks in the wall: the politics of housing in Europe", West European Politics, 43:2, 275-296

Bostadsägande och höger-vänster-politik i Sverige


Svensk politik strukturerades under 1900-talet i hög grad efter höger-vänster-skalan, som sammanföll med en socioekonomisk skiljelinje: arbetare röstade mer rött, höginkomsttagare och företagare mer blått. Sedan 1990-talet, säger statsvetaren Simon Davidsson i en artikel från 2018, har flera viktiga förskjutningar skett. Fler väljare uppger sig stå till höger på en höger-vänster-skala. Vänsterpartierna (inräknat Socialdemokraterna) får en mindre del av rösterna. Och kopplingen mellan klass och partival har försvagats. Davidsson studerar betydelsen av bostadsmarknadens utveckling för de politiska skeendena. Andelen som ägde sin bostad ökade från 59 procent 1990 till 64 procent 2012, och huspriserna har stigit i 20 år eller så. I den tidigare forskningen har Dunleavy (1979) menar att engelska arbetare som ägde sitt eget hus var mer benägna att rösta på Tories, och Ansell (2014) har mer nyligen lagt fram tesen att allt annat lika så röstar folk som ger sin bostad mer höger.

Davidsson använder 2012 års SOM-undersökning, som är (eller var 2018) den senaste SOM-undersökningen som frågade om folks bostadssituation. Undersökningen skickades till 11 097 slumpmässigt utvalda svenskar , av vilka 57 procent svarade. Här finns alltså både information om personens bostadssituation, och hur han eller hon placerar sig själv på en vänster-höger-skala. Davidsson länkar detta till huspriserna och deras utveckling på kommunal nivå, utifrån kommunen där personen bor, med data från Boverket och SCB.

Vänster-höger-skalan har fem steg, från 1 till 5: tydligt till vänster, något till vänster, mitten, något till höger, tydligt till höger. Ungefär 10 procent placerar sig i vardera av "tydligt"-grupperna, ungefär en fjärdedel i vardera "något till...", och 30 procent i mitten. Bland de som hyr sin bostad är genomsnittsvärdet 2,75, medan de som äger sin bostad har 3,12; skillnaden är statistiskt signifikant. I ordered logit-regressioner kontrollerar Davidsson för hushållsinkomst, klasstillhörighet, om man är pensionär, utbildningsnivå, sektor för sysselsättning, sysselsättningsstatus, kön, civilstånd, och om man bor i stad eller på landsbygd. Den beräknade effekten är att om man äger sin bostad, iställer för att hyra den, blir man 3-4 procent mer benägen att placera sig själv mer till höger på en höger-vänster-skala. (s. 317-319)

Utifrån att bostadspriserna stigit mest i storstäderna så går Davidsson vidare med att dela upp sitt sample mellan de som bor i storstäder och de som bor någon annanstans. Effekten på att se sig själv som höger är starkare, 4,5-6 procent, i storstäder än annanstans (1-2 procent). I nästa steg delar han upp samplet i fyra: kommuner där en villa kostar mindre än 1 miljon, kommuner där villan kostar 1-2 miljoner, kommuner i prisklassen 2-4 miljoner, och till slut kommuner med medelpriser över 4 miljoner. Effekten på höger-vänster-placeringen är, som förväntat, starkast i kommunerna med högst huspriser. (s. 321-322) I relation till ens klasstillhörighet, så är det inom gruppen lägre tjänstemän som effekten av bostadsägande på höger-vänster-placeringen är allra starkast. I sina slutsatser betonar Davidsson också att tjänstemännen är viktiga för den substantiella betydelsen av bostadsägandet för svensk politik: de har råd att köpa bostäder och kan därför välja mellan att hyra eller äga, och deras val kommer ha politiska implikationer. (s. 327)

Referens
Simon Davidsson (2018) "Left-right Orientation, Homeownership and Class Position in Sweden", Scandinavian Political Studies. Läs här.

onsdag 6 oktober 2021

"Coalition merchants": om ett sätt politiken förändras på



För 100 år sedan var Demokraterna det dominanta partiet i den US-amerikanska Södern, och den vita överhöghetens parti. Republikanerna var det större partiet i Nordstaterna, och för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter. Men under 1960-70-talen omvändes mönstret. Hur gick det till? Statsvetaren Hans Noel ställer i en artikel från 2012 upp forskningslitteraturen på detta effektiva sätt:
"A considerable literature has explored how this occurred. One view is that the parties saw electoral advantage in pursuing different voters. Democrats wooed the support of growing numbers of black voters in the north even at the risk of losing their base in the south, while Republicans adopted a ‘‘southern strategy’’ of appealing to southern white conservatives (e.g., James 1997; Karol 2009; Lee 2002; Sitkoff 1971). Another view, however, is that Democratic activists forced party leaders and candidates to adopt procivil rights positions (Caro 2002; e.g., Carmines and Stimson 1989; McMahon 2005).
One simple empirical implication of these competing views concerns their sequence: which changed first—the content of the country’s two ideological coalitions, or the content of the party agendas?"
Hans forskningsupplägg för artikeln är att använda NOMINATE-data, som är kodning av hur politikerna i representanthuset och senaten röstar, och studerar hur röstmönster varierar över tid, i hur de olika politikerna förenar sitt röstande i olika typer av frågan. Han sammanfattar dessa mönster och hur de förändras över tid:
"I find that, in 1910, parties in Congress were still voting along patterns set in the nineteenth century, in which probusiness and procivil rights views were at one pole of partisan conflict, opposed to antibusiness and anticivil rights views at the other. But positions taken by political intellectuals on race and economics had become unrelated in 1910. Beginning in the 1930s, congressional voting began to display that same lack of alignment between race and economics. Meanwhile, pundits had begun by 1930 to align their positions on race and economics in the now familiar ideological pattern: Progressive intellectuals were becoming both procivil rights and antibusiness. Conservative pundits adopted the new ideological pattern sometime before 1950. Congressional voting on race and economics did not fall onto the same dimension until the 1960s." (s. 155)
Detta, medger han, är inte något bevis om kausalitet, men väl ett motbevis
"While this temporal pattern does not demonstrate that ideology shapes party coalitions, it is an important element of a causal argument. In particular, it rules out the alternative, that the parties changed their positions and intellectuals then rationalized their coalitions. The rationalization, or perhaps better, the articulation, came first." (s. 156)
Från denna mycket effektiva sammanfattning av artikeln, övergår Noel till att diskutera vad "ideologi" är. "Nearly every study of ideology begins with the idea that ideology ‘‘constrains’’ groups of individuals to take similar positions on a series of issues, even in cases in which there may be little obvious basis for the constraint (Converse 1964; Gerring 1997; Knight 2006)." Detta är intressant: ideologi begränsar, kopplar ihop olika frågor till sammanhängande paket som man kan välja mellan. (s. 157) I Noels statsvetenskapliga perspektiv hänger ideologi och koalition nära ihop: folk med en konservativ ideologi, förenas i en konservativ koalition. Utifrån Converse (1964) betonar Noel hur centrala intellektuella, eller politiker, är för att organisera dessa koalitioner, övertyga folk ideologiskt.

Noels ideologiska analys handlar i grund och botten om en polaritet mellan "liberalism" och "konservatism", alltså den US-amerikansk skalan. Det finns egentligen, säger han, inget skäl till att ett lands politik ska gå att sammanfatta så enkelt, men Poole och Rosenthal har visat att det funkar i USA. (s. 161)

Den ideologiska omvandlingen i samhället bredare sett, utanför den formella politiken, mäter Noel genom att koda "pundits" ställningstaganden ur en stor mängd tidningar, för vart 20:e år sedan 1910. Tidningarna är:
"The Atlantic Monthly, The Christian Science Monitor, Harper’s Monthly, Human Events, The International Monthly, The Los Angeles Times, The Nation, The National Review, The New Republic, The New York Times, The New-Englander, The North American Review, Scribner’s, The Wall Street Journal, and The Washington Post.
These publications are meant to be representative of the general political discourse at the time, but they do not cover everything. Important exchanges take place in smaller or more narrowly targeted publica- tions and in letters between intellectuals. Even at cocktail parties. This dataset covers only the tip of the iceberg of politically important discussion, but every effort has been made to make it representative. Publications were selected that appeared significant in the secondary literature." (s. 161)
Referens
Hans Noel (2012) "The Coalition Merchants: The Ideological Roots of the Civil Rights Realignment", Journal of Politics, Vol. 74, No. 1, January 2012, Pp. 156–173.

tisdag 5 oktober 2021

Max Weber: klass, status, parti


Den store sociologen Max Weber hade en bred repertoar -- från protestantismen och kapitalismens framväxt, till Preussens agrarhistoria. Sociologen Nicholas Gane fokuserar i en artikel från 2005 på ett halvt klassiskt kapitel i det postumt publicerade bjässeverket Ekonomi och samhälle som heter "Klass, status, parti". Detta kapitel har influerat debatter om samhällsklass och samhällsstruktur sedan 1950-talet -- Gane nämner namn som Bendix och Lipset, Goldthorpe, och Giddens. Gane menar dock att denna debatt missat hur Weber i kapitlet "maps his theory of the social in relation to the orders of the economic and the political", som en del av en bredare analys av vad Weber kallar ‘The Distribution of Power Within the Political Community’ (s. 211-212). Syftet med kapitlet var alltså inte att analysera social stratifiering per se, utan hur det ekonomiska (klass), det sociala (status) och det politiska (parti) påverkar varandra och hänger ihop. Gane menar att Weber genom detta lägger fram sin teori om det sociala

Det är weberologi det här, med resonemang om när de olika delarna av Ekonomi och samhälle är skrivna, och hur de redigerats och satts i en viss ordning av redaktörer efter Webers död -- likheterna mellan diskussionen om "Klass, status, parti" här och marxologernas om det sena, ofullbordade kapitlet om "klass" i Marx Kapitalet är slående, passande nog för två gamla antagonister som Marx och Weber. Gane menar att sociologer använt sig för mycket av kapitlet ‘Status Groups and Classes’ för att argumentera att klass hos Weber var något socialt, i motsats till hos Marx där klass är ett ekonomiskt fenomen. (s. 213)

I sin sektion om "politiska gemenskaper" ger Weber sin antimarxistiska definition av makt och klass:

‘“Economically conditioned” power is not, of course, identical with “power” as such. On the contrary, the emergence of economic power may be the consequence of power existing on other grounds’ (cit. 215)

Ekonomin har ingen primär roll, utan social eller kulturell makt kan lika gärna ge ekonomiska fördelar: ‘social honour, or prestige, may even be the basis of economic power’. Detta överensstämmer med Webers resonemang tidigare i Ekonomi och samhälle där han menar att folk strävar efter makt inte nödvändigtvis för att uppnå ekonomiska fördelar: 'Power, including economic power, may be valued for its own sake’ (cit. 216). Motsvarande så är klasser i sig inte gemenskaper, utan gemenskaper byggs på en subjektiv känsla av tillhörighet, på grund av känslor eller traditioner. (s. 216) Klass kan existera i sig, men inte för sig. Så talar Weber också mer om "klass-situationer" än om klass. Statusgrupper (Stände) är däremot i sig sociala fenomen, gemenskaper; Weber säger att  ‘Stände sind, im Gegensatz zu den Classen, normalerweise Gemeinschaften’ (cit. 217). Gane återger detta citat på tyska eftersom han menar att den engelska utgåvan av Ekonomi och samhälle gör en felöversättning av Gemeinschaften till "groups", när det borde vara "communities". Det är slående att Weber använder ordet Stände för vad man på svenska i Weberdiskussioner kallar "statusgrupper": Stände betyder inte bara sociala positioner utan också stånd, som i adelsståndet, borgarståndet och bondeståndet. Det kopplar därmed in i den berömda delen av Ekonomi och samhälle där Weber diskuterar legitima typer av dominans. I sektionen där om "traditionell auktoritet" diskuterar Weber ständische Herrschaft, vilket Gane översätter som "estate-type domination" -- jag tänker spontant på mitt blogginlägg om ifall det fanns en godsägarhegemoni på den svenska landsbygden på 1800-talet. Ständische Herrschaft är enligt Weber traditionell form av dominans och godsherren har ingen obegränsad makt, t o m hans rekrytering av personal är sedvänjebunden, även fast det finns en Gewaltenteilung, som Gane översätter som "division of powers". Det är ingen feodalism, men inte heller en byråkratisk förvaltning. (s. 218)

Sociala grupper tenderar till avgränsningar från andra grupper, menar Weber, och utmärks av status-stolthet ("status honour", säger Gane). Statusordningen följer inte nödvändigtvis marknaden, utan kan tvärtom hamna i konflikt med marknadens utfall, när "fel" grupp tjänar respektive förlorar på marknadens utveckling (s. 219) Statusgrupp och klass är alltså två helt olika saker enligt Weber.

Delen om "parti" i kapitlet "Klass, status, parti" är ofullbordad, men Weber sätter ner foten och hävdar att partier är instrumentellt rationella, inte värderationella, och handlar framför allt om konkurrens om politisk makt. (s. 220)

Gane menar att Weber inte alls blandar ihop "the social" och "society",och att Ulrich Beck (2000) därför har fel när han hävdar att Weber är irrelevant idag på grund av sin metodologiska nationalism. (s. 221-222)

Ganes slutsatser är för mig inte supertydliga. De börjar så här:

"In light of the above, there would appear to be good reasons for re-reading Weber as a social theorist, and for looking closely at his conceptualization of the social, rather than starting with an idea of social stratification which presupposes rather than explains what is meant by the term ‘social’. In the face of the continued decline of Marxist theory (which tends to treat the social as emerging through relations of production, thus tying the social to class), it would seem a timely moment to reconsider the basic argument of ‘Class, Status, Party’, as this text defines both class and the social in radically non-Marxist and non-societal terms. Strangely, however, within Weber circles and mainstream sociology there has been little recognition or development of Weber’s definition of class as non-social, or his idea that communal socialization takes place through consumption." (s. 222-223)


Referens
Nicholas Gane (2005), "Max Weber as Social Theorist: ‘Class, Status, Party’", European Journal of Social Theory 8(2): 211–226. Läs här.