Det är en helt konventionell periodisering i ekonomisk historia att karakterisera 1950- och 60-talens höga ekonomiska tillväxt i västvärlden, fram till oljekrisen 1973, som "de gyllene åren", les trente glorieuses och liknande (den svenske historikern Göran Hägg kallade sin bok om perioden Välfärdsåren), och kontrastera denna period med en mer turbulent period med ojämn ekonomisk tillväxt från 1973 till 1990-talet.
Om forskarna är ense om periodiseringen, så är de oense om förklaringarna till den lägre tillväxten decennierna efter 1973. En tankegång -- representerad t ex i Toniolo och Crafts lärobok från 1996, Economic Growth in Europe since 1945 eller hos den svenske nationalekonomen Assar Lindbeck, till exempel i Det svenska experimentet (1998) -- är i breda drag att politikerna "förkalkade" de avancerade ekonomierna med för höga skatter, ambitiösa välfärdssystem och starka fackföreningar. Tillsammans utgjorde dessa faktorer en hämsko på den entreprenöriella aktiviteten och därmed den ekonomiska tillväxten.
En konkurrerande förklaring, företrädd t ex i ekonomisk-historikern Lennart Schöns lärobok En modern svensk ekonomisk historia (2000) och i någon mån i Barry Eichengreens The European Economy since 1945 (2007), är att det snarare handlar om ekonomisk strukturomvandling och omställningen, under ökad global konkurrens från framför allt de östasiatiska drakarna, till en tjänsteekonomi, med de konsekvenser för den uppmätta tillväxten som en sådan omställning har.
Dessa tolkningar har förstås båda med politik att göra: ens förståelse av den ekonomiska tillväxtens bestämningsfaktorer kommer, under förutsättning att man ser tillväxt som önskvärt, leda till reformförslag för den ekonomiska utvecklingen. En tredje tolkning som är djupt förbunden med politiken, och frågor om politisk strategi, är den amerikanske historikern och marxisten Robert Brenners. Så sent som 2023 utspelades i amerikanska tidskrifter som New Left Review och Jacobin en debatt inom den amerikanska vänstern om Brenners ekonomisk-politiska analys, hur rimlig den är, och vilka slutsatser man kan dra för vänsterpolitik utifrån detta. Debatten började med Brenners artikel med sociologen Dylan Riley, "Seven Theses on American Politics", i New Left Review, men det hela går i en anmärkningsvärt hög grad tillbaka på Brenners böcker om de industrialiserade ländernas ekonomi sedan 1945, The Boom and the Bubble (1998) och Economics of Global Turbulence (2006).
Brenner och Riley förankrar nämligen sin analys av USA:s politik idag (närmare bestämt: 2022) i en analys av ekonomin och politiken sedan 1945, schematiskt skissad förstås i artikeln, men tidigare utvecklad i Brenners böcker från 1998 och 2006. Brenner och Rileys analys börjar med politiken. De menar att under 1900-talet var de två US-amerikanska partierna förankrade i olika kapitalistiska koalitioner, som tilltalade vanligt folk (working-class voters) genom att utlova olika materiella framsteg. Dessa koalitioner gav upphov till stora valsegrar, åt båda hållen: Eisenhower 1956, Johnson 1964, Nixon 1972. Idag är marginalerna mindre och koalitionerna avskaffade: att vinna ett val "hinges on turnout and mobilization of a deeply but closely divided electorate." (s. 6) Denna politiska struktur reflekterar en ekonomisk struktur, menar de:
"This new electoral structure is related to the rise of a new regime of accumulation: let us call it political capitalism. Under political capitalism, raw political power, rather than productive investment, is the key determinant of the rate of return. This new form of accumulation is associated with a series of novel mechanisms of ‘politically constituted rip-off’. These include an escalating series of tax breaks, the privatization of public assets at bargain-basement prices, quantitative easing plus ultra-low interest rates, to promote stock-market speculation—and, crucially, massive state spending aimed directly at private industry, with trickledown effects for the broader population: Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips Acts and the Inflation Reduction Act. All these mechanisms of surplus extraction are openly and obviously political. They allow for returns, not on the basis of investment in plant, equipment, labour and inputs to produce use values, but rather on the basis of investments in politics." (s. 6-7)
Detta är ett väldigt stort påstående, men inte något som de genast backar upp. Istället går de vidare till att diskutera klassbegrepp och klassanalys, [1] och diskutera hur materiella klyftor gestaltas i USA:s politik. De menar att US-amerikanska politik präglas av en paradox: "while ubiquitously structured by class, it is marked by an almost complete absence of ‘class politics’." (s. 9) Man kan säga att det är två rätt olika saker som de gör i artikeln -- den ena handlar om att slå fast att USA har en ny ackumulationsregim, "politisk kapitalism", den andra handlar om politisk sociologi. I det senare fallet så menar de att arbetare i USA för politik framför allt som individer, inte utifrån klasstillhörighet eller klassidentitet. [2] Utifrån statistik om kapitalinkomster och ägande klassificerar de ungefär 2/3 av vuxna amerikaner som arbetare -- men en sådan klassificering har förstås inga omedelbara politiska konsekvenser, och de diskuterar också hur denna medieras av utbildning, ekonomisk sektor och "ras". (s. 13-16)
Den andra av sju teser som de förfäktar i artikeln är mer intressant för mina syften: "Bidenism offers Keynesianism without growth". De menar att Bidens ekonomiska politik var ambitiös -- hans Build Back Better-programförslag om $2.2 biljoner var mycket storskaligt och innehöll åtgärder om universell sjukförsäkring, familjeförsäkring, subsidier till barnomsorg med mer; det som faktiskt genomförde i form av Inflation Reduction Act (IRA) hamnade på $738 miljarder över tio år, inte på BBB:s nivå men ändå en stor och ambitiös satsning för solkraft, kärnkraft, elbilar, billigare mediciner, med mera. (s. 16-17) I ett historiskt US-amerikanskt perspektiv sticker Bidenomics som välfärdspolitik ut på två sätt: ett, att den inte föregåtts av någon arbetarklassaktivism, två, att den utspelades i en kontext av låg ekonomisk tillväxt. Bidens stora satsningar sprang istället, menar Brenner och Riley, ur Covid 19-erans stora paket. (s. 18-19)
Jag hade egentligen velat veta mer om hur covid-paketen enligt Brenner och Riley banade väg för eller ledde till Bidens mer generella expansionspolitik (något som Adam Tooze skrivit mer om i sin runa över Bidenomics, men de går vidare till den politiska sociologin. De visar att väljare utan college-utbildning är mer benägna att gilla Trump och ogilla Biden, och tvärtom för de med college-utbildning. De menar att detta inte speglar class dealignment, som Matthew Karp hävdat ("The Politics of a Second Gilded Age", Jacobin, 2021), utan att Republikanerna för en exkluderande klasspolitik för vita arbetare, medan Demokraterna för en klasspolitik för experter och högutbildade. [3] (s. 20-23) Det är inte heller så att Brenner och Rileys invändning mot Demokraternas valstrategi är "de måste prata mer om klass". Brenner och Riley menar tvärtom att Demokraternas styrka historiskt sällan eller aldrig byggt på ett direkt tilltal till arbetare som arbetare -- inte ens under New Deal -- utan istället bredare tilltal. Det tror de är vägen framåt även nu. (s. 25) De förnekar också att Demokraternas popularitetsproblem idag, 2023, skulle bero på att Biden varit alltför timid i sin ekonomiska politik: de menar som sagt att Bidens politik var expansiv på en historisk skala, åtminstone tillbaka till Lyndon B Johnson. Istället så menar de att: "The political problems Biden has faced in fact derive from the constraints of political capitalism as a system of accumulation." (s. 25) Här är de extremt pessimistiska: "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." (s. 26) Det här bygger på det påstående som jag citerat in extenso från början av texten, om att dagens "politiska kapitalism" har en i sig svag ekonomisk dynamik, och bygger på politiska överföringar för ackumulation -- vilket omöjliggör den typ av politiska ekonomi som de menar alltid underbyggt välfärdsstaten, höga vinster och höga investeringskvoter i industrin vilket finansierar välfärdsstaten. (s. 26)
Det första stora svaret på Brenner och Riley som jag hittat är den unge historikern Tim Barkers "Some Questions about Political Capitalism", publicerad i New Left Reviews vårnummer 2023. Barker refererar själv till att Matthew Karp redan svarat på B-R, men Karp fokuserar på den politiska sociologin, medan jag här fokuserar på den ekonomiska analysen, som också står i centrum för Barkers utmärkta text. Barker gör ett stort arbete med att reda ut begreppen, kategorierna och de historiska parallellerna; ovan har jag långt citerat Brenner-Rileys beskrivning av vad som sker under den politiska kapitalismen, hur ackumulationen sker, och Barker gör en välformulerad invändning mot just denna ihopklumpning:
"the article offers an astounding list of policies which count as ‘politically constituted rip-offs’. They include ‘ultra-low interest rates, Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips acts and the Inflation Reduction Act’, all of which are classified as ‘mechanisms of surplus extraction’. But is the class character of these interventions really so one-sided? You hardly need be an apologist for the present state of things to question whether all of these can be subsumed under the rubric of ‘politically engineered upward redistribution’—or to ask whether the government ever spends money to legitimate itself, or to buy votes from non-rich people, or to invest in the cheapest possible version of social reproduction. Barely mentioned in ‘Seven Theses’, and unintegrated into the theory in which all acts of fiscal and monetary policy are somehow automatically regressive, are the massive transfers to households during the Covid pandemic; nor is there any discussion of what happened in labour markets (and to wage growth) between 2018 and 2022, or any data presented on the course of wealth and income inequality in these years. Without this, the picture is partial at the least." (s. 39-40)Detta ser jag som helt centralt: Riley och Brenner klumpar ihop ganska olika policies och företeelser från idag och påstår, utan att riktigt belägga och utveckla det -- se min frustration i anteckningarna ovan över att de så snabbt övergår till politisk sociologi -- att dessa företeelser tillsamans utgör något som vi kan kalla "politisk kapitalism". Man kan väl inte säga att Barker direkt motbevisar detta, och det tror jag inte riktigt är hans syfte heller (han beskriver artigt artikelns ärende som en öppen diskussion), men han visar åtminstone att Brenner och Riley inte belagt sitt centrala påstående om att vi lever i en tid av politisk kapitalism.
Relaterat till detta viktiga argument, så tar Barker också upp att de olika beståndsdelarna av dagens s.k. politiska kapitalism förstås också har historiska föregångare. Han citerar historikern Gabriel Kolko som 1965 kategoriserade det sena 1800-talets järnvägsekonomi som "politisk kapitalism", han citerar Erik Olin Wright som i Class, Crisis and the State (1978) ser "the progressive politicization of the accumulation process itself" som en av sin tids utmärkande drag, och tar upp tydliga exempel från USA:s efterkrigstid på hur politik och ekonomi intimt hängde ihop -- förstås. (s. 36-37) [4] Summa summarum så är det inte alls klart att politisk kapitalism är ett träffsäkert begrepp för vår tid -- eller att vår tids kapitalism skulle vara så mycket mer politisk än 1950-talets eller 1970-talets. [5]
En intressant fortsättning på grundargumentet om hur vår tids ekonomi är "politisk kapitalism" eller inte, är att Barker påvisar hur slarvigt Brenner och Riley faktiskt använder sitt centrala begrepp "surplus extraction", när de säger att olika skattesänkningar och räntepolicies utgör "surplus extraction", vilket de omöjligen kan göra enligt den marxistiska modell som Brenner och Riley också bekänner sig till. (s. 42-43) Barker gör också en djupdykning i frågan om penningpolitikens fördelningskonsekvenser, så klart i nollräntans tid och därefter också en stor diskussion i Sverige -- är det så att 2010-talets nollräntepolitik drev på ojämlikheten genom att höja priserna på bostäder och aktier? Brenner och Riley driver en sådan "hard money"-linje, likt Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson [8] eller ekonomijournalisten Andreas Cervenka:
"‘Seven Theses’ takes the position that ‘ultra-low interest rates’ are a ‘surplus extraction mechanism’, benefiting rich people through asset price inflation. Even leaving uncontested (for the moment) the idea that there is a straightforward relationship between easy money and stock prices, this view of central banking has severe analytical and political shortcomings. There is, first, the implication that ‘easy money’ is unnatural and that some other level of interest rates is more natural or would have distributional consequences which were either neutral or better for workers. This is more explicit in Brenner’s ‘Escalating Plunder’, which lamented that Fed intervention brought about one set of results ‘at a time when the real economy would otherwise have brought about the opposite result’, as if there were such a thing as a ‘real’ economy existing independently of financial conditions, conditions always heavily influenced by government policy. But the premise is still intact in the new article: otherwise, how to make sense of the idea of low rates as part of a new regime in which ‘political accumulation’ has replaced the market-driven outcomes of earlier decades? (Arguably, a similar ontology needs to be exorcised from the idea of asset-price inflation, which suggests there is a natural price where asset values should tend to rest.)" (s. 44)Barker påpekar, helt korrekt, att det inte är så enkelt som att lågräntepolitiken självklart ökar ojämlikheten. Hög ränta kan öka ojämlikheten på åtminstone två sätt: direkt genom att öka avkastningen på räntebärande papper, som ägs framför allt av de välbärgade, och indirekt genom att öka arbetslösheten. [6]
Till sist, till den underliggande frågan om profitkvoterna. I slutet av sin artikel så säger Riley och Brenner, som jag citerat ovan, att "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." Detta bygger på deras analys att företagens vinster och investeringar i industrin är för låga idag, och att företagen därför är beroende av politiska överföringar -- vilket konkurrerar ut en kompenserande välfärdspolitik. Här går Barker in på något av ett generalangrepp på hela Brenners ekonomisk-historiska analys av ekonomin sedan 1945, som underligger artikeln med Riley. Barker börjar från början: varför är vinsterna nyckeln till investeringarna? Brenner, säger han, anför två mekanismer. Ett, att företagens intäkter är en viktig källa till finansiering av nya investeringar. Två, att vinstnivåerna ger signaler om hur lönsamma nya investeringar kommer vara: ‘companies have little choice but to regard the realized rate of profit as the best available indicator of the investment climate, the expected rate of profit.’ (cit. 46) Barker säger att de två mekanismerna i sig är rimliga, och att Keynes och Kalecki hade hållit med; hans kritik handlar inte om dessa utan om hur Brenner mäter vinster.
Brenners mått är profitkvoten, som är kvoten, för industrin eller för ekonomin som helhet, av vinsterna genom kapitalstocken. Detta är inte det rimliga måttet, säger Barker, för någon av mekanismerna. För den första, att finansiera ur tidigare vinster: "What matters is the ratio of the mass of profits to the cost of desired investments. Even leaving aside the question of credit, it is not clear how the ratio of profits to the capital stock could constitute the binding financial constraint." (s. 46) För den andra mekanismen, vinstnivån som signal: "Empirically, is there any evidence of a firm making an investment decision based on the economy-wide ratio of profits to the capital stock? Theoretically, why would the size of capital stock be the relevant denominator, rather than the ratio of returns to the cost of the new investment?" (s. 46-47)
Barker går vidare med att preliminärt ändå acceptera Brenners mått, och så utforska hur detta utvecklas över tid. Diagram 1 (ovan) visar profitkvoterna i USA 1948-2001, från Brenners bok. Utifrån den streckade linjen, vinstnivån i den privata ekonomin som helhet, så säger Barker att: "What jumps out is that no dramatic decline is really evident at all." (s. 47) Vinsterna hade en tillfällig topp under 1960-talets andra halva, och föll därifrån till mitten av 1980-talet, men sedan från dess till 2001 skedde en återhämtning tillbaka till de gyllene årens nivåer. För industrin står efterkrigstidens vinstnivåer ut mer, men, säger Barker, det är inte klart varför industrin ska premieras, givet att den idag står för 11 procent av förädlingsvärdet i USA:s ekonomi. (47-48) Barker reproducerar också vinstmåttet med egna beräkningar ur USA:s nationalräkenskaper för åren 1947-2022 och får också här fram mönstret att 1960-talets andra halva hade historiskt höga vinstnivåer, men att 1990-2000- och 2010-talen inte är särskilt olika 1950-talet. [7]
I den US-amerikanska vänstern, säger Barker, är det vanligt att bedöma politiska projekt idag i förhållande till Brenners analys av profitkvoter, och döma ut olika projekt utifrån detta: "det är inte som under de gyllene åren". Barker säger gentemot denna attityd, att det i så fall krävs tre saker: en förklaring av varför profitkvoten skulle vara den relevanta indikatorn, varför denna skulle mätas som vinsterna genom kapitalstocken, och hur och varför trenderna i Brenners tidsserier tillåter så drastiska politiska slutsatser. (s. 50) Barker verkar själv snarare luta åt att vinsterna inte alls är historiskt låga i USA, utan att problemet istället är att utväxlingen från vinster till investeringar är historiskt låg. Han anför ett diagram från nationalekonomen Thomas Philippon:
