"As Durkheim and many other suggest, shared taken-for-granted cultural representations are a necessary and significant dimension of social relations and are crucial to all aspects of social life. They are essential to sociological explanations."
Daniel, Arzoglou och Lamont (2011)
Hur kan samtida utvecklingar i kultursociologi "enrich and extend" amerikansk forskning i arbetssociologi? Det frågar Caitlin Daniel, Eleni Arzoglou och Michèle Lamont i en artikel från 2011. Artikeln är den avslutande texten i en samlingsvolym av arbetsforskning som är rotad i amerikansk arbetssociologi och arbetsmarknadsforskning (industrial relations), som Daniel, Arzoglou och Lamont menar särskilt baseras på organisationssociologi, politisk ekonomi, neo-marxism och labor studies. Gentemot detta vill D, A och L slå ett slag för kultursociologiska insikter, liknande som Nina Bandelj gjorde i den föregående volymen i serien, fast då för ekonomisk sociologi, och "such neglected activities as care work, work in the informal economy, and prison work".
Kultursociologiska aspekter på arbete är inte helt unikt. Biernacki (1995) visade i The Fabrication of Labor att "kultur" (oklart vad det är) hade en egen effekt på fabrikspraktiker, genom en jämförande studie av fabriker i Tyskland och England. Reddy (1984) studerade marknadskultur i Frankrike efter 1789. Willis (1977) visade i Learning to Labor hur ungdomar ur arbetarklassen skolas in till sina yrken. Boltanski (1987) visade i The Making of a Class: Cadres in French Society hur representation av chefer bidrog till att skapa och konsolidera chefen (cadres/managers) som en socio-professionell kategori.
Nyligen har sociologer "returned to studying work culture", brett definierat som "sets of values, beliefs, norms and sentiments about work and the symbols and rituals that express them" (cit 289). Hodson (2001) analyserar i Dignity at Work konflikter över kontrollen av arbetet, inkludering och exkludering, mål och belöningar, och shop-floor cultures. Fantasia (1989) går i Cultures of Solidarity tillbaka till frågan om klassmedvetande i nutida USA genom att betona "how meaning-making results from collective action". Desmond (2007) studerar hur brandmän övertygar sig själva om att deras farliga arbete är värt det.
Men trots dessa öppningar, "cultural questions remain somewhat peripheral of the sociology of work in the United States" (s. 290), som i någon grad behåller sitt traditonella fokus på ekonomiska och arbetsplats-relaterade utfall som lön, inkomstojämlikhet, fackens nedgång, arbetsflexibilitet, globalisering av konkurrens mellan abretare, förändringar i kollektivavtalsförhandlingar, och välfärdsstatspolicies. Forskare som Erik Olin Wright, Wolfgang Streeck och Joel Rogers har satt teoretiska agendor och inte alls intresserat sig för kultursociologi, som kanske snarare förväxlas med humanistiska cultural studies med sina vaga begrepp, överteoretiska tillvägagångssätt och osystematiska arbete med empiri (! rejäl sågning i förbifarten där).
Efter sin avsiktsförklaring börjar DAL med att förklara vad det kulturella perspektivet är. "Cultura lsociology examines the symbolic aspects of social life." (s. 291) Narrativ, världsåskådningar, identiteter utvecklas, förändras och upprätthålls. Så sett är cultural sociology något annat än sociology of culture som handlar om produktion, distribution, konsumtion osv. av kulturella produkter. Det finns ett intresse för det subjektiva i kultursociologin:
"Like many critics of rational choice approaches (including those who study work), cultural sociologists ocntened that eveyr human action involces meaning ,as agents interpret and evaluate their environmnt and actions through distinct filters. These meanings enable and constrain action, together with other types of determinants, be they spatial, social structural, or temporal (Sewell, 2005)." (s. 291-292)
Tidigare begreppsligggöranden av förhållandet mellan kultur och agerande vilade på den Parsonska idén att kulturella värderingar ger handlingar konsistenta med värderingarna, vilket liknar länken som socialpsykologin gör. Nutida kultursociologi gör komplexare modeller av kopplingen värderingar--handlingar. Jag tycker att formuleringen om hur kulturella betydelseladdningar "enable and constrain action" är väldigt intressant, och DAL utvecklar också detta vidare:
"Swidler (1986) sees culture as the supply of 'symbols, stories, rituals, and world-views' that people draw on to create 'strategies of action'. In a Durkheimian mode, Sewell (1992) argues that cultural schemas can 'harden' to the point that they become well-established, diffused 'structures' that constrain and enable action. Thus, cultural sociologists emphasize how actors draw on available meanings and create meaning, such as evaluations, interpretations, and understandings of their life-world." (s. 292)
Detta förhållningsätt står i motsats till ett marxistiskt synsätt där kultur bara reflekterar materiell verklighet. (Vilket känns lite som en halmgubbe, finns det verkligen sociologer som tänker så?)
Kultursociologi, i alla fall, är enligt DAL Särskilt användbart för att undersöka sociala fenomen som handlar om skapande och tolkning av betydelser (meaning), såsom identitet, exkluderingsprocesser, beslutsfattande, organisationers procedurer, mönster i det dagliga livet, hur folk anpassar sig till strukturella begränsningar, och responsr på plötsliga flröndringar. Så hjälper kultursociologi särskilt med tre saker (1) "reveal the meanings that operate in a situation", (2) help us understand (verstehen) thow these meanings contribute to social processes", och (3) explain why situations lead to an observed outcome". Den låter kultur vara explanandum (ett utfall som ska förklaras) eller en explanans (en förklarande variabel).
Efter de allmänna presentationerna går DAL vidare med att diskutera hur kultur behandlas eller inte behandlas i de två volymerna om europeiska arbetarstudier. Berkeley-sociologen Cihan Tugal, som jag läst i en väldigt intressant bok om gramscianska perspektiv på politik och partier, har ett papper om proletariatetet i turkiska storstäder och hur de inordnats i AKP:s islamistisk-kapitalistiska projekt. Det lägre proletariatet uppvisar inte den "fatalism of despair" som utmärker liknande grupper, utan övertygas genom ett slags islamsk framgångsteologi till att tro på kapitalismen.
Tre mindre intressanta papper använder surveydata från olika länder och använder "nationell kultur" som ett slags catch-all för att förklara skillnader i attityder. DAL menar att dessa författare kan utveckla sitt arbetande kulturbegrepp och göra det mer sofistikerat: "we propose that scholars expand this approach by tapping a fuller range of cross-national cultural explanations. For example, they might link work values to outcomes such as excluson, examinet he centrality of work to a person's self-concept, analyze how people draw on wider narratives of the market and the state to understand their risk of job loss, and examine if cross-national differences in the meaning of flexible work explain cross-national variation in perceived job insecurity, as Fullerton and colleagues suggest." (s. 294-5) Surveyapproachen för med sig -- eller kombineras i alla fall lätt med -- en strukturalistisk approach, och DAL anmärker att det vore gynnsamt med en mera induktiv approach och intervjuer.
En annn uppsättning författare i de två volymerna använder teorier om kultur för att förklara statistiska korrelationer. Wallace och Lowe använder Ingelharts tes om postmateriella värderingar för att förklara nationella skillnader i arbetsattityder mellan post-socialistiska och kapitalistiska länder.
De flesta författarna i de två volymerna använder i te kultur alls. "This fact stems from the kind of questions they ask and from their choice of method and evidence." Detta gäller Lucio Baccaros artikel om ifall fackföreningar och kollektivavtal fortfarande är omfördelande, och Becher och Pontussons artikel om ifall facken organiserar låg- mellan eller höginkomsttagare och vad det har för betydelse för fördelningspolitiken. Destro och Brady undersöker ifall generösare välfärdspolicies sänker ogifta mammors benägenhet att ha ett lönearbete. Här pekar DAL på att vidare forskning kunde ta upp kultursociologiska aspekter: "the meaning associated with unions and their redistributive role, how people make sne of income inequality -- including inequality betwen unionized and non-unionzed workers -- and whether they believe the welfare state has perverse effects." (s. 297)
Värderingar är centrala, men funkar inte så enkelt som Parsons sa. Mellan värderingar och beteenden ligger "lenses through which actors interperet action, known as frames", ett begrepp utvecklat av Schutz (1982), Berger och Luckmann (1966) och Goffman (1963, 1974) m fl. "Frames are lenses through which we observe and interpret social life, which forground or highlight cetrtain issues and hide others." (s. 299-300) Att studera frames hjälper oss förstå varför olika människor reagerar olika på samma stimuli. Det hjälper oss också förstå sambandet mellan kultur och agerande. Frames orsakar inte ett visst handlande, men "constrain the behaviors that actors conceive of, thereby making certain actions more or less possible and likely." Ett fascinerande exempel som de tar upp är David Croteaus (1995, Politics and the Class Divide) studie av vit amerikansk arbetarklass och medelklass som visar att arbetarna
"frame the political system as irremediably corrupt and distant from common people's lives. This view constrains their behavior, making them less apt to become involved in social movements,. In contast, middle class activists see the political system as broken but fixable..." (s. 300)Jag får för mig att frame-begreppet är väldigt användbart. På ett plan är det ju en självklarhet att vad folk tänker och tycker, påverkar hur de agerar. Men vad som intresserar mig här är själva stelheten eller segheten i frames, att de finns hos och mellan individer och reproduceras över tid, och inskolar nya individer och påverkar hur de agerar och kan agera. Inte helt olikt, men på lite omvänt sätt -- begränsande snarare än möjliggörande -- Stedman Jones analys av hur förekomsten av en radikal ideologi i England från 1790-talet och framåt möjliggjorde för nya generationer och aktörer att aktivera den radikala repertoaren och använda den för sina politiska och sociala syften. Eller Gary Kulik och andra historikers forskning om country thought i USA.
Nästa begrepp, efter frames, är repertoires: "Cultural sociologists use cultural repertoires as an umbrella concept to dsicuss the symbolic elements from which people create strategies of action." (s. 300) Också här tycker jag att det låter rimligt och användbart just i betoningen på beständigheten och segheten, och också här tycker jag att det liknar ett argument ur en litteratur jag är mer bekant med, nämligen Charles Tillys begrepp om "repertoires of contention". DAL tar faktiskt begreppet från svenske sociologen Ulf Hannerz (1969) som beskrev repertoarer som en uppsättning av "modes of action" och betydelser. Swidler (1986) föreslog metaforen "verktygslåda" för att tydliggöra hur repertoaren funkar. Också Tilly (1986) refereras här, och DAL tar upp Dubets (2009) studie Injustive at Work som jämför franska och amerikanska arbetares attityder till meritokrati och rättvisa; även Lamont (2000) diskuteras här. Hon menar att republikanism, katolicism och en stark vänster-tradition har "informed and sustained this notion of solidarity" i Frankrike, och "this conception of solidarity" leder också till petitioner, demonstrationer osv. Denna idé om repertoarer står i motsats mot idén att olika grupper har varsin kultur. "It suggests instead that different groups, such as the poor or blue-collar workers, do not possess different values from the rest of society, but rather have access to various repertoires from whcih to construct their strategies of action." (s. 301) Så sett har repertoar-begreppet blivit ett viktigt alternativ också till idéer om nationella kulturer eller ideologier. Lamont och Thévenot (2000) använder detta i sin jämförande forskning om Frankrike och USA och hur man rättfärdigar saker (justification) i olika kontexter. De visar att US-amerikaner är mycket mer benägna att använda marknadsargument än vad fransmän är, t ex när fransmän skulle använda medborgerliga, politiska eller moraliska argument.
Det tredje begrepp de introducerar är symboliska gränser (symbolic boundaries). Hur klassificerar vi våra medmänniskor och delar in dem i hierarkier? Kefalaas ("003) studerar ett vitt arbetarklassområde i Chicago och visar hur de boende där drar symboliska gränser för att försvara sin livsstil och plats och ge dem mening och en känsla av stabilitet. Folket i området ser sig som i en prekär situation och är oroliga för att ghetto-relaterade faror ska drabba deras område. Det är viktigt för dem att gräsmattan är i perfekt ordning, liksom huset, för att visa en distinktion gentemot de under dem själva i klasspyramiden.
Det fjärde begreppet är institutioner, ett begrepp som förstås har måna olika betydelser; de startar från Scott (1998) som menar att det finns tre dominanta approacher till institutioner, med varsin uppfattning om hur i. driver beteeende. (1) formella regler och lagar; (2) normer med informella sanktioner, och (3) frames. Hall och Taylor (1996) gör en annan tre-indelning: rational choice, historisk, och sociologisk institutionalism. Tugals (2011) analys av islams betydelse för proletariatet i turkiska städer följer den sociologiska institutionalismen, säger DAL.
Det femte och sista begreppet är narrativ. som kultursociologer använder för att "examine how actors construct understandings about the social world and themselves". (s. 304) Här tar de exempel från arbetarhistoria: Joyce (1994) och Steinmetz (1992, artikel i SSH); Steinmetz menar att "orking-class formation depends not only on agreements about common goals and strategies but also on the availability of narratives that make class a salient part of individual and collective histories." Desmonds (2007) analys av brandmän och deras självbild och berättelser om sig själva är ett annat exempel.
Till sist diskuterar DAL frågor som kultursociologer kan ställa för vidare studier av arbetarklassen i Europa. De tar upp tre frågor: (1) "how cultural repertoires might help workers navigate the challenges they face in the age of neoöliberalism;" (2) ifall arbetare nu distanserar sig från de stora sociala institutionerna -- familj, religion, föreningar, fasta jobb -- i respons på ökad ojämlikhet och minskningen av bra arbetarjobb, för att istället vända sig till konsumtion, ledighet och the expressive self. (3) medför de strukturella förändringarna också en förskjutning i arbetarklassens identiteter, såsom klassidentitet? För att förstå dessa frågor gäller det att inte bara förstå institutioner och organisationer -- som arbetsmarknadsforskare är vana vid att kolla på -- utan också kulturella repertoarer "that may sustain their sense of self-wworth and ability to respond to new challenges". Det kan t ex vara religiösa repertoarer i vilka man värdesätter moral över socioekonomisk framgång eller kanske stimulerar politiskt engagemang, och "may buttress workers' empowerment". Frames och narratives kan också användas för att förstå varför fackförbund -- såsom studerade av Baccaro i den aktuella volumen -- förändrar sina policies och sina mål. Så har Ancelovici (2010) studerat hur franska fackförbund mötte nya utmaningar på 1970-talet och varför CFDT lyckades mycket bättre än CGT, pga en bredare aktionsrepertoar. Samhällsvetare har argumenterat att när arbete och ekonomiska förhållanden för arbetare försämras så blir dessa mer benägna att "detach themselves from majro social instituions (religion, famiy, associations, and wok) and to experience anomie and isolation" (Wilcox och Marquandt 2010; se också Castels 1995, Les metamorphoses de la question sociale, begrepp "disaffiliation"). Andra identiteter än de associerade med arbetet blir allt viktigare och kultursociologin kan bidra med att förklara här.
Referens
Caitlin Daniel, Eleni Arzoglou och Michèle Lamont (2011), "European Workers: Meaning-Making Beings", i Research in the Sociology of Work vol. 22B Comparing European Workers Part B: Policies and Institutions, s. 287-312.
Tidigare har Lamont också tillsammans med ML Small slagit ett slag för kulturella approacher till studiet av fattigdom, t ex i Annals of the American Academy of Political and Social Science, 2010. Artikeln är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar