Förklaringarna till Nord- och Sydamerikas olika utveckling började med kulturella argument, som en variant av Webers fokus på protestantismen kontra katolicismen, eller ett antagande om att småbönderna i Sydamerika var ekonomiskt irrationella. Med hänvisning til Tawyey, Trevor-Roper, Blaut, Schultz, Berry och Cline m fl avfärdar Allen et al dessa argument rakt av. Institutionall argument är mer trovärdiga, säger de: North, Summerhill och Weingast menade att engelska institutioner av säker äganderätt och minimal stat gynnade utvecklingen i Nordamerika medan spanska institutioner söder om Rio Grande hämmade den. (Jfr Pincus och Robinson 2014 om den ärorika revolutionen.) Engerman och Sokoloff har framfört ett annat institutionellt argument, som utgår från geografin: klimattet i Karibien och Brasilien främjade sockerproduktion som utfördes på plantager med afrikanska slavar vilket gav ickeedmokratiskt styrda samhällen som gynnade eliterna och inte majoriteterna, oavsett om kolonin var engelsk, fransk, spansk eller portugisisk. (s. 864-5) Acemoglu, Johnson och Robinson (2001) ger en liknande institutionell förklaring.
Allen, Murphy och Schneider är inte nöjda med de existerande förklaringarna. Ett skäl är empiriskt: det finns inga bra mått på ekonomisk utveckling i Nordamerika föer mitten av 1700-talet eller Latinamerika före det sena 1800-talet. Angus Maddisons data kallar de "hopdiktade" (concocted). Enligt dessa data var Nordamerika något efter Latinamerika under den koloniala perioden, och klart fattigare än Europa. Enligt AJR, som baserar sitt resonemang på urbaniseringssiffror och några mycket skakiga skattningar om industrin från Bairoch, så var Latinamerika mycket rikare än Nord under den koloniala perioden och omsvängningen av denna relation skedde först runt 1800, i samband med industrialiseringen. Men, säger Allen et al, "The truth is that nobody knows when the Great Divergence occurred in the Americas, so explanations of that divergence drift across the centuries without an anchor" (s. 866) De är också missnöjda med de existerande förklaringarna på en teoretisk nivå, eftersom de menar att förklaringarna bortser från relativpriser på arbete, kapital och jord.
Det empiriska bidraget i artikeln är att ta fram reallöner för en rad städer från kolonisering till självständighet: Boston, Philadelphia, Chesapeake Bay, Mexico, Potosi och Bogota. Huvudresultatet är att Nordamerika på 1600-1700-talen var världens rikaste region, med en levnadsstandard åtminstone lika god som i de rikaste länderna i nordvästra Europa. Inkomstnivåerna bestämdes, menar de, av inkomsterna i kolonialmakterna, och av indianernas malthusianska demografi.
Metoden är Allens reallönemetod, med byggnadsarbetarlöner kombinerat med priserna på en korg av grundläggande konsumtionsvaror. De har löner från Massachusetts från kolonins grundande 1630, Philadeplhia från 1727, Maryland från 1662, och Mexiko från 1525, Bogota från 1635, och Potisi från 1677. Lönerna har överstatts till gram silver per dag. (s. 869f) För att mäta levnadsstandard jämför de dock lönerna med priserna på en varukorg. Precis konsumtion varierade -- arbetare i Yangtze-deltat åt ris och de i Mexiko majs -- men fattiga om i världen åt en kvasi-vegetarisk diet där de flesta kalorierna kom från det lokalt billigaste spannmålet (s. 872). Arbetare i södra England och Nederländerna var en privilegierad minoritet som åt vetebröd, nötkött och drack öl och t om hade råd med lyxvaror som te, kaffe och tavlor.* Allen et als varukorg för Amerika är vad gäller mat mycket enkel: 165 kilo majs, 20 kilo bönor och ärtor, 5 kilo kött, och 3 kilo smör per år. (s.873) Det dagliga intaget av kalorier är 1936. De antar att man arbetade 250 dagar om året, och betalade 5 procent av sin inkomst i hyra. (s. 875)
Enligt beräkningarna var Philadelphias arbetare på 1700-talet de mest välmående i hela världen. Också arbetarna i Maryland och Boston hade det mycket bra i ett globalt perspektiv. I rurala Mexiko var lönerna däremot katastrofalt låga på 1500-1600-talen -- så låga att en arbetare inte kunde försörja en familj på lönen. På 1700-talet kunde man däremot försörja sig där liksom i Potosi och Bogota.
Varför var reallönen så mycket högre i Nordamerika? Allen, Murphy och Schneider menar att det kan förklaras utifrån ett enkelt utbud- och efterfrågan-ramverk: "We can explain the difference within a simple supply and demand framework. The demand for labor in both continents depended on natural resources, technological efficiency, transportation costs, the ratio of export to import prices, and the quality of political institutions. Improvement in any of these factors raised the demand for labor. However, the long-run supply curve of labor was horizontal in the North and Latin American colonies because international migration and the Malthusian demography of the native population provided a
steady supply of labor to the colonies at the respective wage level. The first affected both continents, while the second was important only in Latin America. Therefore, increases in demand would not raise wages but instead increase the population and total GDP of the colony. The wage rate would not be affected and the increase in GDP per capita would be limited to the impact of a greater population on the value of land." (s. 879) Den enskilt viktigaste faktorn var internationell migration. De nordamerikanska kolonierna fick arbetare från England, så det krävdes en engelsk lönenivå (plus ersättning för ansträngningen) för att locka folk. De latinamerikanska kolonierna fick däremot arbetskraft från den iberiska halvön, där lönenivån bara var hälften så hög som i England.
Arbetsmarknaderna för fria arbetare och slavar överlappade inte, och påverkade inte varandras "lön", menar Allen et al. (s. 881-3) Tvångsarbetet i encomienda och liknande system var omfattande i Latinamerika och författarna resonerar också om förhållandet mellan detta och lönerna för fria arbetare (883-7). Vad som är konstigt är dock att de aldrig ifrågasätter hur användbart reallönen för en fri arbetare är som indikator på levnadsstandard i ett samhälle, när bara en liten del av människorna var fria arbetare, och desto fler var slavar eller ofria på annat sätt!? De verkar bara vilja gardera sig mot att det ofria arbetets parallella existens inte påverkar de uppmätta reallönerna, men min reflektion är snarare att denna existens relativiserar användbarheten av reallönerna som indikator.
Ändå så säger författarna: "The Great Divergence in the Americas was not sparked by the religion
or institutions of the conquerors, settler mortality, or geographically determined modes of production but was a product of initial differences in wages between North and Latin America. Over the long run in the colonial period, the growth of per capita income was determined by wages and (we suspect) profit rates in Britain and Spain where the colonies competed for labor and capital, and by the demography of the native population, which expanded in Latin America at similar wage levels to those which induced migration from Spain." (s. 887-8)
De ger Engerman och Sokoloff en poäng i att investeringar i humankapital var avglrande för den ekonomiska utvecklingen, men menar att Nord fick mer av detta än Syd pga löneskillnader snarare än pga "colonial geography and its corresponding mode of production." De ger också Habakkuk rätt i att höga löner stimulerade industrialiseringen i Nord men menar återigen att de höga lönerna berodde på de höga dito i ursprungslandet England, snarare än på förekomsten av gratis jord vid "the frontier" -- de förhållandena gällde också i Sydamerika, konstatrar de. (s.889)
Referens
Robert C. Allen, Tommy E. Murphy and Eric B. Schneider (2012) "The Colonial Origins of the Divergence in the Americas: A Labor Market Approach", The Journal of Economic History, Vol. 72, No. 4.
Fotnot
* Referenserna här är Allen, "Great Divergence" och Hersh och Voth, "Sweet Diversity".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar