Under strecket som kunskapsarena

Sedan 1918 har Svenska Dagbladet varje dag publicerat en sidlång essä på kultursidorna, "Under strecket". I en ny artikel studerar historikern Johan Östling 1960-talets understreckare eller kort "streckare" ur ett kunskapshistoriskt perspektiv.

I det kunskapshistoriska perspektivet i artikeln ingår att utveckla två intressanta begrepp, "kunskapsaktör" och "kunskapsarena", och bygger vidare på begreppet kunskapscirkulation (circulation of knowledge) som för mina otränade ögon verkar nästan synonymt med kunskapshistoria.* Östling beskriver historikers användning av begreppet kunskapscirkulation som ett "avståndstagande från enkla diffusionsteorier och lineära spridningsmodeller", att man istället "betraktas kunskap som en dynamisk företeelse" och man fäster blicken på "vad som händer när kunskap förflyttas mellan olika platser, genrer och medier." Detta innebär en 

"perspektivförskjutning i studiet av kunskap, från produktion till cirkulation. Det är inte längre tillkomsten av och betingelserna för ny kunskap som står i blickfältet, utan hur kunskap används, rör sig och eventuellt omgestaltas. Parallellt kan synen på kunskapsprocessen vidgas och andra typer av aktörer och historiska sammanhang föras in i analysen." (s. 96-97)

Vilket ju låter sympatiskt. Östling och David Larsson Heidenblad har i en tidigare artikel i HT föreslagit specifikationen samhällelig kunskapscirkulation, att (kunskaps)historikern ska analysera "de sammanhang där kunskap blev samhälleligt signifikativ."

"För att studera samhällelig kunskapscirkulation föreslog vi ett antal analytiska ingångar till empiriska undersökningar. En av dem vore att fokusera de system som anger de historiskt specifika förutsättningarna för samhällelig cirkulation. Det kan röra sig om de större politiska och ekonomiska omständigheterna eller de mer konkreta mediala och materiella. Bokmarknadens beskaffenhet och utbildningsväsendets struktur är exempel på faktorer som kan beaktas av den som intresserar  sig för cirkulationens villkor inom ett givet kunskapssystem." (s. 97)

Under strecket är i den nya artikeln studerat utifrån detta perspektiv. Östling avsäger sig att kontextualisera US med avseende på förändringar på bokmarknaden, tv-mediets framväxt, utbildnngssystemets omvandling med mera, utan vill "förstå hur samhällelig kunskapscirkulation kunde gestalta sig". (s. 98) Däremot nämner han att man ofta talar om 1960-talets akademiska kunskapsförmedlning i offentligheten som tudelad: å ena sidan en borgerlig bildnings- och lärdomskultur, å andra sidan en kritisk rörelse i slutet av decenniet. Analyserna av under strecket kan göras med detta som fond. SvD var på 1960-talet en högertidning (chefredaktören 1955-1969 var också aktiv högerpolitiker) som lästes av borgerligheten. (s. 99)

Östlings material i artikeln är 400 streckare, 40 slumpmässigt (med www.random.org) valda artiklar per år under 1960-talet. 56 procent av artiklarna tillhörde den breda kategorin humaniora, varav 15 procent historia. 22 procent handlade om samhällsfrågor, utifrån statsvetenskap/sociologi/ekonomi eller mera som rapporter från ett land, en region eller liknande. Naturvetenskap stod för 10 procent av artiklarna. Att humaniora stod så starkt menar Östling talar emot förståelser av 1960-talet som en period av "humanioras kris" och de hårda vetenskapernas dominans á la referenser till CP Snow (1961) "De två kulturerna". Formatmässigt varierade texterna. Ungefär en tredjedel av revensioenr. 35 procent "hade en mer allmän karaktär av presentation av ett ämne, reflexion över en företeelse eller
kommentar till en aktuell fråga". 10 procent var reserapporter, 8 procent inlägg i en svensk debatt, lika många utrikespolitiska kommentarer. Att 10 procent var reserapporter menar Östling " är argument mot den som skulle hävda att Under strecket var ett slags slutet, västerländskt lärdomsreservat" (?) (s. 105).

Begreppet "kunskapsarena" definieras inte förrän i slutsatserna (s. 119) men i övergången till den kvalitativa analysen av artiklarna definieras "kunskapsaktör". Närmare bestämt så här:

"En kunskapsaktör kan i generella termer beskrivas som en person som i ett givet historiskt sammanhang bidrar till att kunskap produceras och/eller cirkulerar. Under vissa omständigheter är det också fullt rimligt att inkludera olika typer av publiker i aktörsbegreppet; de blir då medskapande i kunskapsprocessen. En kunskapsaktör kan studeras utifrån socialhistorisk utgångspunkt, exempelvis genom att analysera dess samhälleliga ställning och olika former av kapital. Denna typ av studier finns det relativt gott om, men som Philipp Sarasin har påpekat kan det slå över i ett slags sociologisk reduktionism om undersökningarna stannar här. Han framhåller att studiet av kunskapsaktörer också bör inbegripa kunskapens innehåll och form. På så sätt blir en persons förmåga och auktoritet att verka som kunskapsaktör även avhängig den teoretiska och praktiska kunskap som den besitter eller förmedlar." (s. 106)

Författarna till de 400 streckarna var till 55 procent akademiker. Journalister, redaktörer och författare var 16 procent, och ämbetsmän 9 procent. Resterande 20 procent var en blandning av militärer, präster, arkitekter, näringslivsföreträdare m fl. Östling kallar utifrån detta under strecket för "akademikerbastion". 93-94 procent av skribenterna var män. Den kvinnliga skribent som skrev flest streckare under 60-talet var Gunnel Vallqvist som skrev mycket om romansk och katolsk kultur och bland annat 1962-1965 rapporterade med 18 artiklar från Andra Vatikankonciliet. (s. 108-109)

Östling väljer att specialstudera de två flitigaste historikerna, med tanke på att historia var den enskilt största genren på Under strecket under decenniet. De två är Alf Åberg och Sten Carlsson (pikant nog för SvD två gamla nazister). Åberg disputerade 1947 på avhandlingen Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658–1700 och var därefter verksam i fyra decennier vid Krigsarkivet. Han började på 1950-talet skriva i SvD och skrev över tid över 500 streckare, varav 141 på 1960-talet. Han skrev under 60-talet många artiklar om svensk stormaktstid och t ex flera gånger om Erik Dahlbergh. Han skrev också om internationell historia, särskilt Irland och Finland. Han hade stor bredd i sina ämnesval och skrev om olika typer av verk, men oftast var han positiv -- "Han var inte den hårda polemikens man." (s. 115) Östling menar att:

"Alf Åbergs skribentgärning illustrerar hur en specifik aktör kunde befordra cirkulation av humanistisk kunskap i offentligheten. Under strecket uppträdde han som förmedlare av nya insikter och popularisator av vetenskapliga rön, men minst lika viktig var hans roll att aktivera befintlig kunskap och vidmakthålla ett historiskt minne." (s. 114-115)

Sten Carlsson hade en annan profil. Han var professor i Uppsala 1956-1983 och skrev en rad verk framför allt inom socialhistoria.Under 60-talet skrev han 81 streckare i SvD där han hade börjat som skribent på 50-talet, då både som ledar- och kulturskribent. Han skrev jämfört med Åberg mer exklusivt om 1800-talen och 1900-talens historia. Många artiklar handlade om biografier över politiska ledare och liknande, andra om världskrigen och politiska system. Slående få artiklar, menar Östling, anknyter till Carlssons egna forskningsområden. (s. 117) Att han var verksam professor märktes mer i hans understreckare om historievetenskapens utveckling, t ex en rapport från världshistorikerkongressen som hållits i Stockholm 1960. 1962 kritiserade han de nya reformplanerna för gymnasieskolan. Så här karakteriserar Östling Carlsson som författare Under strecket:

"Universitetsprofessorn som offentlig intellektuell – det var så Sten Carlsson uppträdde under strecket. Han var alltså inte i första hand en förmedlare av ny svensk forskning utan strävade efter att sätta den moderna historiens omvälvande politiska skeenden i perspektiv. Som publik akademiker trädde han fram som en centralgestalt i den humanistiska världen. Att han såg något förebildligt i att förena intellektualitet och offentlig närvaro märks även av att han under 1960-talet skrev ett antal streckare om stora svenska publicister med gedigen akademisk bakgrund – Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt, Ivar Anderson.
I motsats till Alf Åberg var Sten Carlsson ingen folkbildare av klassiskt snitt. Han kunde inte frammana samma ohöljda fascination inför det förflutna; i stället var hans insats att teckna de större linjerna och ge de vidare sammanhangen. Hans recensioner och historiska översiktsartiklar präglades av en neutral, vetenskaplig attityd, men när han använde Under strecket som debattarena blev hans samhällsåskådning uppenbar .I skol- och utbildningspolitiska frågor låg hans borgerliga, inte sällan konservativa värderingar i öppen dager; i utrikespolitiska kommentarer märktes hans antikommunism och hemhörighet i ”den fria världen”." (s. 118-119)

Efter diskussionerna om Åberg och Carlsson kommer Östling tillbaka till begreppet offentlig kunskapsarena. Det definierar han så här:

"En offentlig kunskapsarena kan förstås som en plats som inom sina givna ramar erbjuder möjlighet och sätter gränser för cirkulation av kunskap. Den fungerar som en mötes- eller åskådningsplats för en viss typ av kunskapsaktörer och en viss typ av publik. För att den ska kunna vara en arena som befordrar samhällelig kunskapscirkulation måste den vanligen äga ett mått av stabilitet och beständighet, även om själva kunskapsinnehållet som cirkulerar på en och samma arena kan variera över tid.
Gränsen mellan en kunskapsarena och en kunskapsinstitution kan vara svår att upprätthålla. I många fall finns det dock en skillnad i graden av formalisering eller reglering, där en kunskapsinstitution tenderar att vara en del av det etablerade utbildningsväsendet eller vetenskapssamhället. Folkskolan, lärarinneseminariet och universitetet ingick exempelvis som kunskapsinstitutioner vid en viss tidpunkt i svensk historia i ett institutionellt system, där de utgjorde ömsesidigt beroende och samverkande delar inom en relativt avgränsad enhet. /.../" (s. 119)

Han förklarar också varför detta begrepp är användbart för att förstå Under strecket:

"Att betrakta Under strecket som en offentlig kunskapsarena har flera analytiska fördelar. För det första ger det empirisk konkretion till resonemangen om kunskapscirkulation. Arenan blir således den plats där en viss sorts cirkulation ägt rum. I detta sammanhang verkade vissa typer av kunskapsaktörer. De befordrade olika slags kunskap och spelade olika roller; det exemplifieras av fallen Åberg och Carlsson. Med arenabegreppet kan följaktligen samspelet mellan aktör och cirkulation åskådliggöras.

En ytterligare förtjänst med begreppet är att Under strecket kan jämföras med andra offentliga kunskapsarenor under 1960-talet. Med Fråga Lund, det omåttligt populära tv-program som började sändas i september 1962 med Jan-Öjvind Swahn som ciceron, fanns det exempelvis betydande likheter. " (s. 120)

Han lyfter också frågan om hur SvD var jämfört med andra tidningar som socialdemokratiska Arbetet eller kulturradikalt präglade Dagens Nyheter och Expressen. Det vore också intressant att jämföra med tidningar i andra länder, som kroniker i danska tidningar eller FAZ i Tyskland. Det vore också, säger han med referens till Jostein Gripsrud (red.) Allmenningen: Historien om norsk offentlighet (2017), intressant att jämföra med arbetarrörelsens, frikyrkornas m fl deloffentligheter.

 

Referens

Johan Östling (2020), "En kunskapsarena och dess aktörer Under strecket och kunskapscirkulation i 1960-talets offentlighet", Historisk tidskrift 140 (1). 

Fotnot

* Om lanseringen av fältet "kunskapshistoria" har idéhistorikern Staffan Bergwik några intressanta kommentarer i en artikel publicerad i Scandia 2018. Hans artikel börjar:

"Under det senaste halvseklet har humanvetenskaperna framgångsrikt producerat kunskap genom att bygga tematiska fält. En lång rad vändningar har reformerat problemställningar och riktat det kritiska intresset åt nya håll. De tematiska fälten har ofta varit tvärdisciplinära initiativ som sökt förstå dagsaktuella frågor med humanistens uppmärksamhet riktad mot de längre tidshorisonterna och de bredare sammanhangen. Miljöhumaniora, digital humaniora och medicinsk humaniora är tre aktuella exempel. Fältkonstruktionerna gör anspråk på att säga något med hjälp av nya frågor, begrepp, perspektiv och empiriskt material. Det finns en epistemologisk kraft i benämnandet; genom att finna etiketter som biter kan forskare samlas, tänka tillsammans och upptäcka nytt. Det finns också professionssociologisk kraft, för inom nya fält kan karriärer skjuta fart och finansiärers intresse attraheras. Men i fältkonstruktionerna finns också en inbyggd spänning mellan anspråken på att säga något nytt och hotet om att säga vad vi redan vet men under ny flagg.
Ett intressant aktuellt exempel är fältet ”kunskapshistoria”. /.../" 

Bergwik har också intressanta kommentarer om kunskapshistorikernas problem med att definiera "kunskap". (s. 87) Däremot framstår de empiriska kunskapshistoriska studier av cirkulation som han diskuterar som väldigt intressanta. Bergwik pekar dock på en brist på anknytning till tidigare studier om publikpositioner och offentligheter. "Publikerna finns där som en relativt okänd materia bortom de aktörer och texter som studeras." (s. 89) Också vetenskapshistorisk forskning är underanvänd bland kunskapshistorikerna i den antologi som Bergwik diskuterar. Frågor, konstaterar han, "om kunskapens samtidiga cirkulation och konstruktion hör till de problemområden som vetenskapshistoriker diskuterat allra mest sedan 1990-talet. Begrepp som immutable mobiles, kontextöverföring, go-betweens och utbyteszoner är bara några exempel på hur frågorna hanterats. Delar av diskussionen finns återgiven i Circulation of Knowledge men givet bredden, och på flera ställen den analytiska spetsen, i denna forskning hade jag önskat att den var mer närvarande som diskussionspartner i antologin." (s. 95) Bergwik konkluderar dock, som jag läser honom, att kunskapshistoria kan göra ett viktigt bidrag till forskningen -- i förhållande till vetenskapshistoria och mediahistoria -- genom att lämna de två andra fältens mer dekonstruktiva och kritiska metod och stå för ett mer syntetiserande angreppssätt. (s. 95-96)

"Nationalekonomernas överlägsenhet"

"When we refer to the “superiority of economists,” our double entendre has both a descriptive and an explanatory purpose. Economics occupies a unique position among academic disciplines. It is characterized by far-reaching scientific claims linked to the use of formal methods; the tight management of the discipline from the top down; high market demand for services, particularly from powerful and wealthy parties; and high compensation. This position of social superiority also breeds self-confidence, allowing the discipline to retain its relative epistemological insularity over time and fueling a natural inclination towards a sense of entitlement. While the imperialistic expansion of economics into aspects of social science that were traditionally outside the economic canon has spurred some engagement with noneconomics scholarship, the pattern of exchange remains deeply asymmetrical, causing resentment and hostility in return. And while economists’ unique position gives them unusual power to accomplish changes in the world, it also exposes them more to conflicts of interests, critique, and mockery when things go wrong." (s 91)

“If economists could manage to get themselves thought of as humble, competent people, on a level with dentists, that would be splendid!” -- JM Keynes, 1931

Sociologerna Marion Fourcade, Etienne Ollion, and Yann Algan börjar sin artikel "The Superiority of Economists" från 2015 på ett mäktigt sätt: "There exists an implicit pecking order among the social sciences, and it seems to be dominated by economics." (s 89) För det första så tycket nationalekonomerna själva att de är på toppen av hierarkin. David Colander (2005) fann i en surveystudie att 77 procent av doktorander i nationalekonomi på elituniversitet håller på om påståendet att “economics is the most scientific of the social sciences.” Nationalekonomi attraherar (empirin är från USA) intelligenta studenter, de är den enda samhällsvetenskapen som har ett "Nobelpris", och amerikaner med examen i nationalekonomi har högre lön än de som har examen i jämförbara ämnen; bara datorvetare och ingenjörer tjänar mer. Också akademiskt verksamma nationalekonomer tjänar mer än andra samhällsvetare, inte minst genom lukrativt konsultande, som t ex uppvisat i den kritiska (och sevärda) dokumentärfilmen Inside Job. Fokuset på kvantitativa metoder tjänar också disciplinen väl eftersom kvantivativ metod associeras (av vem?) med intelligens, säger Fourcade et al. (s 90)

Vidare så är också den sociala sammansättningen i akademisk nationalekonomi annorlunda än i andra samhällsvetenskapliga discipliner. Till att börja med är den mycket mer mansdominerad: i sociologi är ungefär 60 procent av de som disputerar (återigen, i USA förstås) kvinnor, i statsvetenskap 40-50 procent, och i nationalekonomi 30-40 procent. Antagligen präglar också att nationalekonomerna är rikare än andra dem.

I sin essä utforskar Fourcade et al relationen mellan nationalekonomi och övriga samhällsvetenskapliga discipliner i fyra dimensioner. (1) att nationalekonomi inte tar mycket intryck av andra discipliner, och har en dominant position i samhällsvetenskapernas nätverk i USA. (2) den uttalade hierarki som finns i disciplinen, inte minst i jämförelse med andra ämnen. "The authority exerted by the field’s most powerful players, which fosters both intellectual cohesiveness and the active management of the discipline’s internal affairs, has few equivalents elsewhere." (s 90) (3) hur nationalekonomins affilieringar förändrats sedan 1945, inte minst genom business schools uppgång och hur nationalekonomin blivit mer inriktad på näringslivsfrågor och finans. (4) Särdrag i nationalekonomernas materiella situation och världssyn. De sammanfattar: "Taken together, these traits help to define and account for the intellectual self-confidence of economists and in turn for their assertive claims on matters of public policy." (s 91)

(1) Insularity. Nationalekonomin lämnade i mitten av 1900-talet historien bakom sig och gick över till att influeras av "hårdare" vetenskaaper såsom fysik (Mirowski 1989). Idag utmärker sig disciplinen för sitt fokus på abstrakt teori och kvantitativ metod; så skriver Edward Lazear (2000) att “The ascension of economics results from the fact that our discipline has a rigorous language that allows complicated concepts to be written in relatively simple, abstract terms.” Disciplinen har strikta epistemologiska krav: en professor som Fourcade (2009) har intervjuat menar att om man gör avsteg från den nyttomaximerande standardmodellen så säger folk att dina bevis är "anekdotiska", och det är "the end of you". Idag säger de samma sak genom: "it's not identified". (Jfr Angrists "Credibility Revolution".) Disciplinen är mindre abstrakt teoretisk idag än på 70-80-talen och mer empirisk, men på ett specifikt och kvantitativt sätt. Och den tar inte heller nu in influenser från andra ämnen. De refererar en studie av Jacobs (2013) som visar att citeringarna i artikelpubliceringar 1997 så gick 81 procent i nationalekonomin till den egna disciplinen; i sociologi var siffran 52 procent, i antropologi 53 rpocent och i statsvetenskap 59 procent. Fourcade et al anger tre skä till att nationalekonomer bortser från vad andra discipliner håller på med. Ett, nationalekonomernas rational choice-verktygslåda funkar inte så bra ihop med vad andra samhällsvetenskaper tar för givet, nämligen att individer och deras preferenser formas av omgivningen -- "de gustibus non disputandum" som Stigler och Becker (1977) sa. Två, de kvalitativa metoder som används av "interpretative social scientists" gillas inte av nationalekonomerna. Tre, att nationalekonomerna ser sig själva som överst i samhällsvetenskapens hierarki minskar deras vilja att lära sig av andra. (s 93) Artiklar i American Political Science Review, topptidskriften i statsvetenskap, citerar de 25 bästa nationalekonomiska tidskrifterna mer än 5 gånger så ofta som American Economic Review citerar de 25 bästa statsvetnskapliga. I American Sociological Review går 2.3 procent av citeringarna till nationalekonomer, medan AER:s citeringar bara i 0.3 procent av fallen går till sociologi. Pierre Bourdieu, den forskare som US-amerikansk sociologi citerar mest idag, har nämnts en enda gång i AER under 2000-talet medan Gary Becker nämnts 41 gånger i ASR. Max Weber och Mark Granovetter nämndes fyra gånger var i AER medan James Heckman citerades 25 gånger i ASR och Oliver Williamson 13 gånger. "Economic imperialism" är ett skällsord som också används mer positivt av nationalekonomer själva. "They may ask for guidance upon arrival, even partner-up with the locals (with whom they now often share the same data). But they are unlikely to learn much from them, as they often prefer to deploy their own techniques. And in some cases, the purpose has been simply to set the other disciplines straight." (s 94) En opinionsundersökning visar att nationalekonomer är mindre förtjusta i interdisciplinär kunskap än andra (s 95). Detta tolkar sociologerna Fourcade et al som ett uttryck för nationalekonomernas högre status: de med hög status behöver inte beakta andra, medan de med låg status måste se till de i toppen av hierarkin för erkännande. (s 95) Liknande så har Fourcade (2006) visat att forskare utanför USA ser det som mycket viktigt att få erkännande av forskare i USA, men det omvända gäller inte.

(2) Hierarkin inom disciplinen. "There is substantial evidence that notwithstanding deep political differences amongst themselves, economists are more likely to think in a strongly integrated and unified framework than other social scientists. For instance, economists agree widely on the core set of principles and tools that structure PhD training. They also rely on textbooks much more than the other social sciences do, including at the graduate level—and graduate textbooks tend to be written by faculty from elite departments. In a survey conducted in 1990, graduate education was found to be “amazingly similar” across economics PhD programs (Hansen 1991, p. 1085)." Lamont (2009)* har testat hur eniga forskare i olika discipliner är om vad som är bra forskning och bra forskningshantverk, och nationalekonomer är mycket mera enade än t ex sociologer; historiker når också en hög gra av enighet om vad som är bra historiskt hantverk, men de är å andra sidan mer politiskt delade. (s 96) Nationalekonomi är också en disiplin med tightare kontroll än de jämförbara; de topprankade institutionerna har mycket stort inflytande på nationalekonomernas arbetsmarknad. Han (2003) har jämfört anställningsprocessen i historia, engelska, nationalekonomi, statsvtenskap, psykologi, sociologi och matematik. Han visade att i alla undersökta discipliner finns det en stark korrelation mellan ens utbilande institutions prestiga och var man får jobb, men den korrelationen är allra starkast i nationalekonomi. (s 97) Nationalekonomerna organiserar sin interna arbetsmarknad starkt, med tydligt rangordnade job market candidates osv. Att de kan ha en så tydlig struktur och organisering av hur man söker och får jobb visar på deras stora enighet om kriterierna för vem som är en bra nationalekonom. Också publiceringarna visar större koncentration till toppen inom nationalekonomi. De fem topprankade sociologiska institutionerna står för 22 procent av publikationerna i AJS men de fem bästa NEK-institutionerna står för 29 procent av författarna i JPE och 38 procent i QJE. Om man kollar på vilka institutioner författarna fått sin PhDs ifrån blir mönstret än tydligare: topp 5 står för 35 procent i AJS, 45 procent i JPE och 58 procent i QJE. (s 98) Nationalekonomernas organisation AEA är mycket mer dominerad av toppinstitutioner än vad sociologerna och statsvetarnas är. (s 101)

(3) finans. Fourcade et al visar att nationalekonomer ofta citerar finansforskning, och att nationalekonomer verksamma vid business schools fått många nobelpriser på sistone. Zingales (2013) visar att forskning om finanssektorn är mindre sannolik att vara kritisk om någon av författarna är verksam vid en business school.

(4) Nationalekonomer har andra åsikter och högre inkomster än folk i allmänhet. "This growing social distance of economists from the public at large would be irrelevant if economists were not making it their mission to maximize the welfare of ordinary people." (s 107f) Nationalekonomer har större inflytande på världen än vad sociologer har, t ex genom att forma marknader genom att formulera teorier om marknader. (s 109)

Fourcade et al börjar sin korta slutsatssektion med Keynes-citatet som återgivitis ovan, och diskuterar i denna sektion nationalekonomernas interaktion med och inflytande över samhället. Nationalekonomerna tror på teknokratisk visdom och har -- uppfyllda av gott självförtroende -- uppnått makt som politiska rådgivare och detta är ett av fältets största styrkor, men eftersom politiken är så komplex och ofta motsträvig, är det också disciplinens akilleshäl. (s 111)

Fotnot
*Michéle Lamont (2009) How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment (Harvard UP).

Referenser

Marion Fourcade, Etienne Ollion, and Yann Algan (2015) "The Superiority of Economists", Journal of Economic Perspectives.

Foucault om nyliberalismen

Michel Foucaults analys av nyliberalismens ursprung, framlagd i föreläsningar på College de France 1978-1979, har blivit mycket inflytelserik sedan föreläsningarna i fråga publicerades på franska och därefter andra språk de senaste tio-femton åren.* För en månad sedan deltog jag i en paneldiskussion på temat "reglering" som del av ett arkitekturprojekt sponsrat av Eva Bonniers fond, och talade då på temat "nyliberal kritik av reglering och planering". Jag fokuserade på FA Hayek, och passade då också på att läsa in mig lite på Foucaults syn på nyliberalismen: jag läste "Samhället måste försvaras" (föreläsningar 1975-76), Biopolitikens födelse (föreläsningar 1978-1979), och ett par artiklar om just Foucault om nyliberalismen.

Vad tog jag då med mig? En intressant poäng är hur Foucault är noga med att förklara vad som är skillnaden mellan nyliberalismen, som i hans analys (BF, s 88) uppstår med (a) den tyska ordoliberalismen under mellankrigstiden och (b) kritiken av FDR i USA på 1930-talet, och den klassiska liberalismen grundad i 1700-talets naturrätt och politiska ekonomi. Så här beskriver han problemet om marknader i slutet av 1700-talet: "hur kunde man inom en given stat, vars legitimitet inte kunde sättas i fråga, ge plats åt en fri marknad..." (BF, s 105) Och så här beskriver han nyliberalismen i jämförelse. "en stat övervakad av marknaden, snarare än en marknad övervakad av staten" -- det är ordoliberalismens innovation jämfört med äldre liberalismen (BF, s 118). Det beskriver han också som att "marknadens reglering som princip för samhällets reglering" (s 139). Den andra delen är att kärnan i 1700-1800-talens liberalism är bytet, men i nyliberalismen är det konkurrensen. (s 120f) Konkurrensen är enligt ordoliberalismen inte naturlig, utan måste konstrueras. "Konkurrensen är alltså ett historiskt mål för regerandets konst, inte något som är givet av naturen och ska respekteras." Ordoliberalen Röpke skriver i sin bok Gesellschaftskrisis: "Marknadens frihet kräver en aktiv och extremt vaksam politik." -- olikt både klassisk liberalism och amerikansk anarkokapitalism (BF, s 128).

Keith Tribe skrev 2009 när Säkerhet, territorium, befolkning och Biopolitikens födelse kommit ut på engelska en genomgång i tidskriften Economy and Society. Tribe är en gammal räv som redan på 1980-talet gjorde Foucault-inspirerade grejer om kameralism och andra typiska tidigmoderna intellektuella fenomen, och det är kanske därför han kan förhålla sig till kritisk till "mästaren" i recensionen från 2009.** Han påpekar att det är viktigt för att förstå Foucault och vad som är originellt i honom att kunna 70-talskontexten i vilken han tänkte (s 681, 686) och betonar att Foucault i hög grad byggde på franska källor, typ franska tolkningar av Chicagoskolan (s 682, 688). T ex var Henri Lapage en viktig referens för Foucault. Så här förklarar Tribe ordoliberalismen och skillnaden mellan nyliberalism och klassisk liberalism:

"Ordoliberalism is ostensibly a discourse of economic reform, but its reform agenda posits a transformation whose realization requires that the reform has already occurred -- rather like perfect competition, to exist it has already had to have happened, it cannot be constructed. It relies for its realization upon the prior existence of the very structural conditions which are the ostensible object of the reform agenda -- a strong state and an integrated community. /.../
Classical liberalism called upon the government to respect the market, to refrain from intervention. Neoliberalism deploys the market to measure and assess state activity: ‘It is a sort of permanent economic tribunal confronting government’ (BoB, p. 247). Or, as Lepage puts it, ‘What we want to do is to apply to the state and to all the machinery of public economy exactly the same techniques which have been used for the past twenty-five years to take stock of all the defects and failings of the market economy’ (Lepage, 1978, p. 176). And so this particular insight is not, after all, one that we should attribute to Foucault. If neoliberals themselves openly espoused this position, one can hardly count this as a critical insight into their agenda." (Tribe, s 693f)

Jörg Spieker har en väldigt annorlunda artikel i samma tidskrift, Economy and Society, från 2013 om Foucault och nyliberalism men med en annan twist: att ta Hayeks evolutionism på allvar (s 305). Jag fokuserar här på vad Foucault sa om nyliberalismen, men det är kul att också det omvända hände: Hayek kommenterade i sina böcker på 1980-talet Foucault! Spieker:

"Hayek also includes Foucault in his long list of enemies. Hayek mentions Foucault’s name alongside those of Rousseau and Habermas in a note on the possibility of happiness in modern life. This possibility, he suggests, is severely circumscribed by ‘the self-fulfilling prophecy of unhappiness’ that these intellectuals enact by regarding ‘alienation’ as a feature of orders which are ‘imposed’ on individuals without their conscious consent (1988, p. 64). What is at stake here is not simply the possibility of happiness, however. For Hayek, Foucault is part of a group of thinkers, including Plato, Rousseau, Freud and Marx, who had no ‘grasp of the extent to which the practices which they condemned had made possible the civilization of which they were part’ (1982, 3, p. 166). What intellectuals like Foucault fail to recognize, in Hayek’s view, is that ‘the discipline of civilisation’ has gradually evolved through a process of natural selection, and that it is in fact necessary for the life of the population. Ironically, then, Hayek implicitly accuses Foucault of not having understood the biopolitical foundations of modern society. For Hayek, Foucault is one of ‘the non-domesticated barbarians in our midst, who call themselves ‘‘alienated’’’ (1978, p. 67), and who refuse to accept the discipline of modern society and thus endanger its future well-being and being." (Spieker, s 316)

Hayeks kritik här är så fascinernande: att kritisera samhället och alienation är farligt eftersom det riskerar att sabotera den fungerande civilisatoriska ordning som på något föregivet organiskt sätt vuxit fram evolutionärt eftersom det fungerar! Hayeks extremt förnuftskritiska och konservativa syn som han odlade på äldre dagar ådagaläggs här. Och det är i själva verket också min huvudsakliga kritiskpunkt mot Foucault: han överbetonar inslaget av rationalism i nyliberalismen. Han härleder ju nyliberalismen från ordoliberalism, inte minst deras kritik av nazismen, och 30-talets kritik av New Deal i USA, men missar i mitt tycke betydelsen av "planeringsdebatten" på 1920-talet om planekonomins möjlighet eller omöjlighet, en debatt med deltagare som Oskar Lange och Ludwig von Mises. I den debatten var det vänstern som var rationalistisk och högern som tvivlade på förnuftets kraft. (Perry Anderson är väldigt bra på den förnuftskritiska dimensionen av 1900-talets höger i sin briljanta essä "The Intransigent Right" i LRB, 1992.)

Spieker säger inte så mycket om Foucaults nyliberalismläsning utan fokuserar på Hayeks samhällsteori, och visar hur hans evolutionism ironiskt nog spårar ur i riktning en foucauldiansk biopolitik

"In defining and positioning liberalism and its enemies in evolutionary terms, Hayek rationalizes a bio-cultural antagonism that appears as pure force in the state of exception: the liberal self, retrospectively and self-referentially legitimated as an outcome of natural selection, is given the mandate to enforce natural selection against the non-liberal other, and in the name of life itself. In Hayek’s political theory, the sovereign power to kill is rationalized in accordance with this biopolitical logic of ‘letting die’. /.../
The point of departure for this endeavour has been Foucault’s account of the problem of biopolitical order. Read through this prism, Hayek’s evolutionary argument acquires a new significance: it provides a late twentieth-century expression of a biopolitical discourse which features a fundamental antagonism between two forms of life. This has obvious implications for our understanding of the nature of Hayek’s political project. Although it receives very little explicit attention by Hayek, the liberal ideal of a society removed from the condition of war shapes his conception of political order. /.../ What has become apparent in my reflection on Hayek is that his version of the liberal project of peace remains tied to the logic of war, notwithstanding his claim to have finally left behind the friend-enemy relation (see Hayek, 1982, 2, p. 144). The peace of the open society is sustained by a regime of security and thus conditioned by the relationship of struggle/war between adaptive and tribal life. Hayek’s political project is then not, strictly speaking, a project of peace, but a project of security and pacification. Like earlier versions of this project, Hayek’s takes the form of a continuous war against war. In this sense, Hayek’s conception of political order(ing) is in fact very similar to that of Hobbes. Hayek’s claim to have overcome the problems associated with Hobbes’s conception of peace should therefore be treated with caution." (s 318)

Den tredje artikeln jag läste var Warwick-sociologen Nicholas Ganes ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics” från 2014. Ganes huvudsakliga ärende i denna artikel är att fylla i en stor lucka i Foucaults analys av nyliberalismen, nämligen luckan von Mises och Hayek under mellankrigstiden.

"While Foucault asserts the importance of a concept of homo oeconomicus for the neoliberal project, both Mises and Hayek are hostile to this concept on different grounds. Mises argues that this notion rests upon a misguided view of human nature, and is one of many problems to come from the work of Mill. Hayek, meanwhile, takes the critique of homo oeconomicus further by arguing that there are clear limits to human knowledge and, by extension, the legitimate powers of government." (Gane, s 5)

Gane menar att von Mises är en av de mest förbisedda figurerna i nyliberalismens historia. Han var omöjlig att ha att göra med (ett "problembarn" enligt Machlup), arrogant, obstinat och jobbig***, men hans tänkande var viktigt under mellankrigstiden.


Fotnoter

*De är publicerade under titeln Biopolitikens födelse vilket i någon mån är missvisande: det var titeln som han gav det årets föreläsningsserie, men efter hand bytte föreläsningarna inriktning och kom att handla mer om nyliberalt tänkande på 1900-talet än om krig och biopolitik som han hade tänkt prata om. Han diskuterar detta på s 42f i Biopolitikens födelse.
**Ett roligt exempel är detta Foucaultcitat som Tribe sarkastiskt kommenterar: "‘Of course, I am oversimplifying everything they said between 1935 and 1940 or 1950’ (BoB, p. 115), which shows mainly how little of this literature Foucault really could have read, since the idea that one could oversimplify the writings of Röpke or Eucken would strain the credulity of anyone who had more than a passing acquaintance with the literature." (Tribe, s 690) Spieker (s 319) hyllar däremot Foucaults "meticulous historical research".
***von Mises fördömande av den sene Mill som "under the influence of his wife, full of feeble compromises" är talande i sin misogyni och dogmatism. Gane, s 7.

Referenser

Nicholas Gane (2014), ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics”, Theory Culture and Society 31: 3–27

Jörg Spieker (2013) ”Defending the Open Society: Foucault, Hayek, and the Problem of Biopolitical Order”, Economy and Society 42: 304–321

Keith Tribe (2009), ”The Political Economy of Modernity”, Economy and Society 38: 679–698

Perry Andersons Europabok

Perry Anderson, The New Old World (Verso, 2010)

"Det utmärkande för den materialistiska historieuppfattningen är nu, att
den förklarar historien med hänvisning till den i sista hand
utslagsgivande ekonomiska utvecklingen. Det visar sig också på flera
ställen i Marx' skrift. Redan i inledningen presenterar Marx de
sociala krafter som verkade i revolutionen genom att tala om vilka
klasser som fanns i 1840-talets Frankrike, hur dessa klasser förhöll
sig till varandra, vilka målsättningar de hade och framför allt vilken
ekonomisk grundval de hade. Han påvisar också revolutionens
objektiva, d.v.s. materiella eller ekonomiska, förutsättningar, när han
utpekar den agrara krisen 1845/46 och handels- och industrikrisen
1847 som nödvändiga om än inte tillräckliga orsaker till revolutionen. "
Bo Gustafsson, förord till Marx Klasstriderna i Frankrike 1848-1850

"teorin blir till materiell kraft så snart den griper massorna"
Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin

Perry Anderson är en av vår tids stora marxistiska intellektuella. Han är engelsk historiker som sedan länge är verksam vid University of California - Los Angeles (UCLA). I sin märkvärdiga bok The New Old World samlar han tio essäer - varav de flesta tidigare publicerade - om EU, om Turkiet och Cypern ur EU-perspektiv, och, vilket är vad jag intresserar mig för här, tre essäer som utvärderar den politiska och intellektuella utvecklingen i vad han kallar Europas tre "kärnländer" Frankrike, Italien och Tyskland under de senaste trettio åren eller så. Här skall jag endast ägna mig åt de tre essäerna.

Det är något som fascinerar mig så mycket med dem. För det första är de förstås virtuost skrivna: Anderson är en briljant essäist (som skrivit den bästa essä jag nånsin läst), med sin extrema beläsenhet, stilla sarkasm, och något arkaiserande formuleringskonst. Men för det andra så väcker de också många samhällsteoretiska frågor, om hur man kan begripa ett samhälles politiska-ekonomiska-sociala-kulturella utveckling. Med nationalekonomi? Med litteratur? Med etnologi? Andersons arbetssätt är förstås den syntetiserande essän. Och med detta kommer både styrkor - eklekticismen, förmåga att med svepande analys begripa svepande förändringar, konjunkturer och strukturer i ett land - och svagheter - att metoden och tillvägagångssättet blir ad hoc, där användningen av bevismedel - opinionsstatistik, ett recenserande omdöme om en politikers eller tidskrifts kvalitéer, referens till en sociolog - sällan motiveras.

Och vilken är Andersons teori, egentligen? Han är förstås känd som marxist, som författare till Lineages of the Absolutist State med flera historiska verk såväl som redaktör för New Left Review. Men vad är det som är marxistiskt eller historiematerialistiskt här? Anderson fäster i själva verket oerhört stor vikt vid det intellektuella fältet och idéernas betydelse för samhällets utveckling i stort, och man kan kanske inom-marxistiskt motivera detta med en referens till Gramsci, men är man verkligen fortfarande då marxist mer än till ordet?

Om Andersons tillvägagångssätt.
Andy Beckett skriver i en grund och botten bra, om än lite slängig och tramsande, recension i Guardian:

"at times his yardsticks for measuring a country – the health of its journals of ideas, the quality of its art-house cinema, the seriousness or otherwise of its major newspapers – can seem a little elitist and old-fashioned"

Och historikern Mark Mazower skriver i en gedigen - Andersonsk kvalitet, rentav!? - recension i The Nation:

"Anderson's idealist bent pushes him /.../ back to the specificities of Old Europe's national Kultur bearers. In each case, the rise of neoliberalism is linked to the left's loss of ideological and philosophical vigor. Something of the former Gramscian is manifested here: the implication is that because the left lost the war of ideas in Italy, France and Germany, catastrophic political consequences followed. /.../ The tone is regretful; the analysis, acerbic. But the overarching political conception is surprisingly old-fashioned--what counts is Big Three politics, each mediated by the international balance of forces but unfolding largely within its national borders."

Man kan, visar sig en genomgång av recensionerna av The New Old World, betona väldigt olika sidor av och föreställda syften med de tre land-studierna. Är de, som hos Beckett, kulturanalyser? Eller, som hos Mazower, egentligen studier av vänsterns nedgång? Jag tänker mig det andra. Om än på ett unikt och otippat sätt - visst är de tre essäerna explicit snarare holistiska försök att begripa tre kulturnationers intellektuella liv och politiska utveckling, men implicit kommer hela tiden frågan om Vänstern och dess nedgång (Anderson skriver på engelska "the Left") tillbaka. För det intellektuella livet - historikers och samhällsvetares förklaringsmodeller och roller som public intellectuals, kvalitetstidningar, tidskrifter - är hos Anderson en arena för politisk kamp.

Ett exempel på hur stor vikt han fäster vid idéers betydelse är två mycket liknande formuleringar om två valsegrar för socialdemokratiska partier. Om Frankrike 1981: "the Left gained the epaulettes of office only after it had lost the battle of ideas" (s 151ff). Om Tyskland 1997: "Social Democracy had come to power without much depth of direct support in intellectual opinion" (s 234) Det franska fallet är det som Andersons tillvägagångssätt tydligast appliceras på, kanske eftersom han har en särskild passion för det landet. Ett exempel från Frankrike-essän. I det tidiga sjuttiotalet växer kommunistpartiet PCF:s medlemsantal rejält och socialistpartiet PS återförenas. År 1972 ingår de två partierna ett gemensamt program. Giscard d'Estaing vann presidentvalet 1974, men inför parlamentsvalet 1978 visade opinionsundersökningar att en socialistisk-kommunistisk koalitionsregering var trolig efter valet, med en plattform som förkastade kapitalismen och förespråkade förstatligande av banker och industrier. Detta leder till en motmobilisering från högern: Solzjenitsyn-översättning, "nouveaux philosophes" osv. Högeroffensiven fokuserade på frågan om sovjetkommunismens brott - sovjetologin var enligt Anderson underutvecklad i Frankrike vid denna tid - och att hävda att en socialistisk-kommunistisk regering i Frankrike skulle ge stalinistiska konsekvenser. PCF hoppade i kommunistskräcken av samarbetet med PS och när Mitterand år 1981 vann presidentvalet var koalitionen ett minne blott och PS och PCF så mycket svagare för det - "the Left gained the epaulettes of office only after it had lost the battle of ideas". Till och med faktorer som översättningar av vissa skönlitterära författare - i detta fall Solzjenitsyn - spelar alltså in som bestämmare av den politiska utvecklingen (och kanske någonstans, om än mestadels utanför scenen i skildringen, av klasskampen och de ekonomiska relationerna), i Andersons tolkning. Fortsättningen lyder:

"the uncertainties of the late seventies had galvanized into being an 'anti-totalitarian' front that would dominate intellectual life for the next two decades. The Russian sage and the Nouveaux Philosophes were only the advance criers of much stronger, more durable forces set in train in those years. In 1977, Raymond Aron - who had just joined L'Express, to be able to intervene more directly in politics - was preparing a new journal, Commentaire, to defend the Fifth Republic against what appeared to be the deadly threat of a Socialist-Communist regime, coming to power on a well-nigh revolutionary programme. By the time the first number of the journal appeared, on the eve of the elections of March 1978, there had occurred the 'divine surprise' of the rupture between the PCF and the PS. Nevertheless, as he explained in a formidable opening essay, 'Incertitudes françaises', there was good reason for continuing apprehension and vigilance. the factors that had made France so unstable and prone to violent upheavals in the nineteenth century - the lack of any generally accepted principle of legitimacy; peasant acceptance of any regime that left the gains of 1789 on the land intact; the powder-keg role of Paris - all these might have passed away in the prosperous, industrialized democracy of Pompidou and Giscard. But the depth and predictable length of the economic crisis since the early seventies, when world recession had set in, was underestimated by the French, while - even with the recent fortunate division of the Left - French socialism had not yet cast off all maximalist temptations. If the PS were still to pursue PCF voters and bring Communists into government, 'France will live through years of perhaps revolutionary, perhaps despotic, turmoil'.
Commentaire went on to become the anchor journal of the liberal Right, distinguished not only by its intellectual avoirdupois, but its international horizons - a function in part of its close connexions, under the direction of Raymond Barre's chef de cabinet, with functionaries, politicians and businessmen, as well as the academy. Two years later it was joined, and soon outpaced, by a partner in the liberal Centre. Le Débat, launched in a sleek format by Pierre Nora under the auspices of Gallimard, had a more ambitious agenda. /.../" (s 152f)

Ett annat exempel ur Frankrike-essän på intellektuella interventioner med politiska syften och resultat rör tvåhundraårsjubiléet av den franska revolutionen. Enligt Anderson så publicerade år 1989 François Furet, historiker och viktig liberal intellektuell, och Mona Ozouf en stor bok om revolutionen för att hindra marxistiska tolkningar och firanden på jubiléet och istället integrera en historieskrivning om revolutionen, givetvis en central nationell symbol, i det liberala politisk-intellektuella komplexet. Den liberal-borgerliga intellektuella allians som blev dominant i fransk politisk intellektualism från andra halvan av sjuttiotalet kallades "antitotalitära koalitionen", och enligt Anderson kristalliserades inte förrän 1996, i samband med en stor strejkvåg i landet, konstaterar han, för första gången ett nytt intellektuellt vänsteralternativ - lett av Bourdieu - till denna koalition. Och detta skedde alltså i samband med en strejkvåg, en förändring i den samhällsekonomiska sfären. Men vad är relationen mellan strejker/samhällsekonomi och det intellektuella livet? Den frågan lämnar Anderson frustrerande och frestande nog därhän, den gången och många andra gånger i dessa tre essäer.

källa: Comparative Political Dataset

Ytterligare två nedslag ur Frankrike-essän. När Anderson analyserar Sarkozys valvinst år 2007 så konstaterar han att Sarkozy halverade Front Nationals röstandel i småbourgeoisin (affärsägare o dyl), och vann i andra rundan två tredjedelar av pensionärernas röster. Dessa väljare, hävdar Anderson, vann Sarkozy på rädsla, genom att hänvisa till deras rädslor. Men Sarkozy vann också en stor majoritet bland 25-34-åringar; och dessa väljare vann han enligt Anderson med liberalism. (s 193) Här är tillvägagångssättet alltså ateoretisk valforskning á la statsvetenskap i Göteborg. Och vidare: Anderson konstaterar att PS likt systerpartierna i Portugal, Spanien och Italien är ett parti helt utan proletär bas: 1998 var bara 5 procent av partimedlemmarna arbetare (s 210-3). Partiernas kader är istället teknokrater/byråkrater. Detta är ett tillvägagångssätt återigen överensstämmande med valforskning, men med en liten dörr som öppnas mot ett mer marxistiskt förhållningssätt.

Men framför allt handlar det här om hur det intellektuella livet påverkar politiken och ekonomin, och omvänt. Framför allt den första varianten. Liksom i Tyskland, hävdar Anderson, började högersvängen i Italien med historia, med nya tolkningar av fascismen:

"As in Germany, the shift to the right came first in the field of history, with a revaluation of the country's dictatorship between the wars. The first volume of Renzo De Felice's biography of Mussolini, covering his years up to the end of the First World War, was published in 1965. But it was not until the fourth, covering the period from the Great Depression to the invasion of Ethiopia, appeared in 1974 - followed a year later by a book-length interview with the American neo-conservative michael Ledeen, subsequently prominent in the Iran-Contra affair - that this huge enterprise had a major impact in the public sphere, for the first time attracting a barrage of criticism on the left as a rehabilitation of Fascism. By the time his fifth volume came out, in the early eighties, De Felice had become an accepted authority, enjoying ready access to the media - he would increasingly appear on television - and meeting decreasing domestic challenge. Soon he was calling for an end of anti-fascism as an official ideology in Italy, and by the mid-nineties was explaining that the role of the Resistance in what was actually a civil war in the north, in which loyalties to the Republic of Salò had been undersestimated, needed to be demystified." (s 340)

Det är en excentrisk tolkning av nyliberalismen - det politiska skiftet högerut började alltså i såväl Tyskland och Italien med historieskrivning? Inte med besegrade strejkvågor, profit squeezes, och stagflation på 1970-talet? Andersons idealism/vilande gramscianism går här lite för långt. Men å andra sidan är det oerhört uppfriskande med en analys av den stora högersvängen som arbetar på detta sätt, snarare än att än en gång gå igenom Reagan och Thatcher, flygledarna och gruvarbetarna: Andersons analys rör sig i ett annat register. Och jag är övertygad om att också denna analys behövs: en historiker, en sociolog, en kulturskribent, kan verkligen spela roll för samhällets utveckling.

Men jag hade velat se Anderson tydligare formulera sin teori om hur detta sker. Historikern Bo Stråth har i en jämförande studie av arbetsmarknadsregimer i Tyskland, Sverige, Storbritannien och Sverige (Organisation of Labour Markets, 1996) fokuserat på organiserande begrepp och mobiliserande begrepp: begrepp som kommer att spela en politisk och social betydelse genom att alla känner till dem samt att de har en positiv eller negativ laddning, vilket gör att de kan användas, om man själv kan appropriera dem - "folkhemmet", "arbetslinjen" - för att övertyga folk om sina egna lösningars förträfflighet, och vinna val. (Jfr, kanske, Laclau och Mouffe 1985.) Kunde en sådan approach spela roll i Andersons analys? I ett svenskt sammanhang har jag också spekulerat kring utredningars och kommissioners roll, och tagit upp trådar från Anders Frenanders och Martin Wiklunds avhandlingar.

Några andra punkter, bortom det intellektuella fältet per se, återkommer också i de tre essäerna. Klasser för sig: Tyskland har ingen uråldrig elit som Storbritannien eller Frankrike för den förstördes av WW2. Och har en klassmedveten, men inte kulturellt så sammanhängande som Storbritanniens, arbetarklass (s 258f). Och nationella politiska kulturer: "a distinctively German style of politics, an unmistakable code of high-minded, sententious conformism" (s 260). Ett viktigt karaktäriserande ord i italiensk politik är spregiudicato. Betyder både 'unprejudiced' och 'unscrupulous' (s 291). Och fransk politisk kultur: "characteristically sudden switches from conformity to insurgency and back again" (s 213). Och basala makroekonomiska fakta - hög eller låg BNP-tillväxt, hög eller låg arbetslöshet. Dessa tre tror jag kan sägas vara vad som sätter ramarna för de ideologiska klasskamper som de tre essäerna skildrar.

Så något om framgång och motgång för Vänstern och Högern. En formulering mycket typisk för de tre essäerna är: "by the eighties talent had passed to the right". Det handlar om Tyskland och att hög-konservativa Frankfurter Allgemeine Zeitung enligt Anderson på 80-talet var den mest attraktiva destinationen för unga riktigt lovande intellektuella. Vidare, om det italienska kommunistpartiet PCI:s styrkor på 1950- och 60-talen:

"From the beginning, the PCI was organizationally and ideologically the stronger of the two [PSI och PCI], with a wider mass base - over two million members by the mid-fifties, extending from peasants in the south through artisans and teachers in the centre to industrial workers in the north. It also had a richer intellectual heritage, in Gramsci's newly published Prison Notebooks, whose significance was immediately recognized well beyond the party. At its height, the PCI could draw on an extraordinary range of social and moral energies, combining both deeper popular roots and broader intellectual influence than any other force in the country" (s 327)

Vad Anderson lyfter fram som PCI:s styrkor här, dess "extraordinary range of social and moral energies", är alltså såväl kvaliteten på dess topp-intellektuella, exemplifierade av Gramsci, och bredden i partiets sociala bas. Det är en intressant totaliserande tolkning, men förstås helt utan försök till precisering av de relativa vikterna av de två mycket olika faktorerna, eller hur de relaterar till varandra.

De tre land-essäerna i The New Old World är alltså både frustrerande och fascinerande, och i kombination mest av allt inspirerande: hur kan man utveckla den analys som Anderson essäistiskt lägger fram här?


---
Recensioner av The New Old World:
Andy Beckett i The Guardian. Mark Mazower i The Nation. John Lloyd recenserar i FT.
Fler recensioner: New Statesman, The Spectator.

Kulturvänstern saknar en teori om politik

I paneldiskussionen i Godmorgon, världen! förra söndagen (15 januari) diskuterade Lotta Gröning, Per Wirtén och Erik Helmerson huruvida Sverige skulle gå med i den s.k. europakten. Och Per Wirténs världsfrånvända, i sämsta mening idealistiska och volontaristiska resonemang där illusterar väl problemet med kulturvänstern: att de tror att utifrån diskurs, kultursidor och vad som läcker in där från andra fält, och utan att någonsin behöva skärskåda och analysera den verklighet som finns utanför kultursidorna, kan man göra adekvata sakpolitiska ställningstaganden. Men som Olof påpekat: EMU och europakt är specifika politiska konstruktioner, inte oproblematiska manifestationer av "vackra idéer", och därför räcker det inte när man ska ta ställning till ett konkret förslag, att man bara tittat på en idé som man påstår ligger bakom.

"Wirtén: för mig är det en politisk handling att gå med i den här pakten /.../

Gröning: hur kan du sitta och säga att det är en politisk handling, när vi har en stor ekonomisk världskris? Räcker det med att säga att vi har en politisk, har du inget ekonomiskt recept för hur man ska lösa det här?
Wirtén: i motsats till dig är jag inte ekonomist utan jag tycker att politik och demokrati är väldigt viktigt." (SIC!!)

Katastrofalt dåligt - vad mer kan man säga? Jag har svårt att förstå hur en person som är en så bra skribent, för det är Wirtén verkligen, samtidigt kan göra så usla inlägg i den politiska debatten...

Wirtén tar därefter upp att Merkel och Sarkozy diskuterar Tobinskatt och hävdar med grund i det att EMU i framtiden inte kommer vara nyliberalt... Jo. Det finns ju aldrig någon skillnad mellan vad politiker säger och vad de gör? Sarkozy har aldrig någonsin gjort stora retoriska utspel utan grund i vad han faktiskt gjort eller kommer att göra?

Kulturvänstern saknar en teori om politik och detsamma för ekonomi, och verkar inte tycka att man behöver det heller: diskurserna är ju genomskinliga och rättvisande representationer av resten av världen så man behöver bara se vad som sägs i debatten, av politiker, för att kunna göra politiska omdömen. Det är problematiskt.

---
Uppdatering 24 januari
Apropå politiker, t ex Sarkozy, som säger en sak och gör en annan:

"In Europe, Paris and Berlin are again proving that they see no contradiction between railing against financiers while at the same time undermining hard-won global agreements on tighter regulation.

The German chancellery and the Elysée are now set on reaffirming efforts to lift limits on the double counting of capital in banks’ insurance subsidiaries, which are particularly common in France. Not only does this go against the thrust of making banks safer; it unpicks the global compromise in which each major jurisdiction agreed that Basel III should punish its own particular sins, notably when counting as capital certain instruments that do not absorb losses well in a crisis.

Paris and Berlin are also dragging out Basel’s new liquidity and leverage rules. The liquidity ratio is meant to protect banks against funding runs of the kind that killed Lehman Brothers. /.../"

FT ledare, "Basel III - the case for the defence", 24 januari 2012. Med länk till Alex Barker och Brooke Masters, "Paris and Berlin seek to dilute bank rules", FT 22 januari.

Och så kan jag tillägga att "kulturvänstern" var ett lite slarvigt valt begrepp så här i Bengt Ohlsson-dagar.

Problemet med kulturvänstern

"'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Mer behöver egentligen inte sägas."

Anders Ehnmark, Expressen juli 2010

Jo, mer behöver visst sägas!!

Zingales om intellectual capture

Två "capture"-begrepp, "fångenskap" eller något i den stilen, har använts mycket i diskussionerna om finanskrisen och dess orsaker: "intellectual capture" och "cognitive capture". De betecknar fenomenet att ekonomer, policymakers med flera "fastnat" intellektuellt och tankemässigt i att tänka som finanskapitalet vill att de ska tänka, och att man i detta tänk därför genomfört pro-finanskapitalistiska reformer och avstått från reformer som vore bra för samhället som helhet men dåligt för finanskapitalet.

Denna "fångenskap" uppstår dels genom "svängdörren" mellan USA:s politik och administration å ena sidan och finanskapitalet å andra sidan - Larry Summers med flera viktiga policymakers i Obama-administrationen har arbetat för Goldman Sachs et al före och efter sin tid i administrationen -, dels genom att nationalekonomer och liknande är beroende av kapitalet för att kunna tjäna mer pengar.

Chicago-ekonomen Luigi Zingales har på American Economic Associations årsmöte i veckan presenterat ett paper om nationalekonomers "intellectual capture" i frågan om VD-löner. Zingales hävdar att ekonomer är beroende av företagen för att få tag på data och för att kunna få lukrativa konsultgigs, och därför är benägna att skriva apologetiska papers om VD-ersättningar, och att även redaktörer på de prestigefyllda akademiska tidskrifterna lider av denna bias, vilket ytterligare förvrider vad som publiceras i frågan. Bloombergs Mark Whitehouse refererar:

"Zingales offers a couple ways to combat capture. For one, making more data publicly available might limit the influence businesses can wield. Beyond that, if journal editors and department heads are more aware of the dangers, they might better be able to monitor their own behavior. That wouldn't be enough to eliminate the adverse incentives, but it would be a start."

Whitehouse, "On the Capture of Economists", Bloomberg 7 januari

---
jfr 12 april 2010, "The Wall Street - vita huset-nexus: exemplet Summers"

Många olika sorters utbildning kan vara bra för att förstå ekonomin

"Gillian Tett, the FT’s US managing editor, with her PhD in anthropology, understood the origins of the 2007-08 crisis by watching the markets and interviewing the participants. "

John Kay, "Horses for courses: picking market models", FT 6 december

---
se också Peter Lauria, "The Most Powerful Woman in Newspapers?", Daily Beast maj 2010

Gapper om Occupy Wall Street

John Gapper har en bra krönika i FT om Occupy Wall Street (OWS) och huruvida den rörelsen - som Gapper sympatiserar med, "Who does not feel there is something wrong with government-backed banks acquiring such a disproportionate share of society’s wealth?" - kan förändra någonting.

Gapper gillar att rörelsen sa nej till att gå in i traditionell politik och att man fått goodwill genom sitt direktdemokratiska arbetssätt, men menar att för att kunna åstadkomma verklig förändring behövs ändå något mer än att tälta i en park och ha långa diskussioner. I slutet av sin krönika kommer han in på att även innan OWS blev utslängda ur parken av polisen, så hade viktiga verksamheter flyttat därifrån och in i intellektuella arbetsgrupper. Och det här är intressant:

"The intellectual action has already been moving out of the park and into working groups that discuss everything from alternative banking to green economics.

The alternative banking group defies the traditional image of Occupy Wall Street. Many of its most committed participants come from the finance industry, including some bankers and traders from large Wall Street firms. It has been organised by Carne Ross, a diplomat and author of The Leaderless Revolution, and Cathy O’Neil, a quantitative financial analyst who has worked at D.E. Shaw, the hedge fund, and RiskMetrics, the consultancy.

The group is drafting comments on implementation of the Volcker Rule limiting proprietary trading in large banks, and trying to invent a structure for a new kind of mutual bank. It could draw on credit unions and mutual organisations such as Mondragon, the Basque federation of worker co-operatives.

“I worked in the financial industry and spent years doing something that I slowly but surely realised was a house of cards,” Ms O’Neil told me. “You observe the incentives at first hand and see how corrupt it is.” She admits it is “a little bit bizarre” to find insiders planning Wall Street’s overthrow but they are “the only ones who understand it”.

If Occupy Wall Street is to leave a permanent mark, this is the sort of effort on which it must focus, rather than seizing patches of land. The brokers who met at a Buttonwood tree on Wall Street in 1792 to found the New York Stock Exchange created something enduring. They did not need to sleep under it."

Jag tror verkligen på att "plan beats no plan" och att samhällskritiska/kapitalismkritiska rörelser därför måste ta tag i just sådant intellektuellt arbete för att kunna erbjuda konkreta alternativ. Därför är det intressant med dessa offshoots från OWS.

John Gapper, "A better way to occupy Wall Street", FT 16 november

Att göra karriär på att vara högerns favorit-"sosse"

"aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha 'röster från tunga socialdemokrater'. Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?"

Jonas Wikström, "Juholtdrevet", 10 oktober

En av de saker som fascinerar mig mest i svensk politik är den roll som spelas av de - Gröning, SBL et al - som gjort och gör karriär på att säga samma saker som den genomsnittlige moderaten säger, fast under beteckningen "socialdemokrat" eller "socialdemokratisk debattör". För med den beteckningen blir ju den icke så originella kommentaren så mycket mer värdefull för borgerligheten.

Och jag känner såklart igen mekanismen: på Socialdemokraternas partikongress 2009 gjorde Ulf Adelsohn (m) succé på ett seminarium genom att vara självironisk, humoristisk och - viktigt! - kritisk mot Moderaterna. Självklart gillar sossar att höra en moderat kritisera moderater. Och lika mycket gillar borgerligheten - med pengastarka uppdragsgivare som Axess och Timbro - att höra personer som kan betecknas socialdemokrater, kritisera sossarna.

Skillnaden mellan Adelsohn å ena sidan och Ljunggren och Gröning är förstås att de två senares inblandning i svensk politik består framför allt av att vara borgarnas favorit-"sosse", medan Adelsohn antagligen någon gång säger någonting positivt om det egna partiet.

---
Uppdatering 17 oktober

" En del statsvetare tycker, spekulerar och tror. Andra statsvetare ägnar mycket tid, engagemang och kraft åt att försöka stilla sin nyfikenhet genom att läsa på & själv/tillsammans med andra undersöka och analysera stora mängder systematiskt insamlade data om det aktuella fenomenet."

Henrik Ekengren Oscarsson om skillnaden mellan Stig-Björn Ljunggren å ena sidan och forskare å den andra.

---
Uppdatering 20 januari 2012
Mer om att agera borgerlighetens nyttiga idiot för att själv få uppmärksamhet:

"Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset."

Martin Hofverberg, "Den stundande smutskastningen", Dagens Konflikt 19 januari

Plan beats no plan

"Plan beats no plan"
finansminister Tim Geithner om policydebatterna inom Obamaadministrationen mellan mer keynesianska Summers och Romer (små staber = svårt att göra detaljerade planer) och mindre keynesianska Geithner och Rahm Emanuel (stora staber = lätt att göra detaljerade planer)
citerad av Brad DeLong, 25/9

jfr:

"you can't beat something with nothing"
Jon Elster om det splittrade motståndet mot högerinriktad neoklassisk nationalekonomi

jfr:
"Vilken skillnad kan en vänsterintellektuell göra?", sept 2010

Ungefär så nyanserad analys behöver man för att anses vara "politisk förnyare"

"Jag tror att man glömmer bort det lite grann, att samhället ser inte ut så idag."

Grotesco avsnitt 4, "Kaffe"

Den aggressiva tautologin: högersosseexempel 1

Thomas Östros har ett riktigt dåligt stycke i sin artikel på DN Debatt 12 november:

"Det ska löna sig att arbeta.
Arbete och utbildning måste gå före passivt beroende av ersättningar och bidrag. I dag återfinns allt fler i arbetsmarknadsprogram med begränsat innehåll. Erfarenheten är tydlig: passivt beroende av ersättningar är förödande. Men drivkrafterna för arbete måste också vara tydliga. Försäkringssystemen får aldrig bidra till passivitet och långvarig arbetslöshet. Alla som kan göra en arbetsinsats ska ges möjlighet till det. Fokus ska vara på matchning och kompetens.

Ehhhh är anledningen till att "allt fler [återfinns] i arbetsmarknadsprogram med begränsat innehåll" att skillnaderna i inkomstnivå beroende på om man har jobb eller är arbetslös är för små??? Det är ett så klockrent exempel på en aggressiv tautologi: man säger något självklart, att det ska löna sig att arbeta, och förtiger fullständigt hur det ligger till i verkligheten (det lönar sig redan att arbete), och med kombinationen av den tautologiska populismen och bortseendet från fakta, så kommer man "logiskt" fram till en politisk slutsats som egentligen är kontroversiell och konfliktfylld. Till råga på allt är det en aggressiv tautologi som tjänar till att stärka den borgerliga "hegemonin" (eller vad man vill kalla det, problemformuleringsprivilegiet, osv) på det ekonomisk-politiska och sysselsättningspolitiska området, istället för att - som en socialdemokratisk ekonomisk-politisk talesman borde göra - ifrågasätta just det borgerliga tänkandet.

I SAP:s valanalys efter valförlusten 2006 (pdf här) ritas de följande två äggen upp, som på ett tydligt sätt visar skillnaden mellan SAP:s ideala valallians - det vänstra ägget - och moderaternas valallians år 2006 - det högra ägget.

Thomas Östros lutar med sin sifferlösa retorik mot det högra ägget. Jag håller absolut med om att "det ska löna sig att arbeta" och är inte på något sätt för 100 procent ersättningsnivå i a-kassan eller socialförsäkringarna, men att föra diskussionen som om det inte redan lönade sig att arbetade, som om vi hade 100 procent ersättningsnivå, som om politiken mot folk som är arbetslösa eller sjuka är alldeles för generös och måste stramas åt - det lutar åt det högra ägget.

---
också kommentar: Sara Gunnerud, "Visionslöst från Östros om den ekonomiska politiken", Rebellabloggen 12 november.
Petter Larsson, "Söker Östros jobb hos Borg?", Aftonbladet 16 november
Lena Sommestad, "När blev 1990-talets politiska paroller tidlösa värderingar?", 12 november
Jonas Olofsson, "Förnyelse eller tvångströja?", LO-tidningen 26 november

---
"Finns det arbetslöshetsfällor i Sverige? /.../
Arbetslöshetsfällor finns i Sverige. Ca 4 procent av de arbetslösa, 13 000 personer, skulle vid en återgång i arbete inte få en bättre ekonomisk standard. /.../
den genomsnittliga ersättningsgraden [bland de som var arbetslösa 1997] är 85 procent"
För alla som vid analystillfället var sysselsatta var ersättningsgraden ifall de skulle bli arbetslösa 78 procent
Ds 1997:73 Lönar sig arbete?

"Rapporten visar således att alla hushåll tjänar på att ta ett heltidsarbete i stället för att erhålla ekonomiskt bistånd. Det framgick dock att de kortsiktiga incitamenten att gå från ekonomiskt bistånd till arbete för hushåll med barn inte är lika goda."
s 301ff i SOU 2007:2 Från socialbidrag till arbete

Den aggressiva tautologin

Barthes

"Tautologin är alltid aggressiv."
Roland Barthes, Mytologier (1957)

Så här i valanalys- och S-kris-tider kommer jag osökt att tänka på ett gammalt uttalande av Roland Barthes.

Vilken skillnad kan en vänsterintellektuell göra? En reflektion

Förra tisdagen läste jag på jobbet Göteborgs-Posten. Ledarsidan är liberal men ibland har de socialdemokratiskt märkta "s-krönikor". Den dagen var det en krönika av PR-mannen och tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström.

• Niklas Nordström, "Skattevägen är inte möjlig", Göteborgs-Posten 24 augusti

Lustigt nog hade jag dagen innan läst journalisten Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, som handlar om tre negativa episoder i nutida svensk politik: Folkpartiets dataintrång på SAP:s intranät inför valet 2006, SSU:s sektstrider på 1990- och 2000-talen, och FRA-frågan. I SSU-kapitlet framstår Nordström, som var SSU:s ordförande 1995-1999, som en av skurkarna: en intrigör och karriärist.

Just efter det blev läsningen av hans krönika, som är ännu en av de texter som folk som kallar sig själva socialdemokrater men gör sina mediala karriärer genom att racka ner på partiet*, prisa borgarna och inte bidra till socialdemokratins utveckling, extra irriterande.

Det är typiskt att det är Nordström som har suttit i Arena-Timbrokommissionen om välfärdens framtida finansiering.

När jag de läst en del av de senaste årens forskning om välfärdspolitikens omvandlingar i de rika länderna sedan 1980-talet ("nyliberalism" etc) - Johannes Lindvalls avhandling (pdf), Mark Blyths bok, Jenny Anderssons avhandling med mera - har jag så klart, liksom de där forskarna, funderat på den grundläggande frågan om hur politik förändras. Är det så enkelt som att basen bestämmer överbyggnaden? osv. Och i studier av hur svensk politik som är någorlunda detaljerade, framgår det som jag förstår det att utredningar är väldigt viktiga. Kanske framför allt SOU:s, men också andra typer av opinionsbildande utredningar kan göra skillnad. Ett exempel som är viktigt i Blyths analys är SNS Ekonomiska råd under 1980-talet, ett exempel som är viktigt i Anderssons analys är SAP-LO:s Låginkomstutredningen i början av 1970-talet. Från Elmbrants Palmebiografi (s 108) hämtar jag följande SAP-valannons från 1970 års valrörelse:

"Låginkomstutredningen har gett oss en bister beskrivning av ett stycke svensk verklighet. Inte mindre grava är rapporterna från arbetsplatserna om dåliga miljöer, hälsorisker och bristande jämlikhet. Allt detta är en verklighet som ger oss nya arbetsuppgifter."

Detta illustrerat med en bild på Olof Palme. Men observera: "detta är en verklighet som ger oss nya arbetsuppgifter". När man har en analys av hur verkligheten ser ut, kan man därifrån dra politiska slutsatser om vilka uppgifter man har och vilka reformer man bör arbeta för.

Arena-Timbrokommissionen kan alltså spela en roll.

Och då tycker jag att det är typiskt att Niklas Nordström är en av arbetarrörelsens företrädare där.

För om det finns en arbetsdelning mellan högern och vänstern - vänstern tar kulturen och ämnen som slutar på studies, högern ekonomin - så finns ju också i någon mån samma delning inom arbetarrörelsen. Högersossarna tar ekonomin, vänsterintellektuella gör det inte.

En av sakerna som slog mig i den intressanta debatten efter Daniel Suhonen & Dan Josefssons angrepp på tidskriften Arena var: vilken tilltro S&J har till Arenas inflytande! De skriver som att de verkligen tror och hävdar att om Arena hade en mer klasskampig inriktning, så hade också politiken blivit annorlunda. Jag tror inte på det. Kausaliteten skulle alltså vara:

• förändring i vänsterintellektuell tidskrifts politiska inriktning --> förändrad faktiskt förd politik i Sverige

Kanske stämmer det? Jag tänker mig att det är två så olika fält att det första, rätt perifera fältet (hur många bryr sig om vad som står i Arena? Jag gör det, men jag är inte representativ) inte påverkar politiken. S&J hävdar förvisso att SAP:s partiledning läser Arena, vilket jag har svårt att tänka mig, och de har nog bättre insikter om SAP:s partiledning än vad jag har, så det är ju en tänkbar länk.

I alla fall, så tänker jag mig att utredningar av typen Timbro-Arenas kommission har större inflytande på förd politik idag och imorgon, och därmed på livsvillkoren för folk som bor i Sverige, än vad tidskrifter av typen Arena har.

Och att arbetsdelningen mellan de som gör utredningar å ena sidan, och de som skriver kulturella artiklar å andra sidan, är frustrerande.

---
*Hans funktion är här inte olik "den socialdemokratiske statsvetaren" Stig-Björn Ljunggren, som också han ägnar större delen av sitt mediautrymme åt att prygla det parti som han påstås tillhöra. Skillnaden är dock att Ljunggren skriver med humor och mer originella analyser.

Fakta och argumentation

Malin Ullgren skrev häromdagen på DN kultur, "Den nya faktafebern" 11 augusti, om att "just nu tycks vi besatta av kalla fakta. Varför? Till slut har vi tröttnat på löst tyckande i medier och bloggar". Hon tog en artikel av Fredrik Persson i Sydsvenskan, Jämlikhetsanden-debatten och WikiLeaks som exempel, och verkar väl se både för- och nackdelar med denna eventuella trend.

Jag kan tycka att det är ironiskt att Ullgrens artikel publiceras i DN några veckor efter en stort uppslagen debattartikel (i två delar!) av Svante Nycander om påstådd "antiliberalism" i svenskt kulturliv, som snarare är ett klockrent exempel på icke-faktabaserad argumentation.

Nycanders dubbel-artikel använder sig helt och hållet av vad som brukar kallas "anecdotal evidence", dvs "anekdotiska bevis", som egentligen inte är några bevis alls. Det här tycker jag visserligen är ett hyfsat belägg för att vara en DN-debatt-artikel:

"För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån."

Men dock inte så giltigt med tanke på att DN:s nuvarande kulturchef har en politisk profil som jag inte kan komma på ett bättre ord för än pissliberal, och att även under den närmast föregående kulturchefen det mesta av vänsterprägeln försvann (även om rester fanns och finns kvar, t ex i behandlingen av Johan Norberg någon gång).

Men sedan hävdar Nycander också att

"Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår."

Hans belägg för detta är:

• på Stockholms universitetsbibliotek finns fler böcker sorterade som att de handlar om socialistm, än som att de handlar om liberalism. Mot vilket man kan invända att t ex Greg Mankiws lärobok i nationalekonomi är fullständigt genomsyrad av liberalism, men knappast för det är sorterad under "liberalism" på UB. Alltså: viktigt för pluralismen på universitetsbiblioteket är nog inte bara de idéhistoriska böckerna om ismer, utan också vilka perspektiv som förmedlas i alla andra samhällsvetenskapliga böcker. Där är, vågar jag gissa, balansen mer rimlig.
• att Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria är anti-liberal. Mot vilket man kan invända: jaha? Att Liedman är nåt slags marxist är väl ingen nyhet? Han är dock bara en person, och den där läroboken bara en bok. Ska alla socialister nu få skriva en artikel på DN Debatt om att Klas Eklund är liberal och att det och hans lärobok Vår ekonomi förstör hela den svenska universitetsvärlden?
• postmodernismen. Jag är själv inget fan av dessa ismer (poststrukturalism etc) så jag ska inte gå i försvar för dem, men att de skulle ha någon slags dominans i den svenska akademin tror jag inte ett dyft på. De är säkert starka i genusvetenskapen, men det är ju dock bara ett enda ämne. Återigen: inom svensk nationalekonomi, också ett enda ämne, är postmodernismen obefintlig. Balansen är uppnådd. (Men det vägrar Nycander förstås se.)
  

Vad som fick mig att reflektera över Nycanders artikel ur ett "fakta och argumentation"-perspektiv, och hur kass den är, är att nationalekonomerna Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Lotta Stern mycket nyligen skrivit flera artiklar och blogginlägg utifrån en survey bland svenska samhällsvetare om vilket politiskt parti de stödjer. Se:

• Niclas Berggren, "Står svenska akademiker till vänster eller höger?", blogginlägg 8 februari 2010

I det blogginlägget hittar man bland annat följande bild som visar resultaten ur Berggren et als opinionsmätning, uppdelat per ämne och stöd för den borgerliga alliansen eller för de rödgröna.


Som synes behöver Nycander knappast oroa sig för att svenska universitet skulle vara någon slags enhetliga vänsterbastioner. I själva verket stödjer fler av de samhällsvetare som besvarat Berggren et als enkät den borgerliga alliansen, än de rödgröna.

Och jag tycker att det är så in i helvete uselt att skriva en artikel som Nycanders utan att ens nämna denna mätning, som med alla sina problem (låg svarsfrekvens?) ändå torde vara det mest aktuella och relevanta måttet på den fråga som Nycander diskuterar i sin andra artikel: politiska tendenser på universiteten. Man kan förstås notera att humaniora inte är med, t ex Liedmans idé- och lärdomshistoria som säkert har fler rödgröna än allianssympatisörer, men inte desto mindre blir Nycanders uppmålade bild väldigt missvisande när man bortser från fakta på det sätt som han gör.

Så jag håller inte riktigt med Malin Ullgren om att vi just nu är besatta av kalla fakta. Åsikter utan fakta verkar, tycker jag, tuffa på helt som vanligt.

--
För övrigt är förstås också Nycanders artikel ett bra exempel på det "jag tycker synd om mig själv för att min åsikt är underrepresenterad och förtryckt, och därför måste jag få uttrycka mig utförligt i stora tidningar"-nonsens som Stjernfelt och Thomsen skrev om i KRITIK AF DEN NEGATIVE OPBYGGELIGHED. Det blir aldrig bra.

Nittiotalsinlägget

"There is a growing consensus amongst policy makers and some economists that the welfare state is bad for growth, at least in the post-war western European form"

Huw Dixon, "Editorial note: Controversy: Economists, the welfare state and growth: The case of Sweden”, Economic Journal november 1996

--

" [om 1990-talet] The welfare state looked doomed. It appeared that only a ‘residual state’ (Cerny 1995: 618) would survive, with no power to counter ‘the economic horror’ (Forrester 1999) of the global market. /.../
As claims to exclusive truth are waived, the globalization debate is entering
a new, post-heroic phase. Globalization as a phenomenological and causal
whole is being deconstructed. The hope of finding in it a meta-variable that
accounts in simple, law-like fashion for all the problems and changes of
advanced welfare states over the past thirty years has been abandoned.
Globalization is no longer conceived as a ‘single exit situation’ that forces
governments to react in a particular way but as a ‘multiple exit situation’
offering a menu of choice. This is not to say that globalization is irrelevant. It
just means that political reactions to globalization are not entirely preprogrammed
by globalization itself but also depend on domestic structures. (s 632) /.../
just because the global market reaches everywhere it does not mean that
welfare arrangements will converge everywhere. (s 633)"

Philipp Genschel, "Globalization and the welfare state: a retrospective", Journal of European Public Policy augusti 2004

--

jfr 24 juli 2009, "Bo Rothstein gör en viktig, vetenskapligt och politiskt, poäng"; 21 december 2008, "Överraskande diskussion om välfärdsstaten i Ekonomisk Debatt"; 5 maj 2008 "DN om OECD om de svenska skatterna".

--

"I Sverige publicerade evolutionsbiologen Birgitta Tullberg och ekonomen Jan Tullberg 1994 en bok med detta starkt högerorienterade budskap: Naturlig etik: en uppgörelse med altruismen. Altruismen utmålades av dessa författare som ett 'onaturligt' och kulturellt betingat påfund påtvingat av samhället och klåfingriga socialistiska politiker. Människan borde snarare förkasta altruismen och istället bejaka sin inre biologiska natur som, enligt dessa debattörer, var renodlat självisk. Solidaritetstankar inom kristendomen och socialismen påstods vara skadliga och förhindra samhällets och de fria individernas utveckling.

Häpnadsväckande nog publicerades denna grova politiska pamflett med stöd från dåvarande Naturvetenskapliga Forskningsrådet. Boken fick dessutom mycket goda vitsord av professorerna Torbjörn Fagerström och Staffan Ulfstrand. Förklaringen till detta låg förmodligen i tidsandan under 1990-talet, en nyliberal och borgerlig hegemoni som politiskt stärkts av Berlinmurens fall 1989. I en tid av allmän hets mot all vänster  –  'avvikande” tankar och idéer – i Sverige framförallt manifesterat av Per Ahlmarks tes om ”vänsterns skuld' – var de kritiska rösterna bland såväl biologer som andra intellektuella svaga, och drunknade i dåtidens bistra samtidsbudskap om värdet av fria marknadskrafter drivna av individers egenintressen."

Pia Gustafsson och Erik Svensson, "Homo socialismus? - om biologi, egoism och möjliga felslut", Röda Rummet
---

13 okt 10
Häromveckan läste jag Olle Wästbergs bok Det tomma rummet: om politikens vanmakt, som gavs ut på 1990-talet. Än en gång blev jag påmind om hur dåligt intellektuellt sett 90-talet var: Ralf Dahrendorf hävdar att ojämlikhet och effektivitet är oförenligt (s 36), Keynes är död, hävdar W (s 77), referenser till Christopher Lasch, Jeremy Rikfin, Etzioni, "Välståndsligan" (BNP/capita-ranking i OECD, Sverige från 4:e plats 1970 till 17:e i början av 90-talet) och annat 90-talsskräp.
Wästberg är ändå, det är helt uppenbart, en begåvad och intelligent person. Och det är väl då som det är illa: när också de bra debattörerna - och inte soporna som M Birro -köper såna grejer som Dahrendorfs, Rifkins et als resonemang.
Boken har också en del intressanta grejer. SOU:n Maktutredningen refereras med en rapport som replikerar en sociologisk studie av Katrineholm som gjordes på 50-talet. 1950 identifierade sig 88 procent av arbetarna och 56 procent av tjänstemännen som arbetarklass; 1988 är det 50 procent av arbetarna och 20 procent av tjänstemännen. 1950 ansåg en majoritet att arbetarklassen hade makten i landet; 1988 ansåg de flesta att de högre samhällsskikten hade makten. Så det är klart att något hade förändrats till 90-talet som utlöste "allt är nytt"-debatterna med Beck, Castells et al. Men körde i det intellektuella diket gjorde de.

Bo Södersten: "Av den socialdemokratiska riksdagsledamoten krävdes e, om icke obrottslig, så dock mycket hög grad av lojalitet."