Italiens väg till fascismen: en italiensk Sonderweg?

 

italienska lantarbetare, braccianti: foto (i public domain) från den italienska wikipediasidan "bracciante"

 

"nothing in the history of Italy prior to the First World War can be evinced to demonstrate that Fascism was inevitable."
Paul Corner, 2002

Varför gick den italienska liberala demokratin 1924 under, för att ersättas av en fascistisk, våldshyllande, auktoritär regim ledd av Benito Mussolini? Paul Corner, professor emeritus i Siena och en av de stora historikerna om Italiens tidiga 1900-tal, publicerade år 2002 en essä i Contemporary European History som erbjuder en insatt och välskriven diskussion av denna, en av den europeiska 1900-talshistoriens stora frågor.

Corner inleder sin essä med bredast möjliga inramning, om skillnaden mellan kortsiktiga och långsiktiga förklaringar, med de långsiktiga associerade med en determinism och en slags Sonderweg, parallell till de tyska nazismförklaringarna som anspelar på tysk kultur, en föregiven irrationalism, bristen på brittiskt common sense, bristen på en borgerlig revolution och en alltför stark preussisk lantadel, osv. Han drar dock aldrig den italienska diskussionen så långt tillbaka som en del tyska Sonderweg-teoretiker gjort, utan hans diskussion börjar i princip med Italiens enande 1861. Han förklarar att marxister brukade förklara fascismen med Sonderweg-aktiga förklaringar som "feodala rester" i jordbruket (Sereni) eller landets "passiva revolution" och svaga borgerlighet vid tiden för dess enande (Gramsci), men säger också att den typen av förklaringar på sistone tappat i popularitet, framför allt till förklaringar som fokuserar på de mer omedelbara skeendena före 1924, framför allt det första världskriget och de röda åren 1919-20. Corner talar för en förklaring till fascismen som arbetar på den medellånga sikten: "Here it is argued that Fascism is best understood from a medium-term viewpoint, one which looks back at the fifteen years before the First World War as well as at the impact of  war and the biennio rosso of 1919-20." (s. 275-6)

Corner hävdar att den kamp mellan vänster och höger som ledde till fascismens uppgång skedde i jordbruket, inte i industrin. Så här förklarar han varför det inte är klasskampen i industrin som förklarar utfallet fascism:

"... This is not to underestimate the importance of the working-class movement in giving rise to great anxieties among the bosses and the bourgeoisie; if there was fear of revolution, a grand peur, to which many reacted in a hostile fashion, it was undoubtedly due in part to the organisation and the projects of the northern working class in 1919 and 1920. But it is also necessary to recognise that the occupation of the factories and the movement for factory councils were not defeated by Fascism. At the moment of the decisive battle in Turin and other northern cities -- September and October of 1920 --Fascism had still to assert itself as a significant political force. This much is suggested by the fact that Benito Mussolini even attempted some kind of mediation on behalf of the workers, precisely with the intention of attempting to gain a foothold in the conflict, which saw him without any influence at all. The northern working class was defeated by what can be termed `normal' methods of class struggle, methods which showed the impossibility of creating an island of workers' control in a world of capitalist relations, and certainly not by the Fascist squads." (s. 276)

De stora striderna inom industrin, i Turin och andra städer i norra Italien, avgjordes redan september-oktober 1920, och då var fascismen fortfarande inte någon kraftfull politisk rörelse, säger alltså Corner. Istället så var det den agrara fascismens extrema uppgång i Podalen i slutet av 1920 som satte Mussolini på vägen till makten. Godsägarna använde fascistiska trupper (squadri) för att misshandla och avskräcka arbetarna från strejker, facklig organisering och andra protester, och så här förklarar Corner hur Mussolini och de agrar-fascistiska kamptrupperna stärkte varann ömsesidigt:

"While everyone acknowledges that Ferrara and Bologna launched Mussolini on the road to power, it is also suggested that crude class violence could never have supported a national political movement and would inevitably have lost its impetus in the course of 1921. Agrarian Fascism is seen essentially as a vehicle, without significant content. This is undoubtedly true, at least in part; if agrarian Fascism had not found its very able political representative in Mussolini, it would probably have exhausted itself in the course of 1921. Yet the reverse is also true; if Mussolini had not had the opportunity which agrarian Fascism offered him, it is extremely doubtful that his struggling Milan-based movement would ever have got off the ground and that he would have succeeded in drawing together the many and varied factors which did eventually coalesce into Fascism. " (s. 277)

Från början så var Mussolini skeptisk till den fascistiska militanta rörelsen i Ferrara, men när den blev framgångsrik så omfamnade han den: så formade den agrara klasskampen Mussolinis rörelse i grunden.[1]

För att kunna förklara fascismens framgång måste vi därmed förklara varför klasskampen i jordbruket blev så bitter och så våldsam. Så här beskriver Corner bakgrunden:

"Violence had been endemic on the large agricultural estates for almost all of the period following 1880; the appalling conditions in which the landless workers (braccianti) were forced to live and work were such that anger and rebellion were never far below the surface. What is striking, however, is the degree to which this sore had been allowed to fester and worsen over the years. Before the outbreak of the First World War successive governments might shed crocodile tears over peasant `massacres', but the carabinieri continued to shoot protesting braccianti on a more or less regular basis. Unsurprisingly, anti-state (not just anti-government) feeling increased rather than decreased in the areas worked by the landless labourers. Existing political institutions were seen by them, and more particularly by their organisers, as being totally extraneous to the solution of their problems. This goes very much to the heart of the problem." (s. 277-278)

Det här är viktigt och extremt intressant. Eftersom jordägarna och staten (polis och militär) gemensamt återkommande misshandlade och mördade upproriska arbetare i jordbruket, så växte i dessa jordbruksarbetargrupper en fullständig skepsis mot statens legitimitet fram. Där ser Corner en viktig skillnad mellan industrin, där staten tillät förhandlingar mellan arbetarorganisationer och arbetsgivare och arbetare därmed kunde utveckla en reformistisk samhällsanalys, och jordbruket, där våldet rådde och arbetarna drevs till den yttersta radikalism. Staten misslyckades med att göra sig legitim i jordbruksbefolkningens ögon och "Fascism got its chance because of this failure." (s. 278)

Det var inte så att det inte fanns några försök att skapa en liberal reformism i Italien. Detta försök är framför allt associerat med en man: Giolitti, inrikesminister och sedan premiärminister mellan 1901 och 1913. 1890-talet hade varit ett svårt decennium, med Fasci i uppror på Sicilien 1893, blodiga upplopp i Milano 1898 där armén använde artilleri mot folkmassorna, finansskandaler (!) och "disastrous imperial ventures", så det fanns goda skäl att söka efter social stabilitet när regeringen tillträdde. År 1900 gjordes strejker lagliga och statens neutralitet i arbetskonflikter: tydliga signaler att staten skulle arbeta med medling istället för konfrontation och, säger Corner, att Giolitti öppnade för dialog med socialistpartiet, PSI. Samtidigt så försökte Giolitti, inrikesminister i en regering ledd av Giuseppe Zanardelli, genomföra en skattereform som skulle börja rätta till den uppenbara orättvisan att de fattiga beskattades hårt, genom konsumtionsskatter, medan den mer progressiva inkomstskatten fattades helt. [2] När Zanardelli höll sitt första tal till parlamentet som premiärminister förklarade han att frågan om skattereform var i centrum av hans regerings program; redan året efter lanserade hans unga finansminister Leone Wollemborg ett "radically redistributive" reformförslag. Förslaget föll på de stora ägarnas (framförallt i jordbruket) motstånd och Wollemborg fick avgå. Detta nederlag bär en stor vikt i Corners förklaring av varför den italienska demokratin gick under tjugofem år senare: skattereformens misslyckande visade att den allians mellan liberaler och socialister som Giolitti ville ha inte höll, och det drev socialisterna till radikalism, till skepsis mot de borgerliga politikerna, och på en inriktning mot direkta reformer av arbetsmarknaden. Samtidigt så hade Giolitti, Zanardelli och Wollemborg misslyckats med att lösa upp koalitionen mellan militarister och konsumtionsskatteförespråkare -- de regressiva skatterna kunde användas för att betala landets höga militärutgifter. [3] Samtidigt så leddes socialisternas strategi in på en strategi av facklig kamp som ledde till kortsiktiga framgångar men inte på sikt, och där framgångarna var begränsade till de norra delarna av landet: så sett menar Corner att den progressiva skattereformen hade kunnat göra mer för att förbättra och utjämna levnadsstandarden än vad den fackliga kampstrategin kunde göra 1901-02. 

Istället, med reformens fall, så drevs socialisterna till radikalism, och vid partikonferensen i Reggio Emilia år 1912 antog de med stor majoritet en politisk linje som byggde på revolutionär konfrontation med staten. (s. 283) Vänsterns radikalisering hade också att göra med en hårdare stämning på arbetsmarknaden efter 1907 års recession, inte olikt Sverige som ju med recessionen 1907 började gå på vägen till storstrejken 1909, utkämpad inte minst mot olika recessionsbetingade lönesänkningskrav. [4] Olikt i Sverige nådde konfliktnivån i Italien i 1910-talets början extrem intensitet:

"Between 1912 and 1914, Italy was to witness some of the most bitter strikes and lock-outs in its short history, with agricultural labourers and industrial workers expressing open hostility towards a state which had become synonymous with misery and repression. In 1913 and 1914 alone Italy saw strikes and lock-outs which cost more than five million working days. The spiral of violent protest and violent repression was resumed, reaching new levels of brutality and culminating in the open insurrection against the state which was `Red Week' of June 1914, when large areas of central Italy were taken over by anarchists, revolutionary socialists and syndicalists. The authority of the state was resumed only through the intervention of the army." (s. 284)

Ur ett weberianskt perspektiv kan man se att det redan här börjar barka mot en auktoritär regim: om stora grupper av befolkningen inte accepterar statens legitimitet, och när denna brist på acceptans leder till militant kamp på gränsen till inbördeskrig, då skapas förutsättningar för en kupp. Och det var detta som var Giolittis stora misslyckande, säger Corner: "for all his great ability in parliamentary manoeuvring and in playing off one force against another,[5] Giolitti ultimately failed to resolve what was at that time the central problem of Italian politics, that of giving the state legitimacy in the eyes of its people." (s. 284) Det är inte så att Giolitti inte fick igenom några reformer: man skapade en Consiglio superiore del lavoro 1902 och arbetade med statliga infrastrukturprojekt i södra Italien för att skapa jobb. Man gav också kommunerna större makt över egna verksamheter.

Samtidigt så stod nationalismen och imperialismen för en alternativ konceptualisering av vad den italienska staten skulle stå för. Olikt Sverige men likt Tyskland var Italien en ung stat, grundad 1861, och även om Corner inte använder ordet revanschism så verkar det relevant för den konstellation av faktorer och ideologier som han beskriver:

"For many middle-class intellectuals, nationalism represented a hope for the future, an almost religious conviction that Italy should in some way rise above the mediocrity of Giolittismo in order to fulfil the idea of national mission which Giuseppe Mazzini had stressed so strongly." (s. 286)

Den italienska extremnationalismen, betonar Corner, talade i namnet av ett nytt, tänkt Italien, inte Giolittis liberala reform-Italien. Att Giolitti misslyckades med att bygga ett politiskt reformblock för liberaldemokrati öppnade istället för extremhögerns vision:

"he failure of Giolitti to realise this objective has to be considered one of the critical failures in post-uni®cation politics. If there was a period in which Italy might have moved forward towards a more democratic form of government, it was surely in the period between 1901 and 1914. The formation of some kind of popular liberal-socialist coalition -- a kind of Italian Lib-Lab pact on the British model of 1906 -- might have permitted a radical transformation of Italian politics and brought Italy more into line with what was happening in many other European states, where reformist socialism, for all its anti-collaborationist dogma, was slowly being drawn into often informal involvement with government. An agreement of this kind might have enabled those reforms to be passed which could have fundamentally altered the attitudes of the population towards the state and served to close the divisions within Italian society which had widened ever since 1861. This could have meant -- and this is of extreme importance -- that Italy would have met the challenge of the First World War with a very different political configuration, one less disposed to almost automatic repression of dissent and more ready to seek consensus. Even more crucially, it might have laid the foundations for some kind of progressive Weimar-type coalition for the postwar period, based on a new level of popular mobilisation generated by the war which was not fundamentally opposed to the existing state." (s. 286)

Misslyckandet hade många orsaker. Många lantarbetare (peasants) hade inte rösträtt och Giolitti med kollegor hade därmed inte incitament att sträcka ut sig och bygga en riktigt bred allians, säger Corner -- men å andra sidan var väl den extrema sociala oron och konfliktnivån i jordbruket goda skäl att bygga en inkluderande allians? Misstron mellan socialister och liberaler, och socialisternas tendens till extremism, var en annan och relaterad anledning; Corner menar att det var först efter 1911 som det var omöjligt med en liberal-PSI-allians. (s. 287) Det finns också något intressant i att rösträttreformen 1912 genomfördes just i en period när den socialistiska rörelsen radikaliserats; hade timingen varit annorlunda kanske reformen hade blivit mer övertygande för socialisterna. En tredje anledning till reformprojektets misslyckande var Katolikernas makt inom politiken från och med 1913 och splittringen kring det religiösa inflytandet. 

En fjärde anledning var mer grundläggande och går kanske tillbaka hela vägen till 1861: godsägarnas ökade militans i sin repression mot arbetarna. Deras respons mot en lantarbetarstrejk (_braccianti_ i Parma i juni 1908 visade att godsägarna var villiga att välja repressionens väg. Här betonar Corner betydelsen av den stora arbetslösheten i jordbruket och de låga kvalifikationerna för arbetarjobben: kombinationen av dessa två faktorer gjorde att godsägarna i Italien hade ett extremt maktövertag mot sina arbetare och kunde välja en ytterligt oförsonlig väg i förhandlingar och konflikter. (s. 287-288) Här är ju en intressant skillnad med Sverige där godsägarna förvisso tenderade att ha patriarkala attityder och använda olika typer av mer eller mindre "mild" repression mot arbetare som strejkade eller organiserade sig -- svartlistning, sparken, vräkning, etc. -- men där man aldrig hamnade på våldets väg så som Italien gjorde. I Sverige brukar man nog relatera detta till att 1 miljon svenskar emigrerade till Amerika 1870-1914 och att den negativa utbudschocken för jordbrukets arbetsmarknad stärkte de kvarvarande arbetarnas förhandlingsposition, men intressant nog så var ju Italien liksom Sverige ett av de fyra länder i Västeuropa som hade störst emigration till Amerika under perioden. [6] Corner ger ett belysande exempel på den filosofi och arbetsgivarstrategi som en godsägare i norra Italien kunde ha åren före första världskriget:

"Well before the outbreak of the war, squads of armed `volunteers' were employed in the provinces of the Po valley to intimidate strikers and protect blackleg labour. Lino Carrara, a fairly typical capitalist farmer from Parma and founder in 1907 of the Interprovinciale organisation which recruited thousands of farmers throughout the region, explicitly rejected Giolitti's appeals for concessions. Particularly serious was the subversive nature of the philosophy which justified this resistance. Arguing that his investments in property gave him the right to use direct and violent resistance to the socialist leagues, already defined as anti-national and unpatriotic, Carrara rejected all ideas of class collaboration, called for the re-establishment of social hierarchies, invoked strong government not bound in any way by parliament, and looked forward to a period of `bourgeois renewal'. This was, of course, not only the total negation of the general thrust of Giolitti's policies but also a bitter indictment of liberal Italy. Before the war both the Interprovinciale and the National Confederation of Agrarians which sprang from it in 1910 were very successful in breaking up strikes and defeating labour protest, attracting widespread support for their methods and promoting de facto local alliances between agrarians and industrialists. It seemed that they had found an answer where central government was impotent." (s. 290)

Här ser vi ju formationen av en militant "allians mellan råg och järn", eller i alla fall mellan "ris, vete och verkstadsindustri" -- ett järtecken för den italienska demokratin. Giolitti må ha påstått att han med sina förhandlingar med socialister hade "förpassat Marx till vinden" (cit. 290) men i själva verket är det klart att åren före 1914 så präglades det kapitalistiska jordbruket i Italien en för demokratin toxisk kombination av arbetare utan tilltro till statens legitimitet, och godsägare med en motsvarande misstro och dessutom befriade från skrupler vad gällde användning av privata våldsverkare för att behärska arbetarna.

Så kom kriget. "There was never even a hint of a union sacrée or a Burgfrieden. The disastrous conduct of the conflict at the front combined with the harsh and repressive conditions in the factories to produce a vast increase in resentment against authority and a corresponding decrease in respect for the state. " (s. 291) En nationell radikalisering av högern pågick och delar av medelklassen drevs in i denna proto-fascistiska ideologi med sina myter om "den inre fienden" och sin anti-socialism. (s. 292)

I sina slutsatser återvänder Corner till argumentet att det fascistiska maktövertagandet i Italien hade varit omöjligt utan de specifika, och extremt repressiva, förhållandena i jordbruket:

"To see Fascism as born from the failure to resolve the structural problems of capitalist agriculture risks seeming reductive. Of course there were many other elements which went to produce what was an extremely composite phenomenon. One of the clear distinguishing features of the Fascist movement was that it was a political snowball which gathered heterogeneous elements to itself as the ball rolled and increased in size, but that snowball was set rolling by agrarian Fascism. The clash which occurred in the Po valley was crucial for the further development of the movement. Fascism was not a generic `bourgeois response to the working class revolutionary threat', as the textbook version sometimes puts it; it was something which was very speci®c to Italy and to relatively limited areas of Italy, where the all-or-nothing nature of the struggle between employers and labour made mediation impossible (only Andalusia and other parts of southern Spain had comparable problems, and found very similar solutions)." (s. 293)

referens
Paul Corner, "The Road to Fascism: an Italian Sonderweg?", Contemporary European History.

fotnoter
[1] referensen här är Corners egna gamla bok Fascism in Ferrara 1915-25 (Oxford UP, 1975) samt A. Lyttelton, The Seizure of Power (Weidenfeld & Nicolson, 1973).
[2] Parallellerna till Sverige är tydliga! I Sverige fanns det visserligen en inkomstbevillning sedan 1862 men den var på 1 % av inkomsten och platt. År 1902 infördes en ny progressiv inkomstskatt, men det var inte förrän 1910 som inkomstskatterna stod för en större del av statsintäkterna än vad konsumtionsskatterna gjorde. Se Henrekson och Stenkula (2015), excelarkets blad "Figure 1.3" som visar att år 1900 stod inkomstskatterna för 27,2 procent av intäkterna och konsumtionsskatterna för 57,2 procent. År 1910 hade proportionerna förskjutits till 43,0 och 43,8 procent. Corner refererar utifrån en bok av Favilli att i Italien så stod konsumtionsskatterna för 49 procent av statsintäkterna år 1900 och 56 procent år 1913. (s. 281)
[3] Corner hävdar med referens till RJB Bosworth (Italy the Least of the Great Powers, 1979) att den italienska militärbudgeten var störst i Europa sett till utgifter per capita. Utgifterna var runt 30 procent av de offentliga utgifterna och motsvarade 12 procent av BNP. (s. 279) Han refererar också ett talande exempel om att den italienska staten hade 2000 soldater posterade i Kina för att skydda 300 italienare som bodde där. (s. 281)
[4] Bernt Schillers doktorsavhandling om storstrejken gör denna bakgrund mycket klar.
[5] Giolitti som en italiensk liberal motsvarighet till EG Boström!? De båda utmärker ju också sig i sina respektive länder genom regeringens långvarighet i en tid av stor turbulens.

Agrar ojämlikhet och politik i Spanien

Agrara samhällen kan ha väldigt olika sociala strukturer (klasstrukturer): det är stor skillnad mellan en socken där all jord ägs av en enda godsägare och där den övriga befolkningen sysselsätter sig med att arbeta åt godsägaren, och en socken där jorden delas mellan en större mängd småbönder. Vi kan tänka oss att i den godsdominerade socknen så utövar godsägaren inte bara ekonomisk makt -- makten att anställa och att avskeda -- utan också social och ideologisk makt. I denna tanketradition har historiker och samhällsvetare som Alexander Gerschenkron teoretiserat att den agrara ojämlikheten leder till en odemokratisk politisk kultur, med starkt begränsat folkligt deltagande och helt enkelt elitens dominans. Östra Preussen med dess junkrar är det arketypiska exemplet.

Ekonomisk-historikern Jordi Domènech och statsvetaren Ignacio Sánchez-Cuenca, båda verksamma vid Carlos III-universitetet i Getafe just utanför Madrid, går i en artikel från 2022 i dialog med denna tanketradition. De inleder dock sin artikel med en något annan inramning, om den historiska persistensen och ifall vi har en långsiktig persistens i regionala skillnader i politiskt beteende

"The historical and geographical persistence of patterns of political behaviour has been well documented (see, among others, Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Charnysh 2015; Homola, Pereira and Tavits 2020; Lupu and Peisakhin 2017; Rodden 2019; Sanchez-Cuenca 2019; Tilley 2015; Voigtländer and Voth 2012; Wittenberg 2006). In many cases, the phenomenon of political persistence is conceptualized as a historical legacy, where the effect of an extinct cause survives vast economic, social and political transformations (Simpser, Slater and Wittenberg 2018)." (s. 1668)

Den agrara ojämlikheten kan då ses som ett specialfall av sådan persistens. De går tillbaka till mellankrigstiden i Europa, som enligt Lipset och Rokkan (1967) var tiden när det politiska systemet formerades, med klyftorna mellan stad och land, kapitalister och arbetare, och kyrka och sekularism. Domènech och Sánchez-Cuenca knyter an till Stefano Bartolinis klassiska bok The Political Mobilization of the European Left (2000) där Bartolini hävdar att länder som på 1920-30-talen fortfarande var agrara, och som hade "extreme inequality", fick ett politiskt mönster där lantarbetarna gick till den politiska vänstern. Om man förenar detta argument från Bartolini med Lipset och Rokkans argument om att klyftorna som strukturerar den politiska konflikten "frös" på 20-30-talen och bestod i flera decennier, så får vi alltså en position att de länder som på 20-30-talet var agrara och ojämlika flera decennier senare bör ha en vänsterdominerad landsbygd medan de andra länderna inte bör ha det.

Spanien är ett perfekt fall för att studera detta, säger Domènech och Sánchez-Cuenca: agrar klasskonflikt var en av de drivande faktorerna bakom den Andra Republikens fall och inbördeskriget 1936-1939, medan agrara klasskonflikter var mycket mindre viktiga efter Franco-diktaturens fall 1977. Ändå, säger de, finner vi en robust och positiv effekt av 20-30-talens agrara ojämlikhet på Vänsterns styrka i de spanska valen från 1977 till 2019. De föreslår att det finns två kausala mekanismer i spel här. Ett, att konflikterna om jord skapade beständiga politiska identiteter och lojaliteter som ännu sjuttio-hundra år senare gynnar vänstern. Två, att den agrara ojämlikheten har negativa effekter på socioekonomiska utfall -- välståndet, utbildningsutbudet -- vilket i sin tur gynnar vänstern. 

I teorisektionen konstaterar de att Lipset och Rokkan inte utvecklade analysen av den agrara klasskonflikten men att andra forskare, inklusive Urwin (1980) gjorde bidrag åt detta håll. Linz (1976, Comp Pol) urskilde 13 sociala klasser i jordbruket, med godsägare (latifundium) i toppen och jordbruksarbetare i botten. D och SC är framför allt intresserade av polariseringen i godsregioner och motsättningarna mellan godsägarna och lantarbetarna. Så här beskriver de dessa och deras implikationer för politiken:

"In countries with high levels of agrarian inequality, landowners sought to maintain their privileges and to neutralize the emergence of new industrial elites; consequently, they opposed democracy, which was perceived as a threat to the status quo (Ansell and Samuels 2014; Boix 2003; Moore 1967; Ziblatt 2008). Large landholdings are usually associated with various forms of labour coercion and, therefore, with strongly hierarchical social relations. In response, landless labourers resent their dependence on landowners, particularly if their jobs are only seasonal, and frequently support land redistribution. Politically, therefore, they lean towards the Left. Small farmers, by contrast, tend to be conservative, religious and traditionalist; they do not generally favour land redistribution." (s. 1670)

Med Bartolini (2000) säger de att denna sociala motsättning var viktig i länder där jordbruket var (a) viktigt och (b) ojämlikt. På förutsättningen (a) faller de tidigt industrialiserade länderna bort: de pekar på Storbritannien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och, förvirrande nog med tanke på det klassiska Sonderweg-argumentet om junkrarnas betydelse i tysk 1900-talspolitik, Tyskland. På (b) gör de också en pikant utsortering av länder: "A similar diagnosis holds for countries with more egalitarian land distribution (the Nordic ones), regardless of the timing of industrialization." (s. 1670) Jag hade missat att läsa denna artikel innan Felix Kersting och jag skrev vårt working paper om agrar ojämlikhet och demokratisering i Sverige och Preussen men man kan väl helt enkelt konstatera att vårt argument om att folk underskattar den agrara ojämlikheten i Sverige, och drar felaktiga slutsatser om den politiska utvecklingen utifrån den felaktiga bedömningen av den agrara ojämlikheten, är ännu mer relevant än vad vi visste när vi skrev vårt utkast. I vilket fall, så menar Domènech och Sánchez-Cuenca att det är i länder där lantarbetarna var mellan 1/3 och 1/2 av arbetarklassen, som den agrara klasskonflikten blev central för politiken. (De jämställer "extrem agrar ojämlikhet och proletarisering, inget konstigt med det men intressant att notera, s. 1671.) De identifierar detta som södra Europa och i någon mån Frankrike. De beskriver situationen i detta mer polariserade Sydeuropa så här:

"the agrarian issue was key during the interwar period. Rural conflict polarized politics: leftist formations, particularly socialist parties, were less compromising and more tempted by revolution when agrarian workers had a greater presence in their ranks, in contrast to the reformist socialist or labour parties in early industrializing countries, which had a more homogeneous industrial and urban base (Bartolini 2000, 498–9; Luebbert 1991, 295–302). The agrarian basis of support for leftist parties (socialist, anarchist or communist) in Southern European countries is a well-known phenomenon (Urwin 1980: ch. 4). Moreover, in these countries, the agrarian issue was reinforced by the religious cleavage due to the coalition between large landowners and the Church (Manow 2015). Thus, anti-clerical violence was higher in areas of greater agrarian inequality, whereas in more egalitarian regions, small owners sided with the Church." (s. 1670)

De går över till att diskutera Spanien, som på 1930-talet fortfarande hade mer än hälften av sina sysselsatta i jordbruket, och som hade en ojämlik ägandestruktur i jordbruket, särskilt i den sydvästra delen av landet. Det finns inga "comprehensive estimates of landownership inequality" i det tidiga 1900-talet för Spanien, säger de, men med statistik från Vanhanen (2003) pekar de på att Spanien, liksom Portugal och Italien, hade en av de lägsta andelarna familjejordbruk i Europa. I de södra provinserna Cádiz, Sevilla och Córdoba utgjorde stora gods -- över 250 hektar -- mer än 40 procent av jorden, och i dessa andalusiska provinser spred sig den anarkistiska rörelsen bland lantarbetarna i det tidiga 1900-talet. [1]

Under 1920- och 30-talen ökade hettan i den agrara klasskonflikten ytterligare. Antalet medlemmar i den socialistiska lantarbetarfackföreningen ökade från runt 37 tusen år 1930 till nästan en halv miljon år 1933, och strejkerna i jordbruket ökade tjugofalt 1931-33. Efter att vänstern vann valet 1931 genomförde socialister och vänsterrepublikaner reformer av landsbygdens arbetsmarknad och arrendatorsförhållanden. I september 1932 försökte vänsterreringen genomföra en ambitiös jordreform, vilket ytterligare ökade polariseringen. Små och mellanstora bönder organiserade sig i Confederación Española de Derechas Autónomas, en högerkoalition med reaktionära partier, katolska grupper och monarkister. De små och mellanstora bönderna skulle inte direkt påverkas av jordreformen, eftersom de inte ägde tillräckligt mycket, men skulle indirekt bli påverkade av att lönerna skulle stiga när det fanns färre fattiga och desperata jordlösa arbetare att välja mellan, och detta hot drev bönderna i Högerns famn inför valet 1933. [2] När Folkfronten vann valet i februari 1936 skruvades reformtakten upp, men detta väns förstås snabbt när först regeringen möter en kupp och sedan ett inbördeskrig. Den segrande högersidan återställde alla exproprieringar av jord som vänstern genomfört, och på 1950-60-talet ledde snabb industrialisering i Baskien, Katalonien och Madrid-regionen till stor migration från de fattiga provinserna i södern till de nya fabrikerna. Jordbrukets andel av sysselsättningen i landet som helhet sjönk från 40 procent år 1960 till 16 procent år 1980. (s. 1672)

I Domènech och Sánchez-Cuencas empiriska analys är den huvudsakliga utfallsvariabeln vänsterns röstandel i de spanska valen 1977 till 2019, totalt 15 val. [3] Den första oberoende variabeln är andelen jordlösa lantarbetare i folkräkningen år 1860, som i Beltrán och Martínez-Galarraga (2018, Explorations). Denna är mätt på ganska grovhuggen nivå: de 50 provinserna, som skapades 1833 och finns kvar oförändrade idag. Den andra varianten är att använda en inkomplett jordräkning från 1920-talet, insamlad av en historiker på 1970-talet, och att räkna ut andelen av den totala beskattade jordbruksinkomsten som gick till ägare med inkomster över 5000 pesetas -- historikern Carrión (1975) menade att ungefär 1 procent av jordägarna i Spanien hade sådan inkomst eller mer, och att det var ungefär 2 procent av jordägarna i de ojämlika andalusiska provinserna. (s. 1674) Denna variabel finns för 882 kommuner, från provinserna Badajoz, Ciudad Real, Cáceres, Cádiz, Córdoba, Jaén, Málaga, Salamanca och Seville. I regressionerna utesluter de kommuner med färre än 1000 röster, eftersom de kan vara så volatila, och har då kvar 513 kommuner. (s. 1675) En tredje oberoende variabel, i en robustness check, är andelen i olika bondegrupper i 1920 års folkgrupper. Anledningen till att denna bara är en robustness check är att det är otydligt hur en småbonde räknas, i kategorin patronos eller no patronos.

Diskussionen om geografiska kontroller är extremt kort och ganska otydlig. I sin helhet lyder den: "Both in the provincial and municipal analyses, we add latitude and longitude to control for
hidden spatial patterns. We also control for the altitude of the province capital in the provincial
analysis and the altitude of the municipality in the municipal analysis." (s. 1674) De motiverar alltså inte alls varför det är relevant att inkludera latitud och longitud, eller hur högt provinshuvudstaden ligger över havet. 

Regressionsmodell 1 har på högersidan andelen jordlösa år 1860, geografiska kontroller, och dimmies för valåren. (Det är oklart om modellen har provins-fixed effects: enligt brödtexten innehåller den "the dummy for historical regions", men det finns inga sådana i tabellen, medan däremot valårs-fixed effects är tydligt redovisade.) Modell 2 använder istället andelen stora jordägare för de 882 kommunerna i de nio provinserna. Enligt modell 1 så medför en 10 procentenheters ökning av andelen jordlösa år 1860 4 procentenheters mer röster för vänstern under åren 1977-2019. I modell 2 är effekten svagare, vilket antagligen har att göra med att dessa data mest kommer från provinserna med hög agrar ojämlikhet. Koefficienten är 0,082 vilket innebär, säger Domènech och Sánchez-Cuenca, att en ökning om en standardavvikelse medför 2 procentenheter mer vänsterröster, vilket motsvarar 15 procent av en standardavvikelse i utfallsvariabeln. Den skattade effekten är robust till inkludering av provins-fixed effects.

Modell 3 lämnar den ekologiska inferensen -- studiet av mönster på kommun- och provinsnivå -- och studerar istället individdata, med en survey (som har omkring 9000 respondenter) från strax före 1977 års val. Det är en probit-modell där utfallsvariabeln är sannolikheten att rösta på ett vänsterparti, och använder andelen jordlösa år 1860 plus samtida socio-demografiska kontroller: arbetslösheten i regionen, utbildningsnivå, och sysselsättningsstrukturen jordbruk/industri/tjänster. Med alla andra variabler på sina medelvärden var sannolikheten att rösta vänster 35,1 procent i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 30 procent, men i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 70 procent, var sannolikheten att rösta för vänstern 59,6 procent.

I ytterligare en variant använder de en instrumentvariabel för den historiska ojämlikheten. Instrumentet är reconquistan från de muslimska härskarna i Spanien, från 700-talet till 1492. Denna gick i början långsamt och ledde till tätbefolkade samhällen med en större mängd bönder och relativt utbrett deltagande i bystyret, men från 1000-talet och framåt var det en strängare feodal ordning som skapades i de nyvunna regionerna:

"The initial period of the Reconquest was characterized by a relatively compact settlement, leading to egalitarian political institutions, free peasants and dispersed land-
ownership. In contrast, after Toledo fell into Christian hands in 1085, the aristocracy and the so-called ‘military orders’ were in charge of guaranteeing the protection of settlers in contested terrain south of the Tagus River."

Detta historiska arv, 500-1200 år gammalt, korrelerar förstås med en massa mellanliggande utfall, inte bara partival i valen 1977-2019, och författarna resonerar om hur den feodala ojämlikheten t ex leder till lägre socialt kapital och lägre utbildningsnivå (Baten och Hippe 2018, Baten och Juif 2014); därför kontrollerar de för andelen icke läskunniga år 1860 för att rensa bort effekten på politiken från det feodala arvet som verkar genom sociala förhållanden. [4]

Deras diskussion om kanalerna för den historiska persistensen är väldigt intressant. De menar att den historiska agrara ojämlikheten påverkar samtida politik genom två kanaler: en politisk, en ekonomisk. Den ekonomiska är att ojämlikheten enligt dem -- och detta tror jag inte gäller om man byter till en svensk kontext -- hindrade industrialiseringen, hejdade humankapitalbildningen, och ökade fattigdomen och arbetslösheten. (Greg Clark skulle inte heller hålla med om att ojämlikheten nödvändigtvis hindrar humankapital -- se hans och Rowena Grays studie av England.) I vilket fall, så är det ganska rättframt att testa betydelsen av de här variablerna. Den politiska kanalen är på något sätt mer komplex, och mer intressant. Domènech och Sánchez-Cuenca lägger här in två mellanstationer, tester av episoder som ligger emellan de historiska orsakerna och utfallen från 1977 till 2019. Den ena är stöd för Folkfronten i det polariserade valet februari 1936. Den andra är repressionen efter inbördeskriget. De använder för att testa detta litteraturen om "mediation analysis". De beskriver logiken så här:

"In the model, historical agrarian inequality has both an effect on the mediators (voting in the 1936 elections and Civil War violence) and on the intermediate confounders (the contemporary economic conditions of the provinces). The existence of intermediate confounders and post-treatment bias suggests that a causal mediation model should be adopted. In this sense, we follow Acharya, Blackwell and Sen (2016a) and use sequential g-estimation to isolate the two potential causal relationships." (s. 1677)

Det första steget är diagrammet med pilar som jag klistrat in nedan, en Directed Acyclic Graph, DAG. Till vänster finns "pre-treatment variables", alltså faktorer som föregick 1860 års agrara ojämlikhet: geografi, reconquistan, politik före 1860. Därefter kommer själva "treatment", alltså den huvudsakliga oberoende variabeln, 1860 års agrara ojämlikhet. Denna påverkar därefter utfallsvariabeln -- partival 1977-2019 -- på två olika vägar, en genom 1930-talets agrara politik, konflikter och inbördeskrig, en genom den ekonomiska utvecklingen.

För att beräkna detta ekonometriskt använder de s k g-estimation som är ett sätt att hantera longitudinella effekter där något som tidigare hänt (den oberoende variabeln) påverkar utfallsvariabeln direkt, men också indirekt genom mellanliggande variabler, confounders. G-estimation är en teknik som använts mycket i medicinsk forskning där man har data för samma individ över en längre tid, och något dåligt som hände personen tidigare påverkar utfall idag genom olika mekanismer. Psykologiforskarna Wen Wei Loh och Dongning Ren presenterar i en introduktion till g estimation följande exempel på en DAG:

Här är utfallsvariabeln Y -- som i deras exempel är ens välmående under dagen -- observerad vid tre tidpunkter, förmiddag, lunch och eftermiddag. Den oberoende variabeln X är om man har druckit kaffe eller inte, och confoundern L är trötthetsnivån. Som vi ser från pilarna så påverkar både förmiddagens humör (Y1) och förmiddagens energinivå (L1) om man dricker kaffe (X1), som påverkar humöret senare under dagen, Y2 och Y3. g estimation är då en metod för att beräkna hur Y3 bestämts av måendet tidigare under dagen (Y1 och Y2) och en oberoende variabel (X) och en confounder (L) som alla påverkas i sig av Y, och har ömsesidiga relationer.

Så här förklarar Domènech och Sánchez-Cuenca sin g-estimation-approach:

"To proceed with the sequential g-estimation, we first expand our baseline regressions to include the mediator variables and the intermediate confounders alternatively. One first snapshot of the relative importance of these channels can be simply grasped by gauging the change in the main coefficient on agrarian inequality when adding the mediators or the intermediate confounders to the baseline specification (Baron and Kenny 1986). For the mediators, we use the provincial percentage of the vote going to the Popular Front in the general election of February 1936 (the source is Alvarez Tardío and Villa [2017]). Regarding Civil War repression, we use the data from Espinosa (2010).15 For the analysis, we include only the number of civilians killed by the Rebels since the repression of the Republicans is associated with support for the Popular Front in the 1936 elections (it makes little sense to assume that Republican repression strengthens leftist allegiances). We ‘normalize’ the number of murdered civilians using the inverse hyperbolic sine function." (s 1677-1678)

Den första regressionen i g-estimation-analysen är samma som den första regressionen i pappret fast med de två medlande variablerna med: andelen röster på Folkfrontens partier år 1936 och höger-repression efter inbördeskriget. Båda de medlande variablerna har positiva och signifikanta effekter på vänsterröstning 1977-2019, och koefficienten för 1860 års andel jordlösa krymper från 0,406 till 0,107. I en annan variant, kolumn 3 i samma tabell, använder de istället de samtida confounders -- arbetslöshet, etc. Dessa minskar inte koefficienten för 1860 års ojämlikhet lika mycket som de medlande variablerna från 1930-talet gör, vilket författarna tolkar som att: "Although these estimations are affected by post-treatment bias, they suggest that the political mechanism is a more dominant channel than the intermediate economic confounders." (s. 1678)

Därefter gör de en sequential g-estimate med Stata-koden från Acharya, Blackwell och Sen (2016). De beskriver processen så här: 

"This procedure de-means the main variable to keep the intermediate confounders or the mediator constant, re-estimates the regression without post-treatment variables and bootstraps the standard errors of the coefficient of interest. In column 4, we present the results of the sequential g-estimation when the intermediate confounders (unemployment, education and industrialization) are fixed. The coefficient on agrarian inequality in 1860 captures the effect that goes through the political channel, in this case, the front-door pathway via our selected mediators. We obtain a very similar coefficient of land inequality to that of column 3. A one standard deviation increase in 1860 inequality (10.24 percentage points) is associated with a 2.94 percentage point increase in the leftist vote, which represents almost a third of the standard deviation in the leftist vote." (s. 1678)

Kolumn 2 kollar på den andra möjliga kanalen, med medelvärdet för 30-talets medlande variabler bortdragna från dem. Koefficienten ändras knappt jämfört med kolumn 1 vilket visar att båda kanalerna spelar roll, men den politiska mer än den ekonomiska. De gör också g-estimation-metoden med kommundatat.

Jag gillar verkligen hur fokuserade de är på att diskutera persistensens mekanismer, och från g-estimation-sektionen övergår de till en mer kvalitativ diskussion av mekanismerna. Hur kunde den ideologiska präglingen från 1920-30-talen överleva genom flera decennier av diktatur och fortfarande manifestera sig i den demokratiska politiken från 1977 och framåt? De ger en effektiv översikt över olika kanaler som forskningen diskuterat: "The literature on historical legacies has contemplated several transmission mechanisms: the Church (Wittenberg 2006), the school (Darden and Grzymala-Busse 2006) and the family (Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Lupu and Peisakhin 2017; Voigtländer and Voth 2012)." (s. 1680) För den spanska kontexten med Francos diktatur bör familjen vara den viktigaste mekanismen: partier och fackföreningar till vänster var förbjudna, och kyrkan var regimtrogen. Skolorna styrdes likaså av kyrkan och regimen. Återstår gör familjen, som också forskningen från andra länder visat vara viktig. För att undersöka denna mekanism använder de en survey gjord 2008 där respondenterna blev tillfrågade både om sin egna politiska position, ens föräldrars politiska positionerl och vilken sida förfäderna tog under inbördeskriget.

Det är en rik artikel, med ambitiöst innehåll, och från mekanismdiskussionen går de över till att diskutera ifall relationen mellan agrar ojämlikhet och senare politiska utfall är sig lik också i andra europeiska demokratier. De kollar här på Italien och England, två länder med stor agrar ojämlikhet i det tidiga 1900-talet men där England var en tidig och Italien en sen industrialiserare. (I ett online-appendix kollar de också på Portugal.) För Italien är ojämlikhetsmåttet andelen jordlösa ("landless peasants") i befolkningen i folkräkningen 1931, och utfallsvariabeln är partival i 1976 års val. Korrelationen mellan den agrara ojämlikheten och vänsterns styrka är stark. (s. 1684) I England är det däremot inte så. Där är utfallsvariabeln stödet för Labour-partiet i 1970-talets fem parlamentsval, och de oberoende variablerna är olika indikatorer på rural fattigdom och konflikt på 1820- 1830- och 1870-talen. De tar en indikator på poor relief per person på 1820-30-talen från Blaug (1963) eftersom poor relief-utgifter var (negativt) korrelerade med bred tillgång till jord. Den andra oberoende variabeln är deltagande i Captain Swing-upploppen på 1830-talen, med data från Caprettini och Voth (2020). Den tredje oberoende variabeln är andelen av jordräntorna år 1873 som betalades till jordägare med mer än 800 acres jord. Till skillnad från i Spanien och Italien finns det i England ingen positiv korrelation mellan historisk agrar ojämlikhet och vänsterns styrka på 1970-talet.

 

referens

Jordi Domènech och Ignacio Sánchez-Cuenca (2022) "The Long Shadow of Agrarian Conflict: Agrarian Inequality and Voting in Spain", British Journal of Political Science 52: 1668-1688.

fotnoter

[1] Här har de några intressanta historiska referenser: T Kaplan (1977) Anarchists of Andalusia, 1868–1903 (Princeton); J Maurice (1990) Anarquismo Andaluz: Campesinos y Sindicalistas, 1868–1936. (Barcelona).

[2] Också här är de hsitoriska referenserna intressanta. De använder Malefakis klassiska studie från 1970 för jordreformen, och Luebbert (1991, s. 297), Manow (2015) och Simpson och Carmona (2020) för böndernas reaktion. 

[3] Eftersom vänsterpartierna förändrats över tid aggregerar de röstarna på alla vänsterpartier i varje aktuellt val. (s. 1672) 

[4] Mer precist så diskutear de det så här: "Feudal privilege is linked to other factors, like lower levels of social capital and education, which might also be correlated with contemporary political outcomes (Baten and Hippe 2018; Baten and Juif 2014), violating the exclusion restriction. We therefore add to our specification the rate of illiteracy in 1860 as an extra control blocking potential impacts of feudal privilege on political preferences other than inequality. By including illiteracy, the levels of human and social capital are taken into account, and the instrument captures agrarian inequality." (s. 1676)

Sonderwegdebatten: en tillbakablick från 2000-talet

 

det östtyska slottet Neetzow, målat av Alexander Duncker år 1860. 

Används av Wikipedia för att illustrera artikeln om de preussiska junkrarna.

På 1970- och 80-talen handlade historikernas debatt om en tysk Sonderweg om den stora frågan: kan den tyska katastrofen, nazismen, förklaras historiskt med landets tidigare historia och framför allt då utvecklingen under 1800-talet? Enligt Sonderweg-tesens företrädare som Heinrich August Winkler och Hans-Ulrich Wehler låg rötterna till nazismen i 1800-talet, men enligt kritiker som Geoff Eley och David Blackbourn byggde denna tes på en idealisering av brittiskt och franskt 1800-tal (de hade samma patologier som Tyskland hade, menade Eley och Blackbourn) och på en överskattning av kontinuiteterna i tysk modern historia.

Helmut Walser Smith, historiker vid Vanderbilt-universitetet i Nashville, uttrycker i en artikel i German Studies Review från 2008 sin kritik mot Sonderwegkritikernas tolkning. "German historians have begun to accept an anti-Sonderweg consensus bereft of a sense for the deep continuities of German history." (s. 227) Smith menar att i 00-talets historieskrivning, med Niall Fergusons The War of the Worlds (2006) som exempel, så framstår den tyska 1900-talshistorien som frikopplad från 1800-talet.

Smith går tillbaka till det tidiga 1980-talet och Sonderwegdebattens två stora synteser: Hans-Ulrich Wehlers Det tyska kejsarriket (1973), och Eley och Blackbourns The Peculiarities of German History (1984). De sågs då som polariteter, säger Smith, men de liknade varann i det att båda sidor förankrade analysen av 1900-talet i en analys av 1800-talet. För Wehler, "The special path consisted of Germany's relative political backwardness, especially vis-a-vis England, and this expressed itself most profoundly in a failed bourgeois revolution, a feudalized bourgeoisie, and an aristocratic caste who controlled key  institutions of government, including the army and bureaucracy." (s. 228)

"Blackbourn and Eley, conversely, emphasized the modernity of the Kaiserreich, the relative strength of the bourgeoisie, and the importance of the 1890s as a political caesura in which populist politics flourished. They also stressed the formation of political
 movements resistant to elite manipulation and political ideologies that challenged rather than stabilized the status quo. If Wehler pointed to the sclerosis of feudal structures, Blackbourn and Eley underscored the disruptive impact of modern capitalism." (s. 228)

För båda spårades fascismens orsaker tillbaka till 1800-talet, men till olika aspekter av århundradet, för Wehler väldigt mycket till det politiskt formativa 1870-talet men för Blackbourn och Eley väldigt mycket till ett politiskt, populistiskt skifte på 1890-talet.

Smith diskuterar hur Eley sedan 80-talet på två olika sätt har teoretiserat 1890-talet som ett ursprung för fascismens barbari. Eleys ena version är i bokkapitlet "What produces fascism?" från 1986 där han förklarar fascismen med den ekonomiska krisen 1917-23 och Depressionen som började 1929; enligt Eleys analys 1986 så var dessa ekonomiska kriser utlösande faktorer för att den ekonomiska eliten, vilken enligt Eley var kapitalägarna snarare än jordägarna, skulle söka efter nya och auktoritära sätt att styra samhället och lösa problemet med politisk representation, som hade varit högaktuell sedan 1890-talets krasch för den gamla politiken och introduktionen av en ny, populistisk politik. Summan av dessa faktorer blev fascismen, menade Eley 1986. Smith avfärdar detta: han menar med stöd i Henry A Turner Jr studie German Big Business and the Rise of Hitler (1985) att kapitalägarna inte var avgörande bidragsgivare till NSDAP på 1920-talet eller ens 1932, och med stöd i Jürgen Falters valstudie Hitlers Wähler (1991) att de områden som röstade mest nazistiskt var de som tidigare varit konservativa fästen och att industriarbetare var mer benägna att rösta NSDAP än man tidigare trott. (s. 231) Utifrån detta menar Smith att Eleys förklaring från 1986 aldrig fick något fäste i forskningen.

Eley har dock sedan dess presenterat ännu en kontinuitetshistoria. Denna utgår från Detlev Peukerts forskning och Peukerts analys av perioden från 1890 till 1930 som "klassisk modernitet", "a term that Detlev Peukert borrowed from art history to denote a period of increased complexity and significant transformations in scientific research, social reform, city planning, consumer behavior, popular politics, the arts, and much else." (s. 231) För Peukert var Weimarrepublikens fall "an attempt to combine technocratic efficiency with authoritarian methods of social control in order to resolve the tensions that had been created by modernization and heightened by the chronic crises of the 1920s." (cit. 231) Smith verkar rätt skeptisk mot denna förklaring också: kan man verkligen säga att Weimar-staten på 1920-talet utmärktes av stark kontroll över förhållandena i landet (var det inte tvärtom?), och han menar att Peukert mer kan förklara Reichstagens upplösning över den sociala frågan i juli 1930, än fascismens kommande till makten, som han menar inte var förutbestämd sommaren 1930.

 I Peukerts modernitetsteoretiska förklaring blir betydelsen av nationalismen, militarismen och antisemitismen underbetonad, menar Smith. Inte desto mindre har den Foucault-inspirerade läsningen av tysk 1900-talshistoria i ljuset av en kontrollerande högmodernitet som börjar 1890, fått starkt fäste i historieskrivningen -- enligt Edward Ross Dickenson samma ställning som "master narrative of modern German history" som Sonderwegtesen hade på 1970-talet. (s. 232) Peukert menade i sin inflytelserika essä "The Genesis of the Final Solution from the Spirit of Science" (1988) att man kunde spåra Förintelsens ursprung i  humanvetenskaperna och rasbiologin vid 1900-talets början. Smith uttrycker sin skepsis mot Peukerts förklaring: det tyska samfundet för rashygien hade 1913 bara 425 medlemmar, medan stora antisemitiska och militaristiska organisationer kunde ha hundratusentals medlemmar. Jämfört med US-amerikanska delstater som Indiana och Kalifornien genomdrev inte kejsarriket särskilt skarpa rashygieniska lagar, och inom universitetsvärlden hade rashygienen inte nödvändigtvis starkare ställning i Tyskland än i jämförbara länder. (s. 233-234) Utifrån Smiths kritik mot Peukerts tolkning, tror han inte heller på Eleys andra tolkning, som bygger på Peukert och fokuserar på biopolitik.

Utifrån sin kritik av Eleys tolkningar, menar Smith att Sonderwegdebattens slut lett till förklaringar av den tyska katastrofen som brister både i historisk förankring, och sociologisk bas. (s. 235) [1] Smith förespråkar i kontrast mot detta, en rekonstruerad Sonderwegförklaring av nazismen. Den historiska forskningen sedan 1980-talet har visat att Tyskland inte var så unikt som 70-talets Sonderweg-historiker hävdade, men Smith menar att faktorer som var centrala i Sonderweg-förklaringen, faktiskt var centrala. Han pekar på betydelsen av nationalismen och etniska motsättningar i öst, såväl som militarismen överlag. Vad han däremot inte gör är att diskutera hur de olika faktorerna hängde ihop och varför liknande faktorer i andra länder (Frankrike, Ryssland, England, osv.) inte ledde till en fascistisk katastrof.


referens
Helmut Walser Smith (2008) "When the Sonderweg Debate Left Us", German Studies Review,  Vol. 31, No. 2.

fotnot
[1] Här använder Smith också en typologi över typer av historisk kontinuitet:

"In a justly celebrated article, Alexander Gerschenkron delineated five definitions of historical continuity: the constancy of direction, the periodicity of events, endogenous change, the length of causal regress, and the stability of the rate of change. By constancy of direction, he meant continual change in the same direction. The second definition, the periodicity of events, involves the reiteration of the past, with historical events representing a reenactment of earlier occurrences--as in a lachrymose telling of history, such that sees antisemitism as a long, essentially unchanging hatred. The third definition, endogenous change, suggests that historical development, or deformation, results from recurring mechanisms that inhere within a given system: the political preponderance of agrarian elites in a dynamic industrial economy vitiating attempts at achieving democracy, for example. This way of thinking about continuity was central to Wehler's early formulations of the Sonderweg, since the causal link was located in the system, and exogenous shocks, like the impact of war, only affected the rate of change, not the mechanism per se. Then there is the length of causal regress, Gerschenkron's fourth category. It posits that cogent historical argumentation requires that causes be followed backwards, not infinitely, but significantly. The immediate origins of the Russian Revolution, for example, may be discerned in World War I or in the failure of the Reforms of 1905, but the Revolution's deeper causes lie in the Russian ordeal of serfdom and absolutism; and therefore its origins can be traced to the economic policies of Catherine II? policies that benefited rural lords and the trade in serfs at the expense of middle class merchants. The explanation does not necessarily presuppose Russian uniqueness, only that serfdom and absolutism represent powerful "causal streams." Finally, there is stability in the rate of change. Here the question concerns the significant "kink" in continuity, the metaphor taken from economic take-off in a backwards economy, with the element of continuity measured from the significant shift in  the series." (s. 235-236)

Modernisering i det tyska kejsarriket

 

Utropandet av det tyska kejsarriket i spegelsalen på Versailles den 18 januari 1871. Målning av Anton von Werner, här i den tredje versionen från 1885 målad för Otto von Bismarck. Målningen finns på Bismarck Museum och är i den offentliga domänen; se Wiki Commons. Picture, Gemeinfrei,

 

På 1990-talet fick moderniseringsteorin, idag på 2020-talet ganska ute igen, ett uppsving. Teorin hade sitt ursprung i 1900-talets mitt då statsvetare som Seymour Martin Lipset menade att ekonomisk och politisk utveckling var intimt sammankopplade. Lipset menade i Political Man (1963) att: "All the various aspects of economic de velopment--industrialization, urbanization, wealth, and education--are so closely interrelated as to form one major factor which has the political correlate of democracy." (s. 433-343) På 1900-talet, efter murens fall, fick teorin ett uppsving när man tänkte sig att med ekonomisk konvergens skulle också följa politisk konvergens, t ex i Ryssland och Kina. Statsvetaren Sheri Berman, verksam vid Barnard College vid Columbia-universitetet, citerar i inledningen till en artikel från 2001 två mäktiga män som uttalar tidstypisk optimism om hur ekonomisk tillväxt också kommer omvandla politiska system och göra dem mer demokratiska:

"President Bill Clinton had declared that 'as China's people become more mobile, prosperous, and aware of alternative ways of life, they will seek greater say in the decisions that affect their lives.' President George W. Bush agreed: 'It is important for us to trade with China to encourage the growth of an entrepreneurial class,' because if we do 'you'll be amazed at how soon democracy will come.'" (Berman, s. 432)

Bermans artikel behandlar kejsarriket Tyskland (1871-1918) som ett historiskt fall för att diskutera moderniseringsteorin. När teorin utvecklades under efterkrigstiden var Tyskland så klart ett stort teoretiskt problem: om ekonomisk modernisering förväntas medbringa demokrati, hur kunde då ett så rikt och avancerat land som Tyskland skapa det fullständiga barbari som var den nazistiska regimen?  En rad historiker och samhällsvetare enades om att Tyskland var en moderniseringsteoretisk anomali, ett undantag -- ett land där ekonomin men inte det politiska systemet moderniserats. (Hon hänvisar till Geoff Eleys översikt From Unification to Nazism från 1992). Att gå tillbaka till den tyska utvecklingen visar, menar hon, att den ekonomiska utvecklingen visserligen inte gav någon full demokratisering före första världskriget, men att den ändå påverkade politikent "in relatively clear and predictable ways" (s. 433). Fallet Tyskland visar, menar Berman att: "a weak version of modernization theory holds true, namely, that it is simply not possible over the long term for a simple authoritarian regime to maintain control over an increasingly economically developed society." (s. 433)

Den tidigare moderniseringsteoretiskt influerade forskningen om Tyskland såg Tyskland som ett särfall med en egen väg till moderniteten, en Sonderweg. Bland de prominenta företrädarna som Berman citerar finns historikern Heinrich August Winkler, som 1968 menade att: "There can be no . . .  doubt that Germany's deviation from the secular and normative process of democratization, is at the bottom  of the catastrophes of the 20th century." Och sociologen Ralf Dahrendorf, som i Society and Democracy in Germany (1969) menade att Tysklands "partial or unsuccessful modernization" försatte landet på en  "fascist track" till moderniteten. (Citerat från Berman, s. 436.) På 1980-talet attackerades Sonderweg-tesen av en rad historiker, först och främst David Blackbourn och Geoff Eley i The Peculiarities of German History (1984). Dessa argumenterade att den historiska bilden av Tyskland snedvridits genom jämförelser med idealiserade versioner av engelsk och fransk historia, och att den tyska utvecklingen var mer påverkad av borgerligheten än vad tyska historiker hävdat. Efter Blackbourn och Eleys intervention har intresset för kejsarriket ökat och nyare historisk forskning visat att Tyskland var mindre olikt Frankrike och England än man trott.

Berman går tillbaka till början för det tyska kejsarriket, tillutropandet 1871 och skapandet av ett nytt politiskt system under kanslern Otto von Bismarck. Konstitutionen som skapades 1871 skapade en unikt utbredd rösträtt med i princip valhemlighet vilket var unikt för tiden, och parlamentet hade en viss makt, men också med stor kejserlig makt -- t ex över militären och krigsföringen, och genom att han var kung över Preussen. Historiker har alltså varit oeniga om ifall konstitutionen ska ses som relativt demokratisk, eller relativt auktoritär. Berman pekar också på det starka federala draget, att den centrala staten hade låga skatteintäkter, mest tariffer, konsumtionsskatter och olika avgifter.

Bismarck trodde 1871 att han skulle kunna regera stabilt med stöd i en koalition av överklass och medelklass, och att folket skulle vara tysta av lojalitet med kejsaren, men förhoppningarna kom på skam och för att mobilisera stöd lanserade Bismarck en Kulturkampf mot socialister, katoliker, judar och polacker. (s. 441) Det socialdemokratiska partiet SPD och det katolska partiet Zentrum fortsatte dock få stöd av många, och Berman menar att de paradoxalt nog blev allt folkligare just genom sin status som förtryckta. Bismarcks andra stora strategi var järn och råg, att genom tariffer för tung industri och jordbruk försöka bygga en allians mellan industrialister och stora jordägare. Denna strategi, menar Berman, misslyckades "since the inexorable  realities of economic development gradually undermined its logic", helt i moderniseringsteoretisk anda. (s. 442)

Berman går in på valen i Kejsarriket, som hon påpekar både hade en starkt utsträckt rösträtt för sin tid, och högt valdeltagande. 1871 röstade 52 procent av de med rösträtt -- att jämföra med runt en femtedel- en fjärdedel i Sverige på 1860- och 70-talen (Esaiasson, Svenska valkampanjer, s. 68) -- och i Kejsarrikets två sista val, 1907 och 1912, var andelen runt 85 procent. (s. 443-444) Också på andra sätt var Kejsarriket politiskt "modernt": många var medlemmar i politiska partier, och i civilsamhälleorganisationer. Dahrendorf, Wehler och andra har menat att det höga valdeltagandet inte var så viktigt, eftersom kanslern ändå inte var beroende av den parlamentariska majoriteten (detsamma gällde förstås i Sverige) men Berman menar att folk måste ha ansett det meningsfullt att rösta, med tanke på att så många gjorde det. (s. 444) Hon ser det också som ett tecken på politisk modernisering att politiken allt mer strukturerades utifrån en socioekonomisk konflikt, med SPD som centralt parti till vänster på vänster-höger-skalan. SPD och Zentrum blev båda masspartier med många medlemmar, hög aktivitet och professionella politiker. Däremot, menar hon, tappade de liberala och konservativa partierna på 1890- och 1900-talet när de vägrade moderniseras och bli professionellt organiserade masspartier. (s. 446-447) Därmed urlakades den bismarckianska koalitionen, och på 1890-talet fick Zentrum komma in i koalition med Nationalliberalerna, i stark kontrast mot Bismarcks kulturkamp mot katoliker två decennier tidigare. Samtidigt blev Wilhelm II:s styre allt mer opålitligt och svagt, och en budgetkris 1908-1909 gör att man börjar spekulera om en väg till parlamentarismen. (s. 451) Inför valet 1912 arrangerar SPD stora demonstrationer för rösträtt och politisk demokrati och valet blir ett stort nederlag för högern och framgång för vänstern, särskilt SPD. Inför 1914, även utan kriget, var den tyska politiska regimen dömd, menar Berman:

"By 1914, therefore, Germany had clearly reached a critical juncture, quite apart from the start of the war. A soft authoritarian political system designed to safeguard the power of traditional elites simply could no longer be reconciled with the increasing middle- and working-class political participation and the demands generated by economic development. The government was becoming paralyzed and desperate, tensions between agrarian and industrial interests and between conservatives and liberals were exacerbated, popular frustration and extraparliamentary mobilization was on the rise, and the SPD--the party most opposed to the existing system--sailed from triumph to triumph. (s. 454)

I sina slutsatser menar Berman att det tyska politiska systemet vid 1900-talets början helt enkelt inte var så efterblivit eller märkligt som Sonderweg-tesen säger: "in a  comparative perspective the notion that Imperial Germany was unusually repressive and autocratic is problematic." (s. 455) Valen var ganska fria, menar hon, rösträtten utbredd, civilsamhället utvecklat och det politiska våldet relativt ovanligt. Hon menar också att många tyska drag som historiker identifierat som patologier -- en affärselit beroende av staten, en politiskt konservativ och mäktig militär, osv -- är typiska för utvecklingsekonomier. Och, betonar hon, den ekonomiska utvecklingen "gradually eroded the power of landowning elites (the main bulwark of the conservative status quo), increased the number and importance of business groups and middle- and working-class groups, and created tensions between the former and the latter--with important consequences for the stability of the political system. Economic development also helped create an increasingly assertive and well-informed population. " (s. 456) Den politiska aktiviteten var också anmärkningsvärt hög, som Margaret Anderson (Practicing Democracy, 2000) påpekat.

Gentemot Sonderweg-tolkningen som inte minst historiker lagt fram, menar hon att statsvetares jämförande utvecklingsforskning är värdefull för att sätta in Tyskland i ett perspektiv. Hon menar också att den tyska moderniseringen, som passar in på moderniseringsteorin, förstärker hypotesen idag (2001) att även i Serbien, Iran, Zimbabwe och Peru kommer ekonomisk utveckling förstärka demokratiska rörelser. (s. 457-458)

referens

Sheri E. Berman (2001) "Modernization in Historical Perspective: The Case of Imperial Germany", World Politics, Vol. 53, No. 3 (Apr., 2001), pp. 431-462

Den jämförande metoden i statsvetenskap

Statsvetarna Dan Slater och Daniel Ziblatt skrev 2013 en artikel om krisen för metoden "the controlled comparison", som definieras som en metod "in which a researcher strategically selects cases for analysis that either exhibit contrasting outcomes despite their many otherwise similar characteristics, or similar outcomes despite their many otherwise contrasting characteristics." Slater och Ziblatt menar att metoden tar en central plats i statsvetenskaplig forskning om stora frågor som demokratins och diktaturens ursprung, ex-spanska koloniers olika utveckling i Latinamerika, varför Indien men inte Pakistan blev en demokrati, och så vidare.

Men idag, säger de, möter metoden stark kritik från två håll. " First, they have been criticized by quantitatively oriented scholars, quite fairly at times, as insufficiently rigorous or for requiring such restrictive epistemological assumptions that they do not justify their authors’ grandest ambitions of generalizability (Geddes, 2003; King, Keohane, & Verba, 1994; Sekhon, 2004)." För det andra har metoden kritiserats av en ny generation kvalitativa metodologer. " These critiques fit within an emergent “multi-method turn” in comparative politics that entails growing endorsement among both qualitative and quantitatively oriented scholars for a particular methodological formula: Deep studies of particular country cases for purposes of establishing “internal validity,” combined with broader large-N analysis to ensure “external validity.”" (s. 1303)

Slater och Ziblatt vill inte avfärda multi method-tillvägagångssättet, men vill försvara den jämförande studien. De menar att en del kritik mot metoden helt enkelt är orättvis, som när George och Bennett (2004) menar att den jämförande metoden bara visar korrelationer för ett par fall, "without reference to the rich narrative and process tracing that in practice always accompanies the best work in this tradition. Hence they mistakenly consider process tracing an “alternative” to controlled comparisons rather than one of its defining features. According to this caricatured but commonly held view, controlled comparisons are nothing more than a weak form of statistical inference—a view Lijphart effectively debunked back in 1975—rather than  a distinctive method with distinct advantages." (s. 1305) Också Tarrows (2010) kvalificerade försvar för vad han kallar "paired comparisons" menar att den jämförande studien är sämre på extern och intern validitet än vad multi-method-studien är; S och Z menar att detta beror på att Tarrow antar att den jämförande studien bygger på icke-representativ sampling, utan att diskutera hur man kan göra sin sampling systematiskt för att kunna dra generella slutsatser.

Efter inledningen börjar den substantiella diskussionen med ämnet metod vs intern och extern validitet. De citerar Gerring som definierar dessa centrala begrepp:

"Internal validity refers to the correctness of a hypothesis with respect to the sample (the cases actually studied by the researcher). External validity refers to the correctness of a hypothesis with respect to the population of an inference (cases not studied). The key element of external validity thus rests upon the representativeness of the sample" (cit. s. 1305)

De menar dock att litteraturen i jämförande politik också använder en annan implicit definition: håller ditt argument som du gjort i en studie av land X, också för land Y?

"Hence when we say in this essay that a hypothesis enjoys external validity, we mean both that it holds true in more than one country case, and that the additional country case(s) played no role in helping to generate the hypothesis in question. By this understanding, when a hypothesis generated in part through the study of empirics from a single-country case study proves valid in any other country case study, it enjoys at least some degree of external validity. To be sure, subnational evidence can often establish the external validity of a hypothesis in its standard sense, without requiring cross-national evidence. Yet external validity as discussed here requires both that an argument prove valid in multiple countries (i.e., the colloquial comparativist understanding) and that at least some of those cases have “out-of-sample” status (i.e., the standard definition of external validity)." (s. 1306)

Det är en gammal diskussion i jämförande politik att det finns en motsättning mellan intern validitet -- att göra detaljerad rättvisa åt det enskilda fallet, och ta in komplex kausalitet -- och extern validitet -- att göra generella argument som kan testas annanstans.

"In their depiction of qualitative and quantitative research as “a tale of two cultures,” Mahoney and Goertz (2006) conclude that researchers in these two traditions harbor distinctive explanatory goals. Although “quantitative researchers” aim to estimate the average causal effect of variables across a wide population of cases, “qualitative scholars” hope to “explain individual cases.” Similarly, Gerring suggests that internal validity is a characteristic strength of qualitative analysis, whereas quantitative analysis is ideally suited for external validity. " (s. 1306)

Slater och Ziblatt håller inte alls med om detta. Tvärtom så menar de att det ibland är kvantitativ forskning som bäst ger rättvisa åt ett enskilt fall, och small-N-jämförelser som ger bäst extern validitet. För att utveckla detta argument börjar de med att diskutera den bok "that, more than any other, marked the shift in comparative politics toward studies combining multiple methods in the intensive study of a single country: Putnam’s (1993) Making Democracy Work." Putnam använde kvantitativ metod för intern validitet, för att visa att det var socialt kapital, inte t ex ekonomisk modernisering, som drev kvaliteten i statsapparaten i Italien. Han använde "controlled comparison" mellan två enheter, södra och norra Italien, för att att få extern validitet.

"By working subnationally and quantitatively, Putnam controls for a wide array of national-level factors (e.g., Catholicism, parliamentarism, fascist legacies) that could plausibly influence government performance in the Italian context. Even more important for purposes of portability, Putnam broadly compares two parts of Italy whose variation in outcomes is so vast that it approximates the full range of variation in industrialized democracies; in other words, northern Italy is nearly as well run as any country or subnational region in the OECD, whereas southern Italy is among the worst managed. With no quantitative finding in Putnam’s book providing any information on social capital and government performance beyond Italy’s shores, it is above all his controlled comparison—with its combination of sophisticated theoretical argumentation, meticulous control over alternative explanations, and representative range of empirical variation—that best explains the portability of Making Democracy Work. Putnam’s quantitative analysis convinces us that social capital shapes government performance in Italy (internal validity), whereas his qualitative ontrolled comparison raises the tantalizing prospect that his explanation for dramatic variation across Italian regions might shed light on the similarly dramatic variation in government performance that we witness around the world (external validity)—as indeed it has, though hardly without challenge or refinement (Tarrow, 1996; Tsai, 2007; Varshney, 2002)." (s. 1308-1309)

Också Wilkinsons argument att muslimer i Indien är säkrast från anti-muslimska upplopp i regioner där de är en viktig grupp väljare, eftersom politiker där kommer använda polisen för att skydda viktiga väljargrupper, görs helt med kvantitativ metod. [1] I sitt slutkapitel säkrar han sin studies externa validitet genom  "in-depth analysis of three cases strategically chosen for their variation in theoretically relevant factors besides electoral incentives (Romania, Malaysia, and Ireland)" och användning av Mills "method of agreement". (s. 1309) Liknande gör Posner (2006) i sin studie av institutioner av etnisk politik, där han i huvudsak gör en kvantitativ analys av variationer inom Zambia, och i slutet tillägger en kvalitativ jämförelse med andra afrikanska länder för att påvisa resultatens externa validitet. Kalyvas (2006) övertygar i sin studie av inbördeskriget i Grekland om hur inbördeskrig fungerar, genom sitt "sophisticated theoretical framework and case material drawn from other countries".

För att visa att ens argument har extern validitet, måste man alltid göra "'out of sample' tests", antingen kvalitativa eller kvantitativa. De presenterar tre kriterier för hur man får extern validitet. Det första är att "the guiding research puzzle and reported findings should always be expressed in terms of general variables or mechanisms, not terms that are completely context specific." Här relaterar de till Przeworski och Teunes (in)famösa argument att jämförande studier bör "eliminate proper names" och menar gentemot Mahoney och Goertz att medan kvalitativa forskare är intresserade av sina fall, så är de inte bara intresserade av sina fall. Det andra kriteriet är att fånga "representativ variation". "In our view, outstanding comparative work is more often driven by a desire to explain puzzling variation in outcomes than particular cases per se." (s. 1311) Det är mer sannolikt att man får "externally valid findings when the variation in the sample broadly mirrors variation in some broader and explicitly defined population of cases." (s. 1312) Tvärtom den ofta upprepade regeln att man inte ska välja fall utifrån deras värde på den beroende variabeln, så menar S och Z att "strategically choosing cases in search of representative variation can be one effective way to avoid the trap of selection bias." (s. 1312) Men hur kan man då veta att ens sample av fall har en variation som "largely mirrors the broader population"? Här gäller det att använda tidigare forskning och särskilt när utfallen är ordinal eller nominal så kan man identifiera utfallens "typologiska representativitet". Det gäller t ex Barrington Moores typologi av utfallen kommunism, fascism eller demokrati, eller Ertmans utfall byråkratisk eller patrimonial statsformation, eller Ziblatts federala eller unitära stat. Om man forskar om något som inte är så utforskat som dessa teman, så blir det något mer komplext. "Here one can begin by conducting the kind of “brush–clearing” cross-national statistical analysis Lieberman (2005) proposes as a first step of a “nested research design” to locate individual cases in a broader universe. With this model, one can supplement and situate one’s case-specific knowledge by analyzing descriptive statistics on a broader set of cases to identify the full range of actual outcomes within a population. Once the researcher has identified the relevant variation of outcomes as well as the “scope conditions” for testing a theory, she or he can proceed with a case-selection strategy that aims at representative variation." (s. 1312-1313)

Variation är det ena bladet på den kontrollerade jämförelsens sax, och kontroll är det andra bladet. Här har bokstavliga läsningar av Mills difference- och agreement-metoder fått det att se svårare ut än vad det är: "In our view, controlled comparisons need not meet the standard of “natural experiments,” but they do require intense theoretical engagement to generate external validity." De kallar denna approach "folk Bayesian". De kommer tillbaka till sin polemik mot idén att bara kvantitativ analys av large-N samples kan ge extern validitet:

"In a political world marked by equifinality and multiple causation, probabilistic statistical significance simply cannot serve as the solitary viable standard for external validity. If an argument deriving from a controlled comparison is stated in terms of general variables and can be shown to shed explanatory light on specific cases outside the original sample, then the original argument can be said to enjoy external validity." (s. 1314) [2]

Från detta går de till att visa sitt arguments relevans i ett särskilt fall: Gregory Luebberts klassiska bok Liberalism, Fascism, or Social Democracy från 1991.

"In a single class-coalitional framework, Luebbert sets out to explain why liberal democracy survived in three interwar European cases (Britain, France, and Switzerland), while transforming into social democracy in four (Denmark, the Netherlands, Norway, and Sweden) and collapsing into fascism in three others (Germany, Italy, and Spain)." (s. 1315)

Luebbert ger ett argument som verkar ha intern validitet, alltså förklarar variationen i de fall han studerar, och dessutom extern validitet, alltså går att generalisera till andra fall/länder. Hur lyckas han med det? "Of course writing long before the “multimethod turn,” in comparative politics, Luebbert does not deploy the now paradigmatic mix of a single national case study and large-N cross-national study. Indeed, had he used the latter method, it is hard to imagine he would have developed the innovative argument that he does." (s. 1315) Istället använder han den gammeldags metoden, "controlled comparison". I högre grad än Moore så utformar Luebbert sitt argument med allmänna variabler och mekanismer som inte bygger på detaljer från just de fall som han studerar. Han gör också noggrant en typologi över de möjliga utfallen som täcker alla utfall som observeras i Europa -- fascism, socialdemokrati, liberaldemokrati, och traditionell diktatur.

"In addition, Luebbert establishes the greater internal and external validity of his argument vis-à-vis competing explanations through careful process tracing and original cross-national comparisons. For example, he notes the weakness of one common hypothesis, that landed elites were in and of themselves an automatic barrier to democracy, by examining where within countries fascists received their most votes. He finds that it was first in northern Italy and Spain and western Germany, not where landed estates were dominant but rather where family farms were, that fascists made their greatest inroads, thereby challenging conventional accounts (p. 309). This potent combination of within-case and cross-case evidence simultaneously bolsters both the internal and external validity of his claims, and serves as an example of the controlled comparison at its best." (s. 1315-1316)

Här pekar Slater och Ziblatt på att Luebbert med sin metod, som kombinerar process tracing inom en rad länder med jämförelser mellan dem, lyckas generera nya förklaringar, inte minst attt fascismen inte förklaras av jordägarnas makt utan delvis av högerns reaktion på när socialisterna försökte organisera lantarbetarna. I Skandinavien lyckades socialisterna, vilket ledde till ett socialdemokratiskt utfall, men i Tyskland misslyckades de, och fascisterna vann dragkampen om det agrara stödet.

Superintressant nog så går de från detta över till att visa att just denna Luebberts förklaring till fascismen i Tyskland (och avsaknaden av fascism i Skandinavien) fungerar lika väl för att förklara två fall långt borta både i tid och rum: Indonesien 1965-66 och Thailand 1976.

"Perhaps surprisingly, this seemingly region-specific explanation resonates in the geographically and temporally distant context of Cold War Southeast Asia. There, as in interwar Europe, fledgling electoral democracies crumbled between the mid-1950s and early 1970s, primarily to be replaced by right-wing, military-dominated successors. Yet also as in interwar Europe, democratic breakdown occurred quite differently in what would otherwise appear to be quite similar cases. Of most interest to our discussion of Luebbert here, violent right-wing regimes rose to power with the direct and murderous assistance of reactionary elements in the countryside in response to a burgeoning leftist threat (i.e., Luebbert’s fascist pathway) in two specific cases: Indonesia (1965–1966) and Thailand (1976). Interestingly, neither of these cases is characterized by highly concentrated landownership, lending added credence to Luebbert’s argument as opposed to Moore’s." (s. 1316)

De beskriver utvecklingen i Indonesien (s. 1316-1318) och Thailand (s. 1318-1320). De gör också en kortare utblick till Filippinerna och Ferdinand Marcos utrop av undantagstillstånd 1972. Kuppen föregicks av en del vänsteraktivism ledd av studenter, men olikt i Thailand hade den filippinska vänstern inte försökt organisera lantarbetarna. (Slater 2010, kap. 5.) Helt i enlighet med Luebberts argument var också Marcos kupp inte lika våldsam på landsbygden som kuppen i Thailand fyra år senare. Dessutom är skillnaden mellan Thailand och Filippinerna förenlig med Luebberts modell, men inte med Moores, eftersom Filippinerna hade en starkare labor-repressive jordägande klass än vad Thailand hade: " although the Philippines clearly possessed more of an entrenched labor-repressive landed elite than either Thailand or 
Indonesia, it would be in Thailand and Indonesia—and not in the Philippines—where democratic breakdown would most chillingly resemble the popularly violent dynamics of European fascism." (s. 1320)

De börjar slutsatsdelen med att diskuterade spänningen eller trade-offen mellan den jämförande studiens två mål: att göra fallen rättvisa och beskriva dem i detalj, och att lägga fram kausala analyser vars mekanismer man kan testa också i andra fall. De menar att det finns en sådan trade-off men att den nuvarande multi-method-konsensusen inom statsvetenskapen förväxlat relationen mellan large-N-studier och small-N med relationen mellan extern och intern validitet. Det är inte så att regressionsanalys på large-N nödvändigtvis är bättre på exterm validitet och därmed  är inte multi-metod-approachen den enda approachen för att förena extern och intern validitet. Istället så menar de att den "recently much-maligned" metoden jämförande studier är lika bra, så länge som designen uppfyller tre kriterier:" comparisons that operationalize their chief subject of concern in terms of general variables or mechanisms, that seek out representative variation that attempts to mirror a broader population, and that engage with theory to select 
cases that maximize control." (s. 1322)

Och de slutar med en fin appell för att studera inte bara variation inom länder utan också skillnader mellan länder:

"An exclusive focus on variation within countries has a major limitation if never combined with cross-national comparisons: We necessarily overlook the causal importance of national-level attributes in conditioning relationships among subnational variables. Unless one believes that the political features of entire nation-states (e.g., electoral institutions, party systems, state capacity, revolutionary histories) are irrelevant to the outcomes comparativists care about most, controlled cross-national comparisons remain indispensable to the craft of comparative politics." (s. 1323)

När jag skrev min artikel med Felix Kersting om sambandet mellan agrar ojämlikhet och politiska utfall i Tyskland och Sverige hade jag inte läst Slater och Ziblatts artikel till slut, men detta är ju väldigt mycket hur jag tänker i de här frågorna! Min och Felix artikel bygger framför allt på kvantitativa analyser av skillnader inom länderna, men jämförelsen mellan de två länderna är också en nödvändig del av hur vi bygger vårt argument och utvecklar teorin.


referens
Dan Slater and Daniel Ziblatt (2013) "The Enduring Indispensability of the Controlled Comparison", Comparative Political Studies 46(10) 1301–1327

fotnoter
[1] Likt Putnam hänvisar Wilkinson till att variationen inom landet är stor: "Gujarat experiences levels of violence that rival those of highly violent nation-states, whereas Tamil Nadu is as peaceful as highly stable nation-states, capturing a range of variation in Wilkinson’s sample that broadly mirrors variation in the global population." (s. 1309)
[2] De tar ett intressant exempel: "In our view, such cross-national tests do not produce external validity; they confirm it. For instance, in recent work on oil wealth and authoritarian breakdown, Smith’s (2007) original argument derived from a controlled Indonesia–Iran comparison proved to hold true in a quantitative test of 107 developing countries over a 40-year period. This test did not _make_ Smith’s argument externally valid, but rather _showed_ that his immaculately crafted controlled comparison had produced externally valid findings before a single regression analysis was run." (s. 1313-1314)