Effekter av expansionen av folkskolan 1936-37

Under vad som i efterhand kan kallas "folkhemsperioden", ökade svenskarnas utbildningsnivå rejält (vilket fortsatt kraftigt också sedan). Av svenskar födda i början av 1900-talet skaffade 80 procent inte mer formell utbildning än den då sexåriga folkskolan; det syns i figur 3 ovan. 1936-37 infördes två reformer som utökade folkskolans utbildning: skolåret förlängdes från 34.5/36.5 veckor till 39 veckor, och skolgången förlängdes från sex till sju år.

Nationalekonomerna Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson och Nina Schwarz studerar effekterna av dessa två reformer. Förväntningen är att mer utbildning ska ge högre inkomster, bättre livskvalitet etc.

Vad de kommer fram till är faktiskt att intensifieringen av skolåret hade effekter (9 procent högre arbetsinkomster för kvinnor och 2.5 procent för män, t.ex.), men däremot inte det extra sjunde året i folkskolan. Tolkningen blir att barns kognitiva utveckling framför allt sker i yngre år; de jämför med en studie av en tysk reform som lade till ett nioende år och inte fick effekter, "a consequence of that basic skills are already fixed in grade 8 which was the year of schooling when the German reform was introduced." (s. 45) "Our results suggest that skill formation is crucial at an earlier point in time and that term extensions seem to represent a quite effective instrument for today’s policy makers to improve human capital." (s. 45)

Referens

Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson and Nina Schwarz, "The Long-Term Effects of Long Terms Compulsory Schooling Reforms in Sweden", 2017. Pappret finns som WP här.

Jordägande-ojämlikhet och skolgång i Preussen 1816-1896

variation i hur stor andel av barnen som går i skolan per län i Preussen år 1849. 

röd = lågt (33-60 procent). mörkgrönt = mycket högt (90+ procent)

Francesco Cinnirella och Erik Hornung, två historiska nationalekonomer verksamma i Tyskland (Hornung som rekordung lärstolsprofessor i ekonomisk historia), har ett nypublicerat papper om förhållandet mellan ojämlikhet i jordägande och utbildningsexpansion. De utgår från det idag med Acemoglu, Johnson och Robinson förknippade argumentet att när den politiska makten koncentreras till en liten elit medan en stor del av befolkningen saknar "effective rights" och skydd, så stagnerar ekonomin. (Utöver AJR 2001 och 2002 refererar de också till Ang 2013 "Institutions and the long-run impact of early development", J of Development Economics.) Galor et al (2009) har modellerat hur ojämlikhet i jordägandet, politisk ojämlikhet och bristande investeringar i utbildning kan hänga ihop, och försvaga den ekonomiska utvecklingen. Liknande har Engerman och Sokoloff (1997, 2000) hävdat att eliter i Latinamerika förhindrat expansion av utbildning och rösträtt "to prevent the poor majority from gaining power".

Cinnirella och Hornung har länsdata för Preussen under 1800-talet, med fokus på fem nedslag: 1816, 1849, 1864, 1886 och 1896. De har alltså variation både i tvärssnittsdimensionen och i tidsdimensionen. Huvudresultatet är det förväntade: i regioner där stora jordägare (godsägare) dominerar, så går färre barn i skolan. Korrelationen mellan dessa två saker avtar dock över tid, vilket beror på att skolgången expanderar mer i regioner som från början har större godsägar-dominans. De menar att detta beror på anti-feodala reformer såsom avskaffande av "labor coercion", som gjorde att proletärer kunde välja yrke, och därför fick större nytta av formell utbildning. De säger att deras origninella bidrag till litteraturen är två saker. Ett, att relationen mellan ojämlikhet och utbildning förändras under 1800-talet. Två, och det här framstår för mig som en större grej, så hävdar de att jordägande-ojämlikheten hämmar utbildningen inte genom utbud, att de rika godsägarna blockerar utbildningssatsningar genom politiskt arbete, utan genom efterfrågan-sidan: alltså att knegarna i den mer ojämlika kontexten inte vill ha utbildning (!). För att stödja detta argument pekar de på resultaten från panelregressionerna som inte visar något statistiskt signifikant samband mellan godsdominans och förändringar i utbudet på skolor mätt som skoltäthet och lärar-barn-ration i skolan. De menar att det var träldomen som sänkte utbildningsnivån genom att de ofria arbetarna inte hade någon anledning att gå i skolan (märklig formulering).

Referens

Francesco Cinnirella och Erik Hornung (2016) "Landownership concentration and the expansion of education", Journal of Development Economics.

Ojämlikhet och skolutgifter i USA, 1890

År 1890 varierade utgifterna på skola, som brukar tillskrivas en viktig roll i ekonomisk utveckling såsom skapande av humankapital, väldigt kraftigt mellan counties i USA. I flera counties i Georgia var de kombinerade utgifterna från delstaten och countyt så låga som $0.08 per person, medan många counties i stater som Iowa, Kansas och Wiscnsin lade ut över $5 per person på utbildningen. Skatteintäkterna i USA i slutet av 1800-talet kom huvudsakligen från förmögenhetsskatten: 72 procent av delstaternas intäter och 92 procent av lokala skatteintäkter kom därifrån. Om detta har Dietrich Vollrath, nationalekonom vid University of Houston, skrivit ett paper som han publicerade i Explorations in Economic History 2013.

Hans huvudsakliga källa är en folkräkningsrapport från 1895 på temat Wealth, Debt and Taxation. Den innehåller skatteinformationen för 1890 men ingen information om förmögenhetsfördelningen på county-nivå. Som proxy för ojämlikhet använder Vollrath istället ojämlikheten i jordbruksstorlek per county från jordbruksräkningen. På grund av denna begränsning kollar Vollrath bara på rurala counties. Totalt omfattar hans sample 1345 counties. Han finner att ojämlikhet är negativt korrelerad med skatteintaget. En ökning av jordägandets gini-koefficient (inom gruppen de som alls ägde jord!*) med 16 punkter, vilket är ungefär ökningen från 25:e till 75:e percentilen, är associerad med en minskning av skolutgifter med 28 cent, vilket är mycket med tanke på att medelvärdet för skatter per capita var $1.33. Den negativa associationen mellan ojämlikhet och skatt finns dock bara i Nord, inte i Sydstaterna.

Vollrath menar att resultaten reviderar bilden från tidigare forskning. Christina Stoddard ("Why did education become publicly financed?", JEH 2009) har visat att större ojämlikhet minskade anslagen till offenttligt drivna skolor 1850 och 1860, vilket minskade antalet elever. Lindert och Sun Go ("The uneven rise of American public schools to 1850", JEH 2010) har visat att utvidgad rösträtt var associerad med högre beskattning till förmån för utbildning och med ökad "enrollment". Historikern Robin Einhorn (2001, 2006) har betonar de rika jordägarnas incitament att begränsa förmögenhetsskatten på 1800-talet. Goldin (1998, "America's graduation from high school", JEH) har visat att två avgörande faktorer för variationer i utbildningsutgifter i 1800-talets USA var (1) förmögenheternas nivå, och (2) förmögenheternas fördelning. Rodney Ramcharan ("Inequality and redistribution: evidence from US counties and states, 1890-1930", Review of Economics and Statistics, 2010) finner en negativ korrelation mellan ojämlikhet och beskattning år 1890. Vollrath kritiserar honom för att inte inkludera en kontroll för förmögenhet per capita och att han därför inte finner det icke-monotona förhållandet som Vollrath finner.

Det krångliga med Vollraths data är att förmögenhetsskatten inte var konsekvent: den beskattade olika personer med olika procent, beroende på förmögenhetens storlek (de med stora förmögenheter beskattades lägre) och region. Därför är inte förmögenhetsskatten en klockren proxy för förmögenheterna, och Vollrath ägnar rätt mycket uppmärksamhet åt datadiskussion.

Resultatdiskussionen är inte helt glasklar för mig. T ex så övergår Vollrath när han skiftar uppmärksamheten till skillnaden mellan Nord och Syd, från gini-koefficienten som mått på jordägandet till att istället använda andelen små och stora gårdar. I Syd fanns det fler mycket små (upp till 49 acres) och mycket stora (fler än 1000 acres) gårdar, och i Nord fler mellanstora. Vollrath menar att i Nord så fanns en medianväljar-tendens där medianstora ägare inte ville ha högre skatter. (s 282) Slutsatsdelen är obefintlig och till slut blir det otydligt på vilket sätt Vollraths studie egentligen reviderar bilden från den tidigare litteraturen.

Fotnot

*I datadelen (3.2, s 273) diskuterar Vollrath detta problem, att hans ojämlikhetsmått inte gäller jordägande i allmänhet utan bara fördelningen inom gruppen som äger. Med referens till Soltow (1975) hävdar han att i de flesta regioner så var andelen proletärer i jordbruket låg och att totalt sett var så medianandelen bondgårdar/jordbruk som arrenderades bland hans 1345 counties bara 6 procent, och medianandelen som brukades i ett sharecropper-system "bara" 16 procent. I vissa counties, erkänner Vollrath, kunde andelen arrenderade eller under share-cropping vara runt 60-70 procent och han säger att inklusion av kontroller för dessa counties inte förändrar resultaten i pappret. En viktigare justering han gör är att justera farm-ginin utifrån kvoten mellan antalet vuxna män i countyt, och antalet farmer i countyt, alltså en slags proxy för hur många proletärer som fanns där. Medel-ginit för hans 1345 counties ökar med denna justering från 0.41 till 0.67.

Referens

Dietrich Vollrath, "Inequality and school funding in the rural United States, 1890", Explorations in Economic History 2013.

*** liknande här på bloggen: "Hämmar ojämlikhet i jordägande demokratiseringen? Fallet Preussen" (om Ziblatt 2008) ***

Avkastning på utbildning och social rörlighet

Sacos nye ordförande verkar vilja profilera sig på att "utbildning ska löna sig bättre", det vill säga att inkomstojämlikheten ska öka. (Sist skrev han och två Saco-ekonomer en förvisso intressant debattartikel om att löneskillnaden mellan högskole- och gymnasieutbildade minskade 2001-2009, och tycks vilja gå från is till ought utan krusiduller där.)

I en tidigare text har jag ifrågasatt borgerlighetens/Sacos argument genom att peka på att det inte går att utläsa några negativa effekter av Sveriges relativt låga avkastning på högre utbildning (=relativt jämna inkomstfördelning) på a) intresse för högre studier, eller b) produktivitetsutveckling. Och om man inte kan påvisa negativa effekter av X, så kan jag inte heller se varför man skulle se X som något negativt.

Men det finns fler aspekter av avkastning på högre utbildning, och jag kom att tänka på detta när jag ögnade igenom ett paper om social rörlighet (intergenerationell mobilitet) av tre ekonomer, Ichino, Karabarbounis och Moretti. Scatterplottarna ovan (klicka för större bild) visar de bivariata relationerna mellan privat avkastning på utbildning och social rörlighet (vänstra plotten) och offentliga utgifter på utbildning och social rörlighet (högra plotten). Social rörlighet mäts som korrelation mellan faders inkomst och sons inkomst.

Hög privat avkastning på utbildning är associerad med låg social rörlighet, ser vi till vänster: Storbritannien har högst avkastning på utbildning och lägst social rörlighet, USA och Frankrike något i närheten, och Kanada, Danmark, Sverige och Finland har låg avkastning på utbildning och hög social rörlighet. Detta enkla faktum - knappast otippat - kan tjäna till en påminnelse om hur mycket Sacos argumentation kan ifrågasättas.

Andrea Ichino, Loukas Karabarbounis och Enrico Moretti, "The Political Economy of Intergenerational Income Mobility", paper, U Bologna/Harvard/UC Berkeley, 2008 (pdf). Kommer att publiceras i Economic Inquiry.

---
jfr 11 maj 2010, "Inkomstfördelning och social rörlighet", 15 maj 2010 "En liberal om inkomstfördelning, 4"
---
dock:

"in a regression of on one of the most commonly referred to determinants of social mobility, the private rate of return to human capital, the latter can explain only 8% of the cross country variation. On the other hand, the inequality between the rich and the poor families in participating in political parties explains 42% of the variation in social mobility" (s 27)

Avhopp från skolan - typiskt flumskolan?

(källa: Eurostat)

Ett av målen i EU:s EU20-strategi är att få ner andelen av ungdomar som aldrig går ut motsvarande gymnasiet i Sverige till 10 procent. Detta mäts med andelen av 18-24-åringar som inte har någon sådan examen och inte heller är i utbildning. År 2010 låg snittet i EU-länderna på 14,1 procent och i Sverige var siffran 9,7 procent.

Såssarnas flumskola måste ha varit väldigt inflytelserik i övriga EU... (T ex Storbritannien: 14,9 procent.)

USA:s skolpolitik

"the civil rights issue of our time"
Joel A. Klein om skolpolitiken

Helene Cooper, "Obama Takes Aim at Inequality in Education", NYT 6 april
Jonathan Mahler, "The Fragile Success of School Reform in Bronx", NYT Magazine 10 april
NYT temasida om charter schools
Wikipedia om charter schools

FT om det svenska skolsystemet

"Finland, which does not have free schools, boasts excellent results thanks to the high quality of its teachers, who provide support to pupils falling behind. But experts there worry that the system is not flexible enough to allow the brightest to perform to the best of their ability. In Asia, governments fear that in spite of good scores, pupils are spoon-fed and lack intellectual independence.

In England’s case, the motivation is a malaise common in many other western countries. A stubborn core of children leaves school with few or no qualifications, and problems with literacy and numeracy that provoke constant complaints from employers.
/.../
although Swedish free schools achieve on average better results than state-run rivals, problems remain. Asked how one runs an excellent school system, Per Thullberg, head of the Swedish government’s agency for education, says bluntly: 'We can’t give the world good examples.'

His scepticism is supported by recent results. Since free schools were set up, pupil performance across the Swedish system has declined in comparison with international peers.

Jan-Eric Gustafsson of Gothenburg university adds that, since the 1990s, there has also been a 'steep decline' in attainment compared with previous generations of Swedes. In addition, according to Mr Thullberg, free schools do no better than others in academic tests, after allowing for the fact that families choosing them tend to be more highly educated.

Even Bertil Ostberg, schools minister in the ruling centre-right coalition and a pioneer of free schools, is sceptical. He says that in the 1990s, reformers hoped that through 'competition over quality, all schools should become better'. He concludes: 'I wouldn’t say that this has failed but maybe some expectations were too high that this would change the system as a whole.' /.../

Mikael Lindahl, an economist at Stockholm University, says the free market model has not fully worked because it has been difficult to implement an essential element of competition – closing unwanted schools.

According to Samuel Huhta, the state-run school he heads in a suburb of Stockholm has capacity for 600 pupils and used to have that number on its rolls. However, because of competition from local free schools, now 'we’ve got about half of that'. Three years ago, he says, the city council earmarked 10 out of 140 schools, including his own, for closure because of falling pupil numbers. However, parental pressure and media opposition ensured that none were shut.

Mr Gove acknowledges Sweden’s difficulties in closing schools. His solution is to make it easier for parents to take over old ones.

Critics are unimpressed. John Dunford, of the Association of School and College Leaders, warns that the 'very mixed' evidence from Sweden on whether free schools boost standards makes it 'like an act of faith by the government to introduce them here'.

In Sweden advocates of free schools, such as Mats Pertoft, Green party education spokesman, acknowledge that that they have not markedly improved results. But, for him, this was never the point – choice was."

David Turner, "The Swedish module", Financial Times 23 maj

"The Swedish schools model championed by the Conservatives may not be cost-effective if imported to England, according to a paper from the London School of Economics.

Michael Gove, shadow schools secretary, has proposed increasing parental choice over the type of school that their child attends, by allowing parents’ groups, charities, trusts and voluntary organisations to set up schools. They would be taxpayer-funded, not-for-profit and free, but independent from state control. This pluralistic system has much in common with the Swedish regime, which the Conservatives have praised. The Tories have argued that greater choice would improve the quality of education – partly through the free-market virtue of boosting competition.

However, the LSE note says: 'Importing the Swedish model may not make very much difference to the UK’s educational status quo.' It explains: 'In the early 1990s, Sweden started from a position of no school choice: all pupils had to attend the state school in their neighbourhood. In the UK, however, there is already much school choice and a diversity of provision.'

It also finds flaws in attempting 'the application of market economics to the public sector'. The essay explains: 'There is no natural mechanism for closing down poor schools (they do not literally go bust). Closing down schools can be slow, political and unpopular.' In reality, 'governments will have to support simultaneously the new schools and the older ‘‘bad’’ ones ... The latter will not exit at an efficient rate'. The authors say this would reduce the 'cost-effectiveness' of 'school creation'. "

David Turner, "Warning over Tory schools proposals", FT 23 maj

Larsson vs Olofsson om gymnasieskolan

Jonas Olofsson, Krisen i skolan (Boréa, 2010)

Petter Larsson, "Farlig skolväg", Aftonbladet kultur 24 mars 2010 - recension av Olofssons bok

---
Om förlängningen av yrkesprogrammens betydelse:

"I reformen av gymnasieskolan 1991 förlängdes de tidigare 2-åriga yrkeslinjerna
till 3-åriga program med fler allmänna teoretiska ämnen. Detta medförde att även
elever från yrkesinriktade utbildningar fick allmän behörighet till högskolan.
Artikeln undersöker vilka effekter förlängningen av yrkesutbildningarna hade
på elevernas senare utbildnings- och arbetsmarknadsutfall genom att utvärdera
en omfattande försöksverksamhet med 3-åriga yrkeslinjer som föregick reformen.
Resultaten visar att förlängningen medförde en ökad sannolikhet att hoppa av
gymnasiet för elever med låga grundskolebetyg och från icke-akademiska hem.
Resultaten visar inga tecken på att det extra gymnasieåret skulle ha medfört en
ökad övergång till högskolestudier. Det finns dock vissa tecken på att förlängningen
av yrkesutbildningarna i försöket kan ha lett till högre inkomster på längre sikt."

Caroline Hall, "Förlängningen av yrkeslinjerna på gymnasiet: effekter på avhopp,
utbildningsnivå och inkomster" (pdf), Ekonomisk Debatt nr 8 2009
(se också intervju med Caroline Hall på skolporten.com här. Uppsala universitets pressmeddelande om Halls doktorsavhandling, 22 februari 2010, här.)

----
Om nedskärningarnas betydelse:

"Mellan läsåren 1990/91 och 2002/03 minskade antalet lärare per hundra grund-skoleelever från 9,1 till 7,7 Omfattningen av resursneddragningarna varierade dock mellan kommuner. I genomsnitt medförde den minskade lärartätheten att eleverna försämrade sin position i betygsfördelningen med 1,2 procentenheter jämfört med tidigare. Om man istället mäter studieprestationer med resultat på mönstringsprovet, verkar effekten av resursneddragningarna vara ungefär dubbelt så stor."

Peter Fredriksson & Björn Öckert, "Hur mycket påverkas studieresultat av resurser?", IFAU rapport 2007:24 (pdf)

----

Leder förlängningen av yrkesprogrammen till att fler av eleverna där går till högskolan?

”I sin doktorsavhandling jämför Ekström (2003) personer som gick in i yrkesutbildning av olika längd under övergångsperioden. Denna jämförelse var möjlig att göra eftersom utbildningarna fasades in med skilda hastigheter i olika kommuner. Resultaten visar att förlängningen hade positiva men endast små effekter på övergångarna till högre utbildning. Detta mönster verkar inte heller ha förändrats över tiden. Enligt SCB:s senaste statistik över övergångar från olika gymnasielinjer till högre utbildning (SCB, 2006) går några enstaka procent över från de olika yrkesutbildningarna till högre utbildning. Undantagen utgörs av det estetiska programmet, omvårdnadsprogrammet och medieprogrammet, där övergångsandelarna är mellan 10–30 procent.
Ekström visar även att förlängningen av yrkesutbildningen ledde till en lägre sannolikhet för sysselsättning under de efterföljande åren, en effekt som väl stämmer överens med resultaten ovan. Vissa yrkesprogram har idag också en så svag yrkesprofil att det är tveksamt att ens kalla dem yrkesförberedande. Speciellt gäller detta medieprogrammet och det estetiska programmet. Mindre än 3 procent av dem som avslutat medieprogrammet och därefter fått ett arbete arbetar inom ett journalistyrke, medan det är 5 gånger vanligare att arbeta som maskinoperatör efter fullföljt medieprogram.
Om man summerar vad vi vet om de ekonomiska effekterna av förlängningen av de praktiska utbildningarna är det tydligt att mycket litet tyder på att reformen hade positiva effekter på ungdomars arbetsmarknadssituation. Det har inte gjort att nämnvärt fler går vidare till högre utbildning och reformen verkar snarast ha haft en negativ inverkan på flödet från gymnasium till arbete.” (s 45)

Robert Erikson, Oskar Nordström Skans, Anna Sjögren & Olof Åslund, “Ungdomar och invandrades inträde på arbetsmarknaden 1985-2003”, IFAU Rapport 2007:18 (pdf)
- ref till Erika Ekström, Essays on inequality and education (diss., Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet, 2003) (pdf)

Economist om Tysklands utbildningssystem

"Germany invented the modern university but long ago lost its leading position to other countries, especially America. These days the land of poets and thinkers is prouder of its 'dual system' for training skilled workers such as bakers and electricians. Teenagers not bound for university apply for places in three-year programmes combining classroom learning with practical experience within companies. The result is superior German quality in haircuts as well as cars. Dual training 'is the reason we’re the world export champion' says Mrs Schavan, the education minister. Azubis (trainees) acquire not just a professional qualification but an identity.

But the dual system is under pressure. The number of places offered by companies has long been falling short of the number of applicants. Almost as many youngsters move into a 'transitional system', a grab-bag of remedial education programmes designed to prepare them for the dual system or another qualification. Often it turns out to be a dead end, especially for male immigrants.

And given that Germany produces far fewer university graduates than many comparable countries, some wonder whether the dual system is producing the right qualifications for the knowledge-based professions of the future. 'The dual system is for 200 years ago,' says Alexander Kritikos of DIW, a research institute in Berlin. 'You have to ask: is it still the right system if we want to be innovative?'

The system is governed by a consortium representing almost everyone who counts: the federal and state governments, the chambers of commerce and the unions. It regulates access to 350 narrowly defined trades. You can train to become a goldsmith, or if you want to manage a McDonald’s you learn Systemgastronomie. Baking bread and pastries are separate disciplines. Schools outside the system may not train Azubis for a reserved trade.

It makes sense to combine theory and practice, says Heike Solga of the Social Science Research Centre in Berlin, but the dual system is rigid and discriminatory. And because the trades are so specialised, getting a job at the end can be hard. In 2005 more than a third of graduates were unemployed a year after completing their course. Ms Solga thinks the number of trades should be greatly reduced, the early stages of training made more general to make switching easier, and the right to train Azubis opened up to a wider range of schools. 'It should not be about where you learn but what you can do,' she says.

The type of secondary school a German attends, the degree he obtains and the exams he passes classify him for life. The distinctions are made earlier and more rigidly than in other countries. 'Nowhere are credentials as important as in Germany,' says Stefan Hradil, a sociologist at the University of Mainz.

Many children are typecast at age ten, which is when most German states decide which of three kinds of secondary school he or she will attend. Traditionally the Hauptschulen, the lowest tier, were the main suppliers of recruits to the dual training system, but they gradually became dumping grounds for children who could not keep up. Upon leaving (sometimes without passing the final exam), nearly 40% of these students find themselves in the precarious transitional system. The dual system now draws its intake mainly from the middle-grade Realschulen, the traditional training ground for white-collar workers, and even Gymnasien (grammar schools), the main route to university.

The state bureaucracy acknowledges four career paths: the simple, middle, elevated and higher services. Bureaucrats in one category can rarely aspire to careers in a higher one. Teachers in Gymnasien enjoy a higher status than those at other schools. and have their own trade union, the grandly named Philologenverband. A Meisterbrief, the highest vocational credential, is not just a badge of competence but in some trades a keep-off sign to competitors.

Germans are now asking themselves whether this way of doing things is fair, and whether it is working. Although income is distributed relatively equally, opportunity is not. 'Germany is one of the most rigid among the relatively advanced societies,' says Karl Ulrich Mayer, a sociologist at Yale University.

Economist special report om Tyskland, "Much to learn", 11 mars

Olofsson om gymnasiepolitiken (och vänsterpartiet)

"Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. /.../
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket starkt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem?
Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, det vill säga allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Liberal retorik
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för alltför många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna "frihet".
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer - inte minst LO - som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringsliv vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism."

Jonas Olofsson, "Vänsterpartiet på god väg förlora existensberättigandet", Göteborgs-Posten 14 december 2007