Politiska effekter av jordreformer i Colombia och Chile

Ägande-ojämlikheten i jordbruket har i de stora samhällsvetenskapliga teorierna och modellerna viktiga politiska implikationer. Det handlar t ex om hur godsägare förväntas kunna kontrollera sina underlydande arbetares kultur och politiska tänkande och agerande, något som fått stöd i studier t ex av Chile, Schweiz och Frankrike. Om stor ojämlikhet har politiska implikationer, så följer det också att en minskning av ojämlikheten, t ex genom jordreformer, borde ha effekter.

Statsvetarna Michael Albertus (U of Chicago) och Oliver Kaplan (då Princeton, nu U of Denver) började 2012 en artikel med ungefär en sådan diskussion. Så här introducerar de sitt ämne:

"Scholars have traced rebellion to diverse causes such as economic inequality (Muller and Seligson 1987; Russett 1964), the erosion of subsistence security associated with economic growth and the transition to capitalist labor relations (Huntington 1968; Scott 1976), and citizen grievances over unfulfilled expectations or perceived unfairness in the distribution of benefits from modernization (Gurr 1971). More recent opportunity structure explanations of rebellion have emphasized conditions that favor insurgency such as weak states and rough terrain (Fearon and Laitin 2003) and ‘‘greed’’ explanations have highlighted that the presence of primary commodity exports can provide rebels the motivation and opportunity to support themselves (Collier and Hoeffler 2004)." (s. 199)

Utifrån dessa diskussioner ställer Albertus och Kaplan forskningsfrågan: kan riktade jordreformer (targeted land reform) minska konflikter av typen inbördeskrig? Deras fallstudie handlar om Colombia, ett land med stor agrar ojämlikhet och ett mer eller mindre lågintensivt inbördeskrig sedan 1964. De har ett dataset med nästan en halv miljon jordplättar (plots) som omfördelats mellan 1960 och 2000 [1], och en rad utfallsvariabler som mäter konfliktens intensitet, från 1988 och framåt, framför allt attacker från FARC eller ELN-rebellgrupperna mot offentliga institutioner, samt väpnade konflikter mellan de paramilitära grupperna (s. 205). Mönstret av jordreformer geografiskt sett syns i kartan som jag klistrat in ovan. 

Det huvudsakliga resultatet är att halvhjärtade reformer som gav jordlösa på pappret rätt till jord, men inte garanterade detta i praktiken, ökade konfliktintensiteten (liksom i en studie av Brasilien), medan de omfattande jordomfördelningar som genomfördes i avlägsna områden minskade konflikterna. Studiens enhet är kommuner, som det fanns 1014 av i Colombia under perioden. Kontrollvariablerna är tidigare attacker, inklusive av statliga styrkor mot paramilitärer; ett index på problem med bostäder, inkomster och skolgående; ett mått på andelen jordlösa i befolkningen; och ett mått på andelen etniska minoriteter. (s. 208) Vidare, ett index för hur ojämn (rugged) terrängen är, med tanke på att mer komplex terräng underlättar för gerillor att gömma sig, men också ett mått på hur bergig regionen är vilket förväntas ha negativ korrelation med våldet i Colombia eftersom de bergiga regionerna bosattes tidigare och är under starkare statlig kontroll än de lägre djungelområdena. Och befolkningstäthet och ifall kommunen införlivats i staten sent. (s. 210)

De sammanfattar sitt huvudresultat som en "Paradox of Partial Reform": bara de relativt ambitiösa jordreformerna minskar konflikterna; resultaten "suggest that reductions in insurgency most likely occur
through either the reduction of local (i.e., within-municipality) disputes over land, or the alleviation of peasant grievances at a large scale." (s. 227) De menar att det paradoxala resultatet att små reformer ökar konfliktintensiteten drivs av tre mekanismer. Ett , de stora jordägarna minimerade reformeffekterna och när de lyckades med det beväpnade de också paramilitärer för att skydda status quo. [2] Två, mindre omfattande reformer kan ha ökat motsättningarna mellan bönder, mellan de bönder som gynnades och de bönder som inte omfattades. Tre, i linje med en teori om "relative deprivation" kan missnöje med halvdana reformer fått bönder att gå med i gerillan.

 

USA:s president John F Kennedy på plats i Venezuela, inbjuden av president  

Rómulo Betancourt, för att bevittna en omfördelningsceremoni i en venezuelansk by. 

Foto av Cecil Stoughton för Vita huset, foto i public domain.

Nationalekonomen Felipe González, då verksam vid Pontificia Universidad Católica de Chile och idag vid Queen Mary University of London, studerar i en artikel från 2013 en ganska annorlunda jordreform. Hans historia börjar år 1961 när Latinamerikanska regeringar samlas till Punta del Este-konferensen i Urugyay och bildade Alliance of Progress för att stärka banden mellan USA och Latinamerika och stärka den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika, också för att motverka spillover-effekter från det kommunistiska Kuba. Ett av AoP:s mål, konstaterar González, var att genomföra jordreformer, och för att uppnå detta införde man lån- och biståndsprogram bland annat i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Chile. Redan 1962 påbörjades i Chile under Jorge Alessandris högerregering (1958-1964) en jordreformprocess, som under Eduardo Freis regering (1964-1970) intensifierades. [3]

González anför fyra skäl till att den chilenska jordreformen 1962-1970 är särskilt intressant och lämplig att studera. Ett, det finns precisa data på hur mycket jord som omfördelades -- och det finns viktiga skillnader mellan kommuner. Två, det finns data, också på kontrollvariabler, för alla chilenska kommuner. Tre, det var staten som höll i jordreformen, inte kommunerna, så lokal politik påverkade inte implementeringen. Fyra, det fanns en bred konsensus om att jordreform behövdes. (Jag fattar inte riktigt varför det spelar roll för designen.) (s. 33) 

Designen bygger på att jämföra presidentvalen 1958, före jordreformen, och 1970, efter jordreformen. 1958 är en bra startpunkt eftersom valhemligheten då just införts och folk ganska obehindrat kunde rösta på den de ville rösta på. Det politiska spektrumet var också ganska stabilt mellan 1958 och 1970, med de politiska partierna lättsorterade mellan Vänstern, mitten och Högern. (s. 37-38) Den centrala obroende variabeln är andelen av jorden, mätt i hektar, som omfördelats i kommunen före augusti 1970. Denna variabeln har ett medelvärde om 0.085 med en standardavvikelse om 0.013. 88 av kommunerna hade ingen land omfördelad alls. González kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen i kommunen, statliga utgifter i kommunen, löneutveckling, och socioekonomiska variabler som tillgång till utbildning, elektricitet och varmvatten.

Kommuner med stor jordojämlikhet fick mer omfattande omfördelning på 1960-talet. González använder därför den förexisterande ojämlikheten i kommunen som en instrumentvariabel för effekten av jordreformerna på röstningen: ojämlikheten borde påverka nivån av stöd för vänstern, mitten och högern 1958 och 1970, men inte förändringen mellan 1958 och 1970. (s. 43-44)

Överlag så föll stödet för högern under 1960-talet, men González huvudresultat är att jordreformen ändå var politiskt lyckad: i kommunerna med mer jordreform försvagades högern inte lika mycket som i kommunerna med mindre omfördelning. (En en standardavvikelses ökning av jordreform stärkte Kristdemokraterna med 3-5 procent.) "Although the Alliance for Progress did not prevented the first democratically elected Marxist government, it did diminished the political support for the Left Wing through the implementation of land reform." (s. 64)

referenser

Michael Albertus och Oliver Kaplan (2012) "Land Reform as a Counterinsurgency Policy: Evidence from Colombia", Journal of Conflict Resolution 57: 198-231.

Felipe González (2013) "Can Land Reform Avoid a Left Turn? Evidence from Chile after the Cuban Revolution", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 13.

fotnoter

 [1] De använder två mått: antingen det kumulativa antalet jordplättar som omfördelats i kommunen sedan 1960, eller antalet jordplättar som omfördelades under det aktuella året. (s. 206)

 [2] Så här formulerar Albertus och Kaplan det: "In Colombia, as in other countries with high inequality, powerful landowners blocked extensive land reforms that harmed their interests. This limited the effectiveness of the government’s policies intended to undercut future guerrilla expansion. Elites successfully lobbied for INCORA to focus its efforts at ‘‘those projects least disturbing to the existing land tenure and involving minimal cost’’ (Tai 1974, 294). Instead of promoting government policies that might have reduced guerrilla support, elites instead attempted to retain their land and hire private ‘‘self-defense’’ armies to counter the guerrilla threat." (s. 227)

[3] Om relationen mellan Freis regering och jordreform säger González bland annat detta: "The political and economic intervention of United States in Latin America during the 1960s is well documented: Chile, for example, received more than 743
million US dollars of economic aid through the Alliance for Progress to explicitly avoid presidency of the Marxist Salvador Allende (Taffet 2007). To accomplish this purpose, the United States helped the Christian Democratic Party to win the 1964 presidential election. Then, several structural reforms were implemented in order to address the increasing demand for redistributive policies and Marxism. Land reform was arguably the most visible policy to come out of these reforms." (s. 64)

Jord och makt: Chile 1958

It is the most cruel mockery to tell a man he may vote for A or B, when you know that he is so much under the influence of A, or the friends of A, that his voting for B would be attended with the destruction of him. It is not he who has the vote, really and substantially, but his landlord, for it is for his benefit and interest that it is exercised in the present system.

David Ricardo (1824), citerad i början av Baland och Robinson (2008)

 

Jordägare utövar i jordbrukssamhällen, där arbetarna har få andra alternativ för sin försörjning (Hirschmans exit), makt över sina arbetare. Nationalekonomerna Jean-Marie Baland och James A. Robinson formulerar det i en artikel från 2008 mer positivt: godsägarna kan dela med sig av rents, övervinster, till sina arbetare för att hålla dem lojala. När så är fallet och samhället inte har valhemlighet, kan godsägarna använda sina rents, och hotet om att dra in dem, för att kontrollera hur arbetarna röstar. Beland och Robinson utvecklar denna modell utifrån studier av Chile år 1958, ett ojämlikt samhälle med en stor jordbrukssektor och som just det året införde valhemlighet. [1]

I Chile 1958 kunde de konservativa partierna köpa röster utan att göra det direkt och betala fullt ut: Beland och Robinson menar att det var billigare att göra det genom godsägarnas hot om rents, snarare än med kontanter i hand på valdagen. (s. 1739) Så här beskriver de hur godsägarna kontrollerade sina arbetares röster:

"Landlords systematically controlled rural voting until the late 1950s. There is a consensus among historians, political scientists, and sociologists about how this system functioned (see Robert E. Kaufman 1972; Bauer 1975; Loveman 1976; James Petras and Maurice Zeitlin 1968; Scully 1992, ch. 4): “There was an absolute control of peasants by their patrones, and elections in rural communes depended on the political preferences of the landowners” (René Millar Carvacho 1981, 172). Landlords of large holdings usually registered all their employees by teaching them how to sign their names (as literacy was a condition for vote registration). The day of the election, the employer would go vote with all their employees. “This type of control is pervasive … . The situation was publicly accepted, and it was even used as an argument in electoral legal complaints, particularly in order to show that any result against the preferences of the latifundistas was fraudulent, or to justify an unanimous electoral result in a rural locality” (Millar Carvacho 1981, 173). Part of the political pact that developed after the 1930s also involved the banning of agricultural unions, a policy that allowed severe labor repression to be carried on in the countryside, often backed by the police (Bauer 1995, 32)" (s. 1748)

Beland och Robinsons empiriska studie är valdata 1949-1965 på kommunnivå där den huvudsakliga oberoende variabeln är antal inquilinos i kommunen. (De har data för 246 av 295 kommuner, se s. 1750.) De beskriver inquilinaje-systemet som ett traditionellt patron-klient-system och visar att i kommuner med mycket sådant var högerpartierna starka före 1958 och försvagades rejält därefter. Partisystemet i Chile på 1950-talet omfattade de Konservativa och de Liberala; Beland och Robinson menar att dessa partier stod nära varann till höger, men att de Konservativa var mer kyrkliga. Radikalerna var ett mittenparti och kritiska mot kyrkan; Kristdemokraterna var ett annat mittenparti. Till vänster fanns Socialisterna och Kommunisterna -- de senare förbjudna mellan 1948 och 1958, men ändå aktiva under täcknamn. Oligarkin stöttade de Konservativa och de Liberala. (s. 1748-1749)

I sina slutsatser relaterar de sina chilenska resultat till den bredare historien av ojämlikhet i Latinamerika:

"These findings suggest to us that electoral corruption, and the economic and political incentives that it created, are important parts of the explanation of why inequality has been so high historically in Latin America and possibly also an important part of the story about why long-run economic performance in Latin American has been so disappointing. (See Engerman and Sokoloff (2005) and Eduardo Posada-Carbó (2000), who argue for the central importance of electoral corruption in Latin American political history.) Though our analysis focused on vote buying, this can be thought of as a metaphor for a wide variety of political favors or policies that transfer rents to landlords. Moreover, the political control that rents allow employers to exercise applies much more generally, even in situations where there is an effective secret ballot. Any type of observable political activity—collective actions, demonstrations, trade unionism, political activism—can be controlled by the threat of losing one’s employment and the rents that it provides." (s. 1761)

År 2012 kom Baland och Robinson tillbaka till den chilenska reformen, denna gången i en statsvetenskaplig tidskrift och med en framing som fokuserar på klientilism och hur klientilistiska relationer kan byggas upp inte bara genom staten utan också mellan godsägare och arbetare. I den senare artikeln fokuserar de inte på valresultat som utfall, utan argumenterar för att den försvagning av godsägarmakten som 1958 års reform innebar, också borde föra med sig fallande jordpriser, med tanke på att godsägarmakt tillåter denna grupp att hålla uppe relativpriserna på jord och nere dito priserna på arbete. Baland och Robinson tar fram veckovisa jordpriser från augusti 1956 till december 1960 och visar att jordpriserna föll särskilt drastiskt i mer klientilistiska regioner (regioner med mer inquilinos) efter valreformen 1958.

 

referenser

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2008) "Land and Power: Theory and Evidence from Chile", American Economic Review 98:1737-1765.

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2012) "The Political Value of Land: Political Reform and Land Prices in Chile", American Journal of Political Science, Vol. 56, No. 3 (July 2012), pp. 601-619 

fotnoter

[1] Så här introducerar de det historiska fenomenet med godsägarkontroll över arbetarnas röster: "That landlords control the political activities of their workers has historically been a pervasive characteristic of agrarian economies.1 In Britain, before the introduction of the secret ballot in 1872, this factor was critical in determining the outcome of rural elections. As observed by Lord Edward Stanley in 1841, “When any man attempted to estimate the probable result of a county election in England, it was ascertained by calculating the number of the great landed proprietors in the county and weighing the number of occupiers under them.” Throughout the nineteenth century, radicals and reformers complained about the lack of a secret ballot in Britain (see Brian Kinzer 1982; Gary Cox 1987; Norman Gash 1977). In Germany, despite the fact that a democratic parliament was introduced in 1848, there is a mass of evidence that rural voters were controlled by landed interests. Bismarck even supported an extension of voting rights in 1871 because he thought that the control exercised by landlords over rural voters would offset the rising influence of urban workers (Reinhard Bendix 1964, 97; Theodore S. Hamerow 1974, 299–300)." (s. 1738)

De nämner också i bakgrundsdelen om Chile en intressant motsats till Bismarck 1871: hur progressiva i Chile 1874 kunde motsätta sig allmän rösträtt just för att godsägarna skulle komma att kontrollera hur deras arbetare röstade. (s. 1747)

Ekonomisk ojämlikhet i Latinamerika och Afrika 1650-1950

Afrika och Latinamerika är idag världens två ojämlikaste regioner, båda har koloniala förflutna, och båda har blommande forskning om historisk ojämlikhet, men de två litteraturerna är separata, inte i relation med varandra och lär sig inte av varandra. Detta menar ekonomisk-historikerna Stefania Galli (Göteborg), Dimitrios Theodoridis (Stockholm) och Klas Rönnbäck (Göteborg) i en intressant ny översiktsartikel.

Deras översikt spänner över 65 artiklar om inkomst-eller förmögenhetsojämlikhet* före 1950 och presenterar nya kvantitativa data om detta, varav 51 handlar om Latinamerika och 14 om Afrika.

Studierna om förmögenhetsojämlikhet handlar oftast om hushåll, och bygger framför allt på skattedata, folkräkningar och bouppteckningar. I skattedatat och folkräkningarna är rurala tillgångar bättre representerade än urbana. En del studier, t ex Gelman och Santilli (2003) om Argentina, Koby (2014) om Barbados och Galli och Rönnbäck (2020) om Sierra Leone fokuserar därför på landsbygden, medan t ex Fourie och van Fintel (2010) istället väljer att justera skattningarna för att korrigera för denna rurala bias. Ett annat återkommande problem i förmögenhetsstudierna är att många hushåll inte hade några förmögenheter alls, men att det är oklart hur pass representerade denna grupp är i källorna. (s. 7-8)

Bouppteckningar är en standardkälla i studier av Europa och Nordamerika och har använts en del i Latinamerika, men det finns bara en studie om bouppteckningar i Afrika -- Fourie och Green (2018) om Kap-kolonin. Bouppteckningarna kan ah en del problem som att finansiella tillgångar saknas, att en del tillgångar fjärmats innan bouppteckningen gjorts, och framför allt representationen av fattigare hushåll. Störst är detta problem i slavekonomier där slavar förbjöds att äga egendom och därmed inte heller finns boupptecknade i arkiven. Boupptecknings-studierna för Latinamerika bygger också på små samples, ett par hundra på sin höjd, vilket ställer frågan om hur representativa resultaten är för befolkningen i stort.

Bland studierna om inkomstojämlikhet är de vanligaste metoderna social tables, tabulerade skattedata eller Williamson-ration (arbetarlön/BNP per capita), av vilka social tables är vanligast. En del social tables-studier är grovt fördelade, med bara ett fåtal grupper, medan andra är mer finfördelade och detaljerade; problem kvarstår som att en viss grupp kan vara majoriteten av den arbetande befolkningen, och att spridningen inom grupper kan var stor (jfr Fourie och van Fintel 2011).

Diagram 1, som jag klistrat in överst i detta inlägg, visar Gini-beräkningarna för förmögenheter. Galli, Theodoridis och Rönnbäck börjar sin diskussion med att peka på att (a) nivåerna är rejält olika, från 0.51 i Sierra Leone till 0.95 i Córdoba-provinsen i Argentina, och (b) att estimaten för samma region kan variera rejält: de för Rio de Janeiro och Buenos Aires i mitten av 1800-talet kan variera 0,15-0,20 Gini-poäng. Vilket verkar problematiskt!

Figur 2, inklistrad nedan, visar inkomstojämlikheten. Spridningen här är större än för förmögenhetsojämlikheten, med Ginis mellan 0.19 i Mexiko på 1940-talet och 0.20 i Chile på 1920-talet och som högst 0.79 i Kapkolonin på 1700-talet. De tre studierna som handlar om 1700-talet, förutom om Kapkolonin en om koloniala Jamaica och en om koloniala Nueva España, finner alla extremt hög ojämlikhet, och föga förvånande högst i slavekonominerna Kapkolonin och Jamaica. De flesta inkomst-ojämlikhetsstudierna börjar dock i det sena 1800-talet och ger ett ganska heterogent intryck; Galli, Theodoridis och Rönnbäck citerar Milanovic som beskriver historiska ojämlikhetsskattningar som  ‘fragmentary and not fully comparable’.

Diagram 3 fortsätter att visa hur heterogena skattningarna är, genom att jämföra olika skattningar för fem latinamerikanska länder. Störst är skillnaderna för Brasilien där trenden visserligen är densamma i de tre studierna, med en mild ökning, men nivåerna är väldigt olika: från 0.6-0.7 i två studier till 0.2-0.3 i en, den av Astorga Junquera (2017). Författarna kommenterar att: "The estimates by Astorga Junquera suggest that Brazil at this time would have been among the most equal societies in human history, whereas the estimates by Fitzgerland and Bértola et al. would place Brazil among the most unequal societies." (s. 14) Men här går de inte in på den uppenbara förklaringen att Astorga Junquera bara bygger sina Gini-estimat på lönenivåer för tre grupper och ser kapitalinkomster som en residual; om man utesluter elitgrupper så är det självklart att ojämlikheten kommer se mindre ut. Exakt detta argument gör Diego Castañeda Garza och jag i den reviderade versionen av vårt papper om Mexiko 1895-1940: där visar vi precis hur mycket skillnad det gör när man inkluderar de mexikanska elitgrupperna hacendados i sin social table istället för att bara ha fyra grupper från arbetsgivare och managers i topp till rurala arbetare och hemarbetare i botten. Ginin ökar 1895 från 0.36 till 0.42 och 1940 från 0.36 till 0.50: en rejäl skillnad.

Trots problemen så menar Galli, Theodoridis och Rönnbäck att man kan dra några substantiella slutsatser från dessa latinamerikanska studier. Ett, ökande ojämlikhet över tid i Brasilien och Mexiko. Två, i Uruguay och Argentina ökande ojämlikhet under 1800-talet och minskande under 1900-talet. Tre, ett potentiellt tredje mönster kan vara att Chile hade en motsatt utveckling till det andra. Estimaten för Chile är dock väldigt olika och motstridiga; GTR menar dock att Rodríguez Webers (2014) skattningar är mest pålitliga eftersom de är mest detaljerade, med social tables med över 50 grupper. Han hittar en liten minskning under 1800-talet, från ungefär 0.55 år 1860 till 0.50 1900, och en liten ökning 1900-1950, upp till nästan 0.60. (s. 15) Också Colombia har starkt motstridiga resultat, där vilken trend som helst kan råda: ökande, minskande, eller stationär ojämlikhet.

För sex afrikanska länder där det finns Gini-koefficienter finns det tre olika mönster. Ett, i Botswana och Kenya ökar ojämlikheten under 1900-talet, från och med 1920-talet respektive 1910-talet. Två, i Elfenbenskusten och Senegal minskande ojämlikhet från 1930-talet. Tre, i Ghana och Uganda fluktuationer utan trend. (s. 15)

Från Gini-studierna övergår författarna till att diskutera toppinkomststudierna och därefter Williamson-ration. Från toppinkomststudierna finns det som jag kan se ingen särskilt slutsats; detsamma gäller Williamson-ration som bara finns studerad för Latinamerika (kanske pga bristen på trovärdiga BNP-estimat för de afrikanska länderna).

I slutsatserna menar Galli, Theodoridis och Rönnbäck att de som forskar om Latinamerika och de som forskar om Afrika borde gå i dialog med varann och lära av varann. T ex så kan forskningen om afrikansk ojämlikhet kanske låna in metodologin Williamson-ration från amerikanisterna, eller användningen av bouppteckningar. Vad gäller de substantiella resultaten är slutsatserna snarast en anti-slutsats: det finns inga enkla regulariteter och ingen enkel förklaring till variationerna mellan länder och över tid:

"we find very little support for the argument that Latin American and African countries shared a uniform experience in terms of inequality levels and trends, neither between nor within each continent. Furthermore, these estimates span a range from very low to very high inequality levels, suggesting that the picture is far more complex than often argued in the historiography. The results of this survey thus caution against monocausal explanatory models of inequality levels in the two regions." (s. 19)

För att kunna dra fastare slutsatser behövs det mer empiri, fler studier som kan överkomma den nuvarande fragmenterade situationen.

 

referens

Stefania Galli, Dimitrios Theodoridis och Klas Rönnbäck (2022) "Economic inequality in Latin America and Africa, 1650 to 1950: Can a comparison of historical trajectories help to understand underdevelopment?", Economic History of Developing Regions. Läs här.

fotnoter

* en intressant avgränsning är: "Due to length constraints, we will focus on studies that have examined inequality between individuals/households or between classes in a society. Studies of wage or income gaps (skilled/unskilled, female/male, urban/rural or between regions) or other aspects of inequality (e.g. human capital, anthropometrics) fall outside the scope of the present review. Although such studies help to shed light on specific aspects of socio-economic inequality, they are based on very different methodologies than those discussed in the present contribution and would merit reviews of their own." (s. 3)

Mexikanska jordreformer: politik och ekonomi

 

en ejido, jordbruk på kollektivt ägd jord, i Mexiko.  

Foto av Eduardo Robles Pacheco, från Wikipedia-sidan om ejidos

 

På 1920- och 30-talen genomfördes som en del av den utdragna mexikanska revolutionen en serie jordreformer: 1922 omfördelades tre miljoner hektar, och 1925 ytterligare fem miljoner. (Källa är Joseph och Buchenaus bok Mexico's Once and Future Revolution, 2013.) Vad innebar dessa reformer för jordbrukets effektivitet och för jämlikheten i agrarsamhället? I detta blogginlägg tittar jag på en rad studier på dessa ämnen.

Nationalekonomen Edmundo Flores (1919-2003), professor och länge verksam vid FN, hade 1969 i tidskriften Developing Economies en starkt positiv utvärdering av reformernas effekter. Mexiko var i slutet av 1960-talet, menade Flores, det enda landet i Latinamerika som var självförsörjande på mat, och han förklarade detta med "the combined effects of land reform, road construction, irrigation, agricultural credit, and the spread of many innovations through research extension and training" (s. 82) som tillsammans gett en tillväxt på över 5 procent om året i jordbruket sedan det sena 1930-talet. På 1960-talet gick landet från att vara netto-importör till netto-exportör av vete och majs, med stora exporter till östblocket och till arabvärlden.

Detta betyder inte att allt är perfekt i Mexikos jordbruk, säger Flores: "much of farming is still done with very primitive technology which demands strenuous efforts, is plagued by risks, and yields very little to most peasant", och genomsnittsinkomsten är 60 procent högre i industrin än i jordbruket. Men vi måste komma ihåg, säger han, att i princip allt kapital till Mexikos industrialisering under 1900-talet har kommit från jordbruket. Efter revolutionens våldsamma år 1910-1917 och flera konflikter med USA skars Mexiko i princip av från internationella investeringar; Flores menar att det bara finns två undantag varav det ena är judiska flyktingar från nazismen, och spanska republikaner på flykt från Franco, som båda tog med sig visst kapital hemifrån. (s. 84) Samtidigt så skickade rika mexikaner sitt kapital utomlands på grund av den politiska oron, och ökade landets underskott i betalningsbalansen.

"There were, therefore, only two ways to increase the domestic rate of capital formation : (1) the classic, painful, and expedient recourse to squeezing agriculture as much as possible ; and, (2) the more enterprising transfer of workers from agriculture to the emerging industrial and urban sectors, and their employment at subsistence wages in activities which would eventually increase the productive capacity of the system. This is how public works were financed and how huge government deflcits were covered until 1942. This explains largely the paradox of the success and failure of Mexican agriculture : the penury of the peasants and slum dwellers and the impressive agricultural industrial and urban growth." (s. 85)

Detta utdrag av kapital ur jordbruket började 1925 under Calles-regeringen, med mycket låga konsumtionsnivåer för "the peasant masses" och få eller inga välfärdssatsningar på landsbygden. Bönderna tolererade detta eftersom det kom från samma regering som gav dem gratis jord och gjorde stora investeringar i dammar, landsvägar och skolor. Efter 1942 kom utländskt kapital in igen, men har aldrig överskridit 15 procent av de totala investeringarna.

Flores har en intressant analys av vad han ser som differensen mellan den ekonomiska ordningen och den sociala ordningen:

"The key to understanding contemporary Mexico is to realize, first, that the triumph of the 1910-1917 revolution imposed a new social order, and second, that this order lacked an economic foundation. Since then, the main goal of economic policy has been to create a productive structure cornpatible with the new social principles, and capable of supporting and of continuing a political system in which the most important groups in society have effective representation." (s. 86)

Sedan 1915 har 56 miljoner hektar (138 miljoner acres) omfördelats i Mexiko, mer än 50 procent av jordbruksjorden. Till 2,4 miljoner bönder, i formen gemensamheter kallade ejidos. En typisk individuell del av en ejido är 6,5 hektar; idag finns det 18 000 ejidos varav 4 000 arbetar kollektivt och producerar bomull, sockerrör, ris och hampa medan 14 000 arbetar individuellt. (s. 87) De ursprungliga jordägarna fick bara kompensation om ungefär 0,5 procent av jordens värde. Jordreformerna skapade också små familjebondgårdar, pequenas propriedades, inspirerade av USA:s familjejordbruk och med 100 till 150 hektar av jord. Dessa skapades ur jord som undantogs från expropriering och förblev ägda av de gamla hacienda-ägarna; idag omfattar dessa arrendegårdar unegfär 7,5 miljoner hektar jord, ofta den bästa jorden.* (s. 87-88) Utöver ejidos och pequenas propriedadesfinns det också 1,4 miljon mindre privata gårdar om totalt 170 miljon hektar, och 500 stora haciendor på mellan 125 000 och 250 000 acres; Flores menar att "As a rule, these haciendas are located in remote, semi-desert regions or in virtually inaccessible tropical jungles, or else they are owned by powerful politicians." (s. 88) Situationen vid 1960-talet kan jämföras med den 1910 då det fanns 8431 stora haciendas och 48 633 rancher mellan 200 och 1000 hektar: av 15 miljoner medborgare var 0,3 procent jordägare och resten jordlösa.

Efter redogörelsen för jordfördelningen diskuterar Flores den ekonomiska tillväxten sedan 1950, i industri, jordbruk och tjänstesektor. Som drivkrafter för jordbrukets tillväxt diskuteras bland annat bevattningssystemens utveckling (med start i en statlig satsning 1926) och storstaden Mexico Citys efterfrågan på kött och mjölk.

Från 1910 och 1967 ökade befolkningen med 202 %, från 15,1 miljoner till 45,6 miljoner. Överlag var tillväxttakten 2,7 procent om året, med lite olika tillväxt mellan olika tider: 1,7 procent på 30-talet, 2,8 procent på 40-talet, 3,0 procent på 50-talet, och hela 3,7 procent 1960-67. 1910 bodde 78 procent av befolkningen på landsbygden; 1967 var det bara 43 procent. I städerna skedde ingen jordreform som på landsbygden, så haciendeägare tjänade väldigt mycket pengar på prisstegringen på den jord de också ägde i städerna, när städerna växte allt mer. (s. 92-93)

Ungefär samtidigt som Flores publicerade D.E. Horton en artikel på samma tema: "Land Reform and Economic Development in Latin America, the Mexican Case". Den börjar slående: "Land to the tiller is the slogan most often heard in Latin America today." Men, säger Horton, bara Mexiko, Guatemala, Bolivia, Kuba och Venezuela har lyckats genomföra större jordreformer. Jordreformer förelås ofta av sociala skäl, säger han, men här ska han istället argumentera för jordreformer ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är väldigt 60-tal när han skriver: "Socio-economic development implies both urbanization and industrialization." (s. 10) Några små lädner -- Nya Zeeland, Danmark och Nederländerna -- har lyckats bli rika genom jordbruksexporter, men de har gjort det genom specialisering på produkter med hög efterfråganelasticitet som kött och mjölkprodukter eller snittblommor. De flesta latinamerikanska länder kan inte konkurrera med sådana varor, säger Horton.

Enligt Thomas Carrolls beräkningar ägs 90 procent av jordbruksjorden -- och typiskt de bästa 90 procenten -- i Latinamerika av 10 procent av jordägarna. (s. 13) De många småbönderna och lantarbetarna har extremt små penninginkomster och kan inte utgöra basen för efterfrågan på industrins produkter. Hortons perspektiv på haciendan som institution är väldigt negativt: en konservativ, patriarkalisk institution som inte drivs för profit utan för att bevara ägarens egen överhöghet mot de underlydande. (s. 13-14) Inkomstfördelningen mellan ägaren och arrendatorn/arbetaren i Latinamerikas jordbruk är någonstans mellan 20:1 och 40:1, enligt en rapport från 1963. Den stora ojämlikheten möjliggör också hacienda-ägarens lättja och ineffektiva användning av jorden, menar Horton. (s. 15) 

Av dessa skäl är Mexikos jordreform väldigt intressant: "It was the first reform to break the back of the latifundio" och skedde så länge sen att man kan utvärdera reformens effekter. Jordreformen som skrevs in i 1917 års konstitution var väldigt ambitiös i sin omfattning, men "the ejido program got off to a slow start and was extremely ill-planned and ill-managed"; ejido-gemenskaperna började utan kapital utan utrustning, och utan tillgång till krediter och tekniskt stöd. Dessutom var många av småbönderna i ejidos illiterata och illa utbildade, och deras nya gemenskaper mötte fientlighet från de hacendados som kvarstod. Trots de svåra förutsättningarna har ejido-jordbruket gjort framsteg, och Horton analyserar detta genom att använda Mexikos jordbruksräkningar, som möjliggör jämförelser mellan produktiviteten på privata gårdar och på ejidos. Tabell 1 visar värdet av output per hektar för de två kategorierna, 1940 och 1960. Avkastningen var 1940 lite större på ejidos än hos privata ägare med minst 5 hektar, men mindre än privata ägare med mindre än 5 hektar. 1960 hade båda storlekskategorierna av privata ägare högre produktivitet, även om skillnaden också här inte var så stor.

Horton menar att 1940 är ett speciellt jämförelseår eftersom ejidos vid det laget hade kommit igång rejält, medan privata ägare var tillbakahållna av ett kvarvarande hot om expropriering. En del av den särskilt goda tillväxten hos privata ägare 1940-1960 beror på en catch-up när det politiska hotet försvunnit. En del av skillnaden i produktivitet mellan privat jord och ejido-jord beror på bättre bevattning på den privata jorden. Om detta beror på bättre incitament på privat jord, eller snarare på politisk diskriminering eller ojämlika resurser, diskuterar inte Horton. I slutsatserna hävdar han i alla fall att "These data do not support the contention that ejidos have hindered agricultural growth in Mexico." (s. 20) Givet den mindre kapitaltillgången och sämre jorden för ejidos, så är deras tillväxt imponerande.

1978 publicerade Alain de Janvry, jordbruksekonom vid UC Berkeley, och Lynn Ground, ekonom vid ECLAC i Santiago de Chile, artikeln "Types and Consequences of Land Reform in Latin America". Jordreform har sedan den mexikanska revolutionen varit en av de stora debatterna i Latinamerika, säger de. Deras artikel syftar gentemot denna debatt till att klassificera de jordreformer som genomförts, och sätta in dem i ett analytiskt perspektiv på kapitalismen i Latinamerika. (De är influerade bl.a. av Samir Amin.) De menar att den latinamerikanska tillväxtmodellen är "socially disarticulated", vilket betyder att industrins efterfrågan antingen kommer från utlandet eller från en liten elit och att löner alltså inte är en viktig källa till effektiv efterfrågan och att "the logic of capitalist accumulation requires cheap labor and an increasingly regressive distribution of income." (s. 91) Ekonomin är också "sectorally diarticulated", eftersom "backward linkages in raw materials and industrial production are largely absent. This implies that the balance of payments is an effective constraint on the development of the production capacity." (s. 91) Eftersom lönerna måste vara låga, måste också bas-livsmedlen vara billiga; eftersom priserna på dessa hålls nere, hålls också produktionen av dem tillbaka. Den låga avkastningen i småbrukar-jordbruket håller också nere lönerna. Men bland de semiproletariserade småbönderna växer kraven på jordreform fram, förklarar de Janvry och Ground i en slags idealtypisk framställning.

För att få progressiv tillväxt i jordbruket från denna situation, säger de Janvry och Ground, krävs tre saker. Ett, "progressive entrepreneurial behavior" med stabilare jordägande. Två, teknologi och infrastruktur, med statens stöd. Tre, terms of trade och relativpriser som tillåter fördjupning av livsmedelsproduktionen. För att jordreformer ska få positiv effekt på jordbruket så måste de komma åt dessa tre problem.

Men reformerna har olika ursprung och olika karaktär. Vad gäller ursprunget menar vG och Ground att en viktig faktor var ifall reformerna sprang ur ett samhälle med arbetsbrist eller överflöd på arbete. Före det sena 1950-talet rådde arbetskraftsbrist, och för att få tillgång till arbete med låga löner tjänade latifundierna en viktig roll genom att monopolisera jorden. Jordreformerna som revolterade mot detta samhälle kom ur "the exercise of subjective forces by intellectual and peasant groups in reaction to the severe social contradictions associated with the colonato and aparceria forms of labor exploitation"; de ser reformerna i Mexiko 1917, Guatemala 1952, Bolivia 1952 och i någon mån Venezuela 1959 som exempel på detta.

Deras typologi över jordreformer i tabell 1 baseras på två dimensioner: på y-axeln vad för typ av jordbruk som dominerar före reformen, och på x-axeln i fall det är godsägarna eller kapitalägarna som har mest makt över staten. Tillsammans ger dessa nio utvecklingsvägar. Mexikos reformer 1917-34 klassificeras här som förkapitalistiska omfördelande reformer, och de mexikanska reformerna 1934-1940 som reformer som syftar till övergång till bondejordbruk. Detta till skillnad från t ex Colombias reformer efter 1968 som de klassificerar som "övergång till junkerjordbruk", alltså ett försök att omvandla traditionella godsägare till kapitalistiska jordägare. De kommenterar denna sista typ så här:

"These reforms induce a transition from precapitalist to capitalist agriculture either by threats of expropriation if land remains underutilized or by making semifeudal social relations illegal. The internal subsistence economy is eliminated, a reform sector is created, and the precapitalist latifundio is thus transformed into a large-scale, capitalist ('junker') enterprise hiring wage laborers - often semiproletarians. The landed elite retains control of the state and, hence, only the third determinant of stagnation, archaic land tenure, is eliminated. Both the 1968 land reform in Colombia and the 1964 reform in Ecuador provide clear examples of a reform which affects a transition from precapitalist to capitalist relations of production. Following the 1961 redistributive reform, the 1968 legislation in Colombia prohibited aparceria (rents in exchange for usufruct of land) and expropriated the land farmed under aparceria and distributed it to the occupants. The 1964 reform in Ecuador similarly proscribed huasipungaje (labor services in exchange for usufruct of land) and titled the plots to the occupants." (s. 94)

Och så här förklarar de kategorin utveckling från pre-kapitalistisk produktion till bondevägen:

"Agriculture is transformed from precapitalist to capitalist, thus changing the basis of the social relations of production from internal to external semiproletarianization. The precapitalist latifundio is replaced by commercial farms as size limits are imposed on landownership, and a reform sector is created. The urban and rural bourgeoisies displace the landed elite from control of the state. With this transfer of class power, these reforms thus remove the second (control of the state) as well as the third determinant of stagnation. Examples of this type of reform are provided by Chile (1967-1973), Mexico (1934-1940), and Guatemala (1952-1954). The 1967 legislation in Chile gave the state the power to expropriate the latifundia class, a task completed under the same law by the Allende government. At the same time, precapitalist relations of production were prohibited. Large capitalist commercial farms of no more than 80 hectares of basic irrigated land were thus created. These were also the salient features of the indicated reforms in Mexico and Guatemala." (s. 98)

De har en intressant jämförelse av sin typologi med andra typologier av Griffin (1974), Frank (1969), Barraclough (1973) och andra -- det är uppenbart att detta var ett stort och blomstrande forskningsfält vid decennieskiftet 1970! I andra typologier använder man t ex karaktäristiker som "moderniserande", "teknokratiska" eller "reformistiska".

Från detta övergår de till att diskutera reformernas konsekvenser. Vad gäller konsekvenserna för inhemsk efterfrågan menar de att jordreformerna inte lyckats i någon större grad. Reformerna har inte lyckats öka sysselsättningen i jordbruket särskilt mycket, och de menar -- lite förvånande -- att inte heller inkomsterna ökat särskilt mycket. Den mest lovande typen av reform i denna bemärkelse är, säger de "transition from the precapitalist mode to the farmer road" (s. 101). En survey i Venezuela visade att 37 procent hade lägre kontantinkomster än före reformen, 28 procent var på samma nivå, och 35 procent hade mer kontanter; den totala ökningen för den genomsnittliga som tjänade på reformen var $129 varav $105 i kontanter. I La Paz-regionen i Bolivia hade de nominella konsumtionsutgifterna ökat med 433 procent på 14 år, men att den absoluta nivån av konsumtion fortfarande var låg, för låg för att köpa  t ex kylskåp och bilar. De som tjänat mest på reformen i Peru, arebtarna på exproprierade sockerplantager som blev medlemmar i nya kooperativ, ökade sina nominella löner från $377 till $662 från 1968 till 1972, men den absoluta nivån var fortfarande för låg för att utgöra en marknad för industriprodukter. (s. 101) Däremot hade reformerna positiva effekter på marknaden för livsmedel och en del nondurable industrivaror.

Konsekvens II handlar om positiva effekter på produktionen. Störst positiva effekter fanns i reformerna som innebar övergång till bondejordbruk, minst effekt i omfördelande reformer inom existerande system. Här är Mexiko 1934 till 1940 ett viktigt exempel:

"After the landed elites were expropriated in Mexico during the 1934-1940 period, the Mexican state embarked on a massive program of agricultural development. The primary emphasis of this program was on extending the agricultural frontier through irrigation projects and on the diffusion of biochemical (land-saving) technologies (Hertford, 1971). Similarly, in Peru, after expropriation of the landed elite, the government initiated the construction of massive irrigation works, one of which will irrigate 150,000 hectares (USDA, 1977:22).
With respect to production performance, the contrasting experiences of Bolivia and Mexico - the only two countries which have undergone a long and uninterrupted process of land reform - do tend to confirm the hypothesis that the potential production gains are greatest when both the second and third determinants of stagnation are relaxed. In Mexico betwen 1934-1938 and 1950-1951, total agricultural output increased 4.3 percent annually; between 1948 and 1963, it increased at an annual rate of 6.3 percent; and between 1960 and 1970, 5.8 percent. For Bolivia, the annual growth rates after the reform
were only 1.2 percent (1951-1964) and 1.7 percent (1960-1970) (FAO)." (s. 102)

Konsekvens III handlar om effekter på den reformerade jorden och på den oreformerade jorden. Jord som var intensivt brukad undantogs ofta reformer och icke-reform-sektorn utgör fortfarande 99 procent av jorden i Ecuador, 90 procent i Colombia, 84 procent i Venezuela, och 82 procent i Bolivia. Även i länder med mer omfattande reformer är den andelen stor: 57 procent i Mexiko, 58 procent i Peru, och 60 procent i Chile. Ofta är denna sektor fortfarande privilegierad vad gäller tillgång till infrastruktur (s. 104) -- som med bevattningen  i Mexiko, diskuterad i Hortons artikel. Indirekt har reformerna påverkat också icke-reform-sektorn och kanke har t o m produktiviten ökat mest i denna sektor efter reformerna.

Konsekvens IV handlar om den politiska stabiliteten. Här menar de att övergång till bondejordbruk-reformerna är de som kan skapa störst instabilitet, genom de exproprierade eliternas reaktion, och frustration hos de bönder som inte omfattas. De tar det chilenska lantproletariatets missnöje och ökade strejker 1965-1970, som blev en grundval för Allendes valseger och militärdiktaturens reaktion, och motsvarande process i Guatemala som kulminerade i en USA-stödd kupp, som exempel.

Konsekvens V handlar om att inget latinamerikanskt land, menar de, kunnat göra sig av med den billiga maten och låga levnadsstandardsnivån för småbönder, eftersom de fortfarande är beroende av billig mat till sina lågavlönade industriarbetare.

I slutsatserna diskuterar de ekonomiska och politiska problem med jordreformer idag. Vad gäller det ekonomiska pekar de främst på behovet av billig mat och svårigheten med att få småbönder att producera sådan för marknaden; vad gäller det politiska pekar de främst på godsägarnas starka politiska position som gör vidare reformer osannolika.

1980 publicerade historikern Linda B. Hall artikeln "Alvaro Obregón and hte Politics of Mexican Land Reform, 1920-1924". Medan de tre första artiklarna som jag gått igenom här varit av nationalekonomer, är denna skriven av en historiker. Den fokuserar också på jordreformernas politik, inte deras ekonomiska aspekter. När Alvaro Obregón blev Mexikos president i december 1920 var han väl medveten om att agrara grupper som ville ha jord, var en av hans huvudkällor till stöd. När De la Huerta ledde ett uppror mot honom 1923, så var det också agraristas, de campesinos som tjänat på Obregóns reformer, som tog upp vapnen på hans sida. Obregón hade etablerat sina credentials som jordreformator redan under revolutionens militära fas. Så tidigt som 1914 krävde Obregón och Pancho Villa att arméns ledare Carranza skulle lägga fram en policy för omfördelning av jorden, och 1 januari 1915 utlovade deras fraktion, Konstitutionalisterna, jord för alla som behövde det. På den konstitutionella kongressen 1917 stöttade Obregón de så kallade Jakobinerna som formulerade Article 27 som utlovade jordreform som en av Revolutionens främsta mål. Mot denna bakgrund kunde Obregón också ha jordreform som en central valfråga i presidentvalskampanjen 1920.

Hall beskriver hur Obregón väl vid makten tog kontroll över frågan och skapade en organisation för att genomföra jordreform. Redan under de la Huertas interim-regering hade man juni 1920 antagit en lag som tillät privatägd men inte brukad jord att tas över av familjer som var villiga att börja bruka den. Åtta dagar efter att Obregón blev president förklarade han sina avsikter för jordreform, att genomföra de avsikter som fanns i lagen från 6 januari 1915 och i Artikel 27 i konstitutionen. Ley de Ejidos skapade överföringen av jord till ejidos; april 1922 utfärdade han en ny lag för att utveckla detta. 1 100 117 hektar omfördelades definitivt och 3 065 559 hektar provisoriskt. USA:s regering oroade sig för eventuell omfördelning av ägandet av olja och skickade kanonbåtar till den mexikanska bukten. (s. 218) Hon diskuterar också de olika fraktionerna i Obregóns regering, inklusive zapatisterna, och administrationen av reformerna.

Regioner som stöttat Obregón fick särskilt intensiva reformer: så både på västkusten och i delstaterna vid Mexikanska golfen. (s. 224) Hall ger väldigt detaljerad information om olika platser där reformer genomfördes, hur mycket jord som omfördelades, hur många ägare som påverkades, och hur många nya ägare/ejidatories skapades. I diskussionen av dessa diskuteras också reformernas politik, t ex varför deltater som Durango och Chihuahua hade särskilt många hektar som omfördelades mellan september 1922 och december 1924. (s. 229) "Crucial to the politics of hte land reform program under Obregón was the way in which he placed himself squarely at the center of the distribution process." (s. 231) "He used the issue as a master politician would, initially rewarding friends and later winning over potential foes with land." (s. 238) Bland annat på detta sätt stärkte Obregón sin egen position och presidentposten mer generellt, "making it the ultimate arbiter between groups in Mexican society, the ultimate authority in every conflict, and the ultimate source of decision-making and power." (s. 238)

Svensken Folke Dovring (1935-1998) är nog inte mycket ihågkommen i Sverige idag -- men hans Wikipediasida är väldigt seriös, och berättar också om varför han är så bortglömd här, men han var för några decennier sedan en internationell auktoritet vad gäller jordbruksutveckling, och 1960 till 1987 professor i jordbruksekonomi vid University of Illinois. Dovring publicerade 1970 artikeln "Land reform and productivity in Mexico", där han menar att de mexikanska jordreformerna framför allt diskuterats ur rättviseaspekter, men bör diskuteras också ur effektivitetsaspekter. Tabell 1 presenterar statistik på ägandestrukturen i jordbruket efter reformerna, åren 1930, 1940, 1950 och 1960.

Dovring diskuterar också lite kort jordbruksstatistiken från den liberale diktatorn Porfirio Diaz sista år, perioden före revolutionen, och konstaterar att den statistiken är väldigt osäker och antagligen oanvändbar: "The reported spectacular progress of  the late Porfirio Diaz years is thus a  myth." (s. 266) För åren 1934 till 1966 använder han däremot FAO:s statistik över jordbruksoutput och jämför Mexiko med Argentina, Brasilien, Chile, colombia, Kuba, Peru och Uruguay -- att jämföra olika latinamerikanska länders tillväxt verkar ha varit en favoritmetod i denna diskussion -- och visar då att Mexiko hade allra bäst ökning av jordbrukets output över dessa år. Ökningen är nästan orimligt stor: 1960 var enligt Dovrings siffror output av det odlade 3,2 gånger högre på gårdar 5 hektar och större än vad som var fallet 1940; för gårdar under 5 hektar var output 1,7 gånger högre, och för ejidos, 2,2 gånger högre. Totalt var output av grödor 2,6 gånger större. För animalisk produktion var ökningen än mer markerad på de större gårdarna: 5,3 gånger 1940 års nivå på gårdar över 5 hektar, men bara 1,4 gånger större på gårdar under 5 hektar och 1,8 gånger större på ejidos, för en total ökning om 2,4.

Dovring betonar att man inte ska tolka statistiken som att ejidos har lägre avkastning än större privata gårdar. Han menar att man måste ta i beaktning att ejidos typiskt etablerades på sämre jord, och fick mindre del av investeringar i bevattningsinfrastruktur, än privatgårdarna.

Fotnoter

* Man märker att Flores ser mycket positivt på den mexikanska revolutionen när han oroar sig för att jordkoncentrationen kommer öka för mycket genom pequenas propriedades: "Increasingly, former lahdlord families and members of the "new class" have begun to operate many peque~as propiedades under a unified management particularly in the production of export crops. The landless peasants with agrarian rights-more than one million and a half-and old agrarian reformers derisively call the owners of these huge, commercial enter-prises "nylon farmers." Obviously, these new units are not comparable to the old haciendas. Yet, concentration ('f land ownership, even if it leads to eflicient resource use and increased production, is against the land reform laws and against the spirit of the agrarian revolution." (s. 88)

Flores politiska uppfattning märks också i slutsatserna när han diagnostiserar Mexikos problem i slutet av 60-talet: "Clearly, the economic and social problems faced by conternporary Mexico are more complex than those of the past. Their diagnosis requires deep insight and understandingr of the dynamics of Mexico's very own growth. Their solution will demand unyielding adherence to the principle of self-determination and political fin.esse ; as well as an even greater joint effort than any required in the past. But the rewards may also be unusual, for there is a strong probability that Mexico will be the first indigenous society in our hemisphere to build a free and independent welfare state." (s. 95) Det är intressant att Flores pekar på Argentina som ett varningstecken på hur illa det kan gå om Mexiko inte genomför de (enligt honom) nödvändiga reformerna.

Substantiell demokratisering

Demokratin har många aspekter och beståndsdelar: valrätt, medborgerliga rätter, konkurrens mellan olika partier och kandidater, och så vidare. Sociologerna Mohammad Ali Kadivar (Boston College), Adaner Usmani (Harvard) och Benjamin H. Bradlow (Harvard) jobbar i en ny artikel i Social Forces på det övergripande planet med en enkel uppdelning mellan formella och substantiella aspekter. "while democracies exist everywhere, they do not everywhere exist equally. Beneath the veneer of formal democracy lies substantial variation in the extent to which citizens realize the ideal of self-rule" (s. 1311)

De använder Historical Varieties of Democracy-datasetet (jfr blogginlägget här) för att utforska orsaker bakom varierande utfall i hur substantiell en demokratisering, definierat som demokratisering i världen sedan 1950, egentligen blir. Deras centrala förklaring är väldigt intressant: hur länge man haft en fredlig, pro-demokratisk rörelse före den demokratiska övergången.

"We find that one of the most consistent explanations of variation in substantive democracy is the length of unarmed pro-democratic mobilization prior to a democratic transition. This is not the only explanation our evidence supports, but it is one of the most consistent and powerful. We build on recent work by Klein and Lee (2019) and a case study of Brazil to argue that these movements matter in three ways: first, because movement practices of self-organizing model and enable the reform of state institutions; second, because veterans of the pro-democracy movement are more likely to use state office to deepen democracy; third, because long movements give post-transition civil societies the capacity to demand the deepening of democracy. In an era of anxiety about the antidemocratic proclivities of the mass public, our results are a reminder that ordinary people have advanced the cause of democracy and not hindered it." (s. 1312)

I sin litteraturöversikt skiljer de mellan "elite-led transitions" kontra "transitions from below". Det är riktigt intressant här hur man tänker sig att typen av demokratisering påverkar utfallet i typ av demokratins funktionssätt senare, när den väl är på plats. Så här ger de en överblick över debatten:

"An earlier, influential literature held a pessimistic view about the consequences of protest. These scholars argued that mobilization might force a “pivotal elite” to abort the transition (O’Donnell and Schmitter 1986). Indeed, as Huntington (1984) argued, even if protest succeeded in installing democracy, the resulting regime was likely to be unstable. This negative view of mobilization had its lineage in Huntington’s earlier work about stability and order in developing countries. Huntington (1968) had argued that in the absence of institutions to contain demands for participation, popular mobilization might overload the political system. Similarly, in a report about the governability of democracy to the Trilateral Commission, he and his co-authors warned that the increasing participation of various groups in political activities had inhibited democracy, again by overloading the governing process and by fostering distrust in leadership (Crozier, Huntington, and Watanuki 1975). In this tradition, a recent study of democratic consolidation finds that cooperative transitions produce more durable, higher-quality democracies (Guo and Stradiotto 2016).
Yet several other studies dispute this pessimistic view. These authors argue that democracies emerging from episodes of popular mobilization are more durable (Bayer, Bethke, and Lambach 2016; Kadivar 2018) and that they score higher in measures of electoral and liberal progress (Bethke 2017; Bethke and Pinckney 2016a; Haggard and Kaufman 2016). Specifically, Bethke and Pinckney (2016a) show that democracies that emerge from nonviolent campaigns have higher-quality electoral institutions because they improve the freedom of expression. This literature, nonetheless, remains in the realm of formal democracy." (s. 1314-5)

Det här pappret ska förklara mekanismerna genom vilka rörleser påverkar demokratisn funktionssätt. Det är genom civilsamhället. Klein och Lee (2019) har nyligen teoretiserat tre sätt på vilka civilsamhället påverkar policy. Ett, de bygger parallella institutioner för sina "constituents", som K och L kallar "the politics of substitution". Två, civilsamhället påverkar policies utifrån, vad de kallar "the politics of influence". Tre, civilsamhället påverkar policy genom att gå in i policy-institutionerna och påverka inifrån, "politics of occupation". (s. 1315) 

Kadivar, Usmani och Bradlow menar att det är dessa mekanismer som förklarar varför pro-demokrati-rörelser skapar "djupare demokratier". Detta av tre skäl. Ett, community organizing skapar kompetenta aktivister. Rörelsernas interna praktiker av horisontalism och deliberativ demokrati skapar förebilder för aktivisterna, för hur demokratin i det politiska systemet kan se ut i framtiden. Denna utbildning genom organisationerna motsvarar helt och hållet vad Sven Lundkvist kallade folkrörelsernas funktion som "medborgarskolor", som jag också diskuterar i min bok Världens jämlikaste land?, s. 108-113. Det andra skälet är att långa rörelser skapar en uppsjö av pro-demokratiska ledare. "These movement veterans are embedded in pro-democratic political parties. Upon taking office, they are well placed to build institutions that empower disadvantaged groups. This is the “politics of occupation”. Parties borne of years of struggle will be disposed to deliver to the masses that they mobilized." (s. 1316) För det tredje så skapar rörelserna en stark "politics of influence" också efter demokratiseringen, eftersom ett välorganiserat civilsamhälle ger upphov till positiva spiraler av medborgares aktivitet, "activism begets activism".

Metoden i pappret är regressionsanalys, kompletterat med en fallstudie av Brasilien. Panelregressioenrna av demokratisering 1950-2010 bygger på Geddes et al (2014) definition av demokrati: alla politiska regimer "whose executive comes to power through “direct, reasonably fair, competitive elections”" (s. 1317). För att mäta substantiell demokrati använder Kadivar, Usmani och Bradlow data från Varieties of Democracy-datasetet. De förklarar på ett fint sätt vad fördelarna med V-Dem är för deras syften:

"Unlike existing data-sets, V-Dem measures democracy in multiple dimensions: electoral, liberal, participatory, deliberative, and egalitarian. The first two overlap with traditional indices, but the other three are new. Because they are the three ideals which recur in the literature on substantive democracy, they are our focus in what follows. Each index registers important changes on the road to deep democracy. Deliberative democracy is higher when political elites reach decisions via deliberation rather than appeals to solidary attachments or parochial concerns. Participatory democracy is higher when citizens are actively involved in the political process, through direct democracy and local bodies. And egalitarian democracy is higher when ordinary people face fewer barriers in exercising their formal liberties due to a more balanced distribution of resources." (s. 1316-7 -- se tabell 1 ovan som redovisar de använda variablerna)

För att mäta rörelsernas styrka och längd före demokratiseringen använder de ett dataset om anti-auktoritära mobiliseringar från Kadivar (2018), som använt Chenoweth och Stephans (2012) definition av en "kampanj" (campaign) och Tilly och Tarrows (2007) definition av contentious politics.

Som kontrollvariabler inkluderar de BNP/capita och dess tillväxt;  urbaniseringsgrad: genomsnittlig utbildningsnivå:; och Solts (2016) mått på inkomstojämlikhet. De kontrollerar med en dummy för kolonial historia och även för om landet är oljeproducerande. De kontrollerar också för etnisk fraktionalisering och för grannländernas grad av demokrati, handel, och för det egna landets typ av regim före demokratiseringen. Metoden är autoregressive distributed lag models (ADL), med hänvisning till De Boef och Keele (2008) som jag bloggade om för länge sen här.

Den genomsnittliga längden för den fredliga pro-demokrati-kampanjen före demokratiseringen är 2.20 år. Vid den 90:e percentilen i fördelningen är längden 4 år. Regressionsanalysen antyder att om varje land hade haft en fyra år lång kampanj, hade utfallen blivit mycket mera demokratiska -- se den inklistrade figur 1 ovan.

De följer sin regressionsanalys med en fallstudie av ett "paradigmatiskt fall", Brasilien. De förklarar sitt val av fall så här:

"Paradigmatic cases illustrate an association at its extreme. They are thus fruitful places to identify mechanisms (Gerring 2006). That is to say, because Brazil experienced both a lengthy period of contentious mobilization under authoritarianism and a remarkable deepening of its democracy after the transition to formal democracy. Our statistical results suggest the two are linked, and we therefore expect Brazil to illustrate why." (s. 1328)

Redan på 1970-talet hade Brasilien en bred folklig organisering för demokrati: fackföreningar, grannskapsföreningar, katolska kyrkor, kulturella grupper med flera. Arbetaraktivism och stora strejker i Sao Paulo 1978-79 visade att rörelsen hade klös. Det viktigaste partiet som sprang ur detta civilsamhälle var Arbetarpartiet, PT. Kadivar et al förklarar PT:s roll här, och jag tycker att det är väldigt slående hur starka paralellerna är med Folkpartiet och Socialdemokraterna i Sverige ca 1890-1910:

"The PT’s importance lay in its capacity to articulate social movement demands in the political sphere. The party participated in tightly-controlled parliamentary elections in 1982. After a poor showing, it returned to its base in trade unions and social movements. It was precisely this process of organizational renewal that explains the steady growth of the PT in later periods (Keck 1995)."

Referens
Mohammad Ali Kadivar, Adaner Usmani och Benjamin H. Bradlow (2020) "The Long March: Deep Democracy in Cross-National Perspective" (länk), Social Forces 98(3) 1311–1338, March 2020

Arbetarklassen och den mexikanska revolutionen

zapatister, 1911
(från wikipedia)

Det dominerande perspektivet på 1910-talets mexikanska revolution, säger historikern Alan Knight i ett klassiskt paper från 1984, är att det var en revolution av rural karaktär. Eric Wolf (1969) presenterade den som ett "bondekrig", jämförbart med de ryska eller kinesiska revolutionerna. Ett annat perspektiv är att se den mexikanska revolutionen som en "as a generalised social and political (some might like to call it a 'hegemonic') crisis, marking the end of the old oligarchic Porfirian order and characterised by mass political mobilisation; as such, it bears comparison with the crises experienced in Italy and Germany after the First World War; in Spain in the early 1930s; in Brazil in the 1960s or Chile in the 1970s." (s. 51) Men vad man inte brukar säga är att det var en arbetar-revolution. Inget arbetarparti sökte eller tog ledarskap över revolutionen; inga arbetarråd etablerades; inga arbetarövertaganden av fabriker skedde som i Turin eller Barcelona.

Knight menar att den mexikanska arbetarklassen vid tiden för revolutionen strukturerades enligt två skiljelinjer: stad-land, och graden av marknadifiering av livet. I städerna var arbetarna i mycket högre grad läskunniga, utbildade och organiserade. De var också mer benägna att rösta. (s. 53-54) På landsbygden var traditionella auktoriteter starkare. Det betydde inte i ett ett-till-ett-förhållande att arbetarna där var mindre revolutionära. Vissa former av traditionella auktoriteter som by-representanter i Morelos eller serrano caciques i Durango eller Puebla kunde ge en "vital organisational prerequisite for protest and rebellion", och existensen av etablerade normer kunde ge upphov till uppror när eliterna bröt mot normerna. (Knight refererar här Moores Injustice från 1978, men EP Thompsons "moral economy" känns också relevant.) De politiska idéer som florerade bland städernas arbetare var många och skiftande. Liberalismen och dess rättighetstänkande var definitivt en av de viktigare tendenserna, och arbetare köpte tryckta exemplar av konstitutionen, som i teorin garanterade friheter att organisera, uttrycka sig och strejka, för 10 c (s. 55). Positivism m m florerade också, men de urbana arbetarna tenderade att inte dela de rurala radikalerna och zapatisternas entusiastiska katolicism (s. 56). Urbana och rurala arbetare delades också av materiella intressen, menar Knight: arbetarna i städerna hade vissa intressen gemensamma med sina arbetsgivare, såsom elektricitetsförsörjningen, att hålla igång produktionen i fabrikerna osv. Liberala ledare ur Porfiriato-regimen hade också under flera decennier sett "arbetarfrågan" som en uppgift också för dem, medan "den rurala frågan" snarast var en fråga om att öka produktionen där till försörjning för stadsbefolkningen. Den liberala elitens perspektiv på bönderna var mer entydigt elitistiskt och fördömande (57-58). Vad gäller marknadens roll i arbetarnas liv, pekar Knight på hacienda-paternalism och självförsörjnings-produktion som viktiga dämpningar av marknadens kraft för arbetarna på landsbygden, peons och peasants (s. 59-60).

Knight är missnöjd med ekonomistiska/positivistiska förklaringar av revolutionen av typen: reallönerna sjönk 1907-10 och det orsakade revolutionen. Han menar att man måste ta in icke-mätbara faktorer också, och ett bredare perspektiv. Sin undersökning om arbetarklassens roll i revolutionen tar därför fart med en bredare beskrivning av klassens sammansättning. 1910 fanns ungefär 100 000 fabriksarbetare (varav 1/3 i textilindustrin) men flera hundra tusen hantverkare. Bland hantverkarna fanns bysmeder, byskomakare etc som arbetade för den egna byn, bortom den nationella marknaden. Dessa spelade ofta en politiskt ledande roll, som "village intellectuals" (62). I städerna var hantverkare ofta på nedgång, i omöjlig konkurrens med fabriksproduktionen. De hade svårt att organisera sig*, men var ledande i protester i form av upplopp; 1910-11 gick en våg av upplopp genom landet städer. Förutom hantverkare i städerna var det framför allt gruvarbetare, i äldre gruvor på nedgång, som var benägna till upplopp. (s. 62-63) I kolgruvorna i Coahuila, en av de norra delstaterna som angränsar till Texas, och koppargruvorna i Sonora var arbetarna snarare fackligt aktiva. I allmänhet så följer Knight Barrington Moore och EP Thompson i att se de mer "avancerat kapitalistiska" arbetargrupperna -- järnvägare, hamnarbetare, textilarbetare, proletariserade gruvarbetare -- som mer reformistiska, mer organiserade och benägna att arbeta inom systemet. (s. 68) En tredje typ av hantverkare var etablerade sådana i städerna som kom från familjer länge etablerade i staden, inte tillhörande proletariatet i snäv bemärkelse. Dessa hantverkare, läskunniga och relativt utbildade och kulturellt aktiva var ryggraden i arbetarklassens civilsamhälle i städerna. De två sista arbetargrupperna som spelade roll i revolutionen var "worker-peasants" i centrala Mexiko som samarbatade med bonderörelserna som Zapatas, och de "semi-proletära" migrantarbetarna i norr som stödde Orozquist- och Villista-rörelserna.

Knight menar att existerande forskning om revolutionen ignorerar de upploppsbenägna hantverkarna och (ibland) "worker-peasants", och överskattar de moderna proletärernas revolutionära roll, t ex med betoning på gruvstrejken i Cananea 1906 och textilstrejken och upploppen i Río Blanco 1907 som föregångare till revolutionen. (69-70) T ex så betonar Anderson i sin bok Outcasts Cananea som "the watershed of the Old Regime". Knight pekar i motsats på att Cananea var ett fäste för oppositionen 1908-10 men inte spelade någon stor roll i revolutionen efter 1910 och aldrig, som tenngruvorna i Bolivia, etablerade sig som ett väpnat läger. Knight kommer tillbaka till sitt argument om att arbetargrupperna i mer avancerade branscher och företag var mer reformistiska och mindre benägna att delta i revolutionen: " Given half a chance, the organised working class opted for unionism and reformism (sometimes camouflaged under revolutionary rhetoric); only when it was brusquely and brutally denied the chance did it entertain risky thoughts of revolution." (s. 71)

Men han förstår nog hur det låter, och börjar nästa sektion som följer: "The object of this exercise is not to create another trite typology of 'primitive' rebels and 'modern' reformists, but to explain historical developments in Mexico between c. 1900 and 1920." (s. 72) För att utforska utvecklingen behövs mer historisk detalj och fokus på de politiska skeendena. Knight delar in den revolutionära utvecklingen i tre faser. (1) period av politisk liberalisering och "modest labour reform" under Maderos regim, 1911-13. (2) Huertas militär-diktatur 1913-14 med politisk repression men fortsatt arbetarmilitans. (3) "the phase of Constitutionalist rule" med ambivalent hållning från staten gentemot arbetarrörelsen. Generellt så menar Knight att " The 1910 revolution ushered in a phase of political change, popular mobilisation, and plebeian optimism - all of which historians have consistently underestimated." (s. 72) Under Madero etablerades ett Department of Labour för att bemöta arbetarfrågan och arbetarnas ekonomiska (strejker) och politiska aktivitet var en viktig delav perioden; arbetare spelade en viktig roll i liberalt politiskt arbete och valarbete i industristäder som Monterrey och Aguascalientes. (s. 74) Även Huerta efter sin kupp var tvungen att förhålla sig till arbetarnas krav och aktivism. Åren efter Huerta var politiskt mer tillåtande men 1915-20 var ekonomiskt och socialt mycket svåra år, förutom i regioner som drog fördel av exportboom i olja och henequen-fibrer, som Yucatán (jfr Levy 2016) där Alvarado byggde en slags välfärdsstat på exportintäkterna. I övriga Mexiko tenderade de många strejkerna under dessa år att vara försvarskamper mot sänkta löner. (76-77) Olika fackföreningar och arbetarorganisationer var med och förhandlade i politiken om vägar framåt, men inte från några styrkepositioner. Förhandlingarna i Mexiko 1919-20 jämför Knight med Stinnes-Legien-avtalet i Tyskland 1918.

"Thus the labour leaders who emerged out of the decade of revolution (like their German contemporaries) traded independence and ideological fidelity for access to power." (s. 79)

Åtta år senare återkom Knight till frågan om den mexikanska revolutionen i ett nytt paper, denna gång publicerat i Past and Present. Artikeln sprang ur en panel om "Revisionistiska tolkningar av revolutioner: ett jämförande perspektiv" vid American Historical Association-konferensen 1989, och ger sig ut för att jämföra historieskrivningen om den mexikanska revolutionen med de om de engelska och franska revolutionerna.**

Den första historieskrivningen om den mexikanska revolutionen, säger Knight, var de segrande deltagarnas egna. Dessa -- den konstitutionalistiska-Sonoranska regimen från 1915-34 -- utmålade revolutionen som en bred folklig rörelse, agrar i social sammansättning och politisk agenda, progressiv, egalitär och nationalistisk. Detta i motsats till en bild av Porfiriato (1876-1911) som en elitistisk, auktoritär, ojämlik och reaktionär regim. Nästan genast framkom också en kontra-historieskrivning dominerad av liberala värderingar, ofta framförd av den utbildade eliten: Enrique Krauzes bok Por una democracia sin adjectivos (1986) är ett sentida uttryck för denna tendens. Andra alternativa historieskrivningar uppstod ur revolutionens olika splittringar (1914-15, 1920, 1924, 1935-36) och de grupper som förlorade då: t ex relativt sett mer konservativa revolutionärer som kastades ut i mitten av 1930-talet och som blev mycket kritiska mot Lázaro Cárdenas segrande falang.

Även i övergången till forskningsbaserad historieskrivning på 1960-70-talen fortsatte de politiska splittringarna från den revolutionära eran att spela en stor roll: den katolska änstern representerad av Jean Meyer (1973, 1974, 1976), den marxistiska vänstern av James Cockcroft (1968), Adolfo Gilly (1971), Arnaldo Córdova (1973) och John Mason Hart (1987), de mer liberala och konservativa tendenserna av Daniel Cisio Villegas (1955-65) och Enrique Krauze. Mer betonande av objektivitet var Stanley Ross (1955), Charles Cumbreland (1952) och Cosio Villegas. Dessa hamnade, menar Knight, i princip själva i den revolutionära mittfåran (s. 165). Sedan det sena 1960-talet och med baby boomers etablerande på universiteten har mängden forskning ökat kraftigt.

Knight definiererar revisionismen som följer.

(1) en kritisk hållning gentemot revolutionen och dess anspråk på att vara en folklig, progressiv och egalitär rörelse.

(2) ett fokus på eliter som de sanna "makers of 'revolution'" och nedtoning av massornas roll -- här refererar han Ramon Ruiz (1980), Romana Falcon (1979) och Jean Meyer (1986).

(3) betoning på revolutionens makthungriga, korrupta och antiklerikala karaktär -- ref Meyer och Marjorie Becker (1988).

(4) en betoning på revolutionen, följaktligen, som en politisk, inte en social omvandling.

(5) ett insisterande att det inte var en social revolution, varken socialistisk eller borgerlig.

(6) en betoning på historisk kontinuitet snarare än brytpunkter. -- här tar Knight också upp Stephen Haber (1989) som han tycker fäster för stor vikt vid att industrin inte växte så mycket efter revolutionen vilket då skulle vara ett tecken på kontinuitet.

(7) en positiv omvärdering av "the Porfirian old regime".

(8) kopplat till punkt 7, också en positiv omvärdering av Huertas regim 1913-14 som inte ses som kontra-revolutionär.


John Womack, tidigare en företrädare för ortodoxin, presenterar i Cambridge History of Latin America en revisionistisk syntes. Där driver han en tes som stämmer väl överens med punkterna 1,2, 4 och 5 ovan:

"The struggle that began in 1910 featured not so much the lower versus the upper class as frustrated elements of the upper and middle classes versus favoured elements of the same classes. In this struggle masses of people were involved, but intermittently, differently from region to region, and mostly under middle-class direction, less in economic and social causes than in a bourgeois civil war." (cit. s. 169)

Svårigheterna med att bedöma av vilken karaktär revolutionen var, säger Knight, ökar på grund av dess otroliga komplexitet: regionalt, och över tid. "the Maderista revolution of 1910-11 differed from the Constitutionalist revolution of 1913-14, the Sonoran regime of 1920-34 from the Cardenista of 1934-40, and that in turn from the 'preferred' revolution post-1940." (s. 170) Knight vill betona att det fanns stora folkliga inslag i revolutionen, inte minst 1910-15 och på 1930-talet, vilket gör det orimligt att tala om den som helt och hållet en rörelse uppifrån eller en icke-social process. (172-3) Men man måste beakta variationerna: Womack (1968) har t ex, menar Knight, skrivit en ortodox tolkning av Morelos under den tidiga perioden, men en revistionistisk tolkning av landet som helhet.

I sin diskussion av revolutionens karaktär tar Knight också upp betydelsen av att göra seriösa, empiriskt förankrade jämförelser: det är alltför enkelt att jämföra med reifierade tankekonstruktioner om hur andra revolutioner var för att döma ut den mexikanska. Han jämför detta misstag med det tankefel som Tom Nairn och Perry Anderson enligt EP Thompson ("The Peculiarities of the English") gjorde i sin kritik av den engelska arbetarklassens organisatoriska och ideologiska brister:

"Other countries ... do ... in Every Respect Better. Their Bourgeois Revolutions have been Mature. Their Class Struggles have been Sanguinary and Unequivocal. Their Intelligentsia has been Autonomous and Vertically Integrated. Their Morphology has been Typologically Concrete. Their Proletariat has been Hegemonic." (cit 176-7)

I det mexikanska fallet menar Knight att Arnaldo Córdova gör ett sådant fel när han dömer ut illiterata bönder som icke-ideologiska och politiskt omogna, vilket han kontrasterar med en idealiserad bild av revolutionärer i andra länder, framför allt Frankrike. (s. 177-8)

Till slut så kommer Knight till jämförelsen mellan revisionismen i Mexiko, England och Frankrike. Han sammanfattar dem och deras likheter i åtta punkter.

(1) "First, the notion of a progressive revolution incurs revisionist accusations of teleology; of, in the English context, "Old Hat" Whiggism. Revisionists set great store by contemporary opinions (especially critical contemporary opinions) concerning the revolutionary process; they abhor hindsight (at least, they say they do; in practice they use it like everyone else); and they sometimes make the preposterous - and inconsistent - claim that history must be analysed in the terms used by the historical actors themselves (that, in the anthropological terminology of Kenneth Pike and Marvin Harris, history can operate only in the "emic" mode)." (s. 180)

(2) revolutionerna var mera eliternas verk än massornas. Eliterna studerar man gärna nära inpå så att brokigheter inom dem etableras, och större förändringar (eller vad som tidigare setts som större förändringar) blir då utfall av konflikter inom eliterna, som styrs av småsinta intressen. Agrara samhällen tenderar att porträtteras som "a 'one-class', gemeinschaftlich, rustic community" (181, med referens till Christopher Hill i P and P 1981).

(3) "Conversely, revisionism tends to stress the overweening power of the centralizing revolutionary state, be it Cromwellian, Jacobin or Constitutionalist/Sonoran/Cardenista. The history of the revolution becomes a counterpoint between organic local communities and a mechanical national Leviathan" (182).

(4) "The revolution thus becomes a political undertaking: at best, an exercise in ambitious and arrogant state-building; at worst, a careerist scramble for office. Those who seek to interpret revolutions in terms of underlying "structural" causes, socio-economic pressures, or class antagonisms, are labelled crude reductionists." Keith Michael Baker presenterar en sådana analys av Frankrike; Guerra gör det för Mexiko, den mexikanska revolutionen som "the culmination of Namierite clientelist conflict on the one hand and of a bold, new, modernizing and mobilizing political culture on the other." (s. 182)

(5) utfallet av revolutionen är något litet, kanske ett skifte i politisk kultur, men absolut inte någon social omvandling. "Simon Schama, resurrecting a weary choreographical metaphor, scoffs at the 'dialectical dance routine' of social classes and concludes that "the 'bourgeoisie' said in the Marxist accounts to have been the authors and beneficiaries of the [revolutionary] event have become social zombies, the product of historiographical obsessions rather than historical realities". (s. 183)

(6) revisionister betonar kontinuitet, inte brytpunkter. Hos JCD Clark i England överlever den gamla regimen den engelska revolutionen med hälsan i behåll. I Frankrike referar man gärna till Tocqueville. -- här och annanstans är det uppenbart att Knight (1992) talar om lite samma tendenser i historieforskningen som David Cannadine gjorde 1987.

(7) " While revisionists write down the revolution as manipulated, political and of limited significance, they write up the ancien regime as organic, harmonious and durable". Samhället störtar samman i revolution inte på grund av dess interna motsättningar utan på grund av mer eller mindre konspiratoriska krafter och manipulationer utifrån; här anmärker Knight också lite surt att detta sammanfaller med "certain faschionable general theoris of revolution" som härleder revolutioner till geopolitik -- det är Theda Skocpol han syftar på, och han menar att denna teori bygger på post hoc-resonemang eftersom den inte kan förklara varför vissa krig men inte andra leder till revolutioner.*** (s. 185)

(8) revisionisterna rehabiliterar vissa av den gamla regimens aktörer.

Knight diskuterar också hur revisionismen hänger ihop med politiska strömningar. PRI:s regim förlorade på 1980-talet i popularitet och dess korruption blev allt mer uppenbar -- då blev det mer lockande att skriva revisionistisk historia om att revolutionen inte var så bra ändå. (s. 190)

Han diskuterar också sambandet mellan regionala lokalstudier och revisionism, och driver kanske lite väl hårt tesen att en snäv lokal design ofelbart leder en fel och till att man missar the big picture. (s. 193-6) Revisionismen bör också, menar Knight ses i ljuset av vänsterns och marxismens nedgång och framstegen för en antistatlig liberal höger. Berättelserna om revolutioner blir då varnande berättelser om hur farligt det är med radikalism: 

"When revolutions (regrettably?) occur, they are the result not of deep-seated structural causes, palpable oppression or organized popular resistance - but rather of chance, miscalculation or foreign meddling. As such, revolutions can be avoided, which is perhaps reassuring. And if, due to the inattentiveness of the wise or the machinations of the wicked, they do occur, they merely condemn their victims to a costly and counterproductive ordeal. Each dismal revolutionary experience stands as a sobering warning against the folly of radicalism." (197) 

Simon Schama slår sig på bröstet för att ha "placerat våldet i centrum av berättelsen" om den franska revolutionen. "R. H. Tawney and Hill, Lefebvre and Albert Soboul, Tannenbaum and Valades, become the toppled giants of an outdated orthodoxy, who have gone the way of Marxism and collectivism - to the dustbin of history." (198) Knight menar att revisionisterna förklarat sin seger alltför tidigt. Revolutioner var inte så enkelt relaterade till en klass upp- eller nedgång som Soboul eller Hill hävdade, men kan inte heller förminskas á la revisionismen.



Referenser
Alan Knight (1984), "The Working Class and the Mexican Revolution, c. 1900-1920", Journal of Latin American Studies, May, 1984, Vol. 16, No. 1.
Alan Knight (1992), "Revisionism and Revolution: Mexico Compared to England and France", Past and Present, Feb., 1992, No. 134, pp. 159-199.

Fotnoter
* Typiskt för hantverkare i städerna, menar Knight med referens till EP Thompsons Making of the English Working Class. Referenser till engelsk arbetarhistoria återkommer: vad gäller gruvarbetarnas upplopp (s. 63) hänvisas till Hobsbawms Primitive Rebels (1974) och Rudés Crowd in History (1964).

** Knight kommenterar lite sarkastiskt i en fotnot att en tredjedel av publiken till panelen lämnade rummet när papprena om England och Frankrike hade presenterats, och presentationen om Mexiko skulle börja. (s. 160)

*** Knight anmärker att han har kritiserat Skocpols statscentrerade teori om revolutioner mer utförligt i Alan Knight, "Social Revolution: A Latin American Perspective", Bull. Latin Amer. Research, ix (1990), pp. 175-8.