Agrar ojämlikhet och politik i Spanien

Agrara samhällen kan ha väldigt olika sociala strukturer (klasstrukturer): det är stor skillnad mellan en socken där all jord ägs av en enda godsägare och där den övriga befolkningen sysselsätter sig med att arbeta åt godsägaren, och en socken där jorden delas mellan en större mängd småbönder. Vi kan tänka oss att i den godsdominerade socknen så utövar godsägaren inte bara ekonomisk makt -- makten att anställa och att avskeda -- utan också social och ideologisk makt. I denna tanketradition har historiker och samhällsvetare som Alexander Gerschenkron teoretiserat att den agrara ojämlikheten leder till en odemokratisk politisk kultur, med starkt begränsat folkligt deltagande och helt enkelt elitens dominans. Östra Preussen med dess junkrar är det arketypiska exemplet.

Ekonomisk-historikern Jordi Domènech och statsvetaren Ignacio Sánchez-Cuenca, båda verksamma vid Carlos III-universitetet i Getafe just utanför Madrid, går i en artikel från 2022 i dialog med denna tanketradition. De inleder dock sin artikel med en något annan inramning, om den historiska persistensen och ifall vi har en långsiktig persistens i regionala skillnader i politiskt beteende

"The historical and geographical persistence of patterns of political behaviour has been well documented (see, among others, Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Charnysh 2015; Homola, Pereira and Tavits 2020; Lupu and Peisakhin 2017; Rodden 2019; Sanchez-Cuenca 2019; Tilley 2015; Voigtländer and Voth 2012; Wittenberg 2006). In many cases, the phenomenon of political persistence is conceptualized as a historical legacy, where the effect of an extinct cause survives vast economic, social and political transformations (Simpser, Slater and Wittenberg 2018)." (s. 1668)

Den agrara ojämlikheten kan då ses som ett specialfall av sådan persistens. De går tillbaka till mellankrigstiden i Europa, som enligt Lipset och Rokkan (1967) var tiden när det politiska systemet formerades, med klyftorna mellan stad och land, kapitalister och arbetare, och kyrka och sekularism. Domènech och Sánchez-Cuenca knyter an till Stefano Bartolinis klassiska bok The Political Mobilization of the European Left (2000) där Bartolini hävdar att länder som på 1920-30-talen fortfarande var agrara, och som hade "extreme inequality", fick ett politiskt mönster där lantarbetarna gick till den politiska vänstern. Om man förenar detta argument från Bartolini med Lipset och Rokkans argument om att klyftorna som strukturerar den politiska konflikten "frös" på 20-30-talen och bestod i flera decennier, så får vi alltså en position att de länder som på 20-30-talet var agrara och ojämlika flera decennier senare bör ha en vänsterdominerad landsbygd medan de andra länderna inte bör ha det.

Spanien är ett perfekt fall för att studera detta, säger Domènech och Sánchez-Cuenca: agrar klasskonflikt var en av de drivande faktorerna bakom den Andra Republikens fall och inbördeskriget 1936-1939, medan agrara klasskonflikter var mycket mindre viktiga efter Franco-diktaturens fall 1977. Ändå, säger de, finner vi en robust och positiv effekt av 20-30-talens agrara ojämlikhet på Vänsterns styrka i de spanska valen från 1977 till 2019. De föreslår att det finns två kausala mekanismer i spel här. Ett, att konflikterna om jord skapade beständiga politiska identiteter och lojaliteter som ännu sjuttio-hundra år senare gynnar vänstern. Två, att den agrara ojämlikheten har negativa effekter på socioekonomiska utfall -- välståndet, utbildningsutbudet -- vilket i sin tur gynnar vänstern. 

I teorisektionen konstaterar de att Lipset och Rokkan inte utvecklade analysen av den agrara klasskonflikten men att andra forskare, inklusive Urwin (1980) gjorde bidrag åt detta håll. Linz (1976, Comp Pol) urskilde 13 sociala klasser i jordbruket, med godsägare (latifundium) i toppen och jordbruksarbetare i botten. D och SC är framför allt intresserade av polariseringen i godsregioner och motsättningarna mellan godsägarna och lantarbetarna. Så här beskriver de dessa och deras implikationer för politiken:

"In countries with high levels of agrarian inequality, landowners sought to maintain their privileges and to neutralize the emergence of new industrial elites; consequently, they opposed democracy, which was perceived as a threat to the status quo (Ansell and Samuels 2014; Boix 2003; Moore 1967; Ziblatt 2008). Large landholdings are usually associated with various forms of labour coercion and, therefore, with strongly hierarchical social relations. In response, landless labourers resent their dependence on landowners, particularly if their jobs are only seasonal, and frequently support land redistribution. Politically, therefore, they lean towards the Left. Small farmers, by contrast, tend to be conservative, religious and traditionalist; they do not generally favour land redistribution." (s. 1670)

Med Bartolini (2000) säger de att denna sociala motsättning var viktig i länder där jordbruket var (a) viktigt och (b) ojämlikt. På förutsättningen (a) faller de tidigt industrialiserade länderna bort: de pekar på Storbritannien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och, förvirrande nog med tanke på det klassiska Sonderweg-argumentet om junkrarnas betydelse i tysk 1900-talspolitik, Tyskland. På (b) gör de också en pikant utsortering av länder: "A similar diagnosis holds for countries with more egalitarian land distribution (the Nordic ones), regardless of the timing of industrialization." (s. 1670) Jag hade missat att läsa denna artikel innan Felix Kersting och jag skrev vårt working paper om agrar ojämlikhet och demokratisering i Sverige och Preussen men man kan väl helt enkelt konstatera att vårt argument om att folk underskattar den agrara ojämlikheten i Sverige, och drar felaktiga slutsatser om den politiska utvecklingen utifrån den felaktiga bedömningen av den agrara ojämlikheten, är ännu mer relevant än vad vi visste när vi skrev vårt utkast. I vilket fall, så menar Domènech och Sánchez-Cuenca att det är i länder där lantarbetarna var mellan 1/3 och 1/2 av arbetarklassen, som den agrara klasskonflikten blev central för politiken. (De jämställer "extrem agrar ojämlikhet och proletarisering, inget konstigt med det men intressant att notera, s. 1671.) De identifierar detta som södra Europa och i någon mån Frankrike. De beskriver situationen i detta mer polariserade Sydeuropa så här:

"the agrarian issue was key during the interwar period. Rural conflict polarized politics: leftist formations, particularly socialist parties, were less compromising and more tempted by revolution when agrarian workers had a greater presence in their ranks, in contrast to the reformist socialist or labour parties in early industrializing countries, which had a more homogeneous industrial and urban base (Bartolini 2000, 498–9; Luebbert 1991, 295–302). The agrarian basis of support for leftist parties (socialist, anarchist or communist) in Southern European countries is a well-known phenomenon (Urwin 1980: ch. 4). Moreover, in these countries, the agrarian issue was reinforced by the religious cleavage due to the coalition between large landowners and the Church (Manow 2015). Thus, anti-clerical violence was higher in areas of greater agrarian inequality, whereas in more egalitarian regions, small owners sided with the Church." (s. 1670)

De går över till att diskutera Spanien, som på 1930-talet fortfarande hade mer än hälften av sina sysselsatta i jordbruket, och som hade en ojämlik ägandestruktur i jordbruket, särskilt i den sydvästra delen av landet. Det finns inga "comprehensive estimates of landownership inequality" i det tidiga 1900-talet för Spanien, säger de, men med statistik från Vanhanen (2003) pekar de på att Spanien, liksom Portugal och Italien, hade en av de lägsta andelarna familjejordbruk i Europa. I de södra provinserna Cádiz, Sevilla och Córdoba utgjorde stora gods -- över 250 hektar -- mer än 40 procent av jorden, och i dessa andalusiska provinser spred sig den anarkistiska rörelsen bland lantarbetarna i det tidiga 1900-talet. [1]

Under 1920- och 30-talen ökade hettan i den agrara klasskonflikten ytterligare. Antalet medlemmar i den socialistiska lantarbetarfackföreningen ökade från runt 37 tusen år 1930 till nästan en halv miljon år 1933, och strejkerna i jordbruket ökade tjugofalt 1931-33. Efter att vänstern vann valet 1931 genomförde socialister och vänsterrepublikaner reformer av landsbygdens arbetsmarknad och arrendatorsförhållanden. I september 1932 försökte vänsterreringen genomföra en ambitiös jordreform, vilket ytterligare ökade polariseringen. Små och mellanstora bönder organiserade sig i Confederación Española de Derechas Autónomas, en högerkoalition med reaktionära partier, katolska grupper och monarkister. De små och mellanstora bönderna skulle inte direkt påverkas av jordreformen, eftersom de inte ägde tillräckligt mycket, men skulle indirekt bli påverkade av att lönerna skulle stiga när det fanns färre fattiga och desperata jordlösa arbetare att välja mellan, och detta hot drev bönderna i Högerns famn inför valet 1933. [2] När Folkfronten vann valet i februari 1936 skruvades reformtakten upp, men detta väns förstås snabbt när först regeringen möter en kupp och sedan ett inbördeskrig. Den segrande högersidan återställde alla exproprieringar av jord som vänstern genomfört, och på 1950-60-talet ledde snabb industrialisering i Baskien, Katalonien och Madrid-regionen till stor migration från de fattiga provinserna i södern till de nya fabrikerna. Jordbrukets andel av sysselsättningen i landet som helhet sjönk från 40 procent år 1960 till 16 procent år 1980. (s. 1672)

I Domènech och Sánchez-Cuencas empiriska analys är den huvudsakliga utfallsvariabeln vänsterns röstandel i de spanska valen 1977 till 2019, totalt 15 val. [3] Den första oberoende variabeln är andelen jordlösa lantarbetare i folkräkningen år 1860, som i Beltrán och Martínez-Galarraga (2018, Explorations). Denna är mätt på ganska grovhuggen nivå: de 50 provinserna, som skapades 1833 och finns kvar oförändrade idag. Den andra varianten är att använda en inkomplett jordräkning från 1920-talet, insamlad av en historiker på 1970-talet, och att räkna ut andelen av den totala beskattade jordbruksinkomsten som gick till ägare med inkomster över 5000 pesetas -- historikern Carrión (1975) menade att ungefär 1 procent av jordägarna i Spanien hade sådan inkomst eller mer, och att det var ungefär 2 procent av jordägarna i de ojämlika andalusiska provinserna. (s. 1674) Denna variabel finns för 882 kommuner, från provinserna Badajoz, Ciudad Real, Cáceres, Cádiz, Córdoba, Jaén, Málaga, Salamanca och Seville. I regressionerna utesluter de kommuner med färre än 1000 röster, eftersom de kan vara så volatila, och har då kvar 513 kommuner. (s. 1675) En tredje oberoende variabel, i en robustness check, är andelen i olika bondegrupper i 1920 års folkgrupper. Anledningen till att denna bara är en robustness check är att det är otydligt hur en småbonde räknas, i kategorin patronos eller no patronos.

Diskussionen om geografiska kontroller är extremt kort och ganska otydlig. I sin helhet lyder den: "Both in the provincial and municipal analyses, we add latitude and longitude to control for
hidden spatial patterns. We also control for the altitude of the province capital in the provincial
analysis and the altitude of the municipality in the municipal analysis." (s. 1674) De motiverar alltså inte alls varför det är relevant att inkludera latitud och longitud, eller hur högt provinshuvudstaden ligger över havet. 

Regressionsmodell 1 har på högersidan andelen jordlösa år 1860, geografiska kontroller, och dimmies för valåren. (Det är oklart om modellen har provins-fixed effects: enligt brödtexten innehåller den "the dummy for historical regions", men det finns inga sådana i tabellen, medan däremot valårs-fixed effects är tydligt redovisade.) Modell 2 använder istället andelen stora jordägare för de 882 kommunerna i de nio provinserna. Enligt modell 1 så medför en 10 procentenheters ökning av andelen jordlösa år 1860 4 procentenheters mer röster för vänstern under åren 1977-2019. I modell 2 är effekten svagare, vilket antagligen har att göra med att dessa data mest kommer från provinserna med hög agrar ojämlikhet. Koefficienten är 0,082 vilket innebär, säger Domènech och Sánchez-Cuenca, att en ökning om en standardavvikelse medför 2 procentenheter mer vänsterröster, vilket motsvarar 15 procent av en standardavvikelse i utfallsvariabeln. Den skattade effekten är robust till inkludering av provins-fixed effects.

Modell 3 lämnar den ekologiska inferensen -- studiet av mönster på kommun- och provinsnivå -- och studerar istället individdata, med en survey (som har omkring 9000 respondenter) från strax före 1977 års val. Det är en probit-modell där utfallsvariabeln är sannolikheten att rösta på ett vänsterparti, och använder andelen jordlösa år 1860 plus samtida socio-demografiska kontroller: arbetslösheten i regionen, utbildningsnivå, och sysselsättningsstrukturen jordbruk/industri/tjänster. Med alla andra variabler på sina medelvärden var sannolikheten att rösta vänster 35,1 procent i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 30 procent, men i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 70 procent, var sannolikheten att rösta för vänstern 59,6 procent.

I ytterligare en variant använder de en instrumentvariabel för den historiska ojämlikheten. Instrumentet är reconquistan från de muslimska härskarna i Spanien, från 700-talet till 1492. Denna gick i början långsamt och ledde till tätbefolkade samhällen med en större mängd bönder och relativt utbrett deltagande i bystyret, men från 1000-talet och framåt var det en strängare feodal ordning som skapades i de nyvunna regionerna:

"The initial period of the Reconquest was characterized by a relatively compact settlement, leading to egalitarian political institutions, free peasants and dispersed land-
ownership. In contrast, after Toledo fell into Christian hands in 1085, the aristocracy and the so-called ‘military orders’ were in charge of guaranteeing the protection of settlers in contested terrain south of the Tagus River."

Detta historiska arv, 500-1200 år gammalt, korrelerar förstås med en massa mellanliggande utfall, inte bara partival i valen 1977-2019, och författarna resonerar om hur den feodala ojämlikheten t ex leder till lägre socialt kapital och lägre utbildningsnivå (Baten och Hippe 2018, Baten och Juif 2014); därför kontrollerar de för andelen icke läskunniga år 1860 för att rensa bort effekten på politiken från det feodala arvet som verkar genom sociala förhållanden. [4]

Deras diskussion om kanalerna för den historiska persistensen är väldigt intressant. De menar att den historiska agrara ojämlikheten påverkar samtida politik genom två kanaler: en politisk, en ekonomisk. Den ekonomiska är att ojämlikheten enligt dem -- och detta tror jag inte gäller om man byter till en svensk kontext -- hindrade industrialiseringen, hejdade humankapitalbildningen, och ökade fattigdomen och arbetslösheten. (Greg Clark skulle inte heller hålla med om att ojämlikheten nödvändigtvis hindrar humankapital -- se hans och Rowena Grays studie av England.) I vilket fall, så är det ganska rättframt att testa betydelsen av de här variablerna. Den politiska kanalen är på något sätt mer komplex, och mer intressant. Domènech och Sánchez-Cuenca lägger här in två mellanstationer, tester av episoder som ligger emellan de historiska orsakerna och utfallen från 1977 till 2019. Den ena är stöd för Folkfronten i det polariserade valet februari 1936. Den andra är repressionen efter inbördeskriget. De använder för att testa detta litteraturen om "mediation analysis". De beskriver logiken så här:

"In the model, historical agrarian inequality has both an effect on the mediators (voting in the 1936 elections and Civil War violence) and on the intermediate confounders (the contemporary economic conditions of the provinces). The existence of intermediate confounders and post-treatment bias suggests that a causal mediation model should be adopted. In this sense, we follow Acharya, Blackwell and Sen (2016a) and use sequential g-estimation to isolate the two potential causal relationships." (s. 1677)

Det första steget är diagrammet med pilar som jag klistrat in nedan, en Directed Acyclic Graph, DAG. Till vänster finns "pre-treatment variables", alltså faktorer som föregick 1860 års agrara ojämlikhet: geografi, reconquistan, politik före 1860. Därefter kommer själva "treatment", alltså den huvudsakliga oberoende variabeln, 1860 års agrara ojämlikhet. Denna påverkar därefter utfallsvariabeln -- partival 1977-2019 -- på två olika vägar, en genom 1930-talets agrara politik, konflikter och inbördeskrig, en genom den ekonomiska utvecklingen.

För att beräkna detta ekonometriskt använder de s k g-estimation som är ett sätt att hantera longitudinella effekter där något som tidigare hänt (den oberoende variabeln) påverkar utfallsvariabeln direkt, men också indirekt genom mellanliggande variabler, confounders. G-estimation är en teknik som använts mycket i medicinsk forskning där man har data för samma individ över en längre tid, och något dåligt som hände personen tidigare påverkar utfall idag genom olika mekanismer. Psykologiforskarna Wen Wei Loh och Dongning Ren presenterar i en introduktion till g estimation följande exempel på en DAG:

Här är utfallsvariabeln Y -- som i deras exempel är ens välmående under dagen -- observerad vid tre tidpunkter, förmiddag, lunch och eftermiddag. Den oberoende variabeln X är om man har druckit kaffe eller inte, och confoundern L är trötthetsnivån. Som vi ser från pilarna så påverkar både förmiddagens humör (Y1) och förmiddagens energinivå (L1) om man dricker kaffe (X1), som påverkar humöret senare under dagen, Y2 och Y3. g estimation är då en metod för att beräkna hur Y3 bestämts av måendet tidigare under dagen (Y1 och Y2) och en oberoende variabel (X) och en confounder (L) som alla påverkas i sig av Y, och har ömsesidiga relationer.

Så här förklarar Domènech och Sánchez-Cuenca sin g-estimation-approach:

"To proceed with the sequential g-estimation, we first expand our baseline regressions to include the mediator variables and the intermediate confounders alternatively. One first snapshot of the relative importance of these channels can be simply grasped by gauging the change in the main coefficient on agrarian inequality when adding the mediators or the intermediate confounders to the baseline specification (Baron and Kenny 1986). For the mediators, we use the provincial percentage of the vote going to the Popular Front in the general election of February 1936 (the source is Alvarez Tardío and Villa [2017]). Regarding Civil War repression, we use the data from Espinosa (2010).15 For the analysis, we include only the number of civilians killed by the Rebels since the repression of the Republicans is associated with support for the Popular Front in the 1936 elections (it makes little sense to assume that Republican repression strengthens leftist allegiances). We ‘normalize’ the number of murdered civilians using the inverse hyperbolic sine function." (s 1677-1678)

Den första regressionen i g-estimation-analysen är samma som den första regressionen i pappret fast med de två medlande variablerna med: andelen röster på Folkfrontens partier år 1936 och höger-repression efter inbördeskriget. Båda de medlande variablerna har positiva och signifikanta effekter på vänsterröstning 1977-2019, och koefficienten för 1860 års andel jordlösa krymper från 0,406 till 0,107. I en annan variant, kolumn 3 i samma tabell, använder de istället de samtida confounders -- arbetslöshet, etc. Dessa minskar inte koefficienten för 1860 års ojämlikhet lika mycket som de medlande variablerna från 1930-talet gör, vilket författarna tolkar som att: "Although these estimations are affected by post-treatment bias, they suggest that the political mechanism is a more dominant channel than the intermediate economic confounders." (s. 1678)

Därefter gör de en sequential g-estimate med Stata-koden från Acharya, Blackwell och Sen (2016). De beskriver processen så här: 

"This procedure de-means the main variable to keep the intermediate confounders or the mediator constant, re-estimates the regression without post-treatment variables and bootstraps the standard errors of the coefficient of interest. In column 4, we present the results of the sequential g-estimation when the intermediate confounders (unemployment, education and industrialization) are fixed. The coefficient on agrarian inequality in 1860 captures the effect that goes through the political channel, in this case, the front-door pathway via our selected mediators. We obtain a very similar coefficient of land inequality to that of column 3. A one standard deviation increase in 1860 inequality (10.24 percentage points) is associated with a 2.94 percentage point increase in the leftist vote, which represents almost a third of the standard deviation in the leftist vote." (s. 1678)

Kolumn 2 kollar på den andra möjliga kanalen, med medelvärdet för 30-talets medlande variabler bortdragna från dem. Koefficienten ändras knappt jämfört med kolumn 1 vilket visar att båda kanalerna spelar roll, men den politiska mer än den ekonomiska. De gör också g-estimation-metoden med kommundatat.

Jag gillar verkligen hur fokuserade de är på att diskutera persistensens mekanismer, och från g-estimation-sektionen övergår de till en mer kvalitativ diskussion av mekanismerna. Hur kunde den ideologiska präglingen från 1920-30-talen överleva genom flera decennier av diktatur och fortfarande manifestera sig i den demokratiska politiken från 1977 och framåt? De ger en effektiv översikt över olika kanaler som forskningen diskuterat: "The literature on historical legacies has contemplated several transmission mechanisms: the Church (Wittenberg 2006), the school (Darden and Grzymala-Busse 2006) and the family (Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Lupu and Peisakhin 2017; Voigtländer and Voth 2012)." (s. 1680) För den spanska kontexten med Francos diktatur bör familjen vara den viktigaste mekanismen: partier och fackföreningar till vänster var förbjudna, och kyrkan var regimtrogen. Skolorna styrdes likaså av kyrkan och regimen. Återstår gör familjen, som också forskningen från andra länder visat vara viktig. För att undersöka denna mekanism använder de en survey gjord 2008 där respondenterna blev tillfrågade både om sin egna politiska position, ens föräldrars politiska positionerl och vilken sida förfäderna tog under inbördeskriget.

Det är en rik artikel, med ambitiöst innehåll, och från mekanismdiskussionen går de över till att diskutera ifall relationen mellan agrar ojämlikhet och senare politiska utfall är sig lik också i andra europeiska demokratier. De kollar här på Italien och England, två länder med stor agrar ojämlikhet i det tidiga 1900-talet men där England var en tidig och Italien en sen industrialiserare. (I ett online-appendix kollar de också på Portugal.) För Italien är ojämlikhetsmåttet andelen jordlösa ("landless peasants") i befolkningen i folkräkningen 1931, och utfallsvariabeln är partival i 1976 års val. Korrelationen mellan den agrara ojämlikheten och vänsterns styrka är stark. (s. 1684) I England är det däremot inte så. Där är utfallsvariabeln stödet för Labour-partiet i 1970-talets fem parlamentsval, och de oberoende variablerna är olika indikatorer på rural fattigdom och konflikt på 1820- 1830- och 1870-talen. De tar en indikator på poor relief per person på 1820-30-talen från Blaug (1963) eftersom poor relief-utgifter var (negativt) korrelerade med bred tillgång till jord. Den andra oberoende variabeln är deltagande i Captain Swing-upploppen på 1830-talen, med data från Caprettini och Voth (2020). Den tredje oberoende variabeln är andelen av jordräntorna år 1873 som betalades till jordägare med mer än 800 acres jord. Till skillnad från i Spanien och Italien finns det i England ingen positiv korrelation mellan historisk agrar ojämlikhet och vänsterns styrka på 1970-talet.

 

referens

Jordi Domènech och Ignacio Sánchez-Cuenca (2022) "The Long Shadow of Agrarian Conflict: Agrarian Inequality and Voting in Spain", British Journal of Political Science 52: 1668-1688.

fotnoter

[1] Här har de några intressanta historiska referenser: T Kaplan (1977) Anarchists of Andalusia, 1868–1903 (Princeton); J Maurice (1990) Anarquismo Andaluz: Campesinos y Sindicalistas, 1868–1936. (Barcelona).

[2] Också här är de hsitoriska referenserna intressanta. De använder Malefakis klassiska studie från 1970 för jordreformen, och Luebbert (1991, s. 297), Manow (2015) och Simpson och Carmona (2020) för böndernas reaktion. 

[3] Eftersom vänsterpartierna förändrats över tid aggregerar de röstarna på alla vänsterpartier i varje aktuellt val. (s. 1672) 

[4] Mer precist så diskutear de det så här: "Feudal privilege is linked to other factors, like lower levels of social capital and education, which might also be correlated with contemporary political outcomes (Baten and Hippe 2018; Baten and Juif 2014), violating the exclusion restriction. We therefore add to our specification the rate of illiteracy in 1860 as an extra control blocking potential impacts of feudal privilege on political preferences other than inequality. By including illiteracy, the levels of human and social capital are taken into account, and the instrument captures agrarian inequality." (s. 1676)

Sonderwegdebatten: en tillbakablick från 2000-talet

 

det östtyska slottet Neetzow, målat av Alexander Duncker år 1860. 

Används av Wikipedia för att illustrera artikeln om de preussiska junkrarna.

På 1970- och 80-talen handlade historikernas debatt om en tysk Sonderweg om den stora frågan: kan den tyska katastrofen, nazismen, förklaras historiskt med landets tidigare historia och framför allt då utvecklingen under 1800-talet? Enligt Sonderweg-tesens företrädare som Heinrich August Winkler och Hans-Ulrich Wehler låg rötterna till nazismen i 1800-talet, men enligt kritiker som Geoff Eley och David Blackbourn byggde denna tes på en idealisering av brittiskt och franskt 1800-tal (de hade samma patologier som Tyskland hade, menade Eley och Blackbourn) och på en överskattning av kontinuiteterna i tysk modern historia.

Helmut Walser Smith, historiker vid Vanderbilt-universitetet i Nashville, uttrycker i en artikel i German Studies Review från 2008 sin kritik mot Sonderwegkritikernas tolkning. "German historians have begun to accept an anti-Sonderweg consensus bereft of a sense for the deep continuities of German history." (s. 227) Smith menar att i 00-talets historieskrivning, med Niall Fergusons The War of the Worlds (2006) som exempel, så framstår den tyska 1900-talshistorien som frikopplad från 1800-talet.

Smith går tillbaka till det tidiga 1980-talet och Sonderwegdebattens två stora synteser: Hans-Ulrich Wehlers Det tyska kejsarriket (1973), och Eley och Blackbourns The Peculiarities of German History (1984). De sågs då som polariteter, säger Smith, men de liknade varann i det att båda sidor förankrade analysen av 1900-talet i en analys av 1800-talet. För Wehler, "The special path consisted of Germany's relative political backwardness, especially vis-a-vis England, and this expressed itself most profoundly in a failed bourgeois revolution, a feudalized bourgeoisie, and an aristocratic caste who controlled key  institutions of government, including the army and bureaucracy." (s. 228)

"Blackbourn and Eley, conversely, emphasized the modernity of the Kaiserreich, the relative strength of the bourgeoisie, and the importance of the 1890s as a political caesura in which populist politics flourished. They also stressed the formation of political
 movements resistant to elite manipulation and political ideologies that challenged rather than stabilized the status quo. If Wehler pointed to the sclerosis of feudal structures, Blackbourn and Eley underscored the disruptive impact of modern capitalism." (s. 228)

För båda spårades fascismens orsaker tillbaka till 1800-talet, men till olika aspekter av århundradet, för Wehler väldigt mycket till det politiskt formativa 1870-talet men för Blackbourn och Eley väldigt mycket till ett politiskt, populistiskt skifte på 1890-talet.

Smith diskuterar hur Eley sedan 80-talet på två olika sätt har teoretiserat 1890-talet som ett ursprung för fascismens barbari. Eleys ena version är i bokkapitlet "What produces fascism?" från 1986 där han förklarar fascismen med den ekonomiska krisen 1917-23 och Depressionen som började 1929; enligt Eleys analys 1986 så var dessa ekonomiska kriser utlösande faktorer för att den ekonomiska eliten, vilken enligt Eley var kapitalägarna snarare än jordägarna, skulle söka efter nya och auktoritära sätt att styra samhället och lösa problemet med politisk representation, som hade varit högaktuell sedan 1890-talets krasch för den gamla politiken och introduktionen av en ny, populistisk politik. Summan av dessa faktorer blev fascismen, menade Eley 1986. Smith avfärdar detta: han menar med stöd i Henry A Turner Jr studie German Big Business and the Rise of Hitler (1985) att kapitalägarna inte var avgörande bidragsgivare till NSDAP på 1920-talet eller ens 1932, och med stöd i Jürgen Falters valstudie Hitlers Wähler (1991) att de områden som röstade mest nazistiskt var de som tidigare varit konservativa fästen och att industriarbetare var mer benägna att rösta NSDAP än man tidigare trott. (s. 231) Utifrån detta menar Smith att Eleys förklaring från 1986 aldrig fick något fäste i forskningen.

Eley har dock sedan dess presenterat ännu en kontinuitetshistoria. Denna utgår från Detlev Peukerts forskning och Peukerts analys av perioden från 1890 till 1930 som "klassisk modernitet", "a term that Detlev Peukert borrowed from art history to denote a period of increased complexity and significant transformations in scientific research, social reform, city planning, consumer behavior, popular politics, the arts, and much else." (s. 231) För Peukert var Weimarrepublikens fall "an attempt to combine technocratic efficiency with authoritarian methods of social control in order to resolve the tensions that had been created by modernization and heightened by the chronic crises of the 1920s." (cit. 231) Smith verkar rätt skeptisk mot denna förklaring också: kan man verkligen säga att Weimar-staten på 1920-talet utmärktes av stark kontroll över förhållandena i landet (var det inte tvärtom?), och han menar att Peukert mer kan förklara Reichstagens upplösning över den sociala frågan i juli 1930, än fascismens kommande till makten, som han menar inte var förutbestämd sommaren 1930.

 I Peukerts modernitetsteoretiska förklaring blir betydelsen av nationalismen, militarismen och antisemitismen underbetonad, menar Smith. Inte desto mindre har den Foucault-inspirerade läsningen av tysk 1900-talshistoria i ljuset av en kontrollerande högmodernitet som börjar 1890, fått starkt fäste i historieskrivningen -- enligt Edward Ross Dickenson samma ställning som "master narrative of modern German history" som Sonderwegtesen hade på 1970-talet. (s. 232) Peukert menade i sin inflytelserika essä "The Genesis of the Final Solution from the Spirit of Science" (1988) att man kunde spåra Förintelsens ursprung i  humanvetenskaperna och rasbiologin vid 1900-talets början. Smith uttrycker sin skepsis mot Peukerts förklaring: det tyska samfundet för rashygien hade 1913 bara 425 medlemmar, medan stora antisemitiska och militaristiska organisationer kunde ha hundratusentals medlemmar. Jämfört med US-amerikanska delstater som Indiana och Kalifornien genomdrev inte kejsarriket särskilt skarpa rashygieniska lagar, och inom universitetsvärlden hade rashygienen inte nödvändigtvis starkare ställning i Tyskland än i jämförbara länder. (s. 233-234) Utifrån Smiths kritik mot Peukerts tolkning, tror han inte heller på Eleys andra tolkning, som bygger på Peukert och fokuserar på biopolitik.

Utifrån sin kritik av Eleys tolkningar, menar Smith att Sonderwegdebattens slut lett till förklaringar av den tyska katastrofen som brister både i historisk förankring, och sociologisk bas. (s. 235) [1] Smith förespråkar i kontrast mot detta, en rekonstruerad Sonderwegförklaring av nazismen. Den historiska forskningen sedan 1980-talet har visat att Tyskland inte var så unikt som 70-talets Sonderweg-historiker hävdade, men Smith menar att faktorer som var centrala i Sonderweg-förklaringen, faktiskt var centrala. Han pekar på betydelsen av nationalismen och etniska motsättningar i öst, såväl som militarismen överlag. Vad han däremot inte gör är att diskutera hur de olika faktorerna hängde ihop och varför liknande faktorer i andra länder (Frankrike, Ryssland, England, osv.) inte ledde till en fascistisk katastrof.


referens
Helmut Walser Smith (2008) "When the Sonderweg Debate Left Us", German Studies Review,  Vol. 31, No. 2.

fotnot
[1] Här använder Smith också en typologi över typer av historisk kontinuitet:

"In a justly celebrated article, Alexander Gerschenkron delineated five definitions of historical continuity: the constancy of direction, the periodicity of events, endogenous change, the length of causal regress, and the stability of the rate of change. By constancy of direction, he meant continual change in the same direction. The second definition, the periodicity of events, involves the reiteration of the past, with historical events representing a reenactment of earlier occurrences--as in a lachrymose telling of history, such that sees antisemitism as a long, essentially unchanging hatred. The third definition, endogenous change, suggests that historical development, or deformation, results from recurring mechanisms that inhere within a given system: the political preponderance of agrarian elites in a dynamic industrial economy vitiating attempts at achieving democracy, for example. This way of thinking about continuity was central to Wehler's early formulations of the Sonderweg, since the causal link was located in the system, and exogenous shocks, like the impact of war, only affected the rate of change, not the mechanism per se. Then there is the length of causal regress, Gerschenkron's fourth category. It posits that cogent historical argumentation requires that causes be followed backwards, not infinitely, but significantly. The immediate origins of the Russian Revolution, for example, may be discerned in World War I or in the failure of the Reforms of 1905, but the Revolution's deeper causes lie in the Russian ordeal of serfdom and absolutism; and therefore its origins can be traced to the economic policies of Catherine II? policies that benefited rural lords and the trade in serfs at the expense of middle class merchants. The explanation does not necessarily presuppose Russian uniqueness, only that serfdom and absolutism represent powerful "causal streams." Finally, there is stability in the rate of change. Here the question concerns the significant "kink" in continuity, the metaphor taken from economic take-off in a backwards economy, with the element of continuity measured from the significant shift in  the series." (s. 235-236)

Modernisering i det tyska kejsarriket

 

Utropandet av det tyska kejsarriket i spegelsalen på Versailles den 18 januari 1871. Målning av Anton von Werner, här i den tredje versionen från 1885 målad för Otto von Bismarck. Målningen finns på Bismarck Museum och är i den offentliga domänen; se Wiki Commons. Picture, Gemeinfrei,

 

På 1990-talet fick moderniseringsteorin, idag på 2020-talet ganska ute igen, ett uppsving. Teorin hade sitt ursprung i 1900-talets mitt då statsvetare som Seymour Martin Lipset menade att ekonomisk och politisk utveckling var intimt sammankopplade. Lipset menade i Political Man (1963) att: "All the various aspects of economic de velopment--industrialization, urbanization, wealth, and education--are so closely interrelated as to form one major factor which has the political correlate of democracy." (s. 433-343) På 1900-talet, efter murens fall, fick teorin ett uppsving när man tänkte sig att med ekonomisk konvergens skulle också följa politisk konvergens, t ex i Ryssland och Kina. Statsvetaren Sheri Berman, verksam vid Barnard College vid Columbia-universitetet, citerar i inledningen till en artikel från 2001 två mäktiga män som uttalar tidstypisk optimism om hur ekonomisk tillväxt också kommer omvandla politiska system och göra dem mer demokratiska:

"President Bill Clinton had declared that 'as China's people become more mobile, prosperous, and aware of alternative ways of life, they will seek greater say in the decisions that affect their lives.' President George W. Bush agreed: 'It is important for us to trade with China to encourage the growth of an entrepreneurial class,' because if we do 'you'll be amazed at how soon democracy will come.'" (Berman, s. 432)

Bermans artikel behandlar kejsarriket Tyskland (1871-1918) som ett historiskt fall för att diskutera moderniseringsteorin. När teorin utvecklades under efterkrigstiden var Tyskland så klart ett stort teoretiskt problem: om ekonomisk modernisering förväntas medbringa demokrati, hur kunde då ett så rikt och avancerat land som Tyskland skapa det fullständiga barbari som var den nazistiska regimen?  En rad historiker och samhällsvetare enades om att Tyskland var en moderniseringsteoretisk anomali, ett undantag -- ett land där ekonomin men inte det politiska systemet moderniserats. (Hon hänvisar till Geoff Eleys översikt From Unification to Nazism från 1992). Att gå tillbaka till den tyska utvecklingen visar, menar hon, att den ekonomiska utvecklingen visserligen inte gav någon full demokratisering före första världskriget, men att den ändå påverkade politikent "in relatively clear and predictable ways" (s. 433). Fallet Tyskland visar, menar Berman att: "a weak version of modernization theory holds true, namely, that it is simply not possible over the long term for a simple authoritarian regime to maintain control over an increasingly economically developed society." (s. 433)

Den tidigare moderniseringsteoretiskt influerade forskningen om Tyskland såg Tyskland som ett särfall med en egen väg till moderniteten, en Sonderweg. Bland de prominenta företrädarna som Berman citerar finns historikern Heinrich August Winkler, som 1968 menade att: "There can be no . . .  doubt that Germany's deviation from the secular and normative process of democratization, is at the bottom  of the catastrophes of the 20th century." Och sociologen Ralf Dahrendorf, som i Society and Democracy in Germany (1969) menade att Tysklands "partial or unsuccessful modernization" försatte landet på en  "fascist track" till moderniteten. (Citerat från Berman, s. 436.) På 1980-talet attackerades Sonderweg-tesen av en rad historiker, först och främst David Blackbourn och Geoff Eley i The Peculiarities of German History (1984). Dessa argumenterade att den historiska bilden av Tyskland snedvridits genom jämförelser med idealiserade versioner av engelsk och fransk historia, och att den tyska utvecklingen var mer påverkad av borgerligheten än vad tyska historiker hävdat. Efter Blackbourn och Eleys intervention har intresset för kejsarriket ökat och nyare historisk forskning visat att Tyskland var mindre olikt Frankrike och England än man trott.

Berman går tillbaka till början för det tyska kejsarriket, tillutropandet 1871 och skapandet av ett nytt politiskt system under kanslern Otto von Bismarck. Konstitutionen som skapades 1871 skapade en unikt utbredd rösträtt med i princip valhemlighet vilket var unikt för tiden, och parlamentet hade en viss makt, men också med stor kejserlig makt -- t ex över militären och krigsföringen, och genom att han var kung över Preussen. Historiker har alltså varit oeniga om ifall konstitutionen ska ses som relativt demokratisk, eller relativt auktoritär. Berman pekar också på det starka federala draget, att den centrala staten hade låga skatteintäkter, mest tariffer, konsumtionsskatter och olika avgifter.

Bismarck trodde 1871 att han skulle kunna regera stabilt med stöd i en koalition av överklass och medelklass, och att folket skulle vara tysta av lojalitet med kejsaren, men förhoppningarna kom på skam och för att mobilisera stöd lanserade Bismarck en Kulturkampf mot socialister, katoliker, judar och polacker. (s. 441) Det socialdemokratiska partiet SPD och det katolska partiet Zentrum fortsatte dock få stöd av många, och Berman menar att de paradoxalt nog blev allt folkligare just genom sin status som förtryckta. Bismarcks andra stora strategi var järn och råg, att genom tariffer för tung industri och jordbruk försöka bygga en allians mellan industrialister och stora jordägare. Denna strategi, menar Berman, misslyckades "since the inexorable  realities of economic development gradually undermined its logic", helt i moderniseringsteoretisk anda. (s. 442)

Berman går in på valen i Kejsarriket, som hon påpekar både hade en starkt utsträckt rösträtt för sin tid, och högt valdeltagande. 1871 röstade 52 procent av de med rösträtt -- att jämföra med runt en femtedel- en fjärdedel i Sverige på 1860- och 70-talen (Esaiasson, Svenska valkampanjer, s. 68) -- och i Kejsarrikets två sista val, 1907 och 1912, var andelen runt 85 procent. (s. 443-444) Också på andra sätt var Kejsarriket politiskt "modernt": många var medlemmar i politiska partier, och i civilsamhälleorganisationer. Dahrendorf, Wehler och andra har menat att det höga valdeltagandet inte var så viktigt, eftersom kanslern ändå inte var beroende av den parlamentariska majoriteten (detsamma gällde förstås i Sverige) men Berman menar att folk måste ha ansett det meningsfullt att rösta, med tanke på att så många gjorde det. (s. 444) Hon ser det också som ett tecken på politisk modernisering att politiken allt mer strukturerades utifrån en socioekonomisk konflikt, med SPD som centralt parti till vänster på vänster-höger-skalan. SPD och Zentrum blev båda masspartier med många medlemmar, hög aktivitet och professionella politiker. Däremot, menar hon, tappade de liberala och konservativa partierna på 1890- och 1900-talet när de vägrade moderniseras och bli professionellt organiserade masspartier. (s. 446-447) Därmed urlakades den bismarckianska koalitionen, och på 1890-talet fick Zentrum komma in i koalition med Nationalliberalerna, i stark kontrast mot Bismarcks kulturkamp mot katoliker två decennier tidigare. Samtidigt blev Wilhelm II:s styre allt mer opålitligt och svagt, och en budgetkris 1908-1909 gör att man börjar spekulera om en väg till parlamentarismen. (s. 451) Inför valet 1912 arrangerar SPD stora demonstrationer för rösträtt och politisk demokrati och valet blir ett stort nederlag för högern och framgång för vänstern, särskilt SPD. Inför 1914, även utan kriget, var den tyska politiska regimen dömd, menar Berman:

"By 1914, therefore, Germany had clearly reached a critical juncture, quite apart from the start of the war. A soft authoritarian political system designed to safeguard the power of traditional elites simply could no longer be reconciled with the increasing middle- and working-class political participation and the demands generated by economic development. The government was becoming paralyzed and desperate, tensions between agrarian and industrial interests and between conservatives and liberals were exacerbated, popular frustration and extraparliamentary mobilization was on the rise, and the SPD--the party most opposed to the existing system--sailed from triumph to triumph. (s. 454)

I sina slutsatser menar Berman att det tyska politiska systemet vid 1900-talets början helt enkelt inte var så efterblivit eller märkligt som Sonderweg-tesen säger: "in a  comparative perspective the notion that Imperial Germany was unusually repressive and autocratic is problematic." (s. 455) Valen var ganska fria, menar hon, rösträtten utbredd, civilsamhället utvecklat och det politiska våldet relativt ovanligt. Hon menar också att många tyska drag som historiker identifierat som patologier -- en affärselit beroende av staten, en politiskt konservativ och mäktig militär, osv -- är typiska för utvecklingsekonomier. Och, betonar hon, den ekonomiska utvecklingen "gradually eroded the power of landowning elites (the main bulwark of the conservative status quo), increased the number and importance of business groups and middle- and working-class groups, and created tensions between the former and the latter--with important consequences for the stability of the political system. Economic development also helped create an increasingly assertive and well-informed population. " (s. 456) Den politiska aktiviteten var också anmärkningsvärt hög, som Margaret Anderson (Practicing Democracy, 2000) påpekat.

Gentemot Sonderweg-tolkningen som inte minst historiker lagt fram, menar hon att statsvetares jämförande utvecklingsforskning är värdefull för att sätta in Tyskland i ett perspektiv. Hon menar också att den tyska moderniseringen, som passar in på moderniseringsteorin, förstärker hypotesen idag (2001) att även i Serbien, Iran, Zimbabwe och Peru kommer ekonomisk utveckling förstärka demokratiska rörelser. (s. 457-458)

referens

Sheri E. Berman (2001) "Modernization in Historical Perspective: The Case of Imperial Germany", World Politics, Vol. 53, No. 3 (Apr., 2001), pp. 431-462

Parlamentisering i Tyskland efter 1871

I 1800-talets slut var en av den europeiska politikens stora frågor: vilka befogenheter tillhör den valda församlingen, parlamentet, och vilka tillhör monarken? I Sverige som annanstans sprang regeringen historiskt ur funktionen kungens råd, och tillsattes även efter representationsreformen av kungen som hans rådgivare, utan nödvändigt sammanhang med maktförhållandena i riksdagen. Införandet av parlamentarismens princip, att regeringen skulle tillsättas/avsättas av riksdagen, var en liberal hjärtefråga, och skedde under mer eller mindre konfliktfyllda former vid olika tillfällen i de europeiska länderna: i Norge berömt år 1884.

Statsvetaren Marcus Kreuzer diskuterar i en artikel från 2003 vad han kallar "parlamentisering", överföringen av makt till parlamentet, i fallet med Preussen och Tyskland från 1860-talet till kejsarrikets fall i samband med världskriget 1918. Parlamentarisering är en stor diskussion i all europeisk modern historia, men kanske särskilt viktig i Tyskland med tanke på Sonderweg-tesen, att den fascistiska katastrofen hade sina rötter i en avvikande politisk utveckling i kejsarriket där det politiska systemet inte "moderniserades" i takt med ekonomin.

Kreuzer delar in forskningsdebatten om det tyska parlamentets position i kejsarriket i tre grupper. Optimisterna -- Thomas Nipperdey, Christian Schönberger, Manfred Rauh och andra -- kallas av sina kritiker för "konservativa" och hävdar att Reichstag var central i politiken, särskilt efter 1890. "They observe close parallels between Germany's electoral democratization and the parliamentarization of her governing institutions that place it in sync with the political development of the rest of Europe." (s. 329)

Motsatsen till optimisterna är förstås pessimisterna. Dit räknar Kreuzer de prominenta historikerna Hans-Ulrich Wehler, Heinrich-August Winkler och Volker Berghahn. Så här beskriver han deras synsätt: pessimisterna

"view political institutions, especially the Bundesrat and Bundestag, as so unchanging and inconsequential that political outcomes are principally determined by extraconstitutional factors, such as the repressive capacity of the state, the manipulation of popular opinion, or the advent of mass politics." (s. 329)

Mellan de två lägren finns en grupp som Kreuzer kallar "skeptikerna": Hans-Jürgen Puhle, Gerhard Ritter och David Blackbourn, som ser en ökad betydelse för Reichstagen men i detta inte ser någon fundamental reform av den politiska ordningen. På 1880-talet uppträder masspolitik och politiska partier som är mer uppdelade och inte längre tillåter en enad parlamentarisk front vis-a-vis regeringen. Ena halvan av Tabell 1A (som i artikeln är uppdelad på två sidor) visar hur Kreuzer sammanfattar skolornas olika synsätt.

Hans egen undersökning är en jämförande studie som bygger på sekundärlitteraturen. Såväl optimister som pessimister har i hög grad byggt sina studier på mer eller mindre explicita jämförelser mellan Tyskland och England; en bredare jämförelse behövs. "The political institutions and experience of Britain simply are too singular to provide a clear conceptual basis or developmental benchmark for convincingly demonstrating the uniqueness of Germany's parliamentarization." (s. 334)

När den jämförande studien börjar, menar Kreuzer att fokuset på jämförelser med England lett till alltför stor betoning på tillsättandet av regeringen som enda kriterium för parlamentarisering. Han citerar Nipperdey: "Since the Reichstag had no influence over the make-up of the government . . . its standing among historians has been low. But the matter of its power and impotence is more complicated than that." (cit. 336) Även inom frågan om makten över regeringen vill Kreuzer komplicera bilden. Han bryter ner den frågan i tre element: rätten att nominera ministrar, rätten att godkänna dem, och rätten att avsätta dem. Reichstagen efter 1871 hade mycket kraft att avsätta ministrar, men inte att tillsätta. Informellt fanns också ett förhållande mellan regering och Reichstag: "once we look at informal practices, the picture changes. Bockenforde points out that the ministers were always expected to explain their policies before the Reichstag, thus implicitly acknowledging a tacit parliamentary accountability." (s. 338) Författningen gav inte Reichstagen rätten att avsätta ministrar, men Kreuzer menar att efter 1890 så blev den informella normen att ministrar avgick ifall de led ett nederlag i parlamentet med ett för dem viktigt lagförslag. 1912 formaliserades detta genom att motioner om misstroendeförklaring underlättades.

Tema två är parlamentets kontroll över den politiska agendan. Där klassificerar Kreuzer Reichtagen i det tyska kejsarriket som starkt inflytelserik på alla fyra dimensioner, som syns i tabell 3 nedan där kejsarrikets Tyskland jämförs med Europa och USA efter 1945:

Reichstagen 1871-1918 hade alltså mycket makt över den politiska agendan.

 

referens
Marcus Kreuzer (2003) "Parliamentarization and the Question of German Exceptionalism: 1867-1918", Central European History.

Den radikala högern i Storbritannien och Tyskland före 1914

Under senare år, konstaterade historikerna Frans Coetzee och Marilyn Shevin Coetzee i en artikel 1986, har historiker lagt mycket möda på att utforska och diskutera den tyska högern före 1914 och framför allt då Nationale Verbände, som de översätter som "patriotic societies". Alla är överens om att dessa organisationer är viktiga för att förstå perioden, men "there the agreement ends". Enligt ett perspektiv var dessa organisationer styrda av samhällseliter, manipulerade för att bevara status quo: "This is the view generally attnbuted to Hans-Ulrich Wehler, especially his Das deutsche Kaiserreich, 1871-1918 (Göttingen 1973)", säger de i en fotnot. Det andra perspektivet ser förbanden mer som genuint folkliga organisationer, sprungna ur en ideologiskt motiverad småborgerlighet som ville förändra samhället. Detta är argumentet framfört av Geoff Eley i Reshaping the German Right: Radical Nationalism and Political Change after Bismarck (New Haven 1980). "Thus, in contrast to the first argument’s stress on stabilization through manipulation, this view emphasizes the disruptive impact of the Verbdnde, through their radicalization of political discourse and expansion of the popular base of right-wing politics generally." (s. 515) Denna diskussion kopplar in i den större debatten om Deutscher Sonderweg, idén att Tyskland "forged its own peculiarly deviant path to modernity."

Det tyska Sonderweg-argumentet görs ofta i en explicit eller implicit jämförelse med liberalismens styrka i Storbritannien, men det är förvånande sällan som historiker utvecklat jämförelsen, säger Coetzee och Coetzee. En konferens i Oxford 1978 ägnades åt frågan, men papprena som lades fram där (som publicerades i Nationalist and Racialist Movements in Britain and Germany before 1914, ed. Paul Kennedy and Anthony Nicholls, 1981)) studerade faktiskt bara ett land i taget; Coetzee och Coetzee lyfter däremot fram Blackbourn och Eleys The Peculiarities of German History (1984) som en mer lovande approach, men som publicerats efter att den föreliggande artikeln skrevs. Bristen på jämförelser är desto mer slående som det finns så uppenbara likheter mellan länderna, säger Coetzee och Coetzee:

"And yet there emerged in the two countries before the first world war a series of strikingly parallel patriotic societies which virtually cry out for comparison: the Navy League (founded 1895) and the Deutscher Flottenverein (German Navy League, 1898), the Anti-Socialist Union (1908) and the Reichsverband gegen die Sozialdemokratie (Imperial League against Social Democracy, 1904), and the National Service League (1902) and the Deutscher Wehrverein (German Defence League, 1912)." (s. 516)

1890-talet var startpunkten för de nationella förbunden i båda länderna. Det började då av flera skäl. Den socialistiska arbetarrörelsen hade dykt upp i båda länderna, och den utvidgade rösträtten ökade oron till höger över vad arbetarrrörelsen kunde åstadkomma. En annan orospunkt handlade om arbetarrörelsernas internationalism; men nationalismens ökade tilltal berodde inte bara på arbetarrörelsen, utan också urbaniseringen och utarmningen av landsbygden, såväl som pessimism om nationalstatens position som världsmakt (i Storbritannien en oro orsakad av oro om ekonomin, i Tyskland om flottans svaghet). Som reaktion på dessa olika orosmoment bildades organisationer som hade lite olika specifika fokus -- patriotism, fysisk form, anti-socialism med mera -- men som enades av nationalism, som C och C definierar här som "an attempt to propagate a coherent ideology which would unite a citizenry otherwise divided into sectional interests and conflicting partisan loyalties." (s. 517) Organisationerna spridde flygblad och broschyrer, organiserade föreläsningar med mera för att sprida denna enande ideologi. Folk kunde gå med för att organisationernas politik (t ex tullar) skulle gynna deras materiella intressen, men också för sociala skäl, för att delta på fester, baler och liknande, och lära känna folk. Brittiska Naval League

"sponsored garden fetes, seaside trips, and selections from Gilbert and Sullivan’s operettas. The Liverpool branch of the Anti-Socialist Union even organized a cycling club, the so-called ’Liberty Wheelers’, under the presidency of the less than athletic Lord Derby." (s. 518)

Föreningarna förde ihop vanligt folk -- arbetare, lärare och liknande -- med adelsmän och andra framstående personer som förlänade föreningarna prestige. Ofta arbetade föreningarna med intern stratifiering mellan grundmedlemmar (med lägst medlemsavgift) och mer speciella medlemskap med högre avgifter.

Det är inte helt lätt att veta precis hur många som var medlemmar i de olika organisationerna, men C och C samlar en hel del information i tabell 1. En slutsats som de drar är att de tyska organisationerna peakade 1907-08 och därefter var på en negativ trend. Ett undantag var Wehrverein som växte upp till första världskriget. De andra organisationerna klagade runt 1910 på Vereinsmüdigkeit, föreningströtthet, och ökad apati.

C och C menar att en viktig källa till problemen i föreningarna var en divergens mellan vad gräsrötterna ville med sitt medlemskap, och vad ledarskikten ville med föreningarna. Ledarskikten var ideologiskt motiverade och hade stora politiska mål, medan gräsrötterna ofta var med av mer krassa ekonomiska och sociala skäl. (s. 525) Det kunde också vara fallet att gräsrötterna stöttade den konkreta sakfrågan som stod i centrum för den specifika föreningen, men utan att köpa det bredare ideologiska konceptet:

"Radical nationalism did not find real resonance in the country at large, but generally only within the small group of activists who ran the leagues. In the Wehrverein, as has already been indicated, many members stopped participating once the original goal, legislation improving the army, had been attained. These individuals were evidently satisfied with this tangible response and felt no allegiance to an ideology of domestic reconstruction and political agitation." (525)

I Storbritannien var den radikala nationalismen svagare; högerföreningarna var mer kopplade till det etablerade konservativa partiet och kunde fokusera på att vrida Tories mer åt det håll de ville, snarare än på mer omvälvande mål.

"One would be very hard put to make a case for the success of radical nationalism in Britain. The Imperial Maritime League collapsed, and its proposal to unite the various nationalist leagues was rejected nearly without exception. The Anti-Socialist Union was, apart from propaganda work in the 1910 general elections, another failure. The Tariff Reform League certainly had its radical nationalist overtones, but its message of sacrifice for the cause of imperial Anglo-Saxon unity and political reconstruction was soon submerged under appeals to protectionism and the salvation of ailing industries, regardless of the cost to the majority of the population." (s. 527) 

Två organisationer växte förvisso i Storbritannien mellan 1908 och 1914: Navy League och National Service League. Men den brittiska Navy League var mindre radikal än den tyska, mindre revolutionär. När tyska flottan rustade upp, Lloyd George lade fram en kontroversiell budget 1909, två tuffa valrörelser utspelades 1910, och den irländska frågan kokade vidare, kunde en utomparlamentarisk höger mobilisera i Storbritannien, men det var mer kopplat till den faktiska konkreta frågan om flottans styrka, än om att genomföra en nationell revolution. (528)

C och C avger en fascinerande, men kanske inte helt övertygande, dom över diskussionen om huruvida den tyska radikala högern var manipulering top-down eller moblisering underifrån:

"Given the degree to which the associations were integrated within the system, perhaps the terms of the current debate over whether the German Verbdnde were manipulated from above or self-mobilized from below are inappropriate. If there was manipulation, it was the government that was being manipulated, by the leaders of the various leagues, into believing that their considerable membership totals translated into widespread and deep popular support. The leadership was largely free to pursue this myth because of the rank and file’s acquiescence. As Eley correctly points out, most local branches met too infrequently to sustain any attempt that might have been made at manipulation. By the same token, this infrequency would seem to discount any theory of widespread popular mobilization. A handful of meetings per year, often social in character, and the monthly issues of league journals, do not suggest a depth and breadth of popular commitment. Those members who met most often and who discussed more thoroughly the issues were generally the men of some means and standing who served on local, regional, and national boards. If the German right was reshaped, it was done on a relatively narrow basis." (s. 528)

referens
Frans Coetzee och Marilyn Shevin Coetzee (1986) "Rethinking the Radical Right in Germany and Britain before 1914", Journal of Contemporary History, Vol. 21 (1986), 515-537

Weber och det preussiska jordbruket

 

Schloss Friedrichstein, Preussens största slott, tillhörde Junker-släkten Dönhoff 

i vilken Die Zeits grundare Marion D. föddes 1909. Röda armén rev slottet 1945. 

Foto och information från Wikipedia.

 

Max Webers politiska liv kan, säger forskaren Keith Tribe, tidigare vid Keele University, nu frilans-forskare, delas in i tre perioder, den första och andra avdelade av hans långa sjukdomsperiod 1897-1903, och den andra av det första världskriget. Periodiseringen blir då 1892-1897, 1903-1914, och 1914-1920. Den första perioden är en av engagemang i institutioner i post-Bismarckianska Tyskland: Verein für Sozialpolitik, Evangelisch.-soziale Kongress, Alldeutscher Verband. På kongresser och möten med dessa organisationer uppträdde Weber som en offentlig talare som gjorde politiska analyser och argument.  Under den andra perioden var Weber mer snävt akademisk: engagerad i universitetets rekryteringar, redigera tidskrift, engagemang i en sociologisk organisation för Tyskland. Med första världskriget blir Weber mer utåtriktad och politisk igen. Det finns också kontinuiteter i Webers politiska tänkande över alla perioderna: teman som "disenchantment", en "politik fri från illusioner" och "nationalism", men Tribe menar att vi ändå måste förstå Weber i hans samtida politiska kontext. Tribe vill belägga detta argument genom att undersöka Webers engagemang i och forskning om preussiskt jordbruk under åren 1892 till 1897. Syftet är att "show that his extensive engagement with the rural labour question, internal colonisation and the Junker estates was stimulated by, and more importantly is demonstrative of, a basic political orientation" (s. 182).

Ett huvudperspektiv på det tyska riket från 1871 och framåt har åtminstone sedan det sena 1930-talet varit: hur var nazismen möjlig? Man har sökt orsaker till nazismens kommande till makten i riket som skapades 1871, vilket redan Gerschenkron i hans Bread and Democracy in Germany, publicerad 1943, exemplifierar väl:

"The primary purpose of this study is to show, first, how, before 1914, the machinery of Junker protectionism in agriculture, coupled with the Junker philosophy - the true forerunner of the Nazi ideology of our days - delayed the development of democratic institutions in Germany; and second, how the Junkers contrived to escape almost unscathed the German Revolution of 1918 and how this fact contributed to the constitutional weakness and subsequent disintegration of the Weimar Republic."

Tre centrala element i denna analys, säger Tribe, är: (a) Junkrarna som ekonomisk bas, (b) Junkrarnas hegemoniska roll i tysk kultur, och (c) "the consequent 'uneven' development of the German nation, a progressive industrial power with an authoritarian and non-democratic political structure." (s. 184) Det sista elementet utvecklades redan av Veblen 1915 och utgår från en västlig, egentligen brittisk, modell som "normal", där ekonomisk utveckling kombineras med demokratisering. Eckart Kehr menade 1932 att borgerligheten i Tyskland "feodaliserades", ett begrepp som han lånade från Webers skrifter från första världskriget. "Instead of assuming the role of a historically progressive force, the bourgeoisie allowed themselves to become suborned by Junker culture; specifically, adopting Junker militarism in the form of the reserve officer corps (Kehr, 1965, p. 99)." (s. 185) Landet regerades av en koalition av råg och järn där tullar skyddade den inhemska spannmålsproduktionen, och imperialismen användes för att avleda internt missnöje t ex från arbetarklassen. Tribe är kritisk mot den långsiktiga teleologin i denna historieskrivning, som han menar också Mommsen (1974) i sin stora studie av Webers politik faller till föga för, och håller med Geoff Eley (1978) i dennes kritik av Kehr och Wehler på denna punkt. Även Max Weber, menar Tribe, hade hållit med här: Weber såg faktiskt de ekonomiskt mest avancerade av godsägarna i Öst som de mest politiskt farliga.

På 1890-talet var den socialdemokratiska arbetarrörelsen sedan ett par decennier etablerad som en kraft i samhället, med samhällsförändrande potential. Under 1800-talets sista decennium började också högern med massorganiseringsprincipen genom egna massorganisationer som Navy League. Tribe påpekar att centrum för denna kamp i det tidiga 1890-talet var rurala Tyskland, inte städerna som redan delats mellan Zentrum och SPD. 

"At the end of the decade this bifurcation of town and country would become expressed in the prospects of the Agrarian and the Industrial States - alternative futures for the German nation in which Weber decisively opted for the latter as the only path which could make possible a greater Germany. But Weber came to such a conclusion from intensive study of agrarian policy and development, not from some vision of an inevitable industrialisation of civilization." (s. 187)

Tribe lånar Geoff Eleys (1980) analys av hur den post-Bismarckianska politiken (Bismarck avgick som kansler 1890) inte bara var post-Bismarck, personen Bismarck, utan märkt av att det block som varit hans maktbas försvagats. Detta var grundat i Honoratorienpolitik, "which based party organisation on 'prominent figures' and then electorally placed such notables before the public and waited for the votes to be registered", framför allt genom det Nationalliberala partiet. Masspartiet SPD krossade det gamla systemet och tvingade fram en ny, mer participatorisk politik, men i och med att SPD och Zentrum var så starka i städerna så handlade det på 1890-talet framför allt om landsbygden. Där växte samtidigt en ny småbonderadikalism fram, stimulerad av småbönders finansiella problem, skulder, och kosjuka 1891-92 och torka 1893.

"The SPD had already set the pattern of articulating the material demands of its supporters, but a consistent national rural politics of this nature was not possible because of the differentiation of the 'peasantry'. Instead the Conservatives reacted by composing a demagogic programme and forming the agrarian pressure group the Bund der Landwirte, while the anti-plutocratic populism of the peasantry in Central and Southern Germany was expressed by anti-semitic parties. The Bund der Landwirte is in turn usually regarded as a mechanism for the maintenance of Junker hegemony, forming an apparently uniform 'agrarian interest' whose objective was to recruit peasant support for the interests of Eastern large landowners. It is true that in terms of membership the East predominated, both numerically and in the leadership structure." But more significant is the way that the Bund succeeded in inserting itself between the National Liberals and their traditional constituency, 'breaking the mould' of Central and Southern politics (Eley, 1980, p. 28). The resulting political formation was certainly conservative, but this does not of itself indicate a subordination to Junker interests (cf. Hussain and Tribe, 1983, pp. 34-5). "

I Öst fanns dock knappt några småbönder och den nya masspolitiken följde inte heller. Däremot så var situationen i det preussiska jordbruket en fråga på högsta politiska nivå. Arbetarna i jordbruket flydde till städerna eller till USA (inte olikt svenska torpare!) och ersattes i hög grad på 1880- och 90-talen av polska arbetskraftsinvandrare; Bismarck utvisade 1885 en mängd polska arbetare av geopolitiska skäl, men tvingades av de preussiska jordägarna 1890 att liberalisera arbetskraftsinvandringen från Polen igen.

"National government policy was not therefore a simple reflection of Junker interests; indeed pressure groups were formed precisely because of this disjunction, while the famous Kanitz motion, aimed at nationalising the grain market for the benefit of estate owners, consistently failed to win the necessary political support to make it more than a programmatic demand. The Ostmarkenverein, founded in the autumn of 1894 as the Verein zur Forderung des Deutschturns in den Ostmarken, was certainly originally dominated by large Eastern landowners, but two of the founders were at the same time prominent entrepreneurs: von Hansemann was the son of the Director of the Discontogesellschaft, and Tiedemann was heavily involved in the export trade." (s. 189)

Ostmarkenverein var inte bara en organisation av junkrar, utan 42 procent av deras medlemmar var byråkrater och lärare. Alla delade de idéerna om "en kamp om jorden" och "inre kolonisering" av Ostpreussen. Tribe diskuterar hur viktiga dessa teman egentligen var för 1890-talets tyska politik och ifrågasätter Gerschenkrons argument att de preussiska junkrarna lyckades övertyga småbönderna i Väst och Syd om att införa spannmålstullar som småbönderna själva inte tjänade något på.

"The central problem of the world market in grains during the later nineteenth century - at least the problem from the point of view of high-cost Western European producers - was the rapid fall in prices consequent on the opening of the North American prairies. The cultivated area in the United States rose from 19.37 million acres in 1869-71 to 36.08 million acres exactly ten years later; the freight rate for a ton of wheat from Chicago to New York fell from 5 1.12 marks in 1873 to 26.64 in 1879; and the shipping rate from New York to Liverpool fell in the same period from 32.97 marks to 19.27 marks (Hardach, 1967, pp. 74-5). Not only did this herald the invasion of the German market by foreign grains; export markets previously enjoyed were eroded as well. Over half of Britain's imported grain had in the period 1834-40 originated in Germany; by 1871-80 the proportion was 7.45 per cent, although this figure represented more than twice the volume of train since British imports were increasing." (s. 190)

Tribe menar att småbönderna hade ett blandat jordbruk där de också producerade spannmål -- Moeller visar att detta presenterades som "rationellt jordbruk" i jordbruksböckerna under denna tid. Detta gjorde att de, tvärtemot vad Gerschenkron sa, också kunde tjäna på tullarna. Vidare så menar Tribe att det kraftiga fokuset på spannmålet missar en viktig utveckling i det tyska jordbruket under perioden, som Weber studerade: rotfrukternas utvidgning, särskilt potatis och sockerbetor. Mellan 1878 och 1900 ökade andelen åkerjord som ägnades åt rotfrukter från 13,7 till 17,7 procent. Centrala Tyskland blev en stor sockerbetsproducent, och att dessa grödor, som behövde mycket konstgödsel och mekanisk bearbetning av jorden, blev viktigare syns också i importtalen över konstgödsel. 1878 importerades 50 000 ton från Chile; 1900 hade detta ökat till 484 000 ton.

åkerjordens användning i Sverige 1871-1945, från Mats Morells band IV i 

Det svenska jordbrukets historia, s. 203. Sockerbetorna ingår, så vitt jag förstår,

i kategorin "övrigt"; Morell (s. 208-209) diskuterar dem som den mest 

expanderande grödan under perioden

Tribe diskuterar skillnaden i ägandekoncentrationen mellan Väst och Öst. I Westfalen var de flesta gårdar mellan 2 och 10 hektar, medani Mecklenburg ägdes 60 procent av jorden av gods om 100 hektar eller mer. Allra starkast var koncentrationen i Pommern, Regierungsbezirk Stralsund, där gods om 100 hektar eller mer ägde 75 procent av jorden. Lägst var andelen i Schlesien: 35 procent. (Tribe, s. 193.)

Så till Weber. I september 1890 möttes Verein für Sozialpolitik och bestämde att göra en undersökning om den rurala arbetsfrågan i riket. Detta var inte första gången som VfS hade sysslat med agrara frågor: t ex så gjorde man 1883 en tre volymers undersökning om de mellanstora bönderna, och 1887 en undersökning om belåningen på landsbygden. 1890 års undersökning hade stora ambitioner, och det är signifikant att man planerade att presentera resultaten på en konferens 1892 i i den preussiska staden Posen. (Detta möte blev uppskjutet pga en koleraepidemi, och hölls istället i Berlin 1893.) I deceber 1891 skickade man ut enkäter till 3 180 jordägare, och i februari 1892 skickade man ut en annan, mer "impressionistisk" (?) enkät till ytterligare 562. 2 277 jordägare svarade på den första enkäten, och 291 på den andra. Weber fick ansvaret för att analysera materialet om arbetarproblemet öster om Elbe, allmänt erkänt som undersökningens viktigaste del. (s. 195) Det är oklart varför han fick det uppdraget; en möjlighet är att det är eftersom han ett halvår tidigare publicerat sin Habitilationsschrift om romersk agrarhistoria. Här citerar jag långt, för det är så mäktigt:

"But why should the author of a treatise on the agrarian law of ancient Rome, who apart from his doctoral dissertation on medieval trading companies had only published a couple of reviews in his supervisor's journal Zeitschrift fur das Gesammte Handelsrecht, be selected to write up the most important section of a Verein survey on the condition of rural labourers in modern Germany?
Part of the answer is given by the dedication of the Römische Agrargeschichte: to August Meitzen, who at the time was a member of the Prussian Statistical Bureau and part-time Professor at the University of Berlin, where he had taught Weber. In 1865 Meitzen had been commissioned by the Prussian Ministers of Agriculture and Finance to compose a comprehensive survey of landed property in Prussia together with an evaluation of the existing system of agricultural taxation. Accordingly Meitzen published in four volumes between 1868 and 1871 The Land and Agricultural Relations in the Prussian State, which became the standard work of reference for years to come. Further, Meitzen had been the author of the article on agrarian policy in Schonberg's Handbuch der politischen Ökonomie, and here we can find a definition of the nature of agrarian policy which could be regarded as programmatic for Weber in his agrarian studies: 

Scientific agrarian policy must then be represented primarily in terms of agrarian history. It must take as its object the elucidation of the acts of agrarian policy in modern civilised states out of the entire course of development of their agrarian structure. Specifically, it must show how relations could arise which were more or less incompatible with the natural requirements of the agricultural enterprise, and how the consequent evil is completely or partially confronted, with whatever fortunate or unfortunate results (1882: p. 671).

These recommendations were to shape the way in which Weber wrote up the Verein report and also in part form the link between his studies of ancient agrarian organisation and modern policy. Not that the one can be reduced to the other, but rather that both historical investigation and the analysis of contemporary agrarian structure are marked by common procedural methods." (s. 195-196)

Tribe menar att det finns en kontinuitet i metod och teori från Webers skrift om Roms agrarhistoria, till hans arbeten om Östpreussen. I sin Römische Agrargeschichte frågade Weber om Roms erövringskrig: vilka sociala strata och ekonomiska intressegrupper drev fram dessa krig? Han undersökte kopplingen mellan hur jordbruket var organiserat och politiken, och det finns paralleller inte minst i hur han diskuterar arbetsfrågan och hur arbetskraft rekryterades och utnyttjades i antikens Rom och i samtidens Preussen. Likt Marx ville Weber kartlägga hela systemet, men olikt Marx handlade det inte om att identifiera samhällets rörelselagar, säger Tribe. Weber var dock mycket intresserad av att kartlägga arbetskraftsförsörjningen och dess olika former, som colonus eller slavarnas roller. (s. 196-197)

Detta intresse sammanfaller förstås väldigt väl med hans undersökning om det preussiska jordbruket och dessa arbetskraft. Här är inte den viktigaste distinktionen den mellan colunus och slav, utan den mellan fasta och tillfällig arbetare. De fasta var inte minst tjänarna och Instleute, vilka Tribe definierar som "labourers who are settled om small plots of land", vilket kanske då snarast motsvarar de svenska torparna. [1] Weber menar att eftersom Instleute själva producerade lite kött och spannmål så hade de också i någon mån ett intresse av högre priser på maten, t ex genom tullar. (Ett argument som passar bra med argumentet som Patrick Svensson och jag gjort om svenska torpare, att det är vilseledande att använda KPI för att deflatera den svenska arbetarklassens levnadsstandard före ca 1900 eftersom så många av dem producerade sin egen mat.) I idealbilden av Instleute-systemet, säger Weber, så är alltså arbetarna inkopplade på godsägarnas materiella intressen; han medgav dock att denna idealbild höll på att vittra under hans egen tid, och menade att frågan var: hur snabbt går utvecklingen bort från ett sådant system? Han menade att framför allt två processer som godsägarna drev förstörde intressegemenskapen. Den ena var att de gav sina arbetare en allt mindre del av det på godset skördade spannmålet (oklart varför). Den andra var att godsägarna ökade godsets egen odling av potatis och spannmål på torparnas bekostnad, alltså att de tog bort torparnas odlingsmark och lade den under demesnen. När Instleute blir rena lönearbetare, som måste köpa spannmål på marknaden som alla andra, blir deras intresse vad gäller spannmålspriset det motsatta godsägarens. (s. 199-200) Tillfälliga arbetare fanns det gott om i det preussiska jordbruket, på grund av jordbrukets säsongsbundna karaktär med toppar i efterfrågan framför allt i skördetid.

Webers Verein-rapport ägnades också åt frågan om arbetarnas subjektiva situation och frågan om deras arbetsmigration och motivation. Skulle man kunna motivera arbetarna mer genom att ge dem en bit jord, likt en Instmann med viss arbetsplikt, men med ett eget hushåll med självförsörjningsproduktion? Weber menade att om Ostpreussen inte skulle avfolkas så skulle man bli tvungna att införa sådana system för att hålla folk kvar. Å andra sidan så medförde godsherrarnas "modernisering" av sina gods proletarisering av de underlydande -- just det som inte behövdes, om man på sikt skulle få arbetskraften att stanna kvar enligt Weber. (s. 204) Weber talade som den Nationalliberal som han var när han talade för att staten måste gripa in och rädda godsägarna från dem själva:

"The future of the German East will depend on whether the conclusions resulting from this are decisively drawn. It is not the vocation of the dynasty of Prussian kings to rule over a homeless rural proletariat and Slavic nomads alongside Polish dwarf peasants and depopulated latifundia, as with the present course of affairs in the East will eventuate; but instead over German peasants alongside a stratum of large landowners whose workers bear the consciousness that they can in their homeland find their future in an ascent to independent existence." (cit. s. 204) [2]

Tribe ger här också en utblick över Webers jämförelse av slaveriet i antikens Rom med den totala proletariseringen (total "frihet") för arbetarna i argentinskt svedjejordbruk. Vid sitt anförande inför Verein 1893 hyllade han i motsats jordbrukets organisation i södra och västra Tyskland där arbetaren och bonden enligt Weber arbetade jämsides. Junkrarna hade gett das Reich dess anda, men de var ofelbart på väg bort, menade Weber: "The patriarchal disposition of the lord over the fate of the labourer, as in the old Inst-organisation, just this will no konger be tolerated by the people." Folk kommer emigrera till städerna hellre än att arbeta under de villkoren menade Weber, vilket passar väldigt bra med torparnas utveckling i Sverige under perioden. Bara polska arbetare var villiga att ta jobben under dessa villkor, sa Weber, och det kommer driva ner de tyska arbetarnas villkor till den polska nivån. Därför ville han stänga gränsen mot Polen. (s. 207-208, se också s. 210 om hans nedlåtande syn på polska arbetare.)

Tribe menar att Webers anförande inför Evangelisch-soziale Kongress för första gången formulerade Webers "politics free of illusions". Här talade han för ett nytt nationellt ledarskap, men han var pessimistisk om vilka grupper som skulle kunna erbjuda detta:

"No social grouping appeared to Weber ready to assume the vital task of political leadership: the Junkers were in decline; the bourgeoisie was and remained unprepared for rule ('As a class-conscious bourgeois I can maintain such a view without suspicion of prejudice'); and the proletariat with its aspirations was under the leadership of petty-bourgeois elements: There is no greater danger confronting us in Germany today for our political life than that of falling under the domination of the petty bourgeoisie, of Spießbürgertum. And the typical features of Spießbürgertum - the absence of great instincts of national power, the limitation of political endeavour to material objectives or even to the interests of its own generation, the absence of a consciousness of the responsibility borne with respect to succeeding generations - that is what permanently separates us from the social-democratic movement - for it as well is to a great extent the product of German Spießbürgertum. Interest in the power of the national state is for none so great as for the proletariat, if it thinks of more than the morrow." (s. 211)

Weber såg socialdemokratin som en oundviklig deltagare i formandet av Tysklands framtid, även om han som vi ser inte var så imponerad av dem.

1892-1893 var grundvalarrna i Webers agrara tänkande på plats. Tribe diskuterar tre artiklar efter dess: 'Developmental Tendencies in the Situation of East Elbian Rural Labourers' från 1894, hans Inaugral Address i Freiburg maj 1895, och hans svar till Oldenburgs tal vid 1897 års Evangelisch-soziale Kongress, 'Deutschland als Industriestaat'. Oldenburg drog ut tendensen till industrialisering i sin egen tid till framtiden och menade att Tyskland riskerade att om 70-80 år vara ett helt industriellt land. Han förespråkade istället en autarkisk politik grundad på jordbruk. Weber var inte imponerad av detta och saknade ett positivt framtidsideal (Zukunftsideal) i Oldenburgs kritik. Weber menade att den kapitalistiska utvecklingen var oundviklig, och att ett subsistensjordbruk inte skulle vara tillräckligt för att försörja tyskarna.

referens
Keith Tribe (1983) "Prussian agriculture—German politics: Max Weber 1892–7", Economy and Society, 12:2, 181-226.

fotnoter

[1] mer utförligt så beskriver Tribe situationen för en Instman så här, och det låter ju verkligen som torpare:

"The Instmann is provided with a house and a small plot of land on the estate, is assigned a share of the threshed crop, and receives for the rest of the year a small day-wage or a fixed sum of money. The household can keep a cow and pasture it on estate land receiving fodder in the winter months; other animals may be kept and fed off the estate. Firewood and cartage is also provided. In return the Instmann is contractually bound to work on the estate and provide one, perhaps two, additional hands. The latter are the so-called Scharwerker, who are boarded at the expense of the Instmann in the event of the Instmann having no children of an age able to perform a full day's The outcome of this, argues Weber, is that the household budget is made up of receipts from the estate in kind (housing, firewood, raw materials for clothing, bread and fodder grain) and the products of the household's own labour, in the form of vegetables, milk, eggs and meat. Cash received for the labour of the Instmann and the Scharwerker is divided half between other household requirements which have to be purchased, and payment of the Scharwerker. The possibility exists in good years of selling some of the product of the garden-land and also potatoes and grain supplied by the landowner; pigs, fattened on roots supplied by the estate, can also be sold. " (s. 198)

[2] Se också citat på s. 207: "I regard the 'rural labour question' here completely as one of Staatsraison. For me it is not a problem of rural labour, decidedly not the question: is the worker doing well or badly, how can he be helped? . . . even less is it a question of how labour is to be found for the eastern large landowners. The interest of the state and of a nation can differ from that of each Stand - not just from that of large landed property which is occasionally forgotten, but also from that of the proletariat,  likewise often forgotten."