För att förklara denna slående utveckling refererar han till forskning av de keynesianska ekonomerna JW Mason och Engelbert Stockhammer (se också), och säger att den vanligaste förklaringen till diskrepansen mellan vinster och investeringar är att "the shareholder revolution since the 1980s has meant that activist shareholders possess both the desire and the capacity to enforce a low-investment, high-cash pay-out model onto corporate managers." (s. 51) Och det är faktiskt där som Barkers -- mycket konstruktiva -- polemik med Brenner och Riley slutar: "In sum: the Riley–Brenner theses on ‘political capitalism’ may be pointing towards real developments, but they still have a lot of questions to answer." (s. 51)
Nästa stora kritik av Brenners analys gick ännu mer in på den ekonomiska analysen av västvärldens ekonomiska historia sedan 1945. Denna gång var det Seth Ackerman som i september 2023 skrev en lång och mycket intressant text i Jacobin: "Robert Brenner's Unprofitable Theory of Global Stagnation". Ackerman går tillbaka till Brenners 1990-tal, redan före publikationen av Boom and the Bubble 1998, för att förklara sammankopplingen mellan politik och historieskrivning hos Brenner. Ackerman refererar ett föredrag som Brenner höll i mitten av 1990-talet för en marxistisk grupp, där han visade på nödvändigheten för revolutionärer att visa att det nuvarande systemet är ohållbart och innehåller kristendenser som inte kan övervinnas med reformism -- om det inte var så, så skulle ju reformistisk politik räcka till för att lösa problemen. [9] Här finns den underliggande anledningen, antyder Ackerman, till att Brenner så bestämt håller fast vid sin krisanalys, med fallande profitkvoter även när andra forskare och debattörer -- som Barker -- visar hur känsliga Brenners deskriptiva resultat är för specifika val av variabler och definitioner.
Ackerman har en rätt utförlig doktrinhistorisk diskussion av kristeori som jag lämnar därhän här, [10] men mer intressant är när han kommer till 1960-70-talen och hur Nobuo Okishio och Anwar Shaikh teoretiserade frågan om profitkvoten. Hos Brenner finns det ju ett grundantagande att en ökande kapitalintensitet sänker profitkvoten, eftersom den mer avancerade ekonomin anhopar en större och större mängd föråldrat men inte skrotat realkapital som i sitt slitna stadium inte tjänar några vinster, eller bara dåliga vinster. Den enkla motfrågan mot denna typ av analys är: varför skulle kapitalister investera i realkapital som sänker deras egna vinster? Den ryske ekonomen Mikhail Tugan-Baranowsky ifrågasatte redan 1901 detta, och hävdade att kapiatlisterna om något skulle välja teknologier som ökade, inte sänkte, vinsterna. Okishio formaliserade i en artikel 1961 denna idé, vilket Shaikh i sin tur reagerade på under 1970-talet. Shaikh skildrade kapitalismens konkurrenssituation som “antagonistic by nature and turbulent in operation. It is the central regulating mechanism of capitalism and is as different from so-called perfect competition as war is from ballet.” Han modellerade att om tillgängliga nya teknologier typiskt sett kommer öka arbetsproduktiviteten och öka kapitalintensiteten, så kommer investeringarna faktiskt leda till en långsiktigt fallande tendens för profitkvoten. För Shaikh är en central mekanism att företagen konkurrerar med pris och sänkta kostnader:
"Okishio’s model has innovating capitalists adopting more efficient production methods for the purpose of reaping higher current profits by charging the same price as competitors while producing at lower cost. But for Shaikh, that ignores the inherently strategic and antagonistic nature of capitalist competition. Rather than sitting back and enjoying an augmented flow of profits at the old price, Shaikh’s innovating capitalist wields his newfound cost superiority as a bludgeon, pressing his advantage against rivals by mercilessly cutting the price below what his competitors can afford to charge. He has no choice but to act this way, according to Shaikh, because in the field of capitalist competition, “do unto others ere they do unto you” is the maxim of the game."Ackerman invänder dock mot Shaikhs modell både på teoretiska och empiriska grunder. Teoretiskt: han påpekar att Shaikh använder kriget som modell för hur företag beter sig mot varann, men att faktiskt existerande stater faktiskt spenderar det mesta av sin tid i fred, inte i krig. Inte alltid för att de är uppfyllda av genuin välvilja mot varann, men kanske för att de inser hur kostsamma krig är, och hur osäkra utfallen är. Stater agerar alltså för att undvika krig, och i analogi med detta så menar Ackerman att företag också agerar strategiskt för att undvika den typ av vinstsänkande priskonkurrens som Shaikh menar är normen. Ackerman vänder sig här till något så intressant som managementlitteratur: först en bok, The Price Advantage, av tre McKinsey-konsulter, och sedan till den tyska priskonsulten Hermann Simons bok Confessions of the Pricing Man. Ackerman citerar McKinseyboken: “price wars rarely have any real winners — and few healthy survivors”, och därför så är det så att “the best-run companies go to almost any lengths to avoid price wars.” Simon ger samma bild, och ännu viktigare så säger Ackerman att bilden från denna managementlitteratur också för stöd av empirisk, nationalekonomisk forskning: en studie från 2014 analyserade försäljning av nästan en halv miljon produkter från fler än 50 000 företag och fann att produkt-tilltal (product appeal) och marknadsnischer, inte prisfördelar, avgjorde produkters framgång. En omfattande studie från 2011 gav samma bild: företag lägger stor möda på att differentiera sina produkter, just för att undvika den typen av priskonkurrens som är så central i Shaikhs modell.
Gentemot Brenners kristeori är Ackerman än mer kritisk än vad han är mot Shaikhs. I Brenners analys så innebar nya länders intåg på världsmarknaden på 1960-70-talen en global överkapacitet i industrin, fallande priser, och fallande profitabilitet vilket orsakade låga investeringar och stagnerande BNP-tillväxt. Men en rad kritiker, inklusive Shaikh i hans recension av Economics of Global Turbulence (2000), har påpekat att om priserna faller i industrin, så borde detta öka vinsterna i övriga sektorer i ekonomin, eftersom industrins outputpriser är (en viktig del av) de andra sektorernas inköpspriser. Detta nämner Brenner på ett ställe i sin bok, och säger då att fallande priser kan ha lett till för höga reallöner -- och lägger då alltså fram en lönetrycks-krisanalys á la Glyn och Sutcliffe, precis den typ av modell som han annars kritiserar. På andra ställen i boken säger han också tvärtom: det var prisfallet i industrin som orsakade vinstfallet i sektorn, vilket orsakade vinstfallet generellt. [11] Det finns alltså en inkonsekvens här.
Ackermans teoretiska kritik mot Brenners modell stannar inte där. Han menar att Brenners kristeori saknar en trovärdig mekanism för att länka vinsterna till stagnationen:
"On the one hand, he suggests that the cause of stagnation is underinvestment due to low profit rates. But at the same time, he claims low profit rates are brought on by overinvestment. One would think that years of underinvestment would eventually eliminate the excess capacity — or, alternatively, that never-ending overinvestment would be incompatible with stagnation. But in Brenner’s theory there is somehow always an economy-wide investment drought alongside continual excess capacity."Ackerman menar att Brenner helt enkelt aldrig löser denna interna motsägelse i modellen. Han menar också att det helt enkelt är att måla med för bred pensel att säga att världsekonomin utmärkts av stagnation -- här klagar han också på att Brenner aldrig stringent definierar just begreppet "stagnation" -- sedan 1973. Han citerar Aaron Benanav ur ett försvar för Brenner-tesen i New Left Review, 2023: perioden sedan 1973 i världsekonomin som en “ever-worsening stagnation”, där “some countries . . . are able to achieve a recovery only at the expense of other countries”, och avfärdar denna beskrivning som "simply wrong". Belägget däremot är inte minst diagrammet nedan, med BNP-per-capita-tillväxten för 70 länder sedan 1870:
Ur diagrammet drar Ackerman fyra sammanfattande siffror: BNP-tillväxten under Brenners "long downturn", sedan 1973 (här: fram till 2018) har snittat 2,53 procent om året, medan den under de gyllene åren snittade 3,51 procent, och under belle epoque snittade 1,44 procent. Under hela perioden är snittet 2 procent om året, så perioden sedan 1973 har om något varit bättre än genomsnittet, och medan 1945-73 var ännu bättre, så var det en unik period, inte lämplig som jämförelse.
Efter att ha ifrågasatt om det över huvud taget finns någon "long downturn", går Ackerman vidare till att ifrågasätta också Brenners föreslagna orsak till denna (kanske icke-existerande) stagnation: profitkvoten. Intressant nog är det inte det konceptuella som Ackerman går in på här, utan statistiken: hur mäter vi kapitalstocken, som ju är nämnaren i profitkvoten? Nationalräkenskapernas beräkningar av den existerande kapitalstocken förenar historiska investeringar med estimerad förslitning av kapitalet (maskinerna, hyreshusen, affärsbyggnaderna, etc.), och denna förslitning tenderar att beräknas mycket oprecist. (Något som jag tidigare bloggat om i samband med diskussioner om löneandelar och kapitalandelar.) [12] Ackerman citerar här ett OECD-arbetspapper om hur olika länders statistiska byråer beräknar kapitalförslitningen, och visar att de gör på olika sätt, och att USA använder den mest konservativa beräkningsmodellen för förslitningen, vilket alltså innebär att den existerande kapitalstocken ser större ut, vilket i sin tur innebär att den av Brenner beräknade profitkvoten ser lägre ut.
Ett gäng nationalekonomer från USA:s Bureau of Labor Statistics och Bureau of Economic Analysis har till och med beräknat hur USA:s kapitalstock skulle se ut om man skulle använda en mer avancerad beräkningsmetod -- nämligen den som används i Kanada. I Kanada har Statistics Canada sedan mitten av 1980-talet bedrivit en surveyundersökning med företag, där de årligen samlar in information om hur maskiner slits ut, blir oanvändbara, och byts ut. När Ackerman applicerar den kanadensiska metoden på USA:s kapitalstock, och sedan beräknar profitkvoten på den nya kapitalstocken, så blir skillnaden i kvoten enorm jämfört med Brenners version:
(Ackerman visar motsvarande resultat med World Profitability Dashboard, en databas som drivs av marxistiska ekonomer vid University of Massachusetts, men det lämnar jag därhän.)
Enligt Ackerman så har alltså världsekonomin inte stagnerat sedan 1973, och vinsterna har inte haft någon kris i USA. Brenners modell faller då totalt. Ackerman avrundar sin artikel med att hävda -- inte lika välgrundat som det övriga i artikeln -- att moderna ekonomiska kriser inte beror på kapitalackumulation eller överkapacitet, utan på grund av problem med koordination i system med extremt avancerad samhällelig arbetsdelning, och som finns både i socialistiska och i kapitalistiska ekonomier.
fotnoter
[1] Här har de också en ganska utförlig exkurs om klassbegreppet och klassanalys, som är intressant i sig men inte relevant för analysen jag utforskar här. De definierar klass så här: "Social classes, in our view, are structural positions linked by relations of exploitation. The dominant class extracts labour effort from—that is to say: ‘exploits’—the subordinate class." (s. 7) Överföringen av "labour effort" sker på olika sätt i olika samhällen, säger de, och "the purpose of ‘class analysis’, in our view, is to identify the nerve centre of the entire social order with a view to its possible transcendence. It is not, therefore, pace the late brilliant Erik Olin Wright, a theory of ‘social stratification’, or a procedure designed to provide a social cartography of ‘life chances’. In fact, the categories of mainstream social science are far better at doing that than is class analysis." (s. 8)
[2] "Working-class politics in this sense [de refererar till ett citat från Rosa Luxemburg] has been a highly unusual occurrence in US history. There were only two brief spells of it in the twentieth century. The first, which ran from 1934 to 1937, saw the passage of the 1935 Wagner Act (gutted in 1948). The second, extending from the mid-60s to the early 1970s, brought the Voting Rights Act and the Great Society programmes. But these bouts of class politics quickly petered out." (s. 11)
[3] De definierar Demokraternas "actual constituency" som "that fraction of the working class dependent on credentials to increase the value of its labour power". (s. 25)
[4] Barker tar ett mycket intressant exempel från 1970-talet: "A 1971 article on ‘The Coming of the Managed Economy’, for example, quotes a Nixon adviser predicting that the us was going to become ‘an absolutely
regulated economy’ in the 1980s: ‘Within ten years, fifty per cent of
our industrial production will be controlled by the government.’ As the
adviser pointed out, there was plenty of reason to think this way at the
time: ‘Washington already calls the tune in housing, airlines,
railroads and aircraft production.’ Think of the Penn Central bankruptcy
and partial nationalization of the railroads, the Lockheed bailout, the
various interventions into the airlines, the government’s assistance to
ITT both at home and in Chile, and the remarkable level of
interpenetration between the Nixon Administration and corporate
interests. Not to mention a defence budget which had roughly equalled,
or even exceeded, total fixed business investment for decades." (s. 37)
[5] Här invänder Barker också mot att Riley och Brenner bara tar upp feodalismen som historisk föregångare till politisk ackumulation. Utifrån ett citat som jämför lobbying med feodalism kommenterar han lakoniskt: "Surely there is something more recent than feudalism to which lobbying can be compared?" (s. 37)
[6] Han visar också på det lite udda i att B-R hävdar den anti-keynesianska linjen att statliga budgetunderskott varit en viktig drivkraft bakom inflationen.(s. 44)
[7] Jag förstår dock inte riktigt Barkers mått här. Rubriken säger att det är "Corporate Rate of Value Added to Stock of Fixed Assets, 1947–2022" vilket låter som att det skulle vara en kvot, förädlingsvärde/kapitalstocken, men måttet på y-axeln är miljoner dollars vilket låter som ett flöde, inte en kvot. (s. 49)
[8] Så här beskriver Svensson lågräntepolitiken i en ledare i SvD, "När staten skapar ojämlikhet" från 15 februari 2021: "Bostäder och aktier ökar och minskar i värde, och räntor blir högre eller lägre, så funkar det i en marknadsekonomi. Med Riksbankens ambition att hålla räntorna superlåga och till och med negativa, är det däremot statens beslut som i stor utsträckning påverkat priserna, kurserna och räntorna.
Detta har åtminstone sedan finanskrisen 2008 skett på ett sätt som gynnat de mer välbärgade, som har en stor del av sitt kapital i aktier och ägda bostäder. Det har samtidigt missgynnat exempelvis de många låginkomsttagare som har huvuddelen av sina sparade slantar på bankkonton, som idag ger noll eller någon futtig procent i ränta. En medveten statlig politik har därmed ökat de ekonomiska skillnaderna." Svensson bortser här så klart från räntans effekter på sysselsättningen.
[9] Ackerman citerar Brenner: “for revolutionaries, so much is riding on their contention that extended periods of crisis are built into capitalism.”
[10] Ackerman historiserar analysen av profit-squeeze-kriser, och menar i huvudsak att dessa före 1970-talet inte var någon särskilt central del av den marxistiska ekonomiska analysen; hos Rosa Luxemburg och Rudolf Hilferding i det tidiga 1900-talet bestod kapitalismens kriser oftare av underkonsumtion (hos Luxemburg) eller obalanser mellan sektorer (Hilferding), inte i allt för låga vinster, som ju givet lönernas status som huvudsaklig källa till konsumtion, snarast skulle leda till "överkonsumtion", snarare än underkonsumtion. I USA var Paul Mattick med sin Marx and Keynes: The Limits of the Mixed Economy (1969) central för att väcka liv i profit-squeeze-analysen, och fick en del genomslag under 1970-talet, genom bland andra David Yaffe. Ackerman visar också intressant hur skiljelinjen mellan Glyn-Sutcliffes lönepressanalys och den konkurrens-profit-squeeze-analys som idag associeras med Brenner, drogs redan i det tidiga 1970-talet, t ex genom Yaffes recension av Glyn och Sutcliffes bok i New Left Review 1973, och i hur Paul Sweezy försvarade sig mot Mattick och dennes efterföljare.
[11] Ackerman är väldigt kritisk mot denna inkonsekvens: "Thus, when it comes to the ultimate causes of “stagnation,” Brenner’s argument is a kind of Schrödinger’s cat of crisis theories: it’s a theory of excess competition when you’re looking at it and a wage-squeeze theory when you’re not. Like the cat, neither survives scrutiny." Han citerar också Shaikh här: "Shaikh was not alone in judging Brenner’s monograph “difficult to read” because “the arguments involved appear in different sections, are sometimes implicit rather than explicit, and can be contradictory.”"
[12] Jag har också skrivit om det t ex i samband med beräkningar av historiska nationalförmögenheter och mer om kapitalandelen av nationalinkomsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar