Det intensiva jordbrukets makroekonomi

Skillnaden i medelinkomst per person mellan rika och fattiga länder är slående stor i världen idag. Nationalekonomerna Timo Boppart (Stockholm), Patrick Kiernan (Minnesota), Per Krusell (Stockholm) och Hannes Malmberg (Minnesota) börjar ett nytt arbetspapper med detta stiliserade faktum och, relaterat, det faktum som syns i diagrammet som är inklistrat ovan: i fattiga länder står jordbruket för en stor del av sysselsättningen, i rika länder en liten del av sysselsättningen.

Fattiga länder har arbetsproduktivitet i jordbruket som är ungefär 100 gånger lägre än den är i rika länder -- skillnaden i jordbruket är större än i ekonomin i allmänhet.Boppart et al beskriver lite lakoniskt vad pappret gör: "This paper revisits the role of agriculture in the development story. In doing so, we take a macroeconomic perspective and go through the steps that are traditionally taken in aggregate macroeconomic analysis, following Solow (1956), Solow (1957), and many others."* På den stiliserade nivån så ökar input av kapital och "non-agricultural intermediates" med 300 och 800 gånger och deras andelar av inkomsterna i sektorn stiger från 3 procent till 44 procent för kapital och från 7 procent till 21 procent för insatsvarorna. " the data exhibits distinct neoclassical characteristics", säger de: "Specifically, we observe a systematic association between high relative input prices and low relative input quantities. " (s. 3) De log-linjära relationerna håller mellan länder idag, och inom USA över tid. De menar att "the agricultural sectors of various countries might exhibit different levels of productivity, but that they share a common shape of their production functions." (s. 4)

En viktig förklaring, i deras modell, till att jordbruket är så lågproduktivt i de fattiga länderna är att produktiviteten är låg i industrin, vilket gör att jordbrukets input-varor är dyra, vilket gör att jordbruket bedrivs arbetsintensivt. (Eftersom elasticiteten mellan kapital och arbete i jordbruket är >1.)

Den senaste makro-litteraturen som de relaterar till beskriver de så här:

"several papers have developed explicit macroeconomic frameworks incorporating both agricultural and non-agricultural sectors to better understand sector-specific data and structural change out of agriculture. These papers include Gollin et al. (2002), Gollin et al. (2004), Gollin et al. (2007), Restuccia et al. (2008), and many others. We are influenced by this literature in several ways. Some of these papers highlight the role of capital in agriculture (in addition to Gollin et al. (2007) and Gollin et al. (2004) from above, especially Caunedo and Keller (2021), Storesletten et al. (2019), and Chen (2020)), emphasizing the notable differences in mechanization between rich and poor countries, thereby highlighting the significance of a well-functioning manufacturing sector for agricultural productivity. Other contributions underscore the importance of specific intermediate inputs for agriculture, such as fertilizers, pesticides, and seeds, thereby connecting productive agriculture to a well-functioning non-agricultural sector. Key papers in this area include Restuccia et al. (2008) and Donovan (2021). Yet other papers emphasize the key role played by land and misallocation thereof (in particular Adamopoulos and Restuccia (2014), Chen et al. (2022a), Chen et al. (2022b), and Gottlieb and Grobovšek (2019)), and consequently, the decreasing returns to any remaining inputs. Motivated by these studies, we employ an agricultural production function with four inputs: labor, capital, intermediates, and land." (s. 8)

En del av makro-studierna använder Cobb-Douglas-produktionsfunktioner men Boppart et al menar att CES är en bättre representation; de menar att substitutionselasticiteten mellan kapital och arbete i jordbruket är just under 1,8. De menar att 

"our paper distinguishes itself from the recent agriculture-and-macro development literature in terms of data construction. We strive to collect the best available measures for all inputs and outputs, as well as their respective prices, with all constructs organized around the general-equilibrium model we subsequently analyze. For a country at any given level of development, the steady state of our model delivers model outcomes, including all shares and relative prices, that coincide with those observed in the data." (s. 9)

Med dessa input- och output-data estimerar de TFP i jordbruket med en egen metod som de ser som en utveckling av Solow (1957). Datasetet fokuserar på år 2005 och samlar in data från Världsbanken, ILO, Penn World Table med flera ställen. De skapar ett utvecklingsindex som de använder som proxy för BNP per arbetare. Övriga variabler i datat är t ex arbets-input, uppdelat på jordbrukssektorn och icke-jordbrukssektorn och med hänsyn till humankapitalnivåer, kapital-insatsen, intermediate inputs, jord-inputs, och kostnader och intäkter balanserade.** Däri ingår också löneandelar och kapitalandelar. De sex plottarna i figur 2 visar variationen i input-intensitet från fattiga till rika länder, och visar också de olika faktorernas relativpriser. Jordbruket i rika länder är mycket mer kapitalintensivt, och kostnaden för kapital relativt arbete är också lägre i rika länder än i fattiga. Den starka matchningen mellan input-intensitet och relativpriser är "suggestive of neoclassical forces at work", säger de. (s. 17)

I figur 3 plottar de samma relationer fast för USA över tid, från 1950 till 2018. Bilden är ungefär likadan. De visar också kostnadsandelarna för de olika produktionsfaktorerna. De knyter också upp output-sidan på efterfrågan-sidan, där de börjar med en Engels lag: matens del av hushållsbudgetar går från 50 procent i de fattigaste ekonomerna till ett fåtal procent i de rikaste. (s. 19) Jordbruksvarorna är relativt sett billigare i de rika länderna. (s. 20)

Från dessa empiriska fakta går de vidare till att modellera relationen mellan TFP utanför och inom jordbruket. De lyfter fram att i deras modell är skillnaderna i jordbrukets TFP inte större mellan fattiga och rika länder än TFP i intermediate-produktionen och produktionen av investeringsvaror. För arbetsproduktiviteten är däremot jordbruket i fattiga länder allra mest efter. Skillnaden mellan TFP och arbetsproduktivitet i detta avseende syns i figur 9.

Från TFP per sektor går de vidare till "the shape of the production isoquants": "allows us to estimate macroeconomic input elasticities for each sector: one set of elasticities for agriculture and one for the non-agricultural sectors. These elasticity estimates will be used in subsequent general equilibrium analysis, and they also let us comment on the specific parameter restrictions imposed in the macroeconomic development literature." (s. 26) Enligt modellen är substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital 1.90, medan Herrendorf et al (2015) beräknar den som 1.58 för USA över tid. De diskuterar hur olika elasticiteter förhåller sig till varandra.

Teori-sektion III handlar om efterfrågesidan, och del IV om den allmänna jämviktsanalysen. (s. 31-41) Följande sektion kalibrerar modellen med data.

Med den kalibrerade modellen kan de göra kontrafaktiska analyser. Dessa börjar med att öka TFP i jordbruket eller utanför jordbruket. En annan variant är att öka humankapitalet. Det kontrafaktiska testet visar att inkomsten överlag ökar mer i fattiga länder av att öka TFP utanför jordbruket, än av att öka TFP i jordbruket. (s. 47) Att öka TFP i industrin gör att maskinerna till jordbruket blir billigare. Med högre kapitalintensitet i jordbruket flyttas arbetskraften från jordbruket till industrin. (s. 52)

De applicerar modellen i en scenario-analys där jord-utbudet för jordbruk minskar på grund av den globala uppvärmningen.Vad händer med en fattig ekonomi (BNP per arbetare runt 2 000 US-dollars) om jordbruks-jorden minskar med upp till 75 procent? På sikt menar de att ekonomin kan anpassa sig förvånansvärt väl. (s. 59)

I slutsatserna lyfter de fram ökad kapitalintensitet och ökad användning av input-varor i jordbruket som en "robust and quantitatively very important channel" för ekonomisk utveckling. (s. 60) Om TFP i industrin förbättras gör det mycket positivt för jordbruket: "Therefore, a “development Marshall
plan”, with a focus on building non-agricultural productivity, would both help lift the overall economies and be vital to agricultural productivity improvements." (s. 60) 

Mer metodologiskt pekar de på den relativt enkla neoklassiska makro-modellens styrka och att den funkar för jordbrukets empiri. Alltså borde den modellen spela större roll i den utvecklingsekonomiska forskningen: "the neoclassical features we point to are so striking that any broad-scoped analysis of development ought to relate to them: we must, sooner or later, ask of the micro-development facts to reproduce the aggregate patterns that we uncover here." (s. 61) Bland framtida fortsättningar på det nuvarande pappret nämner de att utveckla modellen så att den inte bara omfattar stängda ekonomier utan också kan ta in att Nya Zeeland exporterar fårkött och kiwi-frukter, eller att Island exporterar fisk. (s. 62)

referens

Timo Boppart, Patrick Kiernan, Per Krusell, och Hannes Malmberg, "The Macroeconomics of Intensive Agriculture", NBER Working Paper No. 31101, april 2023.

fotnoter

* De har också (s. 7) en diskussion om att mycket forskning om utvecklingsekonomi idag är mikroekonomisk och använder RCT:s och liknande metoder. Boppart et al menar att de vill bidra till att bygga en brygga mellan makro-litteraturen och den mikro-litteraturen; här pekar de också på Lagakos, Mobarak och Waugh (2023), Gollin, Worm Hansen och Ager Wingender (2021) och Bergqvist et al (2022).

** När de konstruerar data både på output och utbetalningar så får de fram att bönder tjänar väldigt lite, att deras kapitalersättning faktiskt är negativ om man tillskriver dem en vanlig arbetarlön som ersättning för deras arbete: "Our finding is closely related to those of Herrendorf and Schoellman (2015), who note that the operator surplus in U.S. agriculture implies payments to owner-operators that are very low compared to the wages of agricultural workers. This observation is a mirror image of our findings. Indeed, one way to express our findings is that if owner-operators were paid a market wage, operator surplus would be negative." Herrendorf och Schoellman har också skrivit ett papper 2018 som verkar väldigt intressant.

Finns det för många bondgårdar i världen?

Nationalekonomerna Andrew D. Foster (verksam vid Brown) och Mark R. Rosenzweig (verksam vid Yale) publicerade förra året ett väldigt intressant papper i Journal of Political Economy. Artikeln börjar, säger de, från tre stiliserade fakta. Ett, jordbruk i låginkomstländer är småskaligt, men jordbruk i höginkomstländer är storskaligt -- se figur 1 ovan som visar att mindre än 10 procent av gårdarna i USA eller Kanada är mindre än 10 acres (ungefär 5 hektar), medan mer än 80 procent av gårdarna i Kina, Indien och Indonesien är det. Två, jordbruksproduktiviteten är mycket högre i höginkomstländer. T ex så är enligt USDA:s beräkningar produktiviteten i produktionen av ris och vete i Indien bara en tredjedel av vad den är bland de mest effektiva producenterna som ligger i höginkomstländer. 

En implikation av stiliserade fakta ett och två är att "there are too many farms in the world, especially in low-income countries." (s. 638) Detta kom också United Provinces Zamindari Committee, en utredning 1946 i den indiska regionen som idag är Uttar Pradesh och som skulle undersöka jordreformer gentemot storgodsägarna zamindaris ägande, fram till. Utredningen rekommenderade att varje gård skulle ha minst 10 acres för att uppnå god produktivitet, detta med den typiska dragkraften i indiskt jordbruk på 1940-talet, ett par oxar.

Det tredje stiliserade faktumet är emellertid något som komplicerar: inom utvecklingsländer är gårdsstorlek negativt korrelerad med produktivitet, men inom rika länder är korrelationen den motsatta. Bland utvecklingsländerna finns det en rad studier för Indien, Filippinerna och Latinamerika, och Foster och Rosenzweig visar också data för Kina, Nigeria, Mexiko och Bangladesh. Produktivitetsmåttet är avkastning per acre och i alla fyra länder är avkastningen markant högre på riktigt små gårdar, runt 1 acre uppodlad jord.

Foster och Rosenzweig vill i sin artikel förklara den U-formade relationen mellan gårdsstorlek och produktivitet, och utsträckningen av vad de kallar autarchic farming, gårdsbruk utan anställda och utan arbetande familjemedlemmar förutom bonden själv. De gör detta med en makromodell som de applicerar på indiska data.

Ett viktigt drag i deras modell är friktioner och transaktionskostnaderna på arbetsmarknaden. Jordbruk har väldigt olika behov av arbetskraft över året och många anställningar sker på dagsbasis. Transaktionskostnaderna gör att bönder som behöver lite granna lönearbete tvekar inför att anställa. Den lilla storleken gör också att när de väl anställer arbetare så sker det inte med full effektivitet. [1] "The result is a U shape in which the smallest farms are most efficient in their use of labor, slightly larger farms are least efficient, and larger farms are as efficient as the smallest farms because the share of transaction costs in total labor expenditures are smallest." (s. 641) De stora gårdarna är mest produktiva pga skalfördelar när man använder maskiner.

Med en kontrafaktisk simulation visar de att jämfört med en situation där gårdarna skulle ha optimal storlek så finns det idag 7,7 gånger för många gårdar i Indien. (Zamindari-utredningen 1946 rekommenderade att minska antalet gårdar med 66 %; Foster och Rosenzweigs scenario minskar antalet med 87 procent.) Med den optimala storleken skulle avkastning per acre öka med 42 procent och avkastning per arbetare öka med 68 procent. Förbättringarna beror framför allt på att man tar bort autarkiska gårdar och på skalfördelar i maskinanvändningen. Medan antalet gårdar minskar med 87 procent minskar antalet arbetare med 16 procent: "These results indicate that there is thus simultaneously an overall surplus of labor and an underutilization of the existing labor force in agriculture." (s. 643)

referens

Andrew D. Foster och Mark R. Rosenzweig, "Are There Too Many Farms in the World? Labor Market Transaction Costs, Machine Capacities, and Optimal Farm Size", Journal of Political Economy volume 130, number 3, March 2022.

Artikeln har tidigare nämnts här på bloggen, i WP-version refereras den i Gollins artikel om Lewis-modellen från 2014.

fotnot

[1] Här har de också en ekonomisk-historiskt intressant fotnot: "Allen (1988) shows that one of the reasons that larger farms were more productive than smaller farms in eighteenth-century England, when mechanization was not a major factor, was that larger farms could hire labor crews. If multiple workers are needed at the same time, then hiring a worker team can reduce per-worker search costs for the employer. We test for (but do not find) evidence of this form of scale."

Kommersialisering och hushållsstrategier i koloniala Uganda

Michiel de Haas disputerade 2017 i ekonomisk historia vid Wageningen-universitetet i Nederländerna på avhandlingen "Rural livelihoods and agricultural commercialization in colonial Uganda: conjunctures of external influences and local realities". Han publicerade 2020 en två sidors sammanfattning i European Review of Economic History, och avhandlingen framstår som mycket intressant.

Likt många som forskar om Afrikas ekonomiska historia idag, polemiserar de Haas mot en bild av ett statiskt förflutet i Afrika, och menar att kontinentens ekonomiska historia mer karakteriseras av högkonjunkturer och lågkonjunkturer, booms and busts. I koloniala Uganda gick ekonomin t ex igenom en "cash crop boom" baserat på produktion och export av bomull. Detta case är särskilt intressant, menar de Haas, eftersom fallet Uganda går emot "various influential views of African development". Detta eftersom det var afrikanska småbönder (smallholders) som leddde produktionen av bomull, samtidigt som de också producerade sin egen mat -- detta i motsats till vanliga idéer både om att bomull mest var kolonisatörernas intresse, och att cash crops som bomull skulle ha gått hand i hand med en fördjupad arbetsdelning. Dessutom blev Uganda en stor mottagare av arbetskraftsinvandring, av frivilligt rekryterade arbetare, vilket talar emot det vanliga perspektivet att afrikanska ekonomier utmärktes av god tillgång till jord och brist på arbetskraft.

Det empiriska bidraget i avhandlingen är att rekonstruera levnadsstandarden för småbönder och arbtsmigranter och undersöka deras ekonomiska val (produktion, migration); att analysera den särskilda koloniala maktkonstellationen i Uganda; och att undersöka bomullsproduktionens särskilda förutsättningar i Uganda. de Haas menar att anledningen till att det blev en bomullsboom i Uganda men inte i andra kolonier i Afrika var att det gynnsamma regnmönstret möjliggjorde för småbönder att skörda två gånger om året, så att de inte behövde välja mellan att producera mat och att producera bomull. Dessutom fanns sydasiatiska entreprenörer på plats vilket öppnade vägarna till kapital och till exportmarknader. Bomullsboomen drevs alltså på marken av icke-specialiserade småbönder och förenades därför inte med sådan ökad arbetsdelning och produktivitet som man brukar tänka sig sådana här förlopp.

Referens

Michiel de Haas (2020) "Rural livelihoods and agricultural commercialization in colonial Uganda: conjunctures of external influences and local realities", European Review of Economic History 24: 631-632.

Fanns det någon "Country thought" i 1800-talets agrara Sverige?

Pawcatuck-floden, från wikipedia

Historikern Gary Kulik kartlägger i ett intressant kapitel konflikterna i 1700-talets Rhode Island om användningen av provinsens vattendrag. För bönderna i de fattigare norra och västra delarna av provinsen spelade fiske -- lax, shad, gumsill en viktig roll för hushållsekonomin. Men vattendragen kunde förstås också exploateras för vattenkraften: för kvarnar, och för olika typer av fabriker. Byggdes det dammar och fabriker gick det ut över böndernas fiske: industrialisters och bönders intressen stod mot varandra.

Vad som intresserar mig i Kuliks analys är inte precis hur det gick -- vilka floder som exploaterades och när, osv. Utan hans åberopande av en ideologisk tradition som en slags maktfaktor (?), eller i alla fall motiverande faktor, för bönderna. Han menar nämligen att deras motstånd mot fabrikerna inte bara var bestämmt av ekonomiskt egenintresse, utan också av en slags ideologi, som han kallar "Country thought". "Farmers defended not just their economy, but their sense of public right and public virtue." De här uppfattningarna om det offentliga, om faran med korruption och maktkoncentration, menar Kulik -- och här följer han klassiska analyser av idéhistoriker som Bernard Bailyn (1968) och J.G.A. Pocock (1975) -- från en republikansk tanketradition som starkt influerade de generationer som etablerade U.S.A.

Så här skriver Kulik om böndernas klagomål (som tog sig politisk form bl.a. i petitioner, vilket är materialet som han studerar):

"Concerns such as these derived their resonance from Anglo-American 'Country thought', a cluster of ideas about power and liberty, virtue and corruption, private interests and public good, associated with the English Commonwealthmen and widely accessible to colonists during the final third of the eighteenth century. Country thought provided the language of patriot resistance at its most articulate levels. It was a language of moral regeneration, inspired by classical antiquity, implicitly anticapitalist, suspicious of wealth, power, and the influence of commerce. Historians are divided about the extent to which the Commonwealth tradition impelled the less articulate farmers, mechanics, and laborers of the colonial seaboard. The evidence from Rhode Island is sketchy but suggestive. The petitions of the colony's backcountry farmers were the product of their immediate experience, not an explicit expression of the Commonwealth tradition. But Country sensibilities lent shape to that experience, structured its meaning, and legitimated its expression. It was no accident that conflict over fish and conflict over empire overlapped in time and elicited similar fears--the fear of arbitrary power and corrupting influence, and the fear that rapacious private interests might overwhelm a fragile, and traditonally defined, public good." (36)

Och det här tycker jag är oerhört fascinerande. Gick vanliga bönder i Rhode Islands fattigare delar och bar på idéer om det offentliga och det privata som i förlängningen rotade i antikens Rom och republikanismens tankar där? Kulik är också lite otydlig om hur direkt idéerna egentligen spelade roll. Å ena sidan så säger han i början att "Concerns such as these derived their resonance from Anglo-American 'Country thought'", alltså att klagomålen i alla fall fanns, men fördjupades av idétraditionen som man kunde falla tillbaka på. Å andra sidan, mera aktivt: "Country thought provided the language of patriot resistance at its most articulate levels." -- Alltså ett "språk av patriotiskt motstånd". Kanske syntesen: "Country sensibilities lent shape to that experience, structured its meaning, and legitimated its expression". Alltså, de materiella och sociala motsättningarna fanns, men kläddes i republikanismens språk. Kulik säger inte heller i fall tillgången til detta språk och denna ideologiska tradition stärkte böndernas förhandlingsposition, men han antyder nog i alla fall det.

Och vad jag undrar blir då: fanns det någon motsvarighet till "Country thought" i 1700-1800-talens agrara Sverige? Vad var den "moraliska ekonomin", vad tyckte folk/bönder var rätt och redigt? Vilka var källorna till idéerna? Fanns det några så high brow källor som USA-historikerna hävdar spelade roll för det unga USA:s bönder?

 

 

Referens

Gary Kulik (1985), "Dams, fish, and farmers: defense of public rights in eighteenth-century Rhode Island", s. 25-50 i Steven Hahn och Jonathan Prude (red.), The Countryside in the Age of Capitalist Transformation. Chapel Hill, NC och London: University of North Carolina Press

Jordägandets fördelning i England och Wales 1660-1880

Downton Abbey, en teve-version av det sena 1800-talet-tidiga 1900-talets 

stenrika engelska aristokrati, eventuellt på dekis

J.V. Beckett börjar sin artikel snyggt: en av de mest hett debaterade frågorna i 1800-talets England var jordfrågan. En växande reformrörelse hävdade att den stora majoriteten av landets rikedom var i händerna på en liten elit. 1861 års folkräkning stödde denna analys då den visade att en befolkning på 30 miljoner innehöll 30 000 stora jordägare. 1872-73 kom en stor offentlig utredning om jordägandet per se, den första sedan 1806. Undersökningen 1872-73 visade att mer än 1 miljon människor i England ägde någon jord, men å andra sidan visade den också att 4/5 av totala jorden (acreage) var i händerna på färre än 7000 ägare.

Folk började ställa frågor om var den stora koncentrationen av jordägande kom ifrån. Två förklaringar utvecklades. Den första, företrädd t ex av Tocqueville, länkade storgodsens uppgång till moderna stordriftsfördelar under 1800-talet. Den andra förklaringen hävdade tvärtom att koncentrationen började på 1660-talet. Efter inbördeskriget på 1660-talet och revolutionen 1689 stärktes äganderätten för storägarna och ett slags fideikommiss-system (primogeniture) utvecklades, där en son ärvde all förmögenhet. Med detta system koncentrerades ägandet till ett fåtal stora jordägare. De två förklaringarna är inte ömsesidigt uteslutande och folk försökte undersöka timingen i hur koncentrationen gått till. Marx menade t ex att småägare proletariserades i det sena 1600-talet och tidiga 1700-talet (jfr denna studie av enclosures). I den historiska forskningen vid 1900-talets mitt användes statistik från Land Tax som visade att Marx hade rätt om att 1660-1780 var en avgörande period för att minska antalet småbrukare. Johnson (1963, The Disappearance of the Small Landowner), Gray ("Yeoman Farming in Oxfordshire from the 16th c to the 19th", QJE 1910), Davies ("The Small Landowner 1780-1832", EHR 1927) och Clapham (1930, An Economic History of Modern Britain) stöttade alla denna analys. John Habakkuk (1940, 1950, 1960, 1965) utvecklade argumentet vidare. Beckett sammanfattar Habakkuks argument:

"He purported to show that economic conditions in the century or so after the Restoration served to strengthen the greater owners' position at precisely the same time as the small owner was being undermined. The long fall in agricultural prices from the mid-seventeenth century, coupled with heavy taxation during the wars against Louis XIV's France, growing extravagance amongst the gentry, and the alternative attraction of the London money market to men who might previously have turned their fortune into land, collectively undermined the smaller owners. At the same time, in the later seventeenth century the development of the strict settlement and of improved mortgage facilities helped to ensure that greater owners' estates were held intact. This encouraged them to buy further land and thereby to tighten their grip on the market. By the mid-eighteenth century the trend had operated in such a way as to restrict the supply of land brought to the market; a nation of large estates and tenant farmers had emerged."

Habakkuks historieskrivning traderas t ex av Eric Hobsbawm i hans historiebok Industry and Empire (1968). Också Mingay (English Society in the 18th Century, 1963) stod Habakkuks analys nära. Habakkuk utvecklade sin analys av saken över en lång tid och hans datering för förändringarna varierade löiet över tid: från början betonade han 1680-1740 men senare har han betonat 1690-1720 särskilt. Senare forskare -- t ex FML Thompson i "The Social Distribution of Landed Property in England since the 16th c" i EHR 1968 -- har ifrågasatt Habakkuks analys både utifrån att så stora förändringar i jordägande inte kan gå så snabbt, och utifrån bristen på statistisk grundval för analysen. (s 5) För att lägga fram statistiska bevis har forskare t ex använt Gregory Kings inkomststudie från 1688 (för en annan studie som använder King 1688 se denna av Milanovic, Lindert och Williamson) och försökt översätta den till jordägande, och Thompson (1963) har använt undersökningen från 1872-73. Cooper (1967, i EHR) har utvecklat dsesa beräkningar och hans siffror verkar ha blivit ortodoxi, menar Beckett:

Huruvida siffrorna verkligen är pålitliga eller snarare gissningar är dock en öppen fråga, säger han. (Se också Peter Linderts artikel från 1986 som presenterar nya guesstimates för förmögenhetsfördelningen -- alltså inte bara jord -- för England och Wales 1670, 1700, 1740, 1810 och 1875.) Kritik mot skattningarna baserade på Land Tax-arkiven har uttryckts av DB Grigg (1963), JM Martin (1966) och GE Mingay (1964). Ett stort problem med Land Tax-arkiven är att inte alla counties uppgifter överlevt före 1780. Ett annat problem är att counties sammansättning och gränser förändrades över tid. (se fotnot 22 på s 6) Forskare har därför gått framåt med att använda andra källor: Feet of Fines särskilt före 1660, landregister för östra och västra Ridings i Yorkshire och i Middlesex, och tioende-arkiv (se Hugh Prince i Agricultural Hist Rev 1959).

Beckett hävdar, lite ensidigt kan jag tycka, att debatten om jordägandets fördelning kokar ner till frågan om de stora magnaternas gods och frågor om godsbildning och arvsrätt (s 7-11). Hans artikel tar över huvud taget en konstig vändning efter den lovande inledningen: efter att ha presenterat den motsägelsefulla historiska litteraturen och problemet med bristen på statistik så går han inte vidare med att lägga fram ny statistik, utan istället till en mer verbal diskussion om överklassen och dess jordägande, arvslösningar och jordköp. (Inte minst ägnar han mycket uppmärksamhet åt s.k. strict settlements som var en form av arv som syftade till att behålla jorden i släkten -- inte helt olikt våra fideikommiss m.a.o.)

Beckett menar att hans undersökning stödjer hypotesen att koncentrationen till storgods började redan i slutet av 1600-talet. Dock så menar han att processen började då kanske snarare av demografiska skäl än av de institutionella skäl som historiker fokuserade på revolutionen 1689 hävdat. (s 20) Däremot så menar han att arvsregler på 1800-talet förstärkte koncentrationsprocessen. På så sätt så stödjer han F.M.L. Thompsons tes om en långvarig koncentrationsprocess (s 21). I slutsatserna betonar han dock framför allt att det behövs mer empirisk forskning och att denna artikel kan ses som en sammanfattning av forskningsläget och en "interim analysis" så länge. (s 22)

Referens

Beckett, J.V. (1984) "The Pattern of Landownership in England and Wales, 1660-1880", Economic History Review nr 1 1984.

Skiftena och jordbruksproletariatet i England

För folk intresserade av modern historia i allmänhet och social och ekonomisk synnerhet är skiftesrörelserna och Storbritanniens "the enclosures" antagligen välkända referenspunkter. Inte minst för de som läst Marx eller hört om hans historieskrivning: Marx betonade i Kapitalet starkt skiftenas betydelse för att skapa ett jordlöst proletariat i England, som utgjorde det arbetskraftsutbud som de framväxande industrikapitalisterna behövde. Inom ekonomisk-historisk forskning är dock the enclosures effekter både på jordbrukets produktivitet och på klasstrukturen mycket kontroversiella. Cambridge-historikern Leigh Shaw-Taylor förklarar tydligt i abstract till sin artikel "Parliamentary Enclosure and the Emergence of an English Agricultural Proletariat" från 2001:

"It has often been argued that parliamentary enclosure decisively increased the wage dependence of English agricultural laborers, primarily by extinguishing their rights to keep cows on common land. Yet the extent to which laborers had in fact enjoyed common pasture rights has never been demonstrated. This article fills that gap, by documenting the extent of laborers' common rights for ten settlements in the south and east Midlands. It finds that most laborers in these villages did not have common rights prior to enclosure and cannot, therefore, have been proletarianized by their loss."

Mellan 1700 och 1850 genomfördes 5000 enclosure acts, vilket motsvarar hälften av landets ungefär 10 000 socknar. Från delad äganderätt gick man över till helt privat äganderätt, var för sig. Shaw-Taylor härrör debatten om reformens effekter på klasstrukturen till JL och Barbara Hammonds The Village Labourer (1911). Enligt paret Hammond ledde enclosures (begreppet motsvarar inte precis svenskans skifte, så jag använder det engelska ordet) till en landsbygd med å ena sidan kapitalistiska bönder, å andra sidan löneberoende proletärer. "Before enclosure the cottagar was a labourer with land, after enclosure he was a labourer without land." Clapham (An Economic History of Modern Britain, 1926), Chambers (1940, 1953) och Chambers och Mingay (The Agricultural Revolution 1750-1880, 1966) har polemiserat mot denna analys och hävdat att de flesta "laborers" inte heller före enclosures hade några "rights to common". Nyligen har Jeanette Neeson (Commoners: Commin Right, Enclosure and Social Change in England, 1700-1820, 1993) kritiserat revisionisterna och försvarat Hammonds analys. Neeson studerar enclosures effekter på alla lägre klasser -- småbönder, rurala hantverkare, och arbetare. Shaw-Taylor fokuserar däremot på effekterna på arbetarna specifikt. Han menar nu att Allens analys i Enclosure and the Yeoman (1992) är allmänt accepterad: t o m före enclosures dominerades det engelska jordbruket av kapitalistiska storbönder. Men, säger S-T, om de flesta i arbetskraften ännu inte var fullt proletära hämmade detta denna typ av jordbruksexpansion. (s 641) Hans artikels bidrag är därför att studera i fall arbetare hade tillgång till allmänningarna (för att hålla kor, hämta ved osv) före enclosures, för att se ifall enclosures proletariserade dem.

Shaw-Taylor kritiserar metodologin och  datan som används för analysen om de lägre klassernas tillgång till allmänningarna. Först på 1990-talet kom forskningen förbi vad Hammond hade gjort. Jane Humphries ("Enclosures, common rights, and women", Journal of Economic History, 1990) skattade det årliga värdet av en allmänningskos produktion i det sena 1700-talet till 7 till 9 pund, vilket motsvarar hälften av en manliga arbetares lön under perioden. Hon menade att det mest var kvinnor och barn som tog hand om korna på allmänningen och att enclosures därför ökade familjernas beroende av mannens lön. (s 644) Också Neeson (1993) har fört fram kunskapen om användningen av allmänningarna. S-T menar dock att Neesons egna data visar att bara hälften av hushållen i de oskiftade byarna hade rätt att ha kor på allmänningen. (s 646f)

Shaw-Taylors empiri kommer från hans doktorsavhandling (Cambridge, 1994). Han har tagit fram yrkestitlar på de som hade rätt att använda allmänningarna, i sex fallstudier som handlar om åtta boplatser i Buckinghamshire och Northamptonshire, samt två kompkletterande fallstudier från Cambridgeshire och Hertfordshire. Han använder också data från Dennis Mills studie av Melbourne i Cambridgeshire. (s 647)


Hans huvudsakliga empiriska slutsats blir: "Most laboring households in the arable lowlands of southern and eastern England were not proletarianized by parliamentary enclosure, for the simple reason that they were throughly proletarian already. Parliamentary enclosure did not, therefore, represent the last decisive stage in the development of agrarian capitalism. Capitalist farmers adn proletarian laborers dominated English agriculture before parliamentary enclosure." (s 659) Jag tycker dock att hans starka slutsats utifrån hans empiriska underlag är tveksam. Hans undersökning rör trots allt bara laborers och det är väl inte så konstigt om denna grupp var proletär redan -- mer intressant vore väl att undersöka semi-proletära grupper som cottagers/torpare och även hantverkare. Det torde vara där som det fanns ett utrymme för en proletariserande effekt av enclosures.

Referens

Leigh Shaw-Taylor (2001) "Parliamentary Enclosure and the Emergence of an English Agricultural Proletariat", The Journal of Economic History, Vol. 61, No. 3 (Sep., 2001), pp. 640-662

Allen om den agrara revolutionen i England

När inträffade den agrara revolutionen i England? Före 1960 var standardsynen att det var sena 1700- tidiga 1800-talet, under tiden av "parliamentary enclosures" (skiften), som sågs som revolutionens orsak. Revisionistiska historiker som Havinden, Jones och Kerridge hävdade därefter att output och produkvititet steg rejält redan på 1500-1600-talen, och denna syn har nyligen fått stöd av Allen (1992) i en studie av södra Midlands och Clark (1993, 1998a, 1998b) i studier som bygger på rents från the Charity Commission. Overton (Agricultural Revolution in England, Cambridge UO 1996; "Re-establishing the Agricultural Revolution", Agricultural History Review, 1996) har däremot försvarat det traditionella synsättet. Robert Allens syfte i sin artikel "Tracking the agricultural revolution in England" är att avfärda Overtons kontra-revisionism och erbjuda empiriska belägg för en motsatt syn. Allen hävdar att England såg två agrara revolutioner: först på 1600-talet "accomplished by small-scale farmers in the open fields", och den andra under 1800-talets första hälft. 1700-talets andra hälft, enclosures-tiden, utmärkte sig för stagnation i jordbruket. (s 209)

Allen anger två skäl till att det är viktigt att datera den agrara revolutionen. Ett, sambandet mellan institutioner och agrar tillväxt. Två, sambandet mellan den agrara revolutionen och den industriella revolutionen. (s 209)

Allen diskuterar revisionistiska och kontra-revisionistiska vågor i litteraturen, och konstaterar också att det gjorts metodologiska innovationer: "Overton's own imaginative use of probate inventories to infer crop yields is an important case in point, as are McCloskey's application of rent theory to the problem of productivity measurement, and Crafts's use of demand theory to measure output change." (s 211)

Allen konstaterar att enligt Overton så ökade jordbruksproduktionen rejält mellan 1520 och 1621, rätt stagnant ökning med 13 procent mellan 1651 och 1751, och sen ökning med 39 procent mellan 1741 och 1801, och sen en rejäl ökning med 71 procent mellan 1801 och 1851. Allen menar att detta på Overtons egna premisser visar att jordbruksproduktionen ökade nästan lika mycket 1520-1651 som 1741-1851. Men Allen menar också att Overtons siffror är missvisande. Overton utgår från att per capita-konsumtionen av jordbruksprodukter var konstant så att befolkningsökningen kan användas som proxy för ökning av jordbruksproduktion. Overton menar att denna "population method" är den enda som kan användas före 1700 men Allen menar att Jacksons "demand equation method" kan användas. Studier av efterfrågan i dagens utvecklingsländer och hushållsbudgetar från 1800-talets England används för att skatta hur livsmedelsefterfrågans elasticitet till inkomsterna är. (G Clark, M Huberman och P Lindert, "A British Food Puzzle, 1770-1850", 1995.) Elasticiteten har satts till 0.6 men Clark et al menar att den nog var något lägre än så i 1800-talets England pga (1) höginkomsttagare hade lägre och är inte med i datat, och (2) urbaniseringen förändrade konsumtionsmönster. Crafts ("English economic growth in the 18th c", 1976) använder, kanske därför, en elasticitet på 0.5. Allen jobbar med konsumentprisindex, löneindex (som indikator på konsumenternas inkomstnivå), m m för att skatta jordbrukskonsumtionen. Allen menar att jordbruksproduktionen inte steg i takt med befolkningsökningen och att på 1800-talet det var internationell handel, inte ökad inhemsk produktion, som mättade de fler munnarna (s 216f).

Den agrara revolutionen handlar dock inte bara om ökad produktion, utan om ökad produktivitet. Då måste man ta hänsyn till inputs (jord, arbete). Allen (1992) har gjort detta för södra Midlands, men här använder han McCloskeys (1972, "The enclosure of open fields") metod med reala rents*, som också använts av t ex Clark ("Agriculture and the industrial revolution", 1993) och Hoffman ("Land rents and agricultural productivity in the Paris basin 1450-1789", Journal of Economic History, 1991).

I nästa steg använder han skördestorlek (crop yields), ett "kontroversiellt mått" på jordbruksproduktivitet (s 222). Han diskuterar också de relativa fördelarna med tvärssnittsdata -- 1800-talssurveys som ger information både på skiftad och skiftad jord vid samma tidpunkt -- och tidsseriedata (s 227). Overton har kritiserat tvärssnittsmetoden, som Allen använt i Enclosure and the Yeoman; Allen försvarar den. Overton (1996) lägger fram en fallstudie av skiftet i  Canwick i Lincolnshire som sitt viktigaste empiriska stöd för att det faktiskt var skiftena som satte fart på den agrara revolutionen, och Allen diskuterar därför detta fall i detalj (s 229ff).

Not
*"The basic idea underlying the real rent approach is that higher productivity was manifest as either greater output per acre or lower cost per acre. The difference between the two is surplus per acre, and as productivity increased so the surplus rose. How can surplus per acre be tracked? The real rent approach appeals to Ricardo's theory of rent, which implies that rent equalled surplus (less any taxes on land). This is an extreme assumption since estates varied greatly in their leasing policies and since the comparison of rents with calculations of Ricardian surplus often shows big gaps between the two.38 The real rent approach cannot be used without assuming that these discrepancies cancel each other out. According to this approach, movements in the rent of land would reveal the pattern of productivity change in agriculture, if the prices of farm products and inputs were constant. Since they did change and since they also influenced the rent a farmer could pay, their effects must be removed from the rent series by deflating it with an index of farm product and input prices." (s 217)

Referens

Robert Allen (1999) "Tracking the agricultural revolution in England", Economic History Review s 209-235.