Det socialdemokratiska partiets uppgång i svenska val, 1911-1918

 

valutfallet i de svenska landstingsvalen år 1912. I landstingsvalen 1910-18 hade alla

 män -- med vissa förbehåll -- rösträtt men desto mer man tjänade desto fler röster 

fick man, upp till 40 röster. Diagrammet visar partivalet per grupp, från män med 

1 röst var till män med 40 röster var, uppdelat på landsbygd och städer. 

Källa är Sveriges Officiella Statistik, Landstingsmannavalen år 1912 (pdf)

Det socialdemokratiska partiet dominerade svensk politik från 1932 till 1990-talet. Men var kom det ifrån på vägen upp? Var var det starkt från början? Statsvetarna Carles Boix (Princeton och Barcelona) och Zsuzsanna Magyar (Luzern) börjar en ny artikel i British Journal of Political Science med att säga att de har "unique, highly granular data" från svenska landstingsval 1910-1918 som ger nya möjligheter att besvara sådana frågor. Det finns förstås inga individdata a la dagens surveys om hur folk röstade på 1910-talet, i Sverige eller någon annanstans, men den dåvarande svenska valstatistikens styrka, just för landstingsvalen som hade inkomstgraderad rösträtt, är att den delar upp väljarna i inkomstsegment, vilket gör att Boix och Magyar på valdistriktsnivå kan studera relationerna mellan olika inkomstgruppers vanlighet i distriktet, och valens utfall.

De sammanfattar artikeln som att de gör tre argument. Ett, framgången för den typ av "electoral socialism" som SAP stod för "depended on the political inclusion of specific social strata, mainly, the industrial working class, which socialist parties defined as their natural constituency (Lipset and Rokkan 1967; Przeworski and Sprague 1986)." (s. 281) Två, allmän rösträtt var nödvändigt för att socialdemokratin skulle kunna val, eftersom de relativt lågavlönade var berövade rösträtt före 1911, men rösträtten var inte tillräcklig. Socialdemokratin behövde också starka organisationer, framför allt i partiet och i facket, "to take previously non-mobilized electors to the polls while moving old voters away from other parties (Bartolini 2000; Katznelson and Zolberg 1986; Kunkel and Pontusson 1998; Luebbert 1991; Rennwald and Pontusson 2019). " (s. 282) Tre, och mer nydanande, så menar de att de kan beskriva med större precision vilka grupper det var som stöttade socialdemokratin från början: "Social democracy was initially supported by a relatively narrow segment of the electorate – mostly relatively affluent industrial workers." (s. 282) Bara efter hand tilltalade socialdemokratin de allra fattigaste, menar de. De bättre avlönade arbetarna hade större resurser, mer tid att engagera sig politiskt, och arbetade ofta i stora fabriker som möjliggjorde kollektiv facklig organisering. [1]

Den svenska valreformen 1909 ökade andelen män över 24 år som hade rösträtt från ungefär 30 procent till ungefär 80 procent, vilket stärkte incitamenten för politiker att tillhandahålla vänsterpolitik. Samtidigt infördes ett proportionellt valsystem vilket gjorde att det var meningsfullt att rösta på t ex SAP även om de inte var på väg att vinna i ens valdistrikt. SAP dubblade i valet 1911, det första valet efter rösträttsutvidgningen, sitt väljarstöd till 29 procent, och 1914 fortsatte man växa, till 36 procent. Därefter gick tillväxten långsammare, säger Boix och Magyar med referens till Tingsten (1973): 1924 fick man 40 procent och 1940 över 50 procent.

Boix och Magyar studerar specifikt landstingsvalen, som mellan 1909 och 1918 genomfördes i proportionella val med "plural voting", alltså att en person med höginkomst kunde ha många röster, upp till 40 sådana. I landsbygdsvaldistrikt fick en väljare en röst för varje 100 kr inkomst upp till 1000 kr, och sedan en röst för varje 500 kr extra dörutöver. I urbana distrikt fick man en röst per 100 kr upp till 2400 kr och sedan ytterligare en röst per 500 kr. På grund av det graderade systemet var det viktigt att hålla reda på hur många väljare det fanns i olika inkomstsegment, och det är därför det finns sådan fin statistik som Boix och Magyar kan använda. Landstingsvalen hölls 1910 och vartannat år därefter till 1918, i en process där man hade val i hälften av länen vartannat år så att halva övre kammaren byttes ut vartannat år.  Artikeln -- som formellt sett är ett "Letter" -- är rätt korthuggen och förklarar inte så mycket om hur statistiken ser ut i detalj, men faktum är att Sveriges officiella statistik för dessa val rakt av redovisar partival per inkomstgrupp, från de med 1 röst till de med 40 röster -- jfr diagrammet som jag klistrat in längst upp.

Väljarstatistiken per inkomstsegment är "very fine-grained", säger Boix och Magyar: det genomsnittliga segmentet (kommun X, inkomst 600-700 kr, eller kommun Y, inkomst 800-900 kr, t ex) hade färre än 150 väljare i sig, och 90 procent av segmenten hade färre än 300 väljare. (s. 284) I lokalvalen 1912-14 hade 54 procent av väljarna en taxerad inkomst om 400 kronor eller mindre, och de 10 procenten med högst inkomst hade 2500 kronor eller mer, och topp 1 procenten 8500 kronor eller mer. Det finns alltså en stor spridning bland väljarna: från ganska låga inkomster till väldigt höga. Det är viktigt att tänka på att inkomstmåttet här är beskattad inkomst och att man kunde göra ganska rejäla avdrag; om man tjänade under 1200 kr så var upp till 300 kronor skattefria, beroende på hur många barn man hade osv. (Appendix A.) Vi kan alltså tänka att en person som i Boix och Magyars statistik är klassificerad som en inkomst på 200 kr, i verkligheten tjänade 300-500 kronor.

Valdeltagandet var mycket lägre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare -- vilket förstås kan ha att göra med att den graderade rösträtten gjorde att låginkomsttagarnas enda röst inte var så mycket värd gentemot folk som hade 30-40 röster. Det diskuterar dock inte Boix och Magyar som nöjer sig med att konstatera att färre än en fjärdedel av de potentiella väljarna i den lägre halvan av inkomstfördelningen i städerna röstade 1910, medan de 10 procenten med högst inkomster i städerna hade ett valdeltagande högre än tre fjärdedelar. På landsbygden var valdeltagandet högre, men fortfarande under 25 procent bland den lägre halvan av inkomstfördelningen.

Enligt Boix och Magyars beräkningar i Figur 3, som jag klistrat in ovan, så var väljarstödet för Socialdemokraterna i relation till väljarnas inkomster ett upp-och-ner-vänt U: lågt bland väljarna med lägst inkomst, högt i mellanskiktet, och lågt bland höginkomsttagarna. Faktum är att låginkomsttagarna, runt 300 kronor om året i inkomst, i städerna var mer benägna att rösta på Högern än att rösta på Socialdemokraterna, strax under 10 procent av de med rösträtt. (De flesta låginkomsttagarna röstade ju inte alls, så bortfallet är stort.) I vilket fall så spekulerar de om att Högerns förvånansvärt starka stöd bland väljarna med lägst inkomster "may have been related to the presence of clientelistic voting". (s. 285) 

Men här undrar jag också vilka de här låginkomsttagarna egentligen är. Det lägsta segmentet i städerna, där SAP är väldigt svaga, tjänar mindre än 300 kronor. Om vi slår på ett generiskt antagande om att de hade 200 kr i avdrag så är deras totala inkomst något i stil med 400-500 kronor. Det kan inte gärna vara heltidsarbetare i städerna, eftersom, som Boix och Magyar redovisar i Appendix C med referens till Bagge et al (1933), en manlig lantarbetare 1910 tjänade 306 kronor om året och en kvinnlig lantarbetare 192 kronor om året. (Till detta kom mat och logi.) Lönerna var överlag högre i städerna och de hänvisar också till att en manlig textilarbetare i genomsnitt tjänade 978 kr och en kvinnlig textilarbetare 613 kr. Det lägsta inkomstsegmentet i Figur 3 är alltså troligen pensionärer och deltidsarbetare. Det är svårt att översätta valstatistikens inkomstsegment till mer sociologiska grupp- och klassbegrepp men med tanke på skatteavdragen kanske inkomstgrupperna runt 400-900 kronor mest liknar vad man tänker sig en industriell arbetarklass. I dessa inkomstgrupper fick Högern och SAP ungefär lika stora andelar av rösterna i städerna enligt Figur 3, medan Liberalernas stöd var lite lägre. Med tanke på den svårtolkade statistiken blir det dock svårt att dra riktigt starka slutsatser om de olika partiernas stöd i olika grupper i städerna.

Att jämföra städer och landsbygd är mindre komplicerat. Överlag var Liberalerna starkare på landsbygden och SAP i städerna. Boix och Magyar menar att SAP hade svagt stöd hos lantarbetarna: "Among those voters earning less than Kr. 400, a figure corresponding to the average earnings of male farm workers (Bagge, Svennilson, and Lundberg 1933), the SAP vote remained below 10 per cent." (s. 286)

De undersöker också vilka faktorer som samvarierar med valutfallen: hur många som över huvud taget går och röstar, och partivalet. De skapar kvasi-individ-data genom att använda varje inkomstsegment, säg män med 3 röster i Uppsala, och imputera individer i detta segment som har medelinkomsten i segmentet och vars fördelning på partival och icke-röstning motsvarar genomsnittet i segmentet. Regressionerna har dessa imputerade individers agerande som beroende variabel och där bestämningsvariablerna är individernas inkomster samt kontextvariabler: folkrörelsernas styrka från Lundkvist och Andraes dataset, Ginikoefficienten i inkomster i valdistriktet, och dummies för distriktet och för ifall distriktet är urbant eller ruralt.

Tendensen att rösta ökade med inkomst, upp till 90:e percentilen av inkomster varefter sannolikheten plattades ut. Sannolikheten att rösta för SAP ökade upp till 500 kronor i urbana distrikt och 1000 kronor inkomst i rurala distrikt, och minskade sedan; Boix och Magyar tolkar detta som att SAP var starkast bland "Sweden’s industrial labour aristocracy" runt den 75:e percentilen i inkomstfördelningen. (s. 289) Med starkare fackföreningar i distriktet ökade valdeltagandet, men inte för den lägre halvan av inkomstfördelningen vilket är väldigt förvånande -- "The result probably points to a compositional effect: more unionized districts had a higher concentration of poorer voters." (s. 289) De fattigaste röstade till ungefär 10 procent för ett socialistiskt parti både i distrikt med starka och distrikt med svaga fackföreningar; personen vid den 75:e percentilen hade dubbelt så stor sannolikhet att rösta socialistiskt i distrikt med fackföreningar. Om nykteristerna var starka i distriktet ökade valdeltagandet med ungefär 10 procentenheter, med effekten koncentrerad till fattiga väljare. Stödet för SAP minskade något, men effekten är liten. Frikyrkornas närvaro hade något förvånande en svagt positiv effekt på SAP:s röstandel, men det resultatet verkar känsligt för modellspecifikation. (s. 289-290)

Efter 1920 avskaffas röstsystemet med fler röster för höginkomsttagare och statistiken redovisar inte längre röstbeteende per inkomstgrupp. Boix och Magyar använder då istället data om sektorstillhörighet per kommun (1910 och 1940) eller härad (1920 och 1930) från folkräkningarna och valutfallen från Sten Berglunds (1988) val-dataset som finns tillgängligt från SND. Nu gäller det alltså riksdagsvalen, inte landstingsvalen, och systemet är en man-en röst före 1921, och en person-en röst från och med 1921. För att dra slutsatser om individers beteende från data på gruppnivå använder de Gary Kings (1997) metod för ekologisk inferens. De har statistik för 2414 kommuner (se Appendix F) och jämför här alltså både rurala och urbana kommuner i samma modeller.

Figur 6, inklistrad ovan, ger ekologisk inferens-resultaten för folk i jordbruket, vad gäller att rösta eller inte, och att rösta på SAP eller vänstern bredare. Slående nog så röstade alltså 0 procent av de anställda i jordbruket år 1911 på SAP enligt dessa resultat, medan valdeltagandet var ungefär 50 procent. Det var förvisso så att Liberalerna och SAP ställde upp ihop i rätt många distrikt detta år, så det kanske kan göra det svårt att dra slutsatser just detta år. (Totalt så fick Liberala och SAP 327 143 röster på landsbygden år 1911, och de Moderata 146 820 röster.) Men också 1921 har ju SAP extremt låg röstandel, 5 procent eller mindre, enligt dessa beräkningar, bland jordbruksssysselsatta. 

Jag är lite förbluffad av denna extremt låga andel med tanke på att SAP år 1921 fick 31.0 procent av de 1 181 187 rösterna som avgavs på landsbygden, alltså 366 168 röster. (Se Riksdagsmannavalen år 1921, s. 37-40.) Det är så klart så att SAP fick fler röster på den industrialiserade landsbygden -- tänk södra Dalarna eller sågverksdistrikten på Norrlandskusten, men under 5 procent är ändå väldigt lågt.  Många av de 1.2 miljonerna landsbygdsväljarna var såklart bönder (omkring 330 000 plus 40 000 hemmavarande barn, att döma av min överslagsräkning baserad på Tabell N i valstatistiken) som inte var så benägna att rösta på SAP men enligt valstatistiken röstade också ungefär 80 000 torpare, och ungeför 100 000 lantarbetare. Sen är det klart att statistiken i Figur 6 anger andelen väljare av alla möjliga väljare, inte bara av de som faktiskt röstade, men andelen blir ju ändå låg även om man dubblar 0-5 procent. [2]

En sista analys bygger på 1960 års valstudie, med statistik från Bo Särlvik. Också detta år var relationen mellan inkomst och SAP-röstning ett uppochnervänt U: bland de 20 procenten med lägst inkomster räknade ungefär hälften på SAP, men andelen ökade upp till mittenkvintilen, de som tjänade 10 till 14 000 kronor.

I slutsatserna betonar Boix och Magyar de tre huvudresultaten: att allmän (manlig) rösträtt var nödvändig för att socialdemokratin skulle bli stark i val, med tanke på dess bas i relativt lågavlönade, att facket var viktigt för socialdemokratins valframgångar, och att skillnaderna i väljarbeteende var stora mellan olika slags arbetare.

referens

Carles Boix och Zsuzsanna Magyar (2023) "The Rise of Swedish Social Democracy", British Journal of Political Science.

Sveriges officiella statistik, Landstingsmannavalen 1912-1918. Alla rapporter digitaliserade och tillgängliga från SCB:s hemsida här. 

fotnot

[1] Här hänvisar de också i en fotnot till Ansell och Samuels (2014, kap. 2) om hur långsamt det gick att mobilisera fattiga väljare när demokratiseringen genomfördes. Ansell och Samuels kapitel 2 börjar väldigt slående:

"The idea that the poor – through their vote – represent a threat to democracy and property has inspired research on regime change for decades. From Lipset (1959, 31) to Boix (2011), scholars have expected growth, equality, and democracy to run together. Although it has gone largely unchallenged over decades, the notion that the poor threaten property and democracy is fundamentally mistaken on both empirical and theoretical grounds." (s. 17)

Grundproblemet är, säger Ansell och Samuels, att roten till det onda är att de vanliga måtten på inkomstojämlikhet, Gini-koefficienten, inte matchar mot de mer sociologiska begreppen om ett samhälles klasstruktur, så som de stora jordägarna, den kapitalägande borgerligheten, industriarbetare, och de fattiga. Ansell och Samuels utgår i sitt perspektiv på historisk ojämlikhet från Kuznets (1955) och gör det i mitt tycke ganska häpnadsväckande påståendet att: "We start from the observation that income inequality is typically very low in preindustrial societies." De menar att i den ekonomiska utvecklingen -- som verkar vara industrialisering -- så är det inte bara så som Lipset tänker sig att inkomststrukturen förändras genom att de rika drar ifrån de fattiga, utan också genom utvecklingen av nya grupper: borgerligheten, medelklassen och den industriella arbetarklassen. "Members of these groups tend to earn far more than the future median voter, who in nearly all historical cases tends to remain relatively poor. And because they have far more to lose, members of these rising economic groups are also increasingly likely to mobilize to press for political reforms." (s. 18)

[2] Också 1921 hade SAP i de flesta valkretsar -- 27 av 28 -- gemensamma listor med andra partier. Men jag gissar att statistiken ändå bättre fångar SAP-röster här eftersom de står som huvudparti, snarare än som 1911 när de stod med som stödparti till Liberalerna och en röst på den gemensamma L-SAP-listan snarare räknades som en Liberal röst. År 1921 var SAP inblandade på följande vallistor: Liberala + SocDem i 1 valkrets, SocDem + Vänstersoc. i 7 valkretsar, SocDem + Kommunister i 9 valkretsar, och SocDem + Vänstersoc. + Kommunister i 10 valkretsar. Det var väldigt vanligt med gemensamma listor: Högern och Bondeförbundet hade gemensam lista i 4 kretsar och Högern, BF och Liberalerna i en. (Riksdagsmannavalen 1921, s. 35-36.)

Utvecklingar av maktresursteorin

Maktresursteorin har sedan det tidiga 1980-talet varit en av de ledande förklaringarna i forskningen om variationer i välfärdsstater och politik. För en översikt se mitt tidigare inlägg utifrån sex artiklar av Walter Korpi från 1980 till 2006. Med Korpi och Esping-Andersen som ledande teoretiker, och med fokus på starka fackföreningar och socialdemokratiska partier, har teorin alltid haft en särställning i Skandinavien. Nu har två danska forskare, Bjarke Refslund från Aalborgs universitet och Jens Arnholtz från Köpenhamns universitet, publicerat en artikel i Economic and Industrial Democracy om maktresursteorin (PRT, power resources theory). Var står då debatten om PRT idag? Så här börjar Refslund och Arnholtz artikel:

"Following decades of employer-centred analysis in labour market studies, political sociology and comparative political economy, it is well established that employers and their preferences matter. Even if companies and the capitalists who own them are not as all-powerful as proponents of employer-centred analysis argue (Hall and Soskice, 2001; Swenson, 1991, 2002), and even if their influence is mediated by state and party politics (Culpepper, 2010; Meardi, 2018), they still have substantial power and influence (Busemeyer and Thelen, 2020)." (1958-1959)

Fackens betydelse har i denna diskussion blivit underskattad, säger de, kanske relaterat till fackens minskade makt. Men det har också med maktresursteorins minskade inflytande att göra, och de menar till och med att:

"Often, power resource theory is used only as the theoretical antagonist of the argument being put forth – a strawman mentioned only to be dismissed. Additionally, empirical assessments of power resources typically use very crude indicators (like union density or collective bargaining centralisation) to measure unions’ power resources, in particular in comparative studies." (s. 1959)

Refslund och Arnholtz vill med sin artikel ta tillbaka PRT in i centrum av studier av arbete, arbetsorganisation, arbetsmarknader och "labour politics". Idag används PRT främst av forskare som forskar om fackförbund, men de menar att teorin är mer användbar. Däremot så har de en snävare indelning av vad PRT handlar om än vad Korpi hade på 1980-talet. Korpi och hans kollegor använde då PRT framför allt för att förstå välfärdsstater i jämförande perspketiv, men Refslund och Arnholtz "follow more recent literature in applying it more narrowly to labour politics understood as issues related to the labour market and closely related policy areas like occupational pensions (e.g. Keune, 2018). This we define broadly as labour politics, thereby delimiting the article from welfare state studies." (s. 1960)

PRT är i grund och botten en klassbaserad teori: samhället är indelat i klasser med olika preferenser. Men givetvis inte på ett förutsägbart och identiskt sätt; Korpi menade 1978 att ‘The “latent” interests of citizens, derived from their positions in the class structure, cannot, in themselves, generate collective action. They provide, instead, a potential basis for such action.’ (cit. 1960) Fackföreningarna är i teorin centrala för att upphäva eller motverka den maktimbalans i arbetsgivarnas favör som annars råder. (Om Korpis maktbegrepp, se mitt blogginlägg som jag länkat till ovan.) Variationer i organisering och maktresurser kommer också förklara variationer i utfall (löner, välfärdspolicies etc) mellan länder och över tid; i en fotnot påminner Refslund och Arnholtz om att Korpi faktiskt i förordet till klassikern The Working Class in Welfare Capitalism argumenterar för ‘the importance of the historical dimension for the understanding  of contemporary society’. Något som jag hade glömt, men också en dimension som jag som ekonomisk-historiker tänkt mycket på de senaste åren i relation till PRT.

Korpi och PRT har fokuserat mycket på fackföreningarna, men R och A påpekar att teorin egentligen lika mycket omfattar arbetsgivarna, och att det inte innebär någon motsägelse att diskutera arbetsgivarnas organisering i en studie i ett PRT-ramverk. Likaledes så har Korpis studier av Sverige handlat mycket om banden mellan LO och det socialdemokratiska partiet, men i olika kontexter kan det vara lika relevant att studera andra typer av partier, som spelar en större roll där.

Hur kan man då studera makt inom PRT? Erik Olin Wright (2000) föreslog i en formulering som blivit kanonisk inom PRT att det finns två typer av maktresurser, associational och structural. Olika forskare (t ex Kjellberg 2021) har diskuterat fler typer, och Refslund och Arnholtz föreslår som komplement till Olin Wrights typologi ytterligare tre typer: institutional, ideational och coalitional. De går igenom de fem typerna i tur och ordning. Strukturell makt har att göra med arbetarnas plats i produktionen, och kan ses som den mest basala och mest materiella typen av makt:

"Structural power is typically understood as the power derived from the workers’ position in the production system (Wright, 2000: 962) and can, therefore, be seen as the basic building block for the other power resources, at least contributing to their efficiency. Structural power traditionally refers to the workers’ ability to interfere with production, for instance, through industrial action like strikes, ‘work slow’ actions, etc. The level of structural power relates to the employer’s ability to replace workers, and structural power is thus lower if the workers are easily replaced, for instance by ‘management whipsawing’ between production sites (Greer and Hauptmeier, 2016) or outsourcing of the jobs (Drahokoupil, 2015). Therefore, regulation on ‘illegal’ strikes, the use of strike-breakers
and secondary industrial action is highly relevant for regulating this power resource (and thus connected with institutional power). We include the ability of workers to disrupt distribution (through road blockage, etc.) as a part of their structural power (Webster, 2015 calls this ‘logistical power’)." (s. 1962)

Refslund och Arnholtz skiljer i Wrights efterföljd på två typer av strukturell makt: arbetsplatsmakt och marknadsmakt (marketplace power). Den första subtypen handlar om hur beroende arbetsgivaren är av arbetarna. Den andra subtypen handlar om att arbetarnas strukturella maktposition också beror på arbetsmarknaden i allmänhet, med arbetslöshetsnivån, utbildningsnivån och så vidare. 

Makttyp två är "associational power", som Wright definierar som ‘the various forms of power that result from the formation of collective organizations of workers’

referenser

Bjarke Refslund och Jens Arnholtz (2022) "Power resource theory revisited: The perils and
promises for understanding contemporary labour politics", Economic and Industrial Democracy 43 (4): 1958-1979. Läs här.

Fackliga strategiers förändring i Sverige

Hur har fackens konfliktstrategier förändrats i Sverige sedan 1970-talet? Sociologen Magnus Granberg angriper denna fråga i en ny artikel i tidskriften Arkiv. En intressant metodologisk diskussion -- han pekar på Korpi (1978, 1981) och Thörnqvist (1994) som exempel på kvantitativ forskning om svenska strejker -- är:

"Bruket av kvantitativa data är oundvikligt i en analys av historiska tendenser, men jag vänder mig mot det metodologiska antagandet att begreppet ”strejk” betecknar något likformigt, det vill säga något homogent och oföränderligt genom tid och rum." (s. 108)

Han studerar ”arbetskonflikter”, som likställs med ”klasskamp”,och står för något viktigt: ”ett brott i relationen mellan arbete  och kapital”. Argumentet för den kvalitativa metoden utvecklas bland annat med en jämförelse mellan skogsstrejken 1975 och Kommunalstrejken 2003: kvantitativt är de båda varsin strejk, omfattande många anställda -- är de då samma sak? Nej menar Granberg med referens till att skogsarbetarstrejken var gräsrotsdemokratisk och aktualiserade frågan om ekonomisk demokrati och alltså bar på en större samhällelig betydelse. Idag tar den jämförande forskningen delvis strejkernas föränderliga former på större allvar, säger Granberg: forskare plockar upp Tillys begrepp om "repertoarer" av folkliga aktionsformer. Men, menar Granberg: "dessvärre blir även detta begrepp underställt en positivistisk ambition att skapa abstrakta kategorier över olika aktionsformer", med skapande av taxonomier.

"Ett antipositivistiskt alternativ kan hämta inspiration från Marx’ analys av kapitalformer och penningfunktioner, det vill säga från konkreta former och funktioner som gör ett socialt fenomen och dess inre dynamik distinkt. Kort sagt: arbetare mobiliserar olika typer av maktresurser som har bestämda funktioner inom en distinkt strejkform." (s. 114)

En sådan analys stämmer överens med en riktning i marxistisk politisk teori som följer hur Marx såg Pariskommunen som "den äntligen upptäckta ... formen" för arbetets frigörelse. (Ref också Kouvelakis 2003). Jag hade här gärna velat se utvecklat och konkretiserat de här idéerna. T ex så verkar det som någon slags materialistisk determinism där fasen i klassens utveckling bestämmer dess kampform.* Jag gissar att Granberg inte skulle håla med om detta men resonemangen för ändå tankarna ditåt: "Ett fokus på kampformernas kvalitativa förändringar kan kombineras med perspektiv på arbetskonflikter som belyser hur ”proletarisering” och ”reell underordning” motiverar grupper av arbetare att under olika perioder ta strid mot sina arbetsköpare." (114) Väldigt vagt?

I alla fall så börjar analysen med ett större, kvantitativt perspektiv med diagrammet (ovan) med kravaller och generalstrejker i 18 OECD-länder 1946-2015. Diagrammet visar ett stort uppsving i båda serierna efter 2010, "ett internationellt kampuppsving under senare år." (s. 116)

Christer Thörnqvist ser i sin avhandling om strejker i Sverige sedan andra världskriget långa vågor-teorin som utmärkt tillämplig på Sverige. Åren runt 1969 med strejkerna i Göteborgs hamn och Malmfälten var toppen av vågen, och åren efter 1991 bottnen. Granberg påpekar att det är olika arbetargrupper som burit fram olika strejkvågor: på 1800-talet hantverkare, på 1930- och 40-talen industriarbetare, på 1970-talet "nyckelgrupper i fordistisk industri (gruv-, stål- och bilindustrin)" och idag så har strejkmönstret beskrivits som en tertiarisering: "det vill säga att tjänste- och kommunikationsarbetare skulle vara vår tids avantgarde, något som också framträder vid en analys av det frambrytande svenska strejkmönstret." (s. 118, fotnot till Bordogna och Cella 2002). I den internationella forskningen har också Beverly Silver (2003) pekat på att kommunikations- och tjänstesektorn sedan 1970-talet står för en ökande andel av strejkerna globalt sett.

Diagram 2 visar kollapsen för strejker i Sverige i och med 1990-talskrisen. Här har inte heller skett något uppsving efter 2007-2009 som i en del andra rika länder. (Det vore intressant att utveckla varför!) Utmärkande för Sverige är också hur viktiga de vilda strejkerna var på 1970- och 80-talen. Runt 1970 handlade det mycket om skogen, transporter och tillverkningsindustri. Vid 1980-talets början strejkade tjänstemän en hel del. I mitten av 1980-talet skiftade centrum för strejkerna till offentlig sektor vilket den fortfarande i hög grad är, tillsammans med logistik-sektorer, konstaterar Granberg. (s. 122)

I relation till strejkernas förändrade sektorssammansättning anför Granberg en typologi med tre sorters strejker: fordistiska, logistikstrejker och välfärdsstrejker. "Logistiska strejker får sin kraft av förmågan att bryta vidsträckta flöden av varor, inklusive varan arbetskraft, som inkluderar flera arbetsplatser och företag." Dessa blir särskilt viktiga i en tid av just in time-företagsmodeller. Välfärdsstrejker slår inte mot några ägares profit utan utspelas i den offentliga sektorn och välfärdsproduktionen; de "mobiliserar ett socialt etos och övergår på så sätt i expansiva rörelser som universaliserar strejkkrav, söker publicitet och politiserar allt fler samhällsområden, fjärran från den arketypiska partikulära strejken som rör specifika gruppers arbetsvillkor utan att knyta dem till någon övergripande social problematik." (s. 125)

Granberg vill jämföra dagens välfärdsstrejker med 1970-talets fordistiska strejker. Så här karaktäriserar han dem:

"ett utmärkande drag, när de generaliserades, att de ibland direkt utmanade kapitalmakten på strejkdrabbade arbetsplatser, och i en vidare bemärkelse aktualiserade frågan om arbetarkontroll. Ett kvantitativt fokus har förpassat denna fråga till periferin av svensk strejkforskning, men ett internationellt sett utmärkande drag för svenska 1970-talsstrejker är att de aktualiserade frågan om makten över arbetet trots att landet inte såg någon direkt
revolutionär situation (som i till exempel Frankrike och Portugal)." (s. 126)

De fordistiska strejkerna var lokala på så sätt att de handlade om att "direkt stoppa produktionen vid enskilda arbetsplatser". Det gäller inte logistik- och välfärdsstrejkerna.

"Logistik- och välfärdsstrejkerna har det gemensamt att deras funktion är generaliserande. Deras effekter begränsar sig inte till den omedelbara arbetsköparen (ett företag som agerar inom offentligt reglerad transportverksamhet, ett lokalt landsting, etcetera) utan påverkar den ekonomiska och politiska omgivningen i stort. De innebär därför potentiellt en konflikt med staten i vid bemärkelse. I logistikstrejkernas fall beror det på att effekterna av avbrott i centrala värdekedjor kan vara så omfattande att stater väljer att intervenera (något som i varje fall åberopades under de senaste konflikterna i Göteborgs hamn)." (s. 127)

Granberg menar att det pågår proletariseringsprocesser i välfärdsarbetena i Sverige: deras professionella autonomi undermineras i new public management. Sjuksköterskorna har lett konflikterna sedan 1990-talskrisen bland annat genom massuppsägningar (och hot om det) med krav på högre löner och andra förbättringar. (Här refererar Granberg bl.a. sin doktorsavhandling från 2016.)

"Bakgrunden till aktionerna är, utöver omedelbara krav på till exempel högre löner eller bättre bemanning, den utveckling mot reell underordning och varufiering som gjorde entré i Sverige med nyliberalismen under sent 1980-tal och fick sitt verkliga genombrott i samband med 1990-tals-krisen. Sjuksköterskearbetets reella underordning yttrar sig bland annat i mindre tid till fortbildning, reflektion och planering, och därigenom minskade möjligheter att tillämpa professionell kunskap; i ett uppdrivet arbetstempo samt i ökad detaljstyrning (genom till exempel kodsystem och så kallade kliniska protokoll). Kort sagt utmanas det professionella självstyret. " (s. 129)

Granberg pekar på en dialektik här: känslan av maktlöshet och ilskan över att ens professionalism undergrävs ökad klassmedvetandet och uppdelningen mellan "vi på golvet" och "ledningen" (s. 130) Detta i motsats till en professionell självbild som betonar kollegialiteten och inte ser en konflikt med ledningen. (Här hänvisar Granberg också till Lovisa Broströms rapport "Medelklassens förändrade maktposition" från 2018, och till Rebecca Selbergs doktorsavhandling från 2012.) Så sett ser Granberg en parallell här till industriarbetarnas utveckling runt år 1900: då urholkades hantverkarnas yrkeskunnighet i produktionen, vilket ökade deras klassmedvetande och vilja att ta till konflikt för att förbättra sin position. Figur 4 visar att sjuksköterskorna blivit mer konfliktbenägna i bemärkelsen att ta till kollektiva uppsägningar; dessa är särskilt fördelaktiga för specialistutbildade sjuksköterskor där det råder brist, som vid intensivvård, kirurgi och akutsjukvård.

De kollektiva uppsägningarna sker ofta i anslutning till tecknandet av kollektivavtal. Detta mönster kan spåras tillbaka i alla fall till avtalet 1988. Då var Vårdförbundet positivt inställda till denna kampmetod, men har sedan sent 1990-tal blivit mer avfärdande.

I sina slutsatser menar Granberg att det långsiktiga perspektivet visar hur tjänsteyrkena idag står i centrum för strejker och arbetskonflikter av en ny typ. "Framtida rörelser bland välfärdsarbetare och strategiskt placerade logistikarbetare är beroende av hur de pågående förändringarna i klassstrukturen och dess arbetsprocesser påverkar dessa arbetares maktposition, samt av huruvida arbetarna kan utveckla de beständiga organisationer, de traditioner av kamp och det klassmedvetande som behövs för att ta rörelserna till nya nivåer." (s. 134)

Referens

Magnus Granberg (2020), "Kampens nya former. Klasskamp och klasstruktur sedan de vilda strejkerna", Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, nr 12, s. 107-139.

Fotnot

* Jfr resonemangen på s.117 med en beskrivning av tidigare forskning om hur skiften mellan kampformer "speglar historiska förändringar i den allmänna klasstrukturen (makro) och i specifika arbetsprocesser (mikro)." Också s. 120: "Förändringarna i strejkmönstret återspeglar förändringar i det svenska samhällets klasstruktur."

Radikalismen i Düsseldorfs tidiga socialdemokrati

Jag tänkte börja en bloggserie, "Sonderweg-boken" utifrån mitt pågående arbete på ett bokmanuskript med titeln ”Världens jämlikaste land?”, om den ekonomiska och sociala (o)jämlikheten i Sverige sedan 1750. Till detta – och till associerade akademiska papers – läser jag en hel del, och får en del funderingar som kan lämpa sig för att ventileras i bloggformat. Mindre anmärkningar eller tankar som jag inte kan reda ut för tillfället men som jag vill lägga på minnet och antagligen komma tillbaka till senare. Det kan handla om ganska olika saker, men det förenande temat kommer vara svensk jämlikhet, ekonomi och arbetarrörelse i ett jämförande perspektiv. 

Den första i ordningen baseras på historikern Mary Nolans bok Social democracy and society: Working-class radicalism in Düsseldorf, 1890-1920 från 1980. Min fundering handlar om Nolans förklaring till varför socialdemokratin, som hon menar, blev radikal, inte reformistisk, i denna västtyska stad. Det var, säger Nolan, ”hardly surprising” att marxismen, med polariseringstes m.m. fick fäste i Düsseldorf. ”As a result of their expriences the Düsseldorf Social Democrats became radicals rather than reformists...” (s. 52)

Vad var det då för ”erfarenheter” som gjorde att socialdemokraterna i Düsseldorf enligt Nolan blev dogmatiska radikaler som anammade en defensiv-reaktiv taktik i nuet till förmån för en tänkt revolution i framtiden, och en isolering från stat och samhälle? (s. 89) Detta har ju bäring inte bara på Düsseldorf utan på alla diskussioner om arbetarrörelsers variationer i slutet av 1800-talet i Europa, mellan reformism och radikalism.

Nolans argument om en särskilt alienerad och därför också radikaliserad arbetarrörelse i staden Düsseldorf bygger på (a) en särskilt stark katolicism i staden, och (b) en särskilt ojämlik preussisk lokalpolitik. I områden som Bayern och Baden eller städer som Bremen och Hamburg där SPD och facken var starkare och lokalstyret mera inkluderande, integrerades arbetare i det borgerliga samhället och blev reformister (s. 67). Menar Nolan, i en variant av den gamla förklaringen av variationer i reformism och radikalism i europeiska arbetarrörelser: där förtrycket var starkare, blev rörelsen revolutionär (tänk Italien, Spanien); där förtrycket var mildare, blev rörelsen reformistisk (Storbritannien). Nolan menar att Düsseldorfs SPD på 1890-talet förenade en reaktiv-defensiv taktik med en tilltro till en framtida revolution, i Kautskys anda. De avfärdade försök till nyansering av jordfrågan och höll istället fast vid en traditionell marxistisk polariseringsteori, där småbönderna var dömda till undergång i en polarisering mellan storägare och proletärer; innan detta stadium uppnåtts, kunde/skulle arbetarrörelsen inte försöka värva bönderna. (s. 84) Utöver den exkluderande politiken var det också den starka katolicismen som enligt Nolan gjorde det svårt och segt för arbetarrörelsen att växa i staden, både i arbetarklassen och i övriga klasser. Hon har statistik för alla som gick med i SPD i staden 1896-1908 och visar att de som gick med  nästan uteslutande var personer som flyttat in till staden. Av de infödda gick bara 53 personer med i partiet åren 1896-1902; bland infödda arbetare var katolicismen alltför stark. (s. 113)

I Nolans resonemang finns alltså ett antagande om att exkludering fostrar radikalisering. Skulle man kunna testa detta på svenska förhållanden? Eftersom det fanns en inkomstgräns på 800 kr för att få rösträtt (eller en förmögenhet eller arrenderad gård av ett visst värde), så varierar andelen med rösträtt på olika ställen beroende på lönenivåer och annat. Diagrammet nedan visar andelen av befolkningen (hela befolkningen, inte bara vuxna) som hade rösträtt år 1904. (Källa: Bisos Valstatistik 1904, klicka på bilden för att göra den större.)

Här finns en en del intressant variation, inte bara de mer uppenbara som att en stor del av befolkningen har rösträtt i rika småstäder som Sigtuna eller Skanör-Falsterbo. Om man tar lite mera industriella städer så skulle man faktiskt kunna göra en jämförelse mellan Jönköping och Borlänge, eller kanske Halmstad och Trelleborg: Jönköping och Halmstad har en låg andel röstberättigade vilket tyder på låga inkomster där, medan arbetarstäderna Borlänge och Trelleborg har en relativt stor del röstberättigade, vilket tyder på höga löner. I Jönköping kunde år 1904 17.1 procent av befolkningen rösta, i Halmstad 18.4 procent, i Borlänge 32.0 procent, och i Trelleborg 35.1 procent. (1892: i Jönköping 11.0 procent, Halmstad 13.7 procent, Trelleborg 24.5 procent, och Borlänge var ingen stad då.) Utifrån Nolans resonemang skulle vi då – allt annat lika – förvänta oss en radikalare arbetarrörelse i Jönköping och Halmstad än i Borlänge och Trelleborg. Å andra sidan så kan vi också ta in den religiösa faktorn som Nolan också betonar; Sverige saknar den starka katolicismen som utmärkte Düsseldorf, men Jönköping präglades starkt av frikyrkor, vilket enligt Hans-Olof Ericson (1991) försvagade arbetarrörelsen där.

Givet betydelsen för Düsseldorfs arbetarrörelse av de som var infltytade till stan, så kunde man också tänka sig att städer som växte snabbare under industrialiseringen fick starkare och radikalare arbetarörelser, än städer som växte långsammare. Det harmonierar också med Edvard Bulls gamla hypotes om sambandet mellan snabb industrialisering och arbetar-radikalism. Diagrammet visar tillväxten i befolkning i svenska städer 1892-1904. (Källa: Bisos A Befolkning 1904, klicka bilden för att se större.)

I Nolans analys så bryter SPD i Düsseldorf åren 1902-03 med sin tidigare passivitet och exkluderade ställning. Efter stora interna konflikter kommer ett nytt styre till och sätter fart på det organisatoriska arbetet. Man får fart på bildningsprocesserna, på cykelklubbar, sånggrupper, klubbar för arbetaridrott, och bygger 1909 ett folkets hus (Volkshaus). Men radikalismen består enligt Nolan, och det numera starka Düsseldorf-SPD hamnar på vänsterflygeln av partiet.

Ovan har jag skissat på en koll på Nolans teori baserad på en jämförelse inom Sverige. Men kanske än mer uppenbart är: Sverige hade -- tvärtemot vad de flesta tror -- ett väldigt exkluderande politiskt system, inte minst lokalt, under tiden då socialdemokratin växte fram, säg 1880-tal till 1910-tal. (Se min Sonderweg-artikel.) Ändå så fick vi en reformistisk arbetarrörelse. Varför det? En hypotes som jag lutar åt är att samspelet mellan den framväxande arbetarrörelsen och medelklass-intellektuella var annorlunda i Sverige än i Düsseldorf. Nolan menar, och hänvisar bl.a. till att staden inte hade något universitet, att medelklass och arbetarrörelse var två helt separata entiteter i Düsseldorf. I Sverige så möttes medelklass och arbetarklass i folkrörelserna nykterismen och frikyrkorna varav framför allt den första var mycket förenlig med arbetarrörelse-engagemang. Gjorde detta att den svenska socialsitiska rörelsen blev mer revisionistisk och reformistisk? Ytterligare en pusselbit i förklaringen tror jag är den som historikern Madeleine Hurd (2000) anför i sin lysande bok Public Spheres, Public Mores där hon jämför politiken i Hamburg och Stockholm decennierna runt 1900. Hon visar där att just eftersom Sverige hade ett så extremt uteslutande politiskt system, så fick inte ens den lägre medelklassen vara med och rösta, ställa upp i val etc. Därför allierade de grupperna sig med arbetarklassen i en pro-demokratisk koalition av "småfolk". I Hamburg däremot, säger Hurd, allierade medelklassen sig med överklassen för att fortsätta exkludera arbetarna. Därmed hamnade de två städerna (och, implicerar nog Hurd, de två länderna) på helt olika politiska vägar med olika sociala konstellationer. Det ger då en motsatt förklaring till den Nolan ger: ett extremt exkluderande politiskt system kan paradoxalt nog främja breda socialliberala-socialdemokratiska reformkoalitioner, snarare än revolutionism.

Referenser

Hurd, Madeleine (2000), Public Spheres, Public Mores, and Democracy: Hamburg and Stockholm, 1870–1914 (Ann Arbor, MI: University of Michigan Press)
Ericson, Hans-Olof (1991), Studier av arbetarrörelsens politiska splittring: Jönköping, Huskvarna och Norrahammar 1910-1921 (Lund: Arkiv).

Nolan, Mary (1980) Social democracy and society: Working-class radicalism in Düsseldorf, 1890-1920 (Cambridge: CUP).