Nya perspektiv på Mitterrands U-sväng

 

François Mitterrand och Ronald Reagan, 1984. 

Foto från USA:s militär, i public domain, via Wikipedia.

En av de vanliga berättelserna, en berättelse med en tydlig sensmoral, om den ekonomiska politikens utveckling sedan 1970-talet handlar om den franska socialisten François Mitterrand, president från 1981 till 1995. Mitterrand arbetade i början av sitt presidentskap utifrån ett radikalt reformprogram -- de 110 förslagen, framlagda inför valet 1981 -- och ledde under 1981 sitt parti till en stor valseger i parlamentsvalen och en regeringsbildning som var en koalition mellan socialister och kommunister.

Men 1983, så går den konventionella berättelsen, så gjorde Mitterrand en U-sväng, en sväng till ekonomiskt liberal politik, tvingad därtill av de ekonomiska realiteterna. Sensmoralen: 1970-talets socialistiska politik var praktiskt omöjlig och föll så att säga under sin egen tyngd, och samtidigt som Thatcher i Storbritannien i Reagan förde marknadsliberal politik av övertygelse, så tvingades socialister som Mitterrand till att göra det av nödvändighet.

Historikern Mathieu Fulla, verksam vid Sciences Po i Paris, vill i en artikel publicerad i Contemporary European History problematisera denna historieskrivning om Mitterrands ekonomisk-politiska utveckling. Historieskrivningen är ense om att Mitterrand gjorde en U-sväng 1983, säger han, men det finns några olika versioner av historien: vänsterhistoriker och -debattörer kan framställa det som att Mitterrand förrådde vänsterns projekt, medan mer borgerliga debattörer ser Mitterrands keynesianska politik som ett misslyckande som med nödvändighet ledde till en marknadsliberal politik. [1]

Han diskuterar ifall man kan beskriva den franska ekonomiska politiken efter 1983 som "nyliberal". För att föra den diskussionen så måste man förstås börja med den grundläggande frågan: vad är egentligen nyliberal politik? Fulla refererar historiker som helt dömer ut begreppet, som alltför generaliserande och utsmetande: Daniel Rodgers ("The Uses and Abuses of 'Neoliberalism'", 2018), Pierre Rosanvallon (Notre histoire intellectuelle et politique 1968–2018, 2018), med flera. Han menar dock att under 2010-talet så har en mer seriös forskningslitteratur om nyliberalismen tagit form, som inte använder begreppet som ett skällsord utan ett analytiskt begrepp. Fulla använder begreppet för att beskriva hurpass grundläggande den ekonomiska politiken egentligen förändrades på 1980-talet. Han menar att det inte skedde någon grundläggande sväng 1983, men en långsammare, gradvis omvandling av den ekonomiska politiken från 1981 till 1990-talet. Mitterrands team anammade inte nyliberala eller monetaristiska idéer och såg Västtyskland snarare än Storbritannien som en ekonomisk förebild; och det fanns fortfarande stora inslag av ekonomisk planering och fackligt inflytande i den franska ekonomin på 1980-talet. Så här sammanfattar Fulla sin analys:

"Mitterrand’s choice to maintain France within the EMS officialised the resignation of socialist elites (both politicians and experts) to privilege pro-market recipes in the management of macroeconomic and monetary policies. In the last months of Mauroy’s term as prime minister, his economic advisers as well as their counterparts belonging to the Mitterrand and Delors cabinets increasingly claimed that the choice of austerity was the sole available alternative. But this process of naturalisation of economic issues did not begin in 1983, which was still a time of hesitation and contradictions, even in the wake of the decisions made in March. Moreover, the set of economic measures implemented under the Mauroy government appeared far from the recipes for the United Kingdom promoted by Margaret Thatcher. Monetarism failed to penetrate inside the cabinets and administration, whereas most of Thatcher’s economic advisors belonged to this intellectual strain – albeit different types of monetarists cohabited within her cabinet.23 Nor did a ‘think-tank archipelago’ emerge at this time that strove to disseminate neoliberal ideas within French Socialist Party (PS) circles. Similarly, the economic role of the state via the nationalisation of banks and industries was diametrically opposed to Thatcher’s primitive politics and mass privatisations and deregulation. The growing porosity between public and private actors in France developed later in the 1990s. Finally, until Mauroy’s resignation, socialist elites kept effective links, however complicated, with trade unions and the French Communist Party (PCF), while one of the major neoliberal traits of Thatcher’s policies was clearly its unconditional ‘enthusiasm for combating the unions’. As shown below, the model most admired inside cabinets as well as among top civil servants in the finance ministry was not the UK – relentlessly called an anti-model – but West Germany.27 In sum, rather than a U-turn, the tournant de la rigueur should be seen as a progressive curve, which implies it belongs to a broader chronology that began in late 1981 and ended with the appointment of Laurent Fabius as prime minister in July 1984. The notion of a turn to ‘austerity with a human face’ coined by Eric Hobsbawm is probably the most subtle scholarly expression to attempt to grasp the spirit of these changes." (s. 766)

Artikeln bygger delvis på Fullas föregående bok på franska, Les socialistes français et l’économie: une histoire économique du politique (2016), och i grund och botten på studier av arkivdokument från 1980-talets regeringar såväl som intervjuer och andra skrivna källor. Det har uppstått en klyfta mellan den franskspråkiga och den engelskspråkiga forskningslitteraturen, säger han: i den engelskspråkiga forskningen försvaras idén om en "brutal neoliberal U-turn" medan den franskspråkiga forskningen har en revisionistisk strimma.

Efter en lång introduktion börjar artikeln med en sektion om aktörernas egna historieskrivning. Mitterrand argumenterade i juni 1982, före de första åtstramningsåtgärderna lanserades, för att den internationella konjunkturen, det politiska arvet från den föregående konservativa regeringen, och den internationella ekonomiska ojämvikten tvingade fram en politisk nyriktning, med en utbudsorienterad politik för att öka investeringar och moderniseringen av statliga företag. Statsminister Pierre Mauroy stöttade före sin avgång 1984 samma version av historien. Mauroy tillhörde en fackligt orienterad minoritet inom Socialistpartiet, som var inriktade på att göra praktiska framsteg. För Mauroy var avsteget 1983 en kompromiss men inte någon brytning med 1983 års politik, och detta var analysen också hos partisekreteraren Lionel Jospin som använde metaforen la parenthèse för att beskriva vad som hänt. Över åren 1984 till 1986 förändrades den interna historieskrivningen och Jospin och andra gjorde istället en klar distinktion mellan den första periodens ekonomiska politik och den andra periodens politik: ‘We cannot return to the policy of the first period.’ (Jospin, november 1984, cit. 769)

Den politiska högern var mer konsekvent i sin beskrivning av och historieskrivning om Mitterrands politiska U-sväng: Gaullisterna och liberalerna hävdade från första början att det handlade om en nödvändig justering genomförd av en inkompetent regering. Fulla lägger mer plats på att diskutera skildringen i de politiska journalisterna Pierre Favier och Michel Martin-Rollands bok La Décennie Mitterrand från 1990, en bok som, säger han, djupt präglat senare uppfattningar om det franska 1980-talet; i samband med denna bok diskuterar han också skildringar i memoarer och biografier om 1980-talet.

Från detta övergår Fulla till historikernas behandling, som förstås, när det handlar om samtidshistoria, påverkats av aktörernas egna beskrivningar, i debatterna, i memoarerna och i biografierna. Den amerikanske statsvetaren Peter Hall tilldelas en särskild plats här, i att han är en av de första att definitivt utnämna 1983 års politik till en avgörande brytpunkt: ‘few decisions have had such significance’, menade Hall 1990. I den fransksprpåkiga forskningen gjordes motsvarande analys i det tidiga 1990-talet av Bruno Jobert och Bruno Théret som betecknade 1983 års plan de rigueur som en ‘republican consecration of neoliberalism’, en "radikal omsvängning" från keynesianismen. Jobert och Thérets analys har fått stort genomslag i den franska och internationella forskningen och inte minst genom Rawi Abdelals argument (i boken Capital Rules, 2007) att det var franska policymakers, inte US-amerikanska, som skapade den nya globala finansiella ordningen. [2] Oavsett om man sväljer det radikala argumentet eller ej så har i vilket fall en rad forskare på 1990-talet och 2000-talet, som Mark Vail, Elisabetta Gualmini och Vivien Schmidt insisterat på att Mitterrand 1983 verkligen genomförde en U-sväng. U-svängs-analysen har däremot ifrågasatts av forskare som Matthieu Ansaloni och Andy Smith (2018), Philippe Bezes (2009) och ismail Ferhat (2013, 2018).

Historiker spelade i 1990-talets debatt om 1983 en liten roll: debatten dominerades av statsvetare och sociologer. I översiktsverk som Donald Sassoons One Hundred Years of Socialism (1996) och Geoff Eleys Forging Democracy (2002) fick bilden av en U-sväng i alla fall fullt stöd: Sassoon sammanförde Mitterrand 1983 med James Callaghans tal på Labours konferens i Blackpool 1976 som exempel på vänsterns brytning med keynesianismen, medan Eley till och med hävdade -- utan refererenser, säger Fulla -- att ‘after 1982, Mitterrand’s France and Gonzalez’ Spain rivalled Thatcher’s Britain in neo-liberal economics’. (cit. 774) Efter 1999 öppnades arkiven från 1980-talet upp för historiker och nya analyser kom fram av vad som egentligen hände. Det är till denna nyare historiska litteratur som Fullas egen forskning hör, och från beskrivningen av öppningen av arkiven 1999 går han över till sin egen syntetiska analys av 1980-talets ekonomiska politik.

Fulla börjar med att diskutera den faktiska ekonomiska utvecklingen i det tidiga 1980-talet: hur var det med BNP-tillväxten, med budgetunderskotten, med handelsbalansen, och så vidare. Mitterrand hade vunnit valet med mottot "sysselsättningen först", men lyckades han få fart på sysseslättningen? Fulla menar att Mitterrand 1981 förde en försiktig ekonomisk politik men att det redan hösten 1981 skedde en viss omsvängning från en mer hårdför stimulanspolitik. Han diskuterar regeringens mål om "modernisering" som man argumenterade för samtidigt som man betonade att det inte fanns utrymme för någon stor fiskal expansion. De finansiella avregleringarna kom senare, säger han, men avsteg från någon expansiv keynesianism kom redan 1981. För politiken 1983 för han en intressant diskussion om den ekonomiska politikens karaktär i ett europeiskt perspektiv:

"By opting to deepen austerity in March, the government would have deliberately sacrificed the fight against unemployment. From a short-term perspective, this assertion is correct, but it would be hasty to conclude that this socialist choice was the equivalent of implementing a neoliberal cure to deal with mass unemployment. Although not as great as that of West Germany and the United Kingdom, the French unemployment rate, which had begun rising in the second half of the 1970s, had exacerbated the social security deficit. Faced with this complex issue, the Mauroy and Fabius governments, as well as the Chirac government, decided to increase rather than decrease social benefits in order to ease ‘the harshest social consequences of industrial restructuring and the resulting layoffs’ and prevent victims of the crisis, most of them residents of the deindustrialising East and North of France, from descending into poverty. This ‘welfare without work’ strategy was partly the result of pressure from trade unions, which continued to influence social policy-making." (s. 777-778)

Och:

"Most European socialist elites were reluctant to embrace the austerity turn – with the notable exception of Helmut Schmidt’s social democratic government in West Germany. [3] The early 1980s were a moment of hesitation – and at times resistance – particularly within supra-national organisations such as the Socialist International (SI) and the Confederation of the Socialist Parties of the European Community (CSPEC). Meetings between socialist heads of state held by the PS in 1983 clearly illustrated this atmosphere of mistrust. In January, Felipe Gonzalez, Bruno Kreisky, Pierre Mauroy, Olof Palme, Andreas Papandreou, Kalevi Sorza and Habib Thiam – the respective prime ministers of Spain, Austria, France, Sweden, Greece, Finland and Senegal – insisted on a global relaunch plan to reshape the international monetary order, developing impoverished countries and stabilising raw material costs. Nine months later, the mood around the table had changed dramatically. A few days before the opening of the European Council in Athens, Pierre Mauroy launched the debate by stating, ‘In all my years of activism, no one ever taught me what an austerity policy is.’ Mauroy urged his peers to integrate their leftist principles with austerity measures, which he considered unavoidable. ..." (s. 778-779)

Mauroyregeringen använde i allt detta Thatcherregeringen som ett motexempel, på vad man inte ville göra; såväl poliitikerna som byråkraterna som utformade le tournant var anti-Thatcherismen, säger Fulla. Historiker som Laurent Warlouzet betonar just detta: de franska socialistregeringarna ville inte föra en marknadsliberal politik, utan snarare en politik lik den västtyska som skulle förena globala marknader med bevaraned av existerande institutioner. Den åsyftade konvergensen med BRD var också motiverad av geopolitik: den europeiska integrationen. Den franska politiken, djupt influerad av den tyska, fick också inflytande i Europa:

"Pierre Bérégovoy, the newly appointed finance minister in the Fabius government, developed the politique du franc fort, inspired by the Bundesbank’s monetary policy, which prioritised a balanced budget and decreased inflation over full employment. By late 1982, the Austrian socialist government, under Bruno Kreisky and later, Fred Sinowatz, ‘incrementally adopted an economic policy combining state budget austerity with specific policies for supporting rates of high unemployment’ in the name of the European imperative. The Soares and Gonzalez administrations in Portugal and Spain endorsed similar policies to avert economic crisis, defined by the rampant protectionism championed by Salazarism and Francoism. By 1985, the Palme administration in Sweden [4] had introduced similar austerity budgets that transformed employment ‘from a social citizenship entitlement to a market variable’." (s. 780-781)

Detta var inte någon rent nyliberal politik, säger Fulla, utan en kombination av åtstramningspolitik och allt större marknadsinslag (=liberala inslag) med socialdemokratiska inslag: socialpolitik, välfärdspolitik. "For all the above reasons, this article calls for the deconstruction and desacralisation of the 1983 tournant de la rigueur." (s. 781) Den franska politiken på 1980-talet liknar kanske snarare vad Cornel Ban (Ruling Ideas, 2016) i kontexten av den spanska socialistregeringen ledd av Felipe Gonzalez 1982-1996 kallat "embedded neoliberalism".

referenser

Mathieu Fulla (2024) "The Neoliberal Turn that Never Was: Breaking with the Standard Narrative of Mitterrand’s tournant de la rigueur", Contemporary European History 33: 763-784.

https://www.phenomenalworld.org/analysis/mitterrands-austerity-turn/

fotnoter

[1] Som exempel på vänsterperspektivet refererar Fulla Konrad Jarausch, Out of Ashes: A New History of Europe in the Twentieth Century (Princeton UPs, 2016), och som exempel på det borgerliga perspektivet Ian Kershaw, The Global Age: Europe 1950–2017 (Viking, 2018).

 [2] Fulla refererar att Abdelals argument har fått en del genomslag i den franska politiska debatten, men han verkar skeptisk till analysen, som han menar baserades på engelskspråkiga källor och på intervjuer, intervjuer som ledde honom till "the dramatised account conveyed by Jacques Delors and Michel Rocard." (s. 772)

[3] Referenserna om Schmidtregeringen är: Julian Germann, ‘German “Grand Strategy” and the Rise of Neoliberalism’, International Studies Quarterly, 58 (2014), och Tim Schanetzky, Wirtschaftspolitik, Expertise und Gesellschaft in der Bundesrepublik 1966 bis 1982 (Berlin: Akademie Verlag, 2007). Germann betonar det liberala i Schmidts politik, Schanetzky tvärtom kontinuiteten med 1960-talet.

[4] Referenserna för det svenska fallet är Magnus Ryner i Comparative European Politics 2004, och Jenny Andersson och Kjell Östberg i en antologi redigerad av Fulla och Marc Lazar, European Socialists and the State in the Twentieth and Twenty-First Centuries (Palgrave Macmillan, 2020).