Thompsons "moraliska ekonomi"

 

Potatiskö på Södermannagatan i Stockholm 1917. Foto: Okänd. Via Sveriges Radio.

Jag blev kontaktad av en reporter på P1 som undrade om hur man kan se på dagens matprisprotester i ett historiskt perspektiv. Mina tankar gick till historiska upplopp och uppror där det finns debatter om prisernas betydelse: Frankrike 1789, Europa 1848, Sverige och Europa våren 1917. För den franska revolutionen, Labrousse argument att de stigande matpriserna var en avgörande utlösande faktorn; för revolutionsåret 1848, studier som Berger och Spoerers, och för Sverige 1917, hela diskussionen om "Potatisrevolutionen" och oroligheter i Västervik, Södermalm och andra platser med rekvireringar av potatis och annan enkel mat.

En av de saker som jag sa till reportern var också denna: protester och folkliga mobiliseringar mot höga priser är en gammal politisk stridsfråga. Om 1900-talets paradigmatiska folkliga politiska aktion i utvecklade kapitalistiska ekonomier som den svenska var strejken och löneförhandlingen, så var brödupploppet 1700- eller 1800-talets.

Min instinkt är alltså att den folkliga politiska repertoaren under 1900-talet försköts från priskamper till lönekamper. [1] Jag tänkte att jag för 1700-1800-talen skulle kolla på EP Thompsons klassiska artikel om "den moraliska ekonomin": "The Moral Economy of the English Crowd in the Eighteenth Century" från 1971. Thompson riktar en stark kritik mot vad han kallar "den spasmodiska skolan", de forskare som tänker att folk på 1700-1800-talen reagerade spontant, ogenomtänkt och kanske dumt på yttre stimuli, som stigande priser. Gentemot detta perspektiv hävdade Thompson att vanligt folk visserligen kanske inte skrev ner några filosofiska traktater, men att de ändå kunde ha hyfsat genomtänkta idéer om vad som var en rimlig ekonomisk ordning och hur matpriserna skulle bestämmas. [2] Så här lägger han fram detta egna perspektiv:

"It is possible to detect in almost every eighteenth-century crowd action some legitimizing notion. By the notion of legitimation I mean that the men and women in the crowd were informed by the belief that they were defending traditional rights or customs; and, in general, that they were supported by the wider consensus of the community. On occasion this popular consensus was endorsed by some measure of licence afforded by the authorities. More commonly, the consensus was so strong that it overrode motives of fear or deference." (s. 78)

Det är en lång artikel, mer än 60 sidor, som Thompson hade arbetat på i ungefär tio år, och han anför mängder av exempel och belägg: från brev, från anonyma pamfletter, från polisrapporter, och andra källor. (Det handlar mycket om bröd, brödpriser, och protester mot mjölnare och handlare.) Men kärnan är att han menar att det i England på 1500-1600-1700-talen fanns en etablerad ordning, instiftad i lagarna, som garanterade vanligt folk tillgång till enkel mat till vissa priser. Detta var kodifierat inte minst i 1580 och 1630 års Book of Orders. I 1700-talets sista decennier så utmanades denna ordning av frihandelsekonomer som Adam Smith, och dessa vann snabbt framgångar politiskt: "Few intellectual victories have been more overwhelming than that which the proponents of the new political economy won in the matter of the regulation of the internal corn trade." (s. 89) Vanligt folk protesterade om och om igen i slutet av 1700-talet och under 1800-talet mot den nya frihandelsordningen:

"It has been suggested that the term "riot" is a blunt tool of analysis for so many particular grievances and occasions. It is also an imprecise term for describing popular actions. If we are looking for the characteristic form of direct action, we should take, not squabbles outside London bakeries, nor even the great affrays provoked by discontent with the large millers, but the "risings of the people" (most notably in 1740, 1756, 1766, 1795 and 1800) in which colliers, tinners, weavers and hosiery workers were prominent. What is remarkable about these "insurrections" is, first, their discipline, and, second, the fact that they exhibit a pattern of behaviour for whose origin we must look back several hundreds of years: which becomes more, rather than less, sophisticated in the eighteenth century; which repeats itself, seemingly spontaneously, in different parts of the country and after the passage of many quiet years. The central action in this pattern is not the sack of granaries and the pilfering of grain or flour but the action of "setting the price".

What is extraordinary about this pattern is that it reproduces, sometimes with great precision, the emergency measures in time of scarcity whose operation, in the years between 1580 and 1630, were codified in the Book of Orders. These emergency measures were employed in times of scarcity in the last years of Elizabeth, and put into effect, in a somewhat revised form, in the reign of Charles I, in 1630. /.../" (s. 107-108)

Förutom upploppen så har Thompson som sagt också många referenser till pamflettlitteraturen och den politiska litteraturen, och i relation till Book of Orders är detta en fascinerande referens: "The literate had long memories also: the Book of Orders itself was republished, unofficially, in 1662, and again in 1758, with a prefatory address to the reader referring to the present 'wicked combination to make scarcity'." (s. 109)

Det hela låter för en 2000-talsekonomisk-historiker så väldigt Polanyiskt, och jag förstår verkligen hur Tim Rogan för några år sedan kunde skriva en bok om Tawney, Thompson och Polanyi som en grupp av moraliska (moralistiska?) kritiker av frimarknadskapitalismen. Men Thompson, som ändå refererar till en antropolog som Malinowski, refererar faktiskt aldrig till Polanyi i artikeln -- däremot Tawney, angående medeltida uppfattningar om rättvisa. (s. 132)

Däremot så gör Thompson uttalat ett argument om att massornas politiska tänkande och sätt att agera på förändras under hans undersökningsepok, närmare bestämt 1800-talets första decennier:

"We are coming to the end of one tradition, and the new tradition has scarcely emerged. In these years the alternative form of economic pressure — pressure upon wages — is becoming more vigorous; there is also something more than rhetoric behind the language of sedition — underground union organization, oaths, the shadowy "United Englishmen". In 1812 traditional food riots overlap with Luddism. In 1816 the East Anglian labourers do not only set the prices, they also demand a minimum wage and an end to Speenhamland relief. They look forward to the very different revolt of labourers in 1830. The older form of action lingers on into the 1840s and even later: it was especially deeply rooted in the South-West. But in the new territories of tie industrial revolution it passed by stages into other forms of action. The break in wheat prices after the wars eased the transition. In the northern towns the fight against the com jobbers gave way to the fight against the Corn Laws." (s. 128-129)

Här närmar vi verkligen oss ett tillyskt argument, och det är därför inte märkligt att Thompson är en så central referens i Tillys bok Popular Contention in Great Britain 1758-1834 (1995). Men Thompsons betoning på segheten i utvecklingen, som han kommer tillbaka till att säga i slutsatserna, är fascinerande och viktig:

"The breakthrough of the new political economy of the free market was also the breakdown of the old moral economy of provision. After the wars all that was left of it was charity — and Speenhamland. The moral economy of the crowd took longer to die: it is picked up by the early co-operative flour mills, by some Owenite socialists, and it lingered on for years somewhere in the bowels of the Co-operative Wholesale Society. ..." (s. 136)

noter

[1] Tilly och andra varnar ibland för teleologiska förklaringar av hur repertoarer av handlingar förändras över tid. Historikern Meg Jacobs har också i en fin studie, Pocketbook Politics (2005), visat priskampernas fortsatte betydelse i USA under 1900-talet, också efter New Deal. Jag tror dock att man sakligt kan säga att den relativa tyngdpunkten för löner och priser förskjutits över tid: från priser i det sena 1800-talet till löner ca 1920-1990, och sedan kanske till priser igen.

[2] En fascinerande och mycket tidstypisk detalj med Thompsons artikel är att han refererar till socialantropologer som Malinowski och menar att vi måste behandla 1700- och 1800-talets engelsmän med samma antropologiska respekt som "Trobriand islanders". I slutet av sin artikel så förklarar han att: "I have tried to describe, not an involuntary spasm, but a pattern of behaviour of which a Trobriand islander need not have been ashamed." (s. 131)

Levnadsstandard och boende i London på 1500- och 1600-talen

Stads- och planeringsforskaren William Baer, professor vid University of Southern California, bestämde sig vid pensionen att börja forska om historiska bostadsmarknader, och har skrivit en rad artiklar specifikt om London. I en artikel i Economic History Review från 2010 använder han Londonbornas tionde som de betalade till sina församlingspräster, som en källa till hyror och inkomster i staden år 1638. Anledningen till att han kollar just på 1638 är att tioendet var starkt sedvänjebundet och inte automatiskt uppjusterades med stigande inkomster och hyror -- vilket prästerskapet klagade på -- men att kung Charles I just 1638 gick med på prästerskapets krav att man skulle uppdatera räkningen av vad folk egentligen tjänade och betalade, så att man kunde skruva upp tiondet.

Kartan som jag klistrat in ovan visar områdena som omfattas av tionde-beräkningarna för 1638. Baserat på dem beräknar Baer att stadens befolkning (inklusive Londons "Liberties") var ungefär 147 000, att jämföra med ungefär 340 000 i den större London-regionen. Detta utifrån tiondedata för 96 av 110 församlingar. Baer diskuterar ganska utförligt uppgifterna om hyror i datat och hur han använder dem.

Boendekvaliteten var ojämn i London år 1638, så klart, och det gäller också hyrorna: Gini-koefficienten för hyrorna är 0,430 för staden innanför murarna, och 0.473 för stadsdelar utanför murarna; om man räknar ihop det hela blir Ginin 0,492. (s. 623) På ett ganska halsbrytande sätt jämför Baer denna hyresgini för London med Williamson och Linderts beräkningar av Ginin för inkomsterna i England som helhet i slutet av 1600-talet, som är 0,468.

För att beräkna inkomster utifrån uppgifter om hyror utgår han från Engels lag, att när inkomsterna stiger så sjunker andelen av ens inkomster som han lägger på nödvändigheter som mat och hyra. På 1800-talet fanns det en tumregel att ett arbetarhushåll tenderade att lägga en veckas lön på en månads hyra, och Rodgers specifierar att arbetarklassen brukade spendera ungefär 16-25 procent av inkomsten på hyra, de riktigt fattiga 30 procent, och medelklassen 8-10 procent. Det finns dock inga hårda data på hyrorna som folk betalade i London på 1600-talet, säger Baer: Weatherill i sin studie av konsumenter säger inget om hyror, medan Shammas i The Pre-industrial Consumer har en del diskussion om hyror, men då för landsbygden. Nyligen har Archer i Pursuit of Stability beräknat hushållsbudgetar för fattiga i London på 1580-90-talen och tror då på hyror som 10-18 procent av utgifterna. Från 1600-talet har Earle gjort beräkningar utifrån juridiska dokument, medan Boulton visat det problematiska källäget men i vilket fall beräknat att folk la 10-20 procent av sina inkomster på hyror. Boulton med flera menar, vilket låter rimligt, att hyrorna var högre i London än annanstans i England. 

I rätt så komplexa led beräknar Baer möjliga inkomster för Londonborna utifrån olika antaganden om hur stor andel av sina inkomster de betalade i hyra. Dessa syns i tabell 3.

Han använder också samma källa för att räkna ut en andel av befolkningen som levde i fattigdom, här utifrån proxyn "housing poverty". T. Arkell (i Social History, 1987) och P. Slack (Poverty and policy in Tudor and Stuart England, 1988) har tidigare beräknat andelen fattiga i England i slutet av 1600-talet och argumenterat för att antagandet om 33-50 procent är överdrivet och att snarare något i stil med 25 procent levde i fattigdom enligt tidens egna normer, och 14-15 procent "in or near destitution". (s. 630-631) För att beräkna andelen fattiga i London specifikt diskuterar Baer källor från 1595 och 1630-talet som båda handlar om fattiga som fick stöd av det offentliga -- antagligen bara en mindre del av alla fattiga, med tanke på det offentligas motvilja mot att dela ut pengar. Man kan också kolla på andelar av boende som inte hade råd att betala de enklaste skatterna som hearth tax, och Power har gjort det, men Arkell menar att inte alla hushåll togs upp i dessa skattelistor. För att göra egna beräkningar gör Baer en variant av den moderna approachen där fattigdom definieras som att han har 50 procent eller mindre av medianinkomsten, fast han utgår från hyror snarare än inkomst. I slutsatserna påpekar han att man kan göra liknande beräkningar för 1693-94 utifrån Spences London in the 1690s, och att preliminära beräkningar från detta visar att andelen fattiga minskade rejält från 1638 till 1694. (s. 635)

Året efter, 2011, publicerade Baer en artikel i Urban History, med den lovande rubriken "Landlords and tenants in London, 1550-1700". Han argumenterar, helt rimligt, för att relationen mellan hyresvärd och hyresgäst är en relevant del av tidigmodern urbanhistoria: ungefär tre fjärdedelar av Londons befolkning på 1600-talet var hyresgäster, och staden hade tiotusentals hyresvärdar. [1] Under 1600-talet växte stadens befolkning från 200 000 personer till 575 000, framför allt genom stor inflyttning av unga arbetare och hantverkare. Denna stora inflyttning av personer i de lägre klasserna pressade antagligen upp ojämlikheten i stan, säger Baer. (s. 237) De rikare grupperna tenderade att flytta till de västra delarna av stan, medan de fattigare bodde i östra London. (s. 239)

Baer diskuterar i artikeln en rad olika aspekter av hyresmarknaden: olika längd på hyreskontrakten, stereotypiska bilder av hyresvärdar och hyresgäster, osv. I två fall har han detaljerade data över vem som ägde vad. Den ena källan kommer från den stora branden år 1666 som påverkade 362 acres av London och som ledde till en rad Fire Court-rättsfall om kostnaderna för att bygga upp husen igen. Baer använder 603 rättsfall som handlar om 1027 hus, som i genomsnitt gav £24.8 i hyra. Detta täcker dock bara en minoritet av fastigheterna som påverkades av branden: totalt 13 200 fastigheter brann ner, så Fire Court-källan omfattar bara 7,7 procent av berörda fastigheter. (s. 244) Aristokratin ägde i princip ingenting av de här fastigheterna medan gentry ägde en stor del och fick ungefär 60 procent av hyrorna. (s. 246) Institutioner var 39 procent av ägarna. (Det är frustrerande att Baer i sin redovisning inte skiljer på sådant som andel av ägarna, kontra andel av fastigheter, eller andel av hyror -- alla tre borde redovisas).

Den andra detaljerade källan är en skattekälla från 1693-94 och omfattar enligt Baer varenda fastighet i staden. Hyrorna varierade i stan innanför stadsmurarna mellan 5 och 440 £, med ett medelvärde om £25 och median om £19. Han jämför hyrorna som folk betalade med vem som var hyresvärd och visar t ex att de större hyrorna ofta gick till de större fastighetsägarna. I Westminster, till skillnad från staden innanför murarna, fanns det en del aristokratiska hyresvärdar: de stor för 5 procent av uthyrda bostäder och lokaler, och 9 procent av hyrorna. (s. 251-252)

I slutsatserna menar han att: "The working class and gentry were the predominant holders of rental
property." Och att: "Being a landlord was a part-time occupation for most, a means of supplementing their income and a method of building wealth..." (s. 254)

referenser

William C. Baer (2010) "Stuart London’s standard of living: re-examining the Settlement of Tithes of
1638 for rents, income, and poverty", Economic History Review 63 (3).

William C. Baer (2011) "Landlords and tenants in London, 1550-1700", Urban History 38 (2).

fotnot

[1] Bland tidigare forskning på temat nämner han  Elizabeth Blackmar, Manhattan for Rent, 1785–1850 (Ithaca, NY, 1989).

Hur bodde folk i svenska städer på 1700-talet?

hus i Linköping, foto från Dag Lindström och Göran Tagessons artikel "Hus och hushåll i den tidigmoderna staden: Ett metodpaket", Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 2023.

 

 "Hushållet är det gemensamma namnet för de individer som samlades kring samma gryta eller som levde och arbetade på samma gårdsanläggning med mer eller mindre gemensam ekonomi, utgjorde en sådan vardaglig konstituerad grupp."

Börje Hanssen (1976), citerad av Göran Rydén (1991)

Hur bodde folk i det tidigmoderna Europa, säg 1400-1800? En klassisk teori utvecklad av John Hajnal (1965) sa att man i Västeuropa bodde som kärnfamilj, medan Östeuropa hade ett bosättningsmönster som byggde på "the extended family", med flera generationer levande tillsammans. På 1970- och 80-talen, och i någon mån idag, var det the Cambridge Group for the History of Population and Social Structure (CAMPOP) som ledde den historiska demografin och Cambridge-forskaren Peter Laslett lanserade på 1970-talet den kanoniska formuleringen att man i England sedan 1500-talet levt i hushåll om ungefär 4,75 personer per hushåll. [1]

Där börjar litteraturöversikten i Uppsala-historikern Dag Lindströms artikel "Families and Households, Tenants and Lodgers" från 2020, men han fortsätter genast med att diskutera hur man komplicerat modellen genom att peka på hushållens rörlighet och föränderlig över tid, t ex med Joachim Eibachs begrepp "det öppna huset" (das offene Haus). Lindström påpekar också hur svåravgränsat hushållet ändå är. Han refererar Lawrence Stones appell för en distinktion mellan familjen, “those members of the same kin who lived together under one roof,” och hushållet, som är familjen som bor ihop men också tjänstefolk, lärlingar, och inneboende. [2] Andra historiker ser denna distinktion mellan familj och hushåll som anakronistisk: kanske var att bo ihop viktigare än blodsband för folks uppfattningar om sina tillhörigheter? 

Cambridge-gruppen föreslog definitionen av "the domestic group" som “those who share the same physical space for the purpose of eating, sleeping, taking rest and leisure, growing up, child-rearing, band procreating.” Men i den praktiska historiska forskningen är man mer bunden till vad man kan fånga upp i existerande källor och Laslett (1972, introduktion till antologin Household and Family in Past Times) introducerade därför också den eminent pragmatiska definitionen att ett hushåll defineras som de personer som står tillsammans, utan nytt stycke, i en folkräkning eller skattelista. Lindström invänder mot detta: man behöver inte varit samma hushåll bara för att man bodde ihop eller i samma hus -- man kan ha varit inneboende eller bara grannar.

En annan stor debatt är relationen mellan hushåll och arbetsorganisation. Var hushållet det tidigmoderna samhällets främsta organiserande princip för arbetets organisation? Det har föreslagits av en rad historiker, säger Lindström och hänvisar till Mitterauer och Sieder (The European Family:  Patriarchy to Partnership from the Middle Ages to the Present, 1982), Hans Medick (1981) och Louise Tilly och Joan Scotts Women, Work and Family (1989). Laslett kritiserade dock denna analys redan 1983 och menade att hushållet och arbetsgruppen inte nödvändigtvis sammanföll, och samma poäng har gjorts av DW Sabean och Gender and Work-projektet -- Dag Lindström med fleras kapitel i Making a Living, Making a Difference (2017) som visat att hushållet bara var ett av möjliga ramverk för arbetets organisation.

I Lindströms artikel från 2020 fokuserar han dock inte på den samhälleliga/patriarkala ideologin eller på arbetsorganisationen, utan på hur man bodde ("the organization of dwelling and cohabitation"). Hans introduktion till detta ämne fokuserar på London som studerats av Richard Wall (1977) samt Mark Merry och Philip Baker (2009). Wall pekade på barnens låga andel av hushåll i tidigmoderna London och den omvänt höga andelen för tjänstefolk, lärlingar och inhyses; Merry och Baker instämmer i att hushållet, som de kallar för houseful, hade många sorters invånare.

Forskningsöversikten om Sverige börjar med att konstatera att även om det finns en hel del historisk-demografisk forskning i Sverige, så finns det inte så mycket om tidigmoderna städer. Ruth Hedlund skrev i slutet av 1970-talet en avhandling (Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet, 1980) om Västerås i det sena 1600-talet och fann att kärnfamiljen dominerade boendemönstrena: de flesta hushåll var en kärnfamilj med bara en eller två tjänare. Inhyses var inte så många, och det fanns också ett par rika ensamstående män som bodde med en hushållerska eller två. Lindström gör dock den lite oklara invändningen att Hedlunds studie "was based on sources that do not allow any detailed quantitative analyses, and in many cases, the results are restricted to rather general statements." (s. 231) Från mitten av 1700-talet är källorna rikare, både folkräkningar och skattelistor. Ann Hörsell (Borgare, smeder och änkor, 1983) har studerat Eskilstuna från 1750 till 1830 och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 4,9 år 1805 och 5,3 år 1830. Stockholm verkar ha haft mindre hushåll än andra svenska städer: Mats Hayen (2007) studerar tre församlingar i huvudstaden och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 3,5 år 1760 och 3,3 år 1830. Kanske berodde den mindre genomsnittliga storleken på en större andel singelhushåll.

Lindströms studie av Linköping bygger på två sorters källor: folkräkningarna från Tabellverket, och mantalslängderna (översätts som poll tax records). Folkräkningarna är utmärkta från 1749 och framåt men har också problem, som förändringarna i undersökningsmallen 1774, och diskrepansen mellan vad för information som staten ville ha, och vad de lokala undersökarna levererade. Mantalslängderna samlades in för att få in skatter och från början uteslöt de de som inte behövde betala skatt -- barn, fattiga och adeln. Från och med 1765 skulle dock mantalslängderna inkludera alla individer. Linköpings mantalslängder från 1700-talet organiseras utifrån kvarter och tomt vilket gör det tydligt vem som bodde med vem. Från 1770-talet angav de också vilka som var inneboende. För detta användes två titlar, hyresfolk och inhyses(folk); hyrfolk men inte inhyses betalade hyra.

Linköpings befolkning ökade mellan 1750 och 1800 från ungefär 1800 personer till ungefär 2700 personer. Runt 55-57 procent var kvinnor eller flickor, konstant över tid, och mellan en fjärdedel och en tredjedel var barn under 15 år. (Tabell 1.) Någon procent av befolkningen var adliga, ett par procent präster eller köpmän, men de stora grupperna var hantverkare (ungefär 25 procent), byråkrater (ungefär 10 procent), arbetare (ungefär 25 procent) och tjänstefolk (ungefär 20-25 procent). Från folkräkningarna ser medelhushållet stort ut: 6,6 personer per hushåll år 1750, och 6,4 personer år 1800 (Tabell 3). Variationerna mellan olika år är dock orimligt stora -- t ex från 5,9 personer år 1754 till 8,5 personer år 1860 (Tabell 4), vilket antyder att folkräkningarnas rapportering av hushåll är inkonsekvent från gång till gång. Det är också ett problem att soldater och "alla utfattiga och eländiga" inte räknades som hushåll, men räknades in i den totala befolkningen, vilket leder till en överskattning av den genomsnittliga hushållsstorleken. När Lindström räknar bort soldater och fattiga från totalbefolkningen blir den genomsnittliga hushållsstorleken 6,1 personer år 1750 och 6,2 personer år 1800 (Tabell 4). De orealistiska kortsiktiga fluktuatiorerna kvarstår dock, och det motiverar att Lindström också beräknar hushållsstorleken utifrån mantalslängderna. Utifrån mantalslängderna ser medelhushållet mycket mindre ut: 5,4 personer år 1750, 3,1 personer år 1782, och 3,2 personer år 1800 (Tabell 5). Den stora skillnaden mellan Tabellverket och mantalslängderna är slående med tanke på att de i princip hade samma instruktioner.

Lindström går vidare med att jämföra hushållstyper utifrån mantalslängderna från 1773 och 1801 (som täcker föregående år). Den stora majoriteten av hushåll hade 4 personer eller färre: det var 68 procent år 1772 och 78 procent år 1800. Den enskilt vanligaste typen är 1 person (22 procent år 1772, 29 procent år 1800), och den följs av 2 personer, därefter 3 personer, och därefter i ganska stabil takt upp till 15-16 personer som förekommer men bara med något enstaka hushåll. (s. 237-238) Å andra sidan var det bara 39 procent av den totala befolkningen år 1772 (och 52 procent år 1800) som bodde i de små hushållen, de med 4 personer eller färre.

I slutsatserna betonar Lindström att divergensen mellan de olika källorna tyder på det instabila i den tidigmoderna definitionen av hushåll och kanske en inkonsekvens mellan den officiella hushållsideologin och hur folk faktiskt levde i hushåll. (s. 244) Singelhushåll var vanliga redan på 1700-talet och andelen hushåll som leddes av ett gift par minskade under 1700-talets andra halva. Antalet hushåll per tomt (houseful) ökade över tid: år 1800 fanns det 4 eller fler hushåll på 36 procent av tomterna. "In these terms, the cohabitation patterns in late eighteenth-century Linköping appear as even more complex than those observed in late seventeenth-century London."

Källorna före 1750 är klena men jämfört med Hedlunds studie av 1600-talets Västerås så var förändringarna som klarlagts i Linköping 1750-1800 antagligen en del av en långsiktig omvandling, säger Lindström. (s. 245) Detta stöttas också av observationer från Kalmar. Att övergången till vad som annars ses som en modern, industriell stads hushållsstruktur sker redan på 1700-talet är ett huvudresultat för artikeln. (s. 245)

referenser

Dag Lindström (2020) "Families and Households, Tenants and Lodgers: Cohabitation in an Early
Modern Swedish Town, Linköping 1750–1800", Journal of Family History 45 (2).

Göran Rydén (1990), Hammarlag och hushåll: Om relationen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830-1850. Uppsala universitet, Ekonomisk-historiska institutionen

fotnoter

[1] På 1980-talet, när antropologi, mentalitetshistoria, kulturhistoria och i förlängningen historisk demografi var a la vogue, publicerade London Review of Books en rad artiklar av Laslett eller om hans böcker. Så här börjar John Brewers recension av Roy Porters översiktsverk om det engelska 1800-talet, 1984:

"British social history, for so long in protracted adolescence, seems finally to have come of age. The work of two generations of researchers, led by such avatars as Alan Everitt, Peter Laslett, J. H. Plumb, Lawrence Stone, Keith Thomas and E. P. Thompson, now constitutes a substantial body of knowledge that has transformed our conception both of British history and of what constitutes legitimate historical inquiry. The modish topics of birth and death, the family, sex, marriage, leisure, crime, ceremony and ritual have begun to supplant the time-tested topics of the more traditional curriculum. What began as periphery is now core."

Brewer prisar Porters bok -- i stark kontrast till vad JCD Clark tyckte om den. 1980 publicerade LRB, svårtänkbart idag, en essä av Laslett med rubriken "Characteristics of the Western European Family".

[2] Nygjelten menar i en mastersuppsats i historia som undersöker folkräkningen i Trondheim år 1801 att det i staden det året fanns ungefär 850 kvinnor som var inneboende, eller ungefär 18 procent av kvinnorna i staden.  Det var rätt många ogifta kvinnor i 20-30- och 40-årsåldern, och för den delen också en del i 50- och 60-årsåldern, och en hel del änkor 40 år eller äldre.
Synne Solli Nygjelten, "Den losjerende kvinnen i Trondheim 1801: Losjerende kvinners levevei, bakgrunn og bosted i Trondheim i 1801", mastersuppsats, NTNU, 2023. Läs här.

Sonderwegdebatten: en tillbakablick från 2000-talet

 

det östtyska slottet Neetzow, målat av Alexander Duncker år 1860. 

Används av Wikipedia för att illustrera artikeln om de preussiska junkrarna.

På 1970- och 80-talen handlade historikernas debatt om en tysk Sonderweg om den stora frågan: kan den tyska katastrofen, nazismen, förklaras historiskt med landets tidigare historia och framför allt då utvecklingen under 1800-talet? Enligt Sonderweg-tesens företrädare som Heinrich August Winkler och Hans-Ulrich Wehler låg rötterna till nazismen i 1800-talet, men enligt kritiker som Geoff Eley och David Blackbourn byggde denna tes på en idealisering av brittiskt och franskt 1800-tal (de hade samma patologier som Tyskland hade, menade Eley och Blackbourn) och på en överskattning av kontinuiteterna i tysk modern historia.

Helmut Walser Smith, historiker vid Vanderbilt-universitetet i Nashville, uttrycker i en artikel i German Studies Review från 2008 sin kritik mot Sonderwegkritikernas tolkning. "German historians have begun to accept an anti-Sonderweg consensus bereft of a sense for the deep continuities of German history." (s. 227) Smith menar att i 00-talets historieskrivning, med Niall Fergusons The War of the Worlds (2006) som exempel, så framstår den tyska 1900-talshistorien som frikopplad från 1800-talet.

Smith går tillbaka till det tidiga 1980-talet och Sonderwegdebattens två stora synteser: Hans-Ulrich Wehlers Det tyska kejsarriket (1973), och Eley och Blackbourns The Peculiarities of German History (1984). De sågs då som polariteter, säger Smith, men de liknade varann i det att båda sidor förankrade analysen av 1900-talet i en analys av 1800-talet. För Wehler, "The special path consisted of Germany's relative political backwardness, especially vis-a-vis England, and this expressed itself most profoundly in a failed bourgeois revolution, a feudalized bourgeoisie, and an aristocratic caste who controlled key  institutions of government, including the army and bureaucracy." (s. 228)

"Blackbourn and Eley, conversely, emphasized the modernity of the Kaiserreich, the relative strength of the bourgeoisie, and the importance of the 1890s as a political caesura in which populist politics flourished. They also stressed the formation of political
 movements resistant to elite manipulation and political ideologies that challenged rather than stabilized the status quo. If Wehler pointed to the sclerosis of feudal structures, Blackbourn and Eley underscored the disruptive impact of modern capitalism." (s. 228)

För båda spårades fascismens orsaker tillbaka till 1800-talet, men till olika aspekter av århundradet, för Wehler väldigt mycket till det politiskt formativa 1870-talet men för Blackbourn och Eley väldigt mycket till ett politiskt, populistiskt skifte på 1890-talet.

Smith diskuterar hur Eley sedan 80-talet på två olika sätt har teoretiserat 1890-talet som ett ursprung för fascismens barbari. Eleys ena version är i bokkapitlet "What produces fascism?" från 1986 där han förklarar fascismen med den ekonomiska krisen 1917-23 och Depressionen som började 1929; enligt Eleys analys 1986 så var dessa ekonomiska kriser utlösande faktorer för att den ekonomiska eliten, vilken enligt Eley var kapitalägarna snarare än jordägarna, skulle söka efter nya och auktoritära sätt att styra samhället och lösa problemet med politisk representation, som hade varit högaktuell sedan 1890-talets krasch för den gamla politiken och introduktionen av en ny, populistisk politik. Summan av dessa faktorer blev fascismen, menade Eley 1986. Smith avfärdar detta: han menar med stöd i Henry A Turner Jr studie German Big Business and the Rise of Hitler (1985) att kapitalägarna inte var avgörande bidragsgivare till NSDAP på 1920-talet eller ens 1932, och med stöd i Jürgen Falters valstudie Hitlers Wähler (1991) att de områden som röstade mest nazistiskt var de som tidigare varit konservativa fästen och att industriarbetare var mer benägna att rösta NSDAP än man tidigare trott. (s. 231) Utifrån detta menar Smith att Eleys förklaring från 1986 aldrig fick något fäste i forskningen.

Eley har dock sedan dess presenterat ännu en kontinuitetshistoria. Denna utgår från Detlev Peukerts forskning och Peukerts analys av perioden från 1890 till 1930 som "klassisk modernitet", "a term that Detlev Peukert borrowed from art history to denote a period of increased complexity and significant transformations in scientific research, social reform, city planning, consumer behavior, popular politics, the arts, and much else." (s. 231) För Peukert var Weimarrepublikens fall "an attempt to combine technocratic efficiency with authoritarian methods of social control in order to resolve the tensions that had been created by modernization and heightened by the chronic crises of the 1920s." (cit. 231) Smith verkar rätt skeptisk mot denna förklaring också: kan man verkligen säga att Weimar-staten på 1920-talet utmärktes av stark kontroll över förhållandena i landet (var det inte tvärtom?), och han menar att Peukert mer kan förklara Reichstagens upplösning över den sociala frågan i juli 1930, än fascismens kommande till makten, som han menar inte var förutbestämd sommaren 1930.

 I Peukerts modernitetsteoretiska förklaring blir betydelsen av nationalismen, militarismen och antisemitismen underbetonad, menar Smith. Inte desto mindre har den Foucault-inspirerade läsningen av tysk 1900-talshistoria i ljuset av en kontrollerande högmodernitet som börjar 1890, fått starkt fäste i historieskrivningen -- enligt Edward Ross Dickenson samma ställning som "master narrative of modern German history" som Sonderwegtesen hade på 1970-talet. (s. 232) Peukert menade i sin inflytelserika essä "The Genesis of the Final Solution from the Spirit of Science" (1988) att man kunde spåra Förintelsens ursprung i  humanvetenskaperna och rasbiologin vid 1900-talets början. Smith uttrycker sin skepsis mot Peukerts förklaring: det tyska samfundet för rashygien hade 1913 bara 425 medlemmar, medan stora antisemitiska och militaristiska organisationer kunde ha hundratusentals medlemmar. Jämfört med US-amerikanska delstater som Indiana och Kalifornien genomdrev inte kejsarriket särskilt skarpa rashygieniska lagar, och inom universitetsvärlden hade rashygienen inte nödvändigtvis starkare ställning i Tyskland än i jämförbara länder. (s. 233-234) Utifrån Smiths kritik mot Peukerts tolkning, tror han inte heller på Eleys andra tolkning, som bygger på Peukert och fokuserar på biopolitik.

Utifrån sin kritik av Eleys tolkningar, menar Smith att Sonderwegdebattens slut lett till förklaringar av den tyska katastrofen som brister både i historisk förankring, och sociologisk bas. (s. 235) [1] Smith förespråkar i kontrast mot detta, en rekonstruerad Sonderwegförklaring av nazismen. Den historiska forskningen sedan 1980-talet har visat att Tyskland inte var så unikt som 70-talets Sonderweg-historiker hävdade, men Smith menar att faktorer som var centrala i Sonderweg-förklaringen, faktiskt var centrala. Han pekar på betydelsen av nationalismen och etniska motsättningar i öst, såväl som militarismen överlag. Vad han däremot inte gör är att diskutera hur de olika faktorerna hängde ihop och varför liknande faktorer i andra länder (Frankrike, Ryssland, England, osv.) inte ledde till en fascistisk katastrof.


referens
Helmut Walser Smith (2008) "When the Sonderweg Debate Left Us", German Studies Review,  Vol. 31, No. 2.

fotnot
[1] Här använder Smith också en typologi över typer av historisk kontinuitet:

"In a justly celebrated article, Alexander Gerschenkron delineated five definitions of historical continuity: the constancy of direction, the periodicity of events, endogenous change, the length of causal regress, and the stability of the rate of change. By constancy of direction, he meant continual change in the same direction. The second definition, the periodicity of events, involves the reiteration of the past, with historical events representing a reenactment of earlier occurrences--as in a lachrymose telling of history, such that sees antisemitism as a long, essentially unchanging hatred. The third definition, endogenous change, suggests that historical development, or deformation, results from recurring mechanisms that inhere within a given system: the political preponderance of agrarian elites in a dynamic industrial economy vitiating attempts at achieving democracy, for example. This way of thinking about continuity was central to Wehler's early formulations of the Sonderweg, since the causal link was located in the system, and exogenous shocks, like the impact of war, only affected the rate of change, not the mechanism per se. Then there is the length of causal regress, Gerschenkron's fourth category. It posits that cogent historical argumentation requires that causes be followed backwards, not infinitely, but significantly. The immediate origins of the Russian Revolution, for example, may be discerned in World War I or in the failure of the Reforms of 1905, but the Revolution's deeper causes lie in the Russian ordeal of serfdom and absolutism; and therefore its origins can be traced to the economic policies of Catherine II? policies that benefited rural lords and the trade in serfs at the expense of middle class merchants. The explanation does not necessarily presuppose Russian uniqueness, only that serfdom and absolutism represent powerful "causal streams." Finally, there is stability in the rate of change. Here the question concerns the significant "kink" in continuity, the metaphor taken from economic take-off in a backwards economy, with the element of continuity measured from the significant shift in  the series." (s. 235-236)

Förändringen i den engelska historieskrivningen på 1980-talet

1980-talet var en omvälvande tid i historieskrivningen. (Som kanske alla tider är.) 1970-talets trendiga socialhistoria, marxism och strukturella historia byttes ut mot kulturhistoria, postmodernism och andra nya trender. Redan 1979 proklamerade Tony Judt, specialist på fransk historia, att: "This is a bad time to be a social historian". Judt skåpade ut 70-talets socialhistoria som svag på idéer, inskränkt, och inblandad i en hopplös jakt efter att vara "vetenskaplig". Socialhistoria, menade han, "has become a gathering place for the unscholarly, for historians bereft of ideas and subtlety". 

1980-talet såg en ny generation av historiker som gjorde andra saker, en annan typ av forskning. JCD Clark, född 1951 och på 1980-talet aktiv vid Cambridge-universitetet (sedan 1996 är han professor vid University of Kansas) var en av de mest prominenta. 1984 publicerade han en historiografisk översiktsrecension i Historical Journal, där han recenserade en rad nya verk inom brittisk 1700-tals-socialhistoria: English Society in the Eighteenth Century av Roy Porter; The Making of a Ruling Class. The Glamorgan Gentry 1640-1790 av Philip Jenkins; Augustan England. Professions, State and Society, 1680-1730 av Geoffrey Holmes; Electoral Behaviour in Unreformed England. Plumpers, Splitters and Straights av John A. Phillips; en studie av Lord Bolingbroke; och Political and Constitutional Ideas of the Court Whigs av Reed Browning. Clark började sin recension på ett klassiskt och väldigt engelskt sätt: "G. M. Trevelyan, as every undergraduate knows, announced in 1944 that social history 'might be defined negatively as the history of a people with the politics left out'." Clark beklagar att socialhistorisk forskning, efter att ha lämnat politiken utanför, genast gav sig hän till ekonomisk determinism, något som Trevelyan själv var explicit med: 'the social scene grows out of economic conditions, to much the same extent that political events  in their turn grow out of social conditions', so that 'Politics are the outcome rather  than the cause of social change.' Dessutom menar Clark att socialhistorikerna fastnade för en ensidig och snäv konceptualisering av ekonomisk historia: "coal and iron, cotton and colonies, railways and canals", med ett fokus på England, inte Skottland eller Wales. Av de sju böcker som han recenserar 1984 är det inte minst Porters syntes om det engelska samhället på 1700-talet som får sig en rejäl dos kritik, samtidigt som den görs till symbol för hela det socialhistoriska projektet. Det har nog en släkthistorisk bakgrund: Porter (1946-2002) doktorerade i Cambridge 1974 där han hade haft JH Plumb som lärare, och Plumb var historisk rådgivare för Penguin Books som sedan 1960 publicerat en rad verk om 1700-talets England, av Plumb, Hobsbawm, EP Thompson och Christopher Hill --alla företrädare för socialhistoria (och de tre senare marxister). Plumb (1911-2001) hade i sin tur doktorerat i Cambridge på 1930-talet med JM Trevelyan, vars definition av socialhistoria Clark började sin recension med, som handledare.

Framför allt är det Porters bevisföring som Clark kommer med otaliga nålstick emot: han läser noggrant och kritiskt och menar att även om Porter använder diagram och tabeller och till synes "moderna" metoder, så är bevisföringen ofta impressionistisk och, menar Clark, bristfällig. Detta handlar bland annat om Porters argument att den utbredda fattigdomen var  'a consequence of the way in which the powerful, wielding the knife of the law, carved up the national wealth', ett system  av 'magnate parasitism upon society' (s. 776) Clark prisar Porters sätt att beskriva arbetarklassens levnadsstandard, men menar att utredningen av de högre klassernas levnadssätt "descends to caricature and parody" (s. 777). Givet detta, menar Clark i en mycket intressant kritik som ekar av Cowling, så innebär att skriva historien om 1700-talets England, ett samhälle där monarkin, adeln och den anglikanska kyrkan dominerade, på detta sätt att Porter: "produces some catastrophic distortions" (s. 777).

Clark har också mer konventionell kritik, om att Porter inte tar politiken på allvar utan reducerar den till "oligarchic economic exploitation". (s. 777) Porter fördömer de anglikanska prästerna, men beskriver inte riktigt vad de faktiskt gjorde. Överlag så är det alltså en hård kritik som Clark riktar mot Porter: att Porter är bra på att skriva om de personer och grupper som han gillar, men egentligen riktigt dålig på allt annat (och att det är många grupper som han inte gillar).

Oxford-historikern Joanna Innes tog 1987 i en review essay, mer än trettio sidor lång, i Past and Present, avstamp i Clarks essä från 1984. Hon konstaterar att 1985 publicerade Clark sin bok English Society, 1688-1832 och menar att denna bok "clearly represents a bid to implement the programme
 previously outlined". Innes essä handlar i sin tur om Clarks bok och den nya historieskrivningen. I Clarks framställning blir politik och religion, som han kritiserade Porter för att underskatta, centrala, och Innes anmärker att

"Until 1832, we are informed, England was a "confessional state".  Varieties of religious belief dominated the minds of men and shaped their political projects and allegiances. Not social change, but heterodoxy or "heresy" was the chief destabilizing force at  ing the foundations of England's "ancien regime" - until, with the repeal of the Test and Corporation Acts in 1828 and Catholic emancipation in 1829, two essential props of the old order were removed, and the whole edifice came crashing precipitately down." (s. 165-166)

Clarks syntes var alltså högst polemisk, och liksom i essän från 1984 kunde han vara skarpt kritisk mot tidigare forskare. Samtidigt, säger Innes, så menar Clark att hans egen approach är preliminär och ber därför om förstående kritik, något som hon menar att tidigare recensenter också gett. " This review adopts a sterner critical stance." (s. 166) 

Redan året efter English Society-syntesen publicerade Clark ännu en bok, Revolution and Rebellion: State and Society in England in the  Seventeenth and Eighteenth Centuries (Cambridge, 1986). Innes är inte helt nöjd: "It appears that he is conducting a course in self-education by publication. English
Society offers a premature synthesis." (s. 167) Ändå, säger hon, är det viktigt att diskutera English Society långt: det är en uppmärksammad bok, och det är en bred och ambitiös bok som är en bra utgångspunkt för mer allmänna reflektioner om engelskt 1700-tal och forskningen om detta.

Boken English Society, 1688-1832 avgränsas kronologiskt sett på ett högst konventionellt, politisk-historiskt sätt: börjar med den ärorika revolutionen och slutar med den första Reform Act. I övrigt är tonen polemisk. Clark menar att det engelska 1700-talet tolkats på ett reduktionistiskt, teleologiskt och deterministiskt sätt av både whigs och marxister, i tolkningar där social och ekonomisk förändring och medelklassens uppgång ("rise") leder till sociala, politiska och kulturella förändringar. (s. 169) Clarks förklaringar till förändringar fokuserar mer på politikens utveckling, som inte bestäms av ekonomiska eller sociala förhållanden, och ideologiska konflikter. Utifrån 1980-talets nya ekonomisk-historiska forskning argumenterar Clark också att det inte fanns någon "industriell revolution" i bemärkelsen en snabb och drastisk omvandling, få storskaliga industrier medan de flesta fortfarande arbetade i jordbruket. Vilket jag tycker låter som en helt rimlig tolkning! I Clarks bild, bredare:

"No rising middle class challenged aristocratic hegemony,  either culturally or politically: England remained an "aristocratic society", its nobles at least as proud and introverted as any of their Continental fellows, insouciantly frittering away their time in gambling, duelling and other such lordly pursuits. New democratic and secular ideologies had as yet little grip on the imaginations of any sector of the population: deference to monarchy and Anglican piety remained all but all-pervasive sentiments." (s. 170)

Innes menar att Clark grovt överskattar till vilken grad engelska 1700-talshistoriker är och har varit positivister och ekonomiska determinister; bland de socialhistoriker som diskuterat subjektiva erfarenheter och betydelsen av ideologi lyfter hon fram Gareth Stedman Jones (1983), Keith Thomas (1983) och Linda Colley (1984, 1986). Hos Clark framstår Edward P Thompson son en gammeldags marxist, teleologisk och deterministisk, men Innes menar att mycket av Thompsons intellektuella produktion i själva verket gick ut på att attackera teleologi och determinism, och försvara kreativitetens roll i historien. (s. 173) [1] 

Hon menar vidare att Clarks envisa argument att politiken och idéerna inte bestäms av sociala och ekonomiska faktorer inte är någon originell insikt och i sig inte är så anmärkningsvärt -- det svåra är att säga något mer specifikt om vad som driver politiken och idéerna. (s. 174) Hon menar också att Clark missar att diskutera den utveckling som skett på 1980-talet där en del politisk-historiker blivit mer intresserade av strukturer, och omvänt socialhistoriker blivit mer intresserade av individer -- en möjlighet för konvergens och integrerad analys. (s. 176)

Vad gällre substansen av analysen menar Innes dels att Clark överdriver hur mycket andra historiker ser det engelska 1700-talet som "modernt" och industriellt, dels att Clarks dikotomi att om det engelska samhället inte var industriellt, så var det "förindustriellt", är alltför enkel. Det fanns en utveckling av hantverk och proto-industri, och en marknadsutveckling som fick 1700-talsbetraktare själva att mena att de levde i ett "commercial society". (s. 178-179)

Clark förespråkar att beskriva 1700-talets engelska samhälle i dess egna termer, eller vad han ser som dess egna termer: enligt Innes är hans nyckeltermer "ancien regime", "confessional state" och "aristocratic society", som hon menar är rekonstruktioner, inte 1700-talets egna begrepp. (s. 180) Vad gäller "aristokratiskt" så var det visserligen ett begrepp som användes på 1700-talet, men snarast för att beskriva ett styrelsesätt, inte samhället som helhet, och Innes menar att "commercial society" var en mycket vanligare självbeskrivning av 1700-talsförfattare än vad "aristocratic society" var.

Hon ger Clark mer credit för att fokusera på relativt underutforskade sidor av 1700-talets samhälle: adeln, folklig anglikanism, de vanliga prästernas politiska filosofi, och konservativ politisk filosofi mera allmänt. (s. 182) Vad gäller Clarks starka fokus på Tory-partiet menar Innes att Geoffrey Holmes, W.A. Speck och Linda Colley också argumenterat för att Tories betydelse i 1700-talet underskattats, men att dessa historiker gör argumentet på ett annorlunda sätt än Clark: genom att betona att Tories anpassade sig till sociala och politiska förändringar och därigenom blev ett så starkt parti. Clark menar tvärtom att Tories höll fast vid gamla värderingar: lojalism mot huset Stuart ("Jacobitism") och kyrkan.

De "radikaler" som utmanade den etablerade ordningen -- och "radikaler" är ett anakronistiskt begrepp, det är Clark och Innes ense om -- var enligt Clark motiverade av religiös heterodoxi. Innes menar att historiker försökt påtvinga 1700-talets splittrade protester en enad ideologi, under en rubrik som "radikalism", och att Clark rättmätigt kritiserar detta, men går för långt i en liknande riktning genom att istället utmåla dem som homogent religiösa. Många av 1700-talets "radikaler" var protestantiskt motiverade, men Innes verkar mer imponerad av Dorothy Thompsons ekletktiska approach i hennes arbete om chartisterna. (s. 186-188) Men hon menar att Clark gör en bra poäng när han påpekar de starka paralellerna mellan religiösa och politiska konflikter och hur de ofta utkämpades mellan samma personer. Däremot menar hon att Clark framför allt gör rättvisa åt polerna i debatten, anglikanska tories och renodlat heterodoxa radikaler, och missar den stora gruppen däremellan. Hon saknar också en mer förklarande ansats till varför de protestantiska avvikarna blev flera och mera röststarka mot 1700-talets slut.

Den sista sektionen i Innes essä handlar om Clarks användning av begreppet "ancien regime" för att beskriva det engelska samhället 1688-1832. Clark gör två poänger med att använda detta begrepp. Ett, det visar det engelska samhället som ett förindustriellt, hierarkiskt, aristokratiskt och djupt religiöst samhälle. Två, det sätter England i ett europeiskt jämförande perspektiv och inbjuder till att se likheterna med övriga Europa snarare än olikheterna (som i en vanlig engelsk historieskrivning). Båda låter som  väldigt bra poänger, tycker jag! Innes håller nog med i princip, men vill också problematisera bilden av 1700-talets England som ett vanligt europeiskt samhälle. Samhället var hierarkiskt, ruralt och mestadels agrart, men ändå och också exceptionellt urbaniserat för det europeiska 1700-talet, med en större andelen anställd i industri och hantverk. Och även om den engelska aristokratin var stormrik även i ett europeiskt perspektiv, så var den väldigt liten, och gentry var alls inte lika rika. (s. 195-196) Också politiskt sett menar Innes att den engelska staten var ovanlig eller till och med unik: det fanns andra stater, som Sverige under frihetstiden, Polen eller Venedig, som hade maktdelning, men de var typiskt svaga, decentraliserade stater; den engelska staten var unik i att både vara stark och centraliserad, och ha maktdelning. Innes menar att med Clarks perspektiv blir det omöjligt att förstå hur England under 1600- och 1700-talet blir en stormakt i världen, vilket hon menar var beroende av statens kapacitet att beskatta befolkningen och rekrytera soldater (s. 198-199). Clarks perspektiv på en ancient regime av hierarki, lydnad och religion låter en helt enkelt inte förstå 1700-talets stora och viktiga förändringar, menar Innes.

Clark börjar sin replik på Innes mäktiga review essay med att medge att hans perspektiv förändrats redan, sedan syntesen publicerades 1984: "All our syntheses, then, should be premature." (s. 195) Han menar också att syntesen aldrig hade för avsikt att vara heltäckande, utan att han medvetet gav vissa teman särskilt stor uppmärksamhet eftersom de underskattats i den tidigare litteraturen. Att han skulle överspela sin hand och slå in öppna dörrar avfärdar eller förklarar Clark med att forskningen seadn 1980 förändrats så kraftigt sedan 1980 att hans polemik från september 1984 mot den existerande forskningen kanske redan, 1987, blivit föråldrad, bland annat just genom att Clark vunnit inflytande med sina argument. " The way in which orthodoxies suddenly collapse is a theme worth  exploring." (s. 196) Vad gäller användningen av begreppet "ancien regime" för England 1688-1832 medger Clark gärna att begreppet är retrospektivt, men håller fast vid sitt argument att "the theoretic formulation of
 English society between the Restoration and the Reform Bill may best be understood as a mutually reinforcing system of three main components: monarchy, patrician elite, clerical intelligentsia." (s. 199) Vad gäller statens och ekonomins förstärkningar menar Clark att:

"the new historical problem is to explain these things, of which we were sufficiently well aware, after we have thrown away the crutches which supported us for so long: the spurious notions  of a bourgeois revolution, of a constitutionalist teleology and an issueless political stability, of an Industrial Revolution, of a proletariat without belief or dignity, exploited to finance a bleak new world of possessive individualism." (s. 202) [2]

Clark menar här att en ancien regime med den traditionella elitens hegemoni och ortodox religion helt enkelt är kompatibel med ekonomisk omvandling och tillväxt, tvärtom ett klassiskt whig-marxistiskt antagande. Jag är i princip ense med Clark och har gjort samma argument för Sverige under 1800-talets andra hälft i min bok Världens jämlikaste land? Däremot så menar Clark att Innes överdriver hur den engelska ekonomin var på 1700-talet, och att hon återanvänder politisk retorik från den tiden alltför mycket. Vad gäller ekonomin polemiserar han med Innes betoning på industrialisering och kommersialisering, som han verkar se som ett uttryck som "gammal Cambridge-tes"; Clark medger att ekonomisk tillväxt skedde -- men långsamt, som kliometrikerna visat -- men påpekar återigen sin poäng att detta är kompatibelt med ett politiskt, socialt och religiöst konservativt samhälle. Clark avslutar sin replik med att mena att Pocock i hans "Post-Whig Interpretations of History" gjorde en mycket mer subtil läsning av Clarks revisionistiska analys, och att Innes är en försvarare av "the Old Guard" som försöker begränsa skadorna genom polemik. (s. 207)

 

 

referenser

J.C.D. Clark (1984) "Review Article: Eighteenth-Century Social History", Historical Journal 27 (3).

Joanna Innes (1987) "Review article: Jonathan Clark, social history and England's 'Ancien Regime'", Past and Present nr 115, maj 1987.

J.C.D. Clark (1987) "On Hitting the Buffers: The Historiography of England's Ancien Regime. A Response", Past and Present nr 117, november 1987. 

fotnot

[1] En väldigt intressant anmärkning i en fotnot: "Clark himself cannot be unaware of the Thompsonian resonances of his repeated laments on the theme of the condescension of posterity, for example, English Society, p. 42. In contrast to Clark, Roger Scruton has expressed qualified approval of Thompson's way of writing history, for its avoidance of (what Scruton damns as) common excesses of Marxist historiography: see R. Scruton, Thinkers of the New Left (London, 1985), ch. 2, esp. pp. 12-14."

[2] Här gör Clark också en intressant historiografisk anmärkning: "This school of thought is sometimes parodied as a claim that 'in modern British history, nothing fundamental actually happened': David Cannadine, review of  Beckett, Aristocracy in England, in Times Lit. Suppl., 19 Dec. 1986, p. 1431; "the  assumption that in love and marriage nothing changed in England from the thirteenth  century to the eighteenth": Lawrence Stone, review of Alan Macfarlane, Marriage and  Love in England: Modes of Reproduction, 1300-1840 (Oxford, 1986), in Times Lit.  Suppl., 16 May 1986, pp. 525-6. The critics have failed to grasp the point that the  problem is to explain real change without an unreal dynamic and an illusory teleology." (s. 202, not 25)

Engelsk fattigvård

 

ett träsnitt från 1500-talet med en förmögen man som ger allmosor till en tiggare. 

Okänd konstnär; bild från wikipedia.

 

Den Oxford- och Bryssel-baserade ekonomisk-historikern Peter M. Solars artikel om engelsk fattigvård på 1700-talet börjar på med stund: den engelska ekonomin var unik (eller i alla fall distinkt) redan före det sena 1700-talets teknologiska framsteg. Jordbruket var produktivt och därför var befolkningstillväxten hög och man kunde skifta arbetskraft till industri och tjänster och öka medelinkomsten. Samtidigt så var staten skicklig på att ta in resurser genom beskattning och lån och så skapa inhemskt lugn och utrikes makt. Vad hände då med fattigvården under denna dramatiska period?

Han bygger på två olika litteraturer om fattigvården. Den första började med Blaug i det tidiga 1960-talet och tog inspiration från 1800-talets kritiker av fattigvården. Blaug m fl menade dock att fattigvården under 1800-talet inte blev/var så dålig som dess rykte; Digby menar i en översikt över litteraturen att "Recent investigations . . . by historians, economists, and demographers . . . emphasize that relief under the old poor law was essentially a response to population growth, under-employment, and low wages, rather than their cause.” En motsatt litteratur om fattigvården från 1500- till 1700-talen menar tvärtom att fattigvården inte alls var passiv utan central i det engelska samhället; Snell argumenterar att:

"The old poor law provides the key to a social understanding of the eighteenth century . . . . It permeated social relationships with its wide-ranging influence over aspects of parish life such as employment and the regulation of wages, price fixing, the grain market, apprenticeship, marriage, settlement, allocation of relief, or the treatment of the elderly." (cit. 2)

Även Wrightson gör ett liknande argument i sin studie av 1500- och 1600-talen.

Solar gör i sin artikel argumentet att fattigvården också hade en effekt på Englands ekonomiska utveckling. Han menar att jämfört med fattigvården annanstans i Europa på 1600- och 1700-talen så var den engelska fattigvården unik som "uniform and comprehensive in its spatial coverage; as reliant on local property taxation for its funding; and as relatively generous and certain in its benefits." (s. 2) I England så var alla män och kvinnor från det sena 1500-talet eligble för fattigvård och alla socknar var tvungna att ha ett arrangemang. Socknarna blev stegvis mer ambitiösa över tid men i andra europeiska länder var nationella lagar än mindre sysetematiskt applicerade. Det var också unikt att England hade så bra fattigvård på landsbygden; i övriga Europa var ambitionerna högre i städerna. (s. 4)

Det andra unika draget var att gattigvården finansierades av en lokalskatt på inkomster från egendomar, i princip alla egendom men i praktiken mest jord och hus. Detta innebar att alla ägare var tvungna att betala för fattigvården. På kontinenten finansierades däremot fattigvården på alla möjliga sätt: frivilliga donationer, kapitalinkomster, subsidier, och skatter. (s. 5)

Det tredje unika draget var att den engelska fattigvården var relativt säker och generös. Blaug kallade old poor law för en "welfare state in miniature"; det var att ta i men Solar menar i alla fall att "English
men and women could count on relief authorities to help them in a variety of well-defined situations: old age, widowhood, illness or disability, seasonal or cyclical unemployment. These entitlements could be important supplements to income." (s. 7) Vidare så menar Solar att engelsmännen "certainly believed that they had a right to relief" -- detta var en av sakerna som Malthus i det tidiga 1800-talet störde sig på med systemet. Mest kontroversiellt var stöd till arbetsförmögna, såsom jordbruksarbetare som var arbetslösa på vintrarna. Stöd var också begränsat till personer som bodde i socknen men Solar menar optimistiskt att "the constraints of the settlement laws should not be overstated. " (s. 7) (Med tanke på de stora konflikterna om hemortsträtt, migration mellan socknar osv i Sverige på 1800-talet tycker jag att detta argument är lite förvånande, men kanske var situationen annorlunda i England.) På 1600-talet lades ungefär 1 procent av Englands nationalinkomst på fattigvård och i det sena 1700-talet ökade denna andel till 2 procent. På 1780-talet var utgifterna på fattigvården per capita mer än 7 gånger högre i England än i Frankrike och på 1820-talet var den 2,5 gånger högre än i Nederländerna och nästan 5 gånger högre än i Belgien.

Solars tolkning av fattigvården är verkligen positiv och det syns också när han menar att den inte led av försäkringarnas klassiska problem moral hazard och adverse selection. (s. 8) Ett intressant argument relaterat till detta är att fattigvårdens top up-funktion gjorde att engelska arbetare blev mer okej med att vara proletära och inte lika angelägna om att skaffa jord som deras motsvarigheter i andra europeiska länder var. Den relativt generösa fattigvården underlättade därmed också framväxten av en arbetsmarknad för lönearbete, och underlättade för enclosures. Genom att låta en klass lönearbetare i jordbruket växa fram förbättrade den engelska fattigvården jordbrukets ekonomi, menar Solar.

"The prevalence of wage labour in rural England may help explain why, unlike in other European countries, the gap in labour productivity between the agricultural and industrial sectors disappeared before the onset of industrialization." (s. 11, ref till Crafts, British Economic Growth)

Att fattigvården i England var tillgänglig överallt gjorde också att man undvek en kontinental situation där de fattiga flockas till platser där fattigvård var tillgänglig, med resulterande sociala spänningar. (s. 12)

Solar menar också att den lokala finansieringen av fattigvården hade en positiv effekt på ekonomin: den gjorde att lokala egendomsägare hade incitament att anställa folk så att man inte skulle behöva försörja dem genom skattesedeln till fattigvården istället. (s. 13)

I slutsatsdelen radar Solar upp effekterna på ekonomin:

"The old poor law, it has been argued, underpinned the growth of an economically mobile wage labour force; encouraged the consolidation of farms and facilitated the separation of smallholders from the land; provided local incentives for agricultural capital formation and industrial development; and kept population growth under control. All these elements contributed to the distinctiveness of the English economy on the eve of its industrialization. " (s. 16)

Historikern Steve King, idag professor i Nottingham men 1997 verksam vid University of Central Lancashire, svarade två år senare Solar i samma tidskrift. Så här kontextualiserar King Solars artikel: "The article represents the latest contribution to a burgeoning literature on the operation of the English poor law which has done much to bury  the perception of the Webbs that the old poor law was a harsh, repressive system shot through with notions of social control, ignorance or just  plain indifferenc" (s. 360) King menar att Solars artikel är bra på många sätt men att hans tolkning blir problematisk genom att han missar två poänger. Den första är att Solar likställer jordbruket och den ekonomiska utveckling, och bortser från den rurala industrin. King menar att i områden som Lancashire och West Yorkshire var det snarare fattigvårdens sammanbrott än dess tyrka som gynnade den ekonomiska utvecklingen.

"Often overrun by debt, and tied into unequal power relations with large merchants, workers in such areas had to ensure long-term welfare not through recourse to communal resources, but via complex work, demographic, and land use strategies. Even in the south and the midlands, rural industry could be a vital part of the eighteenth-century household economy, and its presence, decay, or absence did much to shape the character of local poor relief." (s. 361)

Det andra problemet med Solars tolkning som King pekar på är att Solar underskattar variationen i fattigvården i England före 1834. King menar att det fanns stora skillnader mellan norr och syd, mellan län, och även mellan socknar inom samma län. King menar att Solars analys framför allt är giltig för en del av södra England, och tar exempel från Lancashire för att driva hem sin poäng angående systemets generositet eller ej. Också vad gäller skattefinansieringen av fattigvården har King mot-exempel från Lancashire.

"Detailed consideration of the central strands of Solar's argument suggests that the English poor raw system was not as distinctive, as uniform, or as certain as it might at first appear." (s. 366) Dessutom så menar King att om man jämför England med kontinenten så är en viktig skillnad att det engelska fattigvårdssystemet aldrig utmanades av krig på det egna territoriet, svältdöd och befolkningskriser som på kontinenten påverkade fattigvården. " In this sense, the  character of the poor law system of seventeenth- and eighteenth-century England could have been as much the product of economic development as its cause." (s. 366) För att testa fattigvårdssystemets effekter på ekonomin så menar King att vi inte bara kan kolla på de positiva effekterna, som Solar föreslår, utan att vi också måste beakta negativa effekter.

 

 

Referens

Peter M. Solar, "Poor relief and English economic development before-the industrial revolution", Economic History Review 1995, s. 1-22. 

Steve King, "Poor relief and English economic development reappraised", Economic History Review 1997, s. 360-368.

Kvinnors arbete i Sverige 1550-1800

Historikerna Jonas Lindström, Karin Hassan Jansson, Rosemarie Fiebranz, Benny Jacobsson och Maria Ågren ur det stora Gender and Work-projektet i Uppsala börjar en artikel publicerad i tidskriften Continuity and Change 2017 på ett effektivt sätt. 1722 kallades tre unga kvinnor till häradsrätten i Östra härad i Blekinge, för att stå till svars för att de, trots att de var arbetsförmögna, inte hade ingått ett ettårskontrakt om att tjäna en arbetsgivare. Detta trots 1686 års tjänstehjonsstadga som sa just att arbetsförmögna personer utan egen gård var tvungna att arbeta för någon annan. Alla tre hade dock giltiga ursäkter. Den första berättade att hon hade tjänat samma herre (Lindström et al skriver master på engelska) i 20 år men att hon hade varit tvungen att lämna honom i september för att ta hand om sin gamla, sjuka mor. Hon hade betalt sin skatt under tiden och kunde försörja sig själv genom att spinna garn. "While being temporarily out of service, she had not harmed the interests of anyone else, the court concluded, and the woman promised to go back into service the following September. " (s. 226) Den andra kvinnan hade tjänat till föregående september (tjänstefolks kontrakt tog slut och slöts i slutet av september varje år, på Mickelsmäss) varefter hon skulle gifta sig med en soldat och inte längre behöva arbeta i någon annans hem. Den tredje kvinnan hade under en tid brukat en bit jord som hon arrenderade från en lokal byråkrat, som intygade att hon hade betalt sin del av jordskatten. När ärendet togs upp på tinget hade hon redan ingått ett nytt tjänstefolkskontrakt och kunde alltså inte bötfällas.

Uppsalahistorikerna kommenterar:

"Work is often discussed in terms of market forces like supply and demand, and women’s work has not been an exception. This case suggests, however, that what women did for a living in early modern Swedish society cannot be explained solely in these terms. For many people, there was no free market where they could offer their labour to the one who paid best; instead, various forms of labour legislation forced ‘young, able and healthy’ women to offer their time and bodies to local masters regardless of how attractive the position seemed. The same was true for ‘young, able and healthy’ men. The regulated nature of early modern economies needs, therefore, to be taken into account and its consequences investigated." (s. 226)

Reglerna var stränga men i praktiken fanns det också utrymme för förhandlingar och undantag, säger de. Deras artikel "looks at women’s work, defined more broadly here as sustenance activities, in Sweden in the period 1550 to 1800 with a view to establishing and explaining major patterns." (s. 226) De tre huvudsakliga frågorna är: (1) vad gjorde kvinnor för att försörja sig, (2) gjorde de andra försörjningsaktiviteter (sustenance activities) än vad män gjorde, och (3) vilka faktorer annat än kön strukturerade kvinnornas sätt för att försörja sig?

De relaterar till en litteratur från det senaste decenniet med bidrag framför allt av holländska och engelska forskare som visar att praktiskt taget alla kvinnor under tidigmodern period (ca 1500-1800) arbetade (were engaged in various sustenance activities to support themselves and their families). Detta i kontrast till ett äldre perspektiv där man menade att kvinnors arbetskraftsdeltagande -- ett anakronistiskt begrepp? -- begränsades av graviditeter, plikter i hemmet, idéer om respektabilitet, brist på utbildning osv. De hänvisar till forskning av Pamela Sharp (1999), Elise van Nederveen Merrkerk (2006), Danielle van den Heuvel (2007), Ariane Schmidt (2008, 2009), Sheilagh Ogilvie (2003), Alexandra Shephard (2015) med flera. Det finns flera viktiga lärdomar från denna litteratur. En är att mycket arbete i tidigmoderna samhällen var obetalt och att det är viktigt att inte bara se på den betalda arbetskraften. En annan är att det visserligen fanns gott om regleringar och normer kring arbete i tidigmoderna Europa, men att det också fanns många undantag och kryphål: medan Ogilvie och Stadin visar starka regleringar i sydvästra Tyskland och i svenska småstäder, så finner Vainio-Korhonen slappt genomdrivande av regleringar i Åbo runt 1800. Ett tredje resultat ur den nyare litteraturen är att man måste ta hänsyn till arbetstvång. "Even if young women were paid for their work as servants, they were not acting and negotiating in a free labour market, and their actual work behaviour cannot be explained in terms of free choice only." (s. 228) En fjärde lärdom är att man inte kan tala om kvinnor (eller män) som en homgen grupp: civilstånd, ålder, förmögenhet med mera påverkade vad folk kunde göra för att försörja sig.

Det svenska fallet är mer ruralt och mer glesbefolkat än England, Holland och Tyskland som den tidigare befolkningen studerat. Mellan 1600 och 1800 bodde 7-10 procent av befolkningen i städer; och städerna var ofta små och med borgare som också drev en del jordbruk. Jordbruket byggde på en kombination av djurhållning och spannmålsodling, och med tanke på hur glesbefolkat landet var, så var en "flexible division of work" nödvändig: bönderna utförde också många hantverk. Det fanns också goda skäl till en flexibel arbetsdelning mellan kvinnor och män: mellan 1560 och 1721 hade landet bara 50 år av krig och enligt Jan Lindegrens befolkning dog omkring 30 procent av vuxna svenska män i krig mellan 1620 och 1719 (s. 229). Det fanns gillen men de var mindre viktiga än i andra europeiska länder; viktigare var statliga regleringar, som tjänstehjonsstadgorna från 1664, 1686, 1723 och 1739.

Lindström et al använder den s k verborienterade metoden för att studera arbete i Sverige. Naivt skulle man ju kunna tro att om man vill veta vad folk jobbade med på 1700-talet så skulle det räcka att titta på deras titlar t ex i mantalslängder. Men det vore bedrägligt, av flera skäl. Lindström et al pekar först på att män oftare fick yrkestitlar än vad kvinnor fick (mitt eget intryck av att jobba med dödböcker från 1600-1700-talet på sistone är att kvinnor i princip bara fick två titlar: hustru eller piga), och folk i städer fick oftare yrkestitlar än vad folk på landet fick. Det andra stora problemet är att en yrkestitel kan lura oss att tro att personen i fråga bara arbetade med en sak. Det stämmer dåligt med det tidigmoderna Sverige där folk kombinerade olika aktiviteter för sin försörjning. "People did different things for a living, and if they had an occupational title – which many people did not – we cannot be sure that it captured the full range of activities that were necessary to support a household." (s. 231)

Lindström et al använder alltså inte yrkestitlar, utan verb: vad folk gjorde snarare än vad de kallades. Engelsk forskning har använt rättegångsmaterial för att studera arbete: när en person talade inför rätten fick han eller hon berätta om hur han eller hon förtjänade sitt uppehälle, och då kunde de både berätta om sin titel, eller bara rakt av vad de gjorde. Sheilagh Ogilvie har använt en liknande metod för att studera en region i sydvästra Tyskland, och Lindström et al följer henne i att också samla in kvalitativ information -- folks självbeskrivningar -- och göra den kvantativ. En datapunkt är en verbfras med en eller flera personer som utförde handlingen, och till detta kontextdata. De har totalt 12 331 observationer av vilka 2 433 handlar om kvinnor som arbetade. Spridningen över tid syns i diagram 1 som jag klistrat in längst upp i detta inlägg. Det handlar inte om något slumpmässigt urval av svenskar eller arbetsuppgifter så man kan inte generalisera på det sättet, men Lindström et al kontextualiserar istället resultaten gentemot annan information vi har om arbete, hushållsstruktur, genusrelationer med mera under perioden för att kunna diskutera "the big picture" (s. 232).

Verbfraserna är heterogena, av olika typ: "odla kål" är enkelt att klassificera som jordbruk, men "begära betalning" är svårare. Vissa verbfraser relaterar till specifika yrkestitlar: "arbeta som skomakare" eller "tjäna", till exempel. Andra fraser uttrycker egendomsrelationer: "äga en gård", ha en ko", "arrendera en äng". Det är också svårt att veta om vad personen råkade göra när hen råkade ut för ett brott, eller blev vittne för ett brott, var hens vanligaste sysselsättning, eller snarare ett inslag i personens försörjningsstrategi.

Diagram 2 visar antalet observationer inom varje av de 16 kategorierna. Det är kanske inte så otippat att rättsliga material har en stor överrepresentation av kategorin "administration och rättssystem", men Lindström et al menar att ingen typ är helt frånvarande, och att alla kategorier i princip kan finnas i materialet.

En tabell bredvid diagrammet visar också fördelningen mellan kvinnor och män i varje kategori. Männen dominerar mest i militärt arbete (95 procent), administration och rättvisa (87 procent) och undervisning (85 procent), och minst i omvårdnad (45 procent), ospecificerat arbete, som ofta betydde tjänande (51 procent) och "food and accomodation" (60 procent). Militärt arbete var den enda enkönade kategorin (95 procent män, 5 procent oklart) och författarna menar att "therefore, the notions of gender specialisation and separate spheres are clearly inadequate." Och:

"Both women and men were involved in many types of sustenance activities. This, in turn, is an indication of flexibility. The result adds a new dimension to Judith Bennett’s claim that lack of specialisation was typical for women’s work in the past." (s. 237)

Och:

"Like Bennett, Sheilagh Ogilvie has described women’s work as highly flexible and while she regards this flexibility as something that lubricated early modern economic life, she adds that the ‘obverse of women’s flexibility was their exploitability’. In Ogilvie’s analysis, the exploiting party was male-dominated social networks. In the Swedish countryside guilds did not play the same role as in the German-speaking area. More fundamentally, men too were affected by the need to be flexible. Moreover, as will be shown in subsequent sections, some women were in a position where they could benefit from, or even exploit, the work of others." (s. 237f)

Från denna intressanta poäng om både män och kvinnors "flexibla" arbete, går de vidare till en diskussion om skillnaderna i beskrivna sysslor för ogifta och gifta kvinnor. Gifta kvinnor var vanligare i alla kategorier utom "thefts and misappropriation" och ospecifierat arbete, som alltså oftast var tjänande. (Tabell 3.) Författarna menar dock att skillnaden mellan gifta och ogifta är mycket stor: "Put in a simplified way, the work of the ever-married woman can be described as the opposite, or the mirror image, of the work of the unmarried woman." (s. 243) Resultaten liknar, säger de, Ogilvies för sydvästra Tyskland, i att ogifta kvinnor gjorde  mer tjänande och mer jordbruksarbete, medan gifta kvinnor gjorde mer av andra, ofta mer kvalificerade typer av jobb. Genom att gifta sig fick en kvinna status som chef över hushållet och kunde utöva auktoritet -- och detta fortsatte om hon blivit änka. Kvinnor som tjänade hade en svag position mot kvinnan som var matrona i hushållet.

 

Referens

Jonas Lindström, Karin Hassan Jansson, Rosemarie Fiebranz, Benny Jacobsson och Maria Ågren (2017) "Mistress or maid: the structure of women’s work in Sweden, 1550–1800", Continuity and Change 32, no. 2. Läs här.

Bönders kommunalism i förindustriella Europa

 

Vilket utrymme för politiskt agerande hade vanligt folk under medeltiden och tidigmodern tid i Europa? Inom vilka ramverk agerade de politiskt? Den tyske historikern Peter Blickle (1938-2017) teoretiserade 1971 "gemene mans statliga funktion" (Die staatliche Funktion des gemeinen Mannes in Oberdeutschland) med vilket verk han redan som 33-åring år 1972 blev professor i Saarbrücken. Så här sammanfattar Henry Jacob Cohn Blickles konceptualisering av gemene mans politik i det verket:

"The theme of this work was the political role of the ‘common man’ in the villages and regions of southern Germany and Austria. It gave prominence to the Landschaften, the assemblies of elected representatives of those communities whose influence helped to produce a more measured response by rulers after the failed Peasants’ War of 1524–26; their input to legislation in some cases increased after that event."*

Bara två år senare kom boken som gjorde Blickles internationella rykte: Die Revolution von 1525, publicerad på engelska 1981 som The Revolution of 1525: The German Peasants’ War from a New Perspective. 1980 blev Blickle professor i Bern, där han stannade tills pensionen 2004, och där fortsatte han arbeta med "historia underifrån": en nytlkning av reformationen som en Gemeindereformation som efter hand kidnappades av urbana eliter (1987), och en polemik mot idén om tysk historia som präglad av preussisk auktoritet och lydighet, översatt till engelska som Obedient Germans? A Rebuttal. A New View of German History (1990, tyskt original 1981). Han utvecklade också, och det är detta som jag ska komma till, sin idé om ett slags gräsrotsdemokrati i tidigmoderna Europa, som han kallade "kommunalism". Idén lades fram i artikeln ‘Communalism, Parliamentarism, Republicanism’ 1986 och i mer komplett form år 2000 i boken Kommunalismus: Skizzen einer gesellschaftlichen Organisationsform.  

Här utgår jag från hans artikel "Communalism as a Concept" från 2000-talet. Där börjar han med att introducera begreppet kommunalism så här:

"The term ‘communalism’ assumes - let me anticipate this - that common institutional, social, and normative structures existed in villages and valleys, towns and markets of late medieval and early modern Europe. Communalism is a ‘concept’, a ‘model’, a ‘type’. It is drawn from a region encompassing the southern part of Ger­many, the western part of Austria, and the eastern part of Switzer­land, and, thus, from a highly differentiated region in respect of its political structure. By contemporaries it is named ‘Upper Ger­many’ (Oberdeutschland)." (s. 60)

Figur 1, som jag har klistrat in ovan, visar hur gemene man (Gemeiner Mann) var införlivad i samhället genom sin delaktighet i bondekommunen som i sin tur hade relationer till de styrande skikten. Kommunalstämmor (communal assemblies) skedde, säger Blickle, oftast en gång om året, och satte kommunala budgetar, reglerade böter, och så vidare. Styret av landsbygden var inte så annorlunda styret av städerna, säger Blickle och menar att detta talessätt från 1500-talet har en poäng: ‘Nothing but the city wall separates burghers and  peasants’ (Bürger und Bauer scheidet nichts als die Mauer).

"Communalism is not an abstract term for just any form of commune, but rather for politically constituted communes equipped with such basics as legislative, jurisdictional, and penal authority. In this sense not only cities but also villages are an expression of the societas civilis cum imperio, to use the termi­nology of Old Europe." (s. 63)

Borgare och bönder var båda inte adliga, säger Blickle, och så Gemeiner Mann. "the common man is defined by his respectable, regular work and his own house {Haushäblichkeit). A house in a city or a farm in a village is necessary to be part of a commune." (s. 63)

Finns det något konservativt i kommunalismen? Kanske. Att bevara ordningen var i alla fall centralt:

"Peace is a guiding category of communal order. A quantifying evaluation of the village regulations {Dorfordnungeri) shows, that in 80 per cent of the statutory laws in Upper Swabia the keeping of the peace {Friedewahrung) was a prominent feature. We know that his is the same in the cities." (s. 64-65)

Regleringar och åtgärder motiverades ofta med hänvisningar till "the common good" (Geimeiner Nutzen). "Common good is referred to in Bern from 1350 onwards as the reason for alliances and appears in court regulations and market and guild rules. In Upper Austria the term is found in manorial by­laws (Taidinge)." (s. 65) Detta är dock inte samma begrepp som det antika bonum commune.

"Common good is the ideology of communal order. Its analogy in the communal subsystem of the household is the Hausnotdurft, in Tatin sources called necessitas domestica? The term implies that proper sustainability must be guaranteed to each household ac­cording to its size and provisions. This explains a peasant’s right to purchase corn seed outside the official market or to cut as much timber or firewood as he needs. Furthermore a crosscheck shows the similarity of HausnotdurftXo a basic right. A nobleman is allowed to ask for labour services to build a castle but not to build a city pal­ace or to maintain a brickyard or a brewery. This would go beyond his Hausnotdurft-må must not be demanded from the peasants." (s. 66)

Detta sammanfattar Blickle också i den otroliga Figur 2.

Kommunalism är ett begrepp för ett ståndssamhälle och fungerar endast för senmedeltiden och delar av den tidigmoderna perioden, menar Blickle. (s. 67) Han ger en fascinerande överblick över Europas "urbana bälte" och, mer relevant för svenskar, det "rurala bältet":

"The urban belt of Europe can be complemented by a ‘rural belt’, covering Scandinavia, encompassing a region, to be more precise, from Norway to Finland. It is sufficient here to remember a few es­sentials of the bodies politic, which have been outlined by Steinar Imsen for Norway, and Eva Osterberg, Gösta Aquist and Peter Aronsson for Sweden. Keeping the peace and administering justice on the one hand, and administration in the sense of management of economic and social problems on the other, were (at least in Sweden-Finland) the separate responsibility of two different insti­tutions, the rural commune {herred) and the parish {socken). The rural commune grew out of an older court {ting) and, therefore, local administration is strongly bound to jurisdiction. The ‘ting as­sembly’ operated like a court in Upper Germany but included the competencies of a council. The parish on the other hand was obviously able to establish statutes in the field which historians today call ‘good policy’. That both institutions were complementary may be shown for Sweden, where the grievances for the diets of the realm were brought forward by delegates from the parishes, who elected their respective representatives for the sessions in Stock­holm on the commune-court-ting level." (s. 68-69)

I avslutningen av sin översiktsartikel relaterar Blickle kommunalismen i Europa till styret i det tysk-romerska riket, teoretiseringar av demokrati och politik av Rousseau och de Tocqueville, och så vidare.

 

Blickles ambitiösa och fascinerande begrepp om kommunalism har förstås väckt debatt. 1994 publicerade Historical Journal en introduktion till debatten av Cambridge-historikern Robert W. Scribner. Så här sammanfattar Scribner Blickles modell, framlagd i en rad publikationer från 1965 till 1991:

"The demand for communal autonomy was the precondition for positive resistance by the rural classes to attempts at domination by feudal-aristocratic classes, forming the basis for a Swiss-German tradition of populist, anti-feudal politics. The existence in some parts of Germany of forms of communal representation in territorial or regional assemblies (Landschaften) provided an alternative to princely rule supported by Estates comprised largely of social elites. Thus, Blickle argued, Germany history had not been a tale of continuous subjection of subordinate classes and could boast of an alternative parliamentarian tradition." (s. 200)

Blickles teori handlade från början om sydvästra Tyskland, och utvidgade sig till Schweiz, och han gjorde då en kontrast mellan norra och södra Tyskland liknande Bernd Moellers tolkning av en nordtysk och sen sydtysk Reformation. Efter hand började Blickle dock presentera kommunalismen mer som en allmängiltig företeelse i hela det Tysk-romerska riket, i parallell till liknande argument om bönder och staten framförda på 1970-talet av Jerome Blum (1971) och David Sabean (1976). Hos Blickle tog sig kommunalismtesen, framför allt som framförd i boken Deutsche Unternanen (1981), sig uttryck som en tysk whig history om en folklig väg till moderniteten, parallell, säger Scribner, till andra post-68-historikers ambitioner om historia underifrån.

1989 arrangerade Blickle en internationell konferens för att undersöka kommunalism i Europa, urbana och rurala, under perioden 1300 till 1800. I Blickles introduktion till den resulterande samlingsvolymen framgår det, säger Scribner, att han nu ville framföra "kommunalismtesen" som en allmän tes om förindustriella Europa, kanske t o m som en "universal historical category" (cit. 201). Mer försiktigt presenterade Blickle på andra ställen i introduktionen kommunalismtesen som en "heuristic strategy". Med hänvisning till en kritik från Lyndal Roper, framförd i Social History 1987, om avsaknaden av "common woman" i Blickles modell, så riktar Scribner en kritisk blick mot några konceptuella slappheter i Blickles argument:

"Curiously, no attempt was made to delimit the notion against the concept of ' democracy', although a frequent criticism raised against the idea of 'communalism' and its forerunner, the 'common man', was that it encompassed only a minority segment of any community: legally recognized citizens in the towns and male heads of households in the countryside. Women especially were mostly excluded and this seemed to weaken fatally any notion that the worshipping community could in any way be conceived of as coterminous with the legal-administrative-political 'commune', as was presupposed in the notion of a 'communal Reformation'." (s. 201)

Samlingsvolymen från 1989-konferensen innehåller fallstudier av Franken, Sachsen, Habsburg, och en rad jämförelser mellan Oberdeutschland och Schweiz, och mellan kommuner i Hessen, Brandenburg och Nordtyskland. Mest stöd fick tesen i undersökningarna från rurala Oberdeutschland och Schweiz, säger Scribner; i undersökningarna av städer passar tesen mindre väl. Men också i övriga rurala undersökningar passar den sisådär, säger Scribner: i Franken och Saschsen inkorporerades böndernas lokala styre i statsapparaten och blev mer top-down, i byarna i Hessen utvecklades en slags bondearistokrati som blev en styrande oligarki och uteslöt "the common man", och i det glest befolkade Nordtyskland borde förutsättningarna för starka bystyren vara goda, men något sådant föll ändå inte på plats. Överlag så menar Scribner att de empiriska studierna förvisso visar på en styrka i Blickles modell, men också viktiga begränsningar:

"The cumulative effect of the assembled case studies seems to be that the notion of 'communalism' does not provide any overarching general model for German history, nor did the commune in and of itself provide any intrinsic impulse towards a process of democratization or opposition to the territorial state. Indeed, both urban and rural communes were easily assimilated to hierarchical and oligarchical tendencies. Yet there remains somewhat of a puzzle. The prevalence of communal forms of organization is undeniable, even if they were weaker in some parts of Germany than others. It is Blickle's great achievement to have alerted us anew to this phenomenon, and especially to the importance of the communal ideal. Indeed, his notion of the 'communal Reformation' provides a particularly interesting example of how, under certain conjunctural conditions, the communal ideal could be mobilized for social and political change when inspired by religious fervour." (s. 204)

Scribner saknar diskussion om reformationen i boken, men riktar ganska stark kritik också mot Blickles konceptualisering av sambandet mellan reformation och bondestyre. Han lyfter också fram en aspekt av tesen som han tycker är lovande och borde utvecklas mer. Detta är Blickles fokus på "kommunen" som ideal under medeltiden:

"As Blickle has rightly emphasized, this carried the connotations of participation, of equality, of collective sharing to the good of all, but not to the detriment of the individual. It began to solidify into the notion of the 'common good', which could be defined, among many other ways, by opposition to the idea of 'self-interest'. The importance of corporate forms, often legal forms of association for pragmatic ends, gave impetus to elevating the central notion to the status of a universal value. But like all universal values, the main problem consisted in converting it into normative forms of behaviour, that is, filling the ideal out with its practical applications." (s. 206)

Spelet mellan ideal och praktik vad gäller "det gemensamma goda" förtjänar mer forskning, menarScribner, och pekar på David Sabeans krav på gemensam jord under det tyska bondekriget på 1520-talet. Var dessa krav uttryck inte för en konflikt mellan "gemene man" och adelsherrarna, utan mellan by-eliter och jordlösa (cottars)? Empiriska studier med hänsyn till komplexiteten i begreppet "common good" öppnar upp nya horisonter för tidigmodern historia:

"One would not wish to go as far as Sabean's neo-nominalism and argue that the 'commune' had no more meaning than was allowed to it pragmatically in day-to-day conflicts. However, it was certainly not a universal whose meaning was fixed or invariable, and for this reason it, or its connotations, could easily be appropriated by landlords, nobles and territorial lords. Nor should we assume that the value attached to the 'commune' was such that it overrode all other possible allegiances such as family or private personal interest. The inability of some south-west German towns to set up a rigorous moral supervision of the kind documented by Schmidt for Switzerland is not testimony to a lack either of  'christianization', good morals or civilized values. Simply, the common good was not  thought to consist in moral prying and communities that attempted to do so against the inclination of their members simply faced defeat. In Esslingen resistance to moral policing was so strong that it never got off the ground, and in the case of Constance, it was not even possible to find officers able to staff the board of supervisors." (s. 206-7)

Geschichtliche Grundbegriffe (1972-1992) innehåller inget uppslagsord för Gemeinde eller Kommunalismus och Cambridge history of political thought 1450-1700 ägnar föga uppmärksamhet åt "kommuner" eller "communalism": kanske borde mer uppmärksamhet riktas mot dessa fenomen, som Peter Blickle gjort så mycket för att begreppsliggöra, säger Scribner.

 

Fotnoter 

* Detta och andra referat från Cohn bygger på hans dödsruna över Blickle i tidskriften Parliaments, Estates and Representation från 2018, vol. 38, no. 2.

 

Referenser

Peter Blickle (2009) "Communalism as a Concept", Historisk-filosofiske meddelelser, publicerade av danska Videnskabernas Selskab. Tillgänglig på deras hemsida, här.

R. W. Scribner (1994) "Communalism: Universal Category or Ideological Construct? A Debate in the Historiography of Early Modern Germany and Switzerland", The Historical Journal , Mar., 1994, Vol. 37, No. 1. Läs här.