Bouppteckningar är en "unique documentary source", konstaterar historikern Juliette Levy i sin artikel om Yucatan-provinsen 1850-1900: "Their form is exceedingly standard across legal cultures, as is their function" (s. 1249). Vilket ju är ett fascinerande statement för en svensk bouppteckningsforskare som också är intresserad av Mexiko!
Levy använder ett sample av bouppteckningar från Mérida, Yucatáns huvudstad, för att utforska förmögenhetsspridningen. Datat har hon samlat in som del av ett större projekt, publicerat i en bok 2012, om den lokala kreditmarknaden på 1800-talet. Totalt omfattar det 339 bouppetckningar från 1847 till 1901; detta kan jämföras med att Frank (2004) i sin studie av ojämlikhet i Rio de Janeiro använde 659 bouppteckningar. En styrka med Yucatáns bouppteckningar är att de gjordes också för de lusfattiga: om man inte hade gjort något testamente var det obligatoriskt med bouppteckning oavsett hur lite man ägde, och detsamma gällde om man hade några omyndiga arvingar. (s. 1255-57)
Bouppteckningarna gjordes av notarier som fyllde en cadastral role och förtecknade ägande och försäljningar av egendom. Rollen var konstant över tid, konstaterar Levy, trots vilt skiftande politiska förhållanden: från kolonialperioden till två självständiga republiker (en framtvingad av Napoleon) och med täta presidentskiften (1251-52).* Också ekonomiskt var situationen föränderlig: Yucatán genomgick under 1800-talets andra hälft en jordbruksboom genom exporter, framför allt av en textilfiber, henequen som användes till att göra rep. När henequen-boomen tog slut gjorde också tillväxten det, "and there remained little evidence of development." (1250)
Kreditmarknaden i Yucatán var, menar Levy, oproportionerligt outvecklad. Detta berodde på samhällets etniska splittring, mellan Maya-indianer och spanska kolonisatörer (s. 1254)
I genomsnitt ägde de boupptecknade motsvarande $ 1 054, men fördelningen var mycket ojämlik: Roque Jacinto Campos som var den rikaste personen hade mer än 750 tusen USD. Maya hade väldigt mycket mindre pengar än vad hispanics hade: 1847-70 var medelförmögenheten för ursprungsbefolkningen $600 och för hispanics $9 343. (s. 1257-59)
I sina slutsatser betonar Levy att även om ekonomer har hävdat att säker äganderätt av den typ som notarierna stod för var bra för ekonomisk utveckling, så visar Yucatán att man inte får utveckling bara för att man har dessa institutioner. (s. 1259-60) Heneque-boomen överkom inte de förexisterande klyftorna i samhället, snarare fördjupades ojämlikheten.
Referens
Juliette Levy (2016) "A history of institutional function: Mexican notaries and wealth distribution – Yucatan, 1850–1900", Journal of Peasant Studies 43 (6).
Fotnoter
* Levy har en ganska rejäl utläggning om notarier och hur populära de blivit i forskningen, t ex av Julie Hardwick (1998) om Frankrike och Merwick (1999) om kolonialtidens New York, och i finanshistorisk forskning som den om Paris av Hoffman, Postel-Vinay och Rosenthal, som jag bloggat om här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar