Danmarks ekonomisk-politiska paradigm efter 2008

 

ett klipp ur metod-rapporten "Det empiriske grundlag for MAKRO", publicerat av Danish 

Research Institute for Economic Analysis and Modelling år 2021. MAKRO är den 

makroekonomiska modell som danska Finansdepartementet och statistiska byrå arbetar 

med idag; modellen utvecklades på 2010-talet.

 

Den stora finanskrisen 2008 ledde inte till något skifte i det ekonomisk-politiska paradigmet i västvärlden: om vi etiketterar paradigmet som "nyliberalt", i kontrast till det "keynesianska" paradigmet före ca 1980, så är paradigmet i princip detsamma idag, 15 år efter krisen, som under 2000-talet. Detta är en förenklad historieskrivning och man kan ifrågasätta mycket -- hur renodlat keynesiansk var politiken på 1950-60-talen, hur renodlat nyliberal var politiken (t ex i Frankrike) på 1980-90-2000-talen (man kan också peka på den offentliga sektorns expansion under New Labour), och det har väl ändå skett en del förändringar, som den smygiga expansionen av centralbankernas mandat på 2010-talet. Men i det stora sätter ändå förenklingen fingret på något: den ekonomiska politiken blev mer marknadsorienterad och norm-baserad på 1980-90-talen (oberoende centralbanker, mindre fokus på arbetslöshetsbekämpning), och mycket av detta bestod efter 2008. [1]

Om vi arbetar med en paradigm-modell för ekonomisk-politisk förändring, att det finns ett paradigm, och sedan så sker en chock som följs av ett paradigmskifte, och att arketypen av en chock är 1930-talskrisen (som följs av skiftet till keynesianism) och 1970-talskrisen (som följs av skiftet från keynesianismen), så skulle man skulle kunna lägga fram en hypotes om att den stora finanskrisen också den skulle leda till ett paradigmskifte. Men så har inte skett, säger den danske statsvetaren Niels Fuglesang, idag europaparlamentariker för de danska socialdemokraterna, i en artikel från New Political Economy 2023. Varför inte? Han anför ett par förklaringar från forskningen:

"Crouch (2011) attributes ‘the strange non-death of neoliberalism’ to multinational corporations’ capacity to lock government policies onto neoliberal tracks by, for example, funding political parties or threatening to relocate capital. Another stream of studies highlights the popular appeal of the neoliberal idea and how its easily communicated punchlines — such as ‘the state should not spend more money than it has’ — often resonate better with the electorate than the counter-intuitive Keynesian proposition that governments should spend more money in times of crisis (Schmidt and Thatcher 2013, Blyth 2013, p. 7).
A third stream of studies highlights how neoliberal economists use their positions in state bureaucracies, the EU bureaucracy and the financial sector to promote neoliberal ideas (Blyth 2013, Christensen 2017, Matthijs and Blyth 2018). Mirowski (2013, pp. 205–216) shows how neoliberal economists move around among positions in the financial sector, at universities and in government, and how they use these positions to speak out as ‘independent’ experts, while in reality they serve as a public relations arm for the financial sector. Moreover, scholars have argued that economists and technocrats have institutionalised neoliberalism in bureaucracies via devices such as policy evaluation systems and economic forecasting models (Henriksen 2013, Breidahl and Andersen 2021)." (s. 731-732)

Fuglsang vill med sin artikel bidra till den tredje inriktningen inom forskningen, den som fokuserar på de ekonomiska idéernas betydelse. Han argumenterar för att (makro?)ekonomiska modeller har en politisk funktion, inte bara en vetenskaplig:

"I theorise that economic models serve as policy tools with both an overt objective function and a covert political function, and I argue that economic models serve to empower economists and their ideas. On the one hand, policymakers view the economic models as objective ‘black boxes’ because of their reliance on complex mathematical calculations (i.e. econometrics) and economic theories. On the other hand, the economic models have the political function of simplifying the world and promoting certain policy goals and instruments instead of others. Thus, while appearing apolitical, the models do not merely describe the economy but also shape it by guiding policymakers in a certain political direction." (s. 732)

Hans fallstudie handlar om den ekonomiska politiken under Helle Thorning-Schmidts socialdemokratiska regering i Danmark 2011 till 2015, "a social-democratic welfare state with high, progressive taxation, aiming to combine social justice with economic competitiveness" (s. 732). Den danska välfärdsstaten har under decenniet före och decenniet efter finanskrisen sänkt skatterna för höginkomsttagare, minskat socialförsäkringarnas generositet och höjt pensionsåldern; "Strikingly, the Thorning-Schmidt government continued these policies despite electoral promises to the contrary." (s. 732) Det är inte desto mindre, säger han, ett "least likely case of neoliberal resilience", med tanke på att det är en socialdemokratisk välfärdsmodell med en socialdemokratisk regering åren efter krisen. (Thorning-Schmidts regering följde efter valet 2011 en period med Venstre-Konservative-regeringar, först under Anders Fogh Rasmussen och 2009 till 2011 under Lars Løkke Rasmussen.) Fuglsang menar också att det är svårt att applicera några av de tidigare föreslagna förklaringarna till nyliberal resiliens på Danmark. Crouchs (anglosaxiskt färgade) förslag att det handlar om att storbolagen har inflytande över de politiska partier genom partifinansiering fungerar inte riktigt i en dansk kontext, där partierna framför allt finansieras av offentligt partistöd och där Socialdemokraterna får det mesta av sitt privata stöd från fackföreningarna, som motsatte sig Thorning-Schmidt-regeringens liberala reformer. Också förklaringen om nyliberal popularitet är svår att applicera i Danmark där de liberala reformerna var impopulära bland regeringens egna väljare och där denna impopularitet var en av förklaringarna till att de förlorade valet 2015. [2]

Fuglsangs teori-sektion börjar med klassikernas klassiker i det här sammanhanget: Peter Halls artikel från 1993, "Policy paradigms, social learning, and the state". "Hall (1993, p. 273) famously explained how policymakers ‘work within frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’." En rad forskare har under 2000-talet kartlagt hur ett marknadsliberalt paradigm influerat politiken i västvärlden, och Fuglsang pekar särskilt på den forskning som pekar på nationalekonomernas roll: Fourcade (2006), Campbell och Pedersen (2014), Hirschman och Berman (2014), Christensen (2017). [3] Så här introducerar Fuglsang specifikt hur de makroekonomiska modellerna gör politik: [4]

"I argue that governments’ macroeconomic forecasting models are essential to economists’ political influence, as has also been asserted by other scholars. Mügge (2016) has shown that the variables in the economic models are not neutral, but empower certain perspectives at the expense of others. Moreover, following Callon (1998) and MacKenzie (2008), Henriksen (2013) and Braun (2014) analyse how macroeconomic models ‘perform’ the economy. By performing the economy, these authors mean that models not only describe the economy but also shape it by convincing its agents —including policymakers — to follow the model’s logic. Braun (2014, p. 53) argues that models can create consensus around ‘how the economy works’ and ‘how its dynamics can be managed or controlled’, and that the models in this way can influence the policy instruments and targets that governments use. Henriksen (2013) shows how neoclassic models predicting that tax cuts will increase economic growth changed policymakers’ perceptions of the economy and paved the way for Danish tax reductions. Heimberger and Kapeller (2017), Heimberger et al. (2020) and Angeletti (2021) also study how economic models do not merely analyse the economy but end up endorsing certain economic policies. Heimberger et al. (2020) argue that economic models can serve as ‘transmission devices’ that allow actors drawing on the models to promote their political convictions while asserting that they are neutral technologies. Angeletti (2021) asserts that economists simplify the economy when building their models as they ‘select’ the phenomena to include and exclude and ‘qualify’ these phenomena by assigning to them certain qualities. Depending on these choices, Angeletti (2021) argues, the model can influence the political debate by determining which policy instruments are relevant for policymakers."

Fuglsang accepterar den övergripande idén att makroekonomiska modeller spelar politisk roll, men säger att i hans egen studie så lägger han till ett nytt lager i analysen genom att visa mer konkret hur olika politiska aktörer använder sig av de ekonomiska modellerna i sina argument. 

Han gör en fokuserad fallstudie av vilken roll det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell spelade i den ekonomiska politiken 2011-2015. Han har induktivt definierat tre stadier, "defined by the Thorning-Schmidt coalition’s shifting political positions as well as by the model’s influence at different stages of the policy process" (s. 735). Han använder tre typer av källor: (1) dokument från Statistik Danmark och från Finansdepartementet, som är de två institutioner som utvecklar de makroekonomiska modellerna. (2) För att undersöka hur de politiska partierna använder modellerna, så använder han offentliga tal, pressreleaser och politiska förslag från regeringen, samt nyhetsartiklar från tidningarna. (3) Han har intervjuat tre seniora ekonomer från Finansdepartementet, fyra ekonomisk-politiska talespersoner från de politiska partierna, och en tidigare finansminister -- från Thorning-Schmidts regering, antar jag.

I analysen frilägger han hur makromodellen [6] använts på tre sätt: som ett vapen (för att attackera policies), som ett spelbräde (på vilket man förlägger förhandlingar), och som en sköld (för att skydda policies).

 

Fuglsangs sammanfattning av ett av de centrala dragen i det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell, ADAM, som användes på 2010-talet

 

Bakgrunden är att det danska finansdepartementets makromodeller sedan det sena 1970-talets ekonomiska kris haft en mycket stark position i det danska ekonomisk-politiska samtalet: med 70-talets höga arbetslöshet och skuldsättning var politikerna förvirrade, och övertalades om att Finansens nya modeller kunde förklara situationen. (Campbell och Pedersen 2014.) Sedan dess har dessa modeller en mycket stark position: Fuglsangs intervjuade politiker säger att alla politiska partier måste förhålla sig till vad modellerna säger om hur olika policyförslag kommer påverka sysselsättningen, statsbudgeten och BNP-tillväxten. Så här beskriver Fuglsang den modell, ADAM, som var på plats 2011-15 och hur den användes:

"During the Thorning-Schmidt government, ADAM (Annual Danish Aggregate Model) was the Finance Ministry’s main model. ADAM, developed by Statistics Denmark, is an econometric model whose equations are estimated according to time-series national accounts data expressing a mix of Keynesian and neoclassical ideas. In the short term, labour demand determines the employment rate, whereas in the medium term (seven years) and the long term, labour supply determines the employment rate (Danmarks Statistik 2013).
However, the Finance Ministry mainly uses ADAM to forecast the economy in the short term. For medium- and long-term calculations, the Ministry uses ADAM as an ‘accounting framework’, wherein many model equations describing the relationships between variables are turned off (Economist 1, interview). In the medium and long term, the Finance Ministry instead uses the ‘law models’, which are big spreadsheets with samples of the Danish population containing data on income, wealth, pension, age, education and occupation for each individual (Finansministeriet 2003). The Ministry uses this micro data to forecast the effects of reforms on economic distribution, labour supply, and public finances. For example, if the government proposes tax cuts or a change in retirement age, the law models allow policymakers to see how the policy influences diverse groups in the population. The Ministry then uses certain assumptions, based on peer-reviewed micro studies, to forecast how the change in the affected groups’ economic situation will influence their willingness to take up work (Finansministeriet 2002). According to these assumptions, when the marginal tax on income decreases, people have more incentive to work, thereby increasing the labour supply. Likewise, the assumption is that when social benefit levels are reduced vis-à-vis average wages, labour supply increases (Finansministeriet 2012, pp. 18–19). The Ministry also assumes that raising the official retirement age increases the labour supply, as people then tend to work more years before they retire." (s. 736)

Över decennierna har rationella förväntningar-skolan inom nationalekonomin nått ökad inflytande och sådana antaganden har också arbetats in i ADAM, framför allt genom fokus på arbetsutbudet och modelleringen att öktat arbetsutbu leder till större sysselsättning, mer ekonomisk tillväxt och förstärkta statsfinanser.

Mellan 2008 och 2010 ökade arbetslösheten kraftigt i Danmark: från den extremt låga nivån 2,4 procent, till mer moderata 6,1 procent. Samtidigt försvagades statsbudgeten från ett översktot om 5 procent av BNP år 2007 till 2-3 procents underskott åren efter 2008. Løkke Rasmussens liberal-konservativa regering föreslog att man skulle öka arbetsutbudet genom att minska möjligheterna till förtidspension och sänka tiden under vilken man kunde få a-kassa, från fyra år till två. Enligt antagandena om att ökat arbetsutbud leder till ökad sysselsättning och tillväxt, så skulle det kunna vara en väg ut ur krisen. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti formade inför valet 2011 en koalition och presenterade en motsatt plan, under rubriken ‘A Fair Solution – Together Out of the Crisis’. Också de, säger Fuglsang, accepterade arbetsutbudets centrala roll för den ekonomiska politiken men ville använda andra åtgärder för att stimulera utbudet: höjda skatter för toppinkomsttagare, nya kollektivavtal med längre arbetsveckor, och kortare universitetsutbildningar, så att studenterna skulle komma ut i arbetslivet snabbare. Under valkampanjen använde regeringen ADAM för att attackera oppositionens förslag: de bad Finansen kalkylera vilka effekter oppositionens förslag skulle ha på arbetsutbudet, och kalkylerna sa att de positiva effekterna inte var lika stora som de som regeringens policyförslag hade. (s. 737-738)  ADAM innehöll en effekt från socialförsäkringarnas generositet till arbetsutbudet, och från marginalskatterna till arbetsutbudet, men inte från kollektivavtalen. Därför kunde Finansens utredning inte gärna komma fram till att S-SF-programmet skulle öka arbetsutbudet, och tidningarna rapporterade under rubriker som ‘Finance Ministry Butchers the Red Plan’. Detta var modellens första användning i Fuglsangs typologi: som vapen.

Fas två börjar efter valet, som Thorning-Schmidt-koalitionen vann. Thorning-Schmidt bildar regering inte bara med SF utan också med Det Radikale Venstre. Den bredare koalitionen enas om ett ekonomisk-politiskt program som skrotar valkampanjens Fair Solution-program och istället fortsätter på den liberal-konservativa rergeringens program "in the broadest sense". De begränsar rätten till förtidspension och minskar a-kassans längd, just som Løkke Rasmussen föreslagit och som S under valkampanjen avfärdat. De sänker också inkomstskatterna och socialförsäkringarnas ersättningsnivåer, detta ett krav från Radikale Venstre, och som enligt makroberäkningarna ska öka arbetsutbudet med ytterligare 55 000 personer. Varför gick då Socialdemokratenra så fullständigt med på Radikale Venstres krav? S var givetvis beroende av RV för att kunna regera, men det motsatta gällde också: utan S fick RV inget inflytande. Fuglsang pekar på hur ADAM-modellen spelade en viktig roll här i att faktiskt övertyga S egen finansminister om att han förespråkat en felaktig politik under valrörelsen, och att det vore sakligt bättre att ge efter för RV:s krav:

"First, model estimates seem to have convinced the Social Democrat finance minister, Bjarne Corydon, about the necessity to implement labour supply reforms as defined via the model’s logic. Corydon had been central in designing the Fair Solution plan (Kristensen 2011), which as described aimed at decreasing inequality by increasing taxes for the highest-income groups. However, once in office, Corydon accepted the Ministry of Finance’s negative assessment of the Fair Solution plan. He stated that the government would use the ‘conventional calculation principles’, as it was ‘the only responsible thing to do’ (Corydon, cited in Arnfred and Thobo-Carlsen 2012). Moreover, he has continued to defend the Ministry’s model since leaving office (Corydon 2021).
Second, while the model did not convince all ministers or MPs from the Social Democrats and the Socialist People’s Party (Gjertsen and Boddum 2012), it proved to be a powerful resource for the Social Liberals and Bjarne Corydon in negotiations inside the government and the Parliament. In this context, the model worked as a game board, which gave neoliberal ideas an advantage compared to non-neoliberal ideas. The Social Liberals could — contrary to their opponents — refer to seemingly objective calculations on the positive effects of their policy and thus use the model to exercise power through their ideas. " (s. 738-739)

Fuglsang citerar här en av sina intervjuade politiker som menar att ADAM gör den ekonomisk-politiska diskussionen väldigt svår: den är helt central och används hela tiden, men de flesta av politikerna förstår inte hur den fungerar, och accepterar okritiskt att "det är så här världen fungerar". Eftersom ADAM inkorporerat nyklassiska idéer från Lucas, Prescott et al om hur arbetslösheten fungerar, i princip som en frivillig "ledighet" där de arbetslösa väljer att vara arbetslösa beroende på sina incitament, så gynnar modellen systematiskt marknadsliberala och utbudsorienterade policies, och får mer vänsterorienterade förslag att framstå som "wildly unaffordable". (739)

Den tredje fasen i Fuglsangs analys, och den tredje funktionen för modellen, är ADAM som en sköld mot kritik av nyliberala idéer. Han pekar på att modellens antaganden förvisso har kritiserats: rapporter har pekat på att effekten av skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar på arbetsutbudet inte är så entydig som ADAM säger, och självaste De Økonomiske Råd diskuterade 2017 ifall modellen gav en politisk bias i det att skattesänkningar enligt modellen ökar arbetsutbudet,  medan offentliga satsningar på barnomsorg inte ger någon sådan effekt. (Vilket de gör i verkligheten, utanför modellen.) På grundval av detta ifrågasatte också, föga förvånande, vänsterpolitiker modellen, men finansminister Corydon försvarade den, och efter Thorning-Schmidt-regeringens tid så fortsatte Finansdepartementet att döma ut kritik av modellen med minst sagt grova argument om "fake news" och populism á la Donald Trump. Den borgerliga regering som följde Thorning-Schmidt fortsatte arbeta med ADAM, och när Socialdemokraterna under ledning av Mette Frederiksen vunnit valet igen 2019 så har S-regeringen (med Nicolai Wammen som finansminister) gett ekonomerna i uppdrag att vidga modellen till att inkludera miljö-effekter och effekter av offentliga utgifter på arbetsutbudet. Men, säger Fuglsang, i skrivande stund i oktober 2022  så består modellens huvudelement och ordföranden för De Økonomiske Råd har hävdat att man inte ska förvänta sig några "revolutioner".

I sina slutsatser pekar Fuglsang på de ekonomiska idéernas makt, och nyliberala effekter av de idéer som byggts in i ADAM:

"This article has argued that economic models are policy tools with both an overt objective function and a covert political function. Because of their complexity, economic models constitute a black box to most policymakers, who tend to view model evaluations of different policies as objective analyses. However, such models also have a political function, because they simplify the world by including certain variables and relationships while excluding others, and thereby endorsing one type of policy at the expense of others." (s. 740)

Den aspekt som jag inte tycker riktigt utforskas här, men som det vore intressant och viktigt att veta mer om, är graden av diskussioner inom det nationalekonomiska samfundet i Danmark om hur rimliga Lucas-Prescotts idéer om arbetslöshet och konjunkturer egentligen är. Så vitt jag kan se har stora delar av nationalekonomin tagit avgörande steg mot den politiska mitten sedan 1980-talet, bort från Lucas-Prescotts nyliberala idéer från det sena 1970-talet om att arbetslöshet i princip är ett val som folk gör när det är för enkelt att vara arbetslös. Det borde därför kunna vara kontroversiellt också inom nationalekonomin att modellera sysselsättningen så som ADAM gör enligt Fuglsangs framställning, och de politiska partier som vill kritisera ADAM:s nyliberala antaganden borde också kunna använda sig av den inomvetenskapliga kritiken. I en lärobok som Wendy Carlin och David Soskices Macroeconomics (2015) så framställs t ex Lucas och Prescotts Real Business Cycle-modell, RBC, som något av en överspelad (men viktig!) fas i makroekonomins nyare historia, då den sedan 1990-talet ersatts av nykeynesianska DSGE-modeller.

 

diagram över de makroekonomiska modellernas utveckling, ur Carlin och Soskice bok Macroeconomics (2015). I den nyaste utgåvan, från 2014, som finns fritt tillgänglig som pdf från Carlins hemsida, är diskussionen om utvecklingen från RBC till nykeynesianska DSGE-modeller i kapitel 18.I den nya utgåvan fäster Carlin och Soskice stor vikt vid utvecklingen av makro med heterogena agenter (inklusive ekonomisk ojämlikhet) vilket strider mot en av Lucas och Prescotts huvudantaganden, det om den representativa (och homogena) agenten

I och med att Fuglsang inte diskuterar möjliga debatter och oenigheter inom nationalekonomin så kortsluts diskussionen om skillnaden mellan ADAM:s specifika politiska effekter, och politiska effekter av makroekonomiska modeller mera generellt. Men Fuglsang säger dock explicit att ett av det danska fallets utmärkande drag, och som spelar roll för den politiska utvecklingen, är den höga graden av konsensus bland danska nationalekonomer, i enlighet med Campbell och Pedersens (2014) studie där de jämför Danmark, Tyskland, Frankrike och USA. På grund av denna konsensus, säger Fuglsang, har det bara presenterats en makromodell i den danska ekonomisk-politiska debatten, och denna har blivit desto mer inflytelserik. 

I det sista stycket av artikeln säger han att det svenska, det brittiska och det tyska fallet kan vara likt det danska: Stephanie Mudge har i Leftism Reinvented (2018) visat hur de socialdemokratiska partierna i dessa länder på 1980-talet frångick de keynesianska nationalekonomerna som de tidigare lyssnat på, och istället vände sig till mer marknadsliberala ekonomer på Finansdepartementet och i finanssektorn.

 

referens

Niels Fuglsang (2023) "The ‘strange non-death’ of economic models: how modelling contributed to neoliberal resilience in Denmark", New Political Economy 28, 5.

fotnoter

[1] Fuglsang använder själv följande definition av nyliberalism: "the idea that free markets and competition outperform other forms of economic organisation in providing wealth and prosperity to the society". (s. 732) I metod-delen lägger han till: "I understand neoliberal policies as those that diminish economic redistribution and enhance market logic by establishing ‘incentives’ for people to work, in contrast to classic welfare-state policies (e.g. pensions, unemployment benefits and progressive taxation) that offset market logics by redistributing economic resources." (s. 735)

[2] Fuglsangs referenser är här en artikel i Berlingske Tidende 2013 om reformernas impopularitet och Goul Andersen and Shamshiri-Petersen 2017,   Fra Krisevalg Til Jordskredsvalg: Vælgere På Vandring 2011-2015, om detta som en av orsakerna till valförlusten.

[3] " Moreover, recent studies have shown how neoliberals work to limit democratically elected politicians’ influence on economic policies, instead promoting the influence of neoclassical economists, who have come to be viewed as competent and rational (Maradiga 2020, Stahl 2020, Mandelkern 2021)." Maradiga är hans bok Neoliberal Resilience på Princeton UP; Mandelkern är hans artikel i Socio-Economic Review; och Stahl är hans artikel "From depoliticisation to dedemocratisation: revisiting the neoliberal turn in macroeconomics" i New Political Economy. Jag har tidigare bloggat om Stahls artikel om De Økonomiske Råd, men har inte läst 2020-artikeln. Det verkar röra sig om en mer rent idéhistorisk artikel (influerad av Ellen Meiksins Woods "social history of political thought") om 1970-talets nyklassiska nationalekonomi med Prescott och Kydland i fokus.

[4] I det Callon-inspirerade ANT-ramverket så kan ju modeller också agera, vara "aktanter".

[5] Han delar i sitt teoretiska resonemang in modellernas roller i två: "the covert political function" och "the overt objective function". (s. 733-735)

[6] När jag kollar på en av Fuglsangs referenser, Finansministeriets rapport Regneprincipper Og Modelanvendelse i Finansministeriet (pdf) från 2012, så förklarar de att de använder en modell som heter ADAM och att de arbetar på att i samarbete med DREAM, Danish Research Institute for Economic Analysis and Modelling, arbetar på en ny modell som ska heta MAKRO. Vid det här laget verkar de ha övergått till MAKRO-modellen.

Varför ser ojämlikheten (toppinkomstandelar) i Norden så olika ut med olika källor?

Hur har inkomstojämlikheten -- definierat som andelen som går till den procent som tjänar mest -- utvecklats i Norden de senaste fyrtio åren? För varje nordiskt land finns det en given utgångspunkt för att studera toppinkomstandelarna över tid: Atkinson och Sögaard (2016) för Danmark, Roikonen (2021) för Finland, Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) för Norge, och Roine och Waldenström (2008) för Sverige. Så här ser utvecklingen sedan 1980 ut enligt dessa fyra studier:

Här ser vi att den danska serien slutar 2010 och den svenska -- hämtad från Daniel Waldenströms hemsida, där han uppdaterat serierna från artikeln som publicerades 2008 -- 2013. Man kan då surfa in på World Inequality Database och få mer uppdaterade serier:

Här går alla serier till och med 2020. Men serierna är oroväckande olika de från originalstudierna. Hur kan skillnaderna vara så stora? Jag har gått in och kollat i serie-beskrivningarna. En första sak man kan tänka på är att 2018, 2019 och 2020 i alla fyra länder är extrapoleringar, alltså inga riktiga data. De mer substantiella skillnaderna mellan de två diagrammen är:

• Danmark har en väldigt platt trend enligt Atkinson och Sögaard, till och med en minskande trend ca 1980-1996. Men enligt WID.World ökar topprocentens andel rejält i Danmark under samma tid: från 6,8 procent 1980 till 9,6 procent 1996 och 10,5 procent 1997. Detta medan A & S anger 5,5 procent 1980 och 5,1 procent 1996 och 5,2 procent 1997.
• Sverige har en långsamt stigande nivå enligt Roine och Waldenström, från 4 procent 1980 till 6 procent under senare hälften av 1990-talet och början av 00-talet. Men enligt WID.World är nivån runt 7 procent 1980 och volatil under 80-talet med en jätteökning under 1990-talskrisen, från 7,8 procent 1992 till 11,5 procent 1995.
• Finland har skillnader, men inte lika stora som Danmark och Sverige.
• Norge har en peak 2000 i båda dataseten, men en 2006 (Skatteomläggningen) i AAM men 2008 i WID

Skillnader vad gäller nivåer och skillnader mellan länder:

• Enligt originalpublikationerna var ojämlikhetsordningen 2010 Norge – Finland – Sverige – Danmark. Enligt WID är ordningen  Norge – Danmark – Sverige – Finland. Danmark ser mycket mer ojämlikt ut enligt WID, medan Finland knappt ökat alls.
  

Varifrån kommer då skillnaderna?

Så här diskuteras källorna för den svenska toppinkomstandelen, pre-tax:

Summary of data construction by year (see source for details): 1980: interpolated survey + concept correction + tax data, 1981: survey + concept correction + tax data, 1982-1986: interpolated survey + concept correction + tax data, 1987: survey + concept correction + tax data, 1988-1991: interpolated survey + concept correction + tax data, 1992: survey + concept correction + tax data, 1993-1994: interpolated survey + concept correction + tax data, 1995: survey + concept correction + tax data, 1996-1999: interpolated survey + concept correction + tax data, 2000: survey + concept correction + tax data, 2001-2002: interpolated survey + concept correction + tax data, 2003-2013: survey + tax data, 2014-2018: extrapolated distribution using survey data, 2019-2020: extrapolated distribution. Before 1980, pretax income shares retropolated based on fiscal income: see source.

Före 1980 är nivåerna alltså extrapolerade utifrån Roine och Waldenströms serie, men splicade på den nivå som WID själva räknat fram för 1980, utifrån Roine och Waldenström men med någon korrigering för (a) survey, och (b) "concept correction". Som källor anger WID:

Roine, Jesper and Waldenström, Daniel (2010). Top Incomes in Sweden over the Twentieth Century; in Atkinson, A. B. and Piketty, T. (editors) Top Incomes: A Global Perspective, Oxford University Press, chapter 7. Series updated by the same authors.; Blanchet, Chancel and Gethin (2020), “Why is Europe less Unequal than the US?”; Updated by Morgan and Neef (2020), “Regional DINA update for Europe”; Updated by Morgan and Neef (2021), “2021 DINA Regional Update for Europe”; For long run series (full population), Chancel, L., Piketty, T. “Global Income Inequality 1820-2020: The Persistence and Mutation of Extreme Inequality” (2021)

Jag får alltså gå in i Blanchet, Chancel och Gethin (2020) och Morgan och Neef (2020, 2021) för att få en inblick i vad för korrigeringar som gjorts, som gör att WID:s bild ser såpass olika ut jämfört med de fyra nationella studierna.

Blanchet, Chancel och Gethin (2020) är en studie i Distributional National Accounts-inriktningen (DINA). DINA-approachen är känd inte minst för diskussionen om fördelningen efter skatter och bidrag, men jag är intresserad av pretax-fördelningen. Så här definierar BCG pretax income:

"Pretax income corresponds to income after the operation of social insurance systems, but before other types of redistribution. It is equal to factor income, plus pension benefits (17% of national income on average) and unemployment and disability benefits (1.7%), minus the social contributions that pay for them. Contributions and transfers are generally observed in survey data and can therefore be directly removed from or added to individual factor incomes." (s. 9)

Den statistiska enheten är en vuxen person (20 år eller äldre), och för gifta par delar de inkomsten 50-50 mellan de två personerna. Survey-mikrodatat de använder är för det första EU:s Statistics on Income and Living Conditions (EU-SILC) som gjorts årligen sedan 2004, och dess föregångare European Community Household Panel (ECHP) som finns för åren 1994-2001 för 13 västeuropeiska länder. Det andra survey-mikrodatat de använder är Luxembourg Income Study (LIS) som har harmoniserade mikrodata för 26 länder med en del data från 1970-talet, men för de flesta västeuropeiska länderna sedan 1985.

Så här förklarar Blanchet, Chancel och Gethin hur de går tillväga för att bygga serierna från dessa olika källor:

"First, we derive measures of household income inequality from survey microdata. Second, we train a machine learning algorithm to correct conceptual inconsistencies in survey tabulations. Third, we combine survey data with tax data to correct incomes at the top end of the distribution. Fourth, we combine external data sources with national accounts aggregates to distribute unreported national income components." (s. 12)

Proceduren beskrivs i mer detalj i tabell 2:

En grundläggande kommentar man kan göra angående min jämförelse mellan de två diagrammen i början av inlägget är att det inte är konstigt att ojämlikhetsnivåerna är olika i de två diagrammen. WID:s serier har inga ambitioner att reproducera nivåerna från skattedata-studierna; tvärtom så börjar ju WID med surveydata och använder därefter skattedata-studierna för att extrapolera bakåt från givna nivåer. Det gör också att det inte är så konstigt att Danmark går från lägst nivå i skattedata-diagrammet till snudd på högst nivå i WID-diagrammet.

Istället börjar de alltså från surveydatan: de menar att de har survey-data för både pre-tax och post-tax fördelningen för nästan alla länder sedan 2007, och för en längre period för några länder (säkert inklusive de nordiska). De omvandlar post-tax-skattningar i surveys till pre-tax-mått på ett intressant sätt:

"To tackle this prediction problem, we choose to rely on XGBoost (Chen and Guestrin, 2016), a state-of-the-art implementation of a standard, high-performing machine learning algorithm called boosted regression trees. The key idea behind our harmonization procedure is that while the income or consumption concepts we observe are different, they are also related. Using all the cases in which the income distribution is simultaneously observed for two different concepts, we can thus map the way they tend to relate to one another, and convert any source concept to our concept of interest. We provide a detailed overview of the method and results of this imputation procedure in appendix section 1.3. In particular, we show that this approach performs better than more naive ones, such as assuming a single correction coefficient by percentile." (s. 13)

De menar dock att denna procedur inte gör någon större skillnad, eftersom de flesta land-år har både pre-tax och post-tax-mått.

Steg tre är att kombinera surveys och skattedata. Surveys tenderar att missa de rikaste -- som inte vill svara på frågor om sina inkomster -- vilket gör att man underskattar ojämlikheten. (Se Blanchet, Flores och Morgan 2022.) Därför använder Blanchet, Chancel och Gethin "standard survey calibration methods" som justerar upp toppinkomsterna baserat på information från skattedata. Detta har en stor effekt: "Correcting survey-based estimates using top income shares derived from tax data has a large impact on our estimates of the income distribution, because surveys tend to significantly underestimate both the level of top income inequality and its rise since the 1980s in most European countries." (s. 14-15)

Det fjärde steget är alltså att i DINA-anda lägga till inkomst-komponenter som finns i BNP men sällan i inkomstfördelningsstudier: imputed rents (alltså den implicita inkomsten av en bostad som man inte betalar hyra för, eftersom man äger den) från bostäder som folk äger själva, företagsvinster som inte delats ut till aktieägare, och offentliga intäkter som produktskatter. För mina syften torde imputed rents vara den viktigaste faktorn, och den menar de att de täcker enkelt utifrån EU-SILC som inkluderar denna variabel. Utifrån information i EU-SILC så ut för de "a simple statistical matching procedure, using income as a continuous variable, to add imputed rents to the rest of our series".

Man blir ju väldigt nyfiken på hur vart och ett av de här stegen påverkar skattningarna av ojämlikheten. Jag hade gärna sett det för ett land i taget, men figur 1 visar i alla fall effekten för alla 26 europeiska länder i studien tagna tillsammans. För toppdecilens andel kan man jämföra den rosa linjen, som redovisar resultaten från EU-SILC, ECHP och LIS kombinerade, med den mörkröda linjen som korrigerar surveys utifrån skattedata. Skillnaden är remarkabel: med surveys finns det ingen trend alls från mitten av 1990-talet till 2017, medan med korrigering från skattedata ökar andelen frånrunt 32-33 procent i mitten av 90-talet till 35 procent 2017.

 En annan intressant jämförelse är den mellan BCG:s lite budget-DINA och en fullfjädrad DINA-beräkning. Figur Ib gör detta för Frankrike, med en jämförelse mellan BCG:s estimat och de som Garbinti, Goupille-Lebret och Piketty (2018) gjort.

Från detta går de vidare till resultatdiskussionen som handlar rätt mycket om skillnaderna i ojämlikhet mellan Europa -- och inom Europa jämförs norra, västra och östra Europa -- och USA, och varför dessa skillnader uppstår. Men det är ju inte vad jag är intresserad av här.

Jag går istället vidare med att kolla på Marc Morgan och Theresa Neefs "2020 DINA Update for Europe" (pdf). Morgan är Västeuropa-koordinator på World Inequality Lab i Paris, och Neef är Östeuropa-koordinator. Uppdateringarna för det senaste året kommer huvudsakligen från EU-SILC. För några få länder, framför allt Frankrike och Österrike, är uppdateringarna mer omfattande:

"Some country-based researchers are currently working on producing distributional national accounts for their countries at a greater level of detail and precision than the estimates of this update. Austria and France are the only two countries included in this update that have followed this strategy to date (see Table 1). The results for other countries should gradually come out over this academic year. These concern the cases of Belgium, Germany, Spain and Sweden. We expect that more countries will be added to this list over time. This is desirable as it will improve cross-country comparability." 

Tabell 1 sammanfattar uppdateringarna. Jag har bara klippt ut två fjärdedelar, men de visar i alla fall Danmark, Finland, Norge och Sverige. (s. 2)

Metodologin sammanfattar Morgan och Neef helt enkelt som BCG, alltså Blanchet, Flores och Morgan, som börjar med surveys och  gör justeringar i tre steg, först med skattedata, och sen med "missing income compnents". Morgan och Neefs studie ger alltså inga nya justeringar till datat i diagrammen ovan jämfört med BCG.

Stigande ojämlikhet i jämlika Norden

När jämförande mikrodata för inkomster kom i form av Luxembourg Income Study på 1980-talet, skriver nationalekonomerna Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen i ett bokkapitel, så bekräftades bilden av de nordiska länderna som särskilt jämlika, i detta fallet vad gällde inkomstfördelningen. Dessutom verkade de inte ha stigande ojämlikhet och inte stigande arbetslöshet, olikt andra rika länder.

Sedan 1990-talet har tre faktorer ökat ojämlikheten i Norden och andra länder, säger de. Ett, teknologisk förändring som minskat efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Två, ökad ekonomisk integration och framför allt "Kinachocken". Tre, en rad ekonomiska kriser, globalt framför allt 2008, men i Norden också i det tidiga 1990-talet för Finland och Sverige.

Forskningsfrågan bakom Barth, Moene och West Pedersens kapitel kan sägas vara: hur hanterade de nordiska länderna, med sin berömda sociala modell, utmaningen om en ökad ekonomisk ojämlikhet? Har de behållt en sammanpressad inkomststruktur? Har de fattiga missgynnats mindre av utvecklingen i Norden än i andra rika länder?* 

Diagram 6, inklistrad ovan, ger en första blick på ojämlikhetens nivå och förändring i jämförande perspektiv. Gini-koefficienten för disponibla inkomster var 1985 markerat jämn i Sverige -- lägst Gini bland de 14 länderna som jämförs här -- och även låg, om än inte lika låg, i Finland, Danmark och Norge. Ökningen i ojämlikheten vad gäller disponibel inkomst var störst i Sverige och minst i Danmark och Norge.

Diagram 7 bygger på nationella källor, inte harmoniserade med varandra, och därför redovisas där inte nivåer i ojämlikhet, utan bara trenden inom länderna varje tid: varje lands ojämlikhet jämförs med samma lands nivå år 1987. Norge har en jättespik 2005 som har att göra med en skatteomläggning det året**, men om vi bortser från den blippen så är två saker klara. Ett, alla länder har stigande ojämlikhet. Två, ojämlikheten har ökat mest i Sverige, och ungefär lika mycket i de andra tre länderna. I Sverige har Ginin ökat med 40-45 procent, i de andra tre länderna med 20-30 procent.

De använder också en intressant beräkning av Søgaard (2018) som kollar på hur mycket topprocentens inkomstandel av inkomsterna ökat, hur mycket det bidragit till en ökad Gini, och hur mycket Ginin ökat totalt. Søgaards data för de fyra länderna börjar mellan 1980 och 1986 beroende på land, och slutar mellan 2011 och 2015 beroende på land. Toppercentilens inkomstandel ökade med mellan 3,2 och 3,4 procentenheter i de fyra länderna, vilket ökade Gini-koefficienten med mellan 2,6 och 2,9 punkter. Men totalt sett ökade Gini-koeffecienten mellan 3,7 punkter (Norge) och 10,9 punkter (Sverige). I USA förklarar toppinkomstandelens förändring 6,6 av 7,7 punkters ökning i Ginin, visar Søgaard, men i Sverige alltså bara 2,6 av 10,9 punkter. Det mesta av den ökade ojämlikheten i Sverige handlar alltså om fördelningen inom de nedre 99 procenten av inkomstfördelningen -- jfr den dekomposition som Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) gjort för Norge över tid. 

För att utforska utvecklingen i mer detalj använder de mikrodata från LIS och från EU-SILC. EU-SILC är bara tillgänligt från 2004 och framåt, medan LIS mystiskt nog bara finns för Sverige till och med 2005. Tabell 3 visar Gini-koefficenten för hushåll 1995, 2004 och 2013 beräknat från mikrodata.

Enligt de här beräkningarna så hade Norge mest ojämlik fördelning 1995 med en gini på 23,1, detta att jämföra med 20,8 i Danmark, 21,0 i Finland och 21,3 i Sverige. År 2013 har Finland högst Gini med 25,5 medan de andra följer ganska nära på: Sverige 25,0, Danmark 24,5 och Norge 24,3. Ökningen i inkomstspridning bara mellan folk i åldern 30-59 år är ungefär lika stor som den i befolkningen i stort, vilket antyder att det inte är en förändrad demografi vad gäller ålder och hushållssammansättning som ökat ojämlikheten. (Jfr Pareliussen och Robling 2018.)

När de kollar på relativ fattigdom, mätt som att hushållet har mindre än 60 procent av medianinkomsten, så har den stått ganska stilla i Danmark, från 9,6 procent 1995 till 10,4 procent, och Norge, från 11,4 till 11,9 procent, men ökat ganska rejält i Finland från 7,1 till 12,9 procent, och Sverige, från 9,1 till 14,8 procent. (Tabell 4.) Även här visar de att mönstret håller även om man bara kollar på 30-59-åringar; snarast så blir mönstret ännu starkare då, med en ökning i Danmark och Norge, och mer än en fördubbling i Sverige.

På den andra av spektrumet finns de förmögna.

"To illustrate the head count measure of richness in the Nordic countries relative to others, we can use Forbes list of billionaires. It uses an implicit richness line of wealth equal to 1 billion USD. According to this measure, the US has 1.7 billionaires per million inhabitants, Denmark 0.9, Finland 0.9, Norway 2.0, Sweden 2.4. The head count measure of billionaires in other European countries is in the range of 0.5 to 1.3 per million inhabitants: For instance, Spain has 0.4, Italy 0.6, France, 0.7, UK 0.8 and Germany  1.2. So, compared to the rest of Europe there are more billionaires relative to the population in the Nordic countries." (s. 13)

Att Norge har många miljardärer är inte så konstigt med tanke på hur rikt landet är. Men det är slående att Sverige har mer än dubbelt så många dollarmiljardärer per capita än Danmark och Finland! Moene (2016) utforskar vidare den relativt stora mängden dollarmiljardärer i Sverige och Norge.

Tillbaka till den nedre delen av fördelningen. Diagram 8 visar hur stor del av sin tidigare lön som en arbetare med genomsnittlig lön får ut om han eller hon blir sjuk, arbetslös, eller pensionär. Det är alltså genomsnittet av de tre systemen, sjukförsäkring, a-kassa och pension. Vi ser att Sverige hade de generösaste nivåerna 1985 (runt 78 %), och tillsammans med Danmark haft störst nerskärningar till 2011, till ungefär 60 %. I Danmark har nivåerna gått från ca 66 % till ca 54 %. Norge har i princip haft en stabil nivå runt 75 %, medan Finland haft en liten minskning, från ca 64 % till ca 59 %.

Från annan forskning (Kuivalainen och Nelson 2012) vet vi att också socialbidragen blivit mindre generösa sedan 1980-talet. Politiker har varit oroat sig för att det varit för enkelt att få stöd av det offentliga utan att först ha uttömt möjligheterna att skaffa jobb. För Sverige har Ferrarini et al (2012, SOU) visat att det båe blivit svårare att kvalificera sig för socialt understöd, och att stödet blivit mindre generöst i pengar räknat om man väl kvalificerat sig. (Se också Nelson 2017.) Barth, Moene och West Pedersen menar att om vi tog in de bredare indikatorerna, så hade bilden från diagram 8 stått sig: Sverige har haft störst nerskärningar i välfärdsstatens ersättningssystem, och Norge har haft minst nerskärningar. Norge har inte haft någon så svår finanskris som den som Finland och Sverige hade i början av 1990-talet, och oljan gör att statsfinanserna varit starkast i Norge.

Den fackliga anslutningsgraden har minskat i alla fyra länder sedan 1980-talet, men mest i Sverige, där nivån var högst från början, över 80 procent. I Sverige minskade den till runt 65 procent år 2015, i pinricip samma nivå som Finland och Danmark, som dock började på lägre nivåer, runt 70 respektive 75 procent. Norge är en outlier i att nivån hela tiden varit mycket lägre, och att minskningen är mindre: runt 57 procent 1985, runt 53 procent 2015.

De går vidare med en dekomposition av Gini-koefficienten (som följer Lerman och Yitzhaki 1985) år 1995 och 2013 till de disponibla inkomsternas beståndsdelar: arbetsinkomster, kapitalinkomster, skatter, och socialförsäkringsinkomster. De finner att ökningen av inkomstspridningen i Danmark och Norge berodde på ökade löneskillnader, men i Finland och Sverige på minskad omfördelning. Att kapitalinkomsterna inte spelar mer roll i Finland och Sverige förvånar mig, med tanke på tidigare forskning om detta -- då undrar man ju om de hushållssurveys (från Luxembourg Income Study) som används i dekompositionen verkligen fångar upp kapitalinkomster på ett bra sätt? Barth et al anger att kapitalinkomsterna är ungefär 5 procent av hushållens inkomster enligt dessa surveys. (Tyvärr så diskuterar de inte LIS erkända problem med att fånga upp faktiska kapitalinkomster.)

Barth, Moene och West Pedersen går vidare med att diskutera löneskillnader. De redovisar utvecklingen för måttet P90/P10, alltså ration mellan lönen för löntagaren i den 90:e percentilen och lönen för löntagaren i den 10:e percentilen. Där hade Sverige 1985 en mycket mindre skillnad (ratio 1,95 ungefär) än Finland (ratio 2,50) men alla fyra länder har i någon mån konvergerat; 2013 hade Sverige minst skillnad med en retio på 2,30 medan de andra tre alla var runt 2,50. (s. 19)

I slutsatserna diskuterar Barth, Moene och West Pedersen relationerna mellan två centrala tendenser, en ökande brutto-inkomstojämlikhet och en minskad välfärdsstatlig generositet. De två tendenserna har antagligen förstärkt varandra (jfr Barth och Moene 2014), men fördelningen mellan de två har varit lite olika mellan länderna: i Danmark och Norge drevs den ökade ojämlikheten i disponibel inkomst mest av brutto-inkomsterna, men i Finland och Sverige mest av nerskärningar i välfärdsstaten. Varför hade då Finland och Sverige ett annorlunda politiskt mönster?

"Finland and Sweden came out of a severe crisis and leading politicians accepted the idea that their countries could not afford so generous welfare spending any longer. Their views gained support from considerable parts of the population. Decisive voter groups may have felt that they were lagging behind in the average income rise, and that they could not afford the high taxes needed for the high public spending. The voters may have felt that the welfare state came in competition with other pressing needs for higher disposable incomes. A more general decline among the social democratic parties may have added to this momentum." (s. 21)

De menar att trots de stoar utmaningarna, så kommer antagligen en nordisk modell att överleva. Dels så finns det kollektiv organisering med en tradition av solidariskt agerande för social sammanhållning, dels så finns det på individuell nivå ett utbrett socialt ethos av "consonance, cooperation and reciprocity " (s. 22) som kan stabilisera modellen.

Det är ett väldigt intressant kapitel som Barth, Moene och West Pedersen har skrivit, med mycket att tänka på. Jag tänker dock att det finns två brister som gör att det är svårt att få "hela bilden" här. Den ena är att jag saknar en källkritisk diskussion om hur heltäckande Luxembourg Income Study egentligen är för toppinkomsttagare och kapitalinkomster. Jag tror att bilden av den svenska utvecklingen skulle se annorlunda ut med ett fullständigare inkomstmått. Det vore här t ex intressant att jämföra resultaten för Sverige med LIS, med Birgitta Janssons resultat med registerdata för fem år mellan 1983 och 2010. Den andra saken som jag saknar är en diskussion om den ekonomiska strukturomvandlingen. Vad för jobb har skapats i de fyra länderna sedan 1980-talet och vilka jobb har försvunnit? Vad jobbar folk med? Både av allmänna skäl och utifrån den specifika litteraturen om jobbpolarisering och -uppgradering sedan 1970-80-talen, så tänker jag att det är helt avgörande för inkomstfördelningen vad för jobb som finns i ekonomin. En studie visar att finanssektorns expansion spelat en viktig roll för ökningen av löneojämlikheten i Frankrike på 1990-2000-talen; det är väl inte orimligt att tänka sig att något liknande hänt i Sverige, som ändå är ett nordeuropeiskt finanscentrum av visst format? Sverige hade den största ökningen i inkomstspridning av de fyra nordiska länderna, och har så vitt jag vet också den största finanssektorn av de fyra.*** Mer allmänt så skulle jag också vilja veta lite om industrisektorns nedgång i sysselsättning och tjänstesektorns uppgång: varierar dessa tendenser i styrka mellan de fyra länderna?

Referens
Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen (2021) "Rising inequality in the egalitarian Nordics", i Georg Fischer and Robert Strauss (red.), Europe’s income, wealth, consumption and inequality. Oxford University Press, 2021. Om boken, se här. Kapitlet finns i pre-print-version, som är den som jag läst, att ladda hem fritt här.

Fotnot
* De ger på s. 3-8 en rätt grundlig bakgrund för de nordiska länderna vad gäller BNP per capita, produktivitet, sysselsättning med mera. Intressant nog säger de i översikten över arbetsmarknadens institutioner följande: "The separate histories of wage bargaining in each country differ somewhat. It is rather parallel in Sweden and Norway with strong labour unions and employers’ associations, formed in the late 1800s and early 1900s, and with an export led wage coordination established during the crisis in the 1930s. The system has remained intact except for a short period after 1983 when Swedish employers withdrew from the central negotiations – just to recentralize the system a few years later." (s. 4) Att lönebildningen blev exportledd på 1930-talet är ju just vad jag problematiserar i min senaste artikel -- se här.

** Man höjde 2006 skatten på aktieutdelningar. Det gjorde att bolagen hade särskilt höga utdelningar 2005, och eftersom utdelningarna är ojämnt fördelade, ökade också ojämlikheten det året. Men inte varaktigt, som vi också ser i diagrammet. 

*** En studie från OECD, av Oliver Denk, visar (Tabell 2) att Gini-koefficienten år 2010 var 22,0 i Finland, 20,4 i Norge och 20,9 i Sverige. Utan finanssektorn vore siffrorna 21,7, 20,0 och 20,2. Inte riktigt stöd för min spekulation!

Kyrkan och välfärdsstaten i Skandinavien

Martin Luther (1483-1546) porträtterad av Lucas Cranach d.ä. 1529, bild via Wikipedia

Luther: att tacka för/klaga på för den nordiska välfärdsstaten?

De skandinaviska länderna är lutheranska sedan 1500-talet, och byggde ambitiösa -- vissa skulle säga "universella" -- välfärdsstater på 1900-talet. Ett samband? Historikerna Pirjo Markkola (verksam i Tammerfors) och Ingela K. Naumann (verksam i Edinburgh) menar i en inledning till ett specialnummer på detta tema från 2014 att så är fallet, även om den statsvetenskapliga forskningen om välfärdsstater inte insett det:

"This Special Issue of Journal of Church and State makes an important contribution to welfare state debate and theory by countering the idea, particularly common in political science–based welfare state analysis, of the irrelevance of religion in welfare state development in the Nordic countries." (s. 2)

Deras litteraturöversikt börjar effektivt:

"Early welfare state research in the 1970 sand 1980s was well attuned to the key role of religion in the formation of modern societies, and thus also modern welfare states, developing the thesis that Protestantism in the Nordic countries had facilitated secularization and thus allowed for the state to take over the field of welfare provision. The Nordic welfare states were, in this sense, Protestant welfare states. The more contentious relationships between church and state in countries with majoritarian Catholic populations had led to delayed or residual welfare state development in continental Europe" (s. 3)

Här hänvisar de till Arnold J. Heidenheimer (1983) och Peter Flora (1983). Med forskning av Esping-Andersen, Korpi, Steinmo, Baldwin med flera under 80- och 90-talen glömdes religionen bort, menar Markkola och Naumann, och fokus hamnade på materiella intressen och skiljelinjer som välfärdsstatens formativa faktorer. På 1990-talet reviderade Kees van Kersbergen denna sanning:

"In an important study, Kees van Kersbergen demonstrated how class was not the only formative dimension in European welfare states, but how religious ethics and values as represented by Christian Democratic parties had left clear marks on the structure and content of social insurance and welfare programs in several continental and southern European welfare states. Thus, one could speak of a distinct Christian Democratic welfare state regime. However, the focus of thesewelfare state analyses that included religion was on Social Catholicism or Catholic movements; the Christian Democratic welfare state was, in this sense, a Catholic welfare state. “Religion” in European comparative welfare state studies in the 1990s became equated with Catholicism, while the perceived wisdom persisted that Protestantism in its various forms, or other religions for that matter, had played no role in the formation and development of European welfare states." (s. 4)

Efter Kersbergen har en mer jämförande forskning tagit form med företrädare som Thomas Bahle (1995, 2009), Sigrun Kahl (2005, 2006) och Bäckström, Davie, Edgardh och Pettersson (red) (2010). Vad gäller de nordiska välfärdsstaterna har Tim Knudsen (Den nordiske protestantisme og velfærdsstaten, 2000); Uffe Østergaard (“Lutheranismen, danskheden og velfaerdsstaten”, 2003), Annette Leis (Den kyrkliga diakonins roll inom ramen för två välfärdssystem, 2004) och Pirjo Markkola själv utforskat kopplingarna mellan religion och välfärdsstat. Många i denna litteratur utgår från Rokkans gamla modell över politiska klyftor från 1960-talet, där inte bara klass utan också stat-kyrka (och landsbygd-stad) ingår. Religionen spelar roll på flera olika sätt i denna litteratur:

"Sigrun Kahl, for example, points out how European welfare regimes reflect differences between Catholic, Reformed, and Lutheran social doctrines. Others argue that the role of religion in the development of the Western welfare states is not just a question of doctrine influencing policies. In particular, Philip Manow, Kees van Kersbergen, Thomas Bahle, and others have emphasized the importance of the absence of a religious cleavage in Scandinavia and the role of consensual church-state relations in allowing the expansion of public social policies. It is thus the consensual character in the relationship between the Lutheran churches and the state in Northern Europe that first made it possible for a generous Social Democratic welfare state to develop." (s. 5)

Manow och van Kersbergen har byggt den mest avancerade modellen för att ta in kyrko-stat-relationerna i analysen av välfärdsstaters framväxt, men Markkola och Naumann invänder också att deras ramverk "suffers from a certain static or instrumental approach to history and from overgeneralization" (s. 6). Mer specifikt så menar de att aktörerna i Manow och van Kersbergers ramverk bara är statliga aktörer samt de ekonomiska (fackföreningar, företag osv.) medan historisk forskning visar att kyrkor och andra religiösa aktörer i Norden var aktiva i "welfare provision" -- här pekar de på forskning av Annette Leis, Elisabeth Christensen (2006) och Pirjo Markkola själv (2000) om diakonin. Forskning om religiösa effekter på välfärdsstaten kan alltså inte bara kolla på partipolitiken utan också på andra aktörer (ref. Naumann 2006, 2012). "As the articles in this collection illustrate, the Lutheran Church was an influential voice in society in the Nordic countries and clergy were actively engaged in public discourse." (s. 6) 

Alla artiklar i deras special issue "start from a broad understanding of politics and examine public debates and discourses, rather than strictly party politics" (s. 7), och studerar debatter i tidningar, brevväxling och enskilda publikationer för att "reconstruct the positions of religious actors". En annan viktig poäng är att 1980-talets välfärdsstatsforskning -- och Esping-Andersen är den centrala personen här -- i hög grad fokuserade på socialförsäkringarna, och inte på utbildning, socialpolitik eller familjepolitik, områden fär kyrkorna var mera aktiva. Ett tredje bidrag gentemot den tidigare litteraturen är att inte se "kyrkan" och "religionen" som en enkel, förenad aktör, utan tvärtom se skillnader mellan olika typer av religiösa aktörer. I detta inkluderas också skillnader mellan olika varianter av den lutheranska doktrinen.

Redaktörerna beskriver den nordiska religiös-politiska bakgrunden så här:

"Research on the Nordic welfare state and Lutheran churches has highlighted the long history of state churches and the crucial role of the church in the historical formation of local administrations. Moreover, attention has been paid to several central teachings in Lutheran theology, such as the doctrine of work as vocation and the doctrine of the two kingdoms, clearly emphasized by the so-called Lundensian school of theology since the 1920s. Work as vocation is related to the principle of full employment in the Nordic welfare policies. This has been pointed out by Dag Thorkildsen, but Pauli Kettunen also notes “everybody’s right to follow the moral norm that everybody ought to work.” The Lutheran doctrine of the two kingdoms maintains that God rules the world through two kingdoms: the spiritual kingdom (das geistliche Regiment) and the secular or worldly kingdom (das weltliche Regiment). The spiritual kingdom is ruled by gospel and the worldly kingdom by law. In the latter, state, legislation, compulsion, and punishment are necessary instruments to uphold justice and order. Possibly, the doctrine of the two kingdoms makes the Lutheran Church open, or accepting of state welfare. The role of this doctrine appears central in the Nordic understanding of the church-state relations; however, interpretations are by no means undisputed. Over the decades, theologians, politicians, and social scientists have drawn differing conclusions regarding the significance of the secular kingdom for the Lutheran doctrine." (s. 9)

Detta är ju en väldigt intressant och viktig debatt, och de pekar på Harald Hallén, pastor och socialdemokratisk riksdagsman i Sverige, som en religiös aktör som stöttade välfärdsstatens utbyggnad, medan den norska biskopen Eivind Berggrav var motsatsen, en religiös aktör som starkt motsatte sig välfärddsstaten, som han såg som en totalitär stat som underminerar moralen och tar monopol på uppgifter som hörde hemma hos familjerna. (Här hänvisar de till forskning av Aud V. Tønnessen  i detta specialnummer och annanstans och till Jørn Henrik Petersen, Klaus Petersen, och Nils Gunder Hansens bok I himlen således også på jorden? Kirkefolket om velfærdsstaten og det moderne samfund (2006), och till Petersen, Petersen och Kolstrup i detta specialnummer. Jfr också Petersen och Petersens artikel från 2013 om "kirkefolket", som jag bloggat om här.)

Markkola och Naumann pekar också på skillnader mellan de nordiska länderna. Thorkildsen ser Sverige och Finland som en del av den högkyrkliga traditionen, men Danmark och Norge som lågkyrkliga. Reformationen var mer direkt statskontrollerad i Danmark och Norge, medan kyrkan behöll mer självständighet i Sverige och Finland. 1700- och 1800-talens nya religiösa rörelser hade olika utveckling och förutsättingar ide olika länderna: i Norge gav Dissenters' Act 1845 rätt att bilda nya kristna kyrkor och 1891 total religiös frihet för kristna och judar, i Danmark gavs religionsfrihet stegvis efter grundlagen 1849, men i Sverige och Finland gick det långsammare. " In Sweden the long conformity to Lutheran tradition was loosened in 1860 when the first Dissenters’ Act was passed, but full freedom of religion was not granted until 1951." (s. 11) Att utvecklingen mot religionsfrihet var långsammare i Sverige och Finland kopplar Markkola och Naumann till kyrkans högkyrkliga natur i dessa lädner, och de menar med Thorkildsen att Svenska kyrkan var den som var mest skeptisk mot "revivalism" och att just därför frikyrkorna blev allra starkast i Sverige, och polariseringen mellan dem och statskyrkan allra kraftigast.

 

Naumanns egen artikel i specialnumret börjar kraftfullt:

"What does religion have to do with the Swedish welfare state? “Nothing” has been the established view among social scientists. “Everything” has been the response by some scholars in recent years. Social scientists maintain that the Swedish welfare state is, in essence, a Social Democratic welfare state, its comprehensive and generous welfare provision mirroring the principles and politics of Social Democracy, which was long the dominant political force in modern Sweden. If concerned with religion at all, researchers have pointed to the absence of religious cleavages in Swedish party politics and thus their irrelevance for welfare state development." (s. 36, ref till den sista meningen är John D. Stephens 1979 och Kaspersen och Lindvall 2008)

Så här beskriver hon Esping-Andersens tes, och  hennes beskrivning pekar nog på något problematiskt i E-A med efterföljares approach:

"According to this account, core features of Swedish welfare—universalism, an emphasis on equality and public social service provision—reflect the interests and redistributive aims of the labor movement and the Social Democratic Party’s ability to forge class alliances." (s. 37)

Vad jag ser som problemet med Esping-Andersens tes här är kanske inte bristen på kyrka per se, utan på problemet när man ser socialdemokratin som en alltför homogen aktör över tid och "universalism" blir ett slags buzzword och sammanfattning för socialdemokratins (homogena) historiska strävan. Det blir ett slags teleologi med "universalism" som slutstation, snarare än "universalism" som en efterhandskonstruktion som beskriver vissa drag som utvecklats på 1930-talen och efterkrigstiden. Detta tycker jag nog att Klas Åmark rätt elegant redan dekonstruerat i sin bok Hundra år av välfärdspolitik från 2005, som snarare arbetar inifrån E-A-paradigmet än från ett kyrkoperspektiv. [1] I alla fall, så går Naumann vidare med att sammanfatta kritiken mot "the Social Democratic thesis" på ett mycket intresseväckande sätt:

"Political scientist Tim Knudsen, for example, argues that the Lutheran Church was centrally involved in creating this homogeneity in linguistic and religious terms. Further, he identifies how the historic institutional and administrative structures developed by the Lutheran state church provided a fundamental precondition for the universal welfare state. Particularly in the figure of the local pastor, who took on both secular and spiritual functions in the agrarian communities, a link between state and society was created and a basis laid for the development of the expectation that the state should be responsible for social welfare. Historian Uffe Østergård goes even further still, maintaining that there is a strong ideological link between the Social Democratic policy visions and Lutheranism in Nordic countries. He argues that the focus on full employment and on social security for all, characteristic of the Nordic welfare states, mirror two central ideas in Lutheranism: daily work as the fulfillment of God’s vocation and a “priesthood of all believers,” the latter promoting a culture of equality where large social differences become unacceptable. The Nordic welfare state, according to Østergård, is de facto a “Lutheran welfare state” based on “secularized Lutheranism.”" (s. 37-38)

Spontant blir jag väldigt skeptisk mot både Knudsens och Østergårds argument som de presenteras här. Knudsens argument, eftersom de skandinaviska länderna var lutheranska i 400 år utan att utveckla en välfärdsstat. De välfärdstjänster som förmedlades delvis genom kyrkan på 1800-talet, eller åtminstone med den lokala prästen eller kyrkoherden som en inflytelserik person, var i ett jämförande perspektiv inte särskilt ambitiösa, och med tanke på kyrkans makt i Sverige, så hade de kunnat bygga en mer ambitiös välfärdsstat om de hade velat -- men det gjorde de inte. Välfärdsstaten byggdes inte förrän med en start på 1910-talet och mer ambitiöst från och med 1930-talet, vilket sammanfaller med ett ökat folkligt inflytande på politiken och arbetarklassens rösträtt -- inte med någon förändring i kyrkans roll (annat än ett minskat kyrkligt inflytande). Att förklara en förändring (välfärdsstatens uppkomst) med en konstant (en inflytelserik kyrka sedan 400 år) verkar metodologiskt problematiskt, minst sagt.

Gentemot Østergård handlar min skepsis mot det refererade resonemanget framför allt om att det missar frågan: vad är det som är distinkt med en socialdemokratisk välfärdsmodell? Är det att folk lönearbetar? Nej, folk lönearbetar i alla länder i världen. Att det lönearbetats i den socialdemokratiska välfärdsmodellen framstår inte som så intressant att förklara, och användningen av tvångsarbete under 1800-talet (se också Rahikainens mycket intressanta revisionistiska artikel) visar på den viktiga skillnaden mellan arbetets reglering och förhållanden på 1800-talet (stark kyrka, svag arbetarrrörelse) och 1900-talet (mellan-stark kyrka, stark arbetarrörelse): denna skillnad är mer intressant att förklara än vad förekomsten av hög sysselsättningsgrad i sig är. Att uppnå full sysselsättning genom tvångsarbete för jordlösa framstår inte som socialdemokratisk politik i Esping-Andersens anda. Inte heller vad gäller jämlikhet framstår Østergårds argument som övertygande: om kyrkan var så egalitär i Norden, varför hade då Sverige (inkomster, förmögenhet), Norge och Danmark extremt hög ojämlikhet i inkomster och ägande i slutet av 1800-talet? Det tycker jag inte tyder på "a culture of equality where large social differences become unacceptable".

Naumann konstaterar också att Knutsen och Østergård har ovanligt radikala tolkningar av lutheranismens betydelse för de skandinaviska välfärdsstaten. Mer moderata argument görs av historiker som bygger på Rokkan-traditionen, där kyrka--stat-relationen som sagt är en av politikens grundläggande skiljelinjer:

"For example, Sigrun Kahl points to the indirect influence of the Lutheran ethical doctrine that led the Lutheran Church to accept the development of poor relief and early welfare state programs. In the same vein, Philip Manow and Kees van Kersbergen, while describing the absence of religious conflict in Swedish party politics, emphasize the positive contribution of the Lutheran Church to the development of the Swedish welfare state by not opposing, or even welcoming, the introduction of state welfare. And Thomas Bahle more specifically relates the extensive public service provision in the Swedish welfare state to the nonconflictual and consensual nature of church-state relations in Sweden." (s. 39)

Detta perspektiv är inte ömsesidgt uteslutande i förhållande till "the Social Democratic thesis", men lägger till religionen och kyrkans roll i politiken. Naumann säger att vi förutom en "socialdemokratisk klassallians" (Esping-Andersen) kanske också borde tala, i en svensk kontext om en "stat-kyrka-allians" eller till och med en "socialdemokratisk stat-kyrka-allians". Varför skulle då en sådan konsensussituation ha uppstått?

"such relations are not self-evident with a Social Democratic government. In fact, Swedish Social Democracy was closely linked to the social movements that opposed the “ancient regime,” including the Swedish Church, and harbored strong antireligious and anticlerical sentiments. [17, ref Olsson 1993; Claesson 2004; Tingsten 1941.] Many Lutheran clerics were no less critical of Social Democracy and its vision of modern society. [18, ref Sören Ekström 2003; Karl J. Höjer 1952.] Thus, strong tensions between the government and the  Lutheran Church could have been expected when the Social Democratic Party (SAP) became a leading political force. Why, then, was there not more open conflict? How did the SAP government and the Lutheran Church negotiate their relationship?" (s. 39-40)

Så elegant presenterar Naumann sina forskningsfrågor. För att besvara frågorna zommar hon in på 1900-talets första decennier och framför allt 1920-30-talen, som hon högst rimligt betecknar "a formative phase in Swedish welfare state history": inte perioden när välfärdsstaten verkligen byggdes ut (det skedde mer efter andra världskriget) men när politiska skiljelinjer drogs, allmän rösträtt implementerades, och SAP-bondeförbundet-alliansen byggdes. Naumann arbetar i Rokkans tradition, säger hon, men vill revidera den på två sätt. Först, genom att visa att relationen mellan kyrka och stat i Sverige under välfärdsstatens uppbyggnadsfas inte var så konsensusinriktad som rokkanianer sagt (Bäckström 2000; Bahle; Manow och van Kersbergen 2009), utan snarare "a period of strong contention". Och för det andra, genom att visa hur skiljelinjerna efter klass och religion ömsesidigt påverkade varandra. Metoden är en "process-oriented historical approach" vilket låter högst rimligt för att undersöka kyrkans betydelse, och kanske inte helt olikt Petersen och Petersens studie av Danmark under efterkrigstiden.

Under 1800-talets andra halva fick frikyrkorna starkt fäste i Sverige, och den högkyrkliga Svenska kyrkan var starkt motsatt frikykorna. Denna religiösa skiljelinje (cleavage i Rokkans terminologi) påverkade också svensk politik: 1910 tillhörde 22 procent av riksdagsmännen en frikyrka. Naumann pekar på att förutsättningarna för konsensus mellan politik och kyrka de facto var dåliga vid 1900-talets början.

"A consensus would come relatively easily between the government and the church when both recruited from the same national elite and both supported the same social order, as was the case during most of post-reformatory history in Sweden. However, it is a bit less obvious in a situation when, in effect, the usurpers—those that want to overthrow the old order—take over the house, as was the case when the Liberals and SAP came into power in the early twentieth century." (s. 42) [2]

Kaspersen och Lindvall (2008) menar att religionens roll vis-a-vis välfärdsstatens uppbyggnad desarmerades genom att kommunreformen 1862 tog ifrån socknarna plikterna om fattigvård och skola, vilket under 1900-talet främjade tillväxten av en välfärdsstat. Gentemot detta pekar Naumann på att kommunernas skolstyrelser fortfarande i början av 1900-talet alltid leddes av kyrkoherden, eftersom den kristna utbildningen sågs som en central roll för skolan. (s. 43) Också inom sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg var kyrkan och religiösa organisationer, framför allt diakonin, aktiva in på 1900-talet, och t o m i ökande grad. 1940 tillhandahölls bara 7 procent av barnomsorgen av staten, med resterande 93 procent av privata initiativ, ofta religiösa sådana. På dessa områden hade politikerna dock ökande ambitioner på 1930-talet, vilket ledde till konflikter mellan dem och kyrkan. Statsvetaren Karen Anderson, verksam i Dublin, har en lite annan tolkning: hon menar att kyrkan under 1800-talets andra hälft blev allt mer kritisk mot välfärdspolitik och bara accepterade socialpolitiken vid 1900-talets början, vid vilken tidpunkt liberaler och socialdemokrater redan börjat "äga frågan" om socialpolitiken. Naumann är inte helt övertygad av denna tolkning: hon menar att kyrkan ännu hade en mycket stark position i samhället vid 1800-talets slut och hade kunnat göra mer om de ville, men att problemet för dem snarare var att kyrkan var en så heterogen aktör, med olika åsikter och attityder vis-a-vis politiken.

Det tidiga 1900-talet var en spräcklig tid vad gäller välfärdsprogram i Sverige. "The existing social
insurances and social policies were rudimentary and in many respects still a continuation of the poor law tradition." (ref. Åmark 2005; Olsson 1993) Inom Svenska kyrkan var attityderna till ökande välfärdsstatliga åtgärder och utgifter mycket skiftande. Så här beskriver Naumann polariseringen mellan frikyrkor och statskyrkan vid 1900-talets början vad gäller politik och välfärdsstat:

"It was predominantly laypeople who were active in the free churches of the nineteenth century, challenging both the hierarchies of the Lutheran Church as well as the political order of traditional society with its estates. Religious revivalism, therefore, not only led to claims for religious freedom but also demands for political freedom such as the right to assembly. The Swedish Church was, from the outset, hostile toward Pietists and to the emergence of free churches. According to Thorkildsen, the Swedish Lutheran Church was a High Church, a conservative, orthodox church that did not tolerate individualistic, revivalist tendencies in the parishes. Many Lutheran clerics tended to align themselves with political conservatism and the attempt to preserve the traditional social order, though some showed more social interest. /.../ the Swedish Church’s generally conservative stance fuelled the ongoing alienation of parts of the population from official Lutheranism, and the church’s reaction to religious revivalism caused strong polarization between the official state church and the free churches." (s. 47)

Frikyrkornas perspektiv på samhället var särskilt förenligt med liberala perspektiv, i opposition till såväl konservatismen som socialismen, och Naumann menar att

"The free churches attracted upwardly striving social groups in particular, such as shop clerks and craftsmen, both in rural and urban settings, who were important in the formation of a modern middle class. But some revivalist associations, for example the Salvation Army, were particularly popular with the urban working class." (s. 48, red Sidenvall och Thorkildsen)

Den kulturmiljö som frikyrkor och nykterhetsrörelse skapade, med betoning på disciplin, arbete, nykterhet och enkelhet, gynnade också arbetarrörelsens tillväxt. (ref Olsson 1993; Therborn 1989; Thorkildsen; Stråth.) Denna miljö främjade dock även liberalerna och i någon mån Bondeförbundet. Attityderna till statskyrkan i SAP var kluvna. En del såg statskyrkans representanter som klassfiender, medan andra ville tona ner konflikten mellan kyrka och stat; Naumann lyfter fram de ledande kyrkopolitikerna Arthur Engberg och Harald Hallén som exempel på de två hållningarna. Engberg var starkt kritisk mot statskyrkan och ville skilja på kyrka och stat, och var uppvuxen med en far som var baptist; själv var Engberg influerad av marxismen. Med åldern blev han mindre avfärdande till kyrkan; 1932 blev han ecklesiastikminister och minns idag för sitt engagemang i revideringen av psalmboken. Hallén var pastor i Arvika, aktiv i nykterhetsrörelsen och mellan 1911 och 1960 riksdagsman i andra kammaren. 1928 till 1932 satt han i partistyrelsen och delade också visionen om ett "folkhem" som märkte den perioden. 

Bo Stråth har visat hur centralt begreppet "folk" varit i modern svnsk politik, ett begrepp med skiftande betydelser och laddningar, men viktigt för många olika aktörer (Pettersson i Påboda använde det 1906, Rudolf Kjellén 1912, osv.) Hos t ex Kjellén fanns det ett inlån från tyskans Volk i användningen, men Lars Trägårdh (1990) påpekar att begreppet i Tyskland vanns av högern medan det i Sverige i och med Per Albins ledarskap vanns av socialdemokratin. (s. 51) Också inom kyrkan, inte minst med den s.k. ungkyrkorörelsen med Sundström, Billing, Björkquist med flera företrädare, vann folkbegreppet mark och de använde som slogan "Det svenska folket, Guds folk" och ville föra kyrkan närmre folket. (s. 52) Under 1910-talet snarare polariserades relationen mellan kyrka och arbetarrörelse, dock: 1914 stöttade en stor mängd kyrkmän bondetåget som mobiliserade 30 000 (inte bara bönder, som Naumann skriver) att protestera mot den liberala regeringen och hävda kungens makt. Detta provocerade i sin tur arbetarrörelsen som mobiliserade ett arbetartåg med 50 000 deltagare. I det tidiga 20-talet var SAP:s politik gentemot kyrkan, som förd i riksdagen, starkt kyrkofientlig. Men samtidigt kämpade på 1920 års partikongress Hallén för religiösa värderingar och en "folk-kristendom" Under 20-talet vände SAP också till en mer kyrkvänlig position, menar Naumann. Detta både som ett resultat av en allmän mjukare linje, mindre konfrontationssökande, och som en taktik: en alltför anti-religiös ställningstagande kunde skrämma bort potentiaella medlemmar och väljare, 

"as large parts of the SAP’s constituency were deeply immersed in the cultural climate of religious Pietism. The Protestant heritage was thus something the SAP could not easily ignore." (s. 54)

Det här är ju väldigt intressant, men jag hade velat ha en fördjupning och några exempel här (det citerade har inga fotnoter): kanske om hur SAP-politiker resonerade om deras väljargruppers förankring i kristendomen, men framför allt belägg om gräsrötters relation till religionen, kanske från självbiografier, brevväxlingar, romaner eller andra berättande källor.

Det var inte bara politikernas syn på kyrkan som förändrades under 1920-talet, utan även kyrkans syn på politiken. Inför kyrkmötet 1929 antog biskoparna ett förslag för ökad självständighet för kyrkan från staten, i ljuset av utvecklingen att en växande del av befolkningen inte var med i kyrkan, och att likställigheten mellan stat och kyrka alltså blev alltmer problematisk. Kyrkmötet skickade en förfrågan till regeringen om att tillsätta en statlig utredning som kunde undersöka frågan, men någon sådan utredning tillsattes aldrig, och SAP snarare stärkte politikens grepp över kyrkan efter att Engberg blivit ecklesiastikminister 1932. Engberg använde uttryckligen begreppet "folkkyrka" för att motivera att kyrkan skulle fortsätta vara en statskyrka. (s. 55-56) Under 1930-talet började kyrkan snarast försvagas som religiös-ideologisk aktör och blev mer av ett allmänkulturellt fenomen:

"the transformation of the Lutheran state church into a “people’s church” under Social Democratic rule began a secularization process of the church itself. The church accrued folkloristic elements as the bearer of a positively connoted cultural heritage. Protestantism in this process became increasingly a “cultural religion”—central in terms of Swedish peoples’ national identity but largely emptied of its religious meaning and practices." (s. 56-57)

Den nya arbetsrelationen mellan stat och kyrka innebar att kyrkan fick mer autonomi på vissa områden (socknarna) men mindre makt på andra (t ex välfärdspolitik).

Naumanns välskrivna artikel börjar också slutsatssektionen på ett effektivt och tydligt sätt:

"Does this account of Swedish state-church relations in the early twentieth century put into question the common characterization of the Swedish welfare state as a Social Democratic welfare state? No, it does not contradict general notions of the primacy of public welfare provision and of the dominance of Social Democracy in shaping this type of welfare state. But this article challenges simplistic assumptions about the cleavage structure and political constellations that led to this outcome." (s. 58)

Det tycker jag låter som en rimlig och viktig poäng. Jag tror att vi för att förstå välfärdsstatens historia på många sätt behöver gå bortom Esping-Andersens kraftfulla, intelligenta och väl genomförda konceptualisering från 1980- och 90-talen. Esping-Andersen fokuserade mycket på arbetarrörelsen som aktör och på allianserna mellan arbetar- och bondepartier på 1930-talet och jag tror visserligen att arbetarrörelsen förvisso spelat en central roll i skandinavisk modern historia, med stort förklaringsvärde för en mängd utfall på 1900-talet och framåt, men att vi inte för den skull får anamma en endimensionell konceptualisering av politiken, där den bara handlar om vänster-höger (med en särskild roll för bondepartier i Norden). Så sett kan diskussionen om relationen mellan religion och välfärdsstat i Norden också ses som ett led i vad idéhistorikern David Östlund (2003) kallat en nödvändig "avsossifiering av det nationella närminnet" -- ett bredare perspektiv på vår politiska historia som ser på de olika, mångfaldiga politiska aktörer som spelade roll för att utfallen blev som de blev.

referenser

Pirjo Markkola and Ingela K. Naumann (2014) "Lutheranism and the Nordic Welfare States in Comparison", Journal of Church and State. Läs här.

Ingela K. Naumann (2014) "Consensus, Conflict, or Compromise? Church-State Relations in the Swedish “People’s Home” During the 1920s and 1930s", Journal of Church and State. Läs här.

fotnoter

[1] Åmark skriver i sitt slutsatskapitel att: "Tanken på att det funnits en väl sammanhållen nordisk och socialdemokratisk välfärdsstatsregim är inte enkel att försvara i dagens forskningsläget, som hunnit bli betydligt mer omfattande och komplicerat än då Esping-Andersen skrev sin bok. /.../ Formeln 'en modell med fem undantag' står sig bättre än idén om att det finns en typisk nordisk -- eller socialdemokratisk -- välfärdsregim." (s. 282)

[2] Längre fram i artikeln skriver hon så här om Sveriges ancien régime: "What united all of the popular movements was their protest against the “old regime”—the rigid and conservative, preindustrial, and premodern social order upheld by the nobility, the bourgeoisie, and an orthodox state church; a deep concern with the social and spiritual conditions of human life; a striving for equality, solidarity, and justice; and the demand for greater democratization of society." (s. 46) Referensen här är Göran Therborns bokkapitel "'Pillarization' and 'Popular Movements'" från 1989, där han jämför rörelser och välfärdskapitalism i Nederländerna och Sverige.