tisdag 15 december 2015

Utbildningsexpansion och BNP-tillväxt i Sverige 1870-2000


Relationen mellan humankapital och BNP-tillväxt är en klassisk och svår ekonomisk diskussion. Orsakar humankapital BNP-tillväxt eller tvärtom? (Tvärtom hävdar t ex Diebolt och Monteils 2000 i en studie av Tyskland.) Och om humankapital orsakar tillväxt, är det nivån eller tillväxten som är viktigast? Jonas Ljungberg och Anders Nilsson från Lunds universitet lägger i ett paper i Cliometrica från 2009 fram nya data på humankapital/utbildningsnivå i Sverige från 1870 till 2000, och relaterar dessa till BNP-tillväxten. För att undersöka kausalitet använder de Granger-test.

En begränsning med deras nya dataset är att de inte beaktar den tidigmoderna lärlingsutbildnngen, som ändå var den viktigaste utbildningsformen under perioden (s 76). De motiverar detta med att det är oklart hur mycket humankapital ett lärlingsskap innebar; det finns anekdotiska bevis för att de blev sämre på 1800-talet. Det behövs helt klart mer forskning om lärlingssystemet i Sverige! Nu är deras referens för att det är viktigt Lars Edgrens avhandling från 1987 (Lärling, gesäll, mästare: Hantverk och hantverksarbetare i Malmö 1750-1847) -- det är slående att det inte gjorts så mycket mer sedan dess.

Den första skattningen av hur många som gick i motsvarande grundskola bygger på ett par socknar 1812, med antagandet att deras andel av landets elever var samma som deras andel av landets lärare 1839 (från Klose 1992, Folkundervisningens finansiering före 1842, lic från Lunds universitet). En del data för 1820- till 1840-talen kommer från Sjöstrand (1965, Pedagogikens historia) som använde samtida offentliga utredningar/rapporter. Åren mellan benchmarks har interpolerats fram till 1847 som är det första år där den offentliga statistiken anger hur många som går i skolan. De har fått göra en del justeringar för hur mycket undervisning som har skett under ett år, eftersom detta varierat över tid. (s 79) 1866 var skolåret 34 veckor men detta ökade gradvis till 39 veckor på 1950-talet. Före 1866 har antalet veckor interpolerats tillbaka till 1812 för vilket år Klose (1992) anger 24 veckor. Dessutom gick många elever inte i skolan på heltid.


Tillbaka till 1876 har de data för elever i läroverk och gymnasier (lower and upper secondary schools) fråm SCB. För 1867-75 har de skattat antal elever utifrån utgifter på skolor. Antalet universitetsstudenter kommer från Riksdagsrevisorerna och från SCB:s statistiska årsböcker. Riksdagsrevisorerna ger data tillbaka till 1867 och de extrapolerar en del bakåt utifrån Sjöstrand (1965). För att skatta yrkesutbildningen använder de diverse källor som diskuteras i Nilsson (2008, Yrkesutbildningen i Sverige 1850-1910) för perioden före 1920, och SCB efter det. "Taken as a whole, our data on human capital must be considered to have extraordinary high quality." (s 82)

Deras resultatdiskussion börjar med att läskunnighet är ett "extraordinärt komplext begrepp i den svenska kontexten" och att även om folkskolan blev obligatorisk först på 1840-talet så kunde många läsa även innan dess. Eftersom det är så svårt att mäta läskunnighet i Sverige så tar de inte med detta mått i humankapitalmåttet. Därför ser också ökningen i humankapital under 1800-talets andra hälft lite för snabb ut här.

Referens
Jonas Ljungberg och Anders Nilsson (2009) "Human capital and economic growth: Sweden, 1870-2000", Cliometrica.

onsdag 9 december 2015

Produktivitet och löner i Brasilien 1945-1962


Renato Colistete utgår i sin artikel om “Productivity, Wages, and Labor Politics in Brazil, 1945–1962” från den anglo-amerikanska debatten om efterkrigstidens "social compact for growth", ledd av Charles Maiers inflytelserika artikel från 1981 om "produktivitens politik". Huvudargumentet i denna analys, som jag kritiserat många gånger här på bloggen och i mina artiklar i SEHR och EREH, är att efter 1945 i Europa samarbetade fack och kapitalägare i Europa på så sätt att facket avstod löneutrymme för att öka vinsterna mot företagens löfte att återinvestera pengarna, så att fler jobb skapades, vilket gynnade fackets medlemmar. En win-win-sitaution. Maier betonar att en förutsättning för denna "corporatist settlement" var att radikala och kommunistiska fackledare frystes ut. Colistete menar att Maiers diskussion om korporatiskt samarbete har särskild vikt för Latinamerika;
"the question may help to shed new light on the causes of the highly unstable social, political, and institutional conditions that prevailed in Latin America after the Second World War. Was this chronic instability caused only by the weakness of democratic institutions in Latin America? Or was it due to an ingrained authoritarian and interventionist stance by Latin American elites?" (s 94)
Colistete sammanfattar sin egen studies perspektiv så här:
"Brazil was the largest industrial economy in Latin America by the 1950s, and this article argues that labor politics in this country after the Second World War diverged sharply from the overall pattern observed in advanced industrial societies. Although left-wing trade union leaders took over the key positions in the Brazilian labor movement, demanding substantial improvements in workers’ social standing, they were not seen as reliable partners by industrialists and other elite groups in Brazil. As a result, industrial relations in Brazil became highly confrontational and antagonistic, undermining any prospects of a social contract that could favor sustained economic growth along with social reform." (s 95)
Referens
Renato Colistete (2007) “Productivity, Wages, and Labor Politics in Brazil, 1945–1962”, Journal of Economic History.

Strejker i Brasilien 1960-1964


År 1964 genomförde delar av den brasilianska militären en kupp som ledde till 21 år av militärdiktatur, fram till demokratiseringen 1985. Kuppen 1964 hade inte bara inhemska effekter heller, utan den brasilianska militärregimen hade inflytande tvärsöver Latinamerika (Tanya Harmer 2012, "Brazil's Cold War", i Cold War History). Felipe Pereira Loureiro från universitetet i Sao Paulo undersöker i ett nytt papper arbetaraktivism, mer specifikt strejker, under den föregående Goulartregeringen 1961-1964 för att förstå ifall fackföreningsrörelsen var svag eller stark där och vad det har för betydelse för vår förståelse av kuppen. Det råder ingen enighet i frågan, säger han: å en sidan pekar en del forskare på att strejkaktiviteten nådde en historisk toppnivå 1961-64 och menar att det tyder på fackens styrka under Goulartperioden; å andra sidan menar andra att om arbetarrörelsen inte lyckades förhindra militärkuppen så var de nog inte så starka. (Boris Fausto menar i sin översikt A Concise History of Brazil, s 258ff, att facken inte var så starka under Goulart eftersom (a) de var svaga i Sao Paulo som var den mest dynamiska regionen, och (b) att de var för beroende av regeringens välvillighet.)

Loureiro refererar till tre viktiga tidigare kvantitativa studier av strejker i Brasilien efter 1945: Weffort (1972), Sandoval (1994) och Mattos (2004). Jämfört med dessa vill han metodologiskt vidga vyern genom att använda tidningar som material och så få fram ny variation om regional variation i strejker. Han menar att hans resultat visar att arbetarrörelsen faktiskt var stark och autonom 1960-64; man strejkade mycket och satte upp egna mål, oberoende av Goulartregeringen. Han drar två större slutsatser. Den första är att den stödjer en ny förståelde av relationen mellan massor och politiska ledare i Latinamerika, som förkastar begreppet "populism" (Reis Filho 2008). För det andra kritiserar han det typiska synsättet att facken varit mer oberoende av staten i Argentina och Chile än i Brasilien.

Med referens till Colistete (2009, "Salarios, produtividade e lucros na industria brasileira, 1945-1978", Revista de Economia Politica) visar han att medan reallöneutvecklingen 1960-62 var svag, var den desto bättre 1963: mellan 7 och 18 procent beroende på vilket prisindex man använder och andra antaganden. Loureiro använder reallöneutfllen för att diskutera strejkutfallen: vann man eller inte? Han använder för detta också en kvalitativ källa i form av vad företagarnas organisationer sa; föga förvånande så klagade de på att löneökningarna var för höga. Också källor från USA och Storbritanniens ambassader visar att den allmänna uppfattniingen 1963 var att facket blev starkare. (s 30) Han menar att "it was precisely the growing power of the labour movement that convinced the conservative forces that a coup was needed" (s 31).

Referens
Felipe Pereira Loureiro (2015) "Strikes in Brazil during the Government of João Goulart (1961-1964)", opublicerat paper, Institute of International Relations at the University of São Paulo (IRI-USP), São Paulo, Brazil

måndag 7 december 2015

Ekonomisk tillväxt och strukturomvandling i Brasilien sedan ca 1850

Jag är med i ett forsknings- och undervisningsprojekt som jämför Sveriges och Brasiliens ekonomiska historia. För att kunna jämföra de två länderna måste man ju kunna något om båda, och jag håller därför på med att läsa på om Brasilien. Dante Aldrighi och Renato Colistete från universitetet i Sao Paulo (USP) har ett långt bokkapitel, nyss publicerat, om ekonomisk tillväxt och strukturomvandling i Brasilien på lång sikt, och det kollar jag på här.

Inte helt olikt Sverige så handlar mycket om diskussionen om ekonomin på 1800-talet om ifall landet hade nån slags exportledd tillväxt, ledd av exporter av råvaror. Medan man i Sverige talar om havre, järn och trävaror, så talar man i Brasilien mycket om kaffe. (Kanske framför allt när forskarna kommer från kaffecentrat Sao Paulo? Aldrighi och Colistete talar väldigt lite om gummi, som produceras i norra delarna av landet.) De konstaterar att det finns lite olika bud om BNP på 1800-talet och hur hög tillväxten var: Furtado (1959) hävdade att BNP/capita stagnerade 1800-1850 och ökade med starka 1.5 procent per år 1850-1900 medan Goldsmith (1986) hävdar att BNP/c ökade med 0.3 procent per år under 1800-talets andra hälft. Contador och Haddad (1975) gör liknande skattningar och Angus Maddison bygger i sitt inflytelserika dataset på Goldsmiths data. Också om hur stor exportsektorn var råder lite olika bud. Enligt Goldsmith låg exportration till BNP runt 16-17 procent från 1850 till 1914, medan Contador och Haddad menar att ration sjönk från 44 procent 1861 till 17 procent 1913. Även med en fallande exportandel kan dock tillväxten vara exportledd. "A successful growth process induced by exports depends on the strength of the linkages and externalities between the export base and other sectors of the economy." (s 5) Aldrighi och Colistete menar att länkarna och lärande-effekterna av kaffet i Brasilien var mycket starka, på invandring, järnvägar, banker, offentlig infrastruktur, jordbruksprodukter för hemmamarknaden, och industrin. Kaffet stod på 1850-talet för 50 procent av exporterna, och på 1890-talet 64 procent. (s 5) De diskuterar också delstaten Sao Paulo lite särskilt utifrån kaffet. Där säger de bl a om den europeiska invandringen som började på 1840-talet och fick verklig fart på 1880-talet att: "The massive European immigration helped to dampen agricultural wages in a time of high growth and exceptionally strong demand for labor (Beiguelman 1968; Hall 1969; Leff 1972; Holloway 1974)." (s 9) De går helhjärtat på linjen att kaffet satte fart på industrin genom att, efter att egentligen inte ha bevisat något sådant, hävda att "Mainly as a result of the rapidly expanding coffee economy, the last decades of the nineteenth century witnessed a substantial increase in industrial development in Brazil." (s 9. Också på s 11 och s 12 finns exempel på att de verkligen vill göra argumentet att kaffeexporter ledde industriella expansionen, utan att egentligen presentera belägg.)

Gómez-Galvarriato och Williamson (2009) har hävdat att Latinamerika avindustrialiserades under 1800-talet eftersom världspriserna utvecklades så att Latinamerika uppmuntrades att satsa helhjärtat på sina jordbruks-exportprodukter, vars terms of trade förbättrades fram till 1870-talet. Från och med 1870-talet, enligt denna analys, så började Latinamerika industrialiseras snabbare, när pristrenderna vänts. (s 7) Aldrighi och Colistete håller inte alls med för Brasiliens del; de visar skattningar av ToT 1850-1940 och menar att de var trendlösa fram till 1913. (När jag kollar på diagrammet tycker jag mig se en ökande trend 1850-1890 och en fallande 1890-1920.)

Som indikatorer på industriell expansion kollar de på maskininvesteringar (som de inte kan mäta direkt, så de använder maskinimporter eftersom maskinerna inte tillverkades i landet) och patentaktivitet. (s 9-13)

I samband med första världskrigets negativa effekt på handeln och den stora depressionen vänder Brasilien sig till protektionism och import-substitution-industrialisering (ISI). (Det är slående att A och C inte kommenterar på politiska regimskiften, såsom revolutionerna/kupperna 1930 och 1937.) Under "the golden age of developmentalism" 1945 till 1980 hade Brasilien mycket stark ekonomisk tillväxt BNP växte med 7.3 procent om året, industriproduktionen med 8.8 procent. (s 14)  FDI på 1950-talet och stora utrikeslån från sena 1960-talet var en viktig del av detta, men ledde redan på 1970-talet till inskränkt makroekonomiskt handlingsutrymme, och med 1980-talets höga räntor förstås till en skuldkris och ekonomisk krasch. Under ISI-perioden föll exportandelen till att börja med kraftigt: från runt 18 procent i 1900-talets början till 6 procent 1950. Bara på 1970-talet började den öka igen, efter att exporterna vuxit snabbt från 1960-talet (men då växte ju BNP i samma takt). På 1950-talet stod jordbruksprodukter för 74 procent av exporterna: kaffet ensamt stod för 56 procent. (s 15) 

Efterkrigstidens snabba tillväxt i industrin  var mycket olik Sveriges samtida episod av snabb industritillväxt, på ett intressant sätt. Låga löner och starka importskydd lät lågproduktiva företag att överleva (s 17) -- i stark kontrast till Sveriges Rehn-Meidner-modell under samma period. A och C menar att teknologiska framsteg inte hindrades, men att industrins heterogenitet ökade: väldigt produktiva företag samsades med väldigt lågproduktiva företag. Arbetsproduktiviteten aggregerat växte starkt: med 8.7 procent om året 1945-60, 2.7 procent på 60-talet, 6.9 procent på 70-talet. (s 18) Bäst var utvecklingen alltså 1945-60 och på 70-talet. van Ark och Timmer (2001) har visat att Brasilien minskade produktivitetsavståndet till USA under perioden, och var på 56 procent av USA:s nivå 1973. På 1980-talet försämrades läget; 1987 var Brasiliens industri på 43 procent av USA:s, och den negativa trenden har fortsatt in på 2000-talet. (s 19) Industrins andel av BNP ökade från 19 procent 1950 till 32 procent 1989. A och C använder en shift-share-analys för att dekomponera produktivitetstillväxten i industrin och kommer fram till att allt och lite till (114 procent) av den positiva tillväxten berodde på produktivitetstillväxt inom sektorer, och att förskjutningar mellan sektorer alltså sänkte den aggregerade produktiviteten med 14 procent. Det var alltså lågproduktiva industribranscher som växte snabbast. (s 20-22)

Från produktivitet går de vidare till löner och unit labor costs (ULCs). ULCs kan definieras:
(wL/VA) (P/E)
där w är medellönen, L antalet arbetare, VA är förädlingsvärdet, P produktprisdeflatorn, och E den nominella valutakursen. Det finns alltså ett samband mellan inkomstfördelning och ULCs. (s 23) Diagrammet nedan visar ULCs såväl som reallönen i inhemsk och utländsk (USD) valuta, 1945-1990.

Vi ser att produktiviteten hela tiden efter 1955 växer snabbare än lönen i inhemsk valuta, vilket torde betyda en kontinuerligt fallande löneandel (i industrin). I USD växer däremot lönen väldigt snabbt på 1970-talet och under 1980-talets andra hälft, vilket tyder på att Brasilien under de episoderna fick konkurrensproblem i utrikeshandel, men pga valutans appreciering snarare än löneökningar. (jfr s 24f)

Efter 1980-talets skuldkris och krasch var inte heller 1990-talet så muntert. Man lyckades 1994 med en valutareform som fick ner inflationen. Men BNP/c växte bara med 0.5 procent 1995-2000. På 2000-talet blev tillväxten bättre, och nådde 2.6 procent per år 2005-2009. (s 26) Industrins andel av ekonomin minskade på 1980-90-2000-talen. Aldrighi och Colistete har detaljerad nationalräkenskapsdata för 1995-2009 och visar att det generellt sett är lågproduktiva sektorer som har vuxit mest. (s 29) Arbetsproduktiviteten ökade med 0.8 procent 1995-2009; i tjänstesektorn, som ökade från 54 till 62 procent av arbetskraften, ökade den bara med 0.1 procent de åren. (s 32) De gör en shift-share-analys också på denna period.

De kollar också på löner och ULCs 1995-2009 och visar återigen att växelkursen varit väldigt viktig för att bestämma variationer i ULCs, som ökade i slutet av 90-talet fram till en devalvering 1999, och ökade igen från och med 2004. (s 36) De menar att löneandelen i princip stod still 1995-2009. (s 37)

De är rätt pessimistiska i sina slutsatser: "Our findings suggest that the performance of manufacturing in Brazil does raise concerns, because of its very low productivity growth and the tendency to currency appreciation that together affect unit labor costs and competitiveness." (s 39) De menar att skattesystemet är ineffektivt, att räntorna är höga och instabiila, och arbetskraften relativt lågutbildad. Utgifterna på forskning och utveckling är liksom investeringarna generellt för låga, säger de.

Referens
Dante Aldrighi och Renato P. Colistete (2013), "Industrial growth and structural change: Brazil in a long-run perspective", WP Department of Economics vid Universitetet i Sao Paulo (USP)

Skandinavisk exceptionalism?

Newsweek: Is it true that you believe the perfect socioeconomic model is Sweden in 1980?

Paul Krugman: In the summer of 1980, actually; winter there is terrible. But yes, it was very egalitarian, and democratic, with a high standard of living for all.
 "The Nordic countries are probably the best governed in the world."
The Economist, februari 2013


Är Skandinavien speciellt? Vi vet att de skandinaviska länderna i slutet av 1900-talet hade den mest jämlika fördelningen av inkomster i världen och även toppade listorna över de mest generösa välfärdsstaterna. Så sett så är -- eller var -- det helt klart något speciellt med denna region. På 1930-40-talen talades det beundrande om den fredliga karaktären i de skandinaviska samhällena: Marquis Childs "tredje väg" mellan kapitalism och kommunism. På 1950-60-talen imponerade Sveriges industrier på omvärlden och vårt land överpresterade markant på världsmarknaderna sett till vår litenhet. Internationella betraktare på den progressiva sidan av politiken som Paul Krugman och Thomas Piketty uttrycker med jämna mellanrum beundran för inkomstutjämningen och den sociala sammanhållningen som skandinaverna lyckats skapa. Numera, på 2010-talet, så tar sig denna fascination oftare en delvis ny form: en fascination eller förfäran över att den skandinaviska jämlikheten, samförståndsandan och socialdemokratin tycks vara på väg ner, under tryck av globalisering, social polarisering och högerextrem opinionstillväxt.

Jag utgår från att det är något speciellt med Skandinavien, även om vi antagligen idag håller på att konvergera mot en mer ojämlik och exkluderande samhällsmodell à la Kontinentaleuropa. Och då kan man fråga sig: hur djupt rotad är denna särskildhet? Var kommer de specifika skandinaviska dragen -- i ett ord: jämlikheten -- ifrån, vad har orsakat dem? Handlar det om en "förhandlingskultur" (Österberg) rotad sedan 1500-talet, om tillit mellan människor med tidigmoderna rötter (Trägårdh), klasstruktur med jämlika bönder (Moore), eller något annat? Detta blogginlägg kollar på några av de möjliga förklaringarna.


Castles 1973
Statsvetaren Francis Castles utgår i denna artikel från Barrington Moores då ganska nya och väldigt heta tes från Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) om hur olika klassammansättningar och -allianser leder till olika typer av politiska regimer i övergången från 1800-tal till 1900-tal. Moore tittar uttryckligen bara på stora länder, och Castles diskuterar denna approach, som är motsatt till Stein Rokkans i dennes lika inflytelserika Citizens, Elections, Parties (1970) där han kollar på elva små länder.

Från de brittiska, franska och amerikanska fallen ställer Moore (1966) upp fem villkor som ska vara på plats för en demokratisk-kapitalistisk utveckling. (1) En balans mellan krona och aristokrati. (2) Att en av de två rurala klasserna aristokratin och bönderna vänder sig till kommersiellt jordbruk. (3) Att den besuttna aristokratin försvagas. (4) Att ingen aristokratisk-borgerlig koalition mot bönder och arbetare uppstår. (5) Ett revolutionärt brott med det förflutna. Castles artikel är utformad pedagogiskt nog som en genomgång steg för steg av dessa fem villkor vad gäller det svenska fallet.

(1) balans mellan kronan och aristokratin. Detta menar Castles föreligger i det svenska fallet: från 1300-tal till 1800-tal så pendlar makten mellan dessa två. (En "dyadisk" maktfördelning: jfr Lindkvist och Sjöberg 2003 s 70, 424f, 459.) Exemplen är de förväntade: under Gustav Vasas 1520-tal, Karl XI:s 1680-tal och 1789 under Gustav III stärks kronan, under början av stormaktstiden, efter Karl XII:s död 1718 och i allmänhet under förmyndarregeringar stärks adeln, osv. Vad som är intressant här säger Castles, och detta är  huvudpoängen i hans artikel och han kommer återkomma till den, är istället att dessa två inte var de enda makthavarna utan även bönderna hade politisk representation.

(2) Kapitalistiskt jordbruk. Här konstaterar Castles att detta kriterium är något otydligt hos Moore eftersom han här disuterar England före 1800-talets slut, Frankrike runt 1789 och USA till inbördeskrigets slut. Perioderna är olika och sammanhangen är olika. Timingen är viktig i Moores argument: kapitalistiskt jordbruk ska komma före borgerlig demokrati, menar han. Och här menar Castles att Moores modell inte passar på det svenska fallet. Jordbrukets klasser jordägande adel och egenägande småbönder försvinner inte förrän på 1900-talet (s 319f); innan dess var den mest moderna produktionen ofta på adelns gods. Han pekar på att skiftena fungerade på ett mycket annorlunda sätt i Sverige jämfört med det klassiska fallet Storbritannien: här vräktes inte bönderna från sin jord i samband med skiftena. (321) I mitten av 1800-talet pågår den kommersiella  omvandlingen av jordbruket både på adelns mark och på småböndernas (jfr Svensson 2006). Bönderna är också med i den omvandling i borgerlig-demokratisk riktning som Castles ser i reformerna kring 1866; i andra kammarens val 1876 var 114 av de 190 valda ledamoterna bönder (källa Douglas Verney). I första kammaren dominerade däremot aristokratin. Castles slutsats på punkt två blir:
"by 1866, at least, and in respect of parliamentary representation for some decades thereafter, whatever changes had occurred in the development of agricultural production in the direction of capitalist enterprise had not effected a fundamental alteration in the relationships between the major rural classes. The second, which follows from this, is that Sweden entered the period of industrialization with both the major rural classes still in existence, even if, as will be demonstrated below, there had been some decline in the aristocracy’s position. Moreover, both classes, still held considerable political power; the landed nobility in the first chamber and the independent peasants in the second. This, then, is the point about Swedish political development that requires explanation in the context of Moore’s thesis, for, in the case of all three bourgeois revolutions with which he deals, one or other rural class had virtually been destroyed, or never existed, prior to the breakthrough to industrialism and democracy. As will be argued in conclusion, it may be interesting to speculate that the greatest exception of all to Moore’s schema, the absence in Sweden of a revolutionary break with the past, may have something to do with this seemingly unique feature of Swedish historical development." (s 323)
(3) den besuttna aristokratin. Här tycker jag att Castles reproducerar en gammeldags bild av att adeln försvagades något oerhört och bestående av reduktionen 1680 och reformerna 1789; han hänvisar också till Sten Carlssons metodologiskt undermåliga studie av ståndscirkulationen och hävdar att böndernas intressen blev bättre tillgodosedda i Sverige eftersom bönders sonsöner kunde vara mäktiga adelsmän. (324) Det hela känns väldigt gammeldags, väldigt pre-Mayers The Persistence of the Old Regime från 1981. Han konstaterar dock att adeln fortsattte vara stark efter 1866 både genom sina stora jordägor, och genom sin starka politiska position. I Arvid Lindmans regering 1908 var sex av elva ledamöter adelsmän, och samtidigt var 13 av 23 (!?) landshövdingar det också. Det är en likhet med adeln i England i Moores analys att de fortsätter vara viktiga just i byråkratin och i jordbruket, samtidigt som industrin växer fram. Men det är mindre likt, säger Castles, att de i Sverige också var viktiga krafter i städerna. Detta såg Rokkan som ett skäl till Skandinaviens särskilda partisystem. (325f) Castles vill ha det till att denna adelns urbanism yttterligaare stärkte bönderna eftersom det var de som blev "the landed interest", men det tycker jag verkar som att dra hans argument för långt.

(4) avsaknad av aristokratisk-borgerlig koalition. Borgerligheten var väldigt liten, säger Castles. Men det plutokratiska inflytandet var ändå starkt i riksdagen redan under frihetstiden. Castles härleder denna borgarklass till exporter av koppar, järn och trä. Han citerar Dankwart Rustows The Politics of Compromise:
‘The bureaucratic oligarchy of the 18th century, by virtue of the coup of 1809, had survived the impact of the French Revolution. De Geer’s conservative reform brought oligarchy up to date by substituting property for status. It laid the foundations for an alliance between bureaucracy, landed wealth and indstry.‘
Detta visar en slags "iron and rye"-allians som exakt den som Moore menar leder till fascism. Varför gjorde den inte det i Sverige? (Parantetiskt så undrar jag vad svenska historiker idag skulle säga om Rustows analys av vad som hände 1809.) Återigen, säger Castles, ligger svaret hos de självägande bönderna. Även om första kammaren efter 1866 dominerades av plutokratin, adeln och de rika, så var bönderna starka i den andra kammaren. Han säger rentav att AK "represented the political triumph of the independent farmers". (s 327) Jag måste säga att jag tycker att hans beskrivning verkar tveksam:
"Liberalism may have had to wait for another generation before it could enter the lists against a restricted suffrage, but the peasants were already in the parliamentary arena, and could act as an important counterweight to plutocratic influence. /.../ in a sense, the farmers held the line until industrialism produced a liberal middle class capable of asserting its own rights." (327)
För det första: hur mycket initiativ tog bönderna i AK? Och hur aktiva och inflytelserika var de? För det andra: vad för intressen representerade dessa bönder? Var de verkligen repreentativa för bönderna i gemen? Och stod de verkligen för någon slags demokratisk linje? Det ställer jag mig tvivlande till.

(5) ett revolutionärt brott med det förflutna. För Moore är det revolutionära brottet med det förflutna nödvändigt för att omvandla jordbruket så att de agrara klassernas aktiviteter är förenliga med en demokratisk kapitalism. Sverige har inte haft något sådant brott, säger Castles. Varför behövdes inte det då? Lustigt nog så kommer han också här fram till att det var de fria bönderna som gjorde skillnaden. "The ‘free’ tax peasant managed to retain an important role in Swedish history long after this class had been reduced to serfdom in Prussia and Russia, or evicted from its land in England." (s 329). Han utvecklar:
"To a large extent the practices of the independent peasantry were irrelevant to an emerging industrialism, which found its impetus partly from foreign capital and partly from a very small class of indigenous, monopoly entrepreneurs, who after 1866 were united with the nobles’ landed and bureaucratic interests in a plutocratic first chamber. That this plutocratic alliance was itself not the basis for the authoritarian variant of capitalism was a consequence of the already existing political power of the landed peasantry." (330)
Castles slutsats är att Moores teori inte är fel, men att man behöver förtydliga var den gäller och inte gäller. Att bönderna var så viktiga för hur Sverige blev bevisar bara igen hur rätt Moore hade i sitt fokus på "lord and peasant in the making of the modern world".


Tilton 1974
Statsvetaren Timothy Tiltons artikel "The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case" tar avstamp i en spännande motsägelse. Å ena sidan har ekonomisk-historiker på senare tid betonat vad Veblen kallat "advantages of backwardness". Veblen påpekade att Tyskland kunde utvecklas mycket snabbt ekonomiskt under 1800-talets andra hälft, eftersom man kunde importera teknologin från England. På 1960-70-talen utvecklade Gerschenkron denna tankegång. Å andra sidan har politiska sociologer snarare betonat "disadvantages of backwardness", hur Tyskland och Ryssland ballade ur politiskt på grund av sin sena ekonomiska utveckling. Dahrendorf hävdar i sin Society and Democracy in Germany (1969) att Tyskland industrialiserades men utan att den feodala sociala ordningen ersattes: en ekonomisk industriell "överbyggnad" sattes på en feodal social "bas", säger Dahrendorf med en blinkning till Marx. Dahrendorf menar att "Industrialization in Germany failed to produce a self-confident bourgeoisie with its own political aspirations". (Det är slående hur lik denna analys är Jürgen Kockas från det sena 1970-talet: weberianer överallt?) Han menar att med Tysklands sena industrialisering accepterade borgerligheten att underordna sig adeln politiskt.

Moores teori om modern politisk omvandlding är mer utarbetad, säger Tilton. Han talar om tre "rutter": liberal, fascistisk, kommunistisk. Tilton återger de fem villkoren för den liberal-demokratiska vägen (se Castles ovan). Sverige var ett land som utvecklades sent säger Tilton och citerar Michael Roberts (Essays in Swedish History, 1967): "by Western standards the whole history of Sweden seems to be retarded". (cit s 562) Industrialiseringen började bara så smått på 1850-talet och fick fart på 1880-talet, ståndsriksdagen avskaffades först 1866 och allmän rösträtt infördes först 1918-21.  Därför testar Tilton i denna artikel Moore och Dahrendorfs teorier på det svenska fallet.

Tilton har en delvis förvirrad beskrivning av industrialiseringen i Sverige, där han bland annat hävdar att den utmärktes av att vara småföretagsdominerad (!?) samt, med ett citat från Kurt Samuelsson, att det inte fanns några liberala företagare i Sverige utan att de alla ville vara monopolister (!?). Tilton hävdar att detta, tillsammans med avsaknaden av en liberal borgerlighet och den rikliga förekomsten av karteller gör att Sverige inte passar in i Dahrendorfs liberala norm. Å andra sidan hade militären inte så mycket inflytande och välfärdsstaten var inte så stor, så landet liknar inte heller Tyskland helt och hållet. Dahrendorfs förklaringsmodell funkar alltså inte på Sverige, säger Tilton och vänder sig till Moores teori.

Här börjar han med att säga att Sverige, olikt Frankrike, Tyskland eller normandiska England, aldrig var ett fullfjädrat feodalsamhälle. Här gör han också det anmärkningsvärda påståendet, med referens till Andrew Stombergs A History of Sweden från 1931, att adeln bara ägde ungefär 10 procent av jorden. Som om en sådan ägandeandel kunde vara konstant över flera hundra år!? I själva verket så ägde adeln ungefär 20 procent av jorden år 1550 och 65 procent år 1658 (Gadd Det svenska jordbrukets historia III, 2002, s 17); Janken Myrdal (Jordbruket under feodalismen 1000--1700, 1999, s 334) säger att adelns ägde runt 25 procent av jorden från senmedeltid till 1600 och att andelen ökade upp mot 40 procent i slutet av 1600-talet. Om bönderna har han i alla fall en poäng: "The size and strength of the independent Swedish peasantry can hardly be overemphasized, for in Sweden the peasants often played the role that the bourgeoisie played elsewhere as an agency for preserving the balance between the monarchy and the nobility." (s 565) Michael Roberts ser tidigmodern svensk historia som en maktkamp mellan kronan och adeln, helt förenligt med Moores perspektiv. Tilton diskuterar detta med nedslag som Karl XI:s reduktion och den aristokratisk-dominerade Frihetstiden som inleds efter Karl XII:s död 1718. 1772 slår pendeln tillbaka då Gustav III utnyttjar missnöjet med frihetstidens politik och genomför en kupp. Tilton menar att den story som berättats kryssar i tre av Moores fem rutor: maktkamp krona-aristokrati, att den jordägande aristokratin försvagas, och att ingen aristokratisk-borgerlig allians mot arbetarna och bönderna uppstår. (s 566) Det är svårare med de andra två förhållandena, vändningen till kommersiellt jordbruk och en revolutionär vändning. Tilton är mer skeptisk till att adeln eller bönderna kommersialiserade jordbuket än vad Castles är. Tilton hävdar tvärtom att det var den stora emigrationen ill USa 1860-1910 som räddade Sverige i denna aspekt: att så många emigrerade gjorde att det inte fanns någon stor klass av fattiga bönder som kune tilltalas av kommunistisk eller fascistisk propaganda. Den revolutionära vändpunkten hävdar Tilton helt enkelt inte fanns i Sverige, och menar att Moores teori bör omtänkas här (s 567) Han går in på en diskussion om demokratiseringen av Sverige 1866-1921 (s 567f) Han fokuserar på hur högern tvingas anpassa sig. Han diskuterar också 1930-talskrisen och det icke-fascistiska svaret i Sverige.

Hans slutsatssektion är mycket kort och mycket märklig. Den handlar helt om konsekvenser för USA:s poltik av denna studie och han säger normativt att USA inte kan bli så här bra förrän landet har en stor folkrerelse, som i Sverige.

Alestalo och Kuhnle 1987
Sociologerna Matti Alestalo och Stein Kuhnle skrev 1987 artikeln "The Scandinavian Route" till ett specialnummer av en sociologisk tidskrift om "den skandinaviska modellen". Alestalo och Kuhnles artikel inleder numret och tar det långa historiska perspektivet för en sociologisk diskussion som annars fokuserar på 1900-talet och framför allt dess andra hälft. Alestalo och Kuhnle utgår från den historiska sociologen Barrington Moores mycket inflytelserika analys från 1966 av olika vägar från feodalism till "modernitet" (ett besvärligt begrepp som de dock inte är så tydliga med vad det betyder). Moores argument var i grunden historiematerialistiskt (om än inte marxistiskt): klasstrukturen och klasskoalitionerna som artikulerades politiskt avgjorde vilka vägar olika västerländska samhällen tog till moderniteten (jag orkar inte problematisera begreppet nu). Han menade att i Storbritannien så blev borgerligheten den dominanta klassen och genomförde en demokratisk revolution i allians med de lägre klasserna; i Preussen/Tyskland och Japan förblev under 1800-talet och in på 1900-talet den agrara aristokratin den dominanta klassen och genomförde tillsammans med en underordnad bourgeoisie en antidemokratisk regim som kulminerade i den fascistiska katastrofen; och i Ryssland och Kina förblev småbondeklassen den centrala och genomförde kommunistiska revolutioner. Moore fokuserade uttryckligen på stora länder, men Alestalo och Kuhnle menar att också Skandinavien kan analyseras utifrån Moores fokus på klasstruktur.

Deras analytiska berättelse tar dock avstamp i en annan oerhört inflytelserik historisk-sociologisk analys från 1960-70-talen: Immanuel Wallersteins världssystemsteori. De konstaterar att Storbritannien och Nederländerna var ledande ekonomier, och att mötet mellan Atlanten och Österjön skapade gynnsamma förutsättningar för handel. Wallerstein menar att Sverige på 1600-talet var "the OPEC of its day", med nära monopol på kvalitetsjärn, tjära och "den fattige mannens guld", koppar. (jfr s 25) Det svenska imperiet på 1600-talet måste ses i detta ljus menar Wallerstein som lite kryptiskt skriver att "as long as the Dutch remained a hegemonic power, Sweden did well". Menar han att på grund av Nederländerna så presterade Sverige väl, eller bara att det hände samtidigt? Oklart. Tydligare är hans argument att Sverige kunde överprestera militärpolitiskt på 1600-talet då de regionala rivalerna Preussen och Ryssland var ovanligt svaga, och att när de stärkte sig på efter slutet av 1600-talet så blev världspolitiken betydligt svårare för svenskarna. Runt 1800 har Danmark, Norge och Sverige utkristalkliserat sig som perifera ekonomier i världssystemet, nära kopplade till den brittiska ledaren och med ensidiga ekonomier inriktade på råvaroproduktion. Deras sociala struktur var dock annorlunda än den östeuropeiska periferins, där feodalherrarnas övermakt var politiskt tydligare kodiferad med institutioner som gårdsrätten, alltså godsherrens rätt att driva egen domstol och agera domare över sina undersåtar. Danmark hade varit närmast, vilket Wallerstein (1980) liksom Perry Anderson (Passages from Antiquity to Feudalism, 1974) diskuterar, men gick inte lika långt som till exempel Preussen eller Polen.

I Barrington Moores modell finns det fem saker som måste vara på plats för en fredlig övergång till parlamentarisk demokrati (istället för fascism eller kommunism). Ett, en maktbalans mellan krona och aristokrati. Två, antingen den besuttna aristokratin eller bondeklassen måste vända sig till kommersiellt jordbruk. När jordbruket inte blir kommersiellt så kommer en en fattig bondeklass kvarstå, och utgöra en reservoar till kommunistisk revolution, eller förtryckas i ett auktoritärt system. Tre, om aristokratin behåller sin ställning och förblir dominant i förhållande till borgerligheten, så kommer ingen demokrati uppstå. Fyra, en övergång till demokrati behöver ett revolutionärt brott med det förflutna (!) där den besuttna aristokratin och/eller absolutismen försvagas. Detta schema har för Skandinaviens del ifrågasatts av Francis Castles (1978) som pekar på att bara i Danmark föregick storskaligt kommersiellt jordbruk "peasant incorporation", alltså inkluderandet av bönderna i politiken. Alestalo och Kuhnle: "Our argument is, however, that the true key to an understanding of the peaceful Scandinavian way to modern democracy is the relatively strong position of the peasants during the preindustrial period and the challenge of commercial agriculture." (s 8) Detta är viktigt: Alestalo och Kuhnles förklaring till den särskilda "Scandinavian Route" är alltså småböndernas starka position.

Øyvind Østerud (Agrarian Structure and Peasant Politics in Scandinavia, 1978) är deras främsta källa om böndernas position i Skandinavien på 1700-1800-talen. Han talar om en "individualisering av jordbruket" som började i Norge sent 1700-tal och spred sig i hela Skandinavien därefter. I mitten av 1800-talet var så en majoritet av bönderna i Norge självägande, och i Sverige skedde en liknande process framför allt genom brukarnas friköp av kronojord (dvs statens jord). Alestalo och Kuhnle pekar på att denna "individualisering" av jordbruket skedde före revolutioneringen av jordbrukets arbetsmetoder och före marknadifieringen av sektorn. Skiftesrörelserna hade därför mycket olika effekter i Skandinavien jämfört med Storbritannien: de ledde inte till social polarisering med utslagning av småbönder till förmån för storbruken, utan tvärtom. Adeln fanns kvar med en stark position, men blev i allt högre grad urban och sysselsatt i statsapparaten snarare än verksam som godsägare på landsbygden. (s 10)

Småbönderna var en stark grupp och central i Stein Rokkans treklassmodell av Skandinaviens politiska sociologi. Klyftan mellan de självägande bönderna och den urbana aristokratisk-byråkratiska eliten har också betonats av bl a Castles (1978) som en grundförutsättning för socialdemokratins styrka i Skandinavien: de stora olikheterna mellan bönderna och den urbana eliten gjorde att inget enat borgerligt alternativ skapades. (Också Luebbert, Liberalism, Fascism or Social Democracy, 1991, betonar den agrar-urbana splittringen som anledning till bristande liberal styrka i länder som Sverige.) Jag tycker att detta är intressant men inte omedelbart intuitivt applicerbart i en svensk kontext, och att det låter mer som en beskrivning av Norges "embetsmannastat" fram till 1884 utifrån Seips forskning.

Ekonomiskt sett så var alla tre länder exportledda i sin tillväxt, med från början export av spannmål till Storbritannien och därefter omställning till mejeriprodukter när Ryssland och USA börjar konkurrera på spannmålssidan, framställer Alestalo och Kuhnle det som. (Även om man kan ifrågasätta detta antagande: deras referens är framför allt Jörberg 1970, som kritiserats av Schön 1979, se länken.) (s 14-16) Under mellankrigstiden blev Tyskland allt viktigare som exportdestination. Ett annat tveksamt påstående är att städerna i Skandinavien aldrig blev "overcrowded with slums" och att "the exploitation of the industrial labor force never reached the magnitude of the capitalist cities (Pollard 1981)" (s 16). (Jfr också s 20 med referens till Esping-Andersen 1980.) Det är förvisso sant att industrialiseringen i Skandinavien -- Norge och Sverige är paradigmatiska -- var osedvanligt icke-urbana: mycket av industrin byggde på malm och trä och var lokaliserad till var dessa resurser fanns, inte till tidigare existerande städer. Deras berättelse om tillväxten i Skandinavien är konventionell: i Danmark var jordbruket väldigt viktigt, i Norge rederierna, i Sverige tillverkningsindustrin, i Finland träindustrin. Efter 1850 minskar Skandinavien BNP-gapet till de ledande ekonomierna som Storbritannien och är ikapp runt andra världskriget.

1800-talet har av Hobsbawm (1977) beskrivits som en "gigantic machine for uprooting countrymen", och även i Skandinavien var det en period av snabb befolkningstillväxt och proletarisering. I Danmark ökade befolkningen med 159 procent från 1801 till 1900, i Finland med 153 procent, i Norge med 154 procent, och i Sverige med 119 procent, samtidigt som från 1851 till 1940 1.3 miljoner utvandrade från Sverige, 0.8 miljoner från Norge, 0.5 miljoner från Danmark och 0.4 miljoner från Finland. (Jörberg 1970) De talar om en "huge growth of the lower layers of rural society". Under andra halvan av 1800-talet formeras arbetarklassen, på två fronter: ruralproletariatet, och industriarbetarna. Alestalo och Kuhnle hävdar (s 20), men utan att hänvisa till några bevis, att dessa länder utmärktes av en ovanligt hög grad av enhet mellan rurala och urbana arbetare. Det tror jag inte på, utan mitt intryck är snarare att den urbana arbetarklassen fullständigt dominerade arbetarrörelsen och  att jordbruksarbetarna halkade efter. (Jfr Lundh 2012 om Malmöhus län 1881-1930.)

De hävdar att de klassiska förutsättningarna för arbetarrörelser, stora fabriker och arbetarklasskulturer, nästan saknades i Skandinavien (!) och att eftersom arbetarklassens framväxt hände ungefär samtidigt som "the rise of the peasantry" så blev motståndet mot arbetarrörelsen ovanligt svagt. Här vill jag ifrågasätta båda antagandena/påståendena: (1) att motståndet mot arbetarrörelsen var ovanligt svagt, vilket väl kanske är sant jämfört med USA i alla fall, men framför allt (2) om motståndet var ovanligt svagt så kan jag inte se -- och A och K förklarar inte -- varför det skulle ha orsakats av bonderörelsens framväxt. Tvärtom så kan ju bonderörelser vara starkt motsatta arbetarrörelser. Utifrån detta så citerar de i alla fall Castles (1978) om att "the Scandinavian working-class organizations did not develop the alienation and siege-mentality that was a frequent consequence of official repression elsewhere in Europe." (Med Finland som undantag.)

Bönderna är som påpekat ovan centrum i deras förklaring till den skandinaviska exceptionalismen, men artikeln är väldigt essämässig och fokuserar faktiskt inte så mycket på att lägga fram bevis för tesen. De menar i alla fall att "peasants became farmers not only as a result of the agricultural revolution, but also as a result of state intervention for the individualization of agriculture." (s 23) De menar att bönderna haft en stark koppling till staten över huvud taget.

Efter en väldigt kort och godtycklig behandling av bönderna går de till adeln: "the exceptionally tranquil character of these two transformations [arbetare och bönder] almost inevitably raises another question: whatever happened to the landlords and to the power-holding aristocracy?" (s 24) De tar Sverige som exempel och menar att aristokratin hade en stark position i staten under stormaktstiden, och försvagades av dess slut. Adeln blev byråkrater och försvann inte utan "became part of the newly consolidated upper class at the side of the increasingly economically and politically strong group of merchants and industrialists and the new group of professionals and higher civil servants." (25)

Politiska masspartier utvecklades först i Danmark. Bönder organiserade sig i Det forenede Venstre på det tidiga 1870-talet och ett konservativt urbant parti, Høyre, på 1880-talet. Ett socialdemokratiskt parti etablerades 1878 och kom in i parlamentet 1884, 12 år före i Sverige, 19 år före Norge och 23 år före Finland. I Norge skapades de första partierna 1882-84: liberala Venstre med basen i bönder och intellektuella och konservativa Høyre baserat på urbana industrialister och ämbetsmän. Arbetarpartiet bildades där 1887. Sverige dominerades av elitpartier grundade bara i riksdagen: Lantmannapartiet, med bas hos godsägarna, dominerade andra kammaren åren efter representationsreformen 1886. Första massmobiliseringen skedde 1887 i och med tullfrågan och delningen mellan frihandlare och protektionister. En röd tråd i Skandinaviens partisystem sedan det sena 1880-talet är högerns splittring: Lipset och Rokkan (1967) betonar hur små städerna var när rösträtten utvidgades som skäl till de agrara partiernas viktiga roll. Kontrasten till Storbritannien är tydlig: där dominerades politiken av jordägande eliter men i Sverige dominerades politiken av urbana eliter, och bönderna formerade sina egna rörelser delvis i opposition. (s 31)

I slutsatserna formulerar Alestalo och Kuhnle sig så här:
"Our analysis points out that within the European scene there exists a distinct Scandinavian route to modern democracy which was not paved by the bourgeois revolution as in England and France, or by conservative reaction culminating in fascism as in Germany, or by peasant revolution leading to communism as in Russia. The analysis implies that the major precondition for the tranquil Scandinavian devel opment is to be found in the shaping of the relationship between the aristocracy and peasantry during the late preindustrial period. It seems quite plausible that the high dependency of Scandinavia on the larger European power centers was the major reason for the weakening of the power of the landed aristocracy in relation to the peasants. Scandinavian peasantry was not eliminated from the rural scene. Rather, the individualization of agriculture in terms of peasant proprietorship resulted in an agricultural system based almost totally on family farms.

The rise of the class of independent farmers was, in turn, an important precondition for the rise of a political cleavage between the urban upper classes and the rural peasant-farmers. The rise of the working class took place both in urban and rural surroundings and the achievement of total franchise and parlia mentary democracy was a joint victory for radicals both from urban and rural areas." (s 37)
Deras argument är intressant: det var böndernas starka ställning som skapade den skandinaviska exceptionalismen. Men de presenterar inga jämförande belägg för att bönderna var särskilt starka här, och inte heller mätbara kriterier för hur man ska fastslå böndernas styrka som samhällsklass. Det mesta återstår alltså att göra.


Österberg et al 2002
Historikern Eva Österberg har lagt fram idén att Sveriges inhemskt relativt fredliga utveckling kan förklaras av en "förhandlingskultur" som funnits sedan 1500-1600-talen. I fokus här står en hög grad av självägande bönder och att dessa hade representation politiskt och att det fanns arenor för fredlig diskussion om politik. I ett bokkapitel med en rad andra historiker från Lund skriver Österberg år 2002, med referens till två tidigare bokkapitel av henne själv:”Hur skall vi förstå att den blivit så framgångsrik att den i betydande grad hållit tillbaka blodiga konflikter?” Antagligen inte att svenska bönder var mindre pressade än andra – under tidigmoderna statsformeringens tid ställde staten höga krav. Österberg har pekat på att
”svenska bönder i praktiken hade tillgång till en kombination av arenor/institutioner där förhandlingar och kompromisser kunde ske. Viktigt i sammanhanget är att bönderna alltid var representerade i riksdagen och att Sverige hade ovanligt många självägande bönder.”
De menar att den svenska politiska kulturen på 1500-t och 1600-t var mindre våldsam än i t ex Frankrike och Tyskland. Dackefejden, Klubbekriget och Dalaupproret var undantagen. ”Relationen överhet–undersåte var givetvis långt ifrån harmonisk. Men den kanaliserades oftare dels i fredlig interaktion på sockenstämmor, häradsting och riksdag. Dels tog den sig uttryck i folkligt motstånd genom att allmogen uteblev från tinget, maskade med arbetsuppgifter och skatter eller försökte smita från krigstjänst. Det handlade alltså om ’vardagens sträva samförstånd’ och ’vardagens icke-blodiga motstånd’ i huvudsak.” (37f) Och i slutsatserna av kapitlet skriver de:
”Orsakerna till det relativt ringa våldet i det svenska samhället alltsedan 1700-talet är svåra att ange på något enkelt sätt. Befolkningens homogenitet etniskt och religiöst ända fram till de senaste decennierna spelar möjligen en viss roll. Den ’svenska modellen’ – uppfattad i ett långtidsperspektiv som en tradition av kompromiss- och förhandlingsvilja – är en annan faktor som kan ha ett förklaringsvärde. Kvinnornas relativt självständiga ställning, med rötter i ett småskaligt bondesamhälles ömsesidiga beroende mellan könen och märkbar redan tidigt i det nationella lagverket, kan också nämnas. /…/ Men sist och slutligen är det kanske den höga graden av kollektiv organisering i den politiska kulturen, som erbjuder den mest talande förklaringsbakgrunden – alltifrån allmogens organisering på sockenstämmor, häradsting och på riksdagarna till frikyrkorörelser, nykterhetsrörelser och arbetarnas oerhört framgångsrika fackliga organisering under 1900-talet. Alltsedan tidigmodern tid har det svenska samhället haft en stark stat, men samtidigt och som motpol ett välorganiserat folkflertal. Det har funnits flera inarbetade arenor där parterna kunnat mötas och förhandla, flera olika ställen där konflikter kunnat hanteras utan blodspillan.” (s 45)
(se dock Lindkvist och Sjöberg 2003, s 285f för kritik av denna tes.)


Ka och Carroll 2006
Sociologerna Ka Lin och Eero Carroll utgår i denna artikel från att den mesta forskningen om de nordiska sociala modellerna har använt Korpi och Esping-Andersens klasscentrerade modell, och argumenterar att denna behöver förenas med en statscentrerad modell à la Skocpol.

Huvudsaken i deras artikel är dock en slags typologiskt eller idealtypiskt orienterad framställning där klassintresse är den primära drivande kraften. De hävdar att det fanns tre policyval för välfärdsstaten i det sena 1800-talet: en residual modell som i Storbritannien, en yrkesbaserad försäkringsmodell som i Tyskland, och en universalistisk modell som kom att utkristallisera sig i Skandinavien. Den residuala modellen antas drivas av liberaler, den yrkesbaserade modellen av konservativa, och den universalistiska modellen av vänstern. Jag tycker inte att deras approach är övertygande. Den är ohistorisk och de testar egentligen inte de antagna relationerna mellan (1) klass, (2) ideologi och (3) socialpolitiska utfall, utan sysslar snarare med cherry picking ur historien för att lägga historien till rätta i enlighet med deras analysschema. Det är förvisso en approach mycket lik den som Esping-Andersn gjorde i sin klassiker Three Worlds of Welfare Capitalism (1990) och den boken är fortfarande briljant, men jag vill mena att efter Esping-Andersen så måste man kunna gå längre och göra mer avancerade analyser. (För kritisk diskussion av Esping-Andersens typologi och metodologi se detta och detta blogginlägg.) Metoden är användning av sekundärlitteratur och "historiska narrativ" eller "narrativ analys" (Mahoney 1999). Det stora problemet med deras typologiska approach och frånvaron av nya källor är att de riskerar att endast reproducera den tidigare litteraturens kanske inet alltid så välgrundade slutsatser: nytänkande förhindras när varje land bekvämt ska placeras in i facket "residual modell", facket "yrkesbaserad" eller facket "universalistisk". Det blir statiskt och kategorierna ifrågasätts inte och får inte betyda olika saker i olika kontexter, utan används okritiskt och reifieras.

Med referens till Kuhnle (1981) säger de att Skandinaviens tidiga socialpolitik var fattiglagar på liberalers (!) initiativ: Danmark 1803, Norge 1845, Sverige 1847 och Finland 1852. (Vad betyder "liberal" här, kan man fråga sig?) Och redan här introducerar de ett ad hoc-element som de inte har med i den teoretiska modellen (om man kan kalla det för modell): de säger att liberalerna i Skandinavien var mer "gentle" än de i Storbritannien: syftet med fattiglagarna "was to enact reforms viewed as humane and progessive within the terms of the liberal enlightenment movement, rather than force the poor into the market at all costs" (348, jfr 351). Redan luckras alltså kategorin "liberal" upp och förlorar sitt förklaringsvärde: om liberaler inte gör ungefär samma saker i olika länder blir det ju ohållbart att ha liberal-residual, konservativ-yrkesbaserad och vänster-universalistisk som sin förklaringsmodell! Och istället blir det intressanta, om nu liberaler bestämde både i Storbritannien och Skandinavien men utfallen blev olika: varför var liberalerna olika i de olika länderna? Ka och Carroll menar att under 1800-talets andra hälft influeras liberalerna i Skandinavien av sina brittiska kollegor och även av policymisslyckanden (!? vilka? för vilka?) "as poor relief systems increasingly became stamped as failures, liberals discovered new favoured institutional alternatives for social provision: voluntary funds." (348) Och här vill jag återigen invända: när författarna inte har definierat vad ett socialpolitiskt misslyckande är (på 1800-talet), vilka som drabbas, och hur misslyckanden av olika slag är kopplade till reformer, så tycker jag att det här är en helt värdelös mening forskningsmässigt. Artikelformatet framstår inte som rätt för den undersökning som Ka och Carroll vill göra, som nog skulle behöva en bok där man skulle kunna utveckla den teoretiska modellen (kausala mekanismer och krafter osv) och testa den seriöst istället för att bara påstå saker utan belägg. (Helt enkelt mer som Kathleen Thelens grejer.)

Med referens till Flora och Alber (1981) så säger de att tidig socialpolitik formades av statskapacitet: större stat gav mer socialpolitik. Men staterna i Skandinavien var små. Därför blev fattigvården i huvudsak en lokal angelägenhet (jfr Nørgaard 2000). De säger att liberalismen var relativt svag i Skandinavien pga den underutvecklade borgerligheten (jämför endast med Storbritannien??) och upprepar, fortfarnade utan förklaring eller belägg, att liberalerna var mjukare i Skandinavien. Sen kommer de till att bönder spelade en viktig roll för liberalismen. De menar att bönderna hoppades på statsstöd men var rädda för beskattning som skulle gå till bidrag till urbana valkretsar, och att skandinaviska liberaler därför alltmer tog ställning för frivilliga kassor med statliga subsidier. Hoppet om statsstöd tror jag inte på som kausal mekanism, med tanke på vilken stor skillnad det var klassmässigt mellan självägande bönder och de proletärer som var mest sannolika att tjäna på socialreformer. Att bönderna -- som var de som fick betala för socialpolitiken -- var starkt motsatta utbyggnad av fattigvården betonar t ex Hornemann Møller (1992, s 16f) för det danska 1830-talet. (Pryser 1993 s 262 hävdar å andra sidan att de

De säger att där bönderna var liberaler, "as in Denmark" så utvecklade staten offentligt understödda frivilligkassor och där liberala rörelser och bonderöörelser var separata, "as in Sweden", så utvecklades socialpolitiken på två linjer: stöd till frivilligkassor men också "broader acts of compulsory insurance". "When liberal forces were fragmented or weak, as in Norway and Finland respectively, liberal social welfare initiatives were weaker accordingly." (351) Detta förklarar ingenting, utan är -- som Fulbrook och Skocpol (1984, s 187) elakt sagt om Perry Andersons från feodalism till absolutism-bok -- "historisk ombeskrivning". För de gör ju ingen riktig jämförande kausalanalys, ingen process tracing eller så. De återkommer också till ad hoc-uppluckringen av teorin genom att (med referens till Kuhnle 1996) säga att liberalerna i Skandinavien var ovanligt humana och inspirerade av upplysningen. (351f)

På grund av den svaga staten (! verkligen?) och de illiberala liberalerna skaffade skandinaverna inte liberala socialpolitiska modeller (s 352). Varför blev det då inte en konservativ modell? På 1870-80-talen intresserade sig skandinaviska regeringar för Bismarcks konservativa socialreformer; den svenske kungen Oscar II tillsatte 1884 en utredning i frågan (Kuhnle 1981). Reformer i denna anda var Norges olycksförsäkringslag 1894 som försäkrade industriarbetare genom arbetsgivaravgifter, Danmarks obligatoriska sjukförsäkring 1909 och Sveriges obligatoriska olycksförsäkring 1916. Pensionsreformer i det tidiga 1900-talet var mindre tyskinfluerade. "The principle of compulsion became accepted by all social classes only in the early twentieth century when industrialization accelerated and labour's power grew." (353) Statsbyråkraterna bidrog eligt Ka och Carroll entusiastiskt till det tyskinspirerade "försäkringsskiftet" i socialpolitiken. Heclo (1974) gjorde inflytelserikt argumentet att byråkrater bidrog mer till den tidiga pensionspolitiken i Skandinavien än vad politiska partier eller intressegrupper gjorde. (354) Men 1885 och 1889 misslyckades de i Danmark respektive Sverige med att genomföra pensionsreformer efter tysk modell. Utifrån detta hävdar Ka och Carroll att "these failures indicate that conservative forces were politically fairly weak in Scandinavia", men med tanke på att de inte har visat att svenska konservativa ville ha en tysk modell så är det inte en hållbar slutsats. I diskussionen av liberalerna har de ju medgett att skandinaver av en viss politisk färg kunde skilja sig från liknande politiska färger i andra länder, så vad är det som säger att detta inte också var fallet i Tyskland? Dessutom så har Thomas Paster (2012) senare visat att tyska arbetsgivare och andra konservativas intresse helt enkelt var drivet av rädsla för arbetarrevolution: med tanke på att detta hot var mindre i Skandinavien i det sena 1800-talet än i Tyskland så är det inte konstigt att "konservativa" inte genomförde tyska reformer i Skandinavien. Ka och Carrolls statiska typologi-lull-lull behövs alltså inte här heller. Jag skulle nog säga att man bör vända på kausaliteten vad gäller konservatism och socialpolitik här: det var inte så att "konservativa" i allmänhet ville ha den yrkesbaserade socialpolitiken i det sena 1800-talet, utan den tvingades fram av andra faktorer och fick sedan konservativa, statusupprätthållande konsekvenser. Forskare inom historisk institutionalism -- inte minst Kathleen Thelen -- har noggrant påvisat hur institutioner får konsekvenser som inte var förutsedda och att institutionerna också kan omvandlas så att de, fastän samma till formen, tjänar olika syften över tid. Ka och Carrolls approach är här återigen alltför ohistorisk och statisk.

De analyserar de konservativas styrkor i Skandinavien. Castles (1978, s 134-5) anför två orsaker till högerns svaghet här. Ett, självägande bönder hade "strong political motives to engage in democratic politics" -- oklart varför. Två, den sena industrialsieringen minskade böndernas konservativa tendenser -- återigen, oklart varför. Högern bestod, säger Nørgaard (2000) av två större fraktioner: statsbyråkratin och aristokratin. Ka och Carroll vill tillägga den urbana borgerligheten. Detta framstår för mig som tveksam historieskrivning: "In Scandinavian societies, the upper classes had relatively limited political and economic advantages, and the nobles' power was curbed by the central powers of the king and (from below) by that of the 'free farmers' (Kettunen 1999)." (s 355) Faktum är att ny forskning av mig och mina kollegor Anna Missiaia, Mats Olsson och Patrick Svensson visar att förmögenhetsojämlikheten i Sverige år 1800, 1850 och 1900 var nästan lika hög som i Storbritannien som brukar anses som det mest ojämlika av alla västeuropeiska länder under perioden. Kettunen (1999) som de refererar anger inte heller några skäl till varför vi ska tro att adeln och överklassen var svag i Norden, utan är en lång bokrecension som fokuserar på bilderna av det demokratiska och jämlika Skandinavien! Alltså att vi skandinaver i Geijer med fleras efterföljd gillar att se oss själva på det sättet -- vilket ju inte behöver betyda att det var så. "These circumstances equalized social stratification in Scandinavia by international comparison well before the emergence of the welfare state. In further correspondence to Moore's (1966) argument that a large landholding Junker upper class upheld German authoritarianism, analysts such as Rueschemeyer et al. (1992) have pointed to the absence of a similarly powerful agrarian landlord class in Scandinavia as a factor enabling more egalitarianism and democracy there." (s 355) Som sagt, i vår nya forskning om förmögenheter och deras fördelning i Sverige 1750 till 1900 så visar vi något annat: även att adeln var stenrik och ännu 1850 hade den typiska adelspersonen dubbelt så stor förmögenhet som den genomsnittliga urbana kapitalisten/handelsidkaren. Ka och Carroll fortsätter: "The context of relative 'initial' equality  made it much more diffucult for state elites to develop insurance programmes specifically foundedd on occupational group interest, not least given the lack of strong guilds or guild-based social protection in Scandinavia. Instad, the political strength conservatives did have was based not so much on a hierarchy of status segregation, as on their association with the institutions of the state." (s 355) Den påstådda jämlikheten tror jag inte på, men att gillen inte var lika viktiga som i Tyskland kan säkert stämma, och även deras nästa poäng som är att de konservativa led av att inte ha böndernas fulla stöd.

De går över till att hävda att Danmark och Sverige hade auktoritära traditioner av att lyda staten. Staten var starkare där och därför kom statlig socialpolitik tidigare där, säger de (357).

Därifrån går de vidare till den universella typologin. De konstaterar att Skandinavien laggade efter i socialpolitik på 1800-talet, men att på 1940-50-talen gick man över till att bli ledande, närmare bestämt i universalistisk socialpolitik. Då genomfördes universalistiska reformer för barnbidrag och pensioner. Deras berättelse om detta är konventionell: socialdemokratisk styrka, 30-talets krispolitik, "folkhemmet". Liksom Esping-Andersen (1985) redan på 80-talet så säger de också att böndernas stöd var viktigt.

Deras slutsatser säger inget intressant.


Bergh och Bjørnskov 2011


Fotnot
*Engberg (2011) sammanfattar socialpolitiken i danskt 1800-tal: Två perioder. (1) 1800-1860, ordningen huvudsakligen densamma som den varit sedan 1500-talet. De enskilda socknarna hade huvudansvaret för sina fattiga. Ansamlingen i fattighus en praktisk ordning, inte tänkt som en bestraffning av de fattiga. (2) efter 1860 ett nytt system, fattiga från flera socknar samlas i större institutioner, fattiggårde. Förde vidare tradition från Tugt- Rasp- og Forbedringshuset i KBH. De intagna deltar i varuproduktion. Det ska vara så jävligt att de fattiga vill hålla sig borta. Engberg menar att det första systemet är det gamla bondesystemet, det andra följer en liberal-kaptalistisk logik. (s 238)

Referenser
Alestalo, Matti och Stein Kuhnle (1987) "The Scandianvian Route: Economic, Social, and Political Developments in Denmark, Finland, Norway and Sweden", International Journal of Sociology 16: 3-38.
Bergh, Andreas och  Christian Bjørnskov (2011) "Historical trust levels predict the current size of the welfare state", Kyklos.
Castles, Francis (1973)
Castles, Francis (1978)
Engberg, Jens (2011) Vårt daglige brød (Politikens forlag).
Fulbrook, Mary och Theda Skocpol (1984) "Destined pathways: the historical sociology of Perry Anderson", i Skocpol (red.) Vision and Method in Historical Sociology (Cambridge University Press).
Hornemann Møller, Iver (1992) Den danske valfaerdsstats tillblivelse (Samfundslitteratur).
Ka Lin och Eero Carroll (2006) "State institutions, political power and social policy choices: Reconstructing the origins of Nordic models of social policy", European Journal of Political Research.
Lane Martikainen Svensson Vogt och Valen (1993) "Scandinavian exceptionalism reconsidered", Journal of Theoretical Politics
Lindkvist, Thomas och Maria Sjöberg (2003) Det svenska samhället 800--1720: Klerkernas och adelns tid  (Studentlitteratur).
Paster, Thomas (2012) The role of business in the development of the welfare state and labour markets in Germany (Routledge).
Pryser, Tore (1993) Norsk historie 1800-1870 (Det norske samlaget).
Tilton, Tim (1974) "The social origins of liberal democracy: the case of Sweden", American Political Science Review.
Österberg, Eva, Irene Andersson, Lars Hultman, Kenneth Johansson och Roger Johansson (2002) ”Fredliga Moder Svea – socio-politiskt våld och den svenska modellen”, i Eva Österberg (red) Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia (Historiska Media), s 11–46

söndag 6 december 2015

Nordisk industrialisering 1850-1914: exportmodellen vs hemmamarknadsmodellen

I ett europeiskt perspektiv står de nordiska länderna ut som lyckade industrialiseringsprocesser under perioden 1850 till 1914. Traditionellt har denna lyckade process setts som exportledd: de nordiska länderna gick framåt ekonomiskt genom exporter inte minst till Storbritannien, Europas ledande ekonomi. (Företrädarna som anges är Jörberg 1973 och Hodne 1981, 1994.) I början av 1980-talet blev det vanligare att hävda att industrialiseringen var en hemmamarknadsprocess, något som jag har diskuterat här i mitt inlägg om Lennart Schöns studier från början av det decenniet. Ett annat perspektiv kom på 1990-talet med studier av Jeffrey Williamson med flera som fokuserade på "open economy forces": migration och internationell handel; jag har bloggat om detta här. Jonas Ljungberg och Lennart Schön menar i ett paper i Scandinavian Economic History Review från 2013 att både det ursprunglig exportargumentet och open forces-argumentet ignorerar frågan om "social capabilities" till tillväxt. För att balansera, och motivera sin egen studie, så säger de också att interna krafter-argumentets företrädare missat den bredare kontexten.

Exportperspektivet fokuserar på pull från de ledande ekonomierna som Strorbritannien med ökad efterfrågan därifrån. Sverige svarar allra bäst med en bred uppsättning exporter. Danmark exporterar framför allt livsmedel, först spannmål och sedan mejeriprodukter. Norge exporterade i någon mån livsmedel, framför allt fisk, och även brädor och sjötransporttjänster. Den norska exportexpansionen (såsom mätt med export/BNP-ration) ökade tidigare än de andra nordiska ländernas, redan före 1850 och förblev därefter på en hög nivå till 1914. Finland svarade senast men exporterade en del timmer och pappersmassa i slutet av 1800-talet. Ljungberg och Schön ställer en rad kritiska frågor till denna story:
"why was the initial response to the export demand that mainly showed itself in the form of rising relative prices so rapid and widely spread in the mid-nineteenth century? Why did no dual economy develop between a profitable and productive export sector and a stagnant traditional sector? Why did the whole (or most of the) Nordic economy transform into a developed industrial economy within some 40 50 years (i.e., within one generation) at a moment when profitability fell within the primary export sectors? The profit squeeze from the late 1870s originated not only in the exhaustion of the labour reserve but also in more fierce foreign competition and slower growth of demand." (s 103)
De menar att det var "social capability" till catch up-tillväxt (a la Abramovitz 1986) som förklarar varför de nordiska länderna uppnådde denna snabba omvandling. På den institutionella sidan pekar de på marknadsintegration i Västeuropa. På den sociala sidan lyfter de fram en bondeklassdominerad jämlikhet:
"The largely agrarian Nordic countries are also said to have been fairly egalitarian -- dominated by a peasantry that during the eighteenth and nineteenth centuries emancipated from any bonds to landlords. From the mid-eighteenth century onwards, an agricultural transformation was carried through in large parts of agrarian Scandinavia with enclosures, intensified production and commercialisation. In this process of modernisation, peasants made investments in human capital (in literacy) that enhanced their inclination to engage in market activities and to performlong-term investments guided by information of relative prices rather than by local needs.
Hence, the agricultural transformation in the Nordic countries was the ‘original accumulation’ upside-down. Instead of a landless proletariat, large-scale capitalist agriculture and enriched landlords, it bred a propertied and politically self-confident class of peasant-farmers. Population growth also magnified the number of landless but the landlords, typical for the English enclosures, were retreating in the Nordic agricultural transformation." (s 103f)
Flexibel resursallokering och respons på prisförändringar gynnades också av (a) det var på varor som man visste hur man gjorde, såsom järn och spannmål, och (b) pga långa kustlinjer var transportkostnaderna låga. De menar också att staterna svarade snabbt med att investera i infrastruktur, både fysisk och social: järnvägar, telegraflinjer, utbildning. Här vill jag invända: t ex Spanien och Brasilien byggde också en massa järnväg på 1850-60-talen men fick ändå inte lika bra tillväxt. Varför? Och: om utbildningen var viktig, så är väl det viktiga att förklara varför vissa länder (t ex Sverige) men inte andra (t ex Brasilien) byggde ut utbildningen? De hävdar i alla fall: "The mentioned qualities, literacy and human capital, equality and entrepreneurial peasant-farmers, as well as government activity, do not square very well with the ‘Export Model’ even if it may not be enough for a refutation." Och går vidare med "the domestic market model"/hemmamarknadsmodellen, utvecklad av Schön, Sejersted och andra. Så här beskriver de denna modell:
"What is important with this model, if at all one should refer to having one model, is not that it denies the contribution of exports and open economy forces. It is rather about a shift in the chain of causality. The bottom line is that a high level of social capability was a necessary prerequisite in the historical process of modernisation in the Nordic countries and that this implies a more gradual process than in the take-off like Export Model.
In these explanations, similar dynamics is basically proposed to be at work in the Nordic countries as earlier in Britain. Commercialisation and growth were propelled by the interplay between population growth, agricultural transformation and early industrialisation directed mainly to the domestic market. Ideas and technology to these home-market industries were certainly transmitted from abroad, increasingly from Britain in the nineteenth century, but fundamental dynamics came largely from the domestic agrarian economy with the concurrent development of rising population and rising surplus.
In all Nordic countries the textile industry, e.g., grew vigorously from the 1830s and 1840s directed mainly to increasing domestic consumption. It is often overlooked that in Sweden by 1850 or 1860 the textile industry as well as the food industries were both substantially larger in terms of value added than the whole of the export-orientated mining and metal industries or the sawmill industries. It is also clear that the textile industries and part of the food industries were pioneers in productivity-raising technological change, implanting the new factory system in Scandinavia. /.../
Moreover, capital imports are a further indication of the growth of domestic demand. Research in recent decades for Sweden emphasises that capital imports allowed for both investments and consumption and that consumption grew at pace with GDP. With rising wages, incitements to flexibility and mobility were strengthened throughout the economy that became particularly important in the late nineteenth century. The essence of the controversy between a Domestic Market Model and the Export Model is thus to what extent the successful integration of open-economy forces was dependent upon the existence of domestic markets." (104f)
Detta är ju väldigt intressant. De betonar en radda faktorer som viktiga för Nordens positiva ekonomiska utveckling 1850-1914 och till slut blir det kanske svårt att säga emot.

Den mer resultatinriktade delen börjar med att konstatera att Danmarks välstånd före industrialiseringen, runt 1820, faktiskt var högre än Tysklands eller Frankrike (mätt som BNP/capita) och att det alltså fanns en betydlesefull variation inom de nordiska länderna. 1820-1865 växte de fyra ländernas BNP i huvudsak positivt korrelerat med BNP från början: alltså, Danmark som 1820 var rikast hade också snabbast tillväxt 1820-65, och Finland som var fattigast hade lägst tillväxt. Men Norge var undantaget: tredje rikast, men högst tillväxt. Detta tolkar L och S som att det var närheten till Storbritannien som var viktigast: Norge som var närmst hade högst tillväxt och Finland som var längst bort hade lägst. (s 107) 1865-1910 bröts mönstret: de nordiska ländernas BNP/c växte snabbare än de industriella ledarnas, och inom den nordiska gruppen var initial BNP negativt korrelerad med följande tillväxt. De går vidare med att diskutera urbaniseringsgrad 1860-1910 och sektorssammansättningen av BNP jordbruk-industri-tjänster. (s 108f) De konstaterar att Danmarks jordbruk var väldigt framstående och att t ex Gerschenkrons (1952) klassificering av Danmark i mitten av 1800-talet som "extremely backward" är helt missvisande; Danmark hade också störst industrisektor av de fyra nordiska länderna.

Bevisföringen i Ljungberg och Schöns artikel är tämligen träig och handlar i hög grad om att återge data som de och andra tidigare har producerat om BNP/capita, sektorsstruktur och sektorsvis produktivitet. De menar att "strukturell förändring" i ekonomin kan ses som det sammantagna resultatet av produktivitetstillväxt och sektorsförändringar. (s 111) De använder en shift-share-analys för att utreda detta empiriskt. (De refererar Broadberrys analys av hur Tyskland kom ikapp Storbritannien vad gäller produktivitet inte genom ren produktivitetstillväxt inom industrin, utan genom strukturell förändring med övergång från jordbruk till industri.)

Därefter kommer de till något som kanske har mer direkt bäring på debatten mellan exportmodellen och hemmamarknadsmodellen. Exportmodellen, säger de, menar att exporter växer snabbare än BNP.


Figur 1 visar exportkvoten: landets exporter relaterat till BNP, 1820 till 1910. Den förväntade positiva trenden ses. Men de menar ändå att dessa data talar emot exportmodellen. Norge hade högst exportkvot men sämst ekonomisk utveckling: hög exportkvot men svag (produktivitets)utveckling i jordbruk och industri tyder på en dual ekonomi där. (s 115) Vidare så ökar exportkvoten i alla länder på 1860-talet, men i Sverige och Finland som hade snabbast BNP-tillväxt stagnerar exportkvoten från och med 1870-talet. Danmark, Sverige och Finland hade alla hög BNP-tillväxt på 1890- och 1900-talen (runt 3 procent om året), men exportkvoten föll i Sverige och stagnerade i Finland då. Vidare så pekar de på att importerna tidvis växte snabbare än exporterna: exportmodellen har ignorerat importens roll och Ljungberg och Schön menar att denna i själva verket visar att konsumtion var en viktig del av den industriella omvandlingen. (s 116) De visar att handelsbalansen försvagades i Norden på 1850-60-70-talen. (s 117) Danmark som utvecklades först hade störst kapitalimport före 1880-talet och förbättrade därefter sin handelsbalans. Norge importerade däremot massa kapital på 1890-talet vilket var en viktig del av utvecklingen av den elektrokemiska industrin där, som bröt landets industriella stagnation (s 117). Sverige importerade konsekvent kapital från 1850 till 1910. "Capital imports highlight the complementarity between domestic markets and the international economy during the industrialisation of the Nordic countries. The home market with its bulk in consumption was quick to integrate the impetus from export spurts in the second half of the nineteenth century. This was so since these spurts were stimulus into economies with market institutions that had developed already in previous decades, enabling them to diffuse the influences efficiently. Thus, widespread increases in wages and consumption became ingredients in profound domestic change." (s 118)

I slutsatserna betonar författarna att Nordens starka ekonomiska omvandling 1850-1910 inte endast kan förstås med referenser till den brittiska utmaningen och "open economy forces". Man måste också förstå den interna omvandlingen och den sociala kapacitet för tillväxt som fanns i dessa länder.

Referens
Ljungberg, Jonas och Lennart Schön (2013) "Domestic markets and international integration: paths to industrialisation in the Nordic countries", Scandinavian Economic History Review, 61:2, 101-121,

torsdag 3 december 2015

Ökade arbetarlönerna kraftigt i Östasien runt 1920? Kanske inte

Mycket av vad jag har forskat om på sistone har pekat på åren runt 1920 som helt avgörande för maktrelationer och inkomstfördelning i europeiska länder: när åtta timmars arbetsdag genomförs utan motsvarande daglönesänkning och allmän rösträtt införs i en rad länder runt 1920, stärks arbetarklassens position på ett sant historiskt sätt. Som Dowie konstaterade redan 1975: vi behöver tala om 1919-20.

Jeffrey Williamson har nyligen hävdat revisionistiskt att Latinamerikanska länder inte var exceptionellt ojämlika ekonomier på 1700-1800-talen, utan att de skilde ut sig från övriga världen på detta sätt först runt 1920, när de inte var med om den "great egalitarian leveling" som andra ekonomier, framför allt kanske i Europa, såg. Ett papper av Bassino och van der Eng från 2006 som jag hittade nu ger möjligheten att se om några östasiatiska städer -- Bangkok, Saigon, Tokyo, Hanoi, Penang, Singapore -- såg stora arbetarlöneökningar under dessa år. De två diagrammen nedan visar s k welfare ratios -- alltså hur många familje-konsumtionskorgar för en okej levnadsstandard som en arbetarlön kunde finansiera. Det är alltså Robert Allens metodologi som används.



Nja, jag ser inte riktigt det hopp uppåt i welfare ratio ungefär 1916-1925 som jag förväntade mig. I en rad städer ser vi förvisso botten-noteringar i mitten av kriget, liksom i Sverige med svältåret 1917, och i flera städer ser vi ökningar runt 1920, men inte så tydligt som jag hade förväntat mig.


Referens
Jean-Pascal Bassino och Pierre van der Eng (2006) "The First East Asian Economic Miracle: Wages and welfare of urban workers in East Asia and Europe, 1880-1938", papper presenterat på XIV International Economic History Congress, Helsinki, Finland, 21-25 August 2006.

Tillväxt i Spanien 1850-2000

Ekonomisk-historikerna Leandro Prados de la Escosura (Madrid) och Joan Roses (LSE) har gjort en stor undersökning i historiska nationalräkenskaper för Spanien i sin artikel "The sources of long-run growth in Spain 1850-2000". Jag är intresserad av deras data eftersom jag är intresserad av kapitalandelen av nationalinkomsten. Vad har de då gjort som kan användas för såna syften?

Jag kan börja med att säga att det förstås inte är vad de är intresserade av. Vad de är intresserade av är tillväxtdekomposition i Dale Jorgensons anda, det vill säga att dekomponera BNP-tillväxten på lång sikt och förklara om det är mer intensiv användning av produktionsfaktorerna kapital och/eller arbete eller ökad totalfaktorproduktivitet som står för större delen av tillväxten under olika perioder. De menar att BNP/capita ökat med 1.9 procent per år 1850-2000 och att TFP ökade särskilt snabbt under järnvägsperioden från 1850-talet till 1880-talet, under elektrifieringen under 1920- och 1950-talen, och när man tog till sig modern teknologi från teknologiska ledare under "de gyllene åren" 1950-1975.

För att förstå kapitalets bidrag till tillväxten måste de beräkna kapitalstockens storlek. Stocken är inte direkt observerbar och därför mäter de den genom flödena, alltså investeringarna (s 1067). De använder "perpetual inventory method (PIM) där kapitalstocken är lika med den viktade summan av investeringarna det nuvarande år och tidigare år, där varje tidigare generation kapital viktas med deprecieringstakten. Byggnader antas ha en livslängd på 70 år medan för andra tillgångstyper antas livslängden bli kortare över tid, eftersom den teknologiska förändringen blivit snabbare så att gammal teknologi snabbare blir obsolet nu. För tidsperioden 1850-1919 ges byggnader ej för boende en livslängd på 56 år, transportutrustning 37 år och maskiner 30 år. För tidsperioden 1920-1959 är tidsperioderna 55, 28 och 20 år, och för tidsperioden 1960-2000 är de 40, 15 och 15 år. "These assumed lives are in line with those used in major historical works (Feinstein, "Sources and Methods", for the United Kingdom; and Jorgenson, "Capital", for the United States) and tend to be on the conservative (high) side when compared with available studies for late-twentieth-century Spain." (s 1068n)

Steg två för att mäta kapitalets input är att mäta avkastningen på kapitalet. Här gör de en del antaganden som kan diskuteras. De säger att i "competetive equilibrium" så motsvarar kostnaden för att producera en enhet kapital priset och förväntad rent över tid. Hur skatta "rental price of capital"? De säger att den beror på p_i investment price of the capital good i, r som är nominella avkastningen, och avskrivningstakten. p_i kommer från investeringsdata ovan och avskrivningstakten har de redan skattat i sin studie av kapitalstocken, säger de i en fotnot. Men r då? De säger att det finns två metoder för att skatta r. "The first uses the long-run interest rate as equivlaent to the return of capital under perfect competition." Den andra är att räkna ut den från kapitalandelen i nationalinkomsten (alltså alfa) och kapitalstocken. "The difference between the two estimations represents monopolistic competition rents." (s 1068, n21).

För att räkna ut summan kapitalkompensation multiplicerar de avkastningen på kapital och kapitalstockens värde. Summan kapitalinkomster skulle för mig fungera för att räkna ut kapitalandelen: kapitalinkomster/nationalinkomsten. Men som sagt har de kanske -- det är otydligt vilken metod de använder för att räkna ut avkastningen r -- redan använt kapitalandelen som en parameter? De menar att de kan räkna ut kapitalandelen ur ekvation 9, som är:
C_t = (1 - δ_t) C_t-1 + I_t
Där C är kapitalstocken, t är år t, δ är avskrivningstakten och I är investeringstakten. Jag begriper dock inte hur man kan räkna ut kapitalandelen av inkomsterna av detta.

I alla fall. Med PIM-metoden kan de räkna ut kapitalstocken om de har en bit information till: kapitalstockens storlek vid periodens början, i detta fall 1850. De har inga data för detta utan skattar kapitalstocken det året utifrån tillväxten på 1850-talet med justering för att tillväxten på 1850-talet antagligen var större än tidigare, med tanke på järnvägsutbyggnaden då. (s 1069)

En sida senare kommer de tillbaka till hur de egentligen har skattat r! Smygigt... I brödtexten säger de: "the long-run interest rate was used to approximate the rate of return on capital under perfect competition". (s 1070). Och i en fotnot förklarar de:
"As a proxy for the long-term interest rate, we used the internal rate of return for private assets for the period since 1954 that comes from the MOISSES and BDMORES databases (Dabán et al., “Base de datos”), while the corporate rates of return were employed for 1880– 1954 (Tafunell, “Rentabilidad financiera”), and the net rate of return on public debt for 1850– 1880 (Tafunell, “Empresa y bolsa”)." (s 1070n)
Hm, för perioden från och med 1880 låter detta rätt bra för mina syften, att kolla på kapitalinkomsterna som r gånger kapitalstocken. Den långa statsobligationsräntan är ju ingen vidare proxy för kapitalavkastningen, men corporate rates of return 1880-1954 och motsvarande fast bredare från och med 1954 låter bra: de borde variera på rimliga sätt och faktiskt spegla profitabiliteten i näringslivet.

Intressant nog skattar de också jordvärden som en separat typ av kapital (s 1072f). Därefter skattar de labor input: arbetade timmar differentierade på kön, utbildning, sektor osv (1073-1079).

Därefter går de intressant nog vidare med faktorandelar, alltså löne- och kapitalandelar. Så här förklarar de detta:
"In addition to the real factor inputs described above, we need to know the elasticity of output with respect to each input (θi) in order to compute the sources of growth. Under the restrictive assumption of perfect competition and constant returns to scale, these elasticities can be proxied by the share of each factor’s returns in national income. Such an assumption might be objectionable as restrictions on competition and monopolistic practices are common in Spanish history.48 If monopolists earned rents, our “naive” results (obtained under the assumption of perfect competition) would bias total factor productivity growth. Yet, even if this were the case, our results (as we shall see) would not be significantly altered." (1079f)
De förklarar sin metod så här:
"Up to 1954 labor returns were directly estimated. From 1954 onwards we derived factor shares from the official national accounts that we previously spliced together. To measure labor income correctly, it is crucial to establish what proportion of the income of proprietors, unpaid family workers, self-employed, and retired workers represent returns to labor.51 We have assumed that entrepreneurs and self-employed workers have a labor income equal to the average compensation of employees in their corresponding industry. Dividing total labor (including self-employed) compensation by GDP, we obtained the share of labor. The lack of information on land rents forced us to derive the land share as the residual after deducting labor outlays from agricultural gross value added. This method implies no returns to capital from agriculture and, hence, tends to overstate the share of land in GDP.53 The share of capital was then obtained as a residual after deducting labor and land returns from GDP at factor costs." (1080)
Och så här kommenterar de resultaten:

"On average, for the one-and-a-half centuries considered, our factor shares are 0.08 for land, 0.24 for capital—that is, 0.32 for property—and 0.68 for labor, that roughly match the 1/3 and 2/3 weights conventionally employed in growth literature. Average shares vary, with labor fluctuating around two-thirds, except in the phase of accelerating growth, 1959–1974, and during the critical years of the “transition to democracy,” 1975–1986. Interestingly, the peak of labor share corresponds to years in which skilled workers represented a larger proportion of the labor force and income inequality was lower." (1080)
De konstaterar att den funktionella inkomstfördelningens instabilitet här talar emot det vanliga antagandet om stabilitet över tid. Och anför några förklaringar. Om kapitalandelens ökning från 1850 till 1914 anför de ökade investeringar och kapitalvänlig teknisk förändring (?). Ökande ojämlikhet från 1890-talet till 1919 sammanfaller också med protektionism som gynnade jordägarna. (De refererar till Sanchez-Alonso 2000. Jfr Sverige: Bohlin 2009, Lehmann och Volckart 2010.) Under mellankrigstiden ökade löneandelen då institutionella reformer gynnade arbetarna: särskilt åttatimmars arbetsdag och "increasing voice of trade unions, contributed to a rise in wages relative to property incomes". (1081) Inte helt olikt debatten om Tyskland och Storbritannien förstås! Också ökat humankapital ökade löneandelen, säger de. I början av Francoregimen faller löneandelen när regimen för en politik som gynnar kapitalägare. Från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet ökar lönandelen igen, pga ökat humankapital. Sedan 70-talet ökar kapitalandelen igen (ingen förklaring anges).

Referenser
Leandro Prados de la Escosura (Madrid) och Joan Roses (LSE) (2010) "The sources of long-run growth in Spain 1850-2000", The Journal of Economic History.