I gårdagens inlägg ramade jag in den nuvarande ekonomiska situationen jämfört med andra ekonomiska kriser som Sverige gått igenom sedan 1920-talet. I en jämförelse utifrån BNP och arbetslöshet så kom jag fram till att man inte kan beskriva dagens situation som någon "klassisk" kris i stil med 1920-talets, 1930-talets eller 90-talskrisen, men att den stagnerande tillväxten och geopolitiska osäkerheten snarare liknar 1970-talets situation. Om man jämför real BNP så förhåller sig faktiskt år 2024 till år 2016 i princip som 1981 gjorde till 1981: 1973 till 1981 så ökade BNP med 13 procent, 2016 till 2024 så ökade BNP med 12 procent.
Men det finns ju andra indikatorer också, och en som är intimt förknippad med kriser som Depressionen är finansmarknaden. Spontant var jag skeptisk till att etikettera dagens ekonomiska situation som en kris, just med referens till börsen: i USA talade man bara för någon vecka sedan om "all time high", och även här går börsen, om än knackigt, så ändå svagt uppåt än så länge. Om de höga räntorna efter Covid-prischocken var ett hårt uppvaknande för högt belånade svenska hushåll, så är den andra sidan av det myntet att svenska banker tjänat mycket pengar på räntorna: diagrammen nedan visar att Nordeas börskurs ökat med 43 procent på tre år, och Swedbank A med 88 procent.
Bankaktierna må ha gått särskilt bra (som diskuterat i SVT:s Ekonomibyrån i juni: de visade att telekom och finans gått upp i år, medan fastighetsbolag och bolag som säljer sällanköpsvaror gått back), men det gäller också för börsen överlag att åren 2016-2024 inte innehåll någon dramatisk krasch på nivå med 20-talet, 30-talet eller 90-talet.
och, för de sista åren, från Ekonomifakta, nominella värden justerade med KPI från SCB.
Diagrammet visar att två av kriserna lämnade börsen på en markant lägre nivå t+4 än vad den var t-4. Det handlar om 1920-talskrisen och 1930-talskrisen. Efter haussen under det sena 1910-talet följde en enorm krasch som blev helt epokgörande för svensk finansmarknad: börsen återhämtade sig egentligen inte förrän i början av 1980-talet. Det sena 20-talet såg visserligen ett uppsving igen, men 30-talets Depression gjorde att 1936 års börsvärde var markant lägre än 1928 års. Sammantaget inledde dessa episoder de ungefär 40 år av finansiell relativ stiltje och industriell kapitalism som kan etiketteras som den socialdemokratiska epoken i svensk historia. Detta sammanföll också med en nedpressning av de ekonomiska eliternas inkomster; som Jacob Wallenberg senare sa: "Tjugotalet var nog det intressantaste och lyckligaste bankdecennium vi haft ... Med Kreugerkraschen och Wigforss kom andra tider. Det blev inte mer detsamma. Gamla tiders bankväsen kom aldrig tillbaka. Det nya var mycket enformigare."*
1970-talskrisen och den stora finanskrisen är betydligt flackare; år 2008 var ett superdramatiskt börsår, om än lindrigare än 20- och 30-talen, och börsen var visserligen högre 2013 än den hade varit 2007, men återhämtningen var inte så kraftig som på 30-talet eller 90-talet. För 70-talet missar fönstret i diagrammet just den enorma börsuppgången som började 1982 och som var lika epokgörande som börskraschen på 20-talet, fast åt andra hållet: början på den nya eran av finanskapitalism.
Liksom i fråga om arbetslösheten sticker 1990-talskrisen ut: inte i någon annan kris var värdet år t+4, i detta fall 1997, större jämfört med år t, i detta fall 1993. Stark börs och svag arbetsmarknad, en inte helt irrelevant kombination som utgör ett arv från 1990-talskrisen, och som återspeglas än idag.
I diskussionen med Sofia Hårdänge från Affärsvärlden så pratade vi egentligen lika mycket om olika konsekvenser av ekonomiska kriser, som om de ekonomiska krisernas förlopp i sig. Men krisförloppen måste så klart också beskrivas för att kunna diskutera konsekvenser, vilket är vad gjort här. Mitt spekulativa svar angående den nuvarande krisens bredare sociala konsekvenser, var att denna "utdragna lågkonjunktur" (Konjunkturinstitutet) likt 1970-talets kris kan tänkas stärka samhälleliga tendenser till misstro och osämja.
Som historikerna Kevin Kruse och Julian Zelizer kommenterar om 1970-talets samhällsklimat i USA, i samband med Vietnamkriget, Watergate och ekonomisk recession: "Trust in government was the first thing to go."** Andelen US-amerikaner som angav att de litade på regeringen föll från 55 procent år 1972 till 30 procent år 1978, och parallellt så föll mellan 1968 och 1977 andelen som höll med om påståendet att "business tries to strike a fair balance between profits and the interest of the public" från 70 till 15 procent.*** Jag tror att det är viktigt att se dessa två indikatorer på tilltro eller misstro parallellt: folks attityder hänger ihop, och misstror man den ena institutionen är det troligare att man också misstror den andra.
Jag vill också mena att sådan generell misstro ökar i ekonomiska kristider, genom praktiskt missnöje -- dyra matpriser, brist på jobb, och så vidare. Så skedde under 1970-talet, och det tror jag också är en konsekvens av dagens ekonomiska stagnation. En stagnation som inte är någon riktig kris, men som präglas av osäkerhet, brist på investeringar, och höga priser. William Davies rapporterade nyligen i London Review of Books från brittiska radikalhöger-TikTok, den politiska sfär affilierad med Nigel Farages parti Reform, som är den enskilt starkaste politiska tendensen på brittiska sociala medier, och det som slår mig är just att grundtonen inte bara är, eller inte främst är, rasism elller främlingsfientlighet utan en mer eller mindre konspirationsteoretisk föreställning om att de politiska och ekonomiska eliterna lurar "oss" med olika scams -- varav en stor invandring är en. Davies:
In her recent ethnographic study of Mansfield, the former mining town where 71 per cent of voters backed Leave in the Brexit referendum, the sociologist Sacha Hilhorst discovered that many local residents viewed politics entirely through the lens of ‘corruption’. To this way of thinking, there are plenty of decent people in the world, who look after one another and obey the rules, but politicians are not among them. On the contrary, success in politics is a matter of rule-breaking and rampant self-interest, and power is exploited solely for personal enrichment. (A variant of this mentality manifests in online claims that Volodymyr Zelensky is a liar who wants more of British taxpayers’ money so he can build up his fleet of luxury cars.)
Hilhorst was probing attitudes to politics specifically, but Faragist TikTok is awash with a similar suspicion, captured in the idea of the ‘scam’, of which government, politicians, asylum seekers and big business are all equally guilty. Government raises taxes on the pretence that it will look after people, but instead ‘wastes’ it through inefficiency or misappropriation. Businesses keep on hiking prices, in ways that suggest something fishy is going on.
Den enskilt viktigaste insikten om ekonomiska krisers politiska effekter är att det inte finns en enda förutbestämd politisk konsekvens av en ekonomisk kris: jämförelsen mellan 1920-talet, 1930-talet, 1970-talet, 1990-talet och idag visar, hoppas jag, att ekonomiska kriser i sig kan ha helt olika politiska konsekvenser, beroende på de ideologiska och politiska styrkeförhållandena som råder. Statsvetaren Colin Hay har betonat att kriser "are above all public constructions", de kräver en aktiv process av berättande (narration) där råmaterialen av kris binds ihop och ges mening.**** I dagens politiska kontext, präglad av en urholkning av den politiska mitten, en socialdemokratisk fantasilöshet som går tillbaka åtminstone på 1990-talskrisen, och förekomsten av ett starkt högerpopulistiskt narrativ, tror jag därför att ekonomisk stagnation kan arbeta väl för högerpopulismen, medan en liknande kris i Sverige på 1970-talet snarare stärkte å ena sidan ett liberalt reformalternativ, å andra sidan en vänsterpopulistisk tendens. Däremot så ser jag en likhet mellan 1970-talet och idag inte i vilka ideologiska projekt som stärks av krisen, utan i tillväxten av misstro och, i extrema fall, konspirationsteorier.
fotnoter
* Jacob Wallenberg citerad ur Håkan Lindgrens biografi, Jacob Wallenberg 1892-1980 (Atlantis, 2007), s. 28. Se också min artikel med Jakob Molinder om svenska toppinkomster 1909-1950.
** Kevin M. Kruse och Julien E. Zelizer, Fault Lines: A History of United States since 1974 (2020). Pocketutgåva, WW Norton. Citat från s. 7, siffror från s. 17.
*** Siffrorna om tilltro till regeringen kommer från Kruse och Zelizer, s. 17, och tilltron till näringslivet från Jonathan Levy, Ages of American Capitalism: A History of the United States (2021). New York: Random House, s. 555.
**** Jag refererar Hay i andra hand, utifrån Robert Saunders, "'Crisis? What crisis?' Thatcherism and the seventies", s. 25-42 i Ben Jackson och Robert Saunders (red.), Making Thatcher's Britain (Cambridge University Press, 2012).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar