Norsk lönebildning och jämställdheten

 

Norge har liksom Sverige ett lönebildningssystem som bygger på att industrins parter i varje avtalsrunda går först och sluter ett avtal för löneökningarna i sin sektor, och att parterna i de andra branscherna ska sluta avtal på samma kostnadsnivå. I Sverige kallas detta "märket", och i forskningslitteraturen kallas det för ett löneledarskapssystem, eftersom industrin agerar som löneledare (wage leader), eller för ett mönsterförhandlingssystem (pattern bargaining system), där industrin sätter "mönstret" för hela ekonomin. 

I Norge skapades systemet 1992 och i Sverige 1997 med Industriavtalet, men i båda länderna går systemet tillbaka till historiska förlagor, i det norska fallet framför allt nationalekonomen Odd Aukrusts analys från 1960-talet. [1] I båda länderna har systemet en mycket stark ställning i den offentliga debatten: statsvetarna Ines Wagner och Mari Teigen, båda verksamma vid Institutet för socialforskning i Oslo, säger i en artikel från 2022 att systemet är en helig ko i Norge, "the Norwegian public discourse presents pattern bargaining as a sacred feature for the sustainability and egalitarian nature of the Norwegian economy." [2]

Wagner och Teigen menar att tidigare forskning -- de refererar till forskning av Franz Traxler och Christian Lyhne Ibsen -- fokuserat på den koordinerade lönebildningens positiva effekter på löneåterhållsamhet och en sammanhållen lönestruktur, men inte utforskat systemens konsekvenser för ojämställdheten mellan kvinnor och män. De menar att den norska lönebildningsregimen -- och här förlägger de implicit den till 1960-talet snarare än 1992 -- utvecklades under en tid när enförsörjarfamiljen var norm (s. 489) och att principen att mansdominerade branscher går först och sätter normen, håller tillbaka förbättringar av jämställdheten.

I sin artikel analyserar de två Norges Offentliga Utredningar, NOU:er och alltså motsvarighet till Sveriges SOU:er. Den första är Equal Pay Commission från 2008 och den andra är Wage Formation Commission från 2013. De introducerar dessa två dokument så här:

"The Equal Pay Commission is the main government effort to collect research-based knowledge and assessment of equal-pay issues, while the Wage Formation Commission is the key reference point for all key actors in the labor market in relation to wage bargaining. It is, for example, consistently mentioned in the yearly policy statements of the LO. While the Equal Pay Commission was appointed to provide an overview of the differences between women's and men's pay and consider measures to reduce pay differences, the Wage Formation Commission was tasked with examining the system of wage formation and challenges in the Norwegian economy." (s. 491)

De två utredningarna var på viktiga sätt ganska olika: EPC bestod mest av akademiker från olika samhällsvetenskapliga discipliner, medan WFC var mer policynära och bestod dels av nationalekonomer, dels av representanter för facken, arbetsgivarna och staten. I enlighet med detta gjorde de också ganska olika analyser av ojämställdheten i den norska lönebildningen. 

Enligt EPC var roten till de bestående löneskillnaderna mellan kvinnor och män att kvinnor är koncentrerade till utbildning och sjukvård medan männen är koncentrerade till den privata sektorn och tekniska yrken. Detta medför, menar utredarna, en skillnad i status och lön. Kvinnodominerade yrken med en viss nivå av utbildning får lägre lön än mansdominerade yrken med samma utbildningsnivå. Utredningen pekade också på löneledarskapsmodellen som en begränsning, en anledning till att kvinnor i offentlig sektor på sistone (=sett från 2008) inte haft lika bra löneutveckling som män i privat sektor. (s. 493) Kvinnorna i offentlig sektor hade 1997 till 2005 i princip samma procentuella löneökning som män i privat sektor, men detta innebär ju också ett befästande av löneskillnaderna: “The pattern-bargaining model thus maintains and continues the pay differences that were there in the first place” (cit. 494. [3] Utredningen sa också så här:  “There is no systematic distortion of wage growth in favor of male-dominated bargaining areas, but the bargaining model is also unable to change relative wage differentials” (cit. 494). 

 

screenshot från Expressen.se, debattartikel av Kommunalarbetarförbundets 

dåvarande ledning, februari 2015.

Denna typ av diskussion känns så klart väl igen från den svenska debatten: man kan till exempel tänka på Kommunals appell i avtalsrörelsen 2015 att "dyrka upp lönelåset" och tillåta könsutjämnande extrasatsningar på kvinnolönerna, utöver "märket". Den norska utredningen kom också med ett liknande förslag: den uttryckte skepsis mot förhandlade extraökningar som skulle kunna leda till kompensationskrav från andra grupper och i förlängingen en löneinflationsspiral, och föreslog istället en särskilt anslagen pott pengar från regeringen om 3 miljarder kronor för att höja kvinnolönerna. Med andra ord ett liknande avsteg från lönebildningsmodellens princip, som den svenska regeringen 2015 använde för att höja lärarlönerna. (Summan var till och med samma, fast i svenska kronor istället för norska: tre miljarder kronor.) En sådan satsning skulle, refererar Wagner och Teigen den norska utredningen, "allow female-dominated professions to “catch up” while leaving the pattern-bargaining model in place." (s. 494)

Lönebildningsutredningen tillsattes 2013 för att utvärdera lönebildningen på den här sidan millennieskiftet. Utgångspunkten var att löneledarskapsmodellen skulle bevaras, och utredningen hade mandat att föreslå mindre reformer av denna. (s. 495) Utredningen menade att mycket av löneskillnaderna mellan könen berodde på att män och kvinnor jobbar i olika sektorer, och att dessa sektorer har olika kapacitet att betala lön, olika lønnsevne. Den refererade EPC:s argument att löneledarskapet i princip är genusneutralt, men återgav inte EPC:s relaterade poäng att systemet också konserverar könslöneskillnaderna. För att minska lönegapet föreslog utredningen att det skulle hanteras genom förhandlingar.

Politikerna -- statsminister Stoltenberg och LO:s ordförande -- avfärdade omedelbart EPC:s förslag om en klumpsumma för att minska löneskillnaderna. Detta skulle vara en illegitim statlig inblandning i lönebildningen, menade man, medan kvinnodominerade fackförbund som Unio fortfarande försvarade förslaget. (s. 496) Utfallet blev -- så vitt jag kan se -- inga reformer alls av lönebildningen, och i slutsatsdelen diskuterar Wagner och Teigen möjliga skäl till att systemet är så stabilt. De menar att målet om jämställdhet mellan könen i praktiken underordnas målet om samhällsekonomisk stabilitet -- för vilket löneledarskapssystemet anses centralt -- och att "there may exist a strong worry among key actors that changes in the wage formation system, typically considered fundamental to Norway's economic success, could lead to wage formation getting out of control." (s. 499)

referens

Ines Wagner och Mari Teigen (2022) "Egalitarian inequality: Gender equality and pattern bargaining", Gender, Work and Organization 29: 486-501.

fotnoter

[1] För en kritisk diskussion om denna historieskrivning, se Eivind Thomassen (2018), "Var Odd Aukrust frontfagsmodellens far?", Tidsskrift for samfunnsforskning 59: 329-348. Wagner och Teigen förklarar systemets historia så här: "Central to the Norwegian pattern-bargaining model, also called the Aukrust model (1977) or the wage-leadership model, is the distinction between tradable and non-tradable sectors. Tradable sectors, such as manufacturing and finance, sell most of their products on the world market and encounter foreign competition. Non-tradable sectors, such as health and education, which is equivalent to the public sector in Norway, consist of locally rendered services. During sectoral wage negotiations, a tradable sector or the male-dominated manufacturing sector bargains first. The wage outcome in this sector forms a norm for wage growth, which has a strong influence on wage-setting in the rest of the economy." (s. 489)

[2] Detta citat är från inledningen, s. 488. Adjektivet "sacred" används också i diskussionen (s. 496) och i slutsatserna: "pattern bargaining has status as a sacred policy." (s. 499)

[3] I kronor och ören innebär ju också samma procentuella ökning en större löneökning för de med högre lön. Det är därför lite oklart om löneskillnaderna i absoluta nivåer faktiskt ökade, vilket vore förenligt med följande beskrivning: "As a percentage, wage growth has been approximately the same for female- and male-dominated bargaining areas from 1997 to 2005." (s. 494)

Statens roll i den franska arbetsmarknadens omvandling

 

loggan för Le Mouvement des entreprises de France, den stora franska 

arbetsgivareföreningen, grundad 1998 och en av huvudaktörerna i 

Bruno Amables artikel om den franska arbetsmarknadens omvandling

 

Den franske nationalekonomen och statsvetaren Bruno Amable, professor i Genève, börjar en artikel med Lucio Baccaro och Chris Howells (2011, Politics and Society) argument att de europeiska ländernas arbetsmarknader har nyliberaliserats  sedan 1980-talets början. Med det menar de att kollektivavtalen och -förhandlingarna decentraliserats och i högre grad hamnat på företagets eller arbetsplatsens nivå, att anställningsrelationen individualiserats, och att arbetsmarknaderna avreglerats. Också den franska arbetsmarknaden har gått åt detta håll, säger Amable, men ett särskilt drag är att staten varit central också i den nyliberala omvandlingen, i enlighet med Howells (2006, Levy ed., 2009, Politics and Society) argument. [1] Kanske har arbetsgivarna och arbetstagarnas organisationer varit så svaga att de inte kunnat omförhandla arbetsmarknadens spelregler själva, och därför har staten tagit den ledande rollen, säger Howell.

Syftet med Amables syfte är att visa att staten spelat en stor roll, men att det inte är fråga om någon enkelriktad decentralisering. Han menar att regeringarnas policies gentemot arbetsmarknaden och dess flexibilisering varierat beroende på regeringens färg: vänster eller höger. Vänsterns väljarstöd (constituency) är inte minst arbetare, kontorsarbetare och anställda i offentlig sektor, medan högern har mer utpräglat stöd bland anställda i privat sektor. Högern har -- kanske paradoxalt -- använt centrala, tripartistiska förhandlingar för att få till större förändringar av arbetsmarknaden, minska konfliktnivån och öka flexibiliteten, medan vänstern har föredragit decentraliserade förhandlingar, samtidigt som de bevarat arbetsmarknadsregleringar och socialförsäkringarna. (524-525)

Han ger en generös bakgrund över den franska arbetsmarknadsmodellen sedan 1945, djupt influerad av en "moderniserings"-ideologi där dialog mellan arbetare och chefer skulle vara en bidragande faktor till den produktivitetstillväxt som man ville ha. (s. 527-528) Där refererar han också det mycket fascinerande faktat att president De Gaulle i slutet av 1960-talet till och med lekte med tanken att vd:ar skulle väljas av sina anställda. (s. 528) I samma anda laborerade de Gaulle också med idéer om vinstdelning. Efter oljekrisen förändrades utvärderingarna av den franska ekonomiska modellen och president Valery Giscard d'Estaing hävdade 1976 att Frankrike borde gå bortom "de traditionella ideologierna", med vilket han menade kollektivism och planekonomi på ena sidan, och laissez faire på den andra, och istället krympa staten och satsa på en social liberalism. (s. 529)

Det är mot denna bakgrund som de liberaliserande ambitionerna sedan 1980-talet ska ses. I början av 1980-talet var den politiska skalan i Frankrike fortfarande dominerad av samma blockpolitik som funnits på plats sedan 1958, med ett Vänsterblock och ett Högerblock. Vänsterblocket leddes av Socialistpartiet med Kommunistpartiets som stöd, och ville ha större statsinterventionism, mer anställningsskydd och reallöneökningar. Högerblocket bestod av en Gaullist-liberal koalition med starkt stöd hos tjänstemän i privat sektor, de liberala yrkena, egenföretagare och de flesta bönder. 1982 skedde under Mitterrandregeringen den legendariska U-svängen i vänsterns ekonomiska politik [2], med ett skifte, säger Amable, till en utbudsorienterad politik med större vinstmarginaler som tillsammans med ökad anställningsflexibilitet skulle öka investeringarna och skapa fler jobb. (s. 530-531) 

Amable menar att Socialistpartiet här hamnade i en motsägelse som de befunnit sig i sedan dess: ska de välja policies som är populära i deras traditionella väljarbas, eller ska de välja de policies -- mer utbudsorienterad ekonomisk politik -- som de tror på? PS har sedan 1980-talet framför allt valt det senare, säger han. (s. 531) En del av de viktigaste nyliberala reformerna i Frankrike har genomförts av Socialistregeringar, säger han: avregleringar av finanssektorn på 1980-90-talen, reform av företagens styrning år 2001, och privatiseringar på 00-talet. Däremot rörde PS-regeringerna inte arbetsrätten eller socialförsäkringarna, som var centrala för väljarbasen. (s. 531) Detta kom att förändras under Francois Hollandes presidentskap från 2012 och framåt, säger han: PS väljarbas var då knappt sig lik sedan 1970-talet utan bestod mer av högutbildade och tjänstemän som inte brydde sig lika mycket om arbetsrätten. Hollande sa också i valrörelsen 2012 att ett av hans huvudsakliga politiska mål var att avreglera arbetsmarknaden i samma anda som de tyska Hartz-reformerna. Arbetarväljarna gick allt mer till den radikala högern eller struntade i att rösta; denna historia känns igen t ex från Pikettys analys av "the Brahmin left". [3] Amable refererar till och med att en journalist frågade Hollande om han inte oroade sig över att tappa arbetarväljarna, och att Hollande då sa att "losing the support of blue-collar workers did not matter." (s. 533, Amables ord inte Hollandes).

Också högerblocket mötte förstås elektorala avvägningar. På 1980-talet gick den franska högern åt ett mer marknadsliberalt håll, under inflytande från Reaganism och Thatcherism, och 1986 liberaliserade man arbetsgivarens rätt att säga upp folk utifrån ekonomiska överväganden, och att anställa tillfälligt anställda. Detta var populärt med vad Amable kallar högerblockets hårda kärna, hantverkare, affärsidkare, egenföretagare och högre tjänstemän i privat sektor, men inte med andra delar av blocket. Reformer från 1990-talet och framåt var mer inriktade på att liberalisera förhållandena för mer perifera grupper på arbetsmarknaden. (s. 533-534) 1993 och 2006 gick regeringen fram med förslag om att avreglera arbetsvillkoren för yngre anställda, under 25 år. Trots begränsningen så ledde reformförslagen till stora protester vilket gjorde att förslagen övergavs. Däremot lyckades högerregeringen 2008 genomföra en reform av hur fackförbund ska representera de anställda, en reform som förändrade representativiteten från en automatisk sådan för fem konfederationer (CFDT, CFTC, CFE-CGC, CGT och CGT-FO) till att representationen bestäms genom omröstning bland de anställda. Regeringen tänkte sig att denna valsituation skulle få de anställda att välja fram de reformistiska facken som kunde tänkas ge mer omedelbar leverans vad gäller saker av värde för arbetstagarna. (s. 534)

Från diskussionen om 90- och 00-talens reformer går Amable över till en historik över de kollektiva förhandlingarna på den franska arbetsmarknaden sedan 1945. Under efterkrigstiden var branschen den viktigaste förhandlingsnivån; fördelen för arbetsgivarna med detta var att det varken innefattade krav på arbetstagarnas medbestämmande i företagen (som lokala förhandlingar gjorde) eller mer politisk inblandning som hade innefattats om man hade förhandlat på nationell nivå. [4] På 1970-talet och ännu mer efter vänsterns valseger 1981 fokuserade arbetsgivarna mer på den lokala nivån, återigen, menar Amable, för att undvika den politiska kontrollen. (s. 536) Facken kunde se positivt på lokala förhandlingar som ett sätt att aktivera medlemmarna, och Mitterrand genomförde 1982 också en lagförändring (Auroux-lagarna) för att stimulera lokala förhandlingar som ett sätt att öka medbestämmandet. Också i Aubry-lagarna 1998 för att förkorta arbetsveckan till 35 timmar fanns inslag för att öka medbestämmandet, men också starkare makt för arbetsgivarna i utbytet mot den kortare veckan. (s. 537)

Intressant och slående nog så tog arbetsgivarorganisationen Medef (Mouvement des entreprises de France) 1999 initiativet till nationella förhandlingar med de stora fackliga organisationerna [5], med målet att ta fram en ny "social konstitution", ett mål som efter hand omformulerades som en refondation sociale. Medef ville få en ordning på plats som skulle definiera vilka frågor som skulle hanteras av de sociala partners. Medef fick stöd av de reformistisk-modernistiska facken, framför allt CFDT, i att ge en större roll till nationella förhandlingar, för att minimera arbetsmarknadskonflikterna. Vänsterfacket CGT var däremot kritiskt. Socialistpartiets Francois Hollande, som blev president 2012, fortsatte dock att arbeta i andan av refondation sociale. Amable påpekar att Frankrike olikt Tyskland inte hade någon lagstadgad roll för de "sociala parterna", facken och arbetsgivarna, men att Hollande på denna punkt ville gå åt det tyska hållet och stärka parterna. (s. 538-539) Detta var, säger Amable, i kontrast med hur socialisterna agerat på 00-talet i frågan om arbetslöshetsförsäkringen. Frankrike hade sedan 1979 haft ett a-kasse-system där facket, arbetsgivarna och staten gemensamt ansvarade för a-kassan, men i slutet av 1990-talet ville Medef dra sig ur systemet och omvandla a-kassan till ett striktare system med mer fokus på workfare. Detta ledde till konflikt både med facken och med vänsterregeringen (1997-2002) som var ledd av Lionel Jospin. Medefs mål om hårdare krav på de arbetslösa misslyckades 2001, men de fick igenom kraven 2005, efter att högern och Raffarin vunnit parlamentsvalet 2002.

Nicolas Sarkozy vann 2007 års presidentval på löftet om en rupture från vad han såg som 1980- och 90-talens reformtröghet. Han var inspirerad av dansk flexicurity och ville stärka kraven på de arbetslösa att söka jobb, så väl som reformera socialförsäkringarna mera allmänt. Faktiskt instiftades av den föregående högerregeringen en ny lag som innebar ett krav på social dialog inför varje reform av abretsmarknaden, yrkesutbildning och liknande frågor, och i enlighet med denna satte Sarkozy 2007-08 igång en reformdialog om en möjlig liberalisering av anställningskontrakt, flexicurity, och a-kassan. (s. 542-3) Sarkozy nådde också viss framgång med detta och år 2008 så undertecknades Accord National Interprofessionnel av tre arbetsgivarorganisationer och fyra fackförbundskonfederationer av fem. Med ANI så infördes juni 2008 en lag om "moderniseirng av arbetsmarknaden", som förlängde hur länge arbetsgivare kan ha tillfälligt anställda, lättade lite på kraven för att sparka någon, och skapade en ny typ av anställningskontrakt för högkvalificerade anställda med specifika uppdrag. Lagen införde också en ny uppsägningsform, rupture conventionelle som betyder att arbetsgivare och anställd kommer överens om att den anställde slutar (utan krav på särskilda skäl) men också att den anställde får tillgång till a-kassa. Detta var en viktig fråga för Medef i förhandlingarna. (s. 543)

Efter Hollandes valseger 2012 infördes ytterligare en Accord National Interprofessionnel, som enligt Amable var fördelaktig för de högutbildade och cheferna, snarare än Socialistpartiets traditionella väljarbas.Hollande hade under sin valkampanj inte pratat särskilt mycket om arbetsmarknaden, annat än referenser till de tyska Hartz-reformerna och att Frankrike borde göra något liknande, men han arbetade efter sin valseger för större arbetsmarknadsflexibilitet och följde Sarkozy i spåren på så sätt att också Hollande ville förankra möjliga reformer med arbetsmarknadens parter. (s. 544-545)

I slutsatserna konstaterar Amable att den franska arbetsmarknaden de senaste decennierna har utvecklats i en nyliberal riktning "under the influence of the state". (s. 546) Högerregeringar har eftersträvat att öka arbetsmarknadsflexibiliteten genom liberaliserad arbetsrätt och minskad generositet i a-kassan, men efter stora protester mot reformförslag har man på 00- och 10-talen arbetat för detta genom tripartistiska förhandlingar. (s. 546-7) Vänsterregeringarna på 1980- och 90-talen ville däremot inte liberalisera arbetsrätten, men öka flexibiliteten genom ökad roll för förhandlingar på företagsnivån, som genom Auroux- och Aubry-lagarna. Amable tolkar Hollandes presidentskap som ett brott med denna tendens och en konvergens åt höger, i enlighet med att Socialistpartiets väljarbas förborgerligats och väljarna i mindre grad bryr sig om arbetsrätten. (s. 547-8)

 

 

referens

Bruno Amable (2016) "The political economy of the neoliberal transformation of French industrial relations", ILR Review 69 (3).

fotnoter

[1] Amable för också (s. 526) en mer teoretisk diskussion om nyliberalismens natur och relation till staten, där han med referenser till Denord, Foucault, Mirowski och Plehwe (2009), Jackson (2010) och en egen tidigare artikel menar just att nyliberalismen inte ska förstås som anti-statlig.

[2] Amables referens här är Frédéric Lordons artikel "The logic and limits of Désinflation Compétitive" i Oxford Review of Economic Policy 1998. Det har på sistone kommit en del revisionistisk forskning i ämnet, jag tänker framför allt på Sciences Po-historikern Mathieu Fullas artikel "The Neoliberal Turn that Never Was: Breaking with the Standard Narrative of Mitterrand’s tournant de la rigueur" i Contemporary European History.

[3] Amable och hans medförfattare har också varit med i diskussionen om Pikettys tes, framlagd i hans Capital and Ideology (2020). Se t ex Thibault Darcillons blogginlägg "The Brahmin Left, the Merchant Right, and the Bloc Bourgeois" från 2022. 

[4] En intressant aspekt av Amables diskussion om den franska arbetsmarknaden på lång sikt är hans användning av "modernist" för att beskriva en viss typ av inställning eller ideologi som varit viktig bland franska experter och franska policymakers åtminstone sedan 1945. (Jfr Thomas Angelettis studie av nationalekonomer och ekonomisk planering under efterkrigstiden.) Amable ger bland annat denna fascinerande tillbakablick på 1960-talet:

"The issue of a new type of relationship within the firm between capital and labor had been at the center of public debates since the end of the Second World War (Chatriot 2012). A book published in 1963 written by Francois Bloch-Lainé, La réforme de l’entreprise (The Reform of the Enterprise), summarized the ideas put forth by a group of modernists including high-level public servants, firm managers, trade unionists, intellectuals, and others. It argued for a new governance within the firm, giving increased responsibilities to the employees. Although these propositions were met with hostility from employers’ associations as well as some trade unions, they nevertheless had an influence on the public debates of the following decades, in particular with the publication of the Sudreau report in 1975, which itself influenced the Auroux laws (see below) and underscored the importance of the firm level for the development of industrial democracy (Delamotte 1977)." (s. 535-536)

Här tänker jag också på Marion Fourcades karakterisering av nationalekonomins roll i Frankrike jämfört med USA och Storbritannien, där hon pekar på en nationell politisk kultur och "institutional makeup" "centered on the administrative exercise of public power". Konflikt mellan två visioner för nationalekonomin: å ena sidan en liberal, decentraliserad samhällsvision med laissez faire, å andra sidan en ekonomi underordnad det statlig-administrativa projektet. Detta gjorde att nationalekonomi inte blev autonom disciplin förrän under efterkrigstiden. Statism ffa från 1940-tal till 1970-tal. Detta har gjort att nationalekonomin är underutvecklad i näringslivet, med undantag för några större, ofta halvoffentliga företag.

[5] Detta är bland annat väldigt intressant ur ett skandinaviskt perspektiv med tanke till exempel på Industriavtalet som skapades i Sverige 1997, en liknande förhandlingsordning som omdefinierade rollerna på arbetsmarknaden och satte nya spelregler på plats.

Jobbpolarisering i USA: 1960-talet och idag

Sociologen Rachel Dwyer, idag verksam vid Ohio State University, har sedan 2004 publicerat en rad intressanta artiklar om vad för typ av jobb som skapats i den US-amerikanska ekonomin under olika perioder. 

Det började med en artikel samförfattad med Erik Olin Wright och publicerad i Socio-Economic Review 2003, som jämför jobbexpansionen i USA på 1990-talet med den på 1960-talet. I introduktionen konstaterar de att 1990-talet hade en historiskt lång expansion, med 120 månader i rad av netto-jobbtillväxt. Detta brädade den tidigare längsta perioden, 106 månader på 1960-talet. Det skapades alltså en herrans massa jobb i USA på 90-talet, det är alla ense om, men vad man inte är ense om är: är det bra jobb som skapats? En bild karakteriserar jobbtillväxten som "McJobs", lågbetalda jobb utan karriärmöjligheter. Den motsatta bilden är förstås att 90-talet tvärtom skapade många bra jobb, högbetalda jobb för managers och professionals. Olin Wright och Dwyers budskap är att 90-talets jobbexpansion kan beskrivas som "asymmetrical polarization: very strong growth in the top tier of the employment structure, moderately strong at the bottom and extremely weak growth in the middle." Detta är ett nytt mönster: 60-talets expansion innebar en "non-polarized upgrading of the employment structure" medan 1970- och 80-talen inte hade något särskilt mönster utan rätt jämn fördelning av nettojobbskapandet.

De lånar metoden från en studie som Joseph Stiglitz gjorde när han var ordförande för president Clintons Council of Economic Advisors. Stiglitz analyserade jobbtillväxten för en kort period, 1994 till 1996, och rangordnade "bra" och "dåliga" jobb på följande sätt. Han skapade en matris med celler för yrke-per-sektor utifrån en klassificering med 45 yrken och 22 sektorer. Matrisen har totalt 990 sorters jobb, celler i matrisen, av vilka många är tomma. Efter att han eliminerat de tomma eller nästan tomma cellerna så var det ungefär 250 jobb (yrke-sektor-kombinationer) kvar, som representerade 95 procent av alla jobb i ekonomin. Han beräknade median-veckolönen för varje cell och i den enklaste modellen definierades "bra jobb" som alla celler med medianlön över mediancellens medianlön, och "dåliga jobb" som alla med medianlön under. (s. 292) Förändringen i antal personer i varje cell beräknades sedan för 1993-95 och Stiglitz fick fram att 70 procent av jobbtillväxten var i kategorin "bra jobb".

Olin Wright och Dwyer utvecklade Stiglitz analys på fyra sätt. (1) mer finfördelade kategorier: deras matris har 104 yrken och 23 sektorer, totalt 2392 celler, t ex "janirots and business services" eller "secretaries, typists and stenographers in nondurable manufacturing". En stor del av cellerna faller bort pga brist på faktiska jobb, så en del faller bort, och 479 yrke-sektors-kombinationer står för 90 procent av jobben. För 1960- och 70-talen har de inte lika sofistikerade data och då använder de 30 yrken över 23 sektorer. (2) inte bara frågan om andelen "bra jobb" utan en mer nyanserad analys av tillväxten över hela fördelningen. Här har de också en intressant diskussion om varför de delar upp jobbtillväxten på typen av jobb istället för att bara säga t ex "20 % av jobbtillväxten bestod av jobb som betalar mindre än $25 i veckan". (s. 294-295) (3) de går tillbaka till 1960-talet och kan så visa vad som var speciellt (eller inte) med 90-talet. (4) de utforskar demografiska aspekter av utvecklingen, framför allt jobbfördelningen efter etnicitet och kön.

För 1990-talet presenterar de en facinerande deskriptiv tabell om vilka som är de tre vanligaste jobben i varje kvintil, alltså varje femtedel av inkomstfördelningen. I den lägsta kvintilen var de vanligaste jobben kockar i "retail trade", vårdbiträden, och kassörskor i handeln. Mittenkvintilens tre vanligaste jobb var buss- och lastbilschaufförer, snickare i byggsektorn, och "top tier clerks" i finans- och försäkringssektorn. I den fjärde kvintilen var de vanligaste jobben grundskollärare (1,8 miljoner personer år 1992, medellön 16.9 $ i timmen), gymnasielärare (1.0 miljoner, medellön $17.9) och poliser och brandmän (833 tusen personer, $ 16.7). I den högsta kvintilen var de tre vanligaste sjuksköterskor (916 tusen personer, $20.1), chefer (managers) i industrin (657 tusen personer, $23.5) och det oklara arbetet "public administration" (551 tusen personer, $20.1).

Jobbtillväxten 1992 till 2000 var 3 miljoner i kvintil ett, nästan 3 miljoner i kvintil två, färre än 1 miljon i kvintil tre, 3 miljoner i kvintil fyra, och 5.5 miljoner i den högsta kvintilen. Så en uppgradering, men med en relativ urholkning i mitten. (s. 302) Den historiska jämförelsen är fascinerande. 1963-70 hade en ren och skär uppgradering: varje högre kvintil hade större jobbtillväxt än den föregående. 1973-74 tappade framför allt jobb i den lägsta kvintilen. 1975-80 hade uppgradering, men inte lika renodlad som 1963-70- 1980-82 tappade jobb i alla utom den högsta kvintilen. 1983-90 hade en rätt jämn fördelning av jobbtillväxten.

När de delar upp utvecklingen efter kön är det tydligt att 1960-talets jobbtillväxt var väldigt starkt könad. Vita män hade en superb uppgradering av jobb medan för både vita och svarta kvinnor var det framför allt kvintil två som växte. Svarta män hade ett tapp i de lägst betalda jobben och relativt liten tillväxt i kvintil två och fem, men stark tillväxt i kvintilerna tre och fyra. (s. 305) 1990-talet är, föga förvånande, i denna aspekt väldigt annorlunda. Vita män hade då jobbuppgradering, eller åtminstone minskning i Q1 och stark tillväxt i Q5, men för vita kvinnor skedde nu den största tillväxten också i Q5, medan de tappade i Q3. För svarta män fanns inget mönster alls, med en rätt jämn tillväxt över kvintilerna, medan svarta kvinnor hae stark tillväxt i alla utom mitt-kvintilen, och allra starkast i den lägsta. Hispanic män och kvinnor fick mest dåliga jobb på 90-talet, ett klart mönster av nedgradering. Olin Wright och Dwyer sammanfattar mönstret på 90-talet som ett "highly racialized, but not strongly gendered, pattern". (s. 307)

De skisserar på förklaringar till skillnaderna mellan 1960-talet och 1990-talet. De menar att tre skillnader måste förklaras. Ett, den svaga utvecklingen i mittenkvintilen på 90-talet. Två, att bottenkvintilen bidrar mycket mer på 90-talet. Tre, att den högsta kvintilen växte så starkt på 90-talet, jämfört med den fjärde.

För det första faktumet menar de att den centrala förklaringen är industrin, närmare bestämt tillverkningen av varaktiga varor (durable manufacturing). 1963 var 19 procent av alla heltidsjobb i USA i industrin, och 48 procent av jobben i mittenkvintilen var där. Under 60-talets expansion växte industrin med 4.7 miljoner jobb, 27 procent av hela periodens jobbexpansion. Kontrasten med 90-talet är total: 1992 stod industrin för 13 procent av jobben, och bara för 14 procent av jobben i mittenkvintilen. Under 90-talsboomen stod industrin bara för 4 procent av jobbtillväxten, och industrijobb i mittenkvintilen minskade faktiskt. Dock så hade industrin redan minskat mycket till 1980-talet, men då växte ändå jobb i mittenkvintilen, tack vare utvecklingen i tjänstesektorn.

För att förklara bottenkvintilens olika utveckling på 60- och 90-talen måste man se på handeln och olika sektorer med personliga tjänster. Dessa sektorer stod för 6.5 procent av jobbtillväxten på 1960-talet, men 23 procent på 1990-talet. Olin Wright och Dwyer menar att den stora invandringen på 1990-talet bidrog genom att bidra med en villig arbetskraft för lågbetalda jobb, och att en annan möjliggörande faktor var den urholkade minimilönen. I 1999 års priser var minimilönen år 1962 $6.3, medan den år 1992 bara var $5.0. Givet den stora lönetillväxten i övrigt var det förstås en extra markant urholkning. (s. 316-317)

För att förklara tillväxten i den högsta kvintilen på 1990-talet måste man se på affärstjänsterna och på high tech-sektorerna.

Slutsatsen är att 1990-talet i USA inte var en "job expansion dominated by McJobs in low-paid services". (s. 321) Men det var inte heller någon enkel uppgradering som den aggregerade utvecklingen på 1960-talet, och utvecklingen var också starkt präglad av skillnader för olika grupper. Olin Wright och Dwyer menade att om utvecklingen fortsatte så kunde working poor bli en större andel av de fattiga i USA. (s. 322) Att många jobb försvann i mitten kunde också vara ett tecken på att det blev svårare för folk i lågbetalda jobb att klättra i karriären. (Vilket inte är själklart tänker jag -- är det så att jobb i Q3 är jobb som folk har, som tidigare haft jobb i Q1 eller Q2?) Den tredje implikationen var för de politiska koalitioner: med en polariserad jobbtillväxt kan det bli svårare att upprätthålla och skapa en "progressive-egalitarian political coalition", menar de. (s. 323) En fjärde implikation var att om polariseringen fortsatte, så skulle man få ett samhälle där många av de lågavlönade direkt jobbar för de högavlönade. "While it would be a gross exaggeration to describe this as a transformation of the working class into a servant class, nevertheless aspects of the master-servant relahionship may become an increasing part of the cultural context of inequality." (s. 323) Den femte och sista implikationen handlade om den etniska segregationen i jobbtillväxt, särskilt i botten.

Tio år senare publicerade Dwyer en artikel i American Sociological Review på ett liknande tema. Då hade mycket forskning om jobbpolarisering publicerats (t ex Autor, Katz och Kearney 2006 eller  Goos och Manning 2007), och Dwyers utgångspunkt denna gång var inte att dokumentera polarisering, utan att förklara den. Den mesta forskningen om jobbpolariseringen har gjorts av nationalekonomer, kommenterar Dwyer, och den mest inflytelserika förklaringen är datorisering, som ökat efterfrågan på höglönejobb och nedgraderat jobb i mitten av fördelningen. Institutionalister pekar på att variationen mellan länder är för stor för att en gemensam trend av datorisering ska kunna vara förklaringen -- t ex så har länder med löntagarvänlig ekonomisk politik och starka fack sett mindre polarisering --, men Dwyer menar att båda approacherna misslyckats med att förklara viktiga drag av polariseringen, särskilt låglönejobbens starka tillväxt och utvecklingens rasifierade och könade aspekter. Argumentet i Dwyers artikel är att en del av mysteriet kan förklaras av tillväxten av omsorgsarbeten:

"a different dimension of economic change than studies of economic restructuring typically emphasize. Care work is labor that contributes to the well-being or development of other people that is often face-to-face and requires skills in interaction and communication (England 1992). Care work jobs grew significantly over the period of job polarization, but research on care work has not considered its role in the changes to the job structure, while research on job polarization rarely focuses on the role of care work in the transformation of the U.S. economy." (s. 391) 

 I sin kritik av SBTC-förklaringen menar Dwyer att den inte förklarar var den ökade efterfrågan på de lågavlönade jobben kommer ifrån. Hon menar också, rätt nischat att tillväxten på högutbildade jobb på 1990-talet skedde mer i jobb för disputerade, snarare än för de med "bara" universitetsexamen, som SBTC skulle förutsäga. Till slut så menar hon också att SBTC-litteraturen (Card och DiNardo 2002; Autor et al 2006; med flera) missar dimensionerna kön och etnicitet. Inte heller institutionalisterna ger någon förklaring till låglönejobbens tillväxt, säger hon och pekar på Saskia Sassens The Global City (2001) som ett undantag. Så lanserar hon omsorgsarbeten som förklaring, och förklarar deras särart så här:

"Care is different from other services in that it involves labor that was once provided mainly within families and kin networks rather than in market exchange. Care often requires more relational and interactive skills than do other service jobs, skills that are highly associated with women’s work. These features of care work set it apart from other jobs, including other services. Perhaps most important, the historical development of care work jobs has been bound up with changes in gender relations." (s. 394)

Med teorier om omsorgsarbeten prediceras jobbpolarisering inte bara utifrån teknologisk förändring och politiska institutioner, utan också utifrån kultur och politik i bredare bemärkelse. Omsorgsarbeten är speciella i att de har en stark karaktär av public goods:

"As Folbre (2002, 2006) argues, caring labor produces wide benefits even for those who do not provide it and do not bear its costs—the whole society benefits from wellraised children or a healthy population, for example. Because some individuals who benefit from care work can avoid paying for it, markets tend to undercompensate (and underproduce) care work; indeed, low-skill care work jobs collect some of the lowest wages in the U.S. economy, and even high-skill care work jobs often receive lower pay than similarly skilled jobs outside of care work (England, Budig, and Folbre 2002). Government investment can raise compensation for care work by spreading out the costs of care to a
wider set of beneficiaries, but care work in the United States is only partially state-subsidized and the rise of neoliberal policies has pushed some types of care into the market and contributed to pressures to keep wages down even in the public sector (Duffy 2011) (s. 394)

Enligt forskningen om omsorgsarbeten så är dessa lönediskriminerade genom att de mest utförs av kvinnor (England 1992; Steinberg 1990; Duffy 2011). När vi tar in denna typ av jobb i analysen så breddas bilden av arbetsmarknadens förändringar, eftersom omsorgsarbeten i så hög grad historiskt sett fluktuerat mellan att utföras på eller utanför arbetsmarknaden, eller kanske snarare så har de gått från att utföras utanför -- i familjen och liknande -- till att utföras på och genom marknaden. (s. 395) Kvinnors ökade arbetskraftsdeltagande sedan 1970-talet har så sett skapat utbud på arbetare för den här typen av jobb, i den lägsta kvintilen av löner, men också en del jobb som är relativt välbetalda, som lärare och liknande.

Hennes data är Current Population Survey, standard-datasetet för polariseringsstudier i USA, t ex Autor et al 2003 och Mouw och Kalleberg 2010. Datat täcker 1983 till 2007 och hon använder bara information för anställda mellan 18 och 65 år. Liksom i artikeln från 2003 klasificeras jobb som kombinationen sektor-jobb; hon menar att samma "occupation" kan ha olika villkor i olika sektorer. Ojämlikheten inom yrken har minskat sedan 1980, och det kan bero på sektorsförskjutningar. Hennes matris bygger på 100 yrkeskategorier och 23 branscher. (s. 398) Omsorgsjobb definieras så här: "all nurturant and reproductive labor occupations in any industry." (s. 398) Liksom i artikeln från 2003 klassificeras jobben på medianlönen inom jobb-sektor-cellen och hon börjar med att gruppera jobben i kvintiler, från lägst (median)lön till högst. "Job polarization can be expressed in a regression
equation as a nonlinear quadratic effect of wages on employment growth." (s. 399) Hon kör, liksom Goos och Manning, sådana regressioner. Tabell 1 visar de tre vanligaste jobben i varje kvintil för perioden 1983 till 2007:

Det första diagrammet visar nettoförändringen i jobb per kvintil. Denna visar vad den tidigare forskningen redan visat: en polarisering med stark tillväxt i kvintil 1 och 5 men svag i kvintil 2 och 3. Figur 2, som jag klistrat in ovan, visar utvecklingen efter kön. Jobbstrukturen polariserades för båda könen men med nyansskillnader, framför allt att kvinnornas tillväxt i kvintil 4 och 5 var starkare, vilket stämmer överens med att (a) kvinnor överlag hämtat in en del av männens löne-övertag, och (b) att löneskillnader mellan kvinnor ökat.

Från dessa förväntade resultat går hon vidare till omsorgsjobbens tillväxt. Dessa visar en väldigt stark polarisering med en nettotillväxt om 5 miljoner i kvintil ett, stillastående i kvintil två och tre, tillväxt om 4 miljoner i kvintil fyra, och nästan 3 miljoner i kvintil fem. Kvintil ett handlar framför allt om vård och omsorg, medan kvintil fyra och fem om lärarjobb av olika slag. Kontorsjobb (clerikal work) stod för 10 procent av ökningen i bottenkvintilen, men dessa jobb är mycket känsliga för datorisering, och de försvann i hög grad i kvintil tre, förenligt med Mouw och Kallebergs (2010) resultat att " a decline in secretarial work contributed to rising between-occupation wage inequality." (s. 403) Ett resultat som jag tycker är väldigt intressant eftersom det är det omvända mot vad Jakob Molinder och jag hittar i vår studie av Stockholm 1870 till 1970: vi finner att kontorsjobben expanderar efter 1900 och att det bidrar till utjämningen av inkomster. Däremot menar Dwyer att omsorgsjobben och "interactive service work" vuxit mer än kontorsjobben. Omsorgsjobben är också viktiga i de högre delarna av inkomstfördelningen: de stod för 40 procent av jobbtillväxten i kvintil fyra, genom jobb som "allied health professions, elementary teachers, and secondary teachers.". Omsorgsjobben stod också för 20 procent av tillväxten i toppkvintilen, genom läkare, sjuksköterskor m fl. Eftersom omsorgsjobben stått för en stor del av jobbtillväxten längst ner -- 56 procent av bottenkvintilen på 80-talet, 63 procent på 90-talet och 74 procent på 00-talet -- och högst upp i fördelningen, bidrar den till en stor del av jobbpolariseringen. (s. 404) Givet fördelningen på kön och etnicitet förklarar omsorgsjobben också en stor del av förändringarna i de dimensionerna.

referenser

Rachel E. Dwyer (2013) "The Care Economy? Gender, Economic Restructuring, and Job Polarization in the U.S. Labor Market", American Sociological Review 78 (3).

Erik Olin Wright och Rachel E Dwyer (2003) "The patterns of job expansions in the USA: a comparison of the 1960s and 1990s", Socio-Economic Review 1: 289-325.

Fackets effekter på löner och ojämlikhet i USA

Tom VanHeuvelen är en sociolog, verksam vid University of Minnesota, som gör väldigt intressant kvantitativ forskning om arbetsmarknaden och inkomstfördelning i USA. 2018 publicerade han en artikel i tidskriften Social Forces med titeln "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015". Man kan nog säga att utgångspunkten är en väldigt US-amerikansk debatt om vilken roll facket egentligen spelar. I USA olikt i Sverige organiseras ju en arbetsplats (snarare än en arbetstagare) i taget, och kollektivavtal gäller bara på organiserade arbetsplatser. Arbetare på organiserade arbetsplatser har alltså andra löner och villkor än arbetare på oorganiserade arbetsplatser, närmare bestämt så har fackligt anslutna arbetare högre löner och bättre villkor. Men vi vet att korrelation inte är kausalitet, och att den effekten lika gärna kan bero på selektion -- att mer kvalificerade och gåpåiga arbetare är med i facket -- snarare än en effekt av facket i sig. [1] VanHeuvelens artikel från 2018 handlar väldigt mycket om att beräkna den kausala effekten av fackligt medlemskap på löner och inkomstfördelning, rensat för selektionseffekterna. Artikeln är metodologiskt avancerad men också teoretiskt extremt intressant i det att VanHeuvelen för framåt analysen av hur facket påverkar löner och villkor inte bara för de som faktiskt är med i facket. Han har en rik och koncis forskningsöversikt över den kvantitativa litteraturen om fackets effekter:

"Wage inequality rises in response to union decline not only due to the direct influence on union members, but also through indirect pathways, as unions can use their influence to pull down top management incomes (DiNardo, Hallock, and Pischke 1997; Jaumotte and Buitron 2015; Shin 2014), increase labor’s share of total income (Kristal 2010, 2013), raise wages of non-covered but otherwise similar workers (Leicht 1989; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016), engage in nonmarket activism (Wilmers 2017), strengthen labor’s bargaining position (Bradley et al. 2003; Clawson and Clawson 1999; Korpi 1985), and boost compensation expectations (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Freeman 1984). Furthermore, unionization influences a wide range of stratification outcomes beyond immediate wage-setting practices, including working poverty (Brady, Baker, and Finnegan 2013), job security (Hipp and Givan 2015), political participation (Rosenfeld 2014), policy change (Rosenfeld 2014; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016; Western and Rosenfeld 2011), work satisfaction (Artz 2012; Hipp and Givan 2015), work hours and scheduling (Crocker and Clawson 2012), health and health benefits (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Reynolds and Brady 2012), layoff implementation (Jung 2017), and marriage patterns (Schneider and Reich 2014)." (s. 496)

För att förena dessa olika mekanismer arbetar VanHeuvelen utifrån den teoretiska modell som Bruce Western och Jake Rosenfeld la fram i en artikel 2011 och som fokuserar på fackets effekter på normer (som i sin tur påverkar inkomster), bortom de ditintills mer utforskade effekterna genom löneförhandlingar. Även tidigare har forskare modellerat hur facket i den US-amerikanska kontexten har effekter på lönerna även för icke-medlemmar. VanHeuvelen diskuterar två möjliga effekter:

"First, a spillover effect anticipates lower wages relative to unionization (Borjas 2015; Kaufman and Hotchkiss 2006). Higher union wages make unionized workers  an effective group to dismiss to lower labor costs. Thus, organized worker power counterintuitively increases the likelihood of layoffs among unionized firms. Dismissed workers then transition to nonunion sectors and firms, increasing the stock of potential workers and thus lowering pay (Neumark and Wachter 1995). Presumably, if unionization increases the prevalence of layoffs, unions would also dampen wages through unemployment’s scarring effect on future employment and wages (Gangl 2005). Second, unions provide a threat to
nonunionized firms (Brady et al. 2013; Freeman 1984; Leicht 1989; Western and Rosenfeld 2011). Employers prefer a nonunionized workforce. Therefore, when proximate to unionized firms or industries, the threat mechanism suggests that employers will raise wages preemptively to avoid unionization (Freeman 1984; Leicht 1989)." (s. 499)

Forskarna är alltså ense om att facket har effekter också på icke-medlemmar -- även om Borjas och Freeman är väldigt oense om vilka effekterna är, negativa eller positiva. VanHeuvelen använder och utvecklar som sagt Western och Rosenfelds modell för hur man ska förstå de bredare effekterna. Han förklarar modellen så här:

"Western and Rosenfeld (2011) developed a powerful theory unifying research on the multiple inputs unions have on both wage setting and social outcomes beyond immediate union membership. They relaxed the threat hypothesis’ rationalistic assumptions, and in doing so, reconciled the many strands of union stratification research through the concept of the moral economy: “norms prescribing fair distribution that are institutionalized in the market’s formal rules and customs” (517, also see Thompson 1971; Granovetter 1985). Beyond providing (1) power to workers in bargaining arrangements and (2) higher wages to immediately connected nonunionized firms and industries through rationalistic threat processes, unions have (3) an indirect influence on wage setting through
historical, cultural, institutional, and political practices. The moral economy argument thus complements the threat hypothesis, allowing for a multifactorial set of pathways to link unions and wage setting." (s. 499)

Även moral economy-argumentet kan kritiseras utifrån selektionsargumentet. Western och Rosenfeld operationaliserar den moraliska ekonomins effekte utifrån den fackliga anslutningsgraden i bransch-regionen, alltså till exempel att lönen för en icke fackligt organiserad arbetare i livsmedelsindustrin i Maine påverkas av den fackliga anslutningsgraden i livsmedelsindustrin (bransch) i Nordöst (region). Men selekteras arbetare till branscher och regioner utifrån oobserverade karaktäristika? VanHeuvelen fokuserar på folk som går med i eller ut ur facket och att jämföra deras utfall före och efter skiftet. En sista viktig mätfråga är hur man ska veta ifall effekterna av bransch-region-fackliga anslutningsgraden är en moralisk ekonomi-effekt eller hot-mekanismen, som diskuterad utifrån Freeman ovan. Här menar VanHeuvelen helt enkelt att kvantitativ forskning visar att strejker hade positiva effekter på lönerna före Reagans presidentskap, men inte sedan dess. Därför menar han att ifall de skattade moralisk ekonomi-effekterna klingar av från 1989 och framåt, så var det i själva verket en hot-effekt.

Hans data är Panel Study of Income Dynamics (PSID), en survey som började med ungefär 5000 familjer år 1968 och som samlades in varje år till 1997, och vartannat år därefter. Metoden är en som jag kanske aldrig sett tidigare, en variance function regression-modell (VFR) där han börjar med att skatta effekten av fackmedlemskap och bransch-region-facklig anslutning på lönen för medelarbetaren, och därefter använder samma förklaringsvariabler (med kontroller) för att förklara en loggad version av feltermen från den första regressionen. Den andra modellen förklarar då variansen inom grupperna. Se ekvation 1 och 2 nedan.

Resultaten indikerar att den råa lönefördelen för en fackligt ansluten manlig arbetare är runt 20 procent (för en kvinna runt 15 procent), och att ett beaktande av selektionsprocessen minskar effekten till 5-10 procent. (Men den är fortfarande statistiskt signifikant.) Moralisk ekonomi-effekten, mätt som effekten av bransch-region-anslutningsgraden, är också runt 20 procent före koll på selektionen, och runt 10 procent med koll.

Med Figur 3, som jag klistrat in högst upp, gör VanHeuvelen kontrafaktisk analys av hur löneojämlikheten för män och kvinnor hade utvecklats om den fackliga anslutningsgraden hade varit konstant. Då hade löneojämlikheten sett mycket annorlunda ut idag, kan man konstatera, även om VanHeuvelen påpekar att den beräknade sänkningen av ojämlikheten som konstant facklig styrka hade inneburit, bara är hälften så stor som den ser ut om man inte beaktar selektionen in och ut ur facket. Från dessa resultat går han till att diskutera effekterna och implikationerna av att arbetare byter facklig status, in eller ut ur facket, och visar att effekterna av facket överlag inte är annorlunda efter 1989 än före det året.

I slutsatssektionen drar VanHeuevelen tre huvudsakliga slutsatser. Ett, facket har direkta och indirekta effekter på lönespridningen. Att facket i USA försvagats så mycket som det gjort sedan 1970-talet gör att lönespridningen mellan arbetare och över en arbetares livscykel är större idag. Detta är robust för att kolla på arbetare som byter och inte byter bransch och region, arbetare som går in och ut ur facket, etc. Resultaten ger mikrogrundvalar för makro-argument om fackens betydelse och stöttar en maktresursteoretisk tolkning: "The findings in this paper support and extend a power resources theoretical understanding of inequality. Unions are central to egalitarian politics. From one perspective, results neatly fold into a power resources theoretical argument; it is unsurprising that the decline of labor unions, resulting in lower working-class power, has had broad negative stratification consequences (Jacobs and Dirlam 2016; Korpi 1985). Yet results emphasize the importance of the less frequently studied ideological component of power resources (Brady and Sosnaud 2010)." (s. 521) Den andra slutsatsen är att fackets effekter är robusta för oobserverad heterogenitet, men mindre än de råa effekterna. Den tredje slutsatsen är att facket har effekter inte bara på livslönen för arbetarna, utan att försvagningen av facket också ökar osäkerheten och volatiliteten över livscykeln.

 

referens

Tom VanHeuvelen (2018) "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015", Social Forces 97 (2).

fotnot

[1] VanHeuvelen diskuterar detta mätproblem på flera ställen i artikeln. En koncis diskussion är: "Economists traditionally argue that union workers have higher average unobserved skill levels than otherwise similar nonunion workers (Borjas 2015), while the work security provided by union contracts might allow for more on-the-job training. Controlling for these unobserved productivity-enhancing skills may lower the observed union wage premium. Several studies support this argument, finding that the union wage premium shrinks when worker fixed effects are included in regression models (Freeman 1984). Conversely, others note that the influence of unobserved heterogeneity may be overstated due to measurement error and the unique characteristics of workers who change union status (Card 1996; Lemieux 1998).
Similarly, Card, Lemieux, and Riddell (2004) note how selection bias influences the compressing effect of unions on wages. Assuming all workers possess some combination of observed and unobserved skills, they argue that workers most likely to select into union jobs will come from the off-diagonal: high unobserved and low observed skills, and vice versa. Workers with low observed and unobserved skills are neither qualified nor hired for union jobs, while those with high observed and unobserved skills can attain higher wages outside union contracts. These contrasting selection processes yield the appearance of an exaggerated compressing effect of wages among union members. Lemieux (1998) found this among Canadian male workers. In total, this argument suggests that the inequality-reducing effect of union membership might partially result from workers basing employment decisions on their ability to attain wages beyond those characteristics observed by analysts." (s. 501)

Jobbpolarisering i USA sedan 1980

Den intellektuella grundvalen för den nationalekonomiska litteraturen om ökad inkomstojämlikhet i de rika länderna sedan 1980-talet och skill-biased teknologisk förändring som dess förklaring, är vad Acemoglu och Autor kallar "the canonical model". Så börjar David Autor och David Dorn sin epokgörande artikel från 2013 om jobbpolarisering i USA. De förklarar att den kanoniska modellen har två sorts arbetare, de som gått ut high school och de som gått ut college, som producerar två halvt substitutbara varor. Teknologin är antingen komplementerande till lågutbildade (high school) eller högutbildade (college) arbetare och minskar eller ökar löneojämlikheten. Den kanoniska modellen är inte bara praktisk och teoretiskt attraktiv utan har också lyckats väl empiriskt säger de, med att förklara utbildningspremiumets utveckling i USA och de stora skillnaderna i skill premia mellan rika länder. [1]

Men den kanoniska modellen misslyckas med att förklara två viktiga fakta, säger de. Den första är att jobbtillväxten sett till utbildningsnivå varit kraftigt icke-linjär. Diagram 1 visar utvecklingen för 318 jobb -- utanför jordbruket -- från 1980 till 2005. Jobben rankas "by skill level", vilket de mäter som medellönen år 1980 -- en rätt lustig proxy-användning.

Polariseringen är inte unik för USA, säger de: en liknande polarisering efter utbildningsnivå har skett i de rika länderna de senaste 20-30 åren; de pekar på Acemoglu (1999) som den förste som påpekade det i USA, och Goos och Manning (2007) som den första rigorösa empiriska analysen. (Se också tidigare blogginlägg om studier av jobbpolarisering i Sverige.)

 Tillväxten i låglönejobb i USA drivs av tillväxt i vad de kallar ”service occupations” och som de påpekar (i en fotnot) att det är viktigt att skilja från tjänstesektorn. Tjänstesektorn omfattar 83 procent av jobben i USA utanför jordbruket år 2005, men ”service occupations” omfattar bara 13 procent. Dessa definierar de så här: ”Service occupations are jobs that involve assisting or caring for others, for example, food service workers, security guards, janitors and gardeners, cleaners, home health aides, child care workers, hairdressers and beauticians, and recreation occupations.” (s. 1555) Antalet arbetade timmar I dessa yrken ökade i USA från 1980 till 2005 med 30 procent efter att ha stått stilla 1950-1980. De gör en kontrafaktisk beräkning av sysselsättningens utveckling per lönenivå 1980-2005 där ”service occupations” inte vuxit alls, och visar att skillnaden mellan faktisk utveckling – som syns i Figur 1 – och den kontrafaktiska utvecklingen är markant.

Expansionen av lågutbildade, lågbetalda jobb sedan 1980 kan synas gå emot det konventionella narrativet om minskad låglönesysselsättning sedan 1980 (Autor, Katz och Kearney 2008 – det är roligt att Autor diskuterar sin egen tidigare tolkning som ”the conventional narrative”), men Figur 3, som jag klistrat in nedan, förenar de två tolkningarna. Den tredje gruppen staplar visar att låglönejobben utanför tjänstesektorn minskat varje decennium sedan 1970, men staplarna i grupp två visar att de inom tjänstesektorn minskade kraftigt på 1970-talet men sedan ökade mer och mer.

Från dessa empiriska klarläggningar rör de sig till sitt argument med pappret. Så här formulerar de det:

“The primary hypothesis advanced by this paper is that polarization is driven by the interaction between two forces: consumer preferences, which favor variety over specialization; and non-neutral technological progress, which greatly reduces the cost of accomplishing routine, codifiable job tasks but has a comparatively minor impact on the cost of performing in-person service tasks. If consumer preferences do not admit close substitutes for the tangible outputs of service occupations—such as restaurant meals, house-cleaning, security services, and  home health assistance—non-neutral technological progress concentrated in goods production (by which we mean non-service occupation activities) has the potential to raise aggregate demand for service outputs and ultimately increase employment and wages in service occupations.” (s. 1558-1559)

De utvecklar detta i en allmän jämviktsmodell med en teknologisk förändring som ersätter rutinuppgifter (routine-task). Modellen bygger på Autor, Levy och Murnane (2003), Weiss (2008) och Baumols (1967) modell över obalanserad teknisk förändring. [2] Den tekniska förändringen kommer in i modellen som en kontinuerligt fallande kostnad för att ersätta rutinjobb med datorer. Datorerna ersätter rutinjobb som bokföring, kontorsjobb och repetitiva jobb i tillverkningsindustrin ”which are readily computerized because they follow precise, well-defined procedures” och som i hög grad befinner sig i mitten av lönefördelningen. Modellen implicerar att när substitutionselasticiteten i produktionen mellan IT-kapital och rutinarbete är högre än substitutionselasticiteten i konsumtionen mellan varor och tjänster, så kommer relativlönerna för lågutbildade arbetare i rutinjobb falla jämfört med dito arbetare i manuella sysselsättningar. Då kommer lågutbildade arbetare byta jobb från industrin till tjänstesektorn medan högutbildade arbetare stannar, vilket leder till polarisering av sysselsättningen. ”Furthermore, wage polarization occurs if the elasticity of substitution between goods and services in consumption does not exceed unity—that is, goods and services are at least weakly complementary. If so, the wages paid to manual tasks (and hence noncollege earnings) converge to a steady growth rate that equals or exceeds the growth rate of college wages.” (s. 1559-1560) De utvecklar modellen också spatialt med lokala arbetsmarknader som specialiserar sig i olika typer av jobb. Detta testar de också med data för 722 Commuting Zones. Denna empiri visar att specialisering från 1980-talet och framåt prediceras väl av industristrukturen år 1950, alltså trettio år innan tjänsteyrkenas tillväxt.

Makro-modellen har två sektorer, en som producerar varor och en som producerar tjänster. Fyra produktionsfaktorer används av vilka tre är arbete: manuellt arbete, rutinarbete, och abstrakt arbete. Dessa arbetsinputs kommer från arbetare på två utbildningsnivåer: låg och hög. Den fjärde produktionsfaktorn är IT-kapital. I denna modell utvecklar de argumentet som skisserats ovan, om relationen mellan efterfrågan och produktionens teknologi och implikationerna det har för den aggregerade produktionens faktorintensitet och relativpriser. De presenterar empiri på fyra implikationer av modellen: arbetsallokering mellan sektorer, lönernas och sysselsättningens polarisering, och geografisk rörlighet. Betydelsen av den geografiska rörligheten följer av det faktum att arbetskraften som ska stå för de personliga tjänsterna, helt enkelt måste finnas där efterfrågan finns: ska man arbeta som vaktmästare eller förskollärare eller något annat yrke i Autor och Dorns ”service occupations”-kategori, så måste man befinna sig där lokalen/barnen etc som man ska arbeta med finns.

 

referens

David H. Autor och David Dorn (2013) "The Growth of Low-Skill Service Jobs  and the Polarization of the US Labor Market", American Economic Review 103 (5).

fotnot

[1] I en fotnot refererar de: "See Katz and Murphy (1992) and a large subsequent literature summarized and extended by Autor, Katz, and Krueger (1998); Katz and Autor (1999) Acemoglu (2002); Goldin and Katz (2008); and Acemoglu and Autor (2011)."

[2] I en fotnot säger de att: ”In related work, Ngai and Pissarides (2007) derive a multisector model where unbalanced productivity growth leads to rising employment in sectors that have low TFP growth. Acemoglu and Guerrieri (2007) develop a model in which endogenous technological change leads to unbalanced technological progress due to differential progress
in capital relative to labor-intensive technologies.” (s. 1559)