onsdag 20 juli 2011

Grekisk hjärngympa

Jag har skrivit ett långt blogginlägg på Libertas-bloggen om Greklands skuldkris och de diskuterade lösningarna. Här kommer några diagram som fattas i inlägget.






Plus: siffror på vilka som sitter på italiensk och spanska skulder, både statliga och privata (siffror för december 2010).
Total skuld hållen av europeiska banker: Italien €783 miljarder, Spanien €642 miljarder
Storbritannien: 67 mdr italiensk, 112 mdr spansk
Irland: 13 - 14
Portugal: 3 - 26
Spanien: 31 italiensk
Belgien: 24-20
Frankrike: 389 - 141
Nederländerna: 45 - 77
Tyskland: 162 - 182
Sverige: 1 - 4
Schweiz: 14 - 15
Österrike: 22 - 7
Italien: 30 mdr spansk
Källa: beräkningar från Bank of International Settlements, återgivna i Patrick Jenkins och Megan Murphy, "Contagion fear resurfaces in the eurozone", FT 13 juli

En annan bra artikel som jag missade referera i Libertas-inlägget: Joshua Chattin, Quentin Peel & James Wilson, "Bars to Greek default lowered", FT 13 juli. Diskuterar närmandet mellan haircut-ivrarna, ledda av Tyskland, och bailout-ivrarna, ledda av Frankrike, under förhandlingarna om Grekland. Nederländernas finansminister Jan Kees de Jager säger: "We have managed to break the knot".
FT:
"A French plan, which would have seen the banks reinvest or 'roll over' proceeds from Greek bonds when they are redeemed, was seen as the most likely to pass muster with the ratings agencies.
However, Standard & Poor's last week sad this scheme would still be considered a default. So European leaders are now reconsidering a more onerous, German-backed plan to persuade debt holders to swap their current holdings for new, longer-maturing bonds - if the agencies are going to call default anyway, at least they might achieve a more significant private sector contribution."
Enligt FT eftersträvade Tyskland att privata bondholders skulle stå för en upp till €30 mdr haircut. För att Frankrike m fl gav med om detta skulle Tyskland enligt FT ge efter på två fronter: ett, diskussionen om att använda EFSF till att köpa grekiska obligationer på öppna marknaden, och två, sänka räntorna på bailout-lånen till Grekland, Portugal och Irland.

tisdag 19 juli 2011

Hur mycket av marknadsfundamentalismen går att avskaffa på kort sikt?

En diskussionsfraga for reformistisk politik: hur mycket av marknadsfundementalismen gar att avskaffa pa kort sikt? Alltsa, inte givet en massa framtida valsegrar och socioekonomiska forskjutningar och annat, utan mer eller mindre omedelbart, eller inom en mandatperiod?

Reformer av privat etablering i vard, skola, omsorg, av stopp for frisersalonger i alderdomshem, osv. FT-kolumnisten Tony Jackson skriver intressant i de har banorna, apropa kapitalforstorelse ("skapande forstorelse", skulle en optimist saga) nar brittiska tagordrar inte gar till brittiska tagtillverkare utan, i enlighet med EU:s spelregler for maximal konkurrens, till en fransk tillverkare.

Tony Jackson, "Derby woes highlight need for a new economic model", FT 18 juli 2011

Nånstans ska pengarna komma ifrån

US-amerikanerna som betalar så låga skatter, hela mellanskillnaden mellan vad de betalar i skatt och vad svenskarna betalar i skatt, den måste de väl kunna lägga på fritt vald konsumtion av roliga saker som pizza och Bud Light?

Inte riktigt.

Tuition fees som % av medianhushållets disponibla inkomst för ett svenskt hushåll: 0,0%.

Hal Weitzman, "Debt fears drive US youth away from college", FT 14 juli 2011

---
Uppdatering 4 augusti
Foljande diagram fran fina Street Light blog visar pa ett bra satt den mer generella poangen som jag ville gora:


Kash Mansori, "National Income Comparisons Between Europe and the US", street light blog 12 maj

---
Uppdatering 12 december 2011
Bra illustrationer till detta ges av Edward Luce fina reportage om den US-amerikanska medelklassens kris från Financial Times förra året. Luce besöker familjer i Minneapolis och en förort till Washington D.C för att hitta illustrationer av den "squeeze" på vad US-amerikanerna kallar medelklassen, vad vi i Sverige kanske skulle kalla de breda löntagarskikten eller "svenssons", som de senaste trettio årens ökade inkomstojämlikhet innebär.
"technically speaking, Shareen is relatively comfortable. Because her husband works for a fire safety company and brings in $70,000 a year, the Millers are clearly surviving. But they dread what would happen if either had a ­medical crisis. A few years ago Shareen had a tumour removed from her ­diaphragm, which left her $17,000 in debt. And her husband suffers from a herniated disk. Remarkably, given that their gross joint income is double the US median, Shareen has had to postpone a dental operation for six months in order to pay off her car loan. Nor does she have time to upgrade her skills. 'One thing about people who work with the disabled is that they never have any spare time,' she says. /.../

Shareen’s son and daughter-in-law, Dustin and Ruth, both aged 23, recently had to move back home because they could not afford to rent, even though both hold down jobs – Dustin with a bath remodelling company, Ruth in a fabrics store. Both did well in high school and would like to study marine biology – a skill of the future. But they cannot afford the debt.

While incomes in America are stagnating, the cost of education is soaring. Since 1990, the proportion of Americans who are paying off more than $20,000 in student loans a ­decade after they graduated has almost doubled. Lawrence Summers, Obama’s chief economic adviser, who has long worried about the growth of what he calls America’s 'anxious middle', points out that of the major economies, the US has the highest share of graduates in the workforce. But if you take the 25-34-year-old age group, America is not even in the top 10. "

Luce, "The crisis of middle-class America", 30 juli 2010

fredag 1 juli 2011

Har välfärdsstaten krympt?



På vänsterkanten, åtminstone i Sverige, är det en vanlig tanke att välfärdsstaten krympt drastiskt under "nyliberalismens epok", kanske till och med till den grad att välfärdsstaten inte längre finns. (Denna tanke gar hand i hand med iden att "det var battre forr" - en grundinstallning som vanstersossar etc tycks ha tagit over fran marxisterna.)

Detta är en uppfattning som inte är grundad i fakta, varken på svensk nivå eller OECD-nivå. Om man kollar på statistik på omfattningen av "sociala utgifter", t ex som andel av BNP, så har de överlag i OECD inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1980. Från 1980 till 2007 ökade offentliga sociala utgifters (pensioner, sjukvård, familjepolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetsloshetsunderstod, bostadspolitik) andel av BNP i 27 OECD-länder från 16 procent till 19 procent. En anledning till att den svenska vänstern missar detta är att man i sitt perspektiv på "nyliberalismens epok" tenderar att ha ett snävt fokus på Sverige och i någon mån Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Då missar man t ex Spanien och Portugal som gått i motsatt riktning under perioden. En annan anledning är att man blandar ihop i vilken grad önskvärda mål och utfall (jämlika möjligheter osv) uppnås å ena sidan, och om något alls görs å andra sidan. Slutsatser om nationalstatens påstått minskade roll har kunnat nås genom att man förvirrat syften med vad staten gör, med huruvida staten alls gör något.

Tre US-amerikanska ekonomer skriver nu på voxeu utifrån ett nytt NBER-paper att välfärdsstaten inte ens minskat i omfattning i det marknadsliberala credots förlovade land USA. Vad som däremot har hänt är att vilka grupper som gynnas av välfärdsstaten har förändrats. Välfärdsstaten i USA, liksom i Sverige och andra länder, har blivit mer regressiv. Redan 1995 visade statsvetaren Paul Pierson med sin epokgorande bok Dismantling the Welfare State? Reagan, Thatcher and the Politics of Retrenchment att Reagan och Thatcher, trots yvig nyliberal retorik och klasspolitik inte lyckats avskaffa valfardsstaterna i USA och Storbritannien. Anledningen var att valfardsstaten helt enkelt har stort stod bade hos anvandarna och de som jobbar som producenter i den (sjukskoterskor, larare osv). Pierson havdade att om inte ens Reagan och Thatcher, de uppenbart mest hogerorienterade ledarna i OECD-landerna pa 1980-talet, lyckades avskaffa valfardsstaten, sa var det inte heller troligt att andra ledare skulle lyckas med det.

Den teoretiska/analytiska slutsats som jag hävdar bör dras av detta är: nationalstaten är lika viktig nu som förr, som reglerare av samhället inklusive ekonomin, och som tummelplats för organiserade intressen. Välfärdsstater må ha blivit mer regressiva de senaste decennierna, men loppet är inte kört.

Yonatan Ben-Shalom, Robert Moffitt & John Karl Scholz, "Is the welfare state growing or declining?", voxeu 28 juni
OECD Social Expenditures Database (SOCX)
Om välfärdsstaternas kvantitativa utveckling, se Francis G. Castles, The Disappearing Welfare State? Retrenchment Realities in a Time of Globalisation (Edward Elgar, 2007)


---


Hur ser utvecklingen i Sverige ut? OECD SOCX delar upp sociala utgifter pa tio omraden (inklusive "other"), och 1980-2005 ser utvecklingen ut sa har for offentliga sociala utgifter:


1995-2005 minskade totalt sett offentliga sociala utgifter som andel av BNP i Sverige, men befann sig fortfarande 2005-07 pa ungefar samma niva (26 procent) som ar 1980.

---
Uppdatering 30 mars 2012
Se dock också Ludger Schuknecht och Vito Tanzi, "Reforming Public Expenditure in Industrialized Countries: Are There Trade-Offs" (pdf), ECB Working Paper Series No 435, februari 2005
Ur sammanfattningen av deras paper:
"Average public spending that had peaked at almost 52% of GDP over the past 20 years, in a sample of 22 industrialized countries, fell by almost 7% of GDP and is now slightly below the 1982 ratio. However, this average masks large differences across countries: 5 countries reduced primary spending (i.e. total spending excluding interest) by 8 or more percent of GDP. Three countries did not experience expenditure reducing reforms and reported their peaks in primary spending for 2002, at the end of the sample period.
Reforms took place in two main waves in mostly difficult economic times: the early to mid-1980s and the early to mid-1990s. There is no evidence that expenditure reductions strongly hurt spending on public education and investment, the supposedly most productive categories. Most reductions concerned transfers and subsidies and interest spending."
---
Uppdatering 13 december 2012


Jag har tidigare frågat här på bloggen: har välfärdsstaten krympt? Och använt det erkänt trubbiga måttet offentliga sociala utgifter som procent av BNP. Min uppfattning än så länge är att välfärdsstaten inte har krympt, men att den har gjorts mindre omfördelande. (Måste kolla på studier av denna typ, pdf, för att kunna diskutera det mer, jfr bloggen här.)

Den statistik på den offentliga sektorns storlek som är enklast att hitta på SCB:s hemsida gäller för åren 1993-2009, vilket är synd eftersom 1993 var ett så speciellt år, ett krisår när statsutgifterna automatiskt ökar och BNP minskar. Jämfört med 1993 är det därför inte förvånande att statsutgifterna är lägre i slutet av perioden, 2009: minskning från 69 till 53 procent. Men det är intressant hur mycket pengar svenska staten ändå lade ner på 1990-talet på att betala räntor på statsskulden: motsvarande 6 procent av BNP årligen 1993-97, 5 procent 1998-99, 4 procent 2000, 3 procent 2001-02, 2 procent 2003-08, och så nere på 1 procent av BNP år 2009. Statsskulden sköt i höjden 1990-1996, ökade med 130 procent, och började minska först 1999.


- statistik från SCB

Statsskulden i relation till BNP var som vi ser historiskt hög på 1990-talet. Diagram från Klas Fregert och Roger Gustafsson på Riksbanken.