måndag 21 december 2020

Leder nerskärningar till uppror?


Då och då leder statliga budgetnedskärningar till protester av olika slag: ARgentina 2001, Grekland och Storbritannien 2011, m m. Är detta ett regelbundet mönster och är det ett kausalt mönster, frågar nationalekonomerna Jacopo Ponticelli och Hans-Joachim Voth i ett nytt papper. De har samlat in data för 24 europeiska länder från 1919 till 2008. 

Figur 1 ovan visar ett jämförande mönster: beroende på hur stora nedskärningarna i statsbudgeten är, eller om de statsbudgeten tvärtom expanderar (vit stapel), hur vanligt är det då med upplopp, demonstrationer, politiska mord eller storstrejker? Rent deskriptivt så ser det ut som att olika typer av protester är klart vanligare i år när statsbudgeten skärs ner med 3 procent eller mer, än i år utan så stora nedskärningar. Mönstret gäller bara med nerskärningar, inte med motsvarande skattehöjningar. För att undersöka om det är kausalt använder de en strategi från Buera et al (2011) som bygger en modell där andra länders tidigare policy-beslut påverkar policy-val idag.

På typiskt nationalekonomiskt manér har de en väldigt kort återkoppling till tidigare forskning men de diskuterar bl.a. att enligt Alesina et al (2010) så förlorar inte regeringar röster i val efter att ha genomfört austerity programs och Brender och Drazen (2008) menar att större utlägg och eller större budgetunderskott leder inte till att regeringar blev omvalda. Gentemot detta menar Ponticelli och Voth att deras resultat att austerity leder till sociala protester, kanske ändå avskräcker regeringar från att skära ner.

Deras data om protester kommer från Banks (2010, "Cross-national time-series data archive") som samlat in artiklar från New York Times, alltså motsvarande metod som Beverly Silver använde för sin bok om strejkrörelser i världen uner 1900-talet. Data om statliga utgifter och intäkter komer från Mitchells encyklopediska verk International Historical Statistics från 1919 till 1969, och från OECD för perioden sedan 1970.

Deras slutsats är att nedskärningar leder till protester, och att detta kan leda till alltför få nerskärningspolicies från regeringar som är rädda för protesterna.

 

Referens
Jacopo Ponticelli och Hans-Joachim Voth (2020), "Austerity and anarchy: Budget cuts and social unrest in Europe, 1919–2008", Journal of Comparative Economics.

fredag 18 december 2020

Skattesänkningar och tillväxt

 

Om man sänker inkomstskatterna för "de rika" -- jag återkommer till definitionen -- vad händer då med ekonomin? Enligt förespråkare för sänkt skatt skulle sannolikt arbetsutbudet och produktiviteten öka, kanske investeringar, och genom dessa mekanismer, skulle BNP-tillväxten få fart och fler jobb skapas. Statsvetarna David Hope och Julian Limberg från King's College London har ett nytt papper om skattesänkningar och skuggboxas med någon slags liberal idé om skattesänkningarnas positiva effekter. Deras framing bygger dock mer på den nyare ojämlikhetslitteraturen a la Piketty. Deras USP är att de gör en kausal modellering: en rad studier visar att skattesänkningar för de rika är associerat med högre ojämlikhet (Atkinson och Leigh 2013; Huber et al 2019; Piketty et al 2014; Roine et al 2009; Volscho och Kelly 2012), men Hope och Limberg menar att detta bara är korrelationer, inte bevisad kausalitet. För kausaliteten kan också gå åt andra hållet: med rikare eliter kan de få mer makt över politiken, och sänka skatterna (Bartels 2009; Emmenegger och Marx 2019; Gilens 2005; Hacker och Pierson 2010; Svallfors 2016). Därför behövs en "clear identification strategy" för att etablera kausalitet.

Vilken typ av skatter tittar de på? Den tidigare litteraturen har kollat på inkomstkatter (Egger et al 2019; Rubolino och Waldenström 2020), andra på bolagsskatter (Devereux et al 2002), andra arvsskatt (Piketty och Saez 2013). Också hur man mäter skatten är olika: ska man kolla på högsta möjliga marginalskatt, eller faktisk genomsnittlig skatt betalad, eller hur mycket intäkter som skatten tar in? "We propose an encompassing approach that utilises Bayesian latent variable analysis on a range of different taxes and indicators to overcome these problems. This allows us to detect shared variance across 7 indicators that are commonly used proxies for taxes on the rich." (s. 7) För att få mer info om hur de gjort och vad som är inkluderat får man kolla i ett Appendix; resulterande indikatorn är lite ogenomskinlig och är den som syns i Figur 1, som jag klistrat in ovan. Deras definition av "major tax cuts for the rich" är en minskning på ett år av skattemåttet med minst två standardavvikelser.*

Den centrala oberoende variabeln, de identifierade "stora skattesänkningarna", är de röda rutorna i följande diagram:


Vi ser t ex att de för Sverige menar att vi 1971 hade en stor skattesänkning, och detsamma gällde båda åren 1990 och 1991. Klassiska skattesänkningar som "den underbara natten" 1981 eller jobbskatteavdragen under firma Reinfeldt och Borg räknas alltså inte. Faktum är att jag spontant inte har en aning om vilken den stora skattesänkningen 1971 skulle vara. Också överlag är mönstret lite kontra-intuitivt. Det finns inte en enda "stor skattesänkning" på 2010-talet medan Danmark hade en 1968 och Sverige, NZ, Italien, Kanada i början av 1970-talet. En rejäl koncentration till sent 1980-tal och tidigt 1990-tal är mer i linje med förväntningarna.

Deras metodologiska approach är att använda en difference-in-difference design. De vill jämföra länder som ett visst år -- säg 1971 -- genomför en stor skattereform för de rika, med länder som inte gör det. Men länderna ska förstås inte vara för olika på andra sätt, för då vet man inte om det verkligen är skattereformen som orsakar skillnader i utfall. Därför matchar de länder utifrån deras utveckling de fem åren före reformen. Så jämförs t ex Norge år 1994 med Tyskland, Kanada, Japan, Irland, Finland, Danmark, Schweiz och Frankrike, som inte hade motsvarande reformer det året eller de fyra föregående åren. (s. 13)

Resultaten visar att de fem åren efter skattesänkningen så ökar andelen av de totala inkomsterna (före skatter och transfereringar) som går till den 1 procent med högst inkomster, med 0,8 procent. Detta gäller också när de lägger till en massa kontrollvariabler som BNP per capita, kapitalöppenhet, handel som andel ab BNP, vänsterresultat i valen osv. (s. 14-15) Effekten på BNP-tillväxten är noll.


Effekterna på arbetslöshet är svagt negativa på ett till tre års sikt, runt minus en halv procent, men inte statistiskt signifikanta, och på fem års sikt är de definitivt noll. (s. 18)

Slutsatserna är rätt tama och handlar mest om att (a) de har visat något som tidigare forskat har visat, men nu med mer "kausal" design, och (b) att det behövs mer forskning om mekanismerna, och om väljar-aspekterna av ojämlika skattesänkningar.




Referens
David Hope och Julian Limberg (2020) "The Economic Consequences of Major Tax Cuts for the Rich", LSE International Inequalities Institute Working Paper 55, December 2020 

Fotnot

* De motiverar att det ska vara så mycket som två standardavvikelser med att (a) de ska studera major skattesänkningar. (b) det är ett vanligt mått på en chock i makroekonomisk forskning (Dell' Erba et al 2015; Fernandez-Villaverde et al 2015).

torsdag 17 december 2020

Jobbpolarisering och regionala skillnader i Sverige 2002-2012

Pågår jobbpolarisering i Sverige? Alltså processen där det mest är (a) högavlönade, högkvalificerade och (b) lågavlönade, lågkvalificerade jobb som skapas, med desto mindre nettoskapande av jobb däremellan. Sociologen Rune Åberg hittade i en studie från 2004 snarare en uppgradering av jobbstrukturen 1992-2001: netto skapades mest bra, högavlönade jobb, och de sämre jobben minskade. När han återvände till frågan i nya studier 2013 (Ekonomisk Debatt) och 2015 (Arbetsmarknad och Arbetsliv) fann han dock under 2000-talet en jobbpolarisering.

Martin Henning från Göteborgs universitet och Rikard H. Eriksson från Umeå universitet tar i en ny artikel sig an frågan från ett regionalt perspektiv. De menar att det nationella mönstret av jobbpolarisering drivs av två underliggande processer. (1) polarisering i tidigare starkt industrialiserade kommuner. (2) polarisering i storstäderna.

Det finns olika förklaringar i forskningen till den möjliga polariseringen. En är offshoring: rika länders företag flyttar ut industriell produktion -- med relativt välbetalda arbetarjobb -- till utvecklingsekonomier, medan FoU stannar kvar. En annan är teknologi: om ny teknologi särskilt tar bort rutinartade mellankvalificerade jobb som maskinoperatörer eller byråkrater på lägre nivåer, men skapar nya högkvalificerade jobb, så blir resultatet polarisering. I och med att dessa högbetalda människor kommer köpa många tjänster för sina pengar så skapar det också ett lokalt polariserat mönster mellan en grupp höginkomsttagare, och en grupp låginkomsttagare som servar den första gruppen. Detta i enlighet också med litteraturen om den "kreativa klassen" och liknande (Florida 2005; Sassen 1991). Bárány och Siegel (2018) menar att jobbpolarisering skett i US-amerikansk industri sedan 1950-talet så att detta inte kan förklara något nytt sedan 1980-talet, utan att det nya är övergången till en tjänsteekonomi.

Andra ifrågasätter mer den etablerade tolkningen av vad som sker. Dwyer (2013) menar att det som uppmäts som "polarisering" i mångt och mycket består av "care economy"-tillväxt och kvinnors ökade förvärvsarbete. Oesch och Piccitto (2019) hittar ingen polarisering i Tyskland, Spanien, Sverige eller Storbritannien 1992-2015 och menar att tidigare studier, som baserar sina slutsatser på att jämföra nettotillväxten av jobb med olika inkomstnivåer. Klassiskt manliga arbetarjobb har minskat, och den övre medelklassens välbetalda jobb har ökat, menar de och klasser detta som uppgradering, inte polarisering, av jobbstrukturen.* En tredje litteratur som frågan relaterar till är den om invandrares ställning på arbetsmarknaderna i Europa; de tenderar att få sämre jobb. Henning och ERiksson konstaterar rimligt att man kan se det som att alla dessa faktorer -- offshoring, teknologi,  tjänsteifiering av ekonomin, invandring och integration -- kan ses som en del av samma process. (s. 5-6)

Från detta övergår de till diskussionen om regionala och lokala mönster. Lindley och Machin (2014) har studerat USA och funnit polarisering mellan delstater 1980-2010, både pga spatial sorting efter utbildningsnivå, och pga ökande inkomstskillnader.


Referens
Martin Henning och Rikard H. Eriksson (2020) "Labour market polarisation as a localised process: evidence from Sweden", Cambridge Journal of Regions, Economy and Society

Fotnot

* Tomas Berglund med flera har följt upp denna studie för Sverige och Skandinavien. De menar att 2000-2015 så skedde polarisering av Danmarks jobbstruktur, uppgradering av den norska, och något mittemellan i Sverige.

Effekter av elektrifiering i svenskt arbetsliv


Jakob Molinder, Tobias Karlsson, och Kerstin Enflos artikel om effekter av elektrifiering i svenskt arbetsliv börjar effektivt:

"The current debate on technological change and the labor market is ridden by anxiety. Empirical evidence suggest a “hollowing out” of the skill distribution; that middle-class or medium-skilled workers have been the most vulnerable to job loss during the last decades (Goos and Manning, 2007; David et al., 2006). A recent study warns that 48 percent of the American workforce could be replaced by computers within a few decades or so (Frey and Osborne, 2017). Some scholars have suggested that “technological anxiety” is channeled through the political system and manifested in increasing support for right-wing populism (Dal Bo et al., 2017; Frey et al., 2017)."

Det handlar alltså om nya teknologier och vad de har för effekter på de sociala relationerna i arbetslivet och näringslivet. Är Ludditernas legendariska motstånd mot mekaniseringen av ylleproduktionen representativt för arbetares attityder till ny teknologi? Nä, menar Molinder et al. Mokyr et al (2015) menar också att ludditernas uppror hade flera orsaker, inte bara rädsla för mekaniseringen.

Molinder, Karlsson och Enflo studerar alltså elektrifieringen i Sverige. Användandet av elektricitet för belysning hade slagit igenom redan runt 1900, men de intresserar sig snarare för elektricitet för motorer. Mycket i produktionen påverkades. I jordbruket fanns hästdrivna tröskningsmaskiner som var mer effektiva än gamla tiders tröskning för hand, men som ändå krävde en man som drev en häst, och att man tog vatten och bränsle till maskinen. Den elmotorsdrivna tröskmaskinen effektiviserade där. Också för att mala till mjöl var en motor bra, men också för en rad andra sysslor på en bondgård: förberedande av foder, pumpar, mjölkningsmaskiner, sågning och klyvning till ved, hissar för att lyfta tungt, osv. (s. 9) Det var mest "unskilled" arbete som ersattes av elektrifierade maskiner. I USA har Kitchens och Fishback (2015) studerat elektrifiering på bondgårdar på 1930-talet, men i Sverige verkar det som att det snarare var större gårdar och gods som ledde elektrifieringen av jordbruket. I industrins förändrades väldigt mycket av förutsättningarna med elektrifiering och utbyggnad av elnätet: fabrikerna behövde inte längre läggas just vid en energikälla,  och fabrikernas konkreta design och uppläggning förändrades djupt av att de inte längre skulle drivas  av en enda centralt belägen energikälla utan kunde ha många små motorer utspridda i lokalerna. Ulf Olsson (1979) menar att elektrifieringen innebar att det skapades fler jobb för maskinarbetare och gruvarbetare och tog bort mer kvalificerade jobb som verktygsmakare och sheet metal workers.

Molinder, Karlsson och Enflos empiriska undersökning bygger på 2487 socknar åren 1906, 1911 och 1916 med uppgifter om huruvida socknen är uppkopplad på elnätet eller ej, data om strejker och lockouter, och yrkesstruktur i socknen. (Från NAPP.)

Resultaten visar att elektrifieringen inte ledde till fler jobb netto men däremot fler strejker. Dock inte "defensiva" strejker om att försvara jobben, utan "offensiva strejker" om högre lön, bättre arbetsvillkor och liknande. Effekterna på jobbstrukturen var snarast att det mest skapades "mellan-kvalificerade jobb", alltså inte någon de-skilling.

 

 

Referens
Jakob Molinder, Tobias Karlsson, och Kerstin Enflo (2019), "More Power to the People: Electricity Adoption, Technological Change and Social Conflict", CEPR Discussion Paper. Kommande i Journal of Economic History.

torsdag 10 december 2020

Kapitalismbegreppet hos och för historiker

 
illustration från Fernand Braudel, The Perspective of the World (London: Collins, 1984)

 

Vad kan historiker ha för användning av det mångfasetterade begreppet "kapitalism"? Som med alla andra analytiska begrepp tänker jag att det hänger på att ha en stringent definition av vad k. betyder och innefattar, och att ha en idé om varför existensen eller icke-existensen av k. är viktigt, alltså vad k. kan förväntas orsaka och leda till.


I vår tid har kapitalismbegreppet fått ett uppsving bland historiker: som New York Times rapporterade 2013, "In History Departments, It's Up with Capitalism". Denna new history of capitalism är inte okontroversiell utan tvärtom har den fått skarp kritik av en del mer konventionella ekonomisk-historiker, som i Alan Olmstead och Paul Rhodes artikel i Explorations in Economic History 2018 där de sågar analysen av slaveri och kapitalism i tre centrala HoC-böcker: Sven Beckerts Empire of Cotton, Walter Johnsons River of Dark Dreams, och Edward Baptists The Half Has Never Been Told.


När Social History tidigare i år körde en artikel på temat "Rethinking the concept of capitalism: a historian’s perspective" blev jag nyfiken: vad kan sägas här om kapitalismbegreppet? Men jag blir besviken. Youngsoo Baes artikel är väldigt översiktlig för att inte säga ytlig; om man kan klandra political marxism-forskarna för att ha lite väl rigida teoretiska kategorier ibland, så måste man ändå säga att de (jag tänker på Knafo och Teschkes artikel) går i seriös dialog med sina begrepp, reder ut dem noggrant, och diskuterar hur deras definitioner skiljer sig från andras och vad definitionerna har för implikationer. Baes artikel är mer slapp och konventionell: Smith har diskuterat markandsmekanismerna, Marx kapitalackumulationen och fattigdom, Max Webers "kapitalismens anda" (s. 2), men dessa författare ser kapitalismen som ett socioekonomiskt system (eh, ja), och det tycker Bae är för snävt. Inte heller Nancy Frasers "expanded conception of capitalism" (i NLR, 2014) som en "institutinalized social order" tycker Bae är bred nog, och han invänder att Fraser reproducerar en konventionell stadie-teori om kapitalismens utvekcling (merkantil kap., liberal konkurrenskap., socialdemokratisk kapitalism, finansialiserad kapitalism). Här tar han upp invändningar från Gareth Stedman Jones (2007) och Kevin B. Anderson (2010) om att Marx var subjektiv och att han från början var okunnig om icke-europeiska samhällen, och jo visst, det är intressanta trådar, men han utvecklar inte dem, utan släpper dem efter några meningar. Frasers utbyggda definition av kapitalism dömer han också ut utan motivering (s. 14). Därefter kastar han in sig i en ganska utförlig diskussion om begreppet "civilisation", som verkar koka ner till att civilisationer , a la Michael Mann, bygger upp teknologier och maktstrukturer som gör att de tar makt över naturen och över andra folk. (s. 16) Här bygger Bae in påståendet att i kapitalismen, olikt andra civilisationer, "economic power is almost independent of political authority, religious command or physical violence", vilket känns väldigt Brennerskt och förstås inte är kompatibelt med en förståelse av t ex den brittiska kolonialismen eller USA:s sydstater som kapitalistiska. Detta problematiserar han inte. (s. 15-16) Medan han anmärker på vilka andra som är konventionella så faller han också själv tillbaka på helt konventionella, läroboksmässiga, ytliga referenser till Smith, Marx, Weber och andra auktoriteter. Över huvud taget känns texten helt utan mål och riktning, ofokuserad, referenstät men utan att verkligen fördjupa sig i något eller gå i dialog. Han tar refererenser också från mer idealistiska historiker om England: Alan Macfarlane (The Culture of Capitalism, 1987), Joyce Appleby (The Relentless Revolution, 2010) m fl. Så kommer han fram till sitt eget kapitalism-begrepp:

"The above-mentioned features are essential to my own concept of capitalism, which can be defined as a new civilization, or power structure, that sets ‘the love of money’ free from the traditional restraints and provides room for money so that it may move quite independent of other types of power. This conception is not entirely novel; indeed, John M. Keynes regarded capitalism as essentially characterized by ‘the dependence upon an intense appeal to the money-making and money-loving instincts of individuals as the main motive force of the economic machine’. In defining capitalism as a power structure, however, I would like to ask unfamiliar questions – such as: To what extent are those instincts set free from the traditional restraints? Or what room is provided for money that it may enjoy autonomy? Further, what position is assigned to economic power in the overall structure of power? These questions are not properly treated by historians or by social scientists, but they are intimately related to both the development and diversity of capitalism." (s. 7-8)
Det framstår som så verklighetsfrånvänt att hävda att dessa är "unfamiliar" frågor, som om historiker inte redan forskat (ymnigt) om beslutsfattande i ljus av kapitalistisk rationalitet kontra andra begränsningar, osv.

Efter att ha lagt fram sin "originella" definition av kapitalism ska han visa en applicering av den. Det blir på USA:s kapitalistiska historia, eftersom det är Baes specialitet. Hobsbawm, Baylo och Mann (s. 9-10). Baes argument för varför hans supervaga begrepp om "kapitalism" är användbart är verkligen inte särskilt starka. (1) "it offers a comparative historical perspective on the diversity of capitalism. It regards capitalism not as a specific system of socio-economic relationships, but as a distinctive struc-
ture of power relationships that fosters the autonomy of economic power, while allowing for variance in the way that economic power is related to other types of power." Ja, ditt k-begrepp är alltså så brett och vagt att det kan använda som allt och ingenting. Lika bra att inte använda k-ordet alls då. (2) "d, historians might push forward with understanding deep causation by taking advantage of the revisited concept of capitalism. Above all, it regards capitalism as a distinctive structure of power, but stresses no specific type of power, thus reproving economic determinism or any other reductionist interpretation. Furthermore, this concept, underlining the evolving relationships among different types of power, deals with what Bayly calls ‘a complex parallelogram of forces’ as a black box of deep causation to be opened and analysed by historians. In my view, causation in history ultimately depends on ‘the will to power’, which Friedrich Nietzsche explored under the influence of Darwinism; ‘a means of the preservation of man’ or ‘an insatiable desire to manifest power’, it drives humans to reach for a variety of resources, such as water, land, technology or labour power." (s. 11) Nu ska vi alltså skriva psykologiserande historia? Återigen, så säger ju detta inte ett smack om hur samhällen skiljer sig åt över tid eller i jämförande perspektiv, vilket är vad jag tycker att ett begrepp som "kapitalism" potentiellt kan vara användbart för. Jag använder helt klart hellre Christopher Baylys öppna "complex parallellogram of forces" då än ett skenbart meningsfullt, men i praktiken helt meningslöst vagt begrepp om "kapitalism" som Bae förespråkar.

Inte heller när Bae övergår till att diskutera utvecklingen i USA/kolonierna som sedan blev USA sedan 1600-talet övertygar hans argument för hans "nya definition". Tvärtom består intrycket: Baes catchall-begrepp om kapitalism, som handlar om "civilisation" i största allmänhet och inte pekar ut några mer specifika utvecklingens drivkrafter än "vilja till makt" och "love for money", kan inte förklara någonting, eftersom det är så ospecifierat. Hans artikel är så sett tyvärr ett bra exempel på begreppsdefinition bara på så sätt att han exemplifierar hur man inte ska göra,


Youngsoo Bae (2020) "Rethinking the concept of capitalism: a historian’s perspective", Social History, 45:1, 1-25

onsdag 9 december 2020

Kultursociologi och den europeiska arbetarklassen

"As Durkheim and many other suggest, shared taken-for-granted cultural representations are a necessary and significant dimension of social relations and are crucial to all aspects of social life. They are essential to sociological explanations." 

Daniel, Arzoglou och Lamont (2011)

 

Hur kan samtida utvecklingar i kultursociologi "enrich and extend" amerikansk forskning i arbetssociologi? Det frågar Caitlin Daniel, Eleni Arzoglou och Michèle Lamont i en artikel från 2011. Artikeln är den avslutande texten i en samlingsvolym av arbetsforskning som är rotad i amerikansk arbetssociologi och arbetsmarknadsforskning (industrial relations), som Daniel, Arzoglou och Lamont menar särskilt baseras på organisationssociologi, politisk ekonomi, neo-marxism och labor studies. Gentemot detta vill D, A och L slå ett slag för kultursociologiska insikter, liknande som Nina Bandelj gjorde i den föregående volymen i serien, fast då för ekonomisk sociologi, och "such neglected activities as care work, work in the informal economy, and prison work".

Kultursociologiska aspekter på arbete är inte helt unikt. Biernacki (1995) visade i The Fabrication of Labor att "kultur" (oklart vad det är) hade en egen effekt på fabrikspraktiker, genom en jämförande studie av fabriker i Tyskland och England. Reddy (1984) studerade marknadskultur i Frankrike efter 1789. Willis (1977) visade i Learning to Labor hur ungdomar ur arbetarklassen skolas in till sina yrken. Boltanski (1987) visade i The Making of a Class: Cadres in French Society hur representation av chefer bidrog till att skapa och konsolidera chefen (cadres/managers) som en socio-professionell kategori.

Nyligen har sociologer "returned to studying work culture", brett definierat som "sets of values, beliefs, norms and sentiments about work and the symbols and rituals that express them" (cit 289). Hodson (2001) analyserar i Dignity at Work konflikter över kontrollen av arbetet, inkludering och exkludering, mål och belöningar, och shop-floor cultures. Fantasia (1989) går i Cultures of Solidarity tillbaka till frågan om klassmedvetande i nutida USA genom att betona "how meaning-making results from collective action". Desmond (2007) studerar hur brandmän övertygar sig själva om att deras farliga arbete är värt det.

Men trots dessa öppningar, "cultural questions remain somewhat peripheral of the sociology of work in the United States" (s. 290), som i någon grad behåller sitt traditonella fokus på ekonomiska och arbetsplats-relaterade utfall som lön, inkomstojämlikhet, fackens nedgång, arbetsflexibilitet, globalisering av konkurrens mellan abretare, förändringar i kollektivavtalsförhandlingar, och välfärdsstatspolicies. Forskare som Erik Olin Wright, Wolfgang Streeck och Joel Rogers har satt teoretiska agendor och inte alls intresserat sig för kultursociologi, som kanske snarare förväxlas med humanistiska cultural studies med sina vaga begrepp, överteoretiska tillvägagångssätt och osystematiska arbete med empiri (! rejäl sågning i förbifarten där).

Efter sin avsiktsförklaring börjar DAL med att förklara vad det kulturella perspektivet är. "Cultura lsociology examines the symbolic aspects of social life." (s. 291) Narrativ, världsåskådningar, identiteter utvecklas, förändras och upprätthålls. Så sett är cultural sociology något annat än sociology of culture som handlar om produktion, distribution, konsumtion osv. av kulturella produkter. Det finns ett intresse för det subjektiva i kultursociologin:

"Like many critics of rational choice approaches (including those who study work), cultural sociologists ocntened that eveyr human action involces meaning ,as agents interpret and evaluate their environmnt and actions through distinct filters. These meanings enable and constrain action, together with other types of determinants, be they spatial, social structural, or temporal (Sewell, 2005)." (s. 291-292)

Tidigare begreppsligggöranden av förhållandet mellan kultur och agerande vilade på den Parsonska idén att kulturella värderingar ger handlingar konsistenta med värderingarna, vilket liknar länken som socialpsykologin gör. Nutida kultursociologi gör komplexare modeller av kopplingen värderingar--handlingar. Jag tycker att formuleringen om hur kulturella betydelseladdningar "enable and constrain action" är väldigt intressant, och DAL utvecklar också detta vidare:

"Swidler (1986) sees culture as the supply of 'symbols, stories, rituals, and world-views' that people draw on to create 'strategies of action'. In a Durkheimian mode, Sewell (1992) argues that cultural schemas can 'harden' to the point that they become well-established, diffused 'structures' that constrain and enable action. Thus, cultural sociologists emphasize how actors draw on available meanings and create meaning, such as evaluations, interpretations, and understandings of their life-world." (s. 292)

Detta förhållningsätt står i motsats till ett marxistiskt synsätt där kultur bara reflekterar materiell verklighet. (Vilket känns lite som en halmgubbe, finns det verkligen sociologer som tänker så?)

Kultursociologi, i alla fall, är enligt DAL Särskilt användbart för att undersöka sociala fenomen som handlar om skapande och tolkning av betydelser (meaning), såsom identitet, exkluderingsprocesser, beslutsfattande, organisationers procedurer, mönster i det dagliga livet, hur folk anpassar sig till strukturella begränsningar, och responsr på plötsliga flröndringar. Så hjälper kultursociologi särskilt med tre saker (1) "reveal the meanings that operate in a situation", (2) help us understand (verstehen) thow these meanings contribute to social processes", och (3) explain why situations lead to an observed outcome". Den låter kultur vara explanandum (ett utfall som ska förklaras) eller en explanans (en förklarande variabel).

Efter de allmänna presentationerna går DAL vidare med att diskutera hur kultur behandlas eller inte behandlas i de två volymerna om europeiska arbetarstudier. Berkeley-sociologen Cihan Tugal, som jag läst i en väldigt intressant bok om gramscianska perspektiv på politik och partier, har ett papper om proletariatetet i turkiska storstäder och hur de inordnats i AKP:s islamistisk-kapitalistiska projekt. Det lägre proletariatet uppvisar inte den "fatalism of despair" som utmärker liknande grupper, utan övertygas genom ett slags islamsk framgångsteologi till att tro på kapitalismen.

Tre mindre intressanta papper använder surveydata från olika länder och använder "nationell kultur" som ett slags catch-all för att förklara skillnader i attityder. DAL menar att dessa författare kan utveckla sitt arbetande kulturbegrepp och göra det mer sofistikerat: "we propose that scholars expand this approach by tapping a fuller range of cross-national cultural explanations. For example, they might link work values to outcomes such as excluson, examinet he centrality of work to a person's self-concept, analyze how people draw on wider narratives of the market and the state to understand their risk of job loss, and examine if cross-national differences in the meaning of flexible work explain cross-national variation in perceived job insecurity, as Fullerton and colleagues suggest." (s. 294-5) Surveyapproachen för med sig -- eller kombineras i alla fall lätt med -- en strukturalistisk approach, och DAL anmärker att det vore gynnsamt med en mera induktiv approach och intervjuer.

En annn uppsättning författare i de två volymerna använder teorier om kultur för att förklara statistiska korrelationer. Wallace och Lowe använder Ingelharts tes om postmateriella värderingar för att förklara nationella skillnader i arbetsattityder mellan post-socialistiska och kapitalistiska länder.

De flesta författarna i de två volymerna använder i te kultur alls. "This fact stems from the kind of questions they ask and from their choice of method and evidence." Detta gäller Lucio Baccaros artikel om ifall fackföreningar och kollektivavtal fortfarande är omfördelande, och Becher och Pontussons artikel om ifall facken organiserar låg- mellan eller höginkomsttagare och vad det har för betydelse för fördelningspolitiken. Destro och Brady undersöker ifall generösare välfärdspolicies sänker ogifta mammors benägenhet att ha ett lönearbete. Här pekar DAL på att vidare forskning kunde ta upp kultursociologiska aspekter: "the meaning associated with unions and their redistributive role, how people make sne of income inequality -- including inequality betwen unionized and non-unionzed workers -- and whether they believe the welfare state has perverse effects." (s. 297)

Värderingar är centrala, men funkar inte så enkelt som Parsons sa. Mellan värderingar och beteenden ligger "lenses through which actors interperet action, known as frames", ett begrepp utvecklat av Schutz (1982), Berger och Luckmann (1966) och Goffman (1963, 1974) m fl. "Frames are lenses through which we observe and interpret social life, which forground or highlight cetrtain issues and hide others." (s. 299-300) Att studera frames hjälper oss förstå varför olika människor reagerar olika på samma stimuli. Det hjälper oss också förstå sambandet mellan kultur och agerande. Frames orsakar inte ett visst handlande, men "constrain the behaviors that actors conceive of, thereby making certain actions more or less possible and likely." Ett fascinerande exempel som de tar upp är David Croteaus (1995, Politics and the Class Divide) studie av vit amerikansk arbetarklass och medelklass som visar att arbetarna 

"frame the political system as irremediably corrupt and distant from common people's lives. This view constrains their behavior, making them less apt to become involved in social movements,. In contast, middle class activists see the political system as broken but fixable..." (s. 300)
Jag får för mig att frame-begreppet är väldigt användbart. På ett plan är det ju en självklarhet att vad folk tänker och tycker, påverkar hur de agerar. Men vad som intresserar mig här är själva stelheten eller segheten i frames, att de finns hos och mellan individer och reproduceras över tid, och inskolar nya individer och påverkar hur de agerar och kan agera. Inte helt olikt, men på lite omvänt sätt -- begränsande snarare än möjliggörande -- Stedman Jones analys av hur förekomsten av en radikal ideologi i England från 1790-talet och framåt möjliggjorde för nya generationer och aktörer att aktivera den radikala repertoaren och använda den för sina politiska och sociala syften. Eller Gary Kulik och andra historikers forskning om country thought i USA.

Nästa begrepp, efter frames, är repertoires: "Cultural sociologists use cultural repertoires as an umbrella concept to dsicuss the symbolic elements from which people create strategies of action." (s. 300) Också här tycker jag att det låter rimligt och användbart just i betoningen på beständigheten och segheten, och också här tycker jag att det liknar ett argument ur en litteratur jag är mer bekant med, nämligen Charles Tillys begrepp om "repertoires of contention". DAL tar faktiskt begreppet från svenske sociologen Ulf Hannerz (1969) som beskrev repertoarer som en uppsättning av "modes of action" och betydelser. Swidler (1986) föreslog metaforen "verktygslåda" för att tydliggöra hur repertoaren funkar. Också Tilly (1986) refereras här, och DAL tar upp Dubets (2009) studie Injustive at Work som jämför franska och amerikanska arbetares attityder till meritokrati och rättvisa; även Lamont (2000) diskuteras här. Hon menar att republikanism, katolicism och en stark vänster-tradition har "informed and sustained this notion of solidarity" i Frankrike, och "this conception of solidarity" leder också till petitioner, demonstrationer osv. Denna idé om repertoarer står i motsats mot idén att olika grupper har varsin kultur. "It suggests instead that different groups, such as the poor or blue-collar workers, do not possess different values from the rest of society, but rather have access to various repertoires from whcih to construct their strategies of action." (s. 301) Så sett har repertoar-begreppet blivit ett viktigt alternativ också till idéer om nationella kulturer eller ideologier. Lamont och Thévenot (2000) använder detta i sin jämförande forskning om Frankrike och USA och hur man rättfärdigar saker (justification) i olika kontexter. De visar att US-amerikaner är mycket mer benägna att använda marknadsargument än vad fransmän är, t ex när fransmän skulle använda medborgerliga, politiska eller moraliska argument.

Det tredje begrepp de introducerar är symboliska gränser (symbolic boundaries). Hur klassificerar vi våra medmänniskor och delar in dem i hierarkier? Kefalaas ("003) studerar ett vitt arbetarklassområde i Chicago och visar hur de boende där drar symboliska gränser för att försvara sin livsstil och plats och ge dem mening och en känsla av stabilitet. Folket i området ser sig som i en prekär situation och är oroliga för att ghetto-relaterade faror ska drabba deras område. Det är viktigt för dem att gräsmattan är i perfekt ordning, liksom huset, för att visa en distinktion gentemot de under dem själva i klasspyramiden.

Det fjärde begreppet är institutioner, ett begrepp som förstås har måna olika betydelser; de startar från Scott (1998) som menar att det finns tre dominanta approacher till institutioner, med varsin uppfattning om hur i. driver beteeende. (1) formella regler och lagar; (2) normer med informella sanktioner, och (3) frames. Hall och Taylor (1996) gör en annan tre-indelning: rational choice, historisk, och sociologisk institutionalism. Tugals (2011) analys av islams betydelse för proletariatet i  turkiska städer följer den sociologiska institutionalismen, säger DAL.

Det femte och sista begreppet är narrativ. som kultursociologer använder för att "examine how actors construct understandings about the social world and themselves". (s. 304) Här tar de exempel från arbetarhistoria: Joyce (1994) och Steinmetz (1992, artikel i SSH); Steinmetz menar att "orking-class formation depends not only on agreements about common goals and strategies but also on the availability of narratives that make class a salient part of individual and collective histories." Desmonds (2007) analys av brandmän och deras självbild och berättelser om sig själva är ett annat exempel.

Till sist diskuterar DAL frågor som kultursociologer kan ställa för vidare studier av arbetarklassen i Europa. De tar upp tre frågor: (1) "how cultural repertoires might help workers navigate the challenges they face in the age of neoöliberalism;" (2) ifall arbetare nu distanserar sig från de stora sociala institutionerna -- familj, religion, föreningar, fasta jobb -- i respons på ökad ojämlikhet och minskningen av bra arbetarjobb, för att istället vända sig till konsumtion, ledighet och the expressive self. (3) medför de strukturella förändringarna också en förskjutning i arbetarklassens identiteter, såsom klassidentitet? För att förstå dessa frågor gäller det att inte bara förstå institutioner och organisationer -- som arbetsmarknadsforskare är vana vid att kolla på -- utan också kulturella repertoarer "that may sustain their sense of self-wworth and ability to respond to new challenges". Det kan t ex vara religiösa repertoarer i vilka man värdesätter moral över socioekonomisk framgång eller kanske stimulerar politiskt engagemang, och "may buttress workers' empowerment". Frames och narratives kan också användas för att förstå varför fackförbund -- såsom studerade av Baccaro i den aktuella volumen -- förändrar sina policies och sina mål. Så har Ancelovici (2010) studerat hur franska fackförbund mötte nya utmaningar på 1970-talet och varför CFDT lyckades mycket bättre än CGT, pga en bredare aktionsrepertoar. Samhällsvetare har argumenterat att när arbete och ekonomiska förhållanden för arbetare försämras så blir dessa mer benägna att "detach themselves from majro social instituions (religion, famiy, associations, and wok) and to experience anomie and isolation" (Wilcox och Marquandt 2010; se också Castels 1995, Les metamorphoses de la question sociale, begrepp "disaffiliation"). Andra identiteter än de associerade med arbetet blir allt viktigare och kultursociologin kan bidra med att förklara här.


Referens

Caitlin Daniel, Eleni Arzoglou och Michèle Lamont (2011), "European Workers: Meaning-Making Beings", i Research in the Sociology of Work vol. 22B Comparing European Workers Part B: Policies and Institutions, s. 287-312.

Tidigare har Lamont också tillsammans med ML Small slagit ett slag för kulturella approacher till studiet av fattigdom, t ex i Annals of the American Academy of Political and Social Science, 2010. Artikeln är här.

Kritiska perspektiv på Brenners marxism

                        arbete under september månad ur Très Riches Heures du Duc de Berry, 

                                          illustrationer av bröderna Limbourg från 1410-talet

 

1976-1977 lanserade Robert Brenner en ny tolkning av övergången från feodalism till kapitalism i Europa, genom en artikel i Past and Present och en artikel i New Left Review. Där gjorde han räfst och rättarting med vad han såg som de existerande teorierna -- smithianska idéer om marknadstillväxt, såväl som demografiska teorier (Postan, Le Roy Ladurie). Istället föreslog han genom en jämförelse mellan Storbritannien och Frankrike en marxistisk teori baserad på klasskonflikt och "property relations". Guy Bois, som deltog i den stora "Brennerdebatt" som resulterade, kallade Brenners marxism "political Marxism" för att betona "the summary and purely ideological manner" genom vilket Brenner enligt Bois stoppade in klasskamp i sin analys.

Där var "political Marxism" alltså snarast ett skällsord, men det har fastnat som beteckning för en skola som följer Brenner i analysen av kapitalismens utveckling, med deltagare som Ellen Meiksins Wood, George C. Comninel, Charles Post, Hannes  Lascher och Benno Teschke. Här ska jag skriva om två kritiska artiklar om "political Marxism", en utifrån och en inifrån skolbildningen.

 Sébastien Riouxs artikel "The Fiction of Economic Coercion" från 2013 kommer utifrån och är en hård attack på hela skolan, i klassisk marxistisk stil. Rioux börjar med att konstatera att det finns 27 miljoner slavarbetare i världen idag, och att detta inte stämmer överens med tendensen inom marxismen att se historisk utveckling i "stadier":

"Although there is a rich and extensive literature in Marxist historiography documenting and theorising the constituent role of direct coercion in capitalist history and development, there has been a general stagist tendency on the part of many streams of Marxism that relies on the notion that as capitalism spreads, so-called extra-economic relations should disappear. The theory of social-property relations, or political Marxism, centred on the works of Robert Brenner and Ellen Meiksins Wood, perhaps best exemplifies this general trend. In contradistinction with pre-capitalist forms of exploitation, it has argued that capitalism is characterised by the separation of the economic and the political, which makes surplus appropriation under this system uniquely driven by economic coercion. According to political Marxism, then, so-called ‘unfree’ labour or ‘extra-economic’ coercion are antithetical to capital’s logic of accumulation and therefore non-capitalist by definition." (s. 94)

Han fortsätter introduktionen med att skissa upp en riktig utskåpning:

"I shall argue, in the first section of this paper, that political Marxism is characterised by the separation between theory and history, which is the outcome of its formal-abstractionist approach to the concept of mode of production. The approach reifies its formal-abstract starting point as the real and concrete point of arrival of social and historical analysis. It thereby substitutes historical analysis with a formalist conception of capitalism that is devoid of any specifically historical content.  I situate the origin of this methodology of forced abstractions in Brenner’s early works on the emergence of capitalism. I then show, in the second section, how the ‘application’ of this method to the history and development of capitalism has tended to yield a structural-determinist and sanitised conception of it, thus reproducing many of the problems that the theory has itself criticised in  the past." (s. 95)

I sektion I fortsätter han förklara varför teorin enligt honom är statisk

"As Brenner put it: ‘different class structures, specifically property relations or surplus-extraction relations, once established, tend to impose rather strict limits and possibilities, indeed, rather specific long-term patterns, on a society’s economic development.’ The categories ‘relations of production’ and ‘forms of exploitation’ are thus conflated and reduced to one and the same thing, as exemplified by George C. Comninel and Hannes Lacher’s call for the substitution of a ‘mode of exploitation’ framework for the concept of mode of production.
One main characteristic of Brenner’s approach, as pointed out by historian Dale W. Tomich, is that it ‘treats each form of production relations as a closed entity, possessing a stable and self-contained internal structure subject to autonomous laws and having a fixed and singular external boundary demarcating it from other such units.’ In this conception, modes of production are rigid structures with their own specific logic, determined – in the first or last instance – by specific forms of exploitation." (s. 97)

Denna kritik låter insiktsfull i mina öron. När jag undervisar på grundkursen i ekonomisk historia så säger jag till studenterna att varje samhälle består av en blandning av olika typer av försörjnings- och produktionsprinciper -- hushållets delande ekonomi såväl som kapitalistisk produktion för marknaden, osv. Som Braudel, Polanyi m fl har hävdat, och som Lars Magnusson skriver i läroboken Sveriges ekonomiska historia (1997): det är "snarare kombinationen av olikartade försörjningssätt som kännetecknar varje samhälle". Varje socioekonomiskt system som koncentriska cirklar "vilka lagras på varandra i varje givet samhälle". Utifrån detta har jag väldigt svårt för stadie-teorin där feodalism vid ett givet ögonblick ersätts av kapitalism, "each form of production relations as a closed entity, possessing a stable and self-contained internal structure". Denna odynamiska syn på produktionssätt ger också problem med att förklara förändring:

"this means that for Brenner the major historical conundrum is to explain the passage from one self-contained mode of production to another without presupposing the latter’s presence in any way, shape or form in the former. Given that the feudal mode of production by its very definition has no dynamic qualities beyond the zero-sum game of accumulation of land and serfs, it could not develop itself into a new form. " (s. 100)

Rioux ser hos Brenner en positivism, en släktskap med "analytisk marxism", och en brist på dialektik och förståelse av historisk förändring. Slaveriet i USA eller i de brittiska kolonierna måste räknas som icke-kapitalistiska eftersom de involverar icke-ekonomiskt tvång mot arbetarna (s. 103-106, 114-115); själv tänker jag på mer enkla grejer som legostadgan/ som fanns kvar till 1920-talet i Sverige, lösdriveristadgor och liknande, och hur forskare som Robert J. Steinfeld visat hur mycket vi överskattar arbetarnas frihet på 1800-talet, en kritik som verkligen träffar Brenner och Meiksins Wood.

Det är inte bara ofritt arbete som politisk marxism har svårt att greppa; skolan har också kritiserats för överlag bristande integration av kön, rasism osv i sina analyser. "Capitalism, Meiksins Wood argues, ‘is uniquely indifferent to the social identities of the people it exploits. . . . On the other hand, capitalism is very flexible in its ability to make use of, as well as to discard, particular social oppressions." (s. 109) Och här hajar jag till över huvud taget mot formuleringen att kapitalismen inte bryr sig om identiteter hos den som den exploaterar; om vi ska tala om vem som exploatera vem så tycker jag snarare att man borde tala om kapitalisten, alltså en aktör: skillnaden mellan hur jag och Meiksins Wood skulle formulera det är väl också indikativt för den refiering av begrepp som Rioux menar att PM håller på med. (jfr. s. 113)

Riouxs artikel är skriven som en del av ett symposium om SOAS-professorn Jairus Banajis bok Theory as History (2010), och Rioux hyllar verkligen Banaji och lyfter fram dennes approach som en mycket bättre marxism, mer dialektisk, inte så ensidigt fokuserad på arbetskontrollfrågan, utan med ett begrepp om kapitalismens utveckling som inte bara handlar om den engelska landsbygden utan att

"Marx entertained no doubt that the ‘so-called primitive accumulation’ of capital was not reducible to the English countryside, and that the latter was only one of many ‘different moments’ linking colonial and imperial European countries to the Americas, Africa and the Far East. Banaji’s argument for a Marxist theory of commercial capitalism that puts in dialectical tension both production and circulation is, I believe, much closer to Marx’s own method and writings and insistence on the fact that extra-economic coercion could be, and indeed was and continues to be, productive of surplus-value under capitalism." (s. 118)

Med detta perspektiv finns det utrymme för ofritt arbete i begreppet om kapitalism, och olika maktrelationer, som när Marx i Kapitalet kallar arbetaren som säljer sin frus och sina barns arbetskraft för en "slave-dealer" (cit 119). Det juridiska systemet kan då också ses i relation till det ekonomiska.


Tidigare i år publicerade Samuel Knafo och Benno Teschke, IR-forskare från universitetet i Sussex, änu en uppgörelse med PM, fast inifrån traditionen; Knafo och Teschke arrangerar i Sussex "the Sussex PM Research Group". Utifrån detta blir jag lite paff över hur kritisk deras artikel är mot PM. De börjar artikeln med att säga att marxismen har två olika linjer. Den ena "rests on a strong exposition and critique of the logic of capitalism, grounded in a systematic analysis of the laws of motion of capitalism as a system." Det är alltså en slags strukturalism. Den andra linjen är "a strong historicist perspective grounded in a conception of social relations that emphasises the centrality of power and social conflict to the analysis of history." I sin artikel analyserar de motsättningen mellan dessa två tendenser i Brenners PM. De gör en mycket intressant sammantagen analys av den "första Brennerdebatten", den utifrån 1976-1977 års artiklar om övergången från feodalism till kapitalism, och "den andra Brennerdebatten", den om de industrialiserade ekonomiernas kris och stagnation (?) sedan 1970-talet med startpunkt i Brenners bok The Economics of Global Turbulence från 1998. Genom detta blir deras artikel en mycket fin idéhistoria om Brenners idéutveckling. Det här är ett bra ställe att börja, när de diskuterar hur Brenner 1976-77 i deras mening i sin vilja att förklara den engelska utvecklingen drivs till att stilisera allt för mycket och generalisera alltför starkt, vilket driver teoribildningen in på en ödesdiger väg:

"In the process of fleshing out this argument to establish conceptually what was distinctive about capitalism from what had existed previously, Brenner came to stylise his account in conceptual terms. The demand for theorisation led him gradually to reify capitalism in his attempt to specify propositions that were valid beyond this specific context of the transition. As a result, some Political Marxists reverted back to a problematic structuralism. We argue specifically that Robert Brenner’s concept of ‘rules of reproduction’, which was deployed originally in the First Brenner Debate to dispel the prevailing idea that feudalism contained an innate tendency towards capitalism, suffered from an in-built structural framing that became more pronounced and visible in the Second Brenner Debate. This relapse into structuralism meant that capitalism itself became increasingly reified, especially in the later works of Political Marxism’s early proponents and in some of their contemporary followers, [fotnot till Post och Chibber] leading to a fetishised conception of capitalism that left little room for earlier concerns with historicism and method. " (s. 2-3)
Det ironiska, menar K och T, är att Brenners kritik från 1976-77 ursprungligen riktades bland annat mot en, som Brenner tyckte, alltför strukturalistisk marxism, som Guy Bois när han fördömde Brenners approach som "politisk". (s. 4-6) Brenner jämförde Västeuropa och Östeuropa och visade att samma bakomliggande press mot marknadisering faktiskt ledde till två helt olika utfall: kapitalism och fria lönearbetare i England, men förstärkt träldom i Östeuropa. Alltså ett slags öppen historisk analys med utrymme för agens. Men, ironiskt nog: " The result was a gradual reification of capitalism as Brenner inflated key insights of his account of the transition to capitalism in England (a historically specific process) into an abstract and generic model of capitalism. What started as a concern with history thus became an obstacle to further historicisation." (s. 7). Och detta framstår för mig som en väldigt viktig poäng: PM verkar helt enkelt fokusera orimligt mycket på England, och inte tillräckligt mycket på att förstå resten av världen, dvs dess majoritet. (Jfr citatet från Riouxs s. 118 ovan.) Brenner blir i sin teoretiska argumentation deduktiv och hamnar i analytisk marxism, menar Knafo och Teschke. Ad hoc-element införs för att förklara varför andra länder inte följer den "normala vägen", alltså Englands. (s. 9)

Den andra Brennerdebatten visar än mer hur strukturalistisk Brenners teori om kapitalismen blivit. Medan han 1976-77 jämförde hur samma bakomliggande faktorer i olika regioner -- England, Frankrike, Östeuropa -- kunde leda till olika utfall beroende på medierande variabler, så arbetar han 1998 istället med att visa att till synes olika ekonomier -- USA, Tyskland, Japan -- alla lider av samma sjuka, överackumulationen, och att man inte kan göra något åt det. (s. 10-11) Agensen försvinner. Analysen blir ekonomistisk genom att inte kunna ta in kontextuella faktorer, vilket gör att politiken försvinner (s. 14).

Vi är inte de första som kritiserar Brenner, konstaterar K och T:

"We are not, of course, the first to criticise Brenner for his rationalism, his overly structural perspective, [ref Rioux 2013] but much of the literature has emphasised that the problem stems from too much of a specific perspective on the making of capitalism which illustrates the Eurocentric and reified conception of Brenner. [ref Banaji, Heller, Anievas och Bisancioglu] Some have criticised his narrow focus on free labour [ref Rioux] and on transformations in Britain, [ref Blaut 1994] pointing out that we should not confine our concepts to specific features that travel poorly through history. By contrast we argue that Political Marxism needs to radicalise its reliance on historical specificity and agency as a systematic practice of theorisation. " (s. 16)
Begreppet radikal historism, som de förespråkar, framstår för mig som bra luddigt, men de utvecklar:

"Why radical historicism? We speak of historicism because our main concern is to use history itself as a framing device. The aim is to turn historicisation into a practice that generates theoretical insights about capitalism, rather than a simple recourse for illustrating them. We qualify this as a radical form of historicism because we place the focus on rigour, or more specifically a form of self-discipline that comes from methodological commitments, which force  us out of our comfort zone. This can only work if we adopt a methodology that systematically prioritises history over abstract and deductive studies of
capitalism. As we will argue, our agency-centred notion constitutes more than the banal Giddensian idea that people are shaped and draw upon their structural context, that they are conditioned by structures and yet also contribute to transforming them." (s. 16-17)

De trampar i ett välbekant landskap: ur Marx berömda dictum att "people make their own history, even if not under the conditions of their own making", vill de betona det första ledet. Vilket låter bra, men lite som att de tagit en väldigt lång omväg -- förvisso med en intressant kritik av Brenner -- för att komma fram till något ganska basic?


Referenser

Sébastien Rioux, "The Fiction of Economic Coercion: Political Marxism and the Separation of Theory
and History", Historical Materialism nr 4 2013.

Samuel Knafo och Benno Teschke, "Political Marxism and the Rules of Reproduction of Capitalism: A Historicist Critique", Historical Materialism, s. 1-30.