Streecks krisanalys

 

Den Köpenhamnsbaserade statsvetaren Tim Holst Celik säger det effektivt: "The 2008 crisis has sparked a comeback for the big questions within mainstream social science." Celiks artikel handlar om den tyske ekonomisk-sociologen Wolfgang Streecks intellektuella utveckling under 2010-talet, med fokus på hans bok Gekaufte Zeit från 2013, och i detta blogginlägg ska jag gå igenom ett par kommentarer om en gemensam utveckling i samhällsvetenskapen under 10-talet där Streecks radikaliserade kapitalismkritik står bredvid Thomas Pikettys. Statsvetaren Miriam Ronzoni börjar en översiktsartikel från 2018 lika effektivt, och lika finanskris-centrerat:

"The continuing ramifications of the financial crisis of 2007–2008 have forced social scientists to raise fundamental questions about the relationship between capitalism, democracy and inequality. In particular, Thomas Piketty’s Capital and Wolfgang Streeck’s Buying Time focus on, respectively, the economic and the political contradictions of capitalistic societies. Piketty argues that capitalism naturally tends towards the exacerbation of rent-based wealth inequality, whereas Streeck suggests that capitalism and democracy are ultimately incompatible. A striking feature of these two contributions is that their authors are social democrats, not Marxists or radical anti-capitalist thinkers. In this review article, I illustrate how the combination of social democratic convictions and the acknowledgment that capitalism cannot be tamed generates interesting tensions between the diagnosis offered by the two monographs and the solutions that are proposed." (s. 118)

Streecks bok kom på tyska 2013, och översattes till engelska 2014 som Buying Time – The Delayed Crisis of Democratic Capitalism; Pikettys bok kom på franska 2013, och översattes till engelska 2014 som Capital in the Twenty-First Century. Sammanfallandet i tid är slående och intressant, antagligen talande för vår tid.

Men jag börjar med Celik som helt fokuserar på Streeck. Celik, statsvetare med inriktning på politisk teori, ser Streecks bok som en återgång till 1970-talets kristeori; rubriken på hans artikel är "From Frankfurt to Cologne", som betecknar spänningen i Streecks bok mellan den empiriska ekonomiska sociologi han bedrivit i Köln sedan 1990-talet, och Frankfurtskolans mer teoretiska tradition. 70-talets kristeori syftar på "a forgotten strand of critical/neo-Marxist theory of the 1970s that emphasized the capitalist state’s tension-filled and crisis-inducing twin functions of legitimation and accumulation (O’Connor, 1973; Habermas, 1975; Offe, 1984)." (s. 106) Och så här beskriver Celik Streecks egen krisanalys:

"As in Streeck’s influential New Left Review article of 2011, Buying Time (2014) presents a particular causal sequence involving three crises (or near crises) of democratic capitalism since the end of the postwar settlement, accompanied by three monetary remedies or ‘stopgaps’ intended to ‘buy time’ by smoothening the underlying tensions causing the crises without ever canceling them permanently. The first stage of the crisis sequence appears in the late 1960s where – amidst lowered growth rates and a rising degree of strikes, union militancy and antagonistic distributive demands, etc. – inflation served to pacify conflicts (see also Streeck, 2011: 10–12). In the second stage, a cross-country rise in public debt appears as a way of temporarily remedying the effects on public finances stemming from the turn to disinflation and monetary discipline. Again, ‘time was bought’ (Streeck, 2014a: 40) through superficial monetary remedies. In the third stage, from the 1990s and throughout the 2000s, we see budget consolidation practices appearing through de regulation, privatization, financialization and, importantly, the promotion of private debt (Streeck’s third stopgap) – what Crouch (2009) has termed ‘privatized Keynesianism’." (s. 107)

Enligt Streeck så springer raden av kriser ur en grundläggande motsättning mellan två ‘competing principles of distribution’, nämligen ‘market justice’ and ‘social justice’. Celik är beundrande om boken, men för en (intressant) kritik på två punkter, varav just denna dikotomi är en av två, medan den första kritiska punkten är hur Streeck förstår staten och nyliberalismen. Detta är abstrakta, samhällsteoretiska frågor, och Celik påpekar också att Streeck själv erkänner i sin bok, som har sitt ursprung i en föreläsningsserie, att boken ‘[travels] light in terms of theory’.

Kritikpunkt ett: nyliberalismen och staten. Här menar Celik att Streeck allt för mycket faller tillbaka på en identifikation av Hayek med nyliberalism och en förståelse av den nyliberala staten som "largely rolled-back, hollowed-out or reactive." (s. 109) Gentemot detta så hävdar Celik med ett stort batteri av referenser -- Peck, Vogel, Cerny, med flera -- att nyliberalismen inte alls är en urholkning av staten utan bygger på en egen typ av stark stat.

Jag är inte superintresserad av just den diskussionen, som kanske mer tillhör statsvetarna, utan mer intresserad av Celiks andra kritikpunkt, som handlar om vad för samhälleliga motsättningar som egentligen leder till den demokratiska kapitalismens kriser. Streeck jobbar som sagt med en dualism mellan politik och marknad, och Celik visar, nog övertygande, att Streecks förståelse -- i just denna bok -- av politiken är överförenklad: "Buying Time seems to unproblematically associate democracy with politics – an identification that also finds expression in its often used notion of ‘democratic politics’." (s. 110) Med en sådan fast och fix konceptualisering av politiken, så blir det så klart lättare att jobba med en fast dualism mellan politik och marknad. Celik menar att Streeck därför missar en avgörande omvandling av den demokratiska politiken från efterkrigstiden till idag, från "masspartiernas tid" som mobiliserade fattigare samhällsgrupper och gav dem politisk röst, till en samtida politisk scen dominerad av vad Katz och Mair kallar "kartellpartier" och "catch-all-partier", mindre ideologiska, mindre politiserande, och mindre intresserade av omfördelning. Utifrån detta ställer Celik den kritisk-retoriska frågan:

"As the two symptomatic cases of China and Singapore illustrate, it seems that contemporary (Western or non-Western) ‘competition states’ (Cerny, 1997) prefer technocracy over (egalitarian, socially progressive) participatory democracy. We may then ask: to what extent is Buying Time actually responding to some of the observed effects of the historically varying logics of (capitalist) state-crafting rather than, as the book argues, a principled tension between democracy and capitalism?" (s. 111)

Celik kryddar ju på bra här -- man får väl ändå säga att det är rätt stor skillnad på Kina eller Singapore och det Europa som Streeck sysslar med -- men han gör i detta också en poäng att peka på de europeiska väljarkårernas omvandling -- mindre intresse för omfördelning, inte minst -- och att detta har konsekvenser för Streecks analys. (s. 112) Här vill Celik också ha in mer av Frankfurtskolans analys av konsumtionssamhällets politiska psykologi och hur detta påverkat den politiska ekonomin (s. 116); i sina slutsatser betonar han också att Streecks analys "remains too close to Cologne and too far away from Frankfurt." (s. 117)

Det är också intressant hur Celik problematiserar själva politik--marknad-dikotomin som Streeck använder och mot dennas ställer en konkurrerande dikotomi från 1970-talets kristeori, med begreppen "legitimering" och "ackumulation". Celik:

"the ‘legitimation’ and ‘accumulation’ function categories already developed by these scholars – rather than the more popular pair of (liberal) democracy and capitalism (or liberalism), which in the 1970s/early 1980s was preferred by e.g. Wolfe (1977) and Bowles and Gintis (1982), and now Streeck – are better able to travel across time and space and allow us to see the capitalist private-property economy as merely one mode of state accumulation, and to see representative democracy as merely one historically contingent mode of ‘electoral’ legitimacy (Beetham, 1991: 150). Contrary to Streeck’s democracy versus capitalism setup, which due to its particular conception of neoliberalism tends to a priori equate democracy with the principles of ‘social justice’, the ‘legitimation-accumulation tension’ vocabulary thus principally allows for the possibility of different types or sources of state/government legitimation: democratic (‘input’), ideological/nationalist, bureaucratic/legal, performance-based (‘output’), etc. With a bit of theoretical tweaking, this conception of the twin functions of the state – legitimation and accumulation – also allows us, at least in principle, to better understand the Chinese mode of ‘authoritarian capitalism’. ..." (s. 113)

Specifikt så menar Celik att denna alternativa dikotomi är bättre ägnad åt att analysera en av de tre kriser som Streeck identifierar, nämligen den växande privata skuldbördan. Celik ser denna expansiva skuldpolitik som ett sätt för politiker att arbeta med output-legitimitet, alltså att vinna politisk legitimitet och popularitet genom att låta folk få vad de vill ha, snarare än input-legitimitet, som kommer ur själva den politiska och legitimerande processen. (s. 114) Också 1970-talets kris, inflationskrisen, omtolkar Celik utifrån sin föredragna kristeori:

"According to Streeck, it was not the masses whose unsustainable expectations had exploded but actually the ‘revolt of capital’ (2014a: 3), which, ‘in the shape of its organizations, its organizers and its owners’ (2014a: 16), broke the postwar social contract. Indeed, as has also been indicated, the ‘Frankfurt crisis theories of the 1970s’ did in fact underestimate the political-economic power of the accumulation leg and overestimate the socio-cultural and socio-political saliency of democratic and social demands/claims (the legitimation leg).
However, the exclusive causal weight on the ‘revolt of capital’ (construed as an agent) stands in need of more explanation when confronted with the argument that, as Buying Time’s own data also seems to show, a main sociological condition of possibility for
neoliberal democracy has been the gradual normative reconfiguration of the social ethic of the citizenry. Arguably, we can make such an argument without falling into the well-known trap of putting the (moral) blame on the electorate. Secondly, it is, once again, the case that Streeck’s productive empirical findings of a general financialization of capitalism/society sits less well with the core tenets of his analytical democracy versus capitalism framework. In the end, the reader is unsure whether Buying Time argues that the input-oriented legitimation requirements linked to democratic politics either (1) still exist (and are based on social justice) or (2) have disappeared (and are now based on market justice). Either way, as we have argued, the relative unimportance of a certain mode or institutional form of legitimation (based on e.g. ‘inputs’, social claims, etc.) should not be taken to imply the unimportance of legitimation as such.
In a nutshell, Buying Time’s productive diagnosis of the post-1970s period is analytically tension-filled: while its empirically-driven examinations tend to implicitly emphasize the normative replacement of social justice for market justice, its analytical framework explicitly sets up ‘democratic politics’ as a socially progressive counterforce to capitalism." (s. 115-116)

Celiks artikel fokuserade helt på Streeck; Miriam Ronzoni samläser däremot Streeck och Piketty. Hon gör en fin poäng i att kontextualisera de båda som "reluctant radicals": både Streeck och Piketty har på 2010-talet kommit ut som rungande kapitalismkritiker, med en mer eller mindre radikal systemkritik som ibland låter anmärkningsvärt heterodox, kanske till och med gammeldags, men Ronzoni påpekar att de båda är socialdemokrater av tämligen konventionell akademisk bakgrund: Piketty med hans examina från MIT och LSE och tidigare historia av matematisk, teknisk nationalekonomi; Streeck med som ekonomiska sociologi och sin roll som rådgivare åt den tämligen liberale socialdemokraten Gerhard Schröder i det sena 1990-talet. (s. 119)

Hon sammanfattar Pikettys Capital och Streecks Buying Time, och drar tydligt parallellen: "In many ways, Buying Time (Streeck, 2014) tells us the political side of the economic story told in Capital." (s. 121) Om Piketty berättar en historia om den skiftande relationen mellan ekonomisk tillväxt och avkastningen på kapital, och hur det var Depressionen och världskrigen som sänkte kapitalavkastningen, och efterkrigstidens tillväxt som till slut innebar r < g, så berättar Streeck om den socialdemokratiska ordningens slut på 1970-talet som ett resultat av en legitimeringskris -- men inte den massornas legitimeringskris som en 70-talsteoretiker som James O'Connor förväntade sig, utan en kapiatlets revolt mot efterkrigstidens ordning. Ronzonis sammanfattning, med insprängda citat från Streeck: "From the 1970s onwards capital started to ‘go on strike’ against the ‘conditions which capitalism had had to accept after 1945 in order to remain politically acceptable in a rivalry of economic systems’. It was capital, not labour, which started to perceive the mixed economy of late capitalism as illegitimate – and to resist it." (s. 121) Ronzoni menar att Streecks bok är svårläst, åtminstone för en anglo-amerikansk läsare, men menar att två delar av hans analys av 1970-talets kris är särskilt tänkvärda. För det första, nyliberalismens kritik av skatter. För det andra, hur Streeck plockar upp Michal Kaleckis (1943) argument om att kapitalägare kommer vägra investera om arbetslösheten blir för låg, och arbetarnas förhandlingsposition för stark. Denna kaleckianska analys relaterar Ronzoni, intressant nog, till Pikettys analys av tillväxten i dagens ekonomi, och hans pessimism om västvärldens tillväxt-kapacitet i den nära framtiden.

Ronzoni refererar Streecks analys av en sekvens av kriser sedan 1970-talet, men eftersom jag åberopat Celiks sammanfattning av denna analys ovan så skippar jag det här. [1] Mer intressant är hennes analys av Piketty och Streecks överlappande normativa pågående engagemang i dessa böcker. Hon sammanfattar denna normativa hållning i tre punkter. Ett, "both books are motivated by a strong conviction that the European social model was a highly desirable but, at closer inspection, extremely fragile, and ultimately unstable, equilibrium." (s. 122) Två, de ser -- i motsats till en vanlig attityd där man ser USA:s ekonomisk-politiska problem som större än Europas -- Europa som ett mer intressant fall än USA, eftersom den demokratiska kapitalismens motsättningar framkommer tydligare i Europa. Tre, "they struggle to reconcile their nostalgic sympathy for postwar mixed economies with the increasingly acute awareness that Marxists were probably partly right in denouncing social democracy as a self-deception, as an illusion that capital could be tamed." (s. 123) Punkt tre är helt central för Ronzoni, och egentligen hennes artikels hela argument: att Piketty och Streeck båda är nostalgiska för efterkrigstidens socialdemokratiska ordning, men båda egentligen klargör tydligt hur det ändå är väldigt begripligt att denna ordning föll.

Ronzoni är forskare i politisk filosofi och menar att Piketty och Streeck är ense "in a sense, much in the same way as most liberal egalitarian political theorists – that the European social model which characterised the three decades after WWII was arguably the best possible reconciliation of freedom, equality and efficiency that complex societies have ever managed to achieve." (s. 123) Hon ser Piketty och Streeck som "motvilliga radikaler": de är socialdemokrater, vilket inte är radikalt, men deras analys säger i princip att efterkrigstidens socialdemokrati idag är omöjlig, och att något nytt och radikalare behövs. Hon skåpar ut Pikettys teknokratiska dragning i slutet av Capital till att säga att en global progressiv skatt på kapital kommer lösa problemen:

"It suggests that, once we have identified a problem, the solution is to find the optimal policy to ‘fix’ it. It reveals the persuasion that politics is fundamentally about making citizens understand what the problems are in a reasoned dialogue, and that the political will – and power – to act in the right direction will follow. This is a mixture of liberal and social democratic optimism in their purest form. It combines the liberal hope that politics can be understood as a reason-guided process of deliberation over public choices with the social democratic hope that, when it comes to capitalism, we can have our cake and eat it – we can tame it, rather than get rid of it, so as to combine social justice with the advantages of markets. However, if Piketty’s analysis is correct, and if Streeck is equally correct that Piketty’s economic story has a political side, knowing the truth will not automatically motivate citizens and policymakers to fix things." (s. 123-124)

Gentemot detta så säger Ronzoni helt enkelt att "we need less policy and more politics" -- en rimlig kommentar i sammanhanget. (s. 124) Streeck är inte lika optimistisk som Piketty, säger hon, men hon menar att också hans förslag om att åter-nationalisera den ekonomiska politiken är alltför snävt och inte matchar analysen av de existerande problemen.

Hon avslutar sin artikel med ett mycket intressant resonemang om implikationerna av Piketty och Streeck för normativ politisk filosofi: de båda är eniga om att europeisk socialdemokrati är den önskvärda politisk-ekonomiska modellen, men: "If, however, Piketty and Streeck are roughly correct in their respective diagnoses, social democracy might actually be the true Utopia, for a peaceful taming of capitalism can only obtain in unique and unstable circumstances." (s. 126) Här menar hon att liberal egalitarians inom politisk filosofi alltså måste beakta hur liberal-egalitära ideal egentligen kan implementeras i en verklighet som den vi lever i idag.

Min sista artikel om Streeck är den längsta av de tre jag skriver om här: Jerome Roos behandling från 2019 är faktiskt 40 sidor lång, och tar in inte bara Buying Time utan i princip hela Streecks ouevre på ämnet sedan sent 1990-tal. Han börjar i det sena 1990-talet, med Streeck som en av världens främsta forskare inom ekonomisk sociologi, och med en moderat socialdemokrat som förespråkade "social productivism" och "nationell konkurrenskraft" och gav råd till Gerhard Schröder. Från detta tar han sig till finanskrisen 2008, som Streeck själv säger radikaliserade honom [2], och till publikationer som 2013 års Gekaufte Zeit/Buying Time och essäsamlingen How Will Capitalism End?, utgiven av Verso 2017. Roos är en elegant skribent och denna sammanfattning av utvecklingen säger något om både Streeck och vår tid: "In many respects, to read Streeck in the present historical conjuncture is to witness social democracy become self-conscious of its own demise." (s. 249)

Roos betonar hur medvetet icke-radikal Streeck var före 2008: han citerar honom både om hur han som student i Frankfurt på 1970-talet tyckte att marxismen var "torr och abstrakt", och från hans avgångstal som direktör för Max Planck-institutet i Köln 2014, där han kommenterade att  ‘experience tells me … that all-too-radical departures from one’s established path should not even be tried, if only because older commitments will always pull you back.’ (cit. 251) Roos är påläst och visar hur det, i enlighet med citatet från 2014, finns en stark kontinuitet i Streecks arbeten från före 2008 och hans radikalism före 2008. Under 00-talet arbetade Streeck mycket med den historiska institutionalismens teori, och att teoretisera hur kapitalistiska demokratier utvecklas. I detta arbete kritiserade han Varieties of Capitalism-skolan för dess funktionalistiska och statiska approach, och kom allt mer att betona kapitalismens ständiga förändringar och omvandlingar, och vad Roos sammanfattar som "the moyenne durée of political-economic change" (s. 255). Detta ledde honom redan före 2008 till klassiska referenser som Polanyi och Schumpeter; även om Streeck under 00- och 10-talen uttalat refererat Marx som en oundviklig hållpunkt för politisk ekonomi, så lämnar Polanyi större spår i Streecks egna modell. Roos sammanfattar denna Polanyiska influens på ett mycket elegant sätt:

"More than Marx, however, it is probably Polanyi who leaves the most important imprint on Streeck’s approach, especially insofar as he stresses the conflict between ‘market justice’ (which operates in accordance with the logic of competition) and ‘social justice’ (which operates in accordance with social norms), arguing that ‘conflicts under capitalism are more than just struggles over the distribution of the results of joint production: importantly, they are also about which spheres of life should legitimately be subject to commodification and which should remain protected from the expansion of market relations.’
This Polanyian perspective in turn propels Streeck towards an emphasis on the social institutions devised to contain the expansion of the market and protect society from its chaotic and ‘disorganised’ logic. Such institutional containments do not come ready-made; they have to be integrated into capitalism through the political struggles of organised counter-movements. Here we arrive at one of Streeck’s most important claims: the idea that, as an inherently conflictive and unstable system, capitalism is dependent on effective opposition for its own long-term survival. However, given capital’s unceasing efforts to liberate itself from all social constraints, institutional arrangements devised to contain ‘the vagaries of the market’ are always precarious and at risk of being dismantled or undermined by competitive pressures. ‘Preventing this’, Streeck argues, ‘requires a noncapitalist politics capable of defining and enforcing general interests in the sustainability of human society, bringing capitalist actors to their senses and forcing them to act in line with better insights’." (s. 256)

Här, säger Roos, ser vi också Streecks rötter i europeisk demokratisk korporatism: arbetarrörelsen och dess institutioner som en nödvändig motvikt och stabilisator för en dynamisk men instabil kapitalism. Utifrån detta perspektiv så beskrev Streeck 2010 nyliberalismens omvandlingar i djupt Polanyiska termer: ‘As it extricated itself from the social-democratic regime imposed on its after 1945, it became
more like itself, revealing in the course of its development its “true nature,” or its “essence.” … In the neoliberal era … capitalism became progressively more capitalist.’ (cit. 257)

På 2010-talet, efter finanskrisen, så radikaliserades Streecks analys, även om den i hög grad arbetade vidare inom samma teoretiska koordinater. Själva sekvensen av tre kriser -- inflation, statsskuld, privat skuldsättning -- har jag redan sammanfattat ovanför, men Roos tillför flera intressanta kommentarer. En är att Streeck före 2008 och före eurokrisen uttalat dömde ut James O'Connors relevans, medan han under 10-talet återigen tagit O'Connor till heder. Så här sammanfattar Roos O'Connors analys från 1974, och hur Streeck bygger vidare på denna:

"O’Connor had argued that the capitalist state has a dual nature that pulls it in opposite directions. On the one hand, its legitimation function compels it to respond to rising welfare expectations among the general population by raising public spending; on the other, its accumulation function keeps it from raising taxes sufficiently high to cover its growing budget outlays, resulting in a widening structural deficit. Over time, O’Connor theorised, this basic contradiction would give rise to a fiscal crisis of the state, threatening to undermine the viability of the capitalist system as a whole. But while his analysis was widely influential at the time, O’Connor did not foresee the possibility of financialisation, which was to provide policymakers with a stopgap to the crisis: large-scale government borrowing. In other words, what O’Connor had failed to anticipate was the ability of capital and the state to play for time by drawing on an expanded credit supply to alleviate some of the intensifying social tensions of the time. One of the main merits of Buying Time is therefore to restore centrality to the question of the public debt in the political economy of contemporary capitalism." (s. 261)

Här pekar Roos också på en av de största svagheterna jag kan se i Streecks analys: att han utser den växande statsskulden sedan 1980-talet till ‘a new stage in the relationship between capitalism and democracy’, en övergång från en schumpeteriansk skattestat till en nyliberal skuldstat. Detta verkar bara så dumt, med tanke på, som Roos visar, att statsskulderna (som andel av BNP) på 2010-talet inte på något sätt var på en historiskt unik nivå, utan liknade såväl mellankrigstiden som den tidiga efterkrigstiden. [3] Därmed blir också Streecks distinktion mellan Marktvolk och Staatsvolk utifrån frågan om statsskulden inte bara politiskt dubiös (som Tooze påpekat), utan också historiskt knackig. Roos anför också både en mängd historiska exempel på konflikter om statsskulder, och Marxologiska citat för att påvisa hur konflikter om höga statsskulder och hur de ska betalas inte på något sätt är något historiskt nytt. [2] Det är absolut så att tyngdpunkten i _hur_ statsskulderna ska hanteras och återbetalats har förskjutits, men det är ändå för mycket att utnämna detta till ett kvalitativt skifte i den demokratiska kapitalismens historia. Roos gör här poängen att Streecks överdrifter kring statsskulden också faller tillbaka på en alltför förenklad och snäv dikotom jämförelse mellan efterkrigstidens Trente Glorieuses och perioden sedan 1980-talet, ett återkommande problem, enligt Roos. (Jag lämnar därhän diskussionen om Eurokrisen, som dock innehåller intressant stoff om just statsskuldens politik.)

Den andra stora intressanta kritiken som Roos riktar mot Streeck handlar om frågan om kapitalismens möjliga undergång. Här pekar Roos på att hela Streecks resonemang om en sådan undergång bygger på en orimlig definition av "kapitalism". Denna orimliga definition presenteras i How Will Capitalism End? från 2017:

"I propose that to determine if capitalism is alive, dying or dead, we define it as a modern society that secures its collective reproduction as an unintended side-effect of individually rational, competitive profit maximisation in pursuit of capital accumulation, through a ‘labour process’ combining privately owned capital with commodified labour power, fulfilling the Mandevillean promise of private vices turning into public benefits." (cit. Roos, s. 269)

Som Roos helt rimligt påpekar, så är ju den Mandevillska klausulen inte alls någon nödvändig eller viktig definition av ett kapitalistiskt system -- lönearbete, privat ägande av produktionsmedlen och profitmotiv räcker helt för detta. Och Roos visar hur detta verkligen inte lirar med den institutionalistisk-Polanyiska analys av kapitalismen som Streeck utvecklade på 00-talet och som jag refererat ovan:

"Streeck’s claim that capitalism is on its way out rests purely on the notion that it is no longer able to fulfil the Smithian or Mandevillean formula of social progress that he has just superimposed onto what is otherwise a Marxian definition of capitalism. The problem with this conceptual manoeuvre is not only that it reifies the neoclassical mystification of capital accumulation as a ‘rising tide lifting all boats’, so famously derided by Keynes as the ‘the astounding belief that the most wickedest of men will do the most wickedest of things for the greatest good of everyone’, but also that it directly contradicts Streeck’s own understanding of the exogenous social containment that is required to keep the system’s endogenous tendencies towards the concentration of wealth and power in check and make it work towards collectively beneficial ends instead." (s. 269)

Som Roos så träffsäkert påpekar: den kapitalismens undergång som Streeck förutspår, rör bara -- till och med i Streecks egna termer från 00-talet -- den _socialdemokratiska_ kapitalismen. Streeck förstår det i någon mån själv, och säger att i det "postkapitalistiska" samhället så fortsätter det privata vinstmotivet att verka, men det kommer ske i "an anomic society with decaying institutions, declining coherence, successive crises, and ongoing local and more-than-local conflicts and contestations.’" (s. 270) Och Roos påpekar igen: anomi, minskande "koherens" (vad är det?) och konflikter är inte på något sätt oförenligt med kapitalismen -- se bara på mellankrigstiden. Återigen så handlar det ju om att Streeck beskriver ett skifte från efterkrigstidens socialdemokratiska kapitalism, till något annat -- inte ett skifte bort från kapitalismen tout court.

Roos andra kritikpunkt mot Streeck rör sig också kring detta: Streecks alltför begränsade analytiska horisont, geografiskt och historiskt. Europeisk efterkrigstid är verkligen normen för Streeck, och Roos visar hur t ex Kinas ekonomiska tillväxt sedan tidigt 1980-tal. (s. 271-273) Roos tredje kritikpunkt är mer intressant analytiskt sett: att Streeck i sina 10-talsanalyser i princip helt bortser från folkliga sociala rörelser. Kapitalet som agent var ju centralt i Gekaufte Zeit, och Roos menar att Streeck helt enkelt inte tar in möjligheterna till motvikter -- som de korporatistiska institutioner som han på 1990-talet fäste så stor vikt vid, eller något annat. Detta är inte heller någon omedveten brist, utan något som Streeck själv argumenterat för. Roos sammanfattar Streecks analys på denna punkt, med citat:

"For Streeck, the ‘social structure’ of globalised and financialised capitalism ‘confounds rather than supports class consciousness and collective action, leaving capitalism, not just without an alternative, but also without a prospect for progress.’ In other words, ‘disorganised capitalism is disorganising not only itself but its opposition as well’. At the same time, the moral order of late capitalism – with its ‘possessive individualism’ and its depoliticised culture of consumerism – militates strongly against social solidarity and political activism. As a result, Streeck argues, ‘effective political counter-movements that would be up to the dimension of the problem are nowhere in sight.’" (s. 274)

Här hamnar ju Streeck i en vagt Frankfurt-doftande kulturpessimism [4], och Roos menar att den inte är förenlig med vad som faktiskt hänt politiskt på 2010-talet. Han refererar att Streeck när han i en intervju 2012 frågades vad han tänkte om Occupy Wall Street och indignados, helt enkelt svarade: "I know too little about such movements." (cit. 275) Streeck hamnar så, menar Roos, i en slags fatalism, en "Polanyi without the countermovement" (276). Istället, och detta är Roos fjärde kritikpunkt, så vänder Streeck sig till nationalstaten som en möjlig källa till politisk förnyelse. Streeck kritiserar i Gekaufte Zeit och annanstans utförligt den globala kapitalrörligheten som en destabiliserande faktor för politik och samhälle [5], och Roos är starkt kritisk till hur Streeck här också blandar ihop rörlighet för kapital med rörlighet för människor; Streeck har under 2010-talet blivit allt mer invandringskritisk och i någon mån närmat sig den konservativa sidan av politiken, som när han i en text i Die Zeit 2018 gillande citerade Theresa Mays uttalande om att  ‘a citizen of the world is a citizen of nowhere’. Roos är kritisk: "It is a development that has, on occasion, seen Streeck’s views on immigration and refugee policy veer dangerously close to the welfare chauvinism of the nationalist right." (s. 281)

Det är ungefär där som Roos avslutar sin text, med Streecks politiska analys som ju genomsyrar hans vetenskapliga analys. Roos menar att Streeck omvärderat sin tilltro till socialdemokratins möjlighet, men att han ändå politiskt står kvar på samma plats -- han vill ha en europeisk socialdemokrati a la efterkrigstid, men tror att det är omöjligt. "In this respect, Streeck’s latest book shares an undeniable affinity with a long-standing tradition of catastrophist theorising on the left" (s. 282)



referenser
Tim Holst Celik (2016) "From Frankfurt to Cologne: On Wolfgang Streeck and the crises of democratic capitalism", Thesis Eleven 137 (1).
Miriam Ronzoni (2018) "How social democrats may become reluctant radicals: Thomas Piketty’s Capital and Wolfgang Streeck’s Buying Time", European Journal of Political Theory 17 (1).
Jerome Roos (2019) "From the Demise of Social Democracy to the ‘End of Capitalism’: The Intellectual Trajectory of Wolfgang Streeck", Historical Materialism 27 (2).

fotnoter
[1] En intressant detalj är dock att både Celik och Ronzoni åberopar Peter Mair här. Ronzoni: "In an insightful working paper, Peter Mair (2009) had observed how difficult it is, for the governments of advanced democracies in the 21st century, to act ‘responsibly’ towards external constraints and legacies and to be representative of the people they govern at the same time." (s. 122)
[2] Roos: "For Streeck, it was the devastating impact of the global financial crisis that ‘finally sealed it all’, compelling him to acknowledge that social democracy – and hence his entire intellectual project up to that point – had become a political and academic dead-end. This is when reality kicked in: ‘I needed a new framework, away from wishful demonstrations of the possible to a realistic accounting of the real.’" (s. 253)
[3] "As Marx had already remarked in Volume I of Capital, the rise of the national debt ‘marked with its stamp the capitalistic era’. Indeed, in his historical chapters on the emergence of modern capitalism, Marx explicitly highlights how the birth of the system of public credit served as ‘one of the principal levers of primitive accumulation’, allowing tax revenues to be turned into capital through the servicing of interest on government debt, thereby feeding into the rise of a distinct ‘aristocracy of finance’ and the emergence of the ‘modern bankocracy’." Roos, s. 262.
[4] Roos tar aldrig riktigt upp Frankfurtskolan som kontext utan härleder S pessimism pådetta sätt: "a specific set of conceptual, methodological and theoretical choices – flowing logically from the corporatist residue in his work – prime Streeck towards an understanding of contemporary capitalism as fundamentally devoid of social opposition or adaptive resilience, leading him to describe a world in which the inevitability of generalised anomie is structurally predetermined by the system’s endogenous tendencies towards social entropy." (s. 282)
[5] En intressant poäng som Roos gör här (s. 276) är att Streeck här underskattar hur viktiga nationsgränser fortfarande är i vår egen tid, hur mycket som ändå regleras av nationsgränser. Detta sammanfaller med Celiks kritik, som jag refererat ovan, om att Streeck överdriver graden av statens "urholkning" sedan 1980-talet.

Hur relevant är Brenners kapitalismanalys för att förstå vår tid?

 

 

Det är en helt konventionell periodisering i ekonomisk historia att karakterisera 1950- och 60-talens höga ekonomiska tillväxt i västvärlden, fram till oljekrisen 1973, som "de gyllene åren", les trente glorieuses och liknande (den svenske historikern Göran Hägg kallade sin bok om perioden Välfärdsåren), och kontrastera denna period med en mer turbulent period med ojämn ekonomisk tillväxt från 1973 till 1990-talet. 

Om forskarna är ense om periodiseringen, så är de oense om förklaringarna till den lägre tillväxten decennierna efter 1973. En tankegång -- representerad t ex i Toniolo och Crafts lärobok från 1996, Economic Growth in Europe since 1945 eller hos den svenske nationalekonomen Assar Lindbeck, till exempel i Det svenska experimentet (1998) -- är i breda drag att politikerna "förkalkade" de avancerade ekonomierna med för höga skatter, ambitiösa välfärdssystem och starka fackföreningar. Tillsammans utgjorde dessa faktorer en hämsko på den entreprenöriella aktiviteten och därmed den ekonomiska tillväxten. 

En konkurrerande förklaring, företrädd t ex i ekonomisk-historikern Lennart Schöns lärobok En modern svensk ekonomisk historia (2000) och i någon mån i Barry Eichengreens The European Economy since 1945 (2007), är att det snarare handlar om ekonomisk strukturomvandling och omställningen, under ökad global konkurrens från framför allt de östasiatiska drakarna, till en tjänsteekonomi, med de konsekvenser för den uppmätta tillväxten som en sådan omställning har.

Dessa tolkningar har förstås båda med politik att göra: ens förståelse av den ekonomiska tillväxtens bestämningsfaktorer kommer, under förutsättning att man ser tillväxt som önskvärt, leda till reformförslag för den ekonomiska utvecklingen. En tredje tolkning som är djupt förbunden med politiken, och frågor om politisk strategi, är den amerikanske historikern och marxisten Robert Brenners. Så sent som 2023 utspelades i amerikanska tidskrifter som New Left Review och Jacobin en debatt inom den amerikanska vänstern om Brenners ekonomisk-politiska analys, hur rimlig den är, och vilka slutsatser man kan dra för vänsterpolitik utifrån detta. Debatten började med Brenners artikel med sociologen Dylan Riley, "Seven Theses on American Politics", i New Left Review, men det hela går i en anmärkningsvärt hög grad tillbaka på Brenners böcker om de industrialiserade ländernas ekonomi sedan 1945, The Boom and the Bubble (1998) och Economics of Global Turbulence (2006).

Brenner och Riley förankrar nämligen sin analys av USA:s politik idag (närmare bestämt: 2022) i en analys av ekonomin och politiken sedan 1945, schematiskt skissad förstås i artikeln, men tidigare utvecklad i Brenners böcker från 1998 och 2006. Brenner och Rileys analys börjar med politiken. De menar att under 1900-talet var de två US-amerikanska partierna förankrade i olika kapitalistiska koalitioner, som tilltalade vanligt folk (working-class voters) genom att utlova olika materiella framsteg. Dessa koalitioner gav upphov till stora valsegrar, åt båda hållen: Eisenhower 1956, Johnson 1964, Nixon 1972. Idag är marginalerna mindre och koalitionerna avskaffade: att vinna ett val "hinges on turnout and mobilization of a deeply but closely divided electorate." (s. 6) Denna politiska struktur reflekterar en ekonomisk struktur, menar de:

"This new electoral structure is related to the rise of a new regime of accumulation: let us call it political capitalism. Under political capitalism, raw political power, rather than productive investment, is the key determinant of the rate of return. This new form of accumulation is associated with a series of novel mechanisms of ‘politically constituted rip-off’. These include an escalating series of tax breaks, the privatization of public assets at bargain-basement prices, quantitative easing plus ultra-low interest rates, to promote stock-market speculation—and, crucially, massive state spending aimed directly at private industry, with trickledown effects for the broader population: Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips Acts and the Inflation Reduction Act. All these mechanisms of surplus extraction are openly and obviously political. They allow for returns, not on the basis of investment in plant, equipment, labour and inputs to produce use values, but rather on the basis of investments in politics." (s. 6-7)

Detta är ett väldigt stort påstående, men inte något som de genast backar upp. Istället går de vidare till att diskutera klassbegrepp och klassanalys, [1] och diskutera hur materiella klyftor gestaltas i USA:s politik. De menar att US-amerikanska politik präglas av en paradox: "while ubiquitously structured by class, it is marked by an almost complete absence of ‘class politics’." (s. 9) Man kan säga att det är två rätt olika saker som de gör i artikeln -- den ena handlar om att slå fast att USA har en ny ackumulationsregim, "politisk kapitalism", den andra handlar om politisk sociologi. I det senare fallet så menar de att arbetare i USA för politik framför allt som individer, inte utifrån klasstillhörighet eller klassidentitet. [2] Utifrån statistik om kapitalinkomster och ägande klassificerar de ungefär 2/3 av vuxna amerikaner som arbetare -- men en sådan klassificering har förstås inga omedelbara politiska konsekvenser, och de diskuterar också hur denna medieras av utbildning, ekonomisk sektor och "ras". (s. 13-16)

Den andra av sju teser som de förfäktar i artikeln är mer intressant för mina syften: "Bidenism offers Keynesianism without growth". De menar att Bidens ekonomiska politik var ambitiös -- hans Build Back Better-programförslag om $2.2 biljoner var mycket storskaligt och innehöll åtgärder om universell sjukförsäkring, familjeförsäkring, subsidier till barnomsorg med mer; det som faktiskt genomförde i form av Inflation Reduction Act (IRA) hamnade på $738 miljarder över tio år, inte på BBB:s nivå men ändå en stor och ambitiös satsning för solkraft, kärnkraft, elbilar, billigare mediciner, med mera. (s. 16-17) I ett historiskt US-amerikanskt perspektiv sticker Bidenomics som välfärdspolitik ut på två sätt: ett, att den inte föregåtts av någon arbetarklassaktivism, två, att den utspelades i en kontext av låg ekonomisk tillväxt. Bidens stora satsningar sprang istället, menar Brenner och Riley, ur Covid 19-erans stora paket. (s. 18-19)

Jag hade egentligen velat veta mer om hur covid-paketen enligt Brenner och Riley banade väg för eller ledde till Bidens mer generella expansionspolitik (något som Adam Tooze skrivit mer om i sin runa över Bidenomics, men de går vidare till den politiska sociologin. De visar att väljare utan college-utbildning är mer benägna att gilla Trump och ogilla Biden, och tvärtom för de med college-utbildning. De menar att detta inte speglar class dealignment, som Matthew Karp hävdat ("The Politics of a Second Gilded Age", Jacobin, 2021), utan att Republikanerna för en exkluderande klasspolitik för vita arbetare, medan Demokraterna för en klasspolitik för experter och högutbildade. [3] (s. 20-23) Det är inte heller så att Brenner och Rileys invändning mot Demokraternas valstrategi är "de måste prata mer om klass". Brenner och Riley menar tvärtom att Demokraternas styrka historiskt sällan eller aldrig byggt på ett direkt tilltal till arbetare som arbetare -- inte ens under New Deal -- utan istället bredare tilltal. Det tror de är vägen framåt även nu. (s. 25) De förnekar också att Demokraternas popularitetsproblem idag, 2023, skulle bero på att Biden varit alltför timid i sin ekonomiska politik: de menar som sagt att Bidens politik var expansiv på en historisk skala, åtminstone tillbaka till Lyndon B Johnson. Istället så menar de att: "The political problems Biden has faced in fact derive from the constraints of political capitalism as a system of accumulation." (s. 25) Här är de extremt pessimistiska: "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." (s. 26) Det här bygger på det påstående som jag citerat in extenso från början av texten, om att dagens "politiska kapitalism" har en i sig svag ekonomisk dynamik, och bygger på politiska överföringar för ackumulation -- vilket omöjliggör den typ av politiska ekonomi som de menar alltid underbyggt välfärdsstaten, höga vinster och höga investeringskvoter i industrin vilket finansierar välfärdsstaten. (s. 26)


Det första stora svaret på Brenner och Riley som jag hittat är den unge historikern Tim Barkers "Some Questions about Political Capitalism", publicerad i New Left Reviews vårnummer 2023. Barker refererar själv till att Matthew Karp redan svarat på B-R, men Karp fokuserar på den politiska sociologin, medan jag här fokuserar på den ekonomiska analysen, som också står i centrum för Barkers utmärkta text. Barker gör ett stort arbete med att reda ut begreppen, kategorierna och de historiska parallellerna; ovan har jag långt citerat Brenner-Rileys beskrivning av vad som sker under den politiska kapitalismen, hur ackumulationen sker, och Barker gör en välformulerad invändning mot just denna ihopklumpning:

"the article offers an astounding list of policies which count as ‘politically constituted rip-offs’. They include ‘ultra-low interest rates, Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips acts and the Inflation Reduction Act’, all of which are classified as ‘mechanisms of surplus extraction’. But is the class character of these interventions really so one-sided? You hardly need be an apologist for the present state of things to question whether all of these can be subsumed under the rubric of ‘politically engineered upward redistribution’—or to ask whether the government ever spends money to legitimate itself, or to buy votes from non-rich people, or to invest in the cheapest possible version of social reproduction. Barely mentioned in ‘Seven Theses’, and unintegrated into the theory in which all acts of fiscal and monetary policy are somehow automatically regressive, are the massive transfers to households during the Covid pandemic; nor is there any discussion of what happened in labour markets (and to wage growth) between 2018 and 2022, or any data presented on the course of wealth and income inequality in these years. Without this, the picture is partial at the least." (s. 39-40)

Detta ser jag som helt centralt: Riley och Brenner klumpar ihop ganska olika policies och företeelser från idag och påstår, utan att riktigt belägga och utveckla det -- se min frustration i anteckningarna ovan över att de så snabbt övergår till politisk sociologi -- att dessa företeelser tillsamans utgör något som vi kan kalla "politisk kapitalism". Man kan väl inte säga att Barker direkt motbevisar detta, och det tror jag inte riktigt är hans syfte heller (han beskriver artigt artikelns ärende som en öppen diskussion), men han visar åtminstone att Brenner och Riley inte belagt sitt centrala påstående om att vi lever i en tid av politisk kapitalism.

Relaterat till detta viktiga argument, så tar Barker också upp att de olika beståndsdelarna av dagens s.k. politiska kapitalism förstås också har historiska föregångare. Han citerar historikern Gabriel Kolko som 1965 kategoriserade det sena 1800-talets järnvägsekonomi som "politisk kapitalism", han citerar Erik Olin Wright som i Class, Crisis and the State (1978) ser "the progressive politicization of the accumulation process itself" som en av sin tids utmärkande drag, och tar upp tydliga exempel från USA:s efterkrigstid på hur politik och ekonomi intimt hängde ihop -- förstås. (s. 36-37) [4] Summa summarum så är det inte alls klart att politisk kapitalism är ett träffsäkert begrepp för vår tid -- eller att vår tids kapitalism skulle vara så mycket mer politisk än 1950-talets eller 1970-talets. [5]

En intressant fortsättning på grundargumentet om hur vår tids ekonomi är "politisk kapitalism" eller inte, är att Barker påvisar hur slarvigt Brenner och Riley faktiskt använder sitt centrala begrepp "surplus extraction", när de säger att olika skattesänkningar och räntepolicies utgör "surplus extraction", vilket de omöjligen kan göra enligt den marxistiska modell som Brenner och Riley också bekänner sig till. (s. 42-43) Barker gör också en djupdykning i frågan om penningpolitikens fördelningskonsekvenser, så klart i nollräntans tid och därefter också en stor diskussion i Sverige -- är det så att 2010-talets nollräntepolitik drev på ojämlikheten genom att höja priserna på bostäder och aktier? Brenner och Riley driver en sådan "hard money"-linje, likt Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson [8] eller ekonomijournalisten Andreas Cervenka:

"‘Seven Theses’ takes the position that ‘ultra-low interest rates’ are a ‘surplus extraction mechanism’, benefiting rich people through asset price inflation. Even leaving uncontested (for the moment) the idea that there is a straightforward relationship between easy money and stock prices, this view of central banking has severe analytical and political shortcomings. There is, first, the implication that ‘easy money’ is unnatural and that some other level of interest rates is more natural or would have distributional consequences which were either neutral or better for workers. This is more explicit in Brenner’s ‘Escalating Plunder’, which lamented that Fed intervention brought about one set of results ‘at a time when the real economy would otherwise have brought about the opposite result’, as if there were such a thing as a ‘real’ economy existing independently of financial conditions, conditions always heavily influenced by government policy. But the premise is still intact in the new article: otherwise, how to make sense of the idea of low rates as part of a new regime in which ‘political accumulation’ has replaced the market-driven outcomes of earlier decades? (Arguably, a similar ontology needs to be exorcised from the idea of asset-price inflation, which suggests there is a natural price where asset values should tend to rest.)" (s. 44)

Barker påpekar, helt korrekt, att det inte är så enkelt som att lågräntepolitiken självklart ökar ojämlikheten. Hög ränta kan öka ojämlikheten på åtminstone två sätt: direkt genom att öka avkastningen på räntebärande papper, som ägs framför allt av de välbärgade, och indirekt genom att öka arbetslösheten. [6]

Till sist, till den underliggande frågan om profitkvoterna. I slutet av sin artikel så säger Riley och Brenner, som jag citerat ovan, att "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." Detta bygger på deras analys att företagens vinster och investeringar i industrin är för låga idag, och att företagen därför är beroende av politiska överföringar -- vilket konkurrerar ut en kompenserande välfärdspolitik. Här går Barker in på något av ett generalangrepp på hela Brenners ekonomisk-historiska analys av ekonomin sedan 1945, som underligger artikeln med Riley. Barker börjar från början: varför är vinsterna nyckeln till investeringarna? Brenner, säger han, anför två mekanismer. Ett, att företagens intäkter är en viktig källa till finansiering av nya investeringar. Två, att vinstnivåerna ger signaler om hur lönsamma nya investeringar kommer vara: ‘companies have little choice but to regard the realized rate of profit as the best available indicator of the investment climate, the expected rate of profit.’ (cit. 46) Barker säger att de två mekanismerna i sig är rimliga, och att Keynes och Kalecki hade hållit med; hans kritik handlar inte om dessa utan om hur Brenner mäter vinster.

Brenners mått är profitkvoten, som är kvoten, för industrin eller för ekonomin som helhet, av vinsterna genom kapitalstocken. Detta är inte det rimliga måttet, säger Barker, för någon av mekanismerna. För den första, att finansiera ur tidigare vinster: "What matters is the ratio of the mass of profits to the cost of desired investments. Even leaving aside the question of credit, it is not clear how the ratio of profits to the capital stock could constitute the binding financial constraint." (s. 46) För den andra mekanismen, vinstnivån som signal: "Empirically, is there any evidence of a firm making an investment decision based on the economy-wide ratio of profits to the capital stock? Theoretically, why would the size of capital stock be the relevant denominator, rather than the ratio of returns to the cost of the new investment?" (s. 46-47)

Barker går vidare med att preliminärt ändå acceptera Brenners mått, och så utforska hur detta utvecklas över tid. Diagram 1 (ovan) visar profitkvoterna i USA 1948-2001, från Brenners bok. Utifrån den streckade linjen, vinstnivån i den privata ekonomin som helhet, så säger Barker att: "What jumps out is that no dramatic decline is really evident at all." (s. 47) Vinsterna hade en tillfällig topp under 1960-talets andra halva, och föll därifrån till mitten av 1980-talet, men sedan från dess till 2001 skedde en återhämtning tillbaka till de gyllene årens nivåer. För industrin står efterkrigstidens vinstnivåer ut mer, men, säger Barker, det är inte klart varför industrin ska premieras, givet att den idag står för 11 procent av förädlingsvärdet i USA:s ekonomi. (47-48) Barker reproducerar också vinstmåttet med egna beräkningar ur USA:s nationalräkenskaper för åren 1947-2022 och får också här fram mönstret att 1960-talets andra halva hade historiskt höga vinstnivåer, men att 1990-2000- och 2010-talen inte är särskilt olika 1950-talet. [7]

I den US-amerikanska vänstern, säger Barker, är det vanligt att bedöma politiska projekt idag i förhållande till Brenners analys av profitkvoter, och döma ut olika projekt utifrån detta: "det är inte som under de gyllene åren". Barker säger gentemot denna attityd, att det i så fall krävs tre saker: en förklaring av varför profitkvoten skulle vara den relevanta indikatorn, varför denna skulle mätas som vinsterna genom kapitalstocken, och hur och varför trenderna i Brenners tidsserier tillåter så drastiska politiska slutsatser. (s. 50) Barker verkar själv snarare luta åt att vinsterna inte alls är historiskt låga i USA, utan att problemet istället är att utväxlingen från vinster till investeringar är historiskt låg. Han anför ett diagram från nationalekonomen Thomas Philippon:

För att förklara denna slående utveckling refererar han till forskning av de keynesianska ekonomerna JW Mason och Engelbert Stockhammer (se också), och säger att den vanligaste förklaringen till diskrepansen mellan vinster och investeringar är att "the shareholder revolution since the 1980s has meant that activist shareholders possess both the desire and the capacity to enforce a low-investment, high-cash pay-out model onto corporate managers." (s. 51) Och det är faktiskt där som Barkers -- mycket konstruktiva -- polemik med Brenner och Riley slutar: "In sum: the Riley–Brenner theses on ‘political capitalism’ may be pointing towards real developments, but they still have a lot of questions to answer." (s. 51)

 

Nästa stora kritik av Brenners analys gick ännu mer in på den ekonomiska analysen av västvärldens ekonomiska historia sedan 1945. Denna gång var det Seth Ackerman som i september 2023 skrev en lång och mycket intressant text i Jacobin: "Robert Brenner's Unprofitable Theory of Global Stagnation". Ackerman går tillbaka till Brenners 1990-tal, redan före publikationen av Boom and the Bubble 1998, för att förklara sammankopplingen mellan politik och historieskrivning hos Brenner. Ackerman refererar ett föredrag som Brenner höll i mitten av 1990-talet för en marxistisk grupp, där han visade på nödvändigheten för revolutionärer att visa att det nuvarande systemet är ohållbart och innehåller kristendenser som inte kan övervinnas med reformism -- om det inte var så, så skulle ju reformistisk politik räcka till för att lösa problemen. [9] Här finns den underliggande anledningen, antyder Ackerman, till att Brenner så bestämt håller fast vid sin krisanalys, med fallande profitkvoter även när andra forskare och debattörer -- som Barker -- visar hur känsliga Brenners deskriptiva resultat är för specifika val av variabler och definitioner. 

Ackerman har en rätt utförlig doktrinhistorisk diskussion av kristeori som jag lämnar därhän här, [10] men mer intressant är när han kommer till 1960-70-talen och hur Nobuo Okishio och Anwar Shaikh teoretiserade frågan om profitkvoten. Hos Brenner finns det ju ett grundantagande att en ökande kapitalintensitet sänker profitkvoten, eftersom den mer avancerade ekonomin anhopar en större och större mängd föråldrat men inte skrotat realkapital som i sitt slitna stadium inte tjänar några vinster, eller bara dåliga vinster. Den enkla motfrågan mot denna typ av analys är: varför skulle kapitalister investera i realkapital som sänker deras egna vinster? Den ryske ekonomen Mikhail Tugan-Baranowsky ifrågasatte redan 1901 detta, och hävdade att kapiatlisterna om något skulle välja teknologier som ökade, inte sänkte, vinsterna. Okishio formaliserade i en artikel 1961 denna idé, vilket Shaikh i sin tur reagerade på under 1970-talet. Shaikh skildrade kapitalismens konkurrenssituation som “antagonistic by nature and turbulent in operation. It is the central regulating mechanism of capitalism and is as different from so-called perfect competition as war is from ballet.” Han modellerade att om tillgängliga nya teknologier typiskt sett kommer öka arbetsproduktiviteten och öka kapitalintensiteten, så kommer investeringarna faktiskt leda till en långsiktigt fallande tendens för profitkvoten. För Shaikh är en central mekanism att företagen konkurrerar med pris och sänkta kostnader:

"Okishio’s model has innovating capitalists adopting more efficient production methods for the purpose of reaping higher current profits by charging the same price as competitors while producing at lower cost. But for Shaikh, that ignores the inherently strategic and antagonistic nature of capitalist competition. Rather than sitting back and enjoying an augmented flow of profits at the old price, Shaikh’s innovating capitalist wields his newfound cost superiority as a bludgeon, pressing his advantage against rivals by mercilessly cutting the price below what his competitors can afford to charge. He has no choice but to act this way, according to Shaikh, because in the field of capitalist competition, “do unto others ere they do unto you” is the maxim of the game."

Ackerman invänder dock mot Shaikhs modell både på teoretiska och empiriska grunder. Teoretiskt: han påpekar att Shaikh använder kriget som modell för hur företag beter sig mot varann, men att faktiskt existerande stater faktiskt spenderar det mesta av sin tid i fred, inte i krig. Inte alltid för att de är uppfyllda av genuin välvilja mot varann, men kanske för att de inser hur kostsamma krig är, och hur osäkra utfallen är. Stater agerar alltså för att undvika krig, och i analogi med detta så menar Ackerman att företag också agerar strategiskt för att undvika den typ av vinstsänkande priskonkurrens som Shaikh menar är normen. Ackerman vänder sig här till något så intressant som managementlitteratur: först en bok, The Price Advantage, av tre McKinsey-konsulter, och sedan till den tyska priskonsulten Hermann Simons bok Confessions of the Pricing Man. Ackerman citerar McKinseyboken: “price wars rarely have any real winners — and few healthy survivors”, och därför så är det så att “the best-run companies go to almost any lengths to avoid price wars.” Simon ger samma bild, och ännu viktigare så säger Ackerman att bilden från denna managementlitteratur också för stöd av empirisk, nationalekonomisk forskning: en studie från 2014 analyserade försäljning av nästan en halv miljon produkter från fler än 50 000 företag och fann att produkt-tilltal (product appeal) och marknadsnischer, inte prisfördelar, avgjorde produkters framgång. En omfattande studie från 2011 gav samma bild: företag lägger stor möda på att differentiera sina produkter, just för att undvika den typen av priskonkurrens som är så central i Shaikhs modell.

Gentemot Brenners kristeori är Ackerman än mer kritisk än vad han är mot Shaikhs. I Brenners analys så innebar nya länders intåg på världsmarknaden på 1960-70-talen en global överkapacitet i industrin, fallande priser, och fallande profitabilitet vilket orsakade låga investeringar och stagnerande BNP-tillväxt. Men en rad kritiker, inklusive Shaikh i hans recension av Economics of Global Turbulence (2000), har påpekat att om priserna faller i industrin, så borde detta öka vinsterna i övriga sektorer i ekonomin, eftersom industrins outputpriser är (en viktig del av) de andra sektorernas inköpspriser. Detta nämner Brenner på ett ställe i sin bok, och säger då att fallande priser kan ha lett till för höga reallöner -- och lägger då alltså fram en lönetrycks-krisanalys á la Glyn och Sutcliffe, precis den typ av modell som han annars kritiserar. På andra ställen i boken säger han också tvärtom: det var prisfallet i industrin som orsakade vinstfallet i sektorn, vilket orsakade vinstfallet generellt. [11] Det finns alltså en inkonsekvens här.

Ackermans teoretiska kritik mot Brenners modell stannar inte där. Han menar att Brenners kristeori saknar en trovärdig mekanism för att länka vinsterna till stagnationen:

"On the one hand, he suggests that the cause of stagnation is underinvestment due to low profit rates. But at the same time, he claims low profit rates are brought on by overinvestment. One would think that years of underinvestment would eventually eliminate the excess capacity — or, alternatively, that never-ending overinvestment would be incompatible with stagnation. But in Brenner’s theory there is somehow always an economy-wide investment drought alongside continual excess capacity."

Ackerman menar att Brenner helt enkelt aldrig löser denna interna motsägelse i modellen. Han menar också att det helt enkelt är att måla med för bred pensel att säga att världsekonomin utmärkts av stagnation -- här klagar han också på att Brenner aldrig stringent definierar just begreppet "stagnation" -- sedan 1973. Han citerar Aaron Benanav ur ett försvar för Brenner-tesen i New Left Review, 2023: perioden sedan 1973 i världsekonomin som en “ever-worsening stagnation”, där “some countries . . . are able to achieve a recovery only at the expense of other countries”, och avfärdar denna beskrivning som "simply wrong". Belägget däremot är inte minst diagrammet nedan, med BNP-per-capita-tillväxten för 70 länder sedan 1870:

Ur diagrammet drar Ackerman fyra sammanfattande siffror: BNP-tillväxten under Brenners "long downturn", sedan 1973 (här: fram till 2018) har snittat 2,53 procent om året, medan den under de gyllene åren snittade 3,51 procent, och under belle epoque snittade 1,44 procent. Under hela perioden är snittet 2 procent om året, så perioden sedan 1973 har om något varit bättre än genomsnittet, och medan 1945-73 var ännu bättre, så var det en unik period, inte lämplig som jämförelse.

Efter att ha ifrågasatt om det över huvud taget finns någon "long downturn", går Ackerman vidare till att ifrågasätta också Brenners föreslagna orsak till denna (kanske icke-existerande) stagnation: profitkvoten. Intressant nog är det inte det konceptuella som Ackerman går in på här, utan statistiken: hur mäter vi kapitalstocken, som ju är nämnaren i profitkvoten? Nationalräkenskapernas beräkningar av den existerande kapitalstocken förenar historiska investeringar med estimerad förslitning av kapitalet (maskinerna, hyreshusen, affärsbyggnaderna, etc.), och denna förslitning tenderar att beräknas mycket oprecist. (Något som jag tidigare bloggat om i samband med diskussioner om löneandelar och kapitalandelar.) [12] Ackerman citerar här ett OECD-arbetspapper om hur olika länders statistiska byråer beräknar kapitalförslitningen, och visar att de gör på olika sätt, och att USA använder den mest konservativa beräkningsmodellen för förslitningen, vilket alltså innebär att den existerande kapitalstocken ser större ut, vilket i sin tur innebär att den av Brenner beräknade profitkvoten ser lägre ut.

Ett gäng nationalekonomer från USA:s Bureau of Labor Statistics och Bureau of Economic Analysis har till och med beräknat hur USA:s kapitalstock skulle se ut om man skulle använda en mer avancerad beräkningsmetod -- nämligen den som används i Kanada. I Kanada har Statistics Canada sedan mitten av 1980-talet bedrivit en surveyundersökning med företag, där de årligen samlar in information om hur maskiner slits ut, blir oanvändbara, och byts ut. När Ackerman applicerar den kanadensiska metoden på USA:s kapitalstock, och sedan beräknar profitkvoten på den nya kapitalstocken, så blir skillnaden i kvoten enorm jämfört med Brenners version:

(Ackerman visar motsvarande resultat med World Profitability Dashboard, en databas som drivs av marxistiska ekonomer vid University of Massachusetts, men det lämnar jag därhän.)

Enligt Ackerman så har alltså världsekonomin inte stagnerat sedan 1973, och vinsterna har inte haft någon kris i USA. Brenners modell faller då totalt. Ackerman avrundar sin artikel med att hävda -- inte lika välgrundat som det övriga i artikeln -- att moderna ekonomiska kriser inte beror på kapitalackumulation eller överkapacitet, utan på grund av problem med koordination i system med extremt avancerad samhällelig arbetsdelning, och som finns både i socialistiska och i kapitalistiska ekonomier.

fotnoter

[1] Här har de också en ganska utförlig exkurs om klassbegreppet och klassanalys, som är intressant i sig men inte relevant för analysen jag utforskar här. De definierar klass så här: "Social classes, in our view, are structural positions linked by relations of exploitation. The dominant class extracts labour effort from—that is to say: ‘exploits’—the subordinate class." (s. 7) Överföringen av "labour effort" sker på olika sätt i olika samhällen, säger de, och "the purpose of ‘class analysis’, in our view, is to identify the nerve centre of the entire social order with a view to its possible transcendence. It is not, therefore, pace the late brilliant Erik Olin Wright, a theory of ‘social stratification’, or a procedure designed to provide a social cartography of ‘life chances’. In fact, the categories of mainstream social science are far better at doing that than is class analysis." (s. 8)

[2] "Working-class politics in this sense [de refererar till ett citat från Rosa Luxemburg] has been a highly unusual occurrence in US history. There were only two brief spells of it in the twentieth century. The first, which ran from 1934 to 1937, saw the passage of the 1935 Wagner Act (gutted in 1948). The second, extending from the mid-60s to the early 1970s, brought the Voting Rights Act and the Great Society programmes. But these bouts of class politics quickly petered out." (s. 11)

[3] De definierar Demokraternas "actual constituency" som "that fraction of the working class dependent on credentials to increase the value of its labour power". (s. 25)

[4] Barker tar ett mycket intressant exempel från 1970-talet: "A 1971 article on ‘The Coming of the Managed Economy’, for example, quotes a Nixon adviser predicting that the us was going to become ‘an absolutely regulated economy’ in the 1980s: ‘Within ten years, fifty per cent of our industrial production will be controlled by the government.’ As the adviser pointed out, there was plenty of reason to think this way at the time: ‘Washington already calls the tune in housing, airlines, railroads and aircraft production.’ Think of the Penn Central bankruptcy and partial nationalization of the railroads, the Lockheed bailout, the various interventions into the airlines, the government’s assistance to ITT both at home and in Chile, and the remarkable level of interpenetration between the Nixon Administration and corporate interests. Not to mention a defence budget which had roughly equalled, or even exceeded, total fixed business investment for decades." (s. 37)

[5] Här invänder Barker också mot att Riley och Brenner bara tar upp feodalismen som historisk föregångare till politisk ackumulation. Utifrån ett citat som jämför lobbying med feodalism kommenterar han lakoniskt: "Surely there is something more recent than feudalism to which lobbying can be compared?" (s. 37)

[6] Han visar också på det lite udda i att B-R hävdar den anti-keynesianska linjen att statliga budgetunderskott varit en viktig drivkraft bakom inflationen.(s. 44)

[7] Jag förstår dock inte riktigt Barkers mått här. Rubriken säger att det är "Corporate Rate of Value Added to Stock of Fixed Assets, 1947–2022" vilket låter som att det skulle vara en kvot, förädlingsvärde/kapitalstocken, men måttet på y-axeln är miljoner dollars vilket låter som ett flöde, inte en kvot. (s. 49)

[8] Så här beskriver Svensson lågräntepolitiken i en ledare i SvD, "När staten skapar ojämlikhet" från 15 februari 2021: "Bostäder och aktier ökar och minskar i värde, och räntor blir högre eller lägre, så funkar det i en marknadsekonomi. Med Riksbankens ambition att hålla räntorna superlåga och till och med negativa, är det däremot statens beslut som i stor utsträckning påverkat priserna, kurserna och räntorna.
Detta har åtminstone sedan finanskrisen 2008 skett på ett sätt som gynnat de mer välbärgade, som har en stor del av sitt kapital i aktier och ägda bostäder. Det har samtidigt missgynnat exempelvis de många låginkomsttagare som har huvuddelen av sina sparade slantar på bankkonton, som idag ger noll eller någon futtig procent i ränta. En medveten statlig politik har därmed ökat de ekonomiska skillnaderna." Svensson bortser här så klart från räntans effekter på sysselsättningen.

[9] Ackerman citerar Brenner: “for revolutionaries, so much is riding on their contention that extended periods of crisis are built into capitalism.”

[10] Ackerman historiserar analysen av profit-squeeze-kriser, och menar i huvudsak att dessa före 1970-talet inte var någon särskilt central del av den marxistiska ekonomiska analysen; hos Rosa Luxemburg och Rudolf Hilferding i det tidiga 1900-talet bestod kapitalismens kriser oftare av underkonsumtion (hos Luxemburg) eller obalanser mellan sektorer (Hilferding), inte i allt för låga vinster, som ju givet lönernas status som huvudsaklig källa till konsumtion, snarast skulle leda till "överkonsumtion", snarare än underkonsumtion. I USA var Paul Mattick med sin Marx and Keynes: The Limits of the Mixed Economy (1969) central för att väcka liv i profit-squeeze-analysen, och fick en del genomslag under 1970-talet, genom bland andra David Yaffe. Ackerman visar också intressant hur skiljelinjen mellan Glyn-Sutcliffes lönepressanalys och den konkurrens-profit-squeeze-analys som idag associeras med Brenner, drogs redan i det tidiga 1970-talet, t ex genom Yaffes recension av Glyn och Sutcliffes bok i New Left Review 1973, och i hur Paul Sweezy försvarade sig mot Mattick och dennes efterföljare.

[11] Ackerman är väldigt kritisk mot denna inkonsekvens: "Thus, when it comes to the ultimate causes of “stagnation,” Brenner’s argument is a kind of Schrödinger’s cat of crisis theories: it’s a theory of excess competition when you’re looking at it and a wage-squeeze theory when you’re not. Like the cat, neither survives scrutiny." Han citerar också Shaikh här: "Shaikh was not alone in judging Brenner’s monograph “difficult to read” because “the arguments involved appear in different sections, are sometimes implicit rather than explicit, and can be contradictory.”"

[12] Jag har också skrivit om det t ex i samband med beräkningar av historiska nationalförmögenheter och mer om kapitalandelen av nationalinkomsten.

Thompsons "moraliska ekonomi"

 

Potatiskö på Södermannagatan i Stockholm 1917. Foto: Okänd. Via Sveriges Radio.

Jag blev kontaktad av en reporter på P1 som undrade om hur man kan se på dagens matprisprotester i ett historiskt perspektiv. Mina tankar gick till historiska upplopp och uppror där det finns debatter om prisernas betydelse: Frankrike 1789, Europa 1848, Sverige och Europa våren 1917. För den franska revolutionen, Labrousse argument att de stigande matpriserna var en avgörande utlösande faktorn; för revolutionsåret 1848, studier som Berger och Spoerers, och för Sverige 1917, hela diskussionen om "Potatisrevolutionen" och oroligheter i Västervik, Södermalm och andra platser med rekvireringar av potatis och annan enkel mat.

En av de saker som jag sa till reportern var också denna: protester och folkliga mobiliseringar mot höga priser är en gammal politisk stridsfråga. Om 1900-talets paradigmatiska folkliga politiska aktion i utvecklade kapitalistiska ekonomier som den svenska var strejken och löneförhandlingen, så var brödupploppet 1700- eller 1800-talets.

Min instinkt är alltså att den folkliga politiska repertoaren under 1900-talet försköts från priskamper till lönekamper. [1] Jag tänkte att jag för 1700-1800-talen skulle kolla på EP Thompsons klassiska artikel om "den moraliska ekonomin": "The Moral Economy of the English Crowd in the Eighteenth Century" från 1971. Thompson riktar en stark kritik mot vad han kallar "den spasmodiska skolan", de forskare som tänker att folk på 1700-1800-talen reagerade spontant, ogenomtänkt och kanske dumt på yttre stimuli, som stigande priser. Gentemot detta perspektiv hävdade Thompson att vanligt folk visserligen kanske inte skrev ner några filosofiska traktater, men att de ändå kunde ha hyfsat genomtänkta idéer om vad som var en rimlig ekonomisk ordning och hur matpriserna skulle bestämmas. [2] Så här lägger han fram detta egna perspektiv:

"It is possible to detect in almost every eighteenth-century crowd action some legitimizing notion. By the notion of legitimation I mean that the men and women in the crowd were informed by the belief that they were defending traditional rights or customs; and, in general, that they were supported by the wider consensus of the community. On occasion this popular consensus was endorsed by some measure of licence afforded by the authorities. More commonly, the consensus was so strong that it overrode motives of fear or deference." (s. 78)

Det är en lång artikel, mer än 60 sidor, som Thompson hade arbetat på i ungefär tio år, och han anför mängder av exempel och belägg: från brev, från anonyma pamfletter, från polisrapporter, och andra källor. (Det handlar mycket om bröd, brödpriser, och protester mot mjölnare och handlare.) Men kärnan är att han menar att det i England på 1500-1600-1700-talen fanns en etablerad ordning, instiftad i lagarna, som garanterade vanligt folk tillgång till enkel mat till vissa priser. Detta var kodifierat inte minst i 1580 och 1630 års Book of Orders. I 1700-talets sista decennier så utmanades denna ordning av frihandelsekonomer som Adam Smith, och dessa vann snabbt framgångar politiskt: "Few intellectual victories have been more overwhelming than that which the proponents of the new political economy won in the matter of the regulation of the internal corn trade." (s. 89) Vanligt folk protesterade om och om igen i slutet av 1700-talet och under 1800-talet mot den nya frihandelsordningen:

"It has been suggested that the term "riot" is a blunt tool of analysis for so many particular grievances and occasions. It is also an imprecise term for describing popular actions. If we are looking for the characteristic form of direct action, we should take, not squabbles outside London bakeries, nor even the great affrays provoked by discontent with the large millers, but the "risings of the people" (most notably in 1740, 1756, 1766, 1795 and 1800) in which colliers, tinners, weavers and hosiery workers were prominent. What is remarkable about these "insurrections" is, first, their discipline, and, second, the fact that they exhibit a pattern of behaviour for whose origin we must look back several hundreds of years: which becomes more, rather than less, sophisticated in the eighteenth century; which repeats itself, seemingly spontaneously, in different parts of the country and after the passage of many quiet years. The central action in this pattern is not the sack of granaries and the pilfering of grain or flour but the action of "setting the price".

What is extraordinary about this pattern is that it reproduces, sometimes with great precision, the emergency measures in time of scarcity whose operation, in the years between 1580 and 1630, were codified in the Book of Orders. These emergency measures were employed in times of scarcity in the last years of Elizabeth, and put into effect, in a somewhat revised form, in the reign of Charles I, in 1630. /.../" (s. 107-108)

Förutom upploppen så har Thompson som sagt också många referenser till pamflettlitteraturen och den politiska litteraturen, och i relation till Book of Orders är detta en fascinerande referens: "The literate had long memories also: the Book of Orders itself was republished, unofficially, in 1662, and again in 1758, with a prefatory address to the reader referring to the present 'wicked combination to make scarcity'." (s. 109)

Det hela låter för en 2000-talsekonomisk-historiker så väldigt Polanyiskt, och jag förstår verkligen hur Tim Rogan för några år sedan kunde skriva en bok om Tawney, Thompson och Polanyi som en grupp av moraliska (moralistiska?) kritiker av frimarknadskapitalismen. Men Thompson, som ändå refererar till en antropolog som Malinowski, refererar faktiskt aldrig till Polanyi i artikeln -- däremot Tawney, angående medeltida uppfattningar om rättvisa. (s. 132)

Däremot så gör Thompson uttalat ett argument om att massornas politiska tänkande och sätt att agera på förändras under hans undersökningsepok, närmare bestämt 1800-talets första decennier:

"We are coming to the end of one tradition, and the new tradition has scarcely emerged. In these years the alternative form of economic pressure — pressure upon wages — is becoming more vigorous; there is also something more than rhetoric behind the language of sedition — underground union organization, oaths, the shadowy "United Englishmen". In 1812 traditional food riots overlap with Luddism. In 1816 the East Anglian labourers do not only set the prices, they also demand a minimum wage and an end to Speenhamland relief. They look forward to the very different revolt of labourers in 1830. The older form of action lingers on into the 1840s and even later: it was especially deeply rooted in the South-West. But in the new territories of tie industrial revolution it passed by stages into other forms of action. The break in wheat prices after the wars eased the transition. In the northern towns the fight against the com jobbers gave way to the fight against the Corn Laws." (s. 128-129)

Här närmar vi verkligen oss ett tillyskt argument, och det är därför inte märkligt att Thompson är en så central referens i Tillys bok Popular Contention in Great Britain 1758-1834 (1995). Men Thompsons betoning på segheten i utvecklingen, som han kommer tillbaka till att säga i slutsatserna, är fascinerande och viktig:

"The breakthrough of the new political economy of the free market was also the breakdown of the old moral economy of provision. After the wars all that was left of it was charity — and Speenhamland. The moral economy of the crowd took longer to die: it is picked up by the early co-operative flour mills, by some Owenite socialists, and it lingered on for years somewhere in the bowels of the Co-operative Wholesale Society. ..." (s. 136)

noter

[1] Tilly och andra varnar ibland för teleologiska förklaringar av hur repertoarer av handlingar förändras över tid. Historikern Meg Jacobs har också i en fin studie, Pocketbook Politics (2005), visat priskampernas fortsatte betydelse i USA under 1900-talet, också efter New Deal. Jag tror dock att man sakligt kan säga att den relativa tyngdpunkten för löner och priser förskjutits över tid: från priser i det sena 1800-talet till löner ca 1920-1990, och sedan kanske till priser igen.

[2] En fascinerande och mycket tidstypisk detalj med Thompsons artikel är att han refererar till socialantropologer som Malinowski och menar att vi måste behandla 1700- och 1800-talets engelsmän med samma antropologiska respekt som "Trobriand islanders". I slutet av sin artikel så förklarar han att: "I have tried to describe, not an involuntary spasm, but a pattern of behaviour of which a Trobriand islander need not have been ashamed." (s. 131)

Ogilvie om ekonomiska institutioner i förindustriella Europa

Samhälleliga institutioner -- definierade av Nobelpristagaren Douglass North som "the rules of the game in a society or, more formally . . . the humanly devised constraints that shape human interaction’" -- är sedan fyra decennier eller så centrala beståndsdelar i den nationalekonomiska och ekonomisk-historiska instituioner. Det tydligaste belägget för detta är kanske att först North, 1991, och sedan Acemoglu-Johnson-Robinson, 2024, tilldelades Riksbankens pris till Nobels minne för sina institutionella analyser av ekonomisk utveckling.

Ekonomisk-historikern Sheilagh Ogilvie, då i Cambridge, nu i Oxford, höll 2006 års Tawney Lecture på den årliga Economic History Society-konferensen på temat ekonomiska institutioner. Hon välkomnade de institutionella perspektiven och institutionella förklaringarnas uppsving, men varnade för att ekonomernas förklaring i nästa led, av varför institutionerna blir som de blir, var bristfälliga. Mer specifikt så formulerade hon sin varning så här: "The dead end I find most worrying is the tendency to explain institutions as an efficient and beneficial response to the needs of the economy—the view that ‘whatever is, is right’." (s. 651) [1] [2]

Den första förindustriella institutionen som tolkades på detta sätt av nationalekonomer, säger Ogilvie, varr träldomen. Douglass North och hans medförfattare Robert Paul Thomas hävdade i deras epokgörande bok The Rise of the Western World (1973), en del av 1970-talets kliometriska revolution som förenade nationalekonomisk teori och metod med historiska material, att träldomen var ‘an efficient solution to the existing problems’ i medeltida ekonomier—ett frivilligt kontrakt mellan bönder och godsherrar, där bönderna erbjöd sitt arbete i utbyte för ‘the public good of protection and justice’. (cit. 653) I North och Thomas analys var detta ett effektivt kontrakt med den relation mellan tillgång på arbete och tillgång på jord som rådde då, men att när denna relation förändrades, var träldomen inte längre en effektiv institution, och försvann. [3]

Den andra stora förindustriella institutionen som omtolkades var bygemenskapen. Här var det kliometrikern Deirdre McCloskey som 1976 argumenterade att den medeltida byn och dess tegskifte var en effektiv institution för att sprida riskerna mellan byns alla medlemmar: när var och en hade en mängd små plättar på olika ställen i byn, stod man inte och föll med en viss del av byn och dess mikroklimat, jord, etc. [4]

Den tredje institutionen som omtolkades var hantverksgillena. Här handlar det om tolkningar som pekar på hur skråna t ex kunde lindre informationsassymmetrier mellan producenter och konsumenter om produktkvlaiteten, eller att skråna på andra sätt minskade transaktionskostnaderna. "Epstein pointed out many weaknesses in these other theories, but claimed that craft guilds ‘prospered for more than half a millennium’ because they were the cost-minimizing institution ‘to allocate skilled labour efficiently’ and ‘provide an ideal market structure for innovation’." (s. 654)

Den fjärde institutionen är arrangemang som köpmansgillen som var till för att hantera handel. "Thus Greif, Milgrom, and Weingast argued that merchant guilds, by threatening collective boycotts of rulers who failed to provide commercial security, sustained ‘the efficient level of trade’ from the twelfth to the fifteenth century.27 Separately, Greif also concluded that merchant guilds ‘enhanced efficiency by supporting inter-community impersonal exchange’ through what he termed the ‘community responsibility system." (s. 654)

Ogilvie pekar på en rad andra, mindre viktiga institutioner -- inklusive lynchjustis! -- som ekonomer och ekonomisk-historiker idag har tolkat som uttryck för effektivitet "So by now economic historians have reinterpreted pretty well every pre-modern institution in terms of efficiency as a beneficial solution to one or more obstacles to possible transactions." (s. 655)

Referens

Sheilagh Ogilvie (2007) "‘Whatever is, is right’? Economic institutions in pre-industrial Europe", Economic History Review, 60, 4 (2007), pp. 649–684

Fotnoter

[1] Citatet ‘whatever is, is right’ kommer från Alexander Popes "Essay on Man" från 1732.

[2] Det här, det som Ogilvie kritiserar, kan man väl kalla en funktionalistisk approach till institutioner. Se Pierson (2004, Politics in Time), kapitel 4, särskilt s. 122-124, för en analys från statsvetenskapen om problemen med nationalekonomers funktionalistiska förklaringar av institutionella förhållanden, och särskilt skillnaden mellan snävt ekonomiska institutioner med tydligare avkastning och mer avgränsade syften, och mer komplexa samhälleliga och politiska institutioner vilkas plasticitet är betydligt mindre.

[3] Ogilvie menar att effektivitetsanalysen av träldomen lever kvar i 90-00-talens revisionistiska perspektiv på den "andra träldomen" öster om Elbe, som i WW Hagens Ordinary Prussians: Brandenburg Junkers and Villages 1500-1840 (Cambridge UP, 2002). 

[4] Ogilvie pekar på att McCloskeys analys 1993 fick stöd av Townsend i MEdieval Village Economy, och att Richardson, "Prudent village", och Nafziger i sina studier av Ryssland också stöttat den.

Antikens ekonomi och antikens kliometri

 

en gallisk-romersk relief som avbildar skördearbete 

Creative Commons

 

Vad vet ekonomisk-historiker om Antikens Rom? Och hur vet de det? Vad för källor, metoder och teorier använder historiker och andra för att kartlägga antikens ekonomier? Arkeologen och klassicisten Kim Bowes från University of Pennsylvania har en superintressant artikel om detta i tidskriften Capitalism: A Journal of History and Economics från år 2021. Artikeltiteln är "When Kuznets Went to Rome" och utgångspunkten är ett skifte på detta fält, under 1990-talet, från en mer substantivistisk, antropologisk approach till antikens ekonomier, till en mer nationalekonomisk eller kliometrisk approach. 

Tidigare, säger hon, dominerades fältet av substantivistiska analysmodeller som de som Moses Finley (1912-1986), lärare och professor i Cambridge 1956-1982, arbetade med. Finley menade att man inte ska använda moderna nationalekonomiska begrepp för att förklara antikens ekonomi, eftersom antikens människor saknade sådana begrepp själva -- de saknade för den delen också begreppet "ekonomi" i dagens bemärkelse, som en avskild samhällssfär. Så här sammanfattar Wikipedia perspektivet som Finley lägger fram i sin klassiska bok The Ancient Economy från 1973:

"Finley interpreted the economy from 1000 BC to AD 500 sociologically rather than through use of economic models (as did Michael Rostovtzeff). Finley viewed the ancient economy as largely a by-product of status, with economic relations being embedded in ancient institutions that are very much unlike those present in modern times.

He viewed the ancient economy as largely stagnant since, among other things, the scope of economic action was not directed to economic or productive growth as is so often the case in modern times: technological innovations therefore went without adoption, large projects were executed for prestige rather than practical benefit, and economic development, or profit maximisation. Such views, and the uncritical acceptance of elite ancient writers' economic mentalités, have been challenged and overturned by archaeological discoveries through the late 20th century."

Detta är verkligen ett klassiskt substantivistiskt perspektiv: att hävda att det -- kontra nationalekonomi 101 -- inte finns någon universell mikroekonomi av nyttomaximerande individer i olika samhällen över tid och rum, utan istället att varje typ av samhälle har sin egen mikroekonomi, ungefär. [1] Jag tror att den teoretiker som mest av allt associeras med perspektivet är den ekonomiske antropologen Karl Polanyi, och det är också slående att Finleys Ancient Economy publiceras samma år som antropologen Marshall Sahlins mycket inflytelserika The Stone Age Economy, som lägger fram en egen tolkning av stenålderns nationalekonomi.

Men detta perspektiv vände sig alltså en del antikhistoriker ifrån på 1990-talet och 2000-talet, säger Bowes: hon pekar på Walter Scheidel och Sitta von Redens antologi The Ancient Economy (2002) och Scheidel, Ian Morris och Richard Sallers Cambridge Economic History of the Greco-Roman World (2007). I denna forskning ställer man frågor om "BNP per capita" i Antikens Rom, om produktivitet, tillväxt och inkomstfördelning; forskningen relaterar till bredare, icke-antika projekt som Angus Maddisons forskning om BNP i historien och Branko Milanovics forskning om inkomstfördelning. Så här kontextualiserar Bowes den kliometriska breddningen:

"The 2008 financial crisis, growing concerns about long-term inequality, and a sense that non-state, non-elite economic actors might also merit a place in Rome’s economic history have all put these calculations on a broader stage, both in the field of Roman economic history and beyond. Estimates of Roman GDP or Gini coefficients for income in equality have been applied to subjects as varied as Roman slave demographics, the economic well-being of Roman artisans, and Piketty’s models for long-term capital distribution." (s. 9)

Jag läser det som att Bowes omfamnar den ämnesmässiga breddningen, men är kritisk till den kliometriska metodologin:

"Historians and economists alike have rushed to calculate Roman GDP and place it on a graph with  those of other pre-modern economies, using the resulting numbers to make sweeping assessments about progress or its absence, or to affirm a natural, historical law driving wealth inequality. In the process, the calculations used to estimate Roman GDP or inequality have seen very  little criticism. In particular, the efforts’ calculative heuristics, the imputed relationship between macroeconomic measurements and economic well-being, and their assumptions about the very nature of history all have yet to be properly interrogated. While some of this work on GDP has had the salutatory effect of making the Roman world relevant and accessible, the data that has been used to do so is largely a fiction, and the resultant histories, stripped of nuance and complexity, are rendered into Kuznets’s worst nightmare—simplistic teleologies of growth or stagnation." (s. 9)

Bowes essä ägnas åt en ingående kritisk granskning av just dessa metodologier och data, och vad för slutsatser de egentligen leder till i fråga om antika Roms historia och samhälle. 

 

ekvation ur Keith Hopkins artikel "Taxes and Trade in the Roman Empire" från 1980

 

Framför allt så handlar det om hur forskare beräknat BNP per capita, och hur de beräknat inkomstfördelningen. De första beräkningarna av romersk BNP gjordes av Keith Hopkins år 1980, och de var då en bi-effekt av hans egentliga syfte, som avar att illustrera relationen mellan beskattning och ekonomiska flöden. Han beräknade romersk BNP helt enkelt som befolkningen gånger en beräknad vetekonsumtion gånger priset på vete. Resultatet var 8244 miljoner sesterces (förkortas av Bowes som HS), enligt Hopkins själv snarast en metafor, men taget på allvar av senare forskare.

Senare skattningar av romersk BNP har snarare haft intresset att jämföra levnadsstandarden i Rom med den i andra delar av världen och senare tider. Dessa moderna historiker och ekonomer har jobbat lite väl galant med källorna, menar Bowes; hon betonar att källäget egentligen är sparsmakat och problematiskt:

"What exists instead are a very  limited range of wheat prices (some thirty, ranging from the second century BCE through the early third century CE) and wage series (some sixty, ranging from the second century BCE through the early third century CE), the vast majority and most reliable of which come from Roman Egypt, along with a handful of literary references to slave and army rations. As has been noted by the scholars most attentive to the limitations of these data, most of these data points are circumscribed by particular contextual exigencies: Roman Egypt may or may not be representative of the rest of the Roman world; the limited wage and wheat price series may be affected by instances of short-term scarcity that make averages problematic; the data from the capital city is almost certainly biased by price-setting for wheat and by high costs of living for wages, and so on. Literary sources in which price is a signal aspect of the rhetorical toolkit are hard to lay next to papyri that record wheat and wage prices in unemotional but locally framed contexts. And the Roman population headcount is hotly debated, with estimates differing by an order of magnitude." (s. 12)

Hon säger att det är ekonomer som har "kört bilen" medan historikerna, mer intresserade av kontext och källkritik, suttit i passagerarsätet. Beräkningar av BNP från utgiftssidan har således gjorts på ett väldigt pragmatiskt sätt, med data på vetepriser multiplicerat med ett antagande om hur mycket vete gemene man och kvinna konsumerade, för att få fram grund-levnadsstandarden. Antagandena om hur mycket man åt har tagits inte från faktiska uppskattningar av konsumtion, utan från ett antagande om hur många kalorier man behövde för att överleva, eller romerska ransoner för slavar och soldater, eller från uppgifter från bönder i Aten på 400-talet f Kr. [2] Ett annat sätt att beräkna BNP är från inkomstsidan, och då har forskare som Goldsmith (ROIW, 1984), Temin och Scheidel och Friesen (J of Roman Studies, 2009) använt t ex en löneuppgift för lågutbildade arbetare multiplicerat med antal arbetsdagar per år i ett modernt dataset, multiplicerat med en siffra för genomsnittlig sysselsättning i ett modernt dataset, plus icke-löneinkomster från olika källor. Många lantarbetare och bönder i antikens Rom hade förstås inte särskilt mycket penninglöner, och då kringgår forskarna detta problem genom att helt enkelt utgå från att löneserierna motsvarar en överlevnadsnivå (utan överskott) som också bönderna bör ha legat på. (s. 13-14) 

De resulterande BNP per capita-skattningarna varierar från 166 till 380 HS, vilket är fattigare än 1500-talets Europa och i de mer pessimistiska varianterna motsvarar moderna ekonomier som Uganda och Rwanda.

Beräkningarna har också använts för att skatta inkomstfördelningen. Flera forskare -- Goldsmith (1984), Milanovic, Lindert och Williamson (2011) -- har använt en approach där man börjar med att identifera ett par elitgrupper och beräkna en genomsnittlig inkomst per grupp. I det romerska fallet är de fyra elitgrupperna "senatorial elite, the equestrian or knight class, the decurion or town councilors", och övriga eliter. De har i detta fall gjort inkomstberäkningen per elitgrupp i två steg: först en beräkning av medelförmögenheten för gruppen, och sedan denna multiplicerad med 0,06 för att få fram en tänkt årlig inkomst med 6 procents avkastning på kapital. Resten av BNP fördelas därefter med en genomsnittlig inkomst för hela icke-eliten. 

 

från Scheidel och Friesens "The Size of the Economy and the Distribution 

of Income in the Roman Empire", Journal of Roman Studies, 2009

En alternativ approach används av Scheidel och Friesen som använder en Pareto-fördelning för att distribuera BNP inom eliten, de översta 3 procenten av befolkningen. De övriga 97 procenten delar de in i nio lika stora inkomstgrupper, för vilka de tilldelar inkomste utifrån två olika scenarios: ett "optimistiskt" och ett "pessimistiskt". De får fram att 90 procent av Roms befolkning levde på eller runt existensminimum, medan 6-12 procent levde på vad de definierar som en "respektabel" nivå. Den högsta 1,5 procentens andel av inkomsterna beräknar de till 15-25 procent. Gini-koefficienten blir 0,42 till 0,44, alltså i sig inte särskilt högt. (s. 15)

Från denna redogörelse går Bowes vidare till sin källkritiska och metodologiska kritik. Hon talar om hur kliometrikerna plockar upp några data här och några uppgifter där och sedan "smetar ut" (smear) dessa över flera decennier och olika regioner -- Grekland, Egypten, Italien...

"A limited number of contextually contingent price data, like wheat prices, are smeared—their chronological and geographic fixity stripped away so they can be effectively averaged to form the “wheat price” constant. This happens, too, with most of the data used for subsistence consumption constants. The repeated use of 175 kilograms of wheat per year per person as a precise subsistence amount actually derives from an attempt— itself full of assumptions and contingencies—to calculate the production and consumption levels of fourth-century BCE Athenian farmers. This very specific, and also very hypothetical, figure becomes untethered from the chora of ancient Athens and smeared over the whole of the ancient world to represent how the majority ate,—which is thus rendered fixed and unchanging. Just so, the slave wages recommended by Cato are part of a carefully composed literary effort to bridge the gap between the ideal of a peasant farmer and the reality of slave-run estates in which slaves are simply an extension of the master’s hand." (s. 16)

Det finns en mängd olika problem här: dels "smetandet", att låta Aten på 300-talet f Kr också stå för Italien eller Egypten 200 år senare, dels källorna i sig: tendenser så som Polybius syften när han skriver om den romerska armén, eller Catos egna syften med sin text, eller bristfällig information eller tolkning som när man fokuserar helt på vetet även om Cato också skriver om vin och fikon. Bowes säger dock att än värre än "smetandet" är vad hon kallar "data sucking", när man tar data från en kontext och applicerar dem på en helt annan kontext -- som att ta konsumtionsdata från 1900-talet och låta dem representera antikens Rom. Mer specifikt så kritiserar Bowes bland annat hur Walter Scheidel använder Robert Allens konsumtionskorg som baseras på kejsare Diocletianus prisedikt från tidiga 300-talet e Kr, och beräknar dess pris utifrån egyptiska priser från första till tredje århundradet e Kr. I denna korg ingår bland annat tvål och ljus, som inte användes i antikens Rom. Här menar Bowes också att  den avkontextualiserade användningen av data tenderar att reproducera tidigare resultat, eftersom man väljer data för en "fattig ekonomi" som saknar data, från en annan "fattig ekonomi", och sedan drar slutsatser om den datalösa "fattiga ekonomin", och kanske då helt enkelt komma fram till att den var fattig.

Detta hävdar hon också angående BNP-skattningarna som är en del av Angus Maddisons projekt: enligt Bowes var Maddison övertygad om att förindustriella ekonomier var lika varann och inte hade någon varaktig ekonomisk tillväxt, så data väljs för att reproducera denna bild, så att antikens Rom får ungefär samma BNP per capita som förmoderna Neapel eller Bysans under medeltiden. [3] Ett centralt antagande i denna process är det om konsumtionsnivån på existensminimum: en människa behöver en viss mängd kalorier för att överleva, och de förindustriella människorna antas i denna litteratur framför allt ha fått sina kalorier från spannmål. Om konsumtionen av spannmål är konstant i förindustriella ekonomier, och mat stod för 60-70 procent av konsumtionen, så förklarar detta mycket varför BNP/capita stagnerade enligt beräkningarna.

Löneserierna är mer reella än vad konsumtionsdatat är, säger hon, men fortfarande problematiska, inte minst genom antagandet om att många var löntagare i antikens Rom, vilket inte är fallet. (s. 20) Utöver att anta att många var löntagare, så kan man också, som Scheidel och Milanovic, anta att lönerna helt enkelt sattes utifrån existensminimum -- och då är man tillbaka på den föregående punkten. Här kritiserar hon särskilt Scheidel och Friesen (2009) för deras metod när de beräknar Roms BNP per capita och inkomstfördelning. [4]

Så här rundar Bowes av sin kritik om BNP, löner och ojämlikhet i antikens Rom, med en verklig bredsida:

"The purpose of this somewhat belabored critique is not to suggest that specific calculations of  either GDP or in equality for the Roman world arewrong, although they probably are. Rather, it is to suggest that  there is very little about them that is Roman. To counter stubborn data lacunae or apply a similar data yardstick to a broad range of economies—in short, motivated by the desire to compare rather than to actually measure— these authors’ various estimates for Roman GDP and the concomitant effort to measure inequality are largely predetermined by a reiterated and reinserted series of pre-modern data constants. In their attempt to place the Roman world, the Byzantine empire, and the French Ancien Régime on the same graph, these models are forced to resort to a kind of extreme economic formalism, assuming, in effect, that economic and cultural behaviors can be so completely dissociated that the latter might change while the former remain constant and thus allowing the scholar to infill Roman lacunae with data— for consumption, wage practices, price ratios, and wealth distribution—from other periods. The results may or may not resemble actual Roman economic well-being; in a way, that was never the  actual goal. The purpose of these calculations—all but Hopkins’s, at any rate— was to re- inscribe the Roman world into a pre-modern economic monolith, not to reveal anything about the exigencies of life experienced by the Roman majority." (s. 21-22)

Jag tycker nog att hon är lite orättvis, att kliometrikernas pragmatism med källor ändå är befogad när källäget är svårt, men det är inte desto mindre en intressant kritik. Hon menar också att kritiken tidigare uteblivit, eftersom antikhistoriens socialhistoriker -- källnära -- knappt läser vad Bowes kallar kliometriska "GDP boys". Därför har antikens kliometri, teknisk som den är, också kunnat användas i böcker med större genomslag, som Scheidels The Great Leveller (2017) eller Pikettys Capital in the 21st Century (2014). Så här karaktäriserar Bowes elegant hur Maddison och andra siffror från antiken används i Pikettys narrativ:

"While ideologically worlds apart, Piketty’s long- term capital project, when it extends its r>g model further backwards in time, not only depends upon Maddison’s numbers for the Roman and medieval worlds, but also uses them to hammer home the evitability of capital-driven inequality in slow-growth environments. For at the heart of Maddison’s and Piketty’s (and Milanovic’s) projects is a particular conception of modernity as a time when things happen—growth, exploding inequality—defined in opposition to a static, longue durée “pre-modernity” when nothing happens—glacial growth, “natural” inequality. In a way, the Roman-specific critiques I’ve laid out above anchor the origins of this presumed modern versus pre-modern binary, a binary that relies on manufactured data for
subsistence in order to create a metahistorical arc of extremely slow growth followed by modern progress or its opposite." (s. 23)

Från denna diskussion går hon vidare till hur BNP per capita-skattningarna använts i stora narrativ om den ekonomiska utvecklingen och specifikt om Roms roll i detta. Här menar Bowes att den antika kliometrin inkorporerats i nya stora narrativ om imperiernas uppgång och fall, en typ av historieskrivning som trillade ur modet på 1970-80-talen men som kommit tillbaka idag. [5] Bowes menar att detta är en mansdominerad forskningsgenre som går tillbaka till 1800-talets heroiska narrativ -- "It is telling, and important, that the Gibbon for our age is the rise and decline of economic development" -- men nu med diagram:

"Tellingly, quantitative data has taken the place of purple passages culled from primary sources. This data is displayed in carefully constructed graphs—for coin circulation, femur length, lead pollution, wheat prices, Lorenz curves—that make historical causation manifest through rising or falling numbers.  These graphs merit a study in themselves, so prominent have they become in these new histories and so layered in their never-stated generative assumptions about data correlation and historical causality. In them we can see quantitative demonstrations that the advent of Roman rule produced radical economic in equality from a plot of British  house sizes; that periods of Roman economic and political florescence can be directly read off changing lead levels in the Greenland ice sheet; that changes in human femur length document an increase in standards of living; or that differences in wheat prices reveal the economic devastation caused by plague in the late
empire." (s. 27; femur betyder lårben)

 Från detta går Bowes till sitt eget, mer positiva program för vägen framåt. Det hon vill ta med sig från den kliometriska revolutionen i den romersk-historiska forskningen är fokuset på vanligt folk, bortom eliterna, och användningen av kvantitativa data för att dra bredare slutsatser om hur livet var i antikens Rom. Hon vill ha mer romerska data, mindre extrapolering från andra kontexter och mer faktisk information från det romerska imperiet. Här handlar det mycket om hushållsdata, som berättar vad folk faktiskt konsumerade, bortom den vetecentriska kliometrin om historiska levnadsstandarder, och om pengar. För levnadsstandarden vill hon se bortom en "unskilled wage" och se på mer komplext sammansatta inkomster för de många småbönderna; här refererar hon bl.a. till sin egna Roman Peasant Project. Så här lanserar hon sin egen approach relativt till kliometrikernas:

"At the moment, in an attempt to participate in the longue-durée comparative effort, Romanists have tried to run before they can walk, and in  doing so, they’ve probably totally misrepresented welfare and in equality as well as overall economic performance. We need to keep the urgency to tell big stories, but use thick, small-scale data to tell them, returning to a place we actually know quite well—the household—and exploiting both well-known and new datasets in the context of lives lived—not
trends already assumed. " (s. 32)

 

 

referens

Kim Bowes (2021) "When Kuznets Went to Rome: Roman Economic Well-Being and the Reframing of Roman History", Capitalism: A Journal of History and Economics, Volume 2, Number 1, Winter
2021, pp. 7-40.

fotnoter

[1] Den formuleringen, minus "ungefär", lånar jag från den marxistiske historikern Robert Brenner. “[E]very historically evolved type of society – what Marx called mode of production – has its own microeconomics”, citerat från Brenner, "Property and Progress: Where Adam Smith Went Wrong", i Chris Wickham (red.) Marxist History-writing for hte Twenty-first Century (Oxford UP, 2007).

[2] Kalori-minima: Hopkins; slav- och soldatransoner: Goldsmith; Atens bönder: Temin, “Estimating GDP in the Early Roman Empire.” 

[3] Angående att Bowes menar att dessa ekonomer/kliometriker väljer antaganden för att få de resultat de vill ha, så skriver hon bl.a. att: "For most of the economists involved in these debates, of course, the point was not to ask  whether the Roman world was, in fact, a world of subsistence farmers, but to demonstrate the relatively static quality of all such economies compared to industrially driven growth."  (s. 19)

[4] Hon skriver bl.a. att: "despite a pretense of internal checks, Scheidel and Friesen’s inequality exercise is a largely cir-
cular one in which pre-modern or ahistorical data both drive the GDP calculations at its base and determine the distribution of the resultant overall wealth." (s. 21) 

[5] Hennes exempel är Harpers Fate of Rome och Scheidels Great Leveler och Escape from Rome. Hon sammanfattar Harpers och Scheidels narrativ om Rom så här: "Thus, one can read, on the one hand, that the expansion of monetization driven by foreign plunder fueled a Roman economic “revolution”; that innovation in water-driven machines produced a mini-industrial revolution so expansive that its effects are registered in lead pollution on the Greenland ice-sheet; and that economic growth driven by urbanization, agricultural intensification, and trade resulted in historically unprecedented health and physical well-being as mea sured in the human skeletal record. On the other hand, one can also read that a volcanic eruption and a succession of plagues in the late empire created catastrophic economic impacts that ultimately led to the empire’s political collapse; and
finally and most expansively, that the Roman economy experienced no real per capita growth and was so unequal in its wealth distribution that only its catastrophic collapse could equalize wealth and unleash innovation and growth in the Middle Ages." (s. 24)