Streecks krisanalys

 

Den Köpenhamnsbaserade statsvetaren Tim Holst Celik säger det effektivt: "The 2008 crisis has sparked a comeback for the big questions within mainstream social science." Celiks artikel handlar om den tyske ekonomisk-sociologen Wolfgang Streecks intellektuella utveckling under 2010-talet, med fokus på hans bok Gekaufte Zeit från 2013, och i detta blogginlägg ska jag gå igenom ett par kommentarer om en gemensam utveckling i samhällsvetenskapen under 10-talet där Streecks radikaliserade kapitalismkritik står bredvid Thomas Pikettys. Statsvetaren Miriam Ronzoni börjar en översiktsartikel från 2018 lika effektivt, och lika finanskris-centrerat:

"The continuing ramifications of the financial crisis of 2007–2008 have forced social scientists to raise fundamental questions about the relationship between capitalism, democracy and inequality. In particular, Thomas Piketty’s Capital and Wolfgang Streeck’s Buying Time focus on, respectively, the economic and the political contradictions of capitalistic societies. Piketty argues that capitalism naturally tends towards the exacerbation of rent-based wealth inequality, whereas Streeck suggests that capitalism and democracy are ultimately incompatible. A striking feature of these two contributions is that their authors are social democrats, not Marxists or radical anti-capitalist thinkers. In this review article, I illustrate how the combination of social democratic convictions and the acknowledgment that capitalism cannot be tamed generates interesting tensions between the diagnosis offered by the two monographs and the solutions that are proposed." (s. 118)

Streecks bok kom på tyska 2013, och översattes till engelska 2014 som Buying Time – The Delayed Crisis of Democratic Capitalism; Pikettys bok kom på franska 2013, och översattes till engelska 2014 som Capital in the Twenty-First Century. Sammanfallandet i tid är slående och intressant, antagligen talande för vår tid.

Men jag börjar med Celik som helt fokuserar på Streeck. Celik, statsvetare med inriktning på politisk teori, ser Streecks bok som en återgång till 1970-talets kristeori; rubriken på hans artikel är "From Frankfurt to Cologne", som betecknar spänningen i Streecks bok mellan den empiriska ekonomiska sociologi han bedrivit i Köln sedan 1990-talet, och Frankfurtskolans mer teoretiska tradition. 70-talets kristeori syftar på "a forgotten strand of critical/neo-Marxist theory of the 1970s that emphasized the capitalist state’s tension-filled and crisis-inducing twin functions of legitimation and accumulation (O’Connor, 1973; Habermas, 1975; Offe, 1984)." (s. 106) Och så här beskriver Celik Streecks egen krisanalys:

"As in Streeck’s influential New Left Review article of 2011, Buying Time (2014) presents a particular causal sequence involving three crises (or near crises) of democratic capitalism since the end of the postwar settlement, accompanied by three monetary remedies or ‘stopgaps’ intended to ‘buy time’ by smoothening the underlying tensions causing the crises without ever canceling them permanently. The first stage of the crisis sequence appears in the late 1960s where – amidst lowered growth rates and a rising degree of strikes, union militancy and antagonistic distributive demands, etc. – inflation served to pacify conflicts (see also Streeck, 2011: 10–12). In the second stage, a cross-country rise in public debt appears as a way of temporarily remedying the effects on public finances stemming from the turn to disinflation and monetary discipline. Again, ‘time was bought’ (Streeck, 2014a: 40) through superficial monetary remedies. In the third stage, from the 1990s and throughout the 2000s, we see budget consolidation practices appearing through de regulation, privatization, financialization and, importantly, the promotion of private debt (Streeck’s third stopgap) – what Crouch (2009) has termed ‘privatized Keynesianism’." (s. 107)

Enligt Streeck så springer raden av kriser ur en grundläggande motsättning mellan två ‘competing principles of distribution’, nämligen ‘market justice’ and ‘social justice’. Celik är beundrande om boken, men för en (intressant) kritik på två punkter, varav just denna dikotomi är en av två, medan den första kritiska punkten är hur Streeck förstår staten och nyliberalismen. Detta är abstrakta, samhällsteoretiska frågor, och Celik påpekar också att Streeck själv erkänner i sin bok, som har sitt ursprung i en föreläsningsserie, att boken ‘[travels] light in terms of theory’.

Kritikpunkt ett: nyliberalismen och staten. Här menar Celik att Streeck allt för mycket faller tillbaka på en identifikation av Hayek med nyliberalism och en förståelse av den nyliberala staten som "largely rolled-back, hollowed-out or reactive." (s. 109) Gentemot detta så hävdar Celik med ett stort batteri av referenser -- Peck, Vogel, Cerny, med flera -- att nyliberalismen inte alls är en urholkning av staten utan bygger på en egen typ av stark stat.

Jag är inte superintresserad av just den diskussionen, som kanske mer tillhör statsvetarna, utan mer intresserad av Celiks andra kritikpunkt, som handlar om vad för samhälleliga motsättningar som egentligen leder till den demokratiska kapitalismens kriser. Streeck jobbar som sagt med en dualism mellan politik och marknad, och Celik visar, nog övertygande, att Streecks förståelse -- i just denna bok -- av politiken är överförenklad: "Buying Time seems to unproblematically associate democracy with politics – an identification that also finds expression in its often used notion of ‘democratic politics’." (s. 110) Med en sådan fast och fix konceptualisering av politiken, så blir det så klart lättare att jobba med en fast dualism mellan politik och marknad. Celik menar att Streeck därför missar en avgörande omvandling av den demokratiska politiken från efterkrigstiden till idag, från "masspartiernas tid" som mobiliserade fattigare samhällsgrupper och gav dem politisk röst, till en samtida politisk scen dominerad av vad Katz och Mair kallar "kartellpartier" och "catch-all-partier", mindre ideologiska, mindre politiserande, och mindre intresserade av omfördelning. Utifrån detta ställer Celik den kritisk-retoriska frågan:

"As the two symptomatic cases of China and Singapore illustrate, it seems that contemporary (Western or non-Western) ‘competition states’ (Cerny, 1997) prefer technocracy over (egalitarian, socially progressive) participatory democracy. We may then ask: to what extent is Buying Time actually responding to some of the observed effects of the historically varying logics of (capitalist) state-crafting rather than, as the book argues, a principled tension between democracy and capitalism?" (s. 111)

Celik kryddar ju på bra här -- man får väl ändå säga att det är rätt stor skillnad på Kina eller Singapore och det Europa som Streeck sysslar med -- men han gör i detta också en poäng att peka på de europeiska väljarkårernas omvandling -- mindre intresse för omfördelning, inte minst -- och att detta har konsekvenser för Streecks analys. (s. 112) Här vill Celik också ha in mer av Frankfurtskolans analys av konsumtionssamhällets politiska psykologi och hur detta påverkat den politiska ekonomin (s. 116); i sina slutsatser betonar han också att Streecks analys "remains too close to Cologne and too far away from Frankfurt." (s. 117)

Det är också intressant hur Celik problematiserar själva politik--marknad-dikotomin som Streeck använder och mot dennas ställer en konkurrerande dikotomi från 1970-talets kristeori, med begreppen "legitimering" och "ackumulation". Celik:

"the ‘legitimation’ and ‘accumulation’ function categories already developed by these scholars – rather than the more popular pair of (liberal) democracy and capitalism (or liberalism), which in the 1970s/early 1980s was preferred by e.g. Wolfe (1977) and Bowles and Gintis (1982), and now Streeck – are better able to travel across time and space and allow us to see the capitalist private-property economy as merely one mode of state accumulation, and to see representative democracy as merely one historically contingent mode of ‘electoral’ legitimacy (Beetham, 1991: 150). Contrary to Streeck’s democracy versus capitalism setup, which due to its particular conception of neoliberalism tends to a priori equate democracy with the principles of ‘social justice’, the ‘legitimation-accumulation tension’ vocabulary thus principally allows for the possibility of different types or sources of state/government legitimation: democratic (‘input’), ideological/nationalist, bureaucratic/legal, performance-based (‘output’), etc. With a bit of theoretical tweaking, this conception of the twin functions of the state – legitimation and accumulation – also allows us, at least in principle, to better understand the Chinese mode of ‘authoritarian capitalism’. ..." (s. 113)

Specifikt så menar Celik att denna alternativa dikotomi är bättre ägnad åt att analysera en av de tre kriser som Streeck identifierar, nämligen den växande privata skuldbördan. Celik ser denna expansiva skuldpolitik som ett sätt för politiker att arbeta med output-legitimitet, alltså att vinna politisk legitimitet och popularitet genom att låta folk få vad de vill ha, snarare än input-legitimitet, som kommer ur själva den politiska och legitimerande processen. (s. 114) Också 1970-talets kris, inflationskrisen, omtolkar Celik utifrån sin föredragna kristeori:

"According to Streeck, it was not the masses whose unsustainable expectations had exploded but actually the ‘revolt of capital’ (2014a: 3), which, ‘in the shape of its organizations, its organizers and its owners’ (2014a: 16), broke the postwar social contract. Indeed, as has also been indicated, the ‘Frankfurt crisis theories of the 1970s’ did in fact underestimate the political-economic power of the accumulation leg and overestimate the socio-cultural and socio-political saliency of democratic and social demands/claims (the legitimation leg).
However, the exclusive causal weight on the ‘revolt of capital’ (construed as an agent) stands in need of more explanation when confronted with the argument that, as Buying Time’s own data also seems to show, a main sociological condition of possibility for
neoliberal democracy has been the gradual normative reconfiguration of the social ethic of the citizenry. Arguably, we can make such an argument without falling into the well-known trap of putting the (moral) blame on the electorate. Secondly, it is, once again, the case that Streeck’s productive empirical findings of a general financialization of capitalism/society sits less well with the core tenets of his analytical democracy versus capitalism framework. In the end, the reader is unsure whether Buying Time argues that the input-oriented legitimation requirements linked to democratic politics either (1) still exist (and are based on social justice) or (2) have disappeared (and are now based on market justice). Either way, as we have argued, the relative unimportance of a certain mode or institutional form of legitimation (based on e.g. ‘inputs’, social claims, etc.) should not be taken to imply the unimportance of legitimation as such.
In a nutshell, Buying Time’s productive diagnosis of the post-1970s period is analytically tension-filled: while its empirically-driven examinations tend to implicitly emphasize the normative replacement of social justice for market justice, its analytical framework explicitly sets up ‘democratic politics’ as a socially progressive counterforce to capitalism." (s. 115-116)

Celiks artikel fokuserade helt på Streeck; Miriam Ronzoni samläser däremot Streeck och Piketty. Hon gör en fin poäng i att kontextualisera de båda som "reluctant radicals": både Streeck och Piketty har på 2010-talet kommit ut som rungande kapitalismkritiker, med en mer eller mindre radikal systemkritik som ibland låter anmärkningsvärt heterodox, kanske till och med gammeldags, men Ronzoni påpekar att de båda är socialdemokrater av tämligen konventionell akademisk bakgrund: Piketty med hans examina från MIT och LSE och tidigare historia av matematisk, teknisk nationalekonomi; Streeck med som ekonomiska sociologi och sin roll som rådgivare åt den tämligen liberale socialdemokraten Gerhard Schröder i det sena 1990-talet. (s. 119)

Hon sammanfattar Pikettys Capital och Streecks Buying Time, och drar tydligt parallellen: "In many ways, Buying Time (Streeck, 2014) tells us the political side of the economic story told in Capital." (s. 121) Om Piketty berättar en historia om den skiftande relationen mellan ekonomisk tillväxt och avkastningen på kapital, och hur det var Depressionen och världskrigen som sänkte kapitalavkastningen, och efterkrigstidens tillväxt som till slut innebar r < g, så berättar Streeck om den socialdemokratiska ordningens slut på 1970-talet som ett resultat av en legitimeringskris -- men inte den massornas legitimeringskris som en 70-talsteoretiker som James O'Connor förväntade sig, utan en kapiatlets revolt mot efterkrigstidens ordning. Ronzonis sammanfattning, med insprängda citat från Streeck: "From the 1970s onwards capital started to ‘go on strike’ against the ‘conditions which capitalism had had to accept after 1945 in order to remain politically acceptable in a rivalry of economic systems’. It was capital, not labour, which started to perceive the mixed economy of late capitalism as illegitimate – and to resist it." (s. 121) Ronzoni menar att Streecks bok är svårläst, åtminstone för en anglo-amerikansk läsare, men menar att två delar av hans analys av 1970-talets kris är särskilt tänkvärda. För det första, nyliberalismens kritik av skatter. För det andra, hur Streeck plockar upp Michal Kaleckis (1943) argument om att kapitalägare kommer vägra investera om arbetslösheten blir för låg, och arbetarnas förhandlingsposition för stark. Denna kaleckianska analys relaterar Ronzoni, intressant nog, till Pikettys analys av tillväxten i dagens ekonomi, och hans pessimism om västvärldens tillväxt-kapacitet i den nära framtiden.

Ronzoni refererar Streecks analys av en sekvens av kriser sedan 1970-talet, men eftersom jag åberopat Celiks sammanfattning av denna analys ovan så skippar jag det här. [1] Mer intressant är hennes analys av Piketty och Streecks överlappande normativa pågående engagemang i dessa böcker. Hon sammanfattar denna normativa hållning i tre punkter. Ett, "both books are motivated by a strong conviction that the European social model was a highly desirable but, at closer inspection, extremely fragile, and ultimately unstable, equilibrium." (s. 122) Två, de ser -- i motsats till en vanlig attityd där man ser USA:s ekonomisk-politiska problem som större än Europas -- Europa som ett mer intressant fall än USA, eftersom den demokratiska kapitalismens motsättningar framkommer tydligare i Europa. Tre, "they struggle to reconcile their nostalgic sympathy for postwar mixed economies with the increasingly acute awareness that Marxists were probably partly right in denouncing social democracy as a self-deception, as an illusion that capital could be tamed." (s. 123) Punkt tre är helt central för Ronzoni, och egentligen hennes artikels hela argument: att Piketty och Streeck båda är nostalgiska för efterkrigstidens socialdemokratiska ordning, men båda egentligen klargör tydligt hur det ändå är väldigt begripligt att denna ordning föll.

Ronzoni är forskare i politisk filosofi och menar att Piketty och Streeck är ense "in a sense, much in the same way as most liberal egalitarian political theorists – that the European social model which characterised the three decades after WWII was arguably the best possible reconciliation of freedom, equality and efficiency that complex societies have ever managed to achieve." (s. 123) Hon ser Piketty och Streeck som "motvilliga radikaler": de är socialdemokrater, vilket inte är radikalt, men deras analys säger i princip att efterkrigstidens socialdemokrati idag är omöjlig, och att något nytt och radikalare behövs. Hon skåpar ut Pikettys teknokratiska dragning i slutet av Capital till att säga att en global progressiv skatt på kapital kommer lösa problemen:

"It suggests that, once we have identified a problem, the solution is to find the optimal policy to ‘fix’ it. It reveals the persuasion that politics is fundamentally about making citizens understand what the problems are in a reasoned dialogue, and that the political will – and power – to act in the right direction will follow. This is a mixture of liberal and social democratic optimism in their purest form. It combines the liberal hope that politics can be understood as a reason-guided process of deliberation over public choices with the social democratic hope that, when it comes to capitalism, we can have our cake and eat it – we can tame it, rather than get rid of it, so as to combine social justice with the advantages of markets. However, if Piketty’s analysis is correct, and if Streeck is equally correct that Piketty’s economic story has a political side, knowing the truth will not automatically motivate citizens and policymakers to fix things." (s. 123-124)

Gentemot detta så säger Ronzoni helt enkelt att "we need less policy and more politics" -- en rimlig kommentar i sammanhanget. (s. 124) Streeck är inte lika optimistisk som Piketty, säger hon, men hon menar att också hans förslag om att åter-nationalisera den ekonomiska politiken är alltför snävt och inte matchar analysen av de existerande problemen.

Hon avslutar sin artikel med ett mycket intressant resonemang om implikationerna av Piketty och Streeck för normativ politisk filosofi: de båda är eniga om att europeisk socialdemokrati är den önskvärda politisk-ekonomiska modellen, men: "If, however, Piketty and Streeck are roughly correct in their respective diagnoses, social democracy might actually be the true Utopia, for a peaceful taming of capitalism can only obtain in unique and unstable circumstances." (s. 126) Här menar hon att liberal egalitarians inom politisk filosofi alltså måste beakta hur liberal-egalitära ideal egentligen kan implementeras i en verklighet som den vi lever i idag.

Min sista artikel om Streeck är den längsta av de tre jag skriver om här: Jerome Roos behandling från 2019 är faktiskt 40 sidor lång, och tar in inte bara Buying Time utan i princip hela Streecks ouevre på ämnet sedan sent 1990-tal. Han börjar i det sena 1990-talet, med Streeck som en av världens främsta forskare inom ekonomisk sociologi, och med en moderat socialdemokrat som förespråkade "social productivism" och "nationell konkurrenskraft" och gav råd till Gerhard Schröder. Från detta tar han sig till finanskrisen 2008, som Streeck själv säger radikaliserade honom [2], och till publikationer som 2013 års Gekaufte Zeit/Buying Time och essäsamlingen How Will Capitalism End?, utgiven av Verso 2017. Roos är en elegant skribent och denna sammanfattning av utvecklingen säger något om både Streeck och vår tid: "In many respects, to read Streeck in the present historical conjuncture is to witness social democracy become self-conscious of its own demise." (s. 249)

Roos betonar hur medvetet icke-radikal Streeck var före 2008: han citerar honom både om hur han som student i Frankfurt på 1970-talet tyckte att marxismen var "torr och abstrakt", och från hans avgångstal som direktör för Max Planck-institutet i Köln 2014, där han kommenterade att  ‘experience tells me … that all-too-radical departures from one’s established path should not even be tried, if only because older commitments will always pull you back.’ (cit. 251) Roos är påläst och visar hur det, i enlighet med citatet från 2014, finns en stark kontinuitet i Streecks arbeten från före 2008 och hans radikalism före 2008. Under 00-talet arbetade Streeck mycket med den historiska institutionalismens teori, och att teoretisera hur kapitalistiska demokratier utvecklas. I detta arbete kritiserade han Varieties of Capitalism-skolan för dess funktionalistiska och statiska approach, och kom allt mer att betona kapitalismens ständiga förändringar och omvandlingar, och vad Roos sammanfattar som "the moyenne durée of political-economic change" (s. 255). Detta ledde honom redan före 2008 till klassiska referenser som Polanyi och Schumpeter; även om Streeck under 00- och 10-talen uttalat refererat Marx som en oundviklig hållpunkt för politisk ekonomi, så lämnar Polanyi större spår i Streecks egna modell. Roos sammanfattar denna Polanyiska influens på ett mycket elegant sätt:

"More than Marx, however, it is probably Polanyi who leaves the most important imprint on Streeck’s approach, especially insofar as he stresses the conflict between ‘market justice’ (which operates in accordance with the logic of competition) and ‘social justice’ (which operates in accordance with social norms), arguing that ‘conflicts under capitalism are more than just struggles over the distribution of the results of joint production: importantly, they are also about which spheres of life should legitimately be subject to commodification and which should remain protected from the expansion of market relations.’
This Polanyian perspective in turn propels Streeck towards an emphasis on the social institutions devised to contain the expansion of the market and protect society from its chaotic and ‘disorganised’ logic. Such institutional containments do not come ready-made; they have to be integrated into capitalism through the political struggles of organised counter-movements. Here we arrive at one of Streeck’s most important claims: the idea that, as an inherently conflictive and unstable system, capitalism is dependent on effective opposition for its own long-term survival. However, given capital’s unceasing efforts to liberate itself from all social constraints, institutional arrangements devised to contain ‘the vagaries of the market’ are always precarious and at risk of being dismantled or undermined by competitive pressures. ‘Preventing this’, Streeck argues, ‘requires a noncapitalist politics capable of defining and enforcing general interests in the sustainability of human society, bringing capitalist actors to their senses and forcing them to act in line with better insights’." (s. 256)

Här, säger Roos, ser vi också Streecks rötter i europeisk demokratisk korporatism: arbetarrörelsen och dess institutioner som en nödvändig motvikt och stabilisator för en dynamisk men instabil kapitalism. Utifrån detta perspektiv så beskrev Streeck 2010 nyliberalismens omvandlingar i djupt Polanyiska termer: ‘As it extricated itself from the social-democratic regime imposed on its after 1945, it became
more like itself, revealing in the course of its development its “true nature,” or its “essence.” … In the neoliberal era … capitalism became progressively more capitalist.’ (cit. 257)

På 2010-talet, efter finanskrisen, så radikaliserades Streecks analys, även om den i hög grad arbetade vidare inom samma teoretiska koordinater. Själva sekvensen av tre kriser -- inflation, statsskuld, privat skuldsättning -- har jag redan sammanfattat ovanför, men Roos tillför flera intressanta kommentarer. En är att Streeck före 2008 och före eurokrisen uttalat dömde ut James O'Connors relevans, medan han under 10-talet återigen tagit O'Connor till heder. Så här sammanfattar Roos O'Connors analys från 1974, och hur Streeck bygger vidare på denna:

"O’Connor had argued that the capitalist state has a dual nature that pulls it in opposite directions. On the one hand, its legitimation function compels it to respond to rising welfare expectations among the general population by raising public spending; on the other, its accumulation function keeps it from raising taxes sufficiently high to cover its growing budget outlays, resulting in a widening structural deficit. Over time, O’Connor theorised, this basic contradiction would give rise to a fiscal crisis of the state, threatening to undermine the viability of the capitalist system as a whole. But while his analysis was widely influential at the time, O’Connor did not foresee the possibility of financialisation, which was to provide policymakers with a stopgap to the crisis: large-scale government borrowing. In other words, what O’Connor had failed to anticipate was the ability of capital and the state to play for time by drawing on an expanded credit supply to alleviate some of the intensifying social tensions of the time. One of the main merits of Buying Time is therefore to restore centrality to the question of the public debt in the political economy of contemporary capitalism." (s. 261)

Här pekar Roos också på en av de största svagheterna jag kan se i Streecks analys: att han utser den växande statsskulden sedan 1980-talet till ‘a new stage in the relationship between capitalism and democracy’, en övergång från en schumpeteriansk skattestat till en nyliberal skuldstat. Detta verkar bara så dumt, med tanke på, som Roos visar, att statsskulderna (som andel av BNP) på 2010-talet inte på något sätt var på en historiskt unik nivå, utan liknade såväl mellankrigstiden som den tidiga efterkrigstiden. [3] Därmed blir också Streecks distinktion mellan Marktvolk och Staatsvolk utifrån frågan om statsskulden inte bara politiskt dubiös (som Tooze påpekat), utan också historiskt knackig. Roos anför också både en mängd historiska exempel på konflikter om statsskulder, och Marxologiska citat för att påvisa hur konflikter om höga statsskulder och hur de ska betalas inte på något sätt är något historiskt nytt. [2] Det är absolut så att tyngdpunkten i _hur_ statsskulderna ska hanteras och återbetalats har förskjutits, men det är ändå för mycket att utnämna detta till ett kvalitativt skifte i den demokratiska kapitalismens historia. Roos gör här poängen att Streecks överdrifter kring statsskulden också faller tillbaka på en alltför förenklad och snäv dikotom jämförelse mellan efterkrigstidens Trente Glorieuses och perioden sedan 1980-talet, ett återkommande problem, enligt Roos. (Jag lämnar därhän diskussionen om Eurokrisen, som dock innehåller intressant stoff om just statsskuldens politik.)

Den andra stora intressanta kritiken som Roos riktar mot Streeck handlar om frågan om kapitalismens möjliga undergång. Här pekar Roos på att hela Streecks resonemang om en sådan undergång bygger på en orimlig definition av "kapitalism". Denna orimliga definition presenteras i How Will Capitalism End? från 2017:

"I propose that to determine if capitalism is alive, dying or dead, we define it as a modern society that secures its collective reproduction as an unintended side-effect of individually rational, competitive profit maximisation in pursuit of capital accumulation, through a ‘labour process’ combining privately owned capital with commodified labour power, fulfilling the Mandevillean promise of private vices turning into public benefits." (cit. Roos, s. 269)

Som Roos helt rimligt påpekar, så är ju den Mandevillska klausulen inte alls någon nödvändig eller viktig definition av ett kapitalistiskt system -- lönearbete, privat ägande av produktionsmedlen och profitmotiv räcker helt för detta. Och Roos visar hur detta verkligen inte lirar med den institutionalistisk-Polanyiska analys av kapitalismen som Streeck utvecklade på 00-talet och som jag refererat ovan:

"Streeck’s claim that capitalism is on its way out rests purely on the notion that it is no longer able to fulfil the Smithian or Mandevillean formula of social progress that he has just superimposed onto what is otherwise a Marxian definition of capitalism. The problem with this conceptual manoeuvre is not only that it reifies the neoclassical mystification of capital accumulation as a ‘rising tide lifting all boats’, so famously derided by Keynes as the ‘the astounding belief that the most wickedest of men will do the most wickedest of things for the greatest good of everyone’, but also that it directly contradicts Streeck’s own understanding of the exogenous social containment that is required to keep the system’s endogenous tendencies towards the concentration of wealth and power in check and make it work towards collectively beneficial ends instead." (s. 269)

Som Roos så träffsäkert påpekar: den kapitalismens undergång som Streeck förutspår, rör bara -- till och med i Streecks egna termer från 00-talet -- den _socialdemokratiska_ kapitalismen. Streeck förstår det i någon mån själv, och säger att i det "postkapitalistiska" samhället så fortsätter det privata vinstmotivet att verka, men det kommer ske i "an anomic society with decaying institutions, declining coherence, successive crises, and ongoing local and more-than-local conflicts and contestations.’" (s. 270) Och Roos påpekar igen: anomi, minskande "koherens" (vad är det?) och konflikter är inte på något sätt oförenligt med kapitalismen -- se bara på mellankrigstiden. Återigen så handlar det ju om att Streeck beskriver ett skifte från efterkrigstidens socialdemokratiska kapitalism, till något annat -- inte ett skifte bort från kapitalismen tout court.

Roos andra kritikpunkt mot Streeck rör sig också kring detta: Streecks alltför begränsade analytiska horisont, geografiskt och historiskt. Europeisk efterkrigstid är verkligen normen för Streeck, och Roos visar hur t ex Kinas ekonomiska tillväxt sedan tidigt 1980-tal. (s. 271-273) Roos tredje kritikpunkt är mer intressant analytiskt sett: att Streeck i sina 10-talsanalyser i princip helt bortser från folkliga sociala rörelser. Kapitalet som agent var ju centralt i Gekaufte Zeit, och Roos menar att Streeck helt enkelt inte tar in möjligheterna till motvikter -- som de korporatistiska institutioner som han på 1990-talet fäste så stor vikt vid, eller något annat. Detta är inte heller någon omedveten brist, utan något som Streeck själv argumenterat för. Roos sammanfattar Streecks analys på denna punkt, med citat:

"For Streeck, the ‘social structure’ of globalised and financialised capitalism ‘confounds rather than supports class consciousness and collective action, leaving capitalism, not just without an alternative, but also without a prospect for progress.’ In other words, ‘disorganised capitalism is disorganising not only itself but its opposition as well’. At the same time, the moral order of late capitalism – with its ‘possessive individualism’ and its depoliticised culture of consumerism – militates strongly against social solidarity and political activism. As a result, Streeck argues, ‘effective political counter-movements that would be up to the dimension of the problem are nowhere in sight.’" (s. 274)

Här hamnar ju Streeck i en vagt Frankfurt-doftande kulturpessimism [4], och Roos menar att den inte är förenlig med vad som faktiskt hänt politiskt på 2010-talet. Han refererar att Streeck när han i en intervju 2012 frågades vad han tänkte om Occupy Wall Street och indignados, helt enkelt svarade: "I know too little about such movements." (cit. 275) Streeck hamnar så, menar Roos, i en slags fatalism, en "Polanyi without the countermovement" (276). Istället, och detta är Roos fjärde kritikpunkt, så vänder Streeck sig till nationalstaten som en möjlig källa till politisk förnyelse. Streeck kritiserar i Gekaufte Zeit och annanstans utförligt den globala kapitalrörligheten som en destabiliserande faktor för politik och samhälle [5], och Roos är starkt kritisk till hur Streeck här också blandar ihop rörlighet för kapital med rörlighet för människor; Streeck har under 2010-talet blivit allt mer invandringskritisk och i någon mån närmat sig den konservativa sidan av politiken, som när han i en text i Die Zeit 2018 gillande citerade Theresa Mays uttalande om att  ‘a citizen of the world is a citizen of nowhere’. Roos är kritisk: "It is a development that has, on occasion, seen Streeck’s views on immigration and refugee policy veer dangerously close to the welfare chauvinism of the nationalist right." (s. 281)

Det är ungefär där som Roos avslutar sin text, med Streecks politiska analys som ju genomsyrar hans vetenskapliga analys. Roos menar att Streeck omvärderat sin tilltro till socialdemokratins möjlighet, men att han ändå politiskt står kvar på samma plats -- han vill ha en europeisk socialdemokrati a la efterkrigstid, men tror att det är omöjligt. "In this respect, Streeck’s latest book shares an undeniable affinity with a long-standing tradition of catastrophist theorising on the left" (s. 282)



referenser
Tim Holst Celik (2016) "From Frankfurt to Cologne: On Wolfgang Streeck and the crises of democratic capitalism", Thesis Eleven 137 (1).
Miriam Ronzoni (2018) "How social democrats may become reluctant radicals: Thomas Piketty’s Capital and Wolfgang Streeck’s Buying Time", European Journal of Political Theory 17 (1).
Jerome Roos (2019) "From the Demise of Social Democracy to the ‘End of Capitalism’: The Intellectual Trajectory of Wolfgang Streeck", Historical Materialism 27 (2).

fotnoter
[1] En intressant detalj är dock att både Celik och Ronzoni åberopar Peter Mair här. Ronzoni: "In an insightful working paper, Peter Mair (2009) had observed how difficult it is, for the governments of advanced democracies in the 21st century, to act ‘responsibly’ towards external constraints and legacies and to be representative of the people they govern at the same time." (s. 122)
[2] Roos: "For Streeck, it was the devastating impact of the global financial crisis that ‘finally sealed it all’, compelling him to acknowledge that social democracy – and hence his entire intellectual project up to that point – had become a political and academic dead-end. This is when reality kicked in: ‘I needed a new framework, away from wishful demonstrations of the possible to a realistic accounting of the real.’" (s. 253)
[3] "As Marx had already remarked in Volume I of Capital, the rise of the national debt ‘marked with its stamp the capitalistic era’. Indeed, in his historical chapters on the emergence of modern capitalism, Marx explicitly highlights how the birth of the system of public credit served as ‘one of the principal levers of primitive accumulation’, allowing tax revenues to be turned into capital through the servicing of interest on government debt, thereby feeding into the rise of a distinct ‘aristocracy of finance’ and the emergence of the ‘modern bankocracy’." Roos, s. 262.
[4] Roos tar aldrig riktigt upp Frankfurtskolan som kontext utan härleder S pessimism pådetta sätt: "a specific set of conceptual, methodological and theoretical choices – flowing logically from the corporatist residue in his work – prime Streeck towards an understanding of contemporary capitalism as fundamentally devoid of social opposition or adaptive resilience, leading him to describe a world in which the inevitability of generalised anomie is structurally predetermined by the system’s endogenous tendencies towards social entropy." (s. 282)
[5] En intressant poäng som Roos gör här (s. 276) är att Streeck här underskattar hur viktiga nationsgränser fortfarande är i vår egen tid, hur mycket som ändå regleras av nationsgränser. Detta sammanfaller med Celiks kritik, som jag refererat ovan, om att Streeck överdriver graden av statens "urholkning" sedan 1980-talet.