Agara konflikter i 1930-talets Spanien

Vilken roll spelade den agrara ojämlikheten -- mellan godsägare och lantarbetare, och mellan dessa och olika slags bönder -- för de sociala och politiska konflikterna i Spanien i början av 1930-talet, när landet var på väg mot ett inbördeskrig? I detta inlägg tittar jag på tre artiklar av den Madrid-baserade ekonomisk-historikern Jordi Domènech, tre artiklar som alla belyser dessa frågor på olika sätt.

Artikeln "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict" från 2015 tar sitt avstamp i en konventionell förståelse av vägen till inbördeskriget 1936-39 som rotad i det tidiga 30-talets sociala konflikter. I Spanien organiserade sig småbönderna 1931-32 i den anarko-syndikalistiska (CNT) eller socialistiska (UGT) fackföreningsrörelsen, och den andra republiken genomförde 1932 en jordreform för att stävja småbrukarnas missnöje. Domenech relaterar detta till klassiska frågor om hur bönders missnöje och protester kan rucka på politiska regimer:

"In European history, rural unrest or open peasant rebellion have been linked to revolution and civil war, especially when peasant mobilization revolves around the issue of landownership (Acemoglu and Robinson 2005; Moore 1967; Skocpol 1979: 112). Hegemonic accounts of political transitions have considered democratic and popular threats to landowning elites as the main cause of authoritarian reaction and democratic breakdown in interwar Europe (Gerschenkron 1966)." (s. 254)

Strejkfrekvensen var mycket hög i Spanien i början av 30-talet, och anarkister begick upplopp 1931, 1932 och 1933, och "episodes of land seizures in 1933 and 1936; and tragic clashes between rebels and the police". Domenech citerar Malefakis (1970) klassiska verk om 1930-talets Spanien: det pågick enligt Malefakis redan under andra republiken ett “latent and spontaneous Civil War in the countryside”. (cit. 254) Dessa narrativ om 1930-talets rurala konflikter har, säger Domenech, fokuserat på de särskilt ojämlika landsdelarna i södra Spanien.

Han reser dock invändningar mot förklaringar som ser ökad exploatering och ojämlikhet som utlösande faktorer bakom den exceptionella konfliktfrekvensen ca 1931-36: den ekonomiska ojämlikheten föll faktiskt under perioden, de dåliga veteskördarna 1931 och 1933 matchades av goda skördar 1932 och 1934, olivodlande områden hade liknande konfliktintensitet som veteodlande områden utan att ha lika stora fluktuationer i ekonomin, säsongsarbetslöshet var inget nytt på 1930-talet, och lantarbetarnas reallöner "held up pretty well in the 1930s" (cit. 255). [1]

 

 

Spaniens 17 comunidad autónoma, av vilka Andalusien är en

Artikelns syfte är att utvärdera (utmana?) det etablerade narrativet om 30-talets agrara konflikter i Spanien. Domenech gör detta genom en studie av Andalusien, med fokus på provinserna Còrdoba, Jaén och Sevilla. Det finns ingen nationell databas över de agrara konflikterna, och han menar att tidigare mikrostudier lidit av selection bias: historiker har valt att studera vissa platser t ex just för att de hade så hög konfliktintensitet. Den regionala studien ger däremot, menar han, "enough variation in the dependent conflict variables and independent explanatory variables to identify the main causal effects." (s. 255) Andalusien överlag hade en hög konfliktnivå, men det fanns variation där inom. (259-260)

Den huvudsakliga slutsatsen är att det inte var ojämlikhet eller fattigdom i sig som drev konflikterna: "The main conclusion of the paper is that the pattern of conflict analyzed here is consistent with “polity process” explanations and not with “grievance-based” explanations: in 1930s Spain, peasant conflict was obviously affected by inequality and poverty, but did not closely correlate with these variables." (s. 255) [2] Som Domenech säger i sin litteraturöversikt, väldigt rimligt: "Inequality, unemployment and underemployment, crises, and exploitation are the norm, not the exception, in most developing countries and in historical societies, yet conflict only erupts in very special historical circumstances." (s. 258)

I sin översikt av den tidigare spanska litteraturen så betonar han att en del historiker har hävdat att lantarbetarnas ökade politiska aktivism inte kan förklaras av ökad nöd, utan av en politisk process: "The story is not one of exploitation and resistance, but of empowerment, changing expectations, and large changes in the social organization of labor and land markets, especially in towns controlled by the Spanish Socialist Party and the UGT (Collier 1987: 15)." (s. 258) En annan viktig diskussion är den om hur stora skillnaderna var mellan de anarkosyndikalistiska och de socialistiska arbetarrörelserna. Domenech fokuserar i sin analys inte på dessa skillnader, utan snarare på deras grundläggande likheter. (s. 259)

En fördel med att studera Andalusien, känd för sin stora ojämlikhet och höga konfliktintensitet på 1930-talet, är att det där finns data på jordägandets fördelning. "Because the government started the
cadastre in provinces with large estates, quantitative evidence on landownership distribution in 1930s Spain only exists for some provinces, including the provinces studied here (Carrión 1975: 77; Pro Ruiz 1992: 308–16)." (s. 260) De tre provinserna har en del drag gemensamt: de fokuserade på att producera vete och oliver, deras arbetare hade problem med säsongsarbetslöshet, och stora gods dominerade. Dessa egenskaper kan man alltså hålla konstant i den empiriska analysen, medan andra variabler varierar. Det finns inga officiella strejkdata och D använder därför tidningar (som Malefakis 1970) och den historiska litteraturen. (260-261) Här för han också en intressant diskussion om ifall man ska använda antalet strejker som mått, eller antalet deltagare som andel av totala arbetskraften i området (som t ex Korpi och Shalev 1980). Domenech menar att deltagandefrekvensen är problematisk eftersom den är svårmätt, och eftersom den är endogen till strejkens framgång; han använder därför antalet incidenter som intensitetsindikator. (s. 261) Han samlar in data om två typer av incidenter: lantarbetarstrejker ("local strikes of peasants or farmers organized by peasant unions"), och hot mot jordägares äganderätter, i form av jordinvasioner eller "trespassing". (s. 262) Databasens struktur är 252 kommuner i 39 månader från april 1931 till juni 1934, så totalt 9828 observationer.

Forskningsdesignen är probit-modeller med en panelstruktur, där utfallsvariabeln är ifall det sker en konflikt eller ej i kommun i i månad t. Han kontrollerar för skördens utfall, för kommunens specialisering på olika grödor, för de helt jordlösa arbetarnas andel av jordproletariatet. Ojämlikheten i jordägandet, eller som D kallar det "insecure property rights", mäts med andelen av jorden i kommunen som upptas av gods med mer än 250 hektar. För att kontrollera för brist på jord så inkluderar han befolkningstäthet år 1930 och befolkningstillväxten 1920-1930. Dessa ska inte tolkas som indikatorer på en malthusiansk kamp för överlevnad, säger han, utan som konkurrens om avkastningen från jorden. (s. 266) Han kontrollerar för tillgång till information och marknader med variabler för avståndet från kommunen och provinshuvudstaden, kommunens höjd över havet, en dummyvariabel för om kommunen hade en tågstation, och en dummy för om kommunen var centralorten i det juridiska distriktet. Han kontrollerar också för kommunens politiska historia med en dummy för om kommunen hade ett lantarbetarfack år 1916. För att kontrollera för säsongsberoende skillnader i arbetarnas förhandlingsstyrka använder han 11 månadsdummies, från februari-december. [3] I en alternativ uppsättning regressioner testar han effekten av Socialistiska borgmästare, med två konkurrerande hypoteser. Den ena är att socialistiskt styre lokalt ledde till sociala reformer som provicerade jordägarna och ökade konfliktnivåerna. Den andra är att de socialistiska borgmästarna blev utsatta för repression efter valförlusten i landet november 1933. Det finns inte valdata från alla kommunerna från kommunvalet i april 1933 så här blir samplet 109 kommuner. (s. 267) Eftersom socialisternas styrka i valet är en endogen faktor i förhållande till en massa andra faktorer som påverkar konfliktintensiteten, provar Domenech också att begränsa samplet till kommuner där socialisterna "knappt" vann eller förlorade valet. Det finns får val där de hade just över eller under 50 procent av rösterna, så han breddar definitionen av "closely contested election" till kommuner där socialisterna antingen hade 30-49 eller 50-70 procent av rösterna.

Resultaten visar att dåliga skördar inte var någon central drivkraft bakom konflikter; den positiva effekten av en bra skörd på land invasions var mycket större än den positiva effekten av en dålig skörd på strejker. (s. 274) Inte heller strejkernas säsongsmönster stödjer en "grievance-based" konfliktteori: arbetarna strejkade mest under skördemånaderna, särskilt juni och november, inte under månaderna med stor säsongsbaserad arbetslöshet. Jordojämlikheten hade inga signifikanta effekter. Kommuner med mer befolkning, med en tågstation, och med en fackförening närvarande 1916, hade fler konflikter. (s. 276-277) [4] Det verkar som att den stora befolkningen i sig spelade roll, att det fanns en särskild politisk dynamik i mer befolkade kommuner.

I slutsatserna betonar Domenech att ojämlikheten och exploateringen var brutal i 1930-talets Andalusien, men att variationer i ojämlikhet inte kan förklara konfliktintensitetens variationer i tid och rum -- för detta var politiska variabler viktigare. (s. 280-281) På större orter med större tradition av politisk aktivism, protesterade lantarbetarna mer, och de protesterade också mer i skördetider när arbetsgivarnas beroende av sina arbetare var större, och arbetarna därför fick en större påverkansmöjlighet. Domenech betonar också det svårförklarade i såna här stora, ickelinjära processer av konflikter, och att mycket återstår att göra för en systematisk förklaring av 30-talets agrara konfliktmönster i Spanien: "To a great extent, the results from this paper suggest a large part of the historical variation in rural conflict in the South of Spain is still unexplained, as it is generally the case in very intense, nonlinear processes of mobilization and organization of collective action. " (s. 281) Det allra sista han säger i artikeln är att perspektivet att det inte var fattigdom, dåliga skördar eller ojämlikhet i sig som drev konflikterna, öppnar för ett perspektiv som "puts Andalusian landless laborers at the forefront of some of the crucial democratic battles of interwar Europe." (s. 282)

 

Två år senare, 2017, kom Domenech tillbaka till den agrara frågan i 1930-talets Spanien, denna gång tillsammans med den Madrid-baserade statsvetaren Francisco Herreros, i en artikel publicerad i Explorations in Economic History. Här är forskningsfrågan som de utgår ifrån ifall omfördelande reformer -- såsom jordreform i en agrar kontext -- kan minska graden av social konflikt, såsom Acemoglu och Robinson (2005) och andra har teoretiserat. Den motsatta hypotesen är att drastisk omfördelning tvärtom ökar konflikten, genom att uppmuntra de fattiga till vidare protester och revolter, och genom att dela upp befolkningen i vinnare och förlorare på reformerna. Tidigare forskning har visat på just konflikt-ökande effekter av reformer i 1800-talets Ryssland (Finkel, Gelbach och Olsen 2015, CPS) och i det tidiga 1900-talets Sydamerika (Alston, Libecap och Mueller 1999 om Brasilien; Albertus och Kaplan 2013 om Colombia).

Bidraget med Domenech och Herreros artikel, säger de, är på det empiriska planet att lägga till en studie av det kanoniska fallet av Spanien till litteraturen om jordreformernas politiska konsekvenser, baserat på ett nytt dataset om två latifundia-dominerade provinser. På det analytiska planet undersöker de mekanismerna genom vilka ofärdiga jordreformer ökar konflikter, skiljer mekanismen jordägarnas organisering från mekanismen lantarbetarnas mobilisering, och utvärderar empiriskt effekten av genomförda jordreformer på småböndernas kollektiva agerande.

1930-talets spanska jordreform följde en fredlig övergång från diktatur till demokrati i april 1931, och att valen i april 1931 "resulted in the weakening of landed elites and the emergence of a dominant coalition favorable to pro-poor policies and large-scale land ownership re-distribution towards tenants and laborers." (s. 83) Det skrevs en ny, demokratisk konstitution som antogs i december 1931, och i denna förklarade artikel 44 att  “national wealth (…) is subordinated to the interests of the national economy (…) Property can be socialized.” Jordreformslagen genomfördes i september 1932, men de flesta faktiska omfördelningarna av jord skedde inte förrän under inbördeskrigets första månader, 1936. Lagen begränsades till 14 provinser i centrala och södra Spanien: Andalusien, Extramadura,  Ciudad Real, Toledo, Albacete och Salamanca. Domenech och Herrero kommenterar dock att lagen utlovade generös ersättning till alla som fick jord konfiskerad och omfördelad; denna betalning "increased gigantically the cost of reform, and most probably also slowed down the pace of reform." Det enda undantaget var jord som tillhörde gamla adelsfamiljer (Grandes de Espana) i vilket fall lagen medgav omfördelning utan kompensation. Detta var dock något av ett slag i luften, eftersom adelsfamiljerna i hög grad redan hade sålt sin jord och diversifierat sina portföljer. Lagens olika svagheter gjorde att jordreformerna gick mycket långsamt framåt: vid slutet av 1934 hade bara 8600 familjer fått jord genom omfördelning. (s. 84) Däremot så användes i den västliga provinsen Extramadura också en tillfällig åtgärd genom vilken 32 570 familjer fick tillgång till 98 355 hektar jord, med uppdraget att intensifiera uppodlingne; detta gav däremot alltså inte permanent äganderätt till jorden. I februari 1936 vann dock en vänsterkoalition valet, och satte sig för att öka takten vad gäller jordreformer: i mars och april approprierades mer än 400 000 hektar, och fler än 94 000 familjer flyttade till denna jord. Från april till juli omfördelades ytterligare 572 000 hektar till 111 000 familjer.

Domenech och Herrero kommenterar att det saknas bra data på jordreformens utveckling i landet som helhet, och de jobbar därför med ett dataset som omfattar två provinser, Córdoba och Jaén, som båda ligger i regionen Andalusien, inte direkt vid kusten men långt söderut i landet. Deras data är på månadsnivå, med 39 månader från april 1931 till och med juni 1934, och en andra period med fyra månader från mars till och med juli 1936. De två utfallsvariablerna är samma som i artikeln från 2015: jordockupationer och andra direkta attacker på privat egendom, och bonde/lantarbetarstrejker. Dessa kan mätas som en binär variabel -- kommunen har en strejk under månaden, eller inte -- eller som en kontinuerlig skala med antal dagar i strejk, eller med ett slags genomslagsfokus där antal omnämnande i tidningarna blir en proxy för strejkernas effekter. De illustrerar dessa utfallsvariabler med tre kartor, varav jag reproducerat en ovan.

Diskussionen av de förklarande variablerna börjar med artikelns huvudhypotes, att "incomplete land reform triggered higher levels of conflict". Här studerar de både reformperioden från april 1933 till juni 1934, när en del omfördelning skedde, och perioden mars-juli 1936, en mer intensiv reformperiod under Folkfrontregeringens tid. De olika förutsättningarna för att reform över huvud taget skulle hända samlar de under rubriken ojämlikhet, och där handlar det om andelen jord i kommunen som möjligtvis skulle kunna omfördelas under reformlagen, och om andelen jordlösa peasants (jag skulle kalla dem lantarbetare) i befolkningen i kommunen. I en uppsättning regressioner skiljer de på två olika treatment effects: förväntad jordreformintensitet i kommunen, och faktisk reformintensitet. (s. 86-87) De kontrollerar för befolkningsstorlek i kommunen, jordkvalitet, och geografiska faktorer som altitud, longitud och latitud.

Resultaten, säger de, indikerar att långsam och t o m misslyckad jordreform ökade konfliktintensiteten -- ökade lantarbetarna och småböndernas tendens att strejka -- medan mer konsekvent genomförd faktiskt minskade konfliktintensiteten. Det senare i linje med Acemoglu och Robinsons teori, antar jag, men det är min läsning, inte vad som står i slutsatserna. (s. 101-102)

 

Den sista Jordi Domènech-artikeln om 1930-talets Spanien som jag ska kolla på här publicerades så sent som förra året, i Explorations in Economic History, och skrevs tillsammans med statsvetaren Ilona Lahdelma, verksam vid Carlos III-universitetet i Madrid, och nationalekonomen Pablo Martinelli Lasheras, också han verksam vid Carlos III. Det är en uppföljare till artikeln från 2017 på så sätt att det också här handlar om sociala och politiska effekter av jordreformerna, men här är inte utfallsvariablerna centrerade på sociala konflikter, utan på stödet för politiska partier. De börjar med en stor fråga: "Can agrarian societies with concentrated landownership have free voting?" Forskning av Alexander Gerschenkron (1966), Daniel Ziblatt (2008), Adrian Montalbo (2023) och andra har uttryckt skepsis om detta, eftersom att starka jordägande eliter har ett så starkt ekonomiskt och socialt övertag mot sina jordlösa grannar, och därför också kan utöva politiska påtryckningar på dem. Valhemlighet är en central reform för att minska lantarbetarnas utsatthet gentemot jordägarna, men också med valhemlighet kan valen manipuleras.

Domenech, Lahdelma och Martinelli studerar detta fenomen i kontexten Spanien på 1930-talet, de tre valen 1931, 1933 och 1936, alla hållna mellan demokratins införande 1931 och inbördeskrigets början 1936. De studerar regionen Extramadura, i sydvästra Spanien på gränsen till Portugal, och jobbar utifrån hypotesen att genomförda jordreformer kommer stärka vänstern i valen, och att delar av högersvängen i valet 1933 därför kan förklaras av att reformerna gick så långsamt. De finner stöd för hypotesen, och särskilt när reformerna var av den permanenta typen. De skattade effekterna är stora: de implicerar att om reformen hade genomförts konsekvent, så hade socialistpartierna fått 70 procent av rösterna i valet 1933.

De stora jordägarna stöttade högern och använde sin makt som arbetsgivare och kreditgivare till att pressa småfolket att rösta på högern, något som påverkade valutfallet 1933. (s. 18) När vänstern lyckades med att genomdriva omfördelning så kunde de dock motverka denna konservativa grundton i de ojämlika områdena, och Domenech, Lahdelma och Martinelli konstaterar också att effekterna kvarstått över tid, i flera decennier. Man kan tänka sig att en permanent omfördelning som omvandlade lantarbetarna till bönder hade gjort dem till centrister politiskt, egendomsägare som de skulle bli, men i det här fallet med Extramadura verkar det framför allt ha gynnat mainstream-Socialistpartiet. De säger i slutsatserna att "The findings in this paper highlight the significant challenges of establishing democracy in agrarian contexts characterized by high inequality and widespread poverty. /.../ the limited state capacity in 1930s Spain hindered the rapid implementation of policies that could have stabilized the nascent agrarian democracy. This limitation ultimately contributed to the outbreak of a traumatic civil war, followed by a 40-year long dictatorship." (s. 19) Det får man säga är historisk forskning av stor samhällelig relevans!



referenser

Jordi Domenech (2015) "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict: Evidence from Southern Spain during the Second Republic (1931–1934)", Social Science History 39, Summer 2015, pp. 253–286

Jordi Domenech och Francisco Herreros (2017) "Land reform and peasant revolution. Evidence from 1930s Spain", Explorations in Economic History 64 (2017) 82–103

Jordi Domènech, Ilona Lahdelma och Pablo Martinelli (2024) "Land reform and agrarian socialism in interwar Europe: Evidence from 1930s Spain before civil war", Explorations in Economic History 94 (2024) 101618.

 

fotnoter

[1] Domenechs referens om ojämlikheten är Prados de la Escosura. Hans referens om lantarbetarlönerna är hans egen artikel från Economic History Review år 2013, “Rural labour markets and rural conflict in Spain before the civil war (1931–1936).”

[2] Han relaterar till den teoretiska sociologiska litteraturen så här: "My explanation stresses the “political opportunities” window (Goodwin 2001; Goodwin and Jasper 2012; McAdam, Tarrow, and Tilly 2001; Tilly 1964, 1986) in which the focus is in the interplay between different interest groups and social movements, the state and local and national political institutions."

[3] Han har en klassisk metoddiskussion om panel/TSCS-formatet med referenser till Beck och Katz (1995, 1998), Beck (2001) och Plümper, Troeger och Manow (2005). Detta handlar om ifall man ska använda en laggad beroende variabel bland de förklarande variablerna, och ifall man ska ha tids- och enhetsdummies. 

[4] Här hänvisar han också till Hobsbawm och Rudés klassiska studie av Captain Swing-upploppen i England på 1830-talet, där de också hittar att mer befolkade byar var mer benägna att delta.

Är politisk historia tillbaka?

Är politisk historia tillbaka? En ofta berättad historia (!) om den historiska forskningen är att vid 1900-talets början så sysslade historikerna i hög grad med politisk historia: med statschefer, regeringar, parlament och diplomater. På 1960- 70- och 80-talen rämnade så den politiska historiens dominans inom historieämnet, när historiker inspirerade av sociologi, antropologi, nationalekonomi och andra närliggande discipliner istället ägnade större uppmärksamhet åt klassamhällets historia, kvinnornas historia, vardagslivets historia och så vidare: mindre Bismarck, mera arbetarbostäder; mindre Lord Grey, mera tedrickandets ritualer och sociala status. [1] På 1990-talet hände det att historiker och intellektuella beklagade detta: historikerna har blivit detaljtuggare som inte kan berätta på ett begripligt sätt om för samhället viktiga händelser och personer som andra världskriget, Per Albin Hansson eller Napoleon. (Succén för den akademiske historikern Peter Englunds Poltava 1988 och efterföljande böcker sågs som en motreaktion. [2])

I Sverige var det mest intressanta uttrycket för en sådan lägesbeskrivning nog den debatt som Alf W Johansson drog igång i Dagens Nyheter 1993. Johansson gick till storms mot svensk historieforskning som han menade degenererat till en inåtvänd, onödigt komplicerad och pseudovetenskaplig verksamhet där man använde sofistikerade metoder för att uppnå triviala och ointressanta resultat:

”Inte i något västeuropeiskt land torde den akademiska historievetenskapen vara så världsfrånvänd och sluten inom sig själv som den svenska. En gång i tiden var historikerna framträdande gestalter i den kulturella offentligheten, nu tycks de ha dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn för teoretiska strängaspel.”

Enligt Johansson handlade detta inte bara om metod, att 1980- och 90-talens historieforskning enligt honom sneglade för mycket på samhällsvetenskaperna och ville arbeta med statistisk metod, utan också om ämnesval, ett skifte från den ”statscentrerade historismen” från tidigt 1900-tal. Och han tar upp den egna samtidens stora händelser som belägg för att något mer historistiskt, mindre statistiskt behövdes:

”De omvälvande händelserna i Europa sedan 1989 har också skapat en insikt om att historien inte kan förstås som ett resultat av opersonliga krafter. Det positivistiska tänkandet har fått sig en kraftig törn. När människorna i Leipzig demonstrerar under parollen "Vi är folket", när Boris Jeltsin stiger upp på en stridsvagn svingande den ryska fanan, upphör historien att vara en struktur som utvecklas ur sin egen logik: fram träder den kämpande och lidande människan i kamp för sina intressen och drömmar.”

Vi ser hur Johansson – helt rimligt, i mitt tycke – vänder sig till de politiska skeendena i sin appell för en mera utåtvänd historievetenskap. I sin replik till sina kritiker återkommer han till detta:

”Var finns de vetenskapligt grundade biografierna över gestalter som Hjalmar Branting och Dag Hammarskjöld som både inhemsk publik och internationell forskning ropar efter? De svenska historikerna tycks helt ha lämnat det politisk-biografiska fältet till journalister och statsvetare. Historikernas skygghet i detta fall beror inte bara på deras metodologiska inriktning utan sammanhänger också med en politisk-ideologisk ovilja att över huvud diskutera individens makt i samhället. Det är som vore det skamligt att erkänna att makten också har en personlig sida, som om det gällde att förneka människans makt över människan.”

Johanssons beskrivning av läget i svensk historievetenskap och historiskt samtal 1993 möttes av kritik från något av ett all star team av den tidens svenska historiker: Bo Stråth, Lars Magnusson och Rolf Torstendahl, Birgitta Odén, Arne Jarrick, Eva Österberg… Dessa pekade på flera brister i Johanssons analys, men man får nog ändå säga så här i efterhand att Johansson satte fingret på något – även om han målade med väl bred pensel: 1980-talets historieforskning var betydligt mer samhällsvetenskapligt influerad och mindre biografiskt inriktad än vad 1990-talets och 2000-talets kom att bli. Hans kritik låg i tiden. Sedan 1993 har svenska historiker publicerat antologier som Att skriva människan: Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre (1997); Med livet som insats: Biografin som humanistisk genre (2007); Personligt talat: Biografiska perspektiv i humaniora (2014); och Berättande, liv, mening: Fakta och fiktion, biografi, narrativ metod (2014).[3]

Också den politiska historien har haft ett uppsving sedan dess. Eller? Som redan diskussionerna om Johanssons lägesbeskrivning 1993 visar, så är det inte så lätt att generalisera om en vetenskaplig disciplins trender och tendenser och hur de förändras över tid. Det har åtminstone hävdats här och var de senaste åren. Ett av de mer uppmärksammade exemplen i en internationell kontext är en debattartikel av historieprofessorerna Fredrik Logevall och Kenneth Osgood i New York Times år 2016. Artikeln började så här:

”American political history, it would seem, is everywhere. Hardly a day passes without some columnist comparing Donald J. Trump to Huey Long, Father Coughlin or George Wallace. “All the Way,” a play about Lyndon B. Johnson, won a slew of awards and was turned into an HBO film. But the public’s love for political stories belies a crisis in the profession. American political history as a field of study has cratered. Fewer scholars build careers on studying the political process, in part because few universities make space for them. Fewer courses are available, and fewer students are exposed to it. What was once a central part of the historical profession, a vital part of this country’s continuing democratic discussion, is disappearing.”

Det är väldigt intressant att se de starka parallellerna mellan Johanssons appell i ett svenskt sammanhang 1993, och Logevall-Osgoods argument år 2016. I båda fallen talas det för den politiska historiens relevans och vikt för att vi ska förstå vår egen samtid, och i båda fallen talas det om en nedåtgående trend för politisk historia – hos Johansson på grund av teoretiska och metodologiska trender och akademikernas ökade isolering från samhället, hos Logevall och Osgood i det amerikanska sammanhanget mot bakgrund av det misslyckade Vietnamkriget och hur amerikaner förlorade tilltron till de politiska eliterna, samtidigt som kvinnorörelsen, latinamerikaners rörelser med flera sociala rörelser fick ett uppsving och ökade intresset för kvinnohistoria, latinos historia och så vidare.[4] I vilket fall, så pekade flera av de historiker som svarade på Logevall och Osgood, på att den politiska historien – om ämnen som brott och straff, politiska ideologier, och ekonomisk politik – snarare fått ett uppsving under 2000-talet.

Vissa skulle alltså säga att politisk historia är tillbaka. Inte likadan politisk historia som på 1950-talet, men ändå politisk historia: om de stora frågorna om samhällets makt och styrning. [5] I våras gjorde Anton Jansson, idéhistoriker vid Göteborgs universitet, Josefin Hägglund, historiker vid Södertörns högskola och Malmö universitet, och jag själv ett nytt litet bidrag till ett möjligt sådant uppsving, när vi gav ut antologin Politiskt aktörskap i en omvandlingstid: Sverige 1880–1930 på Nordic Academic Press. (Antologin är Open Access och fritt tillgänglig att ladda ner här.) Vi gör som redaktörer i vår inledning inte några starka påståenden om att politisk historia varit på nergång i Sverige, utan vad vi säger är nog snarare att det görs en hel del forskning om politisk historia men som inte nödvändigtvis betecknas som sådan eller huvudsakligen förstås som sådan – istället forskas det om politiska fenomen och aktörer under rubriker som arbetarhistoria, tidigmodern historia, eller liknande. Gott så förstås, men ur det politisk-historiska perspektivet är problemet att de förenande politisk-historiska dragen kan hamna i skymundan och att olika politiska aktörer bedöms på olika sätt i olika sammanhang medan de i sin egen samtid tvärtom interagerade. Därför är det också så glädjande att det i Sverige de senaste åren bildats ett nätverk för Politisk idéhistoria och arrangerats workshops om svensk politisk historia: ”Politiska periodiseringar” i Uppsala 2022 och ”Nya tolkningar av Sveriges politiska historia” i Stockholm 2024.

Att något är på uppgång är dock inte i sig ett argument för att verksamheten är bra och nödvändig. I vår inledning utgår vi istället från historikern Susan Pedersen när vi ska motivera varför det är viktigt att forska och undervisa om politisk historia (och, om vi ska följa Johansson och Logevall-Osgoods argument, att diskutera politisk historia i offentligheten). Så här formulerar Pedersen det i ett kapitel från 2002 om ”Politisk historia idag”:

“Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyone hoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship.”[6]

Jag tycker mycket om denna motivering. Varför är politisk historia viktigt? Eftersom det handlar om vilka som bestämmer i samhället – makt och auktoritet – och varför – legitimitet – och så klart vad det innebär att bestämma i olika sfärer och på olika nivåer av samhället. Det är en rik verksamhet, som sysslar med makt, beslut, auktoritet och laglydighet eller uppror: grundläggande beståndsdelar i varje mänskligt samhälle.

För att veta vad politisk historia är, måste man förstås också veta vad politik är. Här följer vi sociologen Max Weber som i sin klassiska föreläsning ”Politik som kall”, hållen under mycket speciella omständigheter i januari 1919i ett München skakat av ett socialistiskt uppror, öppnar för ett mycket brett perspektiv på politik:

”Vad menar vi med politik? Begreppet är utomordentligt brett och omfattar all slags självständigt ledande verksamhet. /…/ Man talar om bankernas valutapolitik, riksbankens räntepolitik, fackföreningens politik i en strejk, man kan tala om en by eller stads skolpolitik, om en föreningsordförandes politik i sitt ledarskap, ja om en klok kvinnas politik när hon försöker styra sin man.” [7]

Weber går i sin föreläsning vidare med att genast avfärda detta breda perspektiv: vi ska ikväll, säger han till sina åhörare, Münchens icke-revolutionära eller kontra-revolutionära studenter, givetvis inte arbeta med detta breda begrepp om politik; ikväll ska vi diskutera utifrån en definition av politik som ”ledandet av eller inflytande på ledandet av en politisk sammanslutning, idag alltså: en stat”. Hundra år senare är det dock enkelt att se att också med Webers breda definition kan man arbeta med de grundfrågor som Susan Pedersen ser som den politiska historiens kärna: ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience”. Detta finns i staten, men också i samhällets övriga strukturer, och väldigt mycket av de breddningar som gjorts av den politisk-historiska forskningen sedan 1980-talet handlar om just detta: att diskutera dessa frågor också utanför den statliga sfären av partier, parlament, regeringar och statschefer.

Vad är det då vi i praktiken gör i boken, Politiskt aktörskap i en omvandlingstid, för att diskutera dessa frågor? Förutom oss tre redaktörer är det sju andra historiker från olika lärosäten som skriver egna kaptiel, och tillsammans med ett kapitel av Anton Jansson och ett av Josefin Hägglund, så omfattas tio personer som alla arbetade politiskt på något sätt i Sverige mellan 1880 och 1930. Upplägget är grovt kronologiskt och börjar med ett kapitel av Anton om läkaren, folkbildaren, debattören och fritänkaren Anton Nyström (1842–1931) som i 1800-talens sista och 1900-talets första decennier var en mycket inflytelserik opinionsbildare för liberalism, rationalism och en minskad vikt för kristendomen och svenska kyrkan i samhället. Därpå kommer ett kapitel av Anders Pedersson om en man som var politisk aktör oavsett hur snävt man definierar politik och politisk historia: riksdagsmannen och statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck (1850-1923). Fahlbeck är oerhört intressant i det att han var en intellektuell som såg på industrialismens konflikter och arbetarrörelsens framväxt ur en djupt konservativ synvinkel och arbetade på att lägga fram ett positivt konservativt program för hur högern skulle kunna hantera tidens stora konfliktfrågor som rösträttsfrågan. Pedersson visar också Fahlbecks appell för klassamhällets fördelar, som i 2020-talets ryckiga debatter om klassamhälle och ojämlikhet kommer med nya och oväntade belysningar av gamla frågor. Med det tredje kapitel, av Oscar Nygren om den konservative ideologen Adrian Molin (1880-1942), fortsätter vi att röra oss i den konservativa miljön runt sekelskiftet 1900. Liksom Fahlbeck var Molin en högerman som ville lägga fram proaktiva högerlösningar på klasskonflikter och arbetarrörelsens uppgång, och detta gjorde han inte minst i polemik med vad han kallade ”gammalmanskonservatism” som inte följde med sin tid.

I det fjärde kapitel byter vi helt miljö, till en proletär miljö och just den typ av socialistiskt skolade agitatorer som förskräckte men också stimulerade Fahlbeck och Molin. Det är Gunnela Björk som skriver om det äkta paret Nils Adamsson (1879–1939) och Karin Hollman-Adamsson (1883–1958) som ur socialistisk synvinkel arbetade för sexuell upplysning och frigörelse och för barnbegränsning som skulle stärka arbetarklassen i klasskampen genom att minska arbetarfamiljernas utsatthet och fattigdom. Med kapitel fem, Malin Arvidsson om en av de första kvinnorna i riksdagen, socialdemokraten Nelly Thüring (1875–1972), kommer man till en samtida men på många sätt olika vänsterperson, en andligt orienterad kvinna som motiverades av sina teosofiska ställningstaganden att arbeta för fred, nykterhet, feminism och rättvisa. Kapitel sex, Christina Carlsson Wetterberg om juristen Anna Bugge Wicksell (1862–1928), tar oss till storpolitiken och det tidiga arbetet med Nationernas förbund i efterföljderna av första världskriget. Också det sjunde kapitlet, Katarina Leppänen om författaren och fredsaktivisten Elin Wägner (1882-1949) handlar om svallvågorna av första världskriget, mera specifikt om Wägners bevakning av det krigshärjade Europa i Dagens Nyheter och i boken Från Seine, Rhen och Ruhr, där Wägner förenade det litterära och det politiska. De två sista kapitlen handlar båda om män som i huvudsak var engagerade i arbetarrörelsen, men två helt olika personer med helt olika politiska karriärer. Hannes Rolf skriver om Martin Andersson (1886–1946), vänsterpolitiker i Göteborg och ledande i Hyresgästföreningen i staden på 1910–30-talen, och visar hur förankrad Andersson var i Göteborgs arbetarkvarter och deras rika flora av arbetarorganisationer för alla tänkbara ändamål – utöver fackföreningar och partier också nykterhet, schack med mera. Josefin Hägglund skriver om Carl Lindhagen (1860–1946), också han politiker i den breda arbetarrörelsen större delen av sin karriär men helt olik Andersson: av borgerligt ursprung, jurist, från början liberal riksdagsman men därefter riksdagspolitiker för både Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna (och därefter Socialdemokraterna igen). Lindhagen är ihågkommen som en av rösträttens pionjärer i svensk politik och därför är det så intressant att se i Hägglunds kapitel hur pass besviken 1920-talets svenska demokrati ändå gjorde Lindhagen: det var inte vad han hoppades på!

Från Nyström och Fahlbeck i början till Lindhagen i slutet ger antologin som jag ser det ett panorama av fascinerande personer, alla högt begåvade, starka personligheter som verkligen brottades med sin samtid och gjorde allt de kunde för att forma samhället i önskad riktning. Men vad de ville, och hur de såg på samhället, var förstås så olika, från Fahlbecks oro över klassamhällets urholkning och en nivellering som skulle förstöra all kultur, till optimismen hos en upplysningsliberal som Nyström som trodde att förnuftet kunde göra oss fria, till en fredsaktivist som Wägner som skildrar ett sönderslaget Europa fullt av motsättningar och våld, till Lindhagens besvikelse över att demokratin inte blev mer än vad den blev. Urvalet av personer är osystematiskt och har följt principen: vilka vill folk skriva om? Man hade alltså kunnat ha med en massa andra personer, berättat andra berättelser om Sverige 1880 till 1930, och starkare belyst andra viktiga frågor. Men i sig ger de åtta fallstudierna var och en nya perspektiv både på Sveriges utveckling under de drastiska, dramatiska decennierna från industrialiseringens take-off till den stora Depressionen, och på de frågor om ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience” som Pedersen pekat på. Jag hoppas därför att antologin kommer läsas av historiker, studenter, och allmänintresserade som kommer få nya perspektiv på politisk historia och förhoppningsvis bli allt mer övertygade om hur intressant och viktigt det är med politisk historia.

Fotnoter
[1] Historieskrivningens skiften diskuteras på svensk mark i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.), Historieskrivningen i Sverige (Lund 2012). Det är inte så att Klas Åmark och Eva Österberg, som skriver om 1970- och 80-talen, skriver fram en enkel ”uppgång och fall”-historia om politisk historia, men det blir i deras kapitel tydligt hur andra subdiscipliner av historia stärktes under 70- och 80-talen. Peter Englund skåpar mer tydligt ut historieforskningen så som den tedde sig i mitten av 1980-talet i tillbakablickar på sina studier i Uppsala: se Fredrik Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft: Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995 (Umeå universitet, 2016), s. 74.
[2] Englunds genomslag diskuteras i Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft. Om hur recensenter hyllade Englunds engagemang och färgrika språk se t.ex. s. 125-126.
[3] För fullständiga referenser se Jansson, Bengtsson och Hägglund, ”Inledning”, fotnot 26.
[4] Logevall och Osgoods artikel väckte en massa debatt. Se t ex Roy Rogers på bloggen The Junto 9 september 2016 https://earlyamericanists.com/2016/09/09/the-strange-death-of-political-history/ , Julian Zelitzer på Organization of American Historians hemsida 31 augusti 2016 https://www.oah.org/2016/08/31/zelizer-political-history/ , och gruppdiskussionen på Organization of American Historians blogg Process 7 september 2016 https://www.processhistory.org/state-of-political-history/
[5] För ett tydligt sådant argument se introduktionen i Brent Cebul, Lily Geismer och Mason B. Williams (red.), Shaped by the State: Toward a New Political History of the Twentieth Century (University of Chicago Press, 2019). Också i en US-amerikansk kontext utropade historikern Ira Katznelson förra året att det skett en ”return to political history”. Ira Katznelson, ”On (Lost and Found) Analytical History in Political Science”, i Richard Bourke & Quentin Skinner (red.), History in the Humanities and Social Sciences (Cambridge 2023).
[6] Susan Pedersen, ”What is Political History Now?”, i David Cannadine (red.), What is History Now? (London 2002). Citeras i fotnot 8 i Jansson-Bengtsson-Hägglund.
[7] Weber, “Politik als Beruf”, 1919, översättning av Anton Jansson och Erik Bengtsson. Hela den tyska originaltexten finns här https://de.wikisource.org/wiki/Politik_als_Beruf

Sysselsättningsstrukturen i svenska landskommuner ca 1900-1930

I början av 1900-talet fanns det ungefär 2400 landskommuner i Sverige. De svenska kommunerna var på den tiden (1863 till 1970) uppdelade i tre typer: städer, köpingar och landskommuner. Landskommuner var alltså ungefär vad vi idag skulle kalla landsbygdskommuner. Det finns idag, tror jag är rimligt att säga, ett ökande intresse för statistiska undersökningar av hur politiskt beteende på landsbygden historiskt varierat med olika kontextuella faktorer, såsom jordbrukets struktur (fler gods, eller mer bondedominerat?) eller helt enkelt hur dominant jordbruket var. Bland exemplen här på bloggen om historiska politiska studier med kommun- eller distriktdata, där man alltså utforskar variationer inom länder, finns t ex Dawn Teeles studie av kvinnliga röstmönster i Sverige på 1920- och 30-talen, Boix och Magyar om den svenska socialdemokratins uppgång på 1910-talet, eller Gingerich och Vogler om arbetskraftsbrist, agrar struktur och naziströstning i Tyskland.

De politiska skillnaderna som är intressanta att utforska i Sverige är till exempel skillnader i partival. Jag använder här Sten Berglunds dataset över valen 1911-1944 som finns på Svensk Nationell Datatjänst, och kombinerar detta med egeninsamlade data över bakgrundsvariabler. Jag använder också Johan Junkkas R-paket histmaps för att göra kartor med historiska kommungränser.

År 1911, det första valet med allmän rösträtt för män till andra kammaren, så var det tre partier som konkurrerade om väljarna: högern, liberalerna och socialdemokraterna. Högerns stöd i landskommunerna varierade mellan 0 procent (!) och 100 procent (!) med ett medianvärde om 32.0 procent. De 18 kommunerna utan högerväljare inkluderade Bromma och Önnarp i Skåne men var i övrigt dominerade av Norrbotten: Råneå, Nederkalix och Överkalix, Gällivare med flera. I gengäld så fanns det sju landskommuner där alla väljare röstade på högern. Här var Gotland det främsta högerfästet med tre sådana kommuner: Lokrume, Källunge och Vallstena. Övriga fyra super-högerfästen kom från fyra olika län: Stockholms (Vada), Jönköping (Hagrida), Kalmar (Algutsrum på Öland) och Malmöhus (Tofta, ungefär vid Landskrona). Till detta kom 15 landskommuner till där högern fick 95 procent eller mer av rösterna. Av dessa 15 kom tre från Jönköpings län, en från Gotland, fyra från Halland, tre från Älvsborg och en från Skaraborg. Överlag var Götaland alltså högerns starkasta region. Det syns också i kartan nedan.

All denna variation blir ju intressant att relatera till olika bakgrundsfaktorer, som jordbrukets andel av sysselsättningen. Om man går fram tio år i tiden så finns det ännu mer att kolla på, eftersom antalet partier blir fler. 1913 grundades Bondeförbundet och 1915 deras konkurrent Jordbrukarnas Riksförbund; 1921 enades de två. Också på vänstersidan hände saker: 1917 bildades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) som senare blev kommunistpartiet. För landskommunerna blir det särskilt intressant att fundera på vilka som attraherades av det nya Bondeförbundet och vilka som höll sig till de etablerade partierna, högern eller liberalerna, som på 10-talet var enormt starka på landsbygden. (Högern och SAP var relativt starkare i städerna.)

I Bondeförbundets tjugo starkaste fästen år 1921 fick de 81 procent eller mer av rösterna, och fästena var särskilt koncentrerade till Gotland (nio kommuner) och Öland (fyra kommuner). Övriga var i Malmöhus län (Östra Karaby och Jonstorp), Halland (Idala), Bohuslän (Björlanda och Tuve) och Älvsborg (Kärråkra och Jern). 

Hur jordbruksdominerade var dessa kommuner? De första kompletta uppgifterna (som jag har hittat) om sysselsättningsstruktur per kommun är från år 1930, folkräkningen. Histogrammet nedan visar fördelningen av landskommuner på andelen sysselsatta i jordbruket, och kartan visar samma variabel. Föga förvånande så dominerar jordbruket sysselsättningen i landskommunerna: fördelningen tätas runt 60 till 80 procent sysselsättning i jordbruket.

I förhållande till detta så sticker Bondeförbundets 20 starkaste fästen faktiskt inte ut: deras andel sysselsatta i jordbruket varierar mellan 52 procent (Tuve och Jonstorp) och 85 procent (Vallstena). I detasetet som helhet är korrelationen mellan Bondeförbundets röstandel år 1921 och sysselsättningen i jordbruket år 1930 faktiskt bara 0.317. För valet år 1932 är korrelationen starkare: 0.460. Scatterplotten nedan visar relationen mellan de två variablerna.

För socialdemokraterna var korrelationen år 1932 som väntat den motsatta: SAP var starkare i mer industriella landskommuner.

 

den skarpögde ser att det finns ett fel i grafen: en kommun hade enligt denna mer än 100 procent röster för SAP år 1932, vilket förstås är omöjligt. Det är Lofta i Kalmar län som Berglunds data rapporterar felaktigt för år 1932; enligt datasetet hade högern 145 procent av rösterna och totalt sett så var det 4,75 gånger så många som valde ett parti som som röstade över huvud taget. Vilket förstås är omöjligt. En jämförelse med uppgifterna i Statistiska Centralbyråns rapport om valet 1932 visar att siffrorna om valdeltagande i Lofta är korrekta i Berglunds dataset, men att siffrorna om partival blivit fel.

De mest socialdemokratiska landskommunerna år 1932 var Örja utanför Landskrona med 82.7 procent, Skultuna i Västmanland och Holm i Uppland med 80.4, Åker i Sörmland med 80.4, Husie nära Malmö med 79.2, Nödinge nära Göteborg med 76.9, Ramnäs i Västmanland med 76.7, och Öved och Håstad i Malmöhus med 76.2 och 75.4 procent. Av dessa topp 10 finns både ett par riktigt industriella kommuner -- Husie och Nödinge hade båda mindre än 13 procent anställda i jordbruket -- några bruksorter som Skultuna och Åker, men också, intressant nog, ett par jordbrukskommuner: i Holm arbetade 86 procent inom jordbruket och i Öved 77.9 procent. När man kollar på topp 20 landskommuner med stöd för SAP 1932 (>73,4 % stöd) tillkommer ytterligare ett par jordbrukskommuner: Storsjö med 89,6 procent anställda i jordbruket, Utö med 61,4 procent, Viksjö med 83,1 procent och Husby i Sörmland med 78,3 procent.

Tillbaka till sysselsättningsstrukturen. Vad kan man veta om andelen sysselsatta i jordbruket före år 1930? Jag har ingen direkt data på kommunnivå, men ett par relaterade mått. Här är andelen sysselsatta i jordbruket på häradsnivå (från Sundbärg 1910):

Och här är andelen icke-jordbrukstillgångar av totala beskattade tillgångar år 1900:

Andelen på häradsnivå var rätt persistent: om man jämför andelen år 1900 med den år 1930 så är korrelationen 0.70. Scatterplotten nedan visar relationen mellan de två.

Jag beräknar två proxies för andelen jordbrukssysselsättning per landskommun år 1900. Den första bygger på information om antal bondgårdar i kommunen från BiSOS N, SCB:s jordbruksstatistik. Denna statistik presenterar antal gårdar år 1900 uppdelade på de som brukades av ägarna, och de som brukades av arrendatorer, och uppdelat på fyra storleksklasser: upp till 2 hektar åker, 2-20 hektar, 20-100 hektar, och större än 100 hektar. Antal torp redovisas också för sig. Jag gör då antagandet att varje torp och gård måste ha en viss mängd sysselsatta (i bred bemärkelse: bonde, bondhustru, vuxna barn, drängar och pigor, anställda lönearbetare) för att kunna fungera. Jag räknar ut antal anställda i jordbruket i kommunen utifrån ett antagande om 1,5 personer per gård med <2 hektar, 3 personer per gård med 2-20 hektar, 7 personer per gård med 20-100 hektar, 15 personer per gård med över 100 hektar, och 1,5 personer per torp. Jag har inga uppgifter om arbetskraftens storlek utan bara befolkningen i stort [1] och delar därför antal anställda i jordbruket med antal personer i kommunen. Det finns alltså en massa felkällor här: antagandet om att lika många personer arbetar på varje gård av samma storlek, och att jag inte har någon riktig arbetskraftsstatistik. En tredje felkälla är att jordbruket i nationalräkenskaperna inkluderar skogsbruk och fiske, men att beräkningen i proxy ett bara bygger på gårdar.

Jag beräknar därför den andra proxyn som jag tror är mer pålitlig. Denna bygger på häradsnivåstatistiken för år 1900, faktisk statistik för sysselsättningen per härad (statistik från Gustav Sundbärgs bidrag till Emigrationsutredningen), och på 1930 års statistik för sysselsättningen per kommun. Utifrån antagandet om att kommuners speciella karaktär inom härader var hyfsat stabila över tid, så beräknar jag varje kommuns avvikelse från sin häradsnivå år 1930, och använder denna avvikelse för att justera häradsnivån år 1900 till en kommunnivå. För att ta ett exempel. Kils härad i Värmland hade år 1930 fem landskommuner: Frykerud, Nedre Ullerud, Ransäter, Stora Kil och Övre Ullerud. Variationen i andelen sysselsatta i jordbruket var stor: i Ransäter arbetade bara 18,7 procent i jordbruket, i Nedre Ullerud 30,8 procent och Stora Kil 41,2 procent, men Övre Ullerud och Frykerud var mycket mer agrara, med 68,0 och 70,4 procent. Jag räknar ut det oviktade  medelvärdet för sysselsatta i jordbruket, som alltså blir 45,8 procent, och därefter varje ingående kommuns relation till medelvärdet. Ransäter har alltså faktor 0,408, eftersom andelen sysselsatta i jordbruket bara var 40,8 procent så hög där som medelvärdet för häradet. År 1900 var andelen sysselsatta i jordbruket i häradet Kil 67 procent, så proxy 2 för Ransäter år 1900 blir 0,408*67=27,3 procent.

Hur blir då beräkningarna? Tabellen nedan visar fördelningsstatistiken för mina två proxies och tar också in distriktsnivåinformationen (applicerad på kommunnivå) som en jämförelsepunkt som visserligen är trubbig eftersom distriktsdata smetas ut på kommuner, men som åtminstone är hårda data.

Det första intrycket är att båda mina proxies ger för mycket variation: för låga lägstavärden, och för höga högstavärden. Andelen sysselsatta i jordbruket kan förstås per definition inte vara över 100 procent men min proxy 1 ger i fyra fall -- två i Kristianstad, två på Gotland -- nivåer över 100 procent. Det bör vara så att antalet sysselsatta per gård varierade mer än vad jag utgått ifrån och att just i Västra Broby, Akebäck, Vallstena och Järrestad hade man färre anställda per gård än mina schablonantaganden.

Proxy 2 ser åtminstone rimligare ut i det att den hamnar väldigt nära distriktsnivån, som den ju delvis bygger på, vad gäller median och medel. Rimligt är också att korrelationen mellan proxy 1 och proxy 2 är 0.44, ungefär vad man kunde förvänta sig. De plockar upp lite olika saker men är ändå relativt starkt positivt korrelerade.

För att inspektera lite mer vad dessa proxies egentligen gör kollar jag på de 20 kommuner med lägst och högst värden på proxy 1. Dessa syns i den röda tabellen (låga värden) och gröna tabellen (höga värden)

För den andra proxyn så ser topp 20 och botten 20 ut så här:

De 20 lägsta är inte så kontroversiella, det är mest storstadsnära landskommuner som av uppenbara skäl inte försörjde sig särskilt hög grad på jordbruk och som i många fall absorberades av stadskommuner -- eller omvandlades till sådana -- under 1900-talets första hälft. De 20 högsta är mer problematiska. Jag har toppkodat variabeln till 95 procent eftersom det förstås är omöjligt att ha mer än 100 procent, och som synes är det fler än 20 kommuner som omfattas av denna toppkodning. Problemet är inte ställen som Bolmsö eller Femsjö i Småland, som verkligen var jordbruksbygder, men snarare ställen som Grödinge och Östra Ryd, där värdet pumpats upp av ett lågt värde i nämnaren i ekvationen sysselsättningsandel_kommun / sysselsättningsandel_härad. Dessa härader med låga andelar jordbruk hade kanske inte så mycket variation mellan kommuner i absoluta tal.

Jag provar därför att beräkna en tredje proxy. Också denna bygger på distriktsnivåinformationen för år 1900 samt skillnaden mellan kommun och kommunens härad år 1930, men använder det absoluta avståndet istället för multiplikationsfaktorn. [2] Histogrammen nedan visar fördelningarna för de båda, utan toppkodning och liknande. Vi ser att med plus-/minus-approachen i proxy 3 kan man också få negativa värden. Det är fem kommuner som fått negativa värden: Partille (-9.2), Höganäs (-4.2), Holmsund (-1.0), Torshälla landskommun (-0.6) och Motala landskommun (-0.4). På andra sidan av fördelningen är det 36 kommuner som får värden på 100 procent eller högre. En del är i Norrbotten -- Karesuando och Korpilombolo toppar listan med 124 och 110 procent men spridningen är ganska jämn, med kommuner från Närke, Västerbotten, Älvsborg och andra ställen.

Överlag blir proxy 2 och 3 väldigt lika, förstås, eftersom de båda bygger på samma data, bara med skillnaden att proxy 3 bygger på den absoluta skillnaden mellan kommunnivån och häradsnivån år 1930 och att proxy 2 bygger på den relativa skillnaden. Korrelationen mellan de två (före toppkodning) är 0.98.

På många sätt blir bilden ganska lik i stort -- även om den diffar i det lilla -- oavsett vilken proxy man använder. Ett ytterligare sätt att kolla hur rimliga dessa tre proxies egentligen är, är att jämföra dem med den helt orelaterade variabeln som de borde vara korrelerade med, andelen beskattad förmögenhet i kommunen år 1900 som var icke-agrar. Denna är ju icke-relaterad på så sätt att den bygger på helt andra data (förmögenhetsskattedata) men är substantiellt djupt relaterad: i kommuner med stora andelar icke-agrara förmögenheter, typ fabriker och sågverk, borde andelen sysselsatta i jordbruket vara lägre. Korrelationen ska alltså vara negativ. Den första proxyn, som bygger på mina antaganden om hur många som jobbade på gårdar av olika storlekar, klarar inte detta test: korrelationen är +0.09. De två andra proxierna, som bygger på 1900 års häradsdata och 1930 års folkräkning, klarar däremot testet: båda har en negativ korrelation om -0.07 med andelen icke-agrar förmögenhet.

fotnoter

[1] För landet som helhet såg befolkningen år 1900 ut så här: 5.14 miljoner personer varav 1.67 miljoner barn 0-14 år och 430 tusen 65 år eller äldre. 59.1 procent var alltså i arbetsför ålder, 15-65. Statistik från SCB, Historisk statistik 1 Befolkning 1720-1967, tabell 16.

[2] Jag byter alltså ut 

agriemplshare_1900proxy = empl1900agri_district * (agriemplshare1930 / mean_agriemplshare_1930_district)

mot

agriemplshare_1900proxy2 = empl1900agri_district + (agriemplshare1930 - mean_agriemplshare_1930_district)

Det kvinnliga valdeltagandets politiska geografi i Sverige 1911-1944

 

De senaste åren har det kommit en hel del historiskt-statsvetenskapliga studier om val och väljarmönster i det tidiga 1900-talet. Som exempel tar jag några artiklar jag bloggat om: om kvinnligt valdeltagande i USA och Sverige, om det svenska socialdemokratiska partiets uppgång i valen 1911-1918, om sambandet mellan agrar ojämlikhet och valutfall i Preussen, och så vidare. [1]

Dawn Teele, statsvetare vid Johns Hopkins-universitet, tar i en ny artikel avstamp i diskussionen om kvinnors valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande. Herbert Tingsten (1937) och senare efterföljare som Duverger (1955) och Inglehart och Norris (2000) har menar att kvinnornas benägenhet att gå och rösta var lägre än männens på grund av traditionella könsroller och att kvinnorna när de väl röstade, tenderade att rösta på konservativa partier. Teele argumenterar emot detta: "Instead, I argue that partisan gender gaps are distinctive products of electoral geography and the demographics of turnout: when parties have clear geographic strongholds, gender gaps can wax or wane depending on the distribution of populations across those spaces and the mobilization of men and women during a given electoral cycle." (s. 428)

Sverige är en intressant fallstudie av flera skäl, säger hon. Man genomförde kvinnlig rösträtt 1921, bara ett år efter USA, och har länge varit känt som ett land som utmärker sig vad gäller jämställdhet på olika områden. Det är också ett av få länder som presenterar data på valdeltagande för män och kvinnor separat för alla kommuner, ungefär 2500 kommuner under den här perioden.

Hon presenterar fyra huvudresultat. Ett, kvinnor i städerna var mer benägna att rösta än vad kvinnorna på landsbygden var. Två, överlag så röstade män mer än vad kvinnorna gjorde, men i ett par kommuner var kvinnors deltagande faktiskt högre. Tre, i och med att fler kvinnor bodde i städerna så var det i absoluta tal fler kvinnor än män som röstade i städerna. Fyra, urbana kvinnor röstade mer vänster än vad rurala kvinnor gjorde: i städerna runt 52-62 procent, och på landsbygden runt 39-45 procent av kvinnorna röstade på den breda vänstern. 

I en väldigt intressant historiografisk översikt så konstaterar hon att litteraturen är enig om att kvinnor var mindre benägna att rösta än män, men att forskarna är helt oeniga om vilket parti kvinnor föredrog när de väl röstade:

"All scholarship finds that in the aggregate, women participated at lower rates than men (Boix, Magyar, and Munoz 2021; Duverger 1955; Rokkan 1970; Skorge 2023; Teele 2023; Tingsten 1937). But when it comes to preferences there are arguments to support all possible outcomes: some research suggests that women, who come from all classes, races, and ethnic groups, likely voted exactly like the men in their households, producing no difference in partisan outcomes (Acemoglu and Robinson 2000, 1186; Norris 1988; Tingsten 1937); other scholarship suggests that women voted more conservatively than men because they were more dependent on the traditional family arrangements and more pious and connected to the church (Duverger 1955; Inglehart and Norris 2000; Randall 1987); and still other research argues that women’s marginal status within the home and the economy should have prompted even the first women voters to support progressive causes (Morgan-Collins 2021). "

Positionen med starkast stöd är dock idén att kvinnor röstade mer konservativt, säger hon. (Det var också vad svenska betraktare förväntade sig åren runt reformen 1921.) Det homogeniserande perspektivet på kvinnliga väljare har dock också kritiserats av Corder och Wolbrecht (2016) i deras stora bok om kvinnliga väljare i USA i början av 1900-talet. De menar att lokala och regionala förutsättningar är viktigare, och Teele bygger vidare på detta argument. Skillnaden mellan stad och land är central här, där städernas tätare sociala band, större geografiska närhet till väljarbåset m m förväntas leda till större valdeltagande. [2]

Hon introducerar temat geografins betydelse för hur man röstar på följande sätt. Sociologiska teorier betonar de sociala klyftorna (Lipset och Rokkan 1967) och var man är placerad i den samhällsekonomiska strukturen. Men den politiska geografin ingriper här, och argumentet går väl egentligen tillbaka hela vägen till Tingstens idé från 1937 om den sociala koncentrationen, även om hon inte refererar Tingsten här:

"Political geographers have shown that the same type of voter will cast ballots for different parties depending on where that voter is located—for example, a working class voter in a working class neighborhood is much likelier to vote for the left than a working class voter in a middle class suburb (Johnston and Pattie 2006). Place matters because economic incentives might be local (Rickard 2020) and because the political affiliations formed in particular areas are tied to long-standing patterns of industrialization and political competition (Rodden 2019.)"

Teele placerar in detta i en historisk kontext av urbanisering och industrialisering i det tidiga 1900-talet. Hon presenterar också det svenska valsystemet, med 230 platser i andra kammaren fördelade på 56 valkretsar som var och en valde 3-8 riksdagsmän, på ett väldigt bra sätt. Till skillnad från Boix och Magyar (2022) har hon också noterat det betydelsefulla inslaget av partigemensamma listor. [3] Detta gör också att hennes analyser bygger på den breda uppdelningen mellan Vänstern, som inkluderar Liberalerna, SAP och yttervänsterpartierna, och Höger, som inkluderar både själva Högerpartiet och bondepartierna. Teele menar att den enkla uppdelningen Vänsterblock-Högerblock åtminstone fungerar fint fram till valet 1932 då SAP bildar regering med Bondeförbundet som då så att säga byter block. (s. 434, n21).

Hennes svenska valdata kommer från Berglund (1988) och omfattar 2576 kommuner och 49 distrikt i Stockholm, inbäddade i 409 härader och 25 län. Diagram 2 som jag klistrat in ovan visar (2A) att de flesta väljarna bodde på landsbygden och att (2B) valdeltagandet var högst för urbana män och lägst för rurala kvinnor. År 1921 fanns det 13 kommuner som hade större valdeltagande bland kvinnor än män, och år 1928 var det 47 kommuner. Man blir ju nyfiken på vad det är för kommuner som hade högre kvinnligt än manligt valdeltagande, och utifrån samma valdata som Teele använt så plottar jag det på en karta för år 1921:

 

Kvoten kvinnligt valdeltagande/manligt valdeltagande, utifrån Berglunds (1988) data. 

Kartan gjord med histmaps. Intrycket att det inte riktigt finns något starkt geografiskt mönster 

stärks av bristen på starka korrelationer med partival. Korrelationen med SAP:s röstandel är 0.23 

(större könsgap--fler SAP-röster), med Liberalerna -0.28, med Högern 0.08.

När jag tittar särskilt på de kommunerna som har högre andel valdeltagande bland kvinnor än bland män år 1921 enligt datat är det: Rörum med en kvot på 3.9 vilket är misstänkt och antagligen beror på datafel, Grundsund med 1.5, Käringön med 1.19, Kyrkoköpinge med 1.16, Mollösund med 1.11, Krokstad med 1.10, Hede i Bohuslän med 1.06, Gullholmen med 1.06, Dragsmark med 1.04, Slädene med 1.02, Mölleberga med 1.02, Rolfstorp med 1.01, Östra Vram med 1.01, och Norderön med 1.00008. När jag kollar på Rörum i datat så kan det faktiskt vara så att det inte var något fel! Berglund/SND rapporterar att bara 15 män, av 187 röstberättigade, gick och röstade år 1921, medan 70 av 224 röstberättigade kvinnor gick och röstade. Jag begriper inte varför valdeltagandet var så lågt, kanske var det helt enkelt så att männen i denna östskånska kustsocken var ute och fiskade den dagen. Det extrema för kvinnor vad gäller valdeltagande verkar åtminstone inte ha berott på kultur: år 1928 var kvinnornas valdeltagande bara 57 procent av männens.

Kommunerna med störst gap i deltagande år 1921 var Östergarn (21 procent), Eskilsäter (28 %), Tofta på Gotland (31 %), Eksta och Böja (32 %), Bjurum (33 %), Viksjö (34 %), Gustav Adolf i Skaraborg (35 %), Alskog, Fleringe, Tived, Halla på Gotland och Nössemark (36 %), Brandstorp (37 %), Vestergarn (39 %), och Södra Fågelås (40 %). Gotland och Skaraborg ser här ut som de mest genuskonservativa områdena, medan Bohuslän och Skåne ser mest liberala ut. Bohusläns position i den här statistiken tror jag dock har mer med fiske att göra (tänk på att man inte kunde poströsta vid denna tid) och mindre med könsnormer.

År 1928 är de 15 kommunerna med störst könsgap i valdeltagande en från Skåne, en från Halland, två från Uppland, en från Östergötland, fyra från Skaraborg, två från Älvsborg, en från Gävleborg, 

Jag tycker inte att man ser några riktigt starka regionala mönster: på de flesta ställen ligger kvinnornas valdeltagande mellan 60 procent och 80 procent av männens, och de "gröna" områdena, alltså där kvinnorna var minst 80 procent så benägna att rösta som männen, är utspridda lite överallt: Norrbotten, Västernorrland, Skåne, och lite här och där däremellan. Det finns inte heller några riktigt "röda" stråk, alltså med väldigt lågt kvinnligt valdeltagande: om något är det kanske Västergötland och framför allt Skaraborg.

I alla fall, tillbaka till Teeles artikel. För att beräkna kvinnors och mäns partival -- något som inte rapporteras direkt i statistiken -- så använder hon the method of bounds approach. Hon börjar med att räkna ut hur kvinnorna röstade under två extremscenarios: ett där alla män röstade vänster, ett där inga män röstade vänster. Från dessa extrema scenarios går hon vidare till mer realistiska scenarios med olika antaganden om männens partival. Hennes metoddiskussion är bra och tydlig:

Hon gör ett intressant påpekande att problemet med Kings (1997) metod, som t ex använts för att beräkna vilka som stöttade nazistpartiet i de tyska valen 1928-32, är att den bygger på ojämn fördelning av olika grupper -- t ex jordbruksarbetare och banktjänstemän -- mellan olika valdistrikt. Det funkar inte riktigt när grupperna man är intresserad av är kvinnor och män. Mellan 25:e och 75:e percentilen av andel kvinnor i kommunen varierar andelen bara mellan 49.7 och 52.6 procent, och Kings maximum likelihood-metod kommer därför inte funka. Method of bounds bygger på enklare antaganden om att andelen män och andelen kvinnor som röstar för ett visst parti måste variera mellan 0 och 100 procent. För att göra mer realistiska antaganden om hur männen i kommunerna röstade, utgår hon från valstatistiken från före 1921, alltså när det bara var män som röstade. (s. 437) Dessa antaganden kan bygga på att alla män röstar som de gjorde 1917 eller 1920, eller på att de röstade som det år som vänstern var starkast, eller att yngre män (som inte röstade före 1921) röstade annorlunda än äldre män, eller uppdelat på kommuner där vänstern var stark respektive svag.

Diagram 3, som jag klistrat in nedan, visar huvudresultaten. I panel A visas hur männen röstade 1917 (breda grå streck) och 1920 (små grå streck), uppdelat på landskommuner och stadskommuner och inom varje kategori rangordnat efter hur stor kommunen är. Inom båda typerna så var vänstern starkare i större kommuner. I panel B ser vi beräkningarna av hur kvinnorna röstade, med olika antaganden om hur männen röstade. Den översta grå och den understa grå linjen är beräkningarna med de extrema antagandena att inga män respektive alla män röstade på den breda vänstern. Den vinröda streckade linjen visar det faktiska valutfallet för både män och kvinnor.

Enligt beräkningarna i 3B så röstade 40-70 procent av kvinnorna i städerna på den breda vänstern, oavsett hur stor staden var. Vänsterandelen var större i större städer, men framför allt så är det en skillnad mellan de riktigt små städerna, där vänsterandelen "bara" var runt 50 procent, och de stora där andelen var runt 70 procent. Variationen är större i jordbrukskommunerna, från 20 till 80 procent beroende på antaganden, och med en brantare lutning till "fördel" för de mer befolkade kommunerna.

Förfarandet är förstås lite speciellt i det att Teele använder mäns partival 1917 och 1920 som proxy för hur män som grupp röstar 1921 och framåt, och hon använder flera olika kontroller för att se till att resultaten inte är missvisande. (s. 438-439)

 Utifrån sina huvudresultat räknar hon också ihop en total röstandel för kvinnor och män för städer i allmänhet, och för landsbygd i allmänhet. Med antagandet att mänenn röstade som det mest vänsterinriktade året så blir kvinnornas vänsterandel i städerna 56 procent, och med antagandet att männen röstade som 1920 blir andelen 67 procent. I landsbygdskommunerna är andelen 30 procent om alla gamla män röstade som sitt vänstraste pre-1921-år och alla nya män röstar vänster, och 54 procent, om männen röstar som 1920.  Sett till alla kommuner tagna tillsammans antyder detta att 41-65 procent av kvinnorna på landsbygden röstade på SAP eller Liberalerna, och 52-70 procent i städerna.

Slutsatssektionen börjar elegant: "The idea that women were traditional voters in the past—
that they turned out at low rates and voted for conservative parties—has become a textbook fact, reported and repeated in decades of research on the contemporary gender gap in participation and partisanship. The findings of this article demand a reconsideration of both facets of the traditional gender gap thesis." (s. 440) Ett, även om kvinnorna hade lägre valdeltagande i procent, så var de fler, inte minst i städerna, och en stor andel av de som gick och röstade var alltså kvinnor. Två, det är inte så att kvinnor överlag röstade konservativt. I städer och mer tätbefolkade landsbygdsområden röstade kvinnor i hög grad vänster, åtminstone i Sverige. Hon föreslår tre vägar framåt för vidare forskning. Ett, är Sverige representativt? Det behövs liknande studier av andra länder för att etablera det. Två, i länder där valdeltagandet var högt, som i Italien, Spanien och Chile, var könsskillnaden som i Sverige? Tre, om kvinnor i städer var mer liberala än kvinnor på landsbygden, och städerna var majoriteten av väljare, "future scholars might consider whether European welfare states were built on urban women’s political participation." (s. 440)

referens

Dawn Langan Teele, "The Political Geography of the Gender Gap", The Journal of Politics, volume 86, number 2, April 2024

fotnot

[1] Teele beskriver specifikt för frågan kvinnors valdeltagande litteraturen så här: "New methodo-
logical tools and the turn toward historical political economy have brought renewed attention to the crucial question of how women voted in the past, with scholars arguing that women’s turnout varied with the institutional context (Kim 2019; Skorge 2023) and the landscape of political competition (Teele 2023) and that women’s votes often fell with the locally dominant political party (Corder and Wolbrecht 2016). Here, I build on these insights, and research on political geography (Johnston and Pattie 2006; Jusko 2017; Lee and Rogers 2019; Rickard 2020; Rodden 2019; Xu 2023), to argue that variation in women’s political participation and vote choice, and the gaps between men and women, is driven by political geography even more than gender." (s. 428-429)

[2] Teele har här också ett väldigt roligt citat från Bondeförbundet, 1917: "The Swedish Farmer’s Union (Bondeförbundet) voiced concerns about enfranchising women precisely because they expected that their party would be disadvantaged vis-à-vis urban parties after suffrage. In their 1917 official party platform, the Farmer’s Union laments: “In the cities, both men and women can vote very well, because the polling station is often located across the street. But in the countryside you often have miles of road, and you and your wife often can’t get out at the same time for the supervision of children and animals. The result would be that cities and more densely populated communities would have their voting rights doubled, while the rural areas would have their voting rights virtually unchanged because of these conditions.”" (cit. 431)

[3] Så här beskriver hon detta fenomen: "Importantly, in this period Sweden’s rules allowed for parties to run as alliances, called “cartels,” on the same lists in specific districts, even if they were separate entities in other districts. Voters could cast a ballot for an alliance, as well as for candidates on specific party lists within the alliance, so that seats were allocated first to the alliance and then to parties within the alliance (Särlvik 2002, 238). For example, in the 1917 general election, Conservatives (Moderata and Högern) and Agrarians (Bondeförbundet) formed alliances in 29 constituencies (52%) while the Left Socialist and Social Democrats had a common label in 44 constituencies (78.5%). The Liberals, the party in the center that held the government in the prior year, formed alliances with the Social Democrats in five constituencies (Särlvik 2002, 240). Because the d’Hondt rules favor larger parties, there were incentives for parties closer on the ideological spectrum to form cartels within districts." (s. 432) I en fotnot till detta resonemang noterar hon också att: "The practice, known as apparentement, allowed more seats to be gained by parties that were ideologically related to one another (Cox 1997, 61)" Särlvikreferensen är bokkapitlet “Party and Electoral System in Sweden” i Bernard Grofman and Arend Lijphart, eds., The Evolution of Electoral and Party Systems in the Nordic Countries. New York: Agathon.