Nyliberalismen i idéhistoria och i ekonomisk historia

"Nyliberalism" är ett brett och svårt begrepp, som kan betyda lite olika saker beroende på. Så jag blir nyfiken på rubriken på Cornell-historikern Nicholas Mulders trippelrecension: "The Neoliberal Transition in Intellectual and Economic History". Den nyliberala övergången i idéhistorisk och ekonomisk-historisk forskning -- lovande. Mulder recenserar alltså tre böcker: Julian Germanns Unwitting Architect: German Primacy and the Origins of Neoliberalism (2019), Amy C. Offners Sorting Out the Mixed Economy: The Rise and Fall of Welfare and Developmental States in the Americas (2019), och Isabella Webers How China Escaped Shock Therapy: The Market Reform Debate (2021). I sin introduktion säger Mulder just att begreppet är mångfasetterat:

"The term “neoliberalism” has been understood in a variety of ways: as a package of policy prescriptions; a design philosophy for state-market relations; the spirit of leading institutions of global economic governance; a form of politics focused on private property owner ship and consumption as civic participation; a form of political and social subjectivity; and a distinct epoch in the history of modern capitalism beginning in the late 1970s and early 1980s." (s. 559-560)

Mulder börjar egentligen karakteriseringen på ett historiserande sätt, genom att säga att alla analyser av vad nyliberalismen är, också bygger på antaganden eller analyser av vad som föregick nyliberalismen:

"Before we can ask how neoliberalism arrived, we must ask what it displaced. Each understanding of neo-liberalism implies its own characterization of the essence of the preceding period." (s. 560)  

Han ger en mycket elegant och effektiv översikt över olika periodiseringar som folk använt för perioden "före nyliberalismen". En del, säger han med referens till Nancy Fraser (2013) och Jonathan Levy (2021), talar om en period av state-managed capitalism eller "age of control" som går tillbaka på 1930-talets stora Depression; andra talar om en period av kollektivistisk planering sedan första världskriget (Foucault 1979); andra om ett system av "inbäddad liberalism" sedan Bretton Woods-konferensen 1944 (Ruggie 1982) eller en fordistisk ackumulationsregim sedan 1920-talet (Aglietta 1979, Link 2020), eller "keynesianism" (Hay 2001). Det är en stor bredd i konceptualisering, men i vilket fall så är forskarna ense om att den nyliberala fortsättningen formades mellan det sena 1960-talet och det tidiga 1990-talet. [1]

De tre böcker som Mulder recenserar -- Germanns, Offners och Webers -- börjar, äger han, kanske en ny fas i forskningen om nyliberalismen. Var och en av de tre böckerna ger ett svar på när nyliberalismen egentligen började, och var och en tar ett globalt perspektiv och undersöker hur idéer rör sig mellan olika kontexter och blir olika lyckosamma på olika platser. Men, säger han och det här är väldigt intressant, de är inte "bara" idéhistoriska:

"But these books are not intellectual histories interested in genealogy and exposition only. Instead, they are best described as sensitive causal histories of ideas in action. They offer a wide array of methodological approaches: from the history of economic thought to thick histories of economic life and institutions, and from the history of development experts and man agers to the clash of politics and vested interests within policymaking elites." (s. 564)

Från detta går han vidare till att diskutera Germanns bok. Germann är statsvetare vid universitetet i Sussex och disputerade vid York University i Kanada. Hans bok handlar om Tysklands roll i formeringen av den nyliberala globaliseringen. Helmut Schmidts regering (1974-82) ville upprätthålla efterkrigstidens klasskompromiss, men gjorde det genom en politik för stabila priser, en politik som spred låginflationstrycket genom den rika världen. Gentemot den idéhistoriska forskningen som betonar gamla nyliberalers -- Friedman, Hayek m fl -- inflytande, och i det tyska fallet de s.k. ordoliberalernas inflytande, så menar Germann att ordoliberalerna faktiskt inte hade särskilt mycket inflytande i de centrala institutionerna: Bundesbank, finansdepartementet, och dess Foreign Economic Advisory Council. Så här refererar Mulder Germanns analys av den ekonomiska politik som fördes:

"Their growth strategy, Germann points out, drew on older notions of national purpose as a globally oriented “trading state” (Handelsstaat), which encouraged wage restraint by unions that exercised powers of codetermination in highly concentrated industries enjoying strong state support, superintended by an  independent central bank, with all parties striving for export surpluses. Whatever this model was—some have described it as “monetary mercantilism”—it was not the parsimonious ordoliberal design of a strictly rule-bound state without discretionary interventionist powers acting as a referee in a perfectly competitive space of monadic firms." (s. 566)

Germann avfärdar förklaringsmodeller som är centrerade på stater, idéer eller klass, och förespråkar istället en modell som utgår från Trotskijs idé om ojämn och förenad utveckling (!). En central idé i denna tradition är att politik i nationalstater förs inte bara utifrån inhemska förhållanden utan också utifrån de internationella relationerna. De politiska eliterna -- Germann använder begreppet "state managers" -- medierar press från olika inhemska intressegrupper såväl som idéer och den internationella politiken. Korsningen av utrikespolitik och inrikespolitik spelar roll till exempel i Germanns analys av hur västtyskarna hanterade USA:s övergivande av den fasta växelkursregimen 1971. Så här sammanfattar Mulder de tyska policymakers reaktion:

"With intergovernmental monetary certainties out the window, the Federal Republic’s elites had to devise a new formula to manage discordant domestic actors and preserve their national economic position vis-à-vis other advanced economies, especially the G7 states (United States, Japan, the United Kingdom,
France, Italy, and Canada). In Germann’s view, “The reason they singled out price stability was that it offered export opportunities that could help secure social peace.” Running enormous export surpluses, at the cost of depressing wages, would provide the material buffer needed to smooth domestic class tensions." (s. 567)

Den tyska regeringen släppte deutschmarkens kurs fri 1973 och fokuserade på handelsöverskottet. När internationella policymakers förespråkade keynesiansk stimulanspolitik, så opponerade tyskarna sig. Deras politik var inte Thatchersk eller Reagansk, men stram. Deras konsekventa linje spelade roll t ex när US-dollarn föll i värde 1978-79 och Feds nya chef Paul Volcker 1979 skulle agera på sitt mandat att stärka dollarn. Volcker bad Schmidt att låta Bundesbank stödköpa dollars; Schmidt sa nej eftersom det skulle kunna sätta fart på inflationen i Tyskland; och  Fed valde istället Volcker-chock-modellen med en räntechock som fick enorma konsekvenser inom och utanför USA, med en recessionseffekt inhemskt och en skuldkris i tredje världen. Man kan knappast säga att det var tysk politik som bestämde detta val, men Mulder säger att Germanns tyska perspektiv åtminstone kompletterar den vanliga USA-centriska berättelsen om nyliberalismen i allmänhet och Volcker-chocken i synnerhet. (s. 569) Däremot så saknas en diskussion om vad Japan -- den andra stora exportsuccén på 1970-80-talen, jämte BRD -- egentligen spelade för roll här. Germann tar inte heller riktigt in Tysklands roll inom EG och det kommande EU.

Penn-historikern Amy Offners bok är ännu bredare och tar ett ännu längre perspektiv, på västvärlden sedan 1945, genom att studera USA och Colombia parallellt. [2] Hennes fokus är på hur policy-experter rör sig mellan det rika USA och det fattiga Colombia, i stora projekt finansierade med statliga eller privata pengar. Chicago-skolans nationalekonomi spelar en roll, liksom managementgurun Peter Drucker, men idéerna är djupt inbäddade i de praktiska programmen och projekten. Så här sammanfattar Mulder den tredje och sista empiriska delen i Offners rika bok:

"She illuminates the fact that Lyndon Johnson’s Great Society, especially its flagship initiative, the War on Poverty, contained a significant business wing that outsourced social policy initiatives to entrepreneurs and investors. The practice of using private capital to sustain public institutions was nothing new, as the US state had been built in the nineteenth century through for-profit contracting. But such an approach had rarely been employed to expand the US welfare state and craft major poverty reduction programs. Firms quickly used the  Great Society institutions to win public contracts for job training programs, light industrial manufacturing, and education testing. David Lilienthal, as head of the Development and Resources Corporation—an engineering firm that fulfilled development assistance contracts from Antarctica to the Mekong Delta— championed this pursuit of public policy through private profit, coining the term “social entrepreneurship” to legitimize its spirit.
Although she makes it clear that her book is not a history of neoliberalism in a straightforward sense, Offner nonetheless contributes substantially to understanding how the path for its ascent was cleared, by a different cast than the usual suspects studied by its historians. While recognizing that programmatic neoliberal ideas did important ideological work, her study sees them as a symptom, not a cause, of the transition to the neoliberal order. Offner cautions against “looking for the influence of the Chicago School, the Mont Pelerin Society, or any particular band of intellectuals to explain the unraveling of the midcentury state.” The latter process, she suggests, was the outcome of a slow, inadvertent process
driven by people in a variety of domains, from fiscal administrators and self-help housing advocates to for-profit education companies and international businessmen.
However we choose to characterize it, it is clear that the order that preceded neoliberalism contained tensions and contradictions. But Offner’s focus on inter-American models and influences drives home just how ambiguous its politics were. ..." (s. 572-573)

Offners jämförelse mellan globala Syd och Nord visar såklart också den enorma skillnaden mellan hur 1950- och 1960-talens politiska ekonomi -- den givna jämförelsepunkten för "nyliberalismen", oavsett vad vi lägger mer precist i det begreppet -- såg ut i ett land som Colombia jämfört med ett land som USA. En sådan jämförande insikt är också, säger Mulder, ett bra vaccin mot en överdriven nostalgi för efterkrigstidens ordning -- "The embedded liberal order had a limited geographical range even in its heyday." (s. 574)

Från denna insikt går Mulder över till trippelrecensionens tredje bok, Isabella M Webers bok om Kinas utveckling sedan 1980-talet. Till skillnad från Colombia är Kina så klart ett land vars uppgång präglat hela epoken sedan 1980, och Webers bok handlar mycket om att förklara hur detta gått till. [3] Weber menar att Kinas ekonomiskt lyckade, unika policymix inte springer ur kinesisk kultur eller en djupare historia, utan var en fråga om en intensiv debatt på 1980-talet. På den ena sidan av debatten fanns en grupp "package reformers" som ville ha ett snabbt och omfattande reformprogram, inspirerat av utländska ekonomer som Milton Friedman, James Buchanan och János Kornai; på den andra sidan fanns en blandad grupp byråkrater som ville ha en pragmatisk, gradvis approach där centrala varor som livsmedel och råvaror skulle ha priser satta av staten medan konsumentvaror skulle prissättas av marknaden. Det var inte någon enkel dikotomi mellan marknadsivrare och statssocialister, men mer komplicerat än så; det verkar utifrån detta att dra några policyslutsatser för andra länder från den kinesiska modellen. Den mer pragmatiska sidan definieras snarare så här: "Full market liberalization merely inverted the Mao-era full planning model, but never broke with its deeper intellectual assumption: that the economy as such was a rationally perfectible whole. The originality of the dual-track approach lay precisely in its rejection of this abstract theoretical mindset." (s. 576) 

Mulder visar att Weber också relaterar den nyanserade prispolitiken i Kina från 1980-talet till liknande traditioner längre tillbaka i kinesisk historia. Hon diskuterar också internationella influenser: t ex kinesiska nationalekonomers studieresa till Jugoslavien och Ungern 1986 för att studera dessa länders erfarenheter av liberaliseringar av ekonomin, och diskussioner med tyska och schweiziska ekonomer om vad det egentligen var som Ludwig Erhard hade genomfört för reformer efter 1945 som hade gynnat det västtyska ekonomiska undret. Mulder förklarar inte det, men det verkar som att Webers bok är väldigt fokuserad på priser och prisbildning. Och det är klart att prisbildningen är en väldigt central del av ekonomin, men åtminstone i Mulders diskussion försvinner andra aspekter av ekonomisk reform/införandet av kapitalism i Kina, aspekter som jag tänker mig bör ha varit viktigt: finansmarknaderna och kreditregleringar, arbetsmarknaden och utbildningssystemet, och så vidare. I sin sammanfattning av Webers bok så säger Mulder att boken visar att världens politiska system och ekonomier inte har homogeniserats sedan 1980-talet, som man kan få för sig, utan att det kvarstår stora variationer; "The variety of possible paths, methods, and goals of market reform explains why its global proliferation did not produce an end to history. " (s. 579)

När han övergår till att sammanfatta och jämföra de tre böckerna så pekar han på att alla tre författare, Germann, Offner och Weber, visar på det oförutsägbara och det oväntade i de politisk-ekonomiska processer som sammanfattas under rubriken "nyliberalism":

"All three books reviewed here are excellent chronicles of unintended consequences. Their narratives share a sense of historical irony, exposing how developmental experiences acquired in Latin America paved the way for the dismantling of Johnson’s Great Society; how a social- democratic chancellor pushed the US into the Volcker Shock; and how China’s most liberal economists were dismissed by the CCP leadership because their economic worldview was too reminiscent of the totalizing approach of collectivist planning. At the heart of their analyses, Germann, Offner, and Weber all make a similar point about how the history of neoliberalism relates to the present: the transition from the mid-century interventionist order to the neoliberal order did not take place as the result of a simple struggle between opposed economic theories, between powerful and weak states, or between dominant and subordinate classes. While such contestations played a role, their studies depict the transition as a more inadvertent and step-by-step process." (s. 579)

Mulder jämför de tre recenserade böckernas analys på denna punkt med två andra nyare böcker av historiker: Aled Davies om finansmarknaderna i London sedan 1960-talet, och Kim Phillips-Fein om USA. Liksom Germann, Offner och Weber så visar Davies och Phillips-Fein på komplexiteten i de politiska motsättningarna kring 1970-80-talens liberaliseringar: "Davies argues that there was no coherent neoliberal party behind the dismantling of economic controls in Britain, but rather an anti– social democratic coalition of businesses, banks, middle-class functionaries, pensioners, insurers, and speculators. Phillips-Fein’s account of the New York City fiscal crisis comes to the similar conclusion that “the people who brought austerity to New York City were not free-market zealots or right-wing political leaders.”" (s. 580)

Det var inte så, säger Mulder kanske med en implicit kritik av Road from Mont Pelerin-typen av nyliberalismhistoria, att de relevanta politiska aktörerna på 1960-70-80-talen i Germann, Offner och Webers böcker hade en varsin koherent vision om den nyliberala framtid som de ville uppnå. Olika initiativ för att öka den privata sektorns betydelse och marknadsmekanismernas inflytande i samhället motiverades av mer dagliga orosmoment om den samhälleliga ordningen och om ekonomisk utveckling, konkurrenskraft, fattigdomsbekämpning osv. (s. 580) "The decline of welfarist institutions and the rise of neoliberal policies therefore had much to do with the balance of social forces and the unforeseen outcomes of political disputation. " (s. 581) Om idéerna egentligen inte var så viktiga för "nyliberalismens" genomslag, varför har då historiker fäst så stor vikt vid idéer och teorier?

Mulders förklaring börjar med hur praktikerna själva förstod historisk förändring. Keynes hävdade i ett berömt citat att döda ekonomers idéer i hög grad formar praktikers politiska agerande, och även i den nyliberala eran har viktiga praktiker hävdat idéernas betydelse. Mulder vill dock relativisera detta: "Keynesianism expressed rather than created the political-economic consensus bearing its name. It did not initiate the interventionist economic order in which it nested so comfortably. " (s. 582) Mulder utvecklar inte riktigt förklaringen här men jag tolkar honom som att han menar att historiker lite okritiskt har svalt praktikers självbeskrivning på denna punkt: om praktikerna säger att idéerna var väldigt viktiga för dem, så har historiker tänkt att okej, då får vi studera idéerna. Mulder säger dock definitivt att det inte var idéerna -- åtminstone inte som något slags omfattande visioner om ett helt annat samhälle än det som praktikerna levde i på 1960-70-80-talen -- som drev förändringen. Han avslutar sin essä med ett par rekommendationer för vidare forskning om nyliberalism, rekommendationer som snarare följer lite andra trådar i texten.

 

referens

Nicholas Mulder (2023) "The Neoliberal Transition in Intellectual and Economic History", Journal of the History of Ideas, Volume 84, Number 3, July 2023, pp. 559-583

fotnoter

[1] Han ger också en översikt över hur forskningen utvecklats över tid. I det sena 1980-talet fokuserade forskarna på den ekonomiska liberaliseringen och globala ekonomin. På 1990-talet sysslade en stor forskning med de internationella relationerna inom ekonomin, till exempel med Amsterdamskolans forskning -- Kees van der Pijl (1998), Bastiaan van Apeldoorn (2002) och andra. Under 00-talet, "a growing interest in international institutions and economic globalization prompted historians and historically minded social scientists to focus on neoliberalism as a program based on capital, finance, and institutional design": här refererar han till Duménil och Lévy (2000), Monica Prasad (Politics of Free Markets, 2006), Rawi Abdelal (Capital Rules, 2007), David Harvey (2007), Alasdair Roberts (The Logic of Discipline, 2009), och Judith Stein (Pivotal Decade, 2009). Med den stora finanskrisen 2008-10 började en ny epok av forskning, säger han, och menar att fokus sedan dess varit på idéhistoria: Mirowski och Plehwes Roads from Mont Pèlerin (2009), Bockmans Markets in the Name of Socialism (2011), Angus Burgins The Great Persuasion (2012), Daniel Stedman Jones Masters of the Universe (2012), Mark Blyths Austerity (2013), Nancy Macleans Democracy in Chains (2017), Quinn Slobodians Globalists (2018), och Ola Innsets Reinventing Liberalism (2020).

[2] "Although she does not use the term, Offner’s parallel hemispheric history of welfare and developmental states
provides a good illustration of the potential of what Michael Werner and Bénédicte Zimmermann have described as an histoire croisée approach, in which schematic comparison and simple mechanisms of transfer are replaced by a focus on how actors inhabiting distinct but connected contexts shape their projects based on reflexive knowledge of their own situatedness." (s. 570)

[3] I en fotnot så kommenterar Mulder att: "Another analysis with which Weber’s book shares both a frame and much of its substantive concern about the interaction of state and market is the important study by Yuen Yuen Ang, How China Escaped the Poverty Trap (Ithaca, NY: Cornell University Press, 2016)."