Löneledd tillväxt och produktivitet i sju länder 1960-2000

Naastepad (2006) var den första som förde in produktiviteten i Bhaduri-Marglin-modellen. Hein och Tarassow (2010) följde efter. Som belägg för originalitet gentemot föregångaren pekar de på att de tar in produktivitetstillväxtens effekt på investeringarna, och att de använder löneandelen istället för reallönetillväxten som exogen variabel. De kollar också på sju länder 1960-2007 istället för bara Nederländerna; de sju länderna är samma sample som i Hein och Vogel (2008).

Hein och Tarassow visar deskriptiv statistik för de sju länderna 1960-2007 och det visar tydligt skillnaden mellan "de gyllene åren" och perioden därefter, då produktivitetstillväxten var lägre. I USA och Storbritannien återhämtade sig tillväxten dock bättre på 1980-talet. (s 730)

Den funktionella inkomstfördelningen är exogen variabel, bestämd av institutionella faktorer och maktförhållanden, "i.e. by competition between firms in the foods market and between firms and labourers in the labour market." (s 731) Produktiviteten bestäms utifrån Kaldor av (1) kapitalintensitet, som antas vara förkroppsligade tekniska framsteg, (2) Verdoorns lag/kapacitetsutnyttjandet, och (3), med referens till Cassetti (2003, artikel i CJE), Naastepad (2006) och Taylor (1991, Income Distribution, Inflation, and Growth), realööneökningen. Hein och Tarassow följer Cassetti (2003) i att använda löneandelen istället för reallönetillväxt som lönepush-variabel; "because we hold that real wage growth will only give an additional push to capitalists’ efforts to implement technical progress if it exceeds productivity growth and downward pressure on the profit share or on unit profits is exerted." (s 735)

McCombie (2002) ger en översikt av fler än 80 studier av Verdoorn-effekten. Han menar att den skattade effekten är tämligen stabil, med en koefficient mellan 0.3 och 0.6. (s 741) Hein och Tarassow kollar också på studier av effekter av reallönen på produktivitet. Marquetti (2004) kollar på USA 1869-1999 och finner otroligt nog att lönen Granger-orsakar produktivitet, men att produktivitet inte Granger-orsakar reallönen. (s 741) Det låter orimligt i mina öron. Naastepad finner en koefficient av reallönen på produktiviteten på 0.52. Vergeer och Kleinknecht (2007, "Jobs versus productivity?") i panelregressioner för 19 OECD-länder 1960-2004 har med produktivitetsgapet till teknologiledaren (catch up), laggad produktivitetsväxt ("path dependence"), tjänstesektorns andel (strukturomvandling), och land- och tidsdummies. Deras skattade Verdoorn-effekt är mellan 0.23 och 0.26 och lönepush-koefficienten mellan 0.24 och 0.34.

Hein och Tarassows egen empiriska undersökning börjar med arbetsproduktivitet per timme som beroende variabel. Som lönepush-variabel provar de reallönetillväxt (likt Naastepad), men kör också i andra regressioner med löneandel. Som kontrollvariabler har de (1) industrins andel av BNP, och (2) avståndet i produktivitet till ledaren, USA. (s 742). Regressionsapproachen är först och främst ECM, men när variablerna inte är kointegrerade använder de istället vad de kallar "dynamic differences", där de inkluderar en laggad beroende variabel bland förklaringsfaktorerna, och laggar av de diffade oberoende variablerna. "The long-run coefficients for the difference equations were obtained by summing up the coefficients of the exogenous variables and dividing them by one minus the coefficient of the lagged endogenous variable [e.g. b3/(1–b1)]." (s 742)

I regressionstabellerna är det slående att den exakta specifikationen skiljer sig åt så mycket mellan länderna. I Storbritannien används lönetillväxten omedelbar och med en lagg, i Nederländerna och USA bara med en lagg, och i Frankrike och Österrike med tre laggar. Andelen industri i ekonomin är med bara med tre laggar i Tyskland och Frankrike, t-2 och t-1 i Storbritannien, t-1 och t i Österrike, och bara utan lagg i USA. (s 743f) Också val av dummies är väldigt ad hoc -- 1976 i Frankrike, 1979 och 1981 i Nederländerna, 1966 och 1982 i Österrike, 1974 och 1981 och tidstrend i Storbritannien, 1963, 1976, 1978 och 1984 i USA. De skattade Verdoorn-effekterna varierar mellan 0.11 och 0.54, och effekten av reallön på arbetsproduktivitet mellan 0.25 och 0.67. Hein och Tarassow går därefter över till att använda kapitalandelen som förklarande variabel, och då säger de lite mystiskt att det finns ett strukturellt brott mellan kapitalandel och produktivitet runt 1980.  Chowtestet ger tvetydiga resultat säger de och förklarar det med att brytpunkter 1979-82 kombinerat med en brytpunkt i mitten av 80-talet blir oläsligt. Därför använder de istället subperioder. Också med kapitalandelen är specifikationerna lite oförutsägbara. I USA används Δkapitalandelen t-3 men i Storbritannien t-2. Konstigt är också att de använder ΔBNP år t för att förklara Δproduktivitet år t. I Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike använder de sub-samples och kollar på 1960-82 och 1983-2007 separat. Här är det också konstigt att de för den tidigare perioden inkluderar omedelbara effekter av kapitalandelen i Tyskland, Nederländerna och Österrike; i de två senare länderna helt utan några laggade motsvarigheter. För den senare perioden används däremot mest laggar, utan omedelbara effekter. I alla tre länder är den skattade omedelbara effekten positiv (0.80, 0.29 och 0.67), vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på att kapitalandelen beror på produktivitet/arbetsersättning, dvs den beroende variabeln är en del av den oberoende variabeln. (s 748) Också här är valet av dummies och tidstrender eller ej ogenomskinligt.

I slutsatserna betonar de att effekterna av lönepress på produktivitet kan omvandla ett land med profitledd efterfrågan-regim till ett land med löneledd tillväxt-regim. Men det är bara i USA och Storbritannien som kapitalandelen konsekvent har en negativ effekt på produktiviteten. I Österrike, Tyskland och Nederländerna bara efter 1985, i Frankrike inte alls (s. 750); som jag betonat så kan man dock diskutera de metodologiska valen bakom dessa resultat. Hein och Tarassow avslutar:

"Summing up, in those wage-led economies in which we also found a statistically significant negative effect of the profit share on productivity growth, as in Germany, the UK and the USA, the dampening effects of a rising profit share on the demand and the productivity regime reinforce each other and an overall contractive effect of a rising profit share emerges. In France with a wage-led demand regime but no significant direct effect of the profit share on productivity growth, we also obtain an overall contractive effect of a rise in the profit share, because the negative aggregate demand effect also spills over to productivity growth via the Verdoorn channel.
In countries with a profit-led demand regime, however, as probably in the Netherlands or in Austria, the expansive effects of an increasing profit share on aggregate demand go along with a partially depressive effect on productivity growth, which, however, may be compensated for by the expansive effect via GDP growth and the Verdoorn effect. Therefore, the character of the overall regime in these countries (contractive, intermediate or expansive) remains to be determined in more detailed empirical analysis, which will have to focus on the interaction of demand and productivity regime.
In those economies with a wage-led demand regime, however, a clear-cut result for economic policies is obtained from our analysis, at least for the period since the mid 1980s. Redistribution at the expense of labour is not only harmful for aggregate demand and economic activity in the short run, it has depressing effects on capital accumulation and productivity growth, and hence on potential growth and the ‘natural rate of growth’, in the long run. If potential feedbacks on distribution, not discussed in the present paper, were included, the danger of cumulative downwards processes in these economies are quite obvious, with falling wage shares, falling GDP, capital stock and productivity growth rates reinforcing each other." (s 751)

Referens

Eckhard Hein och Artur Tarassow (2010) "Distribution, aggregate demand and productivity growth: theory and empirical results for six OECD countries based on a post-Kaleckian model", Cambridge Journal of Economics 34, 727-754.

Det är inte lätt att mäta exportledd tillväxt

Leder exporter till BNP-tillväxt? Detta är en mycket stor diskussion inom utvecklingsekonomi och ekonomisk historia, konstaterar nationalekonomerna Judith A. Giles och Cara L. Williams i en forskningsöversikt över omkring 150 (!) studier i frågan. De menar att det främst är tre metoder som använts i litteraturen, i tur och ordning: först korrelationer mellan export och tillväxt som jämförts mellan länder. Därefter panelregressioner. Därefter tidsseriemetoder. Panelmetoderna har redan kritiserats och här lägger Giles och Williams fram ny kritik av tidsseriestudierna.

De tar upp tre skäl från handelsteori till varför man skulle kunna tänka sig att exporttillväxt höjer BNP-tillväxten:

"First, export growth may represent an increase in demand for the country's output and thus serves to increase real output.

Second, an expansion in exports may promote specialization in the production of export products, which in turn may boost the productivity level and may cause the general level of skills to rise in the export sector. This may then lead to a reallocation of resources from the (relatively) inefficient non-trade sector to the higher productive export sector. The productivity change may lead to output growth. This effect is sometimes called Verdoorn's Law after P.J. Verdoorn who suggested it in 1949. The outward oriented trade policy may also give access to advanced technologies, learning by doing gains, and better management practices (e.g., Hart, 1983; Ben-David and Loewy, 1998) that may result in further efficiency gains.

Third, an increase in exports may loosen a foreign exchange constraint (e.g., Chenery and Strout, 1966), which makes it easier to import inputs to meet domestic demand, and so enable output expansion. Outward orientation makes it possible to use external capital for development and may assist with debt servicing. Export promotion may also eliminate controls that result in an overvaluation of the domestic currency." (s 3)

Ofta åberopas de östasiatiska "tigerekonomierna" som fall som stödjer exportledd tillväxt-hypotesen; kritiker inkluderar Prebisch och andra Latinamerikanska teoretiker som snarare förespråkar en protektionistisk väg.

Det är förstås inte heller så att det bara är exporter som påverkar BNP-tillväxt: det motsatta kan också vara fallet, och det kan också vara så att båda de sakerna i sig påverkas av någon tredje variabel.

"There is also potential for growth-led exports (GLE). Bhagwati (1988) postulates that GLE is likely, unless antitrade bias results from the growth-induced supply and demand. Neoclassical trade theory supports this notion, as it suggests that other factors aside from exports are responsible for output growth (e.g., primary input growth and/or factor productivity growth). A GLE orthodoxy is justified by, for instance, Lancaster (1980) and Krugman (1984); economic growth leads to enhancement of skills and technology, with this increased efficiency creating a comparative advantage for the country that facilitates exports. Market failure, with subsequent government intervention, may also result in GLE.

A feedback relationship between exports and output is an interesting prospect. For example, Helpman and Krugman (1985) postulate that exports may rise from the realization of economies of scale due to productivity gains; the rise in exports may further enable cost reductions, which may result in further productivity gains. Bhagwati (1988) conjectures that increased trade (irrespective of cause) produces more income, which leads to more trade and so on. There is, finally, potential for no causal relationship between exports and economic growth when the growth paths of the two time series are determined by other, unrelated variables (e.g., investment) in the economic system; e.g., Pack (1988)." (s 4)

De går igenom en rad panelstudier från 1963 till 1999 och en rad tidsseriestudier från 1972 till 1999. De menar att överlag så har panelstudierna stöttat exportledd tillväxt-hypotesen (ELT), medan tidsseriestudierna har kritiserat den. (s 4)

Den tidiga panelstudielitteraturen stötte förstås på problemet att när man vill se hur export och BNP-tillväxt hänger ihop, så måste man beakta att exporterna själva är en del av BNP (Y=C+I+G+(X-M)). Därför experimenterade vissa av dem med alternativa exportmått, såsom tillväxt i exporterna, eller förändringar i exporternas andel av BNP. (s 4f) Andra utvecklade modellerna genoma att ha real BNP-tillväxt som beroende variabel och input av kapital och arbete såväl som exporter som förklarande variabler (s 5). Andra menade att exporterna bara ökar BNP-tillväxten när landet nått en viss nivå av ekonomisk utveckling/industrialisering. Endogenitetsproblemet i alla dessa studier har utpekats och det har konstaterats att man inte kan dra en slutsats om kausalitet bara utifrån belägg om korrelationer.

Missnöjet med endogeniteten i cross-country-studierna ledde till en rad studier med tidsserier för enstaka länder och större ansträngningar att identifiera kausalitet. Den vanligaste approachen följer Grangers (1969) s.k. "Granger-kausalitet". Av de 101 tidsseriestudier som Giles och Williams kollat på använder 74 procent Grangers approach. Denna är ateoretisk och säger bara att y orsaakar x om tidigare information om y hjälper oss bättre att förutsäga x än när tidigare information utom y används. I ELT-studierna används Grangerkausalitet, IRFs (impulse response functions) och "forecast error variance decompositions" (FEVDs); de två senare utvecklades av Sims (1980, 1982) och springer ur Grangers ramverk. IRF anger hur effekterna av x på y utvecklas över tid. Giles är ekonometriker och flera sidor ägnas åt en ekonometrisk utläggning om identifikation i tidsserieapproachen (s 7-13). Detta handlar bland annat om hur många laggar som ska användas, och hur man ska hantera icke-stationaritet och trender i variablerna.

I slutet av papper 1 går de igenom ett antal studier av Sydkorea och Japan, som exempel på hur ELT-studier i praktiken går till. Av de runt 150 studierna som inkluderas i översikten inkluderar 37 Sydkorea; av dessa skattar 11 någon slags aggregerad produktionsfunktion medan de andra använder ett VAR-ramverk. Produktionsfunktionsstudierna använder årliga data och 8 av 11 finner stöd för ELT-hypotesen. Giles och Williams diskuterar lite varför de får olika resultat; det verkar t.ex. inte bero på val av period. Alla 11 är känsliga för endogenitetskritiken så de 8 som menar sig stödja exportledd tillväxt kan lika gärna ses som stödja tillväxtledda exporter eller ett kausalt dubbelförhållande. (s 13f) Av de 26 VAR-studierna använder 6 kvartalsdata; alla dessa 6 finner bikausalitet. De 26 studierna använder alla möjliga variationer av VAR-identifikation.

"The bivariate investigation of Gupta (1985) uses a Sims test rather then the Granger test we outlined in section 3.2. The basis of Sims= test is that the vector y can be expressed as a distributed lag function of current and past values of the vector x with a residual that is not correlated with any values of x, past or future, if and only if, y does not cause x in Granger's sense. We can test this via a regression of y on past and future values of x with the outcome of causality supported when we reject the null hypothesis that the parameters for the future values of x are simultaneously zero. Sims= test and Granger=s test may not give the same causality outcome but do so here. All of the studies, except Gupta (1985), model effectively with the growth rates of real GDP and exports; Gupta uses an alternative transformation to obtain stationarity9. Only two of the papers undertake preliminary tests for cointegration with both applying the EG-ADF test and arriving at contrasting conclusions. This could be due to different information sets, including time periods. Several methods are adopted to determine the lag structure, such as the FPE criterion, a specific to general approach and presetting the lag order, and various time periods are covered. Even given these differences, we observe a common outcome of bidirectional causality between exports and economic activity.
Robustness is not a feature of the annual investigations. There we find support for ELG from seven studies: four cases determine GLE; five applications report BD causality and the remaining ten studies advocate NC." (s 14)

16 av de 27 VAR-studierna av Sydkorea är bivariata medan de andra 11 också inkluderar andra variabler än exporterna och BNP-tillväxten. Giles och Williams kritiserar en del av studierna för att använda metoder som bara kan fånga kortsiktiga och inte långsiktiga förhållanden. På 1990-talet kom dock ett par studier som använde sig av kointegrationsmetoder som kan fånga relationerna mellan variablerna både på kort och på lång sikt. Kointegrationsstudierna är dock inte eniga ifall export och BNP-tillväxt faktiskt är kointegrerade. Resultaten verkar över huvud taget mycket skakiga.; t ex så får Hsiao (1987) ömsesidig kausalitet med Simstestet men ingen kausalitet med Grangertestet. (s 15) Också tidsperioden verkar göra skillnad.

Pappret är i två delar; i del två kollar de mer detaljerat på hur Granger-kausalitetstestet funkar genom detaljstudier av Oxleys (1993) studie av Portugal och Henriques och Sadorskys (1996) studie av Kanada. I abstract sammanfattar Giles och Williams vad de kommer fram till:

"We focus on robustness to the method adopted to deal with nonstationarity, including the choice of deterministic trend degree. We show that different noncausality outcomes are easy to obtain, and consequently we recommend that readers interpret the empirical ELG literature with care. Our analysis also highlights the importance of examining the robustness of Granger noncauality test results to avoid spurious outcomes in applications."

Referens

Judith A. Giles and Cara L.Williams (2000) "Export-led Growth: A Survey of the Empirical Literature and Some Noncausality Results, Part 1" & "Part 2", papers

Exportledd tillväxt i Kanada?

Kan man säga att bra export-performance driver god BNP-tillväxt? Vi förstår intuitivt att dessa två ofta händer samtidigt: ett land som har stark exporttillväxt har antagligen också stark BNP-tillväxt. Men är det exporterna som driver BNP-tillväxten? Antagligen, säger Irene Henriques och Perry Sadorsky i början av sitt paper om exporter och tillväxt i Kanada, så kan båda påverka varandra. Att reda ut om de båda orsakar förändringar i varandra eller om kausaliteten är enkelriktad är en grannlaga uppgift för nationalekonomer. Henriques och Sadorsky använder vektor-autoregressioner (VAR) för att testa för Grangerkausalitet och finner att (a) real BNP-tillväxt, reala terms of trade och reala exporter är kointegrerade det vill säga att det finns en långsiktig relation mellan dem, och (b) att BNP-tillväxt orsakar förändringar i exporter, men inte tvärtom.

Litteraturen de utgår ifrån handlar helt enkelt om relationen mellan exporttillväxt och BNP-tillväxt och kommer, säger de, i två former: en ström handlar om utvecklingsländer, och en annan om rika länder. Det handlar om papers från det sena 1970-talet, 1980-talet och i någon mån 1990-talet. Några intressanta resonemang:

"Models by Grossman and Helpman (1991), Rivera-Batiz and Romer (1991), and Romer (1990) posit that expanded international trade increases the number of specialized inputs, increasing growth rates as economies become open to international trade.2 Buffie (1992) considers how export shocks can produce export-led growth." (s 541f)

Bhagwati (1988), Kunst och Marin (1989) har å andra sidan gjort argumentet att det är BNP-tillväxt som driver exporter, inte tvärtom. Bhagwati (1988), Grossman och Helpman (1991) med flera har utvecklat idén om feedback mellan de två variablerna.

Det är en i grund och botten mycket enkel undersökning, om hur BNP-tillväxt och exporttillväxt hänger ihop. Men de tar i alla fall in en variabel till: terms of trade. De definierar TOT så här:

"Terms of trade are defined here as export unit value divided by import unit value. Terms of trade are included to control for export growth which results from price competitiveness. Price competitiveness in this case reflects fluctuations in the real exchange rate and possible trade policies (in the form of tariff and non-tariff barriers). Terms of trade is an especially important variable for a small open economy such as Canada, which is highly susceptible to changes in world prices. In fact, recent reports have cited the lower Canadian dollar as one reason Canada has had higher economic growth than other nations, including the United States." (s 542)

Och genast så komplicerar de resonemanget i en fotnot:

"Helpman and Krugman (1985), however, make it clear that the effect of trade on technical efficiency is not conclusive in models of imperfect competition and increasing returns to scale. In such cases the trade effect depends on the type of competition assumed on the domestic market, entry, and exit and on how market structures will change in response to a trade disturbance. As a result, the effect of trade on technical efficiency is an empirical issue."

De har data på de tre variablerna för Kanada från 1870 till 1991 och kollar dels på hela perioden, dels på två subperioder: 1877-1945 och 1946-1991. De använder naturliga logaritmer av variablerna. De börjar analysen med att testa för unit roots med Augmented Dickey-Fuller-test (ADF) och Phillips-Perron-tester. (Jfr bloggen om dynamiska tidsserieanalyser här.) Icke så förvånande så är ingen av variablerna stationära i nivåer. Däremot så räcker det med en differentiering för att göra dem stationära, de är allså I(1). Kointegrationsanalysen utgår från VAR-approachen från Johansen (1988, 1991) och Johansen och Juselius (1990).

där y_t är en vektor av I(1) eller I(0)-variabler och μ en vektor är en nx1 vektor konstanter. Lagglängden ρ väljs för att alla fel ska bli iid. Rank r för den långsiktiga matrisen anger hur många linjära kombinationer av y som är stationära. Om r=n är alla y stationära medan om r=0 så är Δy stationära och y är I(1). När r är ett värde mellan 0 och n finns det r linjära kombinationer där variablerna y är kointegrerade. Då kan Π räknas αβ där β är error correction-mekanismerna och α är "adjustment parameters". Detta är Grangers representationsteorem, presenterat i Engle och Granger (1987). Johansen och Juselius (1990) utvecklar denna analys. Cointegrating rank r kan räknas ut med två olika tester: maximum eigenvalue-test och trace test. En vidare diskussion har fokuserat på vad för lag-längd man ska ha för att kunna räkna ut r. Henriques och Sadorsky gör kointegrationstesterna på sina tre variabler för hela perioden och subperioderna med lagglängden (ρ) 3 eller 4.

Med lagglängd 3 finner de kointegration för hela perioden och för subperioderna; med lagglängd 4 för hela perioden och 1946-1991, men inte för 1870-1945. Sims, Stock och Watson (1990) har sagt att det är enkelt att testa för Grangerkausalitet med kointegrerade variabler. Med lagglängd ρ=3 får de fram att BNP-tillväxt Granger-orsakar exporttillväxt för hela perioden och båda underperioderna, men att exporttillväxt aldrig Granger-orsakar BNP-tillväxt. För 1946-1991 får de fram att BNP-tillväxt Granger-orsakar TOT, vilket förvånar mig. Resultaten med ρ=4 är i princip samma. Den enda tidigare studien av exporttillväxt och BNP-tillväxt i Kanada är Serletis (1992) om perioden 1870 till 1985; Serletis använder en single equation approach och finner att de två är orelaterade. H och S hävdar att deras egen studie är bättre genom att (a) de kontrollerar för terms och trade och (b) de använder en mer avancerad tidsseriemodellering.

Den mesta mödan i artikeln är lagd på själva tidsseriemodelleringen och metoden, och de säger inte särskilt mycket substantiellt eller om kontexten. Slutsatserna är också sparsmakade:

"It is important to realize that our study of Granger causal orderings of export and GDP does not identify causal directions but instead asks the question whether movements in exports tend to precede or to follow movements in GDP. Our empirical results for Canada, like those of Kunst and Marin (1989) for Austria, suggest that changes in growth precede changes in exports. This is in accord with the development of a small open economy, since a small economy developing efficiently in line with its comparative advantage will specialize and hence turn to foreign markets for exports of goods that use its most abundant factor of production most intensively." (s 552)

Detta känns lite ad hoc och underutvecklat: folk har ju gjort starka argument för exportledd tillväxt tidigare och borde man då inte bemöta dem här, när nu studien antyder att exportledd tillväxt i alla fall inte varit fallet för Kanada?

Referens

Henriques, Irene och Perry Sadorsky (1996) "Export-led growth or growth-driven exports? The Canadian Case", Canadian Journal of Economics.

Orsaker till Storbritanniens industriella revolution

Les Oxley och David Greasley är två av ekonomisk historia-forskningens mest skamlösa utövare av salami publishing. De sysslar med tidsserieekonometri som vector autoregression, Grangertester och kointegration (jfr översikten här och inlägget om lönehistoria här), och applicerar dessa utan något analytiskt djup på historiska data från olika länder, vilket leder till orimligt många publikationer. Så kan de frama en artikel från 1998 om "orsaker till den brittiska industriella revolutionen" med att säga att forskarna (Mokyr, O'Brien, Deane och Cole, Berg och Hudson m fl) är oeniga och att

Greasley and Oxley (1994a. 1994b, 1996) utilize modern time series analysis to discern discontinuity in the Crafts- Harley industrial output series for the period 1780-1851, and argue the result favours the existence of a British industrial revolution. They argue that the decisive qualitative characteristic of British industrial growth between 1780 and 1851 was that output innovations had permanent effects, reflecting the frequency and persistence of technological shocks. Their finding that industrial production appears integrated of order one, I(1), between 1780 and 1851, but I(O)during earlier and subsequent years, provides a defining characteristic for the industrial revolution and opens a route to investigating its causes by providing a foundation for two variants of robust cointegration-based causality tests.

Berrill (1960) och andra brukade argumentera för att den brittiska industriella revolutionen var exportledd, men en ny ortodoxi etablerades av Deane och Cole (1969) och McCloskey (1981) som betonade de inhemska faktorernas betydelse. (Jfr debatten i Sverige.) O'Nrien och Engerman (1991) och Zahediah (1994) försöker återetablera exportledd-tillväxt-tesen, medan Komlos (1990) och Simon (1994) argumenterar för att det var befolkningstillväxten som var den viktigaste variabeln. De hävdar att dessa debatter oftast bygger på kvalitativa mätfrågor och mikroekonomsika förklaringar, medan de själva använder makroserier... Suck. Engle och Granger (1987) visar att om två tidsserier är kointegrerade så råder ett kausalt förhållande i åtminstone en riktning. Sådana kausalitetstester har använts av Hatton och Lyons (1983) för att testa tesen om exportledd tillväxt, och av Tsoulouhas (1992) om länken mellan befolkning och tillväxt. Detta paper testar för Grangerkausalitet i industriell produktion, befolkning, reallöner, utrikeshandel och "teknologisk aktivitet" i Storbritannien från 1780 till 1851. Greasley och Oxley (1994a, 1994b, 1996) har kollat på när den industriella revolutionen hände, nu ska det handla om varför.

Sjukt nog för en så databeroende artikel, och med tanke på hur kontroversiella historiska data brukar vara, så är hela data-diskussionen ett appendix som är 14 rader långt, halvspalt! (s 1397) Industriproduktionsserien är Crafts och Harleys (1992) "best guess"-skattningar (...), patentdata är från sullivan (1989), reallöner är från Crafts och Mills (1994), befolkningsdata är från Wrigley och Schofield (1989), handelsdata är från Mitchell och Deane (1962). Om reallöner säger de inte ens för vilken sektor lönerna kommer ifrån eller vad för typ av anställda!

De har fem hypoteser att testa: (1) exportledd tillväxt, där exporttillväxt leder/orsakar tillväxt i produktion. (2) teknologiska faktorer: patent leder produktionstillväxt. (3) befolkningstillväxt leder produktionstillväxt. (4) domestic factors (general), som de förklarar så här:

"Domestic factors (general): other domestic factors including for example wages and the change in domestic demand, are seen as contributing to a domestically determined revolution. Clearly population growth could be included in this category, although it is generally assigned a separate potential route of influence. Supporters of the domestically determined growth include Deane and Cole (1969) and McCloskey (1981). Such authors' views are often contrasted with supporters of the ELG hypothesis, and (i) and (iv) could be regarded as two of the main competing explanations of the industrial revolution. In testing (iv) data on real wages taken from Crafts and Mills (1994) are utilized to test whether real wage levels, or rates of growth, caused industrial production or vice versa." (s 1388)

och (5) att importer orsakar exporttillväxt, som Deane och Cole (1969) menar utifrån imperiets historia.

Metoden är Grangerkausalitetstester, och de säger att två saker är viktiga att tänka på: (1) att antalet laggar inte ska väljas ad hoc, och (2) om inte kointegration föreligger så kan man få spuriösa resultat om orsaksförhållanden (s 1389).

Unit root-tester visar att alla variabler 1780-1851 är icke-stationära. (s 1391) De använder Johansenmetoden för att testa för kointegrationen. De finner antingen bivariat eller multivariat kointegration för alla variabler utom importer. De finner ingen effekt av exporter på tillväxten, men däremot en tydlig effekt av lönetillväxt! De har dock noll analytisk diskussion.

Referens

Oxley, Les och David Greasley (1998) "Vector autoregression, cointegration and causality: testing for causes of the British industrial revolution", Applied Economics.

Tidigare på bloggen: "Den första industriella revolutionen och ekonomer" (om Crafts 1996 och Voth 2003).

Valutakurser och konjunkturer i Skandinavien under mellankrigstiden

Alla tre skandinaviska länder hög inflation under första världskriget och övergav guldmyntfoten. Efter kriget återgick den svenska kronan snabbt till en nivå nära förkrigstidens gold parity, inom 3 procent från den gamla nivån redan februari 1922 och formellt tillbaka på guldet 1 april 1924. I Danmark och Norge gick detta mycket långsammare; Danmark var tillbaka på guldet 1 januari 1927 och Norge 1 maj 1928. Den deflation som skedde mellan 1924 och 1927 i de länderna är mycket uppmärksammade i den ekonomisk-historiska litteraturen, och ses som en viktig förklaring till den höga arbetslösheten. Lester (1937) kallade episoden "the gold-parity depression" och Broadberry (1984) noterade att utvecklingen i Storbritannien kring deras återkomst till guldet 1925 var väldigt likartad, och kallade det hela för "the North European depression of the 1920s". Men, säger Jan T Klovland, i motsats till för Storbritannien så har det för Danmark och Norge inte belagts empiriskt att det verkligen var valutakursen som orsakade recessionen. Enligt modernare makroteori så måste förändringar i nominella valutakurser kombineras med "stickiness" i löner och priser för att kunna ha reala effekter; om löner och priser inhemskt förändras i takt med valutakursen så kan apprecieringen inte öka arbetslösheten. Han refererar här till Bernanke (1995), Eichengreen och Sachs (1985) och Bernanke och Carey (1996). De två senare använder uttalat keynesiansk wage-price-stickiness-teori för att analysera valutakursens effekter i sterling bloc och gold bloc i tidiga 1930-talet.

Man kan ju undra varför Sverige respektive Danmark-Norge valde så olika väg efter kriget men Klovland analyserar det inte djupare; han konstaterar mest att penningpolitiken i DK och NO var slapp och den i Sverige stramare, influerat av kända ekonomer som Heckscher och Wicksell (s 312f). Ett exempel på idéers och intellektuellas reella ekonomiska effekter? (jfr 336)

Centralt i Klovlands artikel är däremot disinktionen mellan reala och nominella valutakurser. Den reala valutakursen är:

ER = E * P/P_w

där ER är real valutakurs, E är den nominella, P är prisutvecklingen i det egna landet, och P_w är prisutvecklingen i de länder som man handlar med. (s 318) Man kan använda konsumentpriser eller produktpriser och teoretiskt är det svårt att säga vilket som är bäst; Klovland har empiriskt provat med båda och det gör ingen större skillnad i denna undersökning. (s 319) Utöver penningpolitiken kan de reala valutakurserna också påverkas av teknologi, produktivitet och terms of trade. (s 319) Han räknar fram reala valutakurser och de rör sig i stort som de nominella i figur 1: stora ändringar i nominella kurser syns i de reala också, om än inte lika kraftigt. Den stora avvikelsen här är Sverige 1919-25 då den nominella kursen apprecierar medan den reala faller (s 321). De nominella deprecieringarna i samband med att alla tre länderna lämnar guldmyntfoten 1931 syns också i de reala kurserna.

För att mäta effekterna på realekonomin använder Klovland månatliga index på industrioutput. Det svenska indexet är ett tidigare existernade som han extrapolerar tillbaka till 1919 från 1925 (!) medan de norska och danska är nya. (s 321) Det norska verkar bygga på gedigna data medan det danska verkar rätt skakigt; före 1934 skattar han output från serier för sysselsättning och produktivitet. (s 322). Han använder Hodrick-Prescott-filter för att få fram cyklerna i data och metoder från Bry och Boschan (1971) och Romer (1994) för att datera konjunkturcyklerna (s 325). Den första cykeln börjar 1920 och är särskilt negativ i Sverige (s 328), åtminstone enligt arbetslöshetsstatistiken. Den andra cykeln börjar 1925 och Sverige -- som ju olikt NO och DK inte apprecierar valutan här -- har en längre expansionsfas än grannländerna. Den stora depressionen kommer till Skandinavien 1929-30 och det verkar som att deprecieringen 1931 har en positiv effekt på ekonomierna här, liksom Eichengreen och Sachs (1985) och Eichengreen (1992) mer allmänt argumenterat.

Han använder vector autoregression (Sims 1980) för att ekonometriskt kolla på effekterna på konjunkturcykeln av valutapolitiken. Han gör en impulse response-modell där fyra variabler får påverka varandra omedelbart eller i olika laggar (s 332f).

Klovlands slutsats blir att Danmark och Norge gjorde fel i att inte stävja inflationen direkt efter WW1, och vidare att de också gjorde fel när de runt 1924 bestämde sig för att från sin mycket låga nivå gå tillbaka på guldstandarden med valutakurserna från före kriget (s 336). "In economics, as in tennis, it is the double faults that are the fatal ones."

Referens

Klovland, Jan T. (1998) "Monetary policy and business cycles in the interwar years: The Scandinavian experience", European Review of Economic History.

Löner och investeringar i Weimarrepubliken

Heinrich Brüning, förbundskansler (Centrumpartiet 1930-32): hade han 

något spelrum för stimulanspolitik?

Voth 1993

I början av 1980-talet var de europeiska ekonomierna och USA i kris: en ny oljeprishöjning 1979, en hög nivå av arbetsmarknadskonflikter (tydligast i Storbritannien), åtstramningar, stram penningpolitik, och hög arbetslöshet. I denna kontext lanserar den Münchenbaserade ekonomisk-historikern Knut Borchardt en ny debatt om varför depressionen var så djup i Tyskland -- med ödesdigra konsekvenser. I kontrast till den keynesianska konsensus som rådde så hävdade Borchardt att lönerna och statsutgifterna var för höga i Weimarrepubliken och att t o m under de goda åren 1924-29 var ekonomin ohållbar; Depressionens djup orsakades av en "kris före krisen". Utifrån detta argumenterade Borchardt att efterfråganstimulans av Brüningregeringen 1930-32 inte hade hjälpt för att lösa krisen, eftersom bristande efterfrågan inte var problemet. Borchardt lade fram sin nytolkning/sitt argument inte bara i akademiska skrifter utan också i massmedia och för allmänheten. Diskussionen om 1920-talets ekonomiska politik hamnade också i de vidare, heta historiska diskussionerna som rådde på 1980-talet -- den s k Historikerstreit. Borchardt menade att tyskarna borde lära av historien att för höga löner och för stor välfärdsstat underminerar demokratins ekonomiska grund. De senaste åren, skriver den historiske nationalekonomen Hans-JoachimVoth 1993, har Borchardtdebatten utvecklats på två sätt. Det ena är att också utländska historiker gett sig in i debatten (Kershaw 1990, James 1990, Lee 1988). Det andra är att undersökningen breddats till en multikausal koll på både Weimars relativt stabila år och Brüningregeringens alternativ. Vad Voth gör i denna artikel är att (a) ge en översikt över debatten, och (b) undersöka statistiken och argumentera för att Borchardt har fel om investeringar och löner i Weimarrepubliken samt om Brünings handlingsalternativ.

Borchardt (1982, Wachstum, Krisen und Handlungsspielräume der Wirtschaftspolitik) hävdade att Weimarrepublikens problem var alltför hög privat och statlig konsumtion, samt att lönerna ökade snabbare än produktiviteten vilket sänkte vinsterna. Orsaken till de alltför höga löneökningarna var det statliga medlingssystem som inrättades 1923 och under vilket staten löste konflikter mellan fack och arbetsgivare. Hotade av kommunismens spöke gav staten höga löneökningar för att försöka minska missnöjet och öka den politiska stabiliteten. (Borchardt använde en formel från Sachverständigenrat -- regeringens ekonomiska råd -- som relaterar reallöner till produktivitet.) [1] Carl-Ludwig Holtfrerich (1984, i Geschichte und Gesellschaft) kritiserade Borchardt för att inte ta hänsyn till terms of trade, kostnaden för kapital samt arbetskraftens sammansättning. Han menade att förbättrade ToT och förbättringar av arbetskraften (ett skifte från arbetare till tjänstemän) möjliggjorde stora löneökningar på 20-talet. (s 269) Vidare så jämförde Borchardt produktivitet per anställd med timlöner, och Holtfrerich fick andra resultat med output per timme som produktivitetsmått. För Holtfrerich var den höga löneandelen på 20-talet ett symptom på, inte orsak till, Weimars ekonomiska problem. J. von Kruedener (1986, i Geschichte und Gesellschaft) stödjer Borchardts tes med ett nytt fokus: ökningen av de sociala avgifterna på 20-talet, från 2.5 procent av lönebetalningarna 1913 till 7.4 procent 1925 och 10 procent 1932. Kruedener lyfte också fram en aspekt av Borchardts ursprungliga argument som annars inte diskuterat mycket, att arbetarnas höga löneökningskrav på 20-talet var begripliga och t.o.m legitima, och att kraschen så var oundviklig. Det senaste inlägget om produktivitet och löner kommer från en av Borchardts studenter, Albrecht Ritschl (1990, i Geschichte und Gesellschaft). Enligt Ritschls beräkningar var BNP -- och särskilt produktionen i industrin -- lägre än vad Holtfrerichs siffror visar, och löneproblemet därför också mer akut. Charles S. Maier (1985, i G und G) föreslog en keynesiansk lösning på krisen med ökat penningutbud och höjd inflation, expansiv politik, för att få fart på tillväxten och även sänka reallönerna; Voth påpekar att Maiers förslag visar hur keynesianism och konservativ ekonomisk politik (reallönesänkningar) kan förenas, men att Maier missförstått Reichsbanks roll, utgått från att den var under regeringens kontroll vilket den inte var. (s 272) Ekonomisk-historikern Harold James modifierade Borchardts argument genom att hävda att (a) investeringskvoten inte bara var låg utan också att investeringarna gick till fel saker, och (b) att den höga arbetslösheten i slutet av 20-talet berodde inte bara på höga löner utan också att stora kullar studenter kom ut i arbetskraften då. Vad gäller lönerna så betonar James ökningen 1927-28 och att denna sänkte näringslivets förväntningar. Han stödjer Borchardts tolkning och menar att Weimar var en "stalemate economy [that] had resulted from the politicization of wages" (cit s 272).

Voths egna empiriska undersökning börjar med frågan om investeringarna. Det är sant att investeringskvoten föll från 16 procent 1910-13 till 10.5 procent 1925-29, men å andra sidan var snittet för hela perioden 1850-1913 bara 11.6, så slutet av 20-talet var inte historiskt lågt. (Han använder data från W. Hoffmann, Wachstum der deutschen Wirtschaft). Han visar också kapitalstockdata och menar att med dessa två indikatorer ser inte det sena 20-talet ut som en "sjuk" ekonomi. För lönerna liksom med investeringarna visar han på problem med att använda 1913 som referensår -- löneandelen 1913 var den näst lägsta under perioden 1880-1960 (år 1900 var lägre), så med den jämförelsen ser löneandelen under Weimar såklart hög ut. Med 1880-1913 som referens ser det annorlunda ut. (s 277) Vinsterna var inte så värst mycket sämre än i Storbritannien, och vad gäller arbetskostnader var de inte utmärkande förrän 1928.

Likt James kommer då Voth fram till att "krisen före krisen" uppträdde först 1928. Var den då orsakad av Weimarrepublikens fackvänliga strukturer? (s 279f) Nja, Voth menar istället att undermålig penningpolitik var en viktig orsak till den svaga ekonomiska utvecklingen; centralbanken hade gjorts obereoende 1922 och contra Borchardt pekar Voth så på att inte politiseringen av ekonomin utan depolitiseringen här är associerad med den negativa utvecklingen. Vidare så menar han att lönerna som sagt inte tog fart förrän 1927-28 och att detta inte berodde på medlingssystemet (som introducerades 1923) utan på en satsning på statstjänstemännens löner med en 16 procents ökning 1927 som utlöste kompenserande lönekrav i andra sektorer. (s 281) Voths slutsats är: "there is no reason to assume that it was an 'in the long run unviable economic system'." (s 282)

Borchardts andra argument rör Brüningregeringens handlingsalternativ. Voth menar att en expansiv penningpolitik var effektiv 1926 och hade kunnat fungera också 1931. Han underkänner också Borchardts argument -- som baseras på en jämförelse med 1970-talet -- om att en 2.3 procents offentlig satsning av BNP inte skulle ha effekter på arbetslöshet och liknande. Voth menar vidare att Brüning hade haft större handlingsmöjligheter opinionsmässigt, också för en politik med inflationära effekter än vad Borchardt hävdat.

Voth 1994

Denna artikel, som liksom den från 1993 argumenterar mot Borchardthypotesen, fokuserar på två saker. Den första är demografiska faktorer som orsak till de makroekonomiska fenomen som Borchardt observerat för 20-talet. Den andra är en kritik av Borchardts löne-produktivitetsmått; Voth menar att man måste skilja på löner som kostnad för företaget och löner som levnadsstandardindikator. Voth menar att justerat för befolkningsökning var inte växten i kapitalstocken under Weimar sämre än under det tyska riket 1871-1918. (s 134) Vad gäller Borchardts formel CRP = (Y/L)/(W/P) där CPR är den kumulativa reallönepositionen, Y är output, L arbetsinput, W lön och P priser (!?) så anmärker Voth att Ritschl uppdaterat skattningarna av Y men att ingen kollat på nämnaren i ekvationen (s 135). Borchardt och hans efterföljare har använt konsumentpriser för att deflatera nominallönerna men om man är intresserad av lönerna som en kostnad för företag bör man istället använda produktpriser (vilket också brittiska ekonomisk-historiker som forskar om 20-30-talen insett, Beenstock och Warburton 1986), och detta gör Voth (s 136ff). Industriproduktpriserna ökade snabbare än konsumentpriserna 1925, 1926, 1928, 1929 och 1930, så om dessa används som deflator så ser inte löneökningarna 1925-30 lika kraftiga ut. Voths slutsats i pappret är självsäker:

"these findings suggest that the 'Borchardt controversy' focussed on a misleading indicator of macroeconomic performance - the share of GDP devoted to investment - which was then explained by a fundamentally flawed measure of wage pressure. Unless the findings presented in this paper can be substantially revised by future research, the debate over the weakness of the Weimar economy should be over. During the past decade, the Borchardt debate has generated important insights into the nature of the German interwar economy. Today - at least with respect to Weimar's alleged fundamental weakness, the decline in investment - we may safely draw a parallel to Ludwig Wittgenstein's famous dictum: 'The question does not exist any more, and this in itself is the answer.'" (s 139)

Spoerer 1994

Voth ville som vi sett 1994 begrava Borchardtdebatten men lyckades förstås inte, och redan i nästa nummer av Historical Social Research fick han svar från en München-ekonomisk-historiker (som tackar både Borchardt och Ritschl). Mark Spoerer är inte imponerad av Voths användning av t-test för att se om investeringstakten skiljer sig åt mellan Riket 1900-1913 och Weimar 1925-29 (s 32f) och menar att även om t-testet inte visar någon statistiskt signifikant skillnad i medelvärde mellan de två perioderna så är det inte heller så förvånande när ens ena sample bara har 5 observationer. Voth kritiserade ju Borchardt m fl för att använda 1913 som referensår för 1925-29; nu får han det tillbaka när Spoerer kritiserar Voths val av 1900-13 som referens; denna period omfattar två recessioner, 1901 och 1908, och hade allmänt svag ekonomisk utveckling, vilket gör att en jämförelse med denna blir smickrande för Weimaråren. En jämförelse med andra år från kejsardömets tid ger statistiskt signfikanta medelvärden (t-test) i investeringskvoter. Utifrån Ritschl menar Spoerer att det för mellankrigstiden är bättre att använda samtida nationalräkenskapsdata från IMK än Hoffmanns (1965) data; Hoffmann skarvade en del för att kunna få sammanhängande serier för perioden 1850-1960, säger han. (s 35) Inte heller vad gäller uträknandet av "cumulative real wage position" (CRP) är Spoerer nöjd med Voths statistik. Voth har kritiserat Ritschl för att använda konsumentpriser för att deflatera nominallönerna: helt korrekt påpekar han att det som avgör kostnadspositionen för arbetsgivarna är relationen mellan produktlön (nominallön deflaterad med produktpriser) och produktivitet, inte reallön och produktivitet. Spoerer håller med om detta men menar att Voth bara har produktpriser för industrin vilket gör att den deflateringen blir vilselevande när man vill tala om hela ekonomin (s 38). Och även med Voths CRP så stiger den i alla fall i och med de "enorma" löneökningarna 1927-28 över 1913 års nivå. Spoerer menar därför att Voths data här faktiskt stödjer Borchardthypotesen! (s 40f) Spoerer avslutar sin artikel:

"For a moment, let us be counterfactual and imagine that Voth had succeeded in revising our assessment of  (A) net investment and (B) the cumulative real wage position, that both arguments (A) and (B) were sustainable. What conclusion could be drawn from this? One has to differentiate between the symptoms of a crisis and its causes. For the participants in the Borchardt Debate, his wage pressure hypothesis is one possible cause among many. What is even more important, is that weak investment is only one symptom of crisis among many. Even if Voth had succeeded in showing that these two features did not differ from the prewar period, how can he deny other symptoms of crisis, e.g. high capital costs, low profits, rising foreign debt, permanent current account deficits, »ossification of the economic-political structures«3 7 , and the precarious situation of the public budgets? And, above all: can a serious economic historian ignore more than two million unemployed in mid-1926 and more than three million in early 1929? I do sympathize with Voth's efforts to have a different look at the causes of the irregularities of the Weimar economy, but for the reasons developed above I definitely cannot accept his conclusion that his findings end the ongoing debate. Knut Borchardt and his supporters might or might not be right in their more conservative point of view concerning the causes of Weimar's economic weakness, but their efforts to investigate a period of obvious and serious socio-economic problems should not be regarded as a mock assault on a non-existing problem, as perhaps 19 million registered unemployed in the EU would agree.

Voth 1995

Voths artikel börjar med två faktum: perioden 1890-1913 hade Tyskland stark ekonomisk utveckling, och Depressionen som började 1929 drabbade landet särskilt hårt, med välkänt katastrofala konsekvenser. Den andra halvan av 20-talet har tidigare setts som en relativt bra ekonomisk period före katastrofen, men de senaste tio åren, säger Voth, har en grupp revisisionistiska historiker (Borchardt, James m fl) hävdat att de åren i själva verket var en "kris före krisen" med för höga löneökningar (pga statsintervention) och undermålig investeringskvot, bara 10.5 procent av BNP att jämföra med 16 procent före WW1. Arbetslöshetsstatistiken som bl a Borchardt (Perspectives on Modern German Economic History and Policy, Cambridge, 1991) använder visar också nivåer runt 10-16 procent redan före Depressionen; här menar dock Voth attt arbetslösheten överskattas eftersom statistiken bara omfattar de arbetande som var försäkrade, vilket var arbetare som var mer benägna än andra att bli arbetslösa. (Precis samma källproblem råder i Skandinavien, jfr om Danmark här.) Den revisionistiska tesen, där "slow growth ... killed the republic and democracy" (citat från Harold James, The German Slump: Politics and Economics 1924-1936, Oxford, 1986), bygger därför på investeringarna, säger Voth (s 804).

I Borchardts story ledde för höga löner till att företagen inte hade råd att investera under 20-talets andra halva. Kritiker som Holtfrerich har fört fram den alternativa hypotesen att det var den höga kostnaden på kapital, framför allt genom räntenivåer, som var "decisive in restraining investment". Holtfrerich hävdar också att lönerna ökade snabbt i slutet av 20-talet inte pga starka fack eller statsintervention, utan pga stark exportefterfrågan. (s 805f)

För att testa de två alternativa hypoteserna om Weimars stora ekonomiska svaghet de låga investeringsnivåerna så använder Voth två investeringsekvationer: en "sant neoklassisk" och Jorgensons acceleratorfunktion. I den neoklassiska funktionen beror efterfrågan på kapital endast på priser och kostnader. Jorgenson arbetar däremot med ett antagande om imperfekt inte  perfekt konkurrens och inkluderar därmed en proxy för efterfrågan i ekonomin. (s 806f) Voth börjar sin empiriska diskussion med ämnet stationaritet och unit roots: ingen av de tidigare studierna (av Voth, Ritschl, och Ritschl och Borchardt) testar för icke-stationaritet i tidsserierna och därför kan slutsatserna vara spuriösa. Han kör Dickey-Fuller-testet och Augmented D-F-testet (som använder laggar av den beroende variabeln) på de två alterantiva måtten på investeringar: I/K som är "rate of expansion of capital stock" och INV, "the level of net investment". UNIT är en variabel för "unit labor cost", GIN är "the real interest rate on long-term gold bonds", och RW är ett mått för reallöner. (Alla variabler diskuteras i appendix.) Alla variablerna är I(1), trend-stationära, så det räcker att ta första-differensen av dem för att bli av med unit root-problemet. Nästa fråga är huruvida variablerna är kointegrerade. Voth har en fin diskussion här som går från analys till metod:

"In order to examine if a long-run relationship between two variables exists, we test for cointegration. If two variables, y and x, are I(1) and there exists a linear combination of the two (z_t = y_t - βx_t) that is I(0), they are said to be cointegrated. A regression of y on x will then yield residuals that are stationary, and any deviation from the long-run path will be transitory. To estimate the long-run cointegrating relationships, we first employ an autoregressive distributed lag (ADL) model. Since investment decisions are normally elements of a long-term business strategy, we have to take into account the possibility of considerable time-lags. The advantage of ADL-modeling is that, instead of having to choose a limited set of lagged variables at varying lag lengths, we can employ a closed lag structure. The latter can then be used to estimate the long-run coefficients of the exogenous variables, using the full information available /.../ (s 809)

Han skattar en OLS -regression där Y_t bestäms av sina egna laggar, laggar av X och laggar av Z. Resultat från regressioner med den "neoklassiska" modellen syns i tabell 3.

X-2 är ett resultatet från ett Wald-test som Gunnar Bardsen ("The estimation of long-run coefficients from error-correction models", Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 1989) visat är hållbart för att testa signfikansen i kointegrationsekvationer. I detta fallet visar testet att i modellerna 1, 3, 4 och 5 så har de oberoende variablerna med 99 procents säkerhet tillsammans en signifikant effekt på investeringarna, och i modell 2 gäller detsamma med 95 procents säkerhet. Tabellen redovisar också Dickey-Fuller-tester på residualerna, som visar att variablerna i modellerna är kointegrerade. Han kör också Jorgenson-type-regressioner med konsumtionsvaruproduktion som proxy för efterfrågan och med 12 laggar (det är månadsdata), men menar atrt den neoklassiska modellen passar data bättre. (s 812) Han går vidare med ECM:

"To estimate a model of short-term investment behavior, we employ an error-correction model (ECM). The argument with ECM models is that the economy will not adjust instantly to shifting relative prices and that it takes time for it to reach the static long-rune quilibrium. For the purpose of further estimation, I use the static long-run solution from specification 3, Table 3. It has one of the largest Wald-statistics of all the "neoclassical" specifications, Dickey-Fuller and Augmented Dickey-Fuller tests strongly suggest a cointegrating vector, and all the coefficients are highly significant. The cointegrating vector thus found (I / K + 0.11GIN - 0.03577RW - 0.56) can now be used to estimate an error correction model of investment. In addition to the long-run path from ADL modeling, we add the same variables in first differences to describe investment behavior in the short run (Δ(I / K)). Following Hendry's general-to-specific approach to econometric modeling, we arrive at the following model for the sample period 1925:1 to 1930:12 /.../" (s 812f)

(Δ(I / K) bestäms av 0.30ECM - 0.03ΔGIN - 0.06ΔRW, där effekten av räntan är statistiskt signifikant på 86 procent-nivån medan effekten av reallöner inte är statistiskt signifikant. Voths slutsats från ekvationen är att investeringarna under Weimars goda år inte var långt från jämvikt och att faktormarknaderna var flexibla -- förstås en provokation i Borchardt/Ritschls riktning (s 814). Voth medger att det inte är så enkelt som att ränta och reallöner påverkar investeringar men inte tvärtom, och använder därför en two stage least squares (2SLS)-metod för att undersöka om variation i ränta och reallön verkligen orsakar variation i investeringskvoten. (s 814f) Resultaten är bra och han hävdar att det handlar om kausalitet.

Han fortsätter med simuleringar av investeringarna. Scenario 1 är att reallönerna inte ökar mer efter 1925; t o m försvarare av Borchardthypotesen (Ritschl och Broadberry 1995) medger att reallönerna inte var oproportioenrligt höga 1925. Denna simulering, med fitted values från hans ECM, säger att investeringarna skulle vara lägre 1926-29 med stagnerande reallöner -- detta beroende på, menar Voth, att substitutionseffekten dominerade outputeffekten av löneökningar. Scenario 2 är med lägre räntor, 3 procent, och då skulle investeringarna enligt modellen vara mycket högre.

Slutsatserna är förstås att Borchardt hade fel och att Holtfrerich och Gerd Hardach (Weltmarktorientierung und relative Stagnation, 1976) hade rätt. Voth menar att förhållandet mellan reallöner och investeringar i Weimar 1925-29 inte är unikt, utan parallellt till Frankrike 1825-1886 som undersökt av Lévy-Leboyer och Bourguignon (The French Economy in the 19th Century: An Essay in Econometric Analysis, 1990). "Whatever may have been necessary to save the first German republic, the small-cake economy that--according to Borchardt--was directly responsible for its demise could hardly have been avoided through workers' sacrifices. Instead, possible remedies for Weimar's malaise of low investment could have been higher wages, or a return to the lower interest rates that had prevailed before World War I." (s 818)

Ritschl 1998

Enligt Ritschl har sedan Keynes debatt på 1920-talet tre aspekter av den tyska ekonomin på 1920-talet debatterats. Den första är frågan om transfereringarna som Keynes kritiserade. Ritschl menar att senare forskare visat att effekterna på den tyska ekonomin av krigskompensationen inte var stå stora som Keynes hävdade att de skulle bli. Den andra aspekten är amerikanska kapitalexporter till Tyskland. Enligt Kindleberger (1973, The World in Depression, 1929-39) var den tyska konjunkturcykeln på 20-talet styrd av den internationella konjunkturen. Temin (1971, "The beginning of the great depression in Germany", EHR) argumenterade däremot att inhemska faktorer var avgörande. Debatten "soon slid away into measurement problems connected with German investment", säger Ritschl med referenser till Falkus (1975, "The German business cycle in the 1920s", EHR) och Balderston (1977, "The German business cycle in the 1920s: a comment", EHR). Den tredje aspekten var den makroekonomiska politikens roll. Enligt en hel del forskare på 1950-60-talen ökades tillväxten under 20-talets första hälft och fr o m 1933 av en expansiv ekonomisk politik, medan tillväxten under 20-talets andra hälft skadades av åtstramningar.

Det är den tredje aspekten som debatterats mest på sistone, och Borchardt har utmanat den traditionella uppfattningen att åtstramningar i slutet av 20-talet ledde till depressionen. Enligt honom var det istället alltför höga löner som orsakade depressionen. Kritiker som Holtfrerich (1982, 1990), Krohn (1982), Hagemann (1984) och Balderston (1982, 1993) hävdade tvärtom att Ritschls utbudsförklaring inte funkar. Broadberry och Ritschl (1994, 1995) visar att reallönerna rörde sig liknande i Tyskland och Storbritannien men eftersom krisen blev mycket värre i Tyskland kan reallönerna inte vara hela förklaringen (s 51). Vad detta papper gör är att förena ett keynesianskt IS-LM-ramverk -- där åtstramningspolitik under depressionen förlänger den -- med Borchardthypotesen att det ändå var för höga löner som utlöste depressionen.

Ritschl menar att under Dawesplanen 1924-- så lånade Tyskland massor av pengar från utlandet och investerade (regeringen hade ett incitament att öka inlåningen för att förbättra konjunkturen), men i och med Youngplanen 1929 så ströps tillgången till utländskt kapital och investeringskvoten gick ner och vägen till depressionen var inledd. Det var alltså kombinationen av en ohållbar låneboom 1924-28 och återbetalningar som knäckte ekonomin i övergången till Youngplanen 1929. I krisen hade därefter staten inga pengar och kunde därför inte föra en keynesiansk politik även om man hade velat det; Brünings deflationspolitik var oundviklig.

Ritschl 2001
I detta föredrag för Ranke-sällskapet i Essen år 2001 ger Ritschl en pedagogisk översikt över Borchardtdebatten. Liksom i artikeln från 1998 konstaterar Ritschl (s 6) här att medan det skedde en omfördelning från kapital till arbete i Storbritannien såväl som Tyskland i slutet av 20-talet så var krisen mycket djupare i Tyskland: en minskning av BNP med 25 procent att jämföra med 5 procent. "Wir müssen also vermuten, daß auch andere Gründe mitgewirkt haben, denn die Angebotsbedingungen waren in Deutschland dieselben wie in England, der Krisenverlauf aber war völlig unterschiedlich."

Fotnot

[1] Men i artikeln från 1994 tillskriver Voth utvecklingen av kumulierte Reallohnposition-måttet till Kiels Institut für Weltwirtschaft. Se s 134.

Referenser

Albrecht Ritschl (1998) "Reparation transfers, the Borchardt hypothesis and the Great Depression in Germany, 1929-32: A guided tour for hard-headed Keynesians", European Review of Economic History.

Albrecht Ritschl (2001) "Knut Borchardts Interpretation der Weimarer Wirtschaft. Zur Geschichte und Wirkung einer wirtschaftsgeschichtlichen Kontroverse", föredrag Ranke-Gesellschaft i Essen, 17 november 2001.

Mark Spoerer (1994) "German Net Investment and the Cumulative Real Wage Position 1925-1929. On a Premature Burial of the Borchardt Debate", Historical Social Research.

Hans-Joachim Voth (1993) "Wages, Investment, and the Fate of the Weimar Republic: A Long-term Perspective", German History.

Hans-Joachim Voth (1994) "Much Ado About Nothing? A Note on Investment and Wage Pressure in Weimar Germany, 1925-29", Historical Social Research.

Hans-Joachim Voth (1995) "Did High Wages or High Interest Rates Bring Down the Weimar Republic? A Cointegration Model of Investment in Germany, 1925-1930", Journal of Economic History.

Tidigare på bloggen: Broadberry och Ritschl (1995).

Ojämlikhet och finansiell instabilitet

IMF-ekonomerna Kumhof, Ranciere och Winant börjar sitt paper med att konstatera att USA sett två stora ekonomiska kriser det senaste århundradet: the Great Depression som började 1929, och the Great Recession som började 2008. Både föregicks av en skarp ökning av inkomstojämlikheten och av skuldsättningen i låg- och mellaninkomsthushåll. Kumhof et al presenterar en DSGE-modell (dynamic stochastic general equilibrium) som länkar dessa utvecklingar. Deras klassmodell har två grupper: topp-5-procenten, vars inkomster ökar, och botten-95-procenten vars inkomster stagnerar. 

"The key mechanism is that top earners, rather than using all of their increased income for higher consumption, use a large share of it to accumulate financial wealth that is backed by loans to bottom earners. [1] They do so because, following Carroll (2000) and others, financial wealth enters their utility function directly. By accumulating financial wealth, top earners allow bottom earners to limit the drop in their consumption following their loss of income, but the resulting large and highly persistent increase of bottom earners’ debt-to-income ratio generates financial fragility that eventually makes a financial crisis much more likely. The crisis is the result of an endogenous and rational default decision on the part of bottom earners, who trade off the benefits of relief from their growing debt load against income and utility costs associated with default."

Avskrivningarna av lånen sänker låginkomsttagarnas skuldkvot, men följs av en tillväxtkris som gör många av dem arbetslösa, sänker deras inkomster och därför höjer skuldkvoten igen. Om ökningen av ojämlikheten är permanent eller semi-permanent förblir skuldkvoten hög. Om ojämlikheten däremot minskas, som under Roosevelts andra och tredje administrationer (1936-1944), så sjunker skuldkvoten. Kumhof et al simulerar en liknande minskning av ojämlikheten i USA idag, tillbaka till 1980 års nivå, och får fram att skuldkvoten sjunker.

Rajan (2010, Fault Lines) och Reich (2010, Aftershock: The Next Economy and America's Future) har redan argumenterat för att ökad belåning varit ett sätt för de fattiga och medelklassen att hålla uppe eller öka sin konsumtion när deras reala inkomster stagnerat. Men de utvecklar inte denna hypotes i en formell modell, vilket Kumhof et al tycker är viktigt (s 6). Rajan (2010) argumenterar för att efterfrågan på lån, stödd av staten, var ledande, medan Acemoglu (2011, "Thoughts on inequality and the financial crisis") [2] hävdat att det var utbudet på krediter, orsakat av finansiella avregleringar, som var ledande. Med en formell modell kan man testa vem av dem som har rätt, i vilken grad.

I Kumhof et als modell orsakar ökade hushållsskuldkvoter ökad krisrisk. Detta är konsistent med Schularick och Taylors (2012) resultat -- de har data för 14 länder 1870-2008 och visar att ökningar i skuld-till-BNP-ratios är en stark prediktor för finanskriser. I Kumhof et al är krisen själv associerad med konkurser bland låginkomsttagare, vilket ger outputkostnader. Detta är konsistent med Midrigan och Philippon (2011) som visar att delstater och counties i USA med större ökning av hushållsskulderna sett större fall i output under den nuvarande krisen (s 7).

En tredje litteratur som de anknyter till kopplar ökad inkomstojämlikhet till ökade hushållsskulder, genom en högre efterfrågan på försäkring (Krueger och Perri 2006, Iacoviello 2008).

I Kumhof et als modell har toppinkomsttagarna preferenser för förmögenhet (jfr Carroll 2000, Why Do the Rich Save So Much?). Anledningen är att modeller med standardpreferenser har problem med att förklara toppinkomsttagarnas sparbeteende (s 7f).

Efter litteraturöversikten går de över till huvudfakta, som till att börja med syns i figur 1 ovan: toppinkomstandelar och  skuldkvoter 1920-28 och 1983-2008. Skuldkvoten ökas kraftigt 1983-2008 och dess sammansättning förändras också: år 1983 hade toppinkomsttagarna högre skuldkvot än låginkomsttagarna (ungefär 20 procentenheter mer), men 2007 hade låginkomsttagarna mer än dubbelt så hög skuldkvot, 147 procent att jämföra med 62 procent för samma grupp 1983. (s 10) [3] Toppinkomsttagarnas skuldkvot förblev runt 60 procent. För 1920-talet är statistiken skral men tyder på en liknande utveckling. Den finansiella sektorn som andel av USA:s BNP steg på 1920-28 från 2.8 till 4.3 procent och från 1983 till 2007 från 5.5 till 7.9 procent. (s 12) För att kvantifiera länken mellan hushållsbelåning (household leverage) och krisrisk använder de Schularick och Taylors (2012) dataset. Med data från Federal Reserve räknar de ut antalet lån där återbetalningarna upphört (minst 90 dagar). (s 13)

Modellen har två typer av hushåll med oändligt liv: toppinkomsttagare och låginkomsttagare (s 15). Jag hoppar här över vad de maximerar, hur jämvikten ser ut osv. Vad Kumhof et al därefter gör är att simulera hur en chock påverkar övriga variabler. En ökning av skuldnivåerna från historiskt låg till historiskt hög nivå ökar krisrisken med 1-5 procent. (s 24) Högre toppinkomstandelar ökar också risken, men mest genom kanalen högre skuldsättning hos låginkomsttagare (s 24). De redovisar impulse responses när en standardavvikelse chock i en variabel -- output, inkomstandelar, etc -- händer. I figur 11 syns impulse responses för en standardavvikelses ökning av output:

De kör också t ex ett kontraktiskt experiment där de simulerar vad som skulle hända med ekonomin om inkomstojämlikheten minskas rejält, som av ett politiskt projekt som Roosevelts New Deal. (s 29f) I sina slutsatser säger de: "In our baseline theoretical model higher debt leverage arises as a result of near-permanent positive shocks to the income share of high-income households who, due to preferences for wealth, recycle part of their additional income back to the remaining households by way of loans. The increase in credit supply allows poor and middle-income households to sustain higher consumption levels. But the result is that loans keep growing, and therefore so does the probability of a crisis that, when it happens, is accompanied by a contraction in the real economy." (s 30) De konstaterar också att en begränsning är att de i detta paper inte beaktar "open economy issues".

Fotnoter

[1] i en fotnot säger de att i en mer avancerad modell, i Kumhof och Ranciere (2010), var investeringar i fysiskt kapital ett tredje alternativ.

[2] också Levitin och Wachter (2012) "Explaining the housing bubble", Georgetown Law Journal.

[3] "It is sometimes argued that the more recent increases in household debt (2000-2007), which consisted to a large extent of mortgage loans, represented borrowing against houses whose fundamental value had risen, so that net debt increased by much less than gross debt, and debt-to-net-worth ratios would give a better indication of debt burdens than debt-to-income ratios. There are three interrelated responses to this argument. First, a similar pattern to the debt-to-income ratios in Figure 2 is also observed in debt-to-net-worth ratios, as we show in Figure 6. Second, a similar pattern is also observed for unsecured debt-to-income ratios, as we show in Figure 7. Third, the direction of causation between credit and house prices is of critical importance. Several recent empirical papers (Mian and Sufi (2009), Favara and Imbs (2010), Ng (2013), Adelino, Schoar, and Severino (2012)) argue that causation ran from credit to house prices, specifically that credit supply shocks caused house prices to increase above fundamental values.17 In light of these facts our theoretical model abstracts from collateralized borrowing and focuses on overall debt-to-income ratios." (s 15)

Litteratur

Kumhof, Michael, Roman Ranciere och Winant (2013)

Finansialisering och investeringar

Den postkeynesianske nationalekonomen Engelbert Stockhammer börjar sin artikel "Financialisation and the slowdown of accumulation" med att konstatera att en del ekonomer och än fler politiska aktivister på sistone hävdat att ökningen av investeringar i finansiella tillgångar skett på bekostnad av ackumulation i fysiskt kapital (s 719). Enligt många nationalekonomer hänger detta inte ihop -- finansiella investeringar är bara att skyffla runt pengarna och de kommer då investeras i kapital av någon annan, om profitabel möjlighet finns. [1] Han förbigår dock denna teoretiska svårighet för att istället fokusera på frågan: minskar finansialiseringen kapitalackumulationen (och därmed tillväxten, som kapitalackumulationen är en viktig del av, t ex De Long och Summers 1991)

"Finansialisering" är ett begrepp som kan betyda lite olika saker, och som refererar både till den finansiella sektorns tillväxt som andel av ekonomin, och icke-finansiella företags ökade finansiella aktivitet. Stockhammer definierar för denna artikel F. som "the engagement of non-financial business in financial markets. These financial activities are interpreted as reflecting a shift in the firm's objectives and rising influence of shareholder interests in the firm" (s 721) För sin ekonometriska analys operationaliserar han F. som "the interest and dividend income (for short: rentiers' income) of non-financial businesses" (s 727). Egentligen är han intresserad av företags (managements) skiftande beteende och målsättningar, och använder denna utfallsvariabel som en proxy för avsiktsvariabeln som är svår att i sig mäta. (s 728)

I flera olika litteraturer -- business history (Alfred Chandler), postkeynesianisk nationalekonomi (Eichner, Galbraith, Lavoie m fl) och management (Baker och Smith 1998) har det hävdats att storföretagen i Västvärlden ca 1980 genomgick en managementrevolution, "the shareholder revolution". Chandler med flera teoretiserade "the managerial firm" som styrdes mer av managers än av ägare, och som fokuserade på imperiebyggande och att maximera marknadsandelar snarare än vinster eller aktievärden. Ca 1980 skedde enligt många ett skifte till en "shareholder-dominated firm" där företagets tillväxt nedprioriterats och vinsterna upprioriterats. OECD anmärker t ex i en rapport från 1998 att "among the manifestations of this lack of control over management [under efterkrigstiden] were the pursuit of market share and grwoth at the expense of profitability", och Baker och Smith talar om att på 70-80-talen "the pendulum could swing back toward financial capitalism, which would limit managerial discretion in favor of more rigorous exploitation of corporate resources" (cit s 727). Lazonick och O'Sullivan är mer kritiska till skiftet och menar att det svängt från företagsmål om "retain and reinvest" till "downsize and distribute", med negativa effekter på ekonomin. [2] Stockhammer anför två orsaker till skiftet i företagens beteende: (1) utvecklingen av nyua finansiella instrument som tillät hostile take-overs, och (2) förändrad betalningsstruktur för managers. Den första förändringen funkade som piska och den andra som morot för managers att närma sitt beteende mer till ägarnas intressen. (s 726)

Stockhammer teoretiserar detta inom ett postkeynesianskt ramverk (för mer postkeynesiansm här på bloggen se t ex Bhaduri och Marglin 1988 och Hein och Vogel 2008) där management (M) och ägare (O) har olika intressen: Management vill maximera storleken på företaget (deras utility curve är U_M) och ägarna vill maximera vinsterna (deras utility curve är U_O). Företaget möter två constraints: financing constraint (g_FC) som är att företaget kan växa mer om vinsterna är större, och profit-growth trade-off (r_RG) som är att profitkvoten avtar med större investeringar. Figur 1 nedan visar utfallet i en "managerial firm":

Stockhammer betonar gentemot tidigare postkeynesianer att detta inte är en ahistorisk teori (s 726). Figur 2 visar förväntat beteende i shareholder dominated firm, efter "the shareholder revolution":

Hypotesen utifrån detta teoretiserade skifte är att det lett till ett mer rentier-liknande beteende av icke-finansiella företag, med långsammare kapitalackumulation som följd (s 728). För att testa hypotesen kör Stockhammer regressioner med ackumulation som beroende variabel. Denna operationaliseras som tillväxt i kapitalstocken; data för denna och alla andra variabler kommer från OECD:s nationalräkenskaper-databas. (s 741) Den oberoende variabeln för finansialisering är "the interest and dividend income of the non-financial business sector divided by its value added" (s 729). Han använder tre kontrollvariabler. Den första är kapacitetsutnyttjande vilket av någon anledning i huvudmodellerna operationaliseras som avtrendad kapitalproduktivitet (s 741, 730); han provar också med mer konventiellla måttet output gap. Den andra är vinstandelen. Den tredje är relativ kostnad på kapital vilket operationaliseras som "deflator of capital goods plus short-run interest rate" delat med reallöneändringen (s 741). Att ha med vinstandelen i en investeringsfunktion är typiskt för postkeynesianska modeller (Bhaskar och Glyn 1995, Bowles och Boyer 1995) medan relativa priset på kapital är typiskt för neoklassiska modeller (t ex Jorgenson 1963); outputgapet anses viktigt av båda skolorna. (s 729) Han har data för fyra länder: Västtyskland 1960-90, Frankrike 1978-1997, USA 1963-97 och Storbritannien 1970-96. De två huvudvariablerna utvecklas under undersökningsperioden så här:

Variablerna uppvisar autokorrelation och även unit roots men Stockhammer litar inte så mycket på unit root-tester utan menar att de ofta inte kan skilja på difference stationary och trend stationary variabler (s 730). Även om formella UR-tester visar på UR i ett par av variablerna föredrar Stockhammer att följa intuitionen och inte beakta det; de är redan uttryckta i tillväxttakter och ratios, säger han. Ackumulationen varierar inte mer än mellan -5 och +10 vilket vore märkligt för en variabel med unit root, säger han (s 730f). Han använder huvudsakligen partial adjustment models (PAM) och som alternativ också autoregressive distributed lag models (ADL). (s 731) (För exempel på andra studier som använder PAM och ADL se t ex Aidt et al 2006 och Swank och Steinmo 2002. För diskussion av olika tidsseriemodeller se De Boef och Keele 2008.) Alla förklarande variabler laggas. Den beroende variabeln inkluderas på höger sida med två laggar för att lösa problem med autokorrelation. Med PAM får han den förväntade negativa effekten av "finansialisering" i Frankrike, Storbritannien och USA, dock bara statistiskt signifikant i de två senare (i Frankrike nästan stat signifikant: på 11%-nivån). Att den inte har någon effekt i Tyskland är intuitivt logiskt givet att Tyskland pekats ut som ett land där finansialiseringen tog fart senare än i andra jämförbara länder, och att samplet för Tyskland bara sträcker sig till 1990 (för att undvika problem vid Tysklands enande). I ADL-modellen är de oberoende variablerna med både i nivåer och förändringar; i nivå har den en negativ koefficient i Franrkike, UK och USA, dock bara statistiskt signfikant i USA. I förändring har den positiv koefficient i samma tre länder (!) och inte statistiskt signifikant i något av dem (s 733).

När Stockhammer diskuterar sina resultat menar han att "our tests can hardly be conclusive of our hypothesis that financialisation has caused a reduction in accumulation rates, but they certainly provide strong initial support" (s 736). Det känns som att det finns många empiriska problem med denna typ av makro-undersökningar och han säger också: "investment remains the bane of empirical macroeconomics" (736). Modellerna lider t ex av multikollineratitet och autokorrelation; [3] han hävdar att "the general results of our investment function iare not overwhelming, though certainly not worse than many other studies" (736), vilket är en rätt kul formulering.

För att räkna ut implicerade substantiella effekter av sina skattade koefficienter, tar han koefficienten gånger förändringen i finansialiseringsvariabeln. Detta blir då den predicerade förändringen i ackumulationstakten; han jämför perioden 1964-74 med peridoen 1985-94. För Frankrike "förklarar" skiftet i finansialisering i princip hela nedsaktningen i ackumulation, för USA en tredjedel; för Tyskland ingenting (koefficienten var ju positiv) och för Storbritannien ingenting eftersom ackumulationstakten faktiskt ökade över perioden (s 737f).

Noter

[1] "Buying stocks transfers liquidity from one economic agent to another, possibly from firms with bad investment opportunities to ones with good opportunities. Thus, macroeconomically, financial investment cannot substitute for physical investment (e.g., Tobin, 1997)."

[2] Farber och Hallock (1999) visar positiva effekter på aktiepriser av nyheter om uppsägningar.

[3] Stockhammer har med en rätt skarp metodologisk kritik av Bhaskar och Glyn (1995) som gjort en liknande postkeynesiansk undersökning; de testar för kointegration men han menar att detta är olämpligt "in the context o f a partial adjustment model". I en fotnot utvecklar han kritiken: "First, we have argued that there are theoretical reasons to assume that accumulation is I(0) rather than I(1). Second, even if accumulation were I(1) testing for cointegration in a partial adjustment model is meaningless: since an I(1) variable by definition is, technically speaking, cointegrated with its lagged value, i.e., there exists a linear combination that is I(0), and the partial adjustment model includes a lagged value of the dependent variable, the resulting error term has to be I(0). Finally, they use incorrect critical values (ADF critical values differ for a unit root test and cointegration tests)." (s 737n)

Referenser

Aglietta, M. 2000. Shareholder value and corporate governance: some tricky questions, Economy and Society, vol. 29, no. 1, 146–59
Baker, G. and Smith, G. 1998. The New Financial Capitalists: Kohlberg Kravis Roberts and the Creation of Corporate Value, New York, Cambridge University Press
Bhaskar, V. and Glyn, A. 1995. Investment and profitability: the evidence from the advanced countries, in Epstein, G. and Gintis, H. (eds), Macroeconomic Policy after the Conservative Era. Studies in Investment, Saving and Finance, Cambridge, Cambridge University Press
Bowles, S. and Boyer, R. 1995.Wages, aggregate demand, and employment in an open economy: an empirical investigation, in Epstein, G. and Gintis, H. (eds), Macroeconomic Policy after the Conservative Era. Studies in Investment, Saving and Finance, Cambridge, Cambridge University Press
Boyer, R. 2000. Is a finance-led growth regime a viable alternative to Fordism: A preliminary analysis, Economy and Society, vol. 29, no. 1, 111–145
De Long, J. and Summers, L. 1991. Equipment investment and economic growth, Quarterly Journal of Economics, vol. 106, 445–502

Farber, H. and Hallock, K. 1999. Have employment reduction become good news for shareholders? The effect of job loss announcements on stock prices 1970–97, NBERWorking Paper no. W7295
Jorgenson, D. 1963. Capital theory and investment behaviour, American Economic Review, vol. 53, 247–59
Lazonick, W. and O’Sullivan, M. 2000. Maximising shareholder value: a new ideology for corporate governance. Economy and Society, vol. 29, no. 1, 13–35

Engelbert Stockhammer, "Financialisation and the slowdown of accumulation", Cambridge Journal of Economics, 2004.

Att förklara variation i strejkfrekvens över tid: två klassiska papers

Åren runt 1968 sköt arbetskonfliktsfrekvensen i höjden i Väst och ledde till ett nytt intresse bland forskare för detta fenomen. Här ska jag skriva om två klassiska papers ur den kvantitativa strejkfrekvenslitteraturen: Hibbs (1978), som kollar på lång sikt, och Paldam och Pedersen (1982), som kollar på fluktuationer från år till år.

Hibbs 1978

Douglas Hibbs tar avstamp i uppsvinget för strejker runt 1968, och relaterar forskarnas nyvakna intresse för arbetsmarknadskonflikter till den akademiska bakgrunden, att sociologer, samhällsvetare och arbetsmarknadsforskare under 1950- och 60-talen diskuterat "embourgeoisment of the worker", "the end of ideology", och "the withering away of the strike". Det sistnämmda var Ross och Hartmans berömda tes, som Hibbs vill kritisera: med data från 1900 och framåt menar han att någon "strejkens borttynande" egentligen inte alls skedde. Hibbs ser strejken som en "manifestation of persistent class-linked conflict over the distribution of the national product", och menar att trender i konfliktfrekvens formas huvudsakligen av förändringar i "fördelningens politiska ekonomi" snarare än kulturella, sociologiska eller ekonomiska faktorer. Hibbs förklarar kärnan av sitt argument:

"major changes in the volume of industrial conflict during the twentieth century are explained largely by the effectiveness of social democratic and labour parties in socializing the consumption and final distribution of national income, thereby shifting the distributional struggle away from the private marketplace, where allocation takes place through collective bargaining and industrial conflict, to the public arena, where labour and capital compete through political negotiation and electoral mobilization." (s 154, jfr 165)

Strejkfrekvensen mäts av ILO med tre mått: antal strejker, antal anställda inblandade, och antal arbetsdagar förlorade (s 155). ILO har data uppdelat på 9 sektorer men Hibbs arbetar i denna artikel bara med totalen. I enlighet med Forcheimer (1948), Knowles (1952) m fl relaterar han strejkdata till uppgifter om sysselsättningsvolymen för att få fram tre teoretiskt distinkta dimensioner av strejkaktiviteten: genomsnittliga storleken på strejken (antal anställda som är inblandade), genomsnittliga varaktigheten (duration) (mandagar förlorade per anställd inblandad), och en storleksjusterad mått på strejkfrekvens, som är antal strejker per 1000 icke-jordbruksarbetare. (s 155) Hibbs producerar kuber som illusterar olika teoretiska kombinationer av dessa "dimensioner" av strejkaktivitet. Det finliret är jag inte särskilt intresserad av -- mer intresserad är jag av samplet: Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Storbritannien och USA. Data för de 11 länderna redovisas landvis i diagram som det nedan, för Danmark 1900-1970.

Strejkfrekvensen varierar överlag kraftigt från år till år. Under recessioner går den ner och under högkonjunkturer upp. Under krig går frekvensen ner. När krigen (WW1 och WW2) tar slut sker ofta en strejkexplosion, "as labour sought to defend its war-time organizational gains, to resolve the shop-floor grievances that had accumulated over the long period of' 'discipline', and to preserver eal wages in the face of war-generatedu pward movements in prices" (s 157) De kortsiktiga fluktuationerna analyserar Hibbs i ett annat paper (APSR, 1976); här fokuserar han på de långsiktiga variationerna. I en tabell redovisar Hibbs genomsnittlig år-för-år-trend i strejkfrekvens 1900-70 och visar att dessa är väldigt olika land för land: i Skandinavien och Nederländerna minskar den kraftigt, men i Italien ökar den lika kraftigt, och i t ex Finland, Frankrike, Kanada och USA finns det ingen trend alls. (s 161) Under mellankrigstiden hade de skandinaviska länderna, UK och Nederländerna de högsta strejkfrekvenserna i den industriella världen (s 163). Framför allt Sverige hade däremot extremt låg strejkfrekvens 1944-72. Hibbs förklaring är att strejkfrekvensen har gått ner kraftigt i de länder där socialdemokratiska partier kom till regeringsmakten under 1930-talet och etablerat en välfärdsstat. Han konstaterar i en fotnot att denna förklaring ligger väldigt nära den som Walter Korpi lägger fram i sitt opublicerade arbetspapper "Industrial Relations in Sweden" (SOFI, 1975), som Hibbs inte läste förrän han redan skrivit sitt eget paper. Tyvärr diskuterar Hibbs inte alternativa teorier här; för den diskussionen hänvisar han till sin monografi Long-Run Trends in Strike Activity, och till nyare böcker av Geoffrey Ingham (Strikes and Industrial Conflict: Britain and Scandinavia, 1974) och Richard Hyman (Strikes, 1975). Som belägg för sin egen teori lägger han fram scatterploten nedan som på x-axeln visar ändringen i socialistisk/kommunistiskt deltagande i regeringen under efterkrigstiden jämfört med mellankrigstiden, och på y-axeln ändringen i strejkfrekvens från mellankrigstid till efterkrigstid.

De två variablerna korrelerar väldigt starkt, ser vi. Genom att socialisera en stor del av konsumtionen och distributionen av BNP, säger Hibbs, flyttar socialdemokratin konflikten om fördelningen från arbetsplatsen till politiken. (s 167) Som mått på detta lägger Hibbs fram den offentliga sektorns icke-militära utgifter som andel av BNP. Korrelationen mellan ändringen i denna variabel från mellankrigstid till efterkrigstid och regeringsvariabeln ovan är 0.80. Och utgiftsvariabelns korrelation med ändring i strejkfrekvens är i sin tur 0.79. (s 168) Hibbs gör en klassificering av tre regimtyper  utifrån två dimensioner: statens politisk-ekonomiska ideologi, och grad av statlig intervention i ekonomin.

Vi ser att sorteringen av länder i den tredelade modellen är lik Esping-Andersens klassifikation 15 år senare, fastän de sorterande variablerna är annorlunda. Min invändning mot Hibbs argument att flytten av fördelningens styrning till den politiska arenan urholkar strejkvapnets användande när jag läser är: varför det? Varför skulle den ökade vikten av "social wage" få kampen om "market wage" att avta? Och efter ett tag så tar han upp denna invändning. Han lyfter fram tre förklaringar. Ett, social konsumtion/social wage är för många en acceptabel ersättning till market wage. (Det fattar jag inte hur det är ett nytt argument.) Två, den höga (marginal-)beskattning som krävs för att finansiera den stora välfärdsstaten gör att incitamenten till lönekamp minskar (ref Calmfors 1977 om Sverige, Jackson et al 1972 om UK). Tre, det var rationellt för facket att satsa på den politiska arenan istället. (s 171f) Men jag tycker inte att dessa argument är så imponerande. För kruxet är: om facket teoretiskt sett kan nå framgångar både på den politiska arenan och på arbetsmarknaden, varför skulle de inte göra det? Är de verkligen begränsade på det sättet att de bara kan nå framgång på den ena arenan? Hibbs säger: "the political marketplace and the private market place can be viewed as alternative arenas for the maximization of goals. Once the Social Democrats began to reshape fundamentally the political economy of redistribution, the political process offered labour the greater marginal return on activity." (s 172)

Hibbs börjar den sista delen av sin artikel med att konstatera att de långsiktiga krafter som hans teori handlar om just kan ha upphört att fungera. 1970-talet ser ett uppsving i strejkfrekvenser i länder som Storbritannien och Danmark, där socialdemokratins välfärdsstat enligt teorin ju ska ha stillat konfliktfrekvensen. Jackson, Turner och Wilkinson hävdar för Storbritannien att när löneinflation flyttade upp arbetare (blue-collar workers) i högre skatteskikt för första gången i andra halvan av 60-talet, så fick de stagnerande nettolönerna facken att driva en än mer militant lönepolitik (dvs den motsatta effekten till den som Calmfors fann för Sverige). Johnson och Timbrell (1973) får samma resultat som Jackson et al i denna fråga. Vidare så menar Hibbs att i alla de skandinaviska länderna och Storbritannien har på sistone facket ingått löneåterhållsamhetspakter med regeringarna, i utbyte mot sänkt inkomstbeskattning. Skandinavien har också sett borgerlig mobilisering mot välfärdsstaten, mest spektakulärt i form av Mogens Glistrups Fremskridtsparti i Danmark och Anders Lange-partiet i Norge. Bo Särlviks opinionsforskning (1977) visar att det också finns ett borgerligt missnöje med välfärdssstaten i Sverige, även om det kanaliseras genom de traditionella borgerliga partier där. Hibbs förutspår att om välfärdsstaten rullas tillbaka i Skandinavien och Storbritannien så kommer detta leda till ett nytt uppsving av strejker i de länderna (s 175).

Paldam och Pedersen 1982

Martin Paldam och Peder J. Pedersen har i denna artikel data på arbetskonfliktsfrekvens (strejker och lockouter) i 17 OECD-länder 1948-75, och använder detta dataset för att testa teorier om konfliktfrekvensen, framförallt Ashenfelter och Johnsons, från "Bargaining theory, trade unions, and industrial strike activity", AER 1969. John Hicks i sin Theory of Wages (1963) lade fram den s.k. "accident theory of strikes", att strejker bryter ut när förhandlingar misslyckas pga olika information på de två förhandlingssidorna. Paldam och Pedersen konstaterar att denna teori är svår att använda empiriskt, eftersom det är otydligt hur man ska operationalsiera informationsskillnaderna. Arthur M. Ross lade i sin Trade Union Wage Policy (1948) fram den politiska teorin om strejker, som betonar skillnader i preferenser mellan fackens ledare och deras gräsrötter. Ashenfelter och Johnson (1969) utvecklar denna teori, med fokus på hur fackledarna använder strejken för att anpassa medlemmarnas förväntningar neråt. I en fotnot konstaterar P och P att Michael Shalev (1980) kritiserar denna modell och applicerar en alternativ på USA-data 1954-75. Bruce E. Kaufman (1981) använder också en modell på USA-data de åren, och hävdar att inflationen är en viktig bestämmande faktor för strejkfrekvensen. De två sistnämnda nämns bara i en fotnot; i brödtexten förklarar P och P däremot Ashenfelter och Johnsons modell, om vilken de också kommenterar: "the model is designed with American industrial relations in mind and is thus not necessarily relevant in a more centralized or "politicized" industrial relations environment." (s 505) De har i en tabell en översikt över resultat från tidigare studie på efterkrigsdata. "Results of the A and J type are seen to dominate"; strejkfrekvensen tenderar att vara procyklisk. Inalles innehåller tabellen 5 studier av USA, 3 av Kanada, 3 av Storbritannien, 2 av Australien och 2 av Nya Zeeland. De oberoende variabler som är med i tabellen är arbetslöshet (i nivå och ändring), vacancy rate, förändring av nominal- och reallöner, inflation,  nivå på reallöner, laggad beroende variabel, och en trend. A och J t ex finner negativ effekt av arbetslösheten (i nivå), negativ av "distributed lag function of real wage increases", och negativ av trenden. I tabellen är bara makroekonomiska variabler men några av studierna finner också signifikanta effekter av politiska variabler. Skeels finner ett positivt förhållande mellan strejkfrekvens och Demokratisk president, Davies finner brittisk strejkfrekvens relaterad till inkomstpolitik och skattenivå. Alla dessa studier använder antalet konflikter som beroende variabel (s 506). Bland studier med antal arbetare inblandade i strejk som beroende variabel så finner Snyder (1975) ingen signifikant effekt av regeringens färg i Italien och Frankrike. Bland studierna med antal förlorade arbetsdagar som beroende variabel finns Hibbs (1976) som anpassar A och J-modellen till detta, men också är intresserad av politiska variabler, som dock inte når signifikans, förutom en som mäter kommuniströstning.

Paldam och Pedersens egen grundmodell innehåller bara en konstant, arbetslösheten (i nivå) och öneändringen, olaggad (!). Denna modell förklarar mellan 0 procent (DK, NL, NO, SWE) och 67 procent (ITA) av variationen i strejker 1953-72. Strejkfrekvensen är i allmänhet positivt korrelerad med löneökningarna, men korrelationen med arbetslösheten är kaotirk, från starkt negativ i t ex Holland, Japan och Italien till starkt positiv i Belgien och Nya Zeeland. (s 511) Resultaten är bättre med nominallön än med reallön. De laborerar med olika tidssamples utifrån att perioden 1948-75 innehåller två stora inflationsperioder: i samband med Koreakriget 1950-52 och i samband med oljekrisen 1973-75. Modellen fungerar sämre med antal arbetare inblandade i konflikt eller antal arbetsdagar förlorade än med antal strejker (s 510). De provar också med att ha med som oberoende variabel reallöneökningarna senaste tre till sex åren, som Hibbs och Snyder. De går vidare med att lägga till två politiska variabler: en dummy för valår, och en dummy för höger vs vänster regering (515). I allmänhet verkar strejkfrekvensen vara lägre under högerregering (s 516). I sina slutsatser betonar Paldam och Pedersen att deras resultat om löners och arbetslöshetens association med strejkfrekvensen går emot A och J-modellen, vilket antyder att A och J:s modell är alltför brett specifierad.

Jag kan inte påstå att jag är så imponerad av P och P:s artikel. Den känns väldigt daterad i sin ganska så tanklösa, ateoretiska applicering av tidsserieekonometri. (Likheterna med litteraturen runt 1980 om bestämningsfaktorer bakom fluktuationer i fackliga anslutningen är väldigt starka.) 1984 kommer det en debatt i samma tidskrift, Industrial and Labor Relations Review, genom att professor Hoyt N. Wheeler kommenterar på tre strejkpapers frpn ILRR 1982: Paldam och Pedersen, Bruce Kaufmans "The determinants of strikes in the United States 1900-1977" och Jack W. Skeels "The economic and organization basis of early United States strikes 1900-1948". Wheeler förklarar i början av sin artikel pedagogiskt på vilka punkter som makro-kvant-strejklitteraturen brister:

"First, in order to be useful research must facilitate understanding, prediction. or policymaking. Second. ac- ceptable research must employ measures that are construct valid. Third, it is of little value to point to a high degree of statistical significance in a relationship without of- fering some convincing explanation of why the relationship is more than coincidental. Fourth, theoretical justifications for vari- ables must concern the same level of analysis as the variable being examined. It is not acceptable, that is, to justify a variable at the micro level and measure it at the macro level, unless there is reason to believe that the macro-level variable itself will have the predicted micro effects. It is because the macro-level strike literature fails to meet any of these standards that it is criticized here." (263)

Vad gäller "construct validity" kritiserar han t ex Kaufman för att använda en dummy för 1920-talet -- då strejkfrekvensen var låg i USA -- finna en negativ effekt av denna dummy, och kalla den "välfärdskapitalism" och hävda att det var välfärdskapitalismen som orsakade den låga strejkfrekvensen! Han är också starkt kritisk till litteraturen som tar in politiska effekter: t ex så kan man teoretiskt argumentera lika självsäkert för att strejkfrekvensen går ner när det är vänsterregering, eftersom arbetarrörelsen då ändå får vad de vill ha (Korpi och Shalev 1980), och tvärtom att strejkfrekvensen går upp då eftersom facket stärks i den situationen (Paldam och Pedersen 1982). Wheeler förespråkar en mikroapproach. Wheeler tar till med storsläggan i sin kritik av denna tidsserie-makrolitteratur:

"Not only has very little been accomplished in over fifty years of research into macro-level determinants of strikes, but the future appears to offer no better prospect of success. Highly competent and thoughtful scholars have labored long and hard to wring some meaning from macro-level variables, but for the most part, their labors have resembled those of Sisyphus. The most sensible strategy at this point is simply to stop pushing the rock up the hill."

Booyah! Bruce Kaufman, Jack Skeeler och Paldam och Pedersen håller i sina tre svar på Wheeler förstås inte med.

Referenser

Douglas A. Hibbs, Jr. (1978) "On the Political Economy of Long-Run Trends in Strike Activity", British Journal of Political Science, Vol. 8, No. 2 (Apr., 1978), pp. 153-175.

Paldam, Martin och Peder J. Pedersen (1982) "The Macroeconomic Strike Model: A Study of Seventeen Countries, 1948-1975", Industrial and Labor Relations Review 35(4): 504-521.