Agrar ojämlikhet och demokratisering i Preussen

 

Ekonomisk ojämlikhet spelar en central roll i teorier om demokratisering av Acemoglu och Robinson (2000, 2006) och Boix (2003). Men, säger Martin Ardanaz och Isabela Mares, Acemoglu och Robinsons bok är helt teoretisk och Boix (2003) empiriska undersökning handlar bara med paneldata för en grupp länder, så "the inferences about the consequences of rural inequality during the early periods of democratic transition remain still tentative, due to the scarcity of available measures of rural inequality." (s. 1640) Därför har på senare år en rad studier utforskat implikationer av ekonomisk ojämlikhet inom länder: Banerjee och Iver (2006) om Indien, Acemoglu, Bautista, Querubín, och Robinson (2007) om Colombia, Ziblatt (2008) om Tyskland, Baland och Robinson (2008) om Chile, med flera. Denna empiriska litteratur har fortfarnade problem, säger Ardanaz och Mares:

"Rural inequality is, in itself, a multidimensional concept involving inequalities in landholding or employment. The different components of rural inequality may stand in a very weak empirical relationship to each other. In addition, they may affect political and electoral outcomes through different mechanisms. For example, while inequality in the distribution of land confers access to wealth and economic resources, inequality in the distribution of employment confers access to a pool of voters who can be subjected to political pressures during elections. Most empirical studies operate only with one single measure of rural inequality without providing any theoretical justification why that particular dimension of rural inequality is favored. This strategy eschews substantive questions about the conditions under which inequality of landholding is more important  than inequality of employment. Some of these studies make no effort to test whether the effect they identify is robust across competing measures of rural inequality." (s. 1640-1641)

Det andra empiriska problemet är att studierna utgår från att arbetskraften på landsbygden inte rör på sig, att den är fast i sina distrikt -- vilket inte stämmer med klassiska bidrag inom utvecklingsekonomin av Kuznets (1955) och Lewis (1954). Ardanaz och Mares menar att produktivitetschocker sätter igång en övergång från Lewis-förhållandena "unlimited labor supply in the countryside" till stora regionala skillnader i tillgång på arbetskraft. De menar att på de platser där det är ont om jordbruksarbetare försvagas godsägarnas ekonomiska makt, och även deras politiska makt, på så sätt att det blir mer kostsamt att sätta in repression och att hota folk som "röstar fel" med sparken. I distrikt med större arbetskraftsbrist röstar fler på oppositionen och på Socialdemokraterna. Eliterna i sådana distrikt blri mer benägna att gå med på införande av valhemlighet. De argumenterar, lite otydligt och inlindat formulerat men ändå, mot Ziblatts (2008) argument att ojämlikhet i jordägande.

Den empiriska diskussionen börjar för mig väldigt intressant med frågan om det tyska jordbrukets ojämlikhet och ifall den klassiska bilden av ett väldigt ojämlikt Preussen ens är sann:

"One line of research that goes back to economic studies published under the auspices of the German Statistical Office beginning with the 1870s stressed the unequal character of German agriculture. This interpretation of Imperial Germany as the paradigmatic case of an economy with a highly unequal rural sector and where unreformed vestiges of a feudal past continued well into the 19th century and exercised a strong influence on classic accounts in comparative politics, such as Gerschenkron and Moore (Gerschenkron, 1946; Moore, 1966; Rueschemeyer, Stephens,  Stephens, 1992). By contrast, more recent studies have argued that compared with other countries at similar levels of economic development, the conditions in German agriculture have not been particularly unequal (Grant, 2005; Prosterman and Riedinger, 1987). As a recent study states this position,

The image of East Elbian agriculture as dominated by large estates, on the
English pattern is to a large degree a false one. The typical farm in Brandenburg,
Silesia, East Prussia and the Danzig region of West Prussia was more likely to
be an owner-occupied holding of around 30-50 hectares. Even where larger
estates predominated, they were very different from the English model: an
average Junker estate might consist of around 250 hectares farmed ‘in hand’;
the equivalent English aristocratic estate in the 1890’s would be almost entirely
let out to tenants and considerably larger. In most of Germany, especially in the
west and south, large estates were a rarity. The typical farm was small, 10-20
hectares and owner-occupied. There was little employed labor. The rural sector
was therefore, by the standards of contemporary European countries, a
relatively egalitarian one. The low proportion of landless laborers in the rural
population as a whole and the high level of owner-occupancy mean that the
structure of nineteenth century German agriculture compared well with the
situation of many less-developed economies today. (Grant, 2005, p. 53)"

Ziblatt (2008) har nyligen beräknat jord-ojämlikheten i Tyskland från 1895 års jordbruksräkning. Ziblatt började sin diskussion så här: "Was an electoral constituency marked by highly concentrated and inequitable distribution of landholdings, where a few estate owners held most of the land? Or was an equal distribution of smaller landholdings predominant?" (s. 625) Andra har använt mått som familjegårdar som procent av alla gårdar, eller en Gini-koefficient för jorden i ett helt land. Ziblatt studerar dock variationer mellan distrikt inom Preussen, och vill inte heller använda grova mått som Gerschenkrons medel-storlek på gården. Ziblatt använder Kaiserliche Statistische Amts jordbruksräkning från 1898, för 1004 Kreisen varav 550 låg i Preussen. "For each district, the census reports the number of farms as well as the size of each farm in that district. In Prussia, the average number of farms in these units was 5,996, and 58 percent of farm units were smaller than two hectares." (s. 625) Han matchar dessa Kreise-data till de 276 valdistrikten i Preussen. Ziblatt beräknar Gini-koefficienten för varje distrikt, men tyvärr förklarar han inte hur: det finns ju flera problem med data som jag förstår det. En är att han inte har priserna på gårdarna utan bara storleken i hektar: värdet av en gård beror ju inte bara på storleken utan också kvaliteten på jorden. En annan är att han inte förklarar ifall det är hektar överlag han mäter, eller hektar åker. Ett tredje är att han har tabulerade data över gård-storlekar, inte mikrodata, och då måste ju Gini-beräkningen bli oprecis om tabuleringarna är för grova. Detta diskuteras märkligt nog inte i pappret. I vilket fall så är den genomsnittliga Gini-koefficienten i distriktet 0.77, och variationen går från 0.49 till 0.94. Allra ojämlikast var Greifswald (0.94) och mest jämlikt var Oberwesterwaldkreis-Dillkreis i Hessen-
Nasau. Ziblatt inkluderar både städer och rurala distrikt, och har därför också med inkomstojämlikhet i regressionerna. (s. 627)

Ardanaz och Mares sätter Ziblatts resultat i kontext genom att jämföra med USA där Gini-koefficienten för jord-ojämlikhet år 1860 varierade mellan 0.34 i Connecticut och 0.83 i Louisiana med ett medelvärde om 0.54.

Ardanaz och Mares har också en intressant diskussion om måttets tillkortakommanden:

"The Gini of landholding is only an aggregate indicator of the size of farms in a locality, a district, or a country. It tells us nothing about the ownership of these farms. Inequalities in ownership—such as its concentration among a select group of owners or the lack of property among propertyless peasants are not captured by any of the existing measures of landholding inequality. The Gini of landholding inequality also contains no information about the employment patterns on these farms. Two localities that have identical Ginis in the distribution of farms might have very different distributions of employment. Districts or regions with high inequality in the distribution of farms may nevertheless be characterized by high levels of equality in employment, if most agricultural workers are employed on the smaller farms in a district. This can occur, for instance, if the land of large farms has very little economic value or if the latter are not used for agricultural purposes." (s. 1644)

De pekar på godsen i Memel, ett distrikt i nordöstra Preussen, idag Litauen, där 1895 års jordräkning belagde 27 gårdar med över 200 hektar och 3 gårdar med över 500 hektar; tillsammans omfattade dessa 30 gårdar 20 procent av jorden i hela distriktet. Men  bara 700 arbetare, ungefär 6 procent av arbetsstyrkan i jordbruket i distriktet, arbetade på dessa 30 gårdar. Vilket kanske faller tillbaka på min kritik ovan om att det är skillnad på bra jord och dålig jord; antagligen hade dessa gods i nordöstra Preussen mindre bra jord. Ardanaz och Mares går faktiskt inte in på varför så stora gårdar hade så få anställda, om det var på grund av obrukbar jord, eller någon animalisk produktion som inte krävde så många anställda, eller något annat -- det är slående hur bristfällig förankringen i agrarhistoria är i dessa historisk politisk ekonomi-papers om agrar ojämlikhet och politiska utfall.

I vilket fall så lägger Ardanaz och Mares in en ny variabel, som är andelen av den rurala arbetskraften som arbetar på gods om över 200 hektar. De menar att man med detta mått närmar sig Moores (1966) argument om att det är repressiva arbetsrelationer på landsbygden som främjar auktoritär politik, men medger också att måttet inte kan skilja t ex på självägande bönder och faktiska arbetare.

De använder preussiska jordbruksräkningar från 1895 och 1907 som rapporterar gårdar i 7 storleksgrupper: mindre än 0,5 hektar, 0,5-2 hektar, 2-5 ha, 5-20 ha, 20-100 ha,100-200 ha, och över 200 ha. "As suggested in Ramcharan (2010), we use the midpoint of each bin to construct the Gini coefficient.1 We use Stephen Jenking’s INEQDECO module to perform such calculation in Stata." (s. 1645) De resulterande Gini-koefficienterna syns i figur 1 som jag klistrat in ovan och som också visar Gini för sysselsättningen. Jord-ojämlikheten, som i princip borde vara samma mått om Ziblatts, är mellan 0.49 och 0.94 vilket jag tolkar som att den är identisk med Ziblatts. Ginin för sysselsättning har medelvärdet 0.76 och standardavvikelsen 0.10.

Jordbruksarbetarna var inte bundna till sina arbetsgivare; Werner Sombart kategoriserade på 1920-talet den tyska arbetsmarknaden på 1800-talet som "en myrstack som en vandrare slagit ned en käpp i", och frågan om Landflucht, "flykten från jorden" var en stor politisk diskussion i Preussen på 1890-talet. (Jfr mitt blogginlägg om Weber och det preussiska jordbruket.) A och M visar att sysselsättnings-Ginin frändrades drastiskt mellan 1895 och 1907: den misnkade kraftigt, till en spridning från 0.35 till 0.65. Detta tyder, menar de, på att arbetarna framför allt flydde från storgodsen; märkligt nog diskuterar de inte den andra sidan av sysselsättningsförhållandet, nämligen efterfrågan på arbetskraft och hur den påverkades av mekaniseringen i jordbruket. I Sverige infördes mekaniserad produktion först på större jordbruk och detsamma lär ha varit fallet i Preussen, t ex med tröskmaskiner som sparade mycket arbetskraft.

För att utvärdera effekterna av regional arbetskraftsbrist använder de Oliver Grants (2005) data på rurala löner. För varje distrikt skapar de en "labor shortage"-variabel som definieras som ration av den lokala rurala lönen till genomsnittet för alla distrikt. (s. 1648)

Från data-diskussionen går de över till en diskussion om hypoteserna som ska testas. Där för de bl.a. detta mycket intressanta resonemang om godsägarnas politiska makt:

"Landlords could prevent “undesired” candidates from campaigning among their employees, distribute the “correct” electoral information to their voters, mobilize voters, and bring them to the pools and oversee the choices made by voters. As Nipperdey (1961) has argued, “in their key economic regions of East Prussia, landlords used their authority as a source of ‘electoral terror’ supplementing the absence of organization on the part of conservatives” (p. 241). The “tool kit” of repressive strategies available to private actors included a variety of instruments ranging from harassment and intimidation to a punishment that was very costly for voters and that involved “layoffs” for the choices made at the ballot box (Anderson, 2000; Klein, 2003; Suval, 1985).
The insufficient protection of electoral secrecy made these threats of economic punishments extremely credible. Elections to the Prussian lower house were based on open voting. Electoral law governing national-level elections nominally protected electoral secrecy (Hatschek, 1920). "

I Sverige hade inte jordbruksarbetarna rösträtt förrän 1909 så att hota med sparken var inte aktuellt här, men frälsebönder hade rösträtt, och som Magnus Olofsson och Carolina Uppenberg och Mats Olsson har visat, var godsägarna inte fega för att använda arrendekontrakten som påtryckning för att få frälsebönderna att rösta på önskvärt sätt (eller lägga ner sin röst till förmån för jordägaren). Olofsson visar i sin avhandling att Arvid Posse, godsägare väster om Ystad i Skåne,manipulerade val i slutet av 1860-talet.

 

ur Magnus Olofssons avhandling Tullbergska rörelsen, tillgänglig här

Ardanaz och Mares har två hypoteser om mekanismer genom vilka agrar ojämlikhet påverkar politiken. Den ena är att med starka godsägare så ökade möjligheterna och minskade kostnaderna för "electoral repression" från godsägarna mot övriga. Den andra mekanismen är att brist på arbetskraft minskar kostnaden för de andra att avvika från godsägarnas preferenser. (s. 1651) Hypoteserna syns i tabell 1 nedan.

Deras ekonometriska undersökning omfattar de 13 nationella valen från 1871 till 1912, i 236 av 397 valdistrikt, alltså i Preussen. Deras källa för valutfallen är ICPSR:s data om tyska val. Om lönegapet, deras mått på arbetskraftsbrist, är endogent använder de också instrumentvariabler för att hantera det. Det ena instrumentet är jordbruksproduktivitet, beräknat av Grant (2002): de tror att arbetskraftsbristen kommer vara större där produktiviten är större. Det andra intrumentet är netto-utmigration från distriktet under åren 1895-1907. Bland kontrollvariablerna finns "ekonomisk utveckling", mätt som industrin och tjänsters andel av sysselsättning, andelen katoliker, och språklig fragmentering. De använder panelmodeller på de 13 valen där en laggad beroende variabel är med, vilket gör att valet 1871 droppas, och använder regionala dummies.

Resultaten säger att de Konservativas röstandel är signifikant lägre i distrikt med brist på arbetskraft/höga löner. En standardavvikelses ökning av lönen minskar de Konservativas väljarandel med 5 procentenheter, vilket är mycket med tanke på att K:s stöd i valen i genomsnitt var 18 procent. K var också svagare i mer katolska områden. (s. 1654) Jord-Ginin är positivt korrelerad med K-röstning, men inte statistiskt signifikant.

Arbetskraftsbrist (alltså höga löner) är positivt korrelerat med röster på Socialdemokraterna. Förvånande nog så hade Ginin i sysselsättning, alltså koncentration av arbetskraft till de större godsen, ingen positiv korrelation med SPD-röstning. Gini i jordägande var däremot positivt korrelerat med SPD:s styrka: en standardavvikelses ökning i land-Gini gav 4 procentenheter större andel för SPD, vilket är mycket med tanke på att SPD:s genomsnittliga stöd var 11 procent.

I den andra delen av den empiriska undersökningen skiftar de fokus från parlamentsvalen till en reform av valsystemet. År 1910 röstade man i andra kammaren i Preussen om att ändra valsystemet till direkta val med valhemlighet, och 1912 röstade man också. Ziblatt (2008) menar att jord-ojämlikhet gav större motstånd hos politiker mot reformen, menar A och M att det var arbetskraftsbrist som spelade roll. De har också ett större dataset på hur politikerna röstade, med dubbelt så många politiker som Ziblatt hade. (s. 1660)

I slutsatserna lyfter de fram implikationerna för vidare forskning:

"Our article generates a number of implications that can be tested in a broad comparative framework. First, our analysis suggests that economic shocks that generate intraregional differences in the costs of “electoral intimidation” precede and spur democratic transitions. Democratization is less likely to happen in economies experiencing an “unlimited supply of workers,” to use Lewis’s term. Second, labor shortage during the early onset of democratic transitions lowers the electoral strength of actors who owed their victory to ample intimidation of voters. Labor scarcity, we show, is likely to change the composition of the political coalition supporting changes in electoral institutions." (s. 1665)

referens

Martin Ardanaz och Isabela Mares (2014) "Labor Shortages, Rural Inequality, and Democratization", Comparative Political Studies, Vol. 47(12) 1639–1669

Uppsvinget för historisk politisk ekonomi

I en ny översiktsartikel menar statsvetarna Volha Charnysh (MIT), Eugene Finkel (Johns Hopkins), och Scott Gehlbach (University of Chicago) att "historisk politisk ekonomi", HPE, haft ett uppsving de senaste tio åren eller så. HPE är en interdisciplinär forskningsinriktning som förenar statsvetenskap, nationalekonomi, historia och sociologi, och förenas av att man använde kvantitativa metoder på historiska problem. Mer specifikt så definierar de politisk ekonomi så här: "work that either uses formal theory or empirically tests falsifiable arguments using quantitative methods." (s. 2-3) Vad som är "historiskt" är mer flytande, säger de: Gailmard (2021) föreslår att "historiska" händelser är de som “occurred in the past under temporally bounded social or institutional configurations no longer in operation in the place where the event occurred”, men Gailmard medger själv att det är en öppen och empirisk fråga vilka historiska händelser som egentligen slutat ha en effekt. Charnysh et al menar i vilket fall att definitionen fungerar i det här sammanhanget, och sätter en gräns vid 1945, förutom för Kina där också forskning om kulturrevolutionen på 1960-talet räknas som HPE.

Deras forskningsöversikt bygger på åtta ledande statsvetenskapliga tidskrifter åren 2010 till och med 2021, och utifrån definitionen av historisk politisk ekonomi framlagd ovan identifierar de 238 artiklar som HPE. Ordmolnet längst upp visar de vanligaste orden i abstracts till dessa 238 artiklar; vi ser att några av de ledande temana är demokratisering, kolonialism, krig, parlament, våld och val. Andelen HPE-artiklar av alla artiklar i tidskrifterna ökade från runt 3 procent 2010-2012 till 6-9 procent 2019-2021. Diagram 2 nedan visar andelen för de åtta tidskrifterna separat. De tidskrifter som är mest benägna att publicera HPE-artiklar är World Politics, American Political Science Review, och Quarterly Journal of Political Science.

Charnysh et al delar in artiklarna i tre typer vad gäller hur man gör historisk forskning: (a) för att förstå själva de historiska företeelserna, (b) att använda historiska företeelser för att förstå samtiden, och (c) att använda historiska företeelser för att testa och utveckla teori.

Under typ (a) diskuterar

"researchers have examined topics such as the emergence of parliaments, the introduction of electoral secrecy, the expansion of suffrage, and improvements in democratic representation using data on bill sponsorship, roll call votes, campaign expenditures, and subnational electoral outcomes (e.g., Aidt & Jensen 2017, Kam 2017, Kasara and Mares 2017, Teele 2018, Madrid 2019, Morgan-Collins 2021). They have additionally tested the micro foundations of classic theories of democratization by analyzing support for democratic reforms among political parties and economic elites (e.g., Ardanaz & Mares 2014, Albertus 2017, Nikolova 2017)." (s. 6)

HPE-forskare har också utforskat parlamentarisk politik och partipolitik, ofta med text-as-data-metoder, för att utforska ideologiska uttryck. Så här diskuterar Charnysh et al fördelar och tillkortakommanden med kvantitativ HPE, som de konstaterar har vuxit fram tillsammans med identifikationsrevolutionen (jfr mina inlägg om persistensstudier: Cirone och Pepinsky 2022, Arroyo Abad och Maurer 2021) och som ju är väldigt styrd av vad man kan sätta siffror på:

"As with any mode of research, there are trade-offs to the HPE approach to understanding the past. On the one hand, as discussed above, studies in the HPE tradition have uncovered novel empirical regularities by quantifying new forms of historical evidence (legislative speeches, roll call votes, etc.). They have tested the assumptions of earlier work and shed light on micro-level political processes behind macro-level phenomena such as democratization, state formation, and colonialism. On the other hand, the narrow focus in HPE on identifiable causes of particular outcomes risks overlooking the role of contingency and sequencing in macro-historical processes such as democratization or state building. It also obscures the complementarity among different elements of political systems, some of which may be difficult to observe." (s. 7)

Diskussionen under kategori (b) börjar just me perrisstensstudier. I persistensstudierna i de 238 HPE-artiklarna är det i genomsnitt 227 år mellan "historical antecedent" och det samtida utfallet. Det finns två dominanta teman: först kolonialismens effekter, i dyningarna av Acemoglu, Johnson och Robinson (2001), och sedan långsiktiga effekter av våld och förtryck. I kolonialism-forskningen diskuterar de:

"Guardado (2018), for example, collects data on the prices at which the Spanish Crown sold colonial provincial governorships in Peru, showing that the selection of officials based on ability to pay exacerbated political conflict, increased ethnic segregation, and undermined institutional trust. She emphasizes the role of violent resistance to colonialism and the reluctance of the indigenous population to assimilate as perpetuating the impact of colonial institutions over time. Other scholars use plausibly exogenous within-country variation in the form of colonial rule to understand the effects of different types of colonial institutions and policies, highlighting diverse mechanisms of persistence that include investment in state capacity (Mattingly 2017) and the divergent strength and accountability of traditional leaders (Lechler and McNamee 2018, Nathan 2019)." (s. 7)

Vad gäller de långsiktiga effekterna av våld och repression diskuterar de bl.a. Rozenas och Zhukovs (2019) forskning om de långsiktiga effekterna av "terror by hunger" i 1930-talets Ukraina: när regimen som utsatt folk för repression kunde fortsätta hota med våld för protester så bekände lokalsamhällen logalitet till  regimem, men "when the threat of retribution abates, a history of repression breeds opposition to the regime." (s. 8) En utmaning i alla persistensstudier är att belägga mekanismer genom vilka historiska orsaker fortsätter spela roll. Charnysh och Peisakhin (2022) studerar persistensen på attityder som 123 år av Habsburgstyre i Galizien har på politiska attityder och politiskt beteende. De använder "as-if-random variation" i vilka byar som tvångsförflyttades från östra gränslandet till västra Polen efter andra världskriget och gör surveys både bland ättlingar till galizier i västra Polen och folk i östra Polen som aldrig tvångsförfkyttades. "By design, this study thus isolates the causal effect of community as opposed to family and institutional transmission in intergenerational persistence, though it is worth emphasizing that the study relies on qualitative evidence to specify how communities reinforced persistence." (s. 8) Som utmaningar för persistensstudierna inom HPE refererar de till Abad och Maurer (2021) och diskuterar ungefär samma utmaningar: att klargöra mekanismer, att undvika "compression of history" (Austin 2008), och att inte publicera spuriösa korrelationer som man säljer in som historisk persistens.

Kategori (c) handlar om att använda historiska data för att disktuera teori, och de börjar med Fournaies (2021) forskning om pengarnas inflytande i politiken genom att studera brittiska val från 1885 till 2019, en period när regleringarna på hur mycket pengar man fick spendera varierade. Fouuirnaie finner att begränsningar på campaign spending ökade andelen konkurrensutsatta val. Castañeda Dower, Finkel, Gehlbach och Nafziger (2018) är ett annat exempel på teoretiskt motiverad HPE; i deras fall utforskar de data från det Ryska imperiet för att utforska relationen mellan folklig representation och folkliga protester i autokratiska system.

Efter forskningsöversikten handlar nästa sektion om utmaningarna för HPE-forskning: kostnaderna för att lära sig språk, att läsa historiska handstilar, att arbeta i arkiven och så vidare. (s. 11) Som någon i ett historiskt ämne tycker jag kanske också att det är extra intressant när de pekar på utmaningen att inte överdriva hur generaliserbara resultaten från ens historiska fall är. Kan vi verkligen argumentera teoretiskt för att de historiska omständigheter vi studerar är ett generellt giltigt fall? Som Dennison (2021) pekar på är också de historiska institutionerna "interlocking parts of a larger social system" och det kan vara svårt att separera ut effekter. (s. 13)

Den sista sektionen handlar om fältets framtid. De börjar med att rekommendera närmre och intensivare dialog mellan historiker och samhällsvetare. Härnäst rekommenderar de viss utbildning i arkivarbete för statsvetenskapliga doktorander. Från detta kommer de till mer substantiella rekommendationer:

"Properly equipped, scholars of HPE will have choices about what to study. We hope that reviews such as ours might encourage researchers to think about what has already been learned, and what might be done to accumulate knowledge, rather than simply reach for the most available quasi-randomization. Callis et al. (2023) discuss fruitful research agendas that have pursued design-based research across a variety of domains: the study of colonial rule, missionary activity, forced labor, and the slave trade. Learning accumulates, they emphasize, when similar designs are used in different contexts; mechanisms come into view when a similar treatment is examined with different outcomes. (Formal) theory also plays a role. As Rozenas (2021) observes, “[e]mpirical HPE looks like a field on which everyone throws their own brick.. . . Theorists could be of great help in building a useful structure out of those bricks.”" (s. 13)

Den stora vikt som man fäst vid identifikation och kvantifierbarhet gör att vissa ämnen studerats mycket mer än andra -- formella institutioner mer än informella institutioner, och så vidare. De hoppas att mer HPE-forskning i framtiden kommer att ägnas åt hittills outforskade teman som etnicitet, genus, och klimat.

 

referens
Volha Charnysh, Eugene Finkel, och Scott Gehlbach (2023) "Historical Political Economy: Past, Present, and Future", Annual Review of Political Science.

Historisk inkomstojämlikhet i Afrika

 

Forskningen om historisk ekonomisk ojämlikhet har varit en boom-verksamhet på 2000-talet, med välkända bidrag som Piketty (2014) och Scheidel (2017). Också för afrikansk historia har motsvarande framsteg gjorts, konstaterar Ellen Hillbom, Jutta Bolt, Michiel de Haas och Federico Tadei i ett ganska nytt working paper:

"For Africa, scholars have highlighted the importance of taking a historical perspective to understand current regional variations, pointing especially at the colonial legacy of a ‘dual economy’ of high wages and low (agricultural) self-employed incomes (Cogneau et al. 2007; Van de Walle 2009). Yet, African inequality trajectories have featured only marginally in the global inequality literature, which has focused strongly on Europe, the United States, and parts of Asia (Simson and Savage 2020). This limits our knowledge of African inequality in the long-run and increases the danger of Eurocentric theorization of the drivers of inequality." (s. 2)

Vad de gör i sitt papper är att samla studier av hela inkomstfördelningar -- inte bara toppinkomsttagare, inte bara löntagare osv -- för att kunna diskutera de koloniala ursprungen för ojämlikheten i Afrika, och även kunna diskutera ojämlikhetens drivkrafter i ett sant globalt perspektiv. För att kunna få omfattande beräkningar av inkomsterna och deras fördelningar i afrikanska samhällen historiskt så behövs social tables-metoden där man delar in befolkningen i olika yrkesgrupper och beräknar en genomsnittlig inkomst för varje grupp. Den totala ojämlikheten är då ojämlikheten mellan grupperna, viktade efter deras storlek. Deras studie bygger på sex länder: Botswana, Ghana, Elfenbenskusten, Senegal, Kenya och Uganda.

Deras diskussion av teori börjar med Kuznets idé om växande ojämlikhet med industrialiseringen. Bortsett från några mindre regioner är SSA inte särskilt industrialiserat, så bara utifrån den teorin borde ojämlikheten vara låg. Piketty (2014) menar däremot att ojämlikheten drivs av kapitalavkastning och minskar genom beskattning, lönepolitik och transfereringar. Här invänder Hillbom et al:

"While some post-colonial states engaged in land distribution or implemented socialist policies to mitigate colonial legacies of inequality, sub-Saharan Africa never went through the post-war egalitarian regime that characterized Europe, the United States and parts of Asia and that is central to Piketty’s analysis of inequality reduction over the past century (Alveredo et al. 2018:42). The expansion of capitalism in Africa should therefore be reflected in rapidly rising inequality, especially in areas and eras of unfettered capitalist expansion. However, available evidence for the post-colonial era does not support such a position. Instead, though capitalism reigned since structural adjustments in the 1980s,  inequality since the 1980s has stagnated (Chancel et al. 2019: 21) or even declined (Simson and Savage 2020:7)." (s. 5)

Kanske har ojämlikheten istället minskat genom de chocker som Scheidel (2017) diskuterat: pandemier, krig och så vidare?

Milanovic (2018) utsträcker diskussionen om den industriella tidens ojämlikhet till förindustriell tid och menar att ojämlikheten fluktuerade, utan någon särskild korrelation med BNP-tillväxten, en poäng som även Alfani (2021) gör.

"Instead, Milanovic argues that episodes of pre-industrial inequality decline were,
in line with Scheidel (2017), driven by ‘malign’ forces, of which the 14th century Black Death is the most clearly pronounced example. At the same time, upswings in inequality were the outcome of commercial expansion processes, which enabled elites to convert power, wealth, and market access into income. Although 20th century Africa can hardly be called pre-industrial, non-industrial commercialisation processes, often taking place within the agricultural sector and in a colonial context, were a salient characteristic of economic development. Recent work has tentatively concluded that colonies tended to have among the highest levels of inequality, but they barely cover African cases (Alfani 2021; Milanovic 2018)." (s. 6)

I den afrikanska litteraturen var ojämlikhet viktigt för marxistisk forskning och underutvecklings-forskningen fram till 1980-talet, men har sedan i huvudsak övergivits till förmån för "growth fundamentals". I denna forskning står "dualismen" mellan den agrara och den icke-agrara sektorn i centrum, vilket Hillbom et al inte är helt nöjda med: "While helpful, the focus on dualism has
resulted in a rather generalized and static evaluation of African inequality under colonialism." (s. 6)

Hillbom et al föreslår ett analytiskt ramverk som syns i figur 1 ovan. De två primära drivkrafterna i modellen är exportoriented kommersialisering och koloniala institutioner. "We do not presume that ‘initial’ inequality in Africa was absent or universally low (cf. Bigsten 2018), but that commercialization increased the size of monetized economies and progressively enabled the conversion of wealth, resources and social relations into monetary income. " (s. 8) Med större inkomster och större möjlig ackumulation kunde ojämlikheten öka, men detta realiserades inte på ett ett-till-ett-sätt utan medierat genom samhällsstruktur, resurser och det koloniala systemet. Samhällsstrukturen vareirade starkt, t ex mellan starkt stratifierade samhällen med stort inslag av slavhandel som Sokoto-kalifatet i dagens Nigeria eller Ashanti i dagens Ghana till mer egalitära samhällsstrukturer. Vad gäller resurser så var de flesta samhällen i SSA land-abundant, alltså med mycket jord per person, vilket gjorde att många kunde försörja sig själva på jordbruk. Gentemot en låg men relativt trygg inkomst i självförsörjningsjordbruket står i den dualistiska modellen ett kapitalistiskt jordbruk för export, med högre men mer varierade inkomster. Graden av ojämlikhet med exporterna varierar dock per gröda, säger Hillbom et al:

"Because annual field crops such as groundnuts or cotton are labour intensive, require a short planning window and involve little to no capital investment (Tosh 1980), their commercialisation generated relatively little inequality (when using free labour). Meanwhile, where commercialisation was based on tree crops such as coffee and cocoa, there was more scope for income inequality generation. Such crops required an upfront labour investment of several years in ‘fixed capital’ (maturing trees) and once yielding, the returns to labour were substantially higher than for annual crops. Such conditions generated scope for large-scale plantations and the development of capitalist labour relations, based on a distinction between providers of capital and labour (Austin 2019). Livestock-based commercialisation was even more likely to result in increasing income inequality, since stock – widely considered a prime form of capital in African societies – only yields sustainable income once a specific herd size is reached (Bolt and Hillbom 2016). Finally, we expect commercialisation based on mineral extraction to involve the highest degree of income inequality, as returns were concentrated
among a small number of (mostly expatriate) individuals and firms who brought in specific skills and large amounts of capital." (s. 8-9)

Den tredje medierande variabeln är koloniatörernas närvaro: när den var större, och exploateringen av inhemska arbetare högre, som i Sydafrika eller Kenya, kan vi förvänta oss större ojämlikhet.

Från denna diskussion går de över till den historiska kontexten i de sex länderna. Tabell 1 sammanfattar dem på de enligt den teoretiska diskussionen relevanta variablerna.

Från detta går det till en diskusison av social tables-metoden. Amin (1966) byggde rudimentära social tables för Algeriet och Tunisien i den senkoloniala perioden, men Arne Bigsten (1987) var den förste att presentera mer utförliga ST, för Kenya 1914-1976. Bigsten fokuserade på lönearbetarna och skillnader mellan dem, och hade svårare för att analysera småbönderna, som han slog ihop i en residualkategori som omfattade tre fjärdedelar av den sysselsatta befolkningen. (s. 13) Bolt och Hillbom (2016) använde antropoligiska studier för att utforska inkomstojämlikheten i Botswana 1921-1974 och visade en ökande ojämlikhet drivet av mer ojämlikt ägd boskap. Aboagye och Bolt (2020) visade för Ghana 1891-1960 hur viktig exporten av kakao var för inkomsterna och deras ojämlikhet, medan Alfani och Tadei (2019) gjorde ST för Senegal och Elfenbenskusten 1939-1954. De Haas (2021) studerade Uganda 1925-1965 baserat på by-undersökningar och detaljerade regionala data.

Hur precisa social tables-baserade skattningar blir, beror på hur många grupper man har. Lindert och Williamsons (1982) klassiska studie av England och Wales 1677-1812 hade 19 kategorier, van Zanden (2003) hade 5 i Javas tidiga 1800-tal, Berry (1990) hade 9 till 12 för Peru 1870, och i de afrikanska studierna hade Bigsten 13 för Kenya, Bolt och Hillbom 8 för Botswana, Aboagye och Bolt 17 för Ghana, Alfani och Tadei 12 för Senegal och Elfenbenskusten, och de Haas 10 för Uganda. Hillbom et al gör ett intressant experiment där de "harmoniserar" tabuleringarna från de olika studierna och ser om det påverkar den jämförande bilden av ojämlikhet. Skillnaderna är inte jättestora, i alla fall inte i något land mer än 10 Gini-punkter. Överlag så är skillnaderna i hur tabuleringarna gjorts motiverade av respektive kontext, och "their heterogeneity, therefore, is no major concern for comparability. " (s. 21) Men för Kenya medför Bigstens ihopklumpning av en väldigt stor del av befolkningen i en självförsörjningsgrupp antagligen en underskattning av ojämlikheten.

De gör också en väldigt intressant jämförelse av den implicita levnadsstandarden i tabuleringsstudierna: vad för köpkraft hade en självförsörjande bonde, en stor del av befolkningen, enligt de olika studierna för de olika länderna? I diagram 5 jämför de hur många Allen-korgar (2100 kalorier) den självförsörjande bonden skulle ha råd med, inklusive penningvärdet av sin självförsörjningsproduktion, i de olika länderna.

 

referens

Ellen Hillbom, Jutta Bolt, Michiel de Haas och Federico Tadei (2021) "Measuring historical income inequality in Africa:  What can we learn from social tables?", African Economic History Working Paper Series, No. 63/2021.

Handel och progressiv beskattning i det tidiga 1900-talet

 

Statsvetaren Lucy Barnes utforskar i en artikel från 2020 variationer i beskattningens progressivitet i Europa i det tidiga 1900-talet. Hon menar att omfördelningspolitik, som progressiv beskattning, delvis drevs av intressekonflikter mellan en grupp som hon kallar "rika" eller "eliter" och gruppen mindre välbeställda. Men eliten är inte homogen och om de hade tillräckligt olika intressen i handelspolitiken kunde en fraktion alliera sig med de fattiga om en kombination av frihandel och progressiv beskattning. Hur lätt det är att göra en allians om omfördelning beror på den initiala nivån på ojämlikhet (högre ojämlikhet gör omfördelning mer kostsamt för eliterna) och hur lätt eller svårt det är att nå en överenskommelse om handel beror på hur separata preferenserna är före förhandlingarna.*

Barnes empiriska undersökning är tudelad: först kollar hon på tio länder 1870-1913, sedan på valdistrikt i Storbritannien. I cross-country-undersökningen är tre variabler i centrum: progressivitet, ojämlikhet och arbetarnas potentiella fördelar från handelsöverenskommelser. Progressivitet mäts på fyra olika sättt: (a) konsumtionsskatter som andel av totala skatter, (b) direkt beskattning som andel av skatten, (c) högsta möjliga marginalskatt på inkomster, och (d) arvsskattens nivå. Ojämlikhet mäts som rural ojämlikhet, operationaliserats som " (1 – family farms) × (1 – urbanization), where “family farms” is the share of cultivable land farmed by (small) families." Detta följer Ansell och Samuels (2010) (se också detta blogginlägg från 2012). Så här förklarade Ansell och Samuels sitt mått:

"For land inequality we adjust Vanhanen’s (2003) family farms measure, which Boix used. The family farms variable is based on the proportion of all cultivable land worked by families, but this leaves open the possibility that most of the rural population does not live on a “family farm,” even if families farm most of the cultivable land. Even with a high proportion of family farms, the relative density of the rural population in areas not farmed by families might be high. We therefore adjust family farms by the relative size of the rural population. Our rural inequality variable is thus (1 – family farms) (1 – urbanization), where urbanization, taken from Vanhanen, is the percentage of urban inhabitants as a proportion of the national population. As rural inequality increases, the probability of democratization should decline."

Vanhanens dataset finns online och nedan har jag gjort ett diagram med andelen familjegårdar, jämte urbaniseringen beståndsdelen i Boix och Ansell och Samuels mått på rural ojämlikhet, för ett urval av 21 länder åren 1858, 1888 och 1908 (Varhanen ger data för vart tioende år från 1858 och framåt):

 

Källa: Vanhanen, Tatu (University of Tampere): Democratization and Power Resources 

1850-2000 [dataset]. Version 1.0 (2003-03-10). Finnish Social Science Data 

Archive [distributor]. http://urn.fi/urn:nbn:fi:fsd:T-FSD1216

 

Enligt Varhanen var andelen familjegårdar i Sverige 35 procent över denna period. Detta är 1858 och 1888 samma nivå som Danmark, men där gick andelen 1908 upp till 40 procent. Det är en betydligt lägre andel än Norge som ligger runt två tredjedelar och även bra mycket lägre än USA (60 procent) men högre än Storbritannien (runt 16 procent).

Så här motiverar Barnes sitt ojämlikhetsmått:

"This choice (over income inequality measures), follows Ansell and Samuels (2010) and Ziblatt (2008), who emphasize that fear of expropriation is better operationalized by inequalities in land ownership. Moreover, inheritance and land taxes as well as income taxation formed an integral part of the redistributive reforms." (s.202)

Den tredje centrala variabeln är handelspreferenser. Där utgår Barnes från en Stolper-Samuelson-modell där ägare av olika produktionsfaktorer (jord, arbete och kapital) tjänar eller förlorar på handelsintegration beroende på om deras produktionsfaktor kommer blir relativt mindre eller relativt mer abundant. Måtten är extremt grova: kapitaltillgång i landet mäts som kilometer järnväg, labor abundance mäts som befolkning, och jord som geografisk areal 1913, alltså inte korrigerat för hur stor andel av jorden som var lämplig för jordbruk (hej Norden!). Barnes medger att måtten är väldigt grova men prioriterar att de ska finnas tillgängliga för så många länder som möjligt så hon kan räkna ut sitt mått som alltså är den relativa faktortätheten i landet (t ex arbete/jord i Sverige) jämfört med den relativa faktortätheten (arbete/jord etc) i "världen", de 74 länder som hon har data för. Jordägare och kapitalägare ses som de två eliterna och måttet är avståndet mellan de två elitpreferenserna minus avståndet mellan arbetarna och deras närmsta elitgrupp.**

I regressionerna inkluderas kontrollvariablerna BNP/capita (som en indikator på ekonomisk utveckling), en dummy för om skattebetalning är länkat till rösträtt (Mares och Quearalt 2015), handelsöppenhet, andelen med rösträtt, och de offentliga utgifterna som andel av BNP. De tre sista variablerna är endogena till de politiska förhandlingar som hon fokuserar på, men att inte ha med dem kan också vara problematiskt. 

Så här tolkar Barnes resultaten: när ojämlikhten är låg så ger en större närhet mellan arbetarna och en av eliterna mindre av regressiv indirekt beskattning och mer av progressiv direkt beskattning. För inkomstbeskattningen är resutlaten mer blandade.

Den andra delen av undersökningen studerar Storbritannien mellan 1903 till 1910.*** 1903 lanserade kolonialministern Joseph Chamberlain ett förslag på Tariff Reform, tariffer på importer för att skydda industrin, öka intäkterna och gynna handel med kolonierna. Här studerar Barnes väljarbeteende och använder för det Henry Pellings Social Geoography of British Elections 1885-1910. Utifrån Pelling kodar Barnes varje valdistrikt som -1 om man var för protektionism, 0 om handel inte nämns av Pelling i hans diskussion av området, och 1 om PElling rapporterar att man var för frihandel. Utifrån Pelling kodar hon också tre andra variabler: graden av industrialisering, socioekonomisk nivå, och närvaro av militära intressen som baracker (eftersom Chamberlain länkade tullar och upprustning). Den första uppsättningen av utfall är vem som valdes 1906 (med data från Kollman et al 2016). I områden där man enligt Pelling var för frihandel, blev fler arbetarrepresentanter valda. Den andra uppsättningen utfall är hur man röstade om Lloyd Georges "People's Budget" statsbudget 1909. De områden som (igen, enligt Pellings bedömning) var för frihandel var mycket mer benägna att rösta för budgeten med dess omfördelanade ambitioner: skillnaden mellan frihandelsområden och protektionistiska områden var ungefär lika stora som de mellan arbetardominerade områden och medelklassområden.

Referens
Lucy Barnes (2020) "Trade and redistribution: trade politics and the origins of progressive taxation", Political Science Research and Methods (2020), 8, 197–214.

Fotnoter 

* "For the period under study here, Kevin O’Rourke estimates that while the consumer-side effect of the “European grain invasion” (1870–1913) dominated its impact in Britain, in France the overall effect on real wages was negative (O’Rourke, 1997).5 The 1892 Méline tariff in France substantially increased agricultural wages (Bignon and García-Peñalosa, 2016), and in Australia, labor maintained minimum wage thresholds through “protectionist schemes… uncoupling (parts of) the domestic economy from international markets” (Adserà and Boix, 2002, p. 251). The full economic incidence of a tariff depends not only on its impact on consumption prices, but the general equilibrium effects on employment and wages." (s. 200-201)
** "If labor is closer to one of the two elite groups than they are to one another, this “labor trade advantage” (LTA) measure will be positive; if the smallest distance from labor to another group on trade is greater than the intra-elite distance, the LTA is negative. Bigger dissimilarities are reflected in larger absolute values." (s. 203)
*** What kind of evidence does the British case provide? The idea is not to make claims of represen- tativeness and generalizability from the case study, but to check that the proposed mechanism can be found somewhere. This drives case selection on the basis that “one should first examine cases where we expect to see [the proposed mechanism] in action” (Goertz, 2017, p. 13). Britain by 1903 is a most-likely case for the coalition mechanisms for two reasons. Economic inequality was relatively low, so is in the area of the “inequality space” where trade preferences should matter. By 1903, only Norway is measured as more equal using the rural inequality meas- ure from the comparative analyses. Second, the issue of trade politics became highly divisive among elite politicians once Joseph Chamberlain launched his campaign for Tariff Reform. Useful variation in local interests and behavior also recommends the British case. Political con- stituencies were deliberately varied in their economic and social characteristics, thanks to the 1885 Redistribution Act (Pelling, 1967, p. 3), creating identifying variation on trade interests." (s. 206-2017)

Nationalekonomiska klubben i Stockholm

 

Rolf G. Henriksson, född 1937, disputerade 1969 vid Northwestern i USA på en avhandling om den svenska emigrationen till Amerika. Henriksson var då influerad av den pågående kliometriska revolutionen och förde bland annat kontrafaktiska resonemang om hur Sveriges utveckling hade sett ut utan emigrationen. Redan före han disputerade återvände han till Stockholm och började undervisa i ekonomisk historia vid SU. Hans forskning fokuserade på ekonomisk doktrinhistoria och inte minst på Eli Heckscher och hans tid. Han skrev också om de som varit hans lärare på Handels på 50-60-talen: Arthur Montgomery, Bertil Ohlin och Erik Dahmén. 1987 publicerade han till Konjunkturinstitutets 50-årsjubileum en bok om KI. 1995 publicerade han en antologi med Erik Lundbergs texter, och åren därefter skrev han en rad texter om Lundberg. 1989 publicerade han till Industrien Utredningsinstituts 50-årsjubileum boken Som Edström ville -- hur IUI blev till.

Avsikten var från början att följa institutets verksamhet fram till dess att Ingvar Svennilson lämnade det 1949. Det blev inte riktigt så. Henriksson letade fram allt tänkbart material och skrev som alltid långt, innan han kortade ner. Uppgiften var inte lätt. IUI:s arkiv var vid den tiden helt oordnat, varför det krävdes en betydande insats enbart för att hitta nödvändiga dokument. Den här gången hann Henriksson inte riktigt till nerkortningsskedet. Projektet resulterade i tre publikationer, två working papers och boken. De ger alla intryck av att vara byggstenar i något som inte riktigt kunde förverkligas.
Den första delen av trilogin var en preliminär version (Henriksson 1989b) av vad som 1990 blev en bok (Henriksson 1990a). Boken behandlar, synnerligen detaljerat, förspelet till IUI:s tillkomst och dess första år. Henriksson berättar hur Per Albin Hansson vid ett möte med Sigfrid Edström, ASEA:s chef, tillika ordförande i SAF, hävdade att näringslivet var för dåligt representerat i den politiska debatten och hur Edström därefter förverkligade tanken på ett utredningsinstitut som kunde förse näringslivet med argument.
Det blev många turer innan IUI kunde börja sin verksamhet i februari 1939. Henriksson skildrar Edströms problem med att få ut industrins hjärtefrågor till den breda allmänheten. Vilhelm Lundvik, Industriförbundets vd, var motståndare till vad han uppfattade som en politisering av näringslivet, vilket innefattade Edströms tankar på ett utredningsinstitut. Tillsammans med SAF:s vd Gustaf Söderlund bildade Edström och Lundvik en kommitté för att fastslå hur utredningsfrågan borde hanteras. Söderlund lyckades till sist få till en kompromiss som både SAF och Industriförbundet kunde acceptera: ett institut som skulle bedriva utredningsverksamhet men avhålla sig från partipolitik.
Henrikssons IUI-bok sträcker sig till 1943, när Edström avgick som institutets styrelseordförande. Då hade IUI fått sin tredje chef, nationalekonomen Ingvar Svennilson, som kom efter Ivar Anderson och Ragnar Sundén. Henriksson redogör för verksamheten de första två åren, präglade av kriget och nödvändigheten av samarbete mellan stat och näringsliv, och betonade den förändring som kom till stånd genom Svennilsons inträde, då IUI förvandlades till ett renodlat forskningsinstitut.

På 90-talet ägnade Henriksson sig också åt Dahmén:

"Ytterligare en nationalekonom som blev föremål för Henrikssons djupdykningar var Erik Dahmén, som till sin 75-årsdag förärades en volym redigerad av Bo Carlsson och Henriksson (1991a). De båda fastslog att omvandling och utvecklingsblock är de unika inslagen i den dahménska ansatsen, vilken går utöver vad Dahmén tillgodogjort sig av sina läromästare Joseph Schumpeter och Johan Åkerman. Volymen består av fyra avdelningar: en summering av Dahméns licentiatavhandling från 1942, en engelsk översättning av sammanfattningen i Dahméns doktorsavhandling från 1950, diskussionen om denna avhandling i Nationalekonomiska klubben 1951 samt några recensioner och ett urval av Dahméns skriverier från 1980-talet. I introduktionen till lic-avhandlingen tog Henriksson (1991c) upp idén om felinvesteringar, som överfördes till Dahmén från Hayek via Åkerman, Dahméns reaktion på Schumpeters arbeten om konjunkturcykler och den teori han utvecklade i lic:en 1941. I nästa introduktion (Carlsson och Henriksson 1991b) får vi följa Dahméns öden och äventyr vid IUI och hur han under inflytande av Svennilson och med bistånd av IUI-staben genomförde det kraftprov som 1950 resulterade i doktorsavhandlingen om svensk industriell företagarverksamhet.
Fem år senare återkom Henriksson med en uppsats om Dahméns tidiga utveckling, denna gång till festföremålets 80-årsdag. Historien är densamma som i introduktionen till licentiatavhandlingen från 1991 men berättad mer i detalj. Henriksson (1996c, s 14) hävdade att Dahmén genom att kombinera Schumpeters innovations- och Hayeks felinvesteringsprocesser, omvandlingens positiva och negativa sidor, ”kom fram till en mera komplett eller generaliserad idé om omvandlingen än Schumpeter”."

1986 föreläste Henriksson om Nationalekonomiska klubben, 70 år efter Heckschers initiativ att starta den kring Knut Wicksell vid dennes pension. Föreläsningen arbetades om till en artikel i Ekonomisk Debatt 1987 som fokuserade på två höjdpunkter i klubbens historia: Keynes besök 1936, när Ohlin menade att svenskarna redan kommit fram till Keynes slutsatser oberoende av honom, och Gunnar Myrdals attack på Heckscher och de äldre, liberala ekonomerna 1928. Henriksson utvecklade analysen ytterligare i två artiklar:

"Till den konferens som hölls för att uppmärksamma 50-årsjubiléet av Ohlins proklamation utvecklade Henriksson sin uppsats i två versioner (Henriksson 1989a, 1991d), den förra något längre än den senare. Här spelade han ut hela sitt encyklopediska register av kunskap om svensk nationalekonomi under främst 1920- och 1930-talet. Med Nationalekonomiska klubben som nav undersökte han övriga element i den institutionella bas på vilken Stockholmsskolan vilade – Bagges Rockefellerprojekt, 1927 års arbetslöshetsutredning, licentiatseminariet vid Stockholms högskola – och den väv av förbindelser och motsättningar som präglade det svenska ekonomskrået. Artiklarna om Nationalekonomiska klubben var en sällsynt lyckad forskningsinsats – en rik och spännande materia avtäckt i rätt ögonblick."

Allt detta har jag från en väldigt fin minnesartikel vid Henrikssons bortgång 2020, av Benny Carlson och Mats Lundahl.

 

Rolf G Henriksson, "Nationalekonomiska klubben 1917-1951", Ekonomisk Debatt nr 4 1987